Myladys son/Del II/Kapitel 07
| ← Samtalet |
|
Koadjutorns vagn → |
VII.
FLYKTEN.
I TROTS AV DE TECKEN TILL JÄSNING, SOM märktes i staden, företedde Palais-Royal, då d'Artagnan klockan fem på eftermiddagen begav sig dit, en glad och lysande anblick.
Drottningen hade återgivit Broussel och Blancmesnil åt folket, vad hade hon väl då att frukta? Man gav på slottet en stor fest, för vilken segrarens vid Lens återkomst utgjorde en passande förevändning. Prinsarna och prinsessorna voro inbjudna; deras vagnar uppfyllde borggården alltsedan klockan tolv på dagen. Efter middagen skulle man ha spelparti hos drottningen.
Anna av Österrike var denna dag förtjusande genom sitt behag och sitt snille; sällan hade man sett henne vid gladare lynne. En flammande hämndlystnad brann i hennes ögon och purprade hennes läppar.
Så snart man stigit upp från bordet, avlägsnade sig Mazarin. D'Artagnan var redan på sin post och väntade honom i förmaket. Kardinalen inträdde leende, fattade honom vid handen och förde honom in i sitt kabinett.
— Min bäste herr d'Artagnan, sade ministern, i det han satte sig, jag skall nu ge er det största bevis på förtroende, en minister kan ge en officer.
D'Artagnan bugade sig.
— Jag hoppas, svarade han, att monseigneur ger mig det utan något tyst förbehåll och med övertygelse, att jag är det värdig.
— Den värdigaste av alla, min bäste vän, det är just därför jag vänder mig till er. Min bäste herr d'Artagnan, i kväll lägges hela statens väl i edra händer.
Han hejdade sig.
— Förklara er, monseigneur, jag väntar.
— Drottningen har beslutat att tillika med konungen företaga en liten resa till Saint-Germain.
— Ah, svarade d'Artagnan, det vill säga, att drottningen ämnar lämna Paris.
— Ja, ni förstår, det är en fruntimmersnyck.
— Ja, jag förstår ganska väl, svarade d'Artagnan.
— Det var därför hon bad er komma till henne i morse och ville, att ni skulle komma tillbaka klockan fem.
— Det var visst värt att fordra, att jag skulle svära på att inte omtala detta möte för någon! mumlade d'Artagnan. Åh de kvinnorna! Om också drottningar, äro de ändå alltid kvinnor!
— Ogillar ni kanske den där lilla resan, min bäste herr d'Artagnan? frågade Mazarin oroligt.
— Jag varken gillar eller ogillar den, monseigneur. Jag avbidar blott edra order.
— Gott! Det är alltså er jag utsett att föra konungen och drottningen till Saint-Germain.
— Din ärkeskälm! sade d'Artagnan för sig själv.
— Ni finner väl, återtog Mazarin, då han såg d'Artagnans orubbliga lugn, att, som jag nyss sade, statens väl kommer att vila i edra händer.
— Ja, monseigneur, jag känner också hela ansvaret av ett sådant förtroende.
— Ni anser saken möjlig i alla fall?
— Allt är möjligt.
— Tror ni, att ni behöver frukta överfall på vägen?
— Det är ganska sannolikt.
— Och vad gör ni i så fall?
— Jag banar mig väg emellan dem, som anfalla mig.
— Men om ni inte kan bana er väg emellan dem?
— Så mycket sämre för dem… då banar jag mig väg över dem.
— Och ni för konungen och drottningen oskadda och välbehållna till Saint-Germain? Ni svär det vid ert liv?
— Vid mitt liv, ja.
— Ni är en hjälte, min vän, sade Mazarin, i det han betraktade musketören med verklig beundran.
D'Artagnan smålog.
— Och jag? återtog Mazarin, i det han forskande såg på d'Artagnan. Om jag också ville resa?
— Det skulle bli svårare.
— Varför det?
— Ers eminens kunde bli igenkänd.
— Även under denna förklädnad?
Han lyfte upp en kappa, som hängde över en stol, på vilken låg en fullständig pärlgrå och granatfärgad kavaljersdräkt med silversnören.
— Om monseigneur förkläder sig, så blir det lättare.
— Ah, utbrast Mazarin, i det han andades lättare.
— Men då måste ers eminens göra, vad ni härom dagen sade att ni skulle ha gjort i vårt ställe.
— Vad då?
— Ropa: Ned med Mazarin!
— Det skall jag göra.
— Men på franska, på god franska, monseigneur, ge noga akt på uttalet. På Sicilien dödade man sextusen man från Anjou för att de uttalade italienskan illa. Akta er att inte fransmännen nu på er hämnas Sicilianska aftonsången.
— Jag skall göra mitt bästa.
— Det finns mycket beväpnat folk ute på gatorna, fortfor d'Artagnan, är ni säker på, att ingen känner drottningens plan?
Mazarin tänkte efter.
— Det som ni föreslår mig, vore ett utmärkt tillfälle för en förrädare, monseigneur. Tillfälligheterna vid ett anfall skulle ursäkta allt.
Mazarin ryste, men han besinnade, att en man med förrädiska avsikter icke skulle ha varnat honom.
— Därför litar jag inte heller på vem som helst, sade han livligt, och till bevis därpå har jag utsett er att eskortera mig.
— Följer ni då inte med drottningen?
— Nej, svarade Mazarin.
— Ni reser då efter drottningen?
— Inte det heller, svarade Mazarin.
— Aha! sade d'Artagnan, som nu började förstå.
— Ja, jag har mina planer, fortfor kardinalen. Om jag följde med drottningen, skulle jag blott öka faran för henne; om jag fore efter drottningen, skulle hennes resa öka faran av min. För övrigt, då hovet väl vore räddat, kunde man lätt glömma mig… de store äro otacksamma.
— Det är sant, medgav d'Artagnan, i det han ofrivilligt kastade en blick på drottningens diamant, som Mazarin bar på sitt finger.
Mazarin följde riktningen av hans blick och vände sakta ringens infattning inåt.
— Jag vill därför sätta dem ur stånd att vara otacksamma mot mig, sade Mazarin med sitt listiga småleende.
— Det är en kristens plikt, svarade d'Artagnan, att inte inleda sin nästa i frestelse.
— Ja, det är just därför jag vill resa före dem, sade Mazarin. Ni börjar således med att föra mig ur Paris, inte sant. min bäste herr d'Artagnan?
— Det blir ett svårt uppdrag, monseigneur, svarade d'Artagnan allvarligt.
— Men, genmälde Mazarin, i det han uppmärksamt betraktade honom, ni gjorde ingen sådan invändning, då det gällde kungen eller drottningen.
— Kungen och drottningen äro min konung och min drottning, monseigneur, svarade musketören, mitt liv tillhör dem, och jag är skyldig att äventyra det för dem, när de behöva mig.
— Det är sant, mumlade Mazarin för sig själv, men som ditt liv inte tillhör mig, måste jag väl köpa det, kan jag tro.
Han drog en djup suck och började åter vända infattningen på sin ring uppåt. D'Artagnan smålog.
Dessa båda män liknade varandra i en sak: de voro bägge två mycket sluga. Om de även liknat varandra i fråga om mod och ädelmod, skulle den ene förmått den andre att göra storverk.
— Men ni förstår väl, sade Mazarin, att om jag begär denna tjänst av er, så är det också min avsikt att visa min erkänsla därför.
— Har monseigneur ännu inte hunnit längre än till blotta avsikten? frågade d Artagnan.
— Hör på, svarade Mazarin, i det han drog ringen av sitt finger. Se här en diamant, som en gång tillhört er, min bäste herr d'Artagnan. Det är inte mer än rätt att ni får igen den… var så god och tag den!
D'Artagnan lät icke säga sig detta två gånger; han tog ringen och satte den med obeskrivlig glädje på sitt finger.
— Jag satte högt värde på den, sade Mazarin, i det han kastade en avskedsblick på ringen, men lika gott, jag ger er den med största nöje.
— Och jag, monseigneur, mottager den med samma nöje som det, varmed den gives mig. Låt oss nu tala om edra små angelägenheter. Ni önskar alltså resa före de andra.
— Ja, jag måste det.
— Hur dags?
— Klockan tio.
— Och drottningen, när skall hon fara?
— Vid midnatt.
— Gott, det låter sig göra. Jag för först ers eminens ur Paris, lämnar er utom tullen och återvänder för att hämta henne.
— Förträffligt, men hur skall ni föra mig ut från Paris?
— Åh, låt mig sörja för den saken.
— Jag ger er oinskränkt fullmakt. Tag så stark eskort ni behagar.
D'Artagnan skakade på huvudet.
— Jag tycker ändå, att det vore säkraste sättet, återtog Mazarin.
— Ja, för er, monseigneur, men inte för drottningen.
Mazarin bet sig i läppen.
— Hur skola vi då gå tillväga? frågade han.
— Det skall bli min omsorg, monseigneur.
— Hum, mumlade Mazarin.
— Ni måste avstå hela ledningen av företaget åt mig.
— Men…
— Eller också vända er till någon annan, fortfor d'Artagnan, i det han gjorde min av att gå.
— Ah, sade Mazarin för sig själv, jag tror han går sin väg med diamanten.
— Herr d'Artagnan, min bäste herr d'Artagnan, sade han med inställsam röst.
— Monseigneur!
— Ansvarar ni mig för allt?
— Jag ansvarar för ingenting, men jag skall göra mitt bästa.
— Ert bästa?
— Ja.
— Gott, då litar jag på er.
— Det var då väl det, sade d'Artagnan för sig själv.
— Ni kommer alltså hit klockan halv tio?
— Och jag finner ers eminens färdig?
— Ja, alldeles färdig.
— Då är saken uppgjord. Vill monseigneur nu tillåta mig att få företräde hos drottningen?
— Vad skall det tjäna till?
— Jag önskar inhämta hennes majestäts order av henne själv.
— Ni är då angelägen om att träffa henne?
— Ja, det är nödvändigt, monseigneur.
Mazarin tvekade ett ögonblick, men d'Artagnan vidhöll orubbligt sin önskan.
— Nåväl, sade Mazarin, jag skall föra er till drottningen. men inte ett ord om vårt samtal.
— Vad som blivit sagt oss emellan, rör endast oss, monseigneur, sade d'Artagnan.
— Ni svär att tiga?
— Jag svär aldrig, monseigneur. Jag säger ja eller nej, och som adelsman står jag vid mitt ord.
— Gott, jag finner, att jag bör anförtro mig helt åt er.
— Ja, tro mig, monseigneur, det är också det bästa.
— Kom då!
Mazarin införde d'Artagnan i drottningens bönkammare och bad honom vänta där.
D'Artagnan behövde ej vänta länge. Sedan han varit i rummet i fem minuter, inträdde drottningen i stor galadräkt. Sålunda smyckad, tycktes hon knappt vara trettiofem år och var ännu vacker.
— Det är ni, herr d'Artagnan, sade hon med ett behagligt småleende, jag tackar er för att ni yrkade på att få tala med mig.
— Jag ber om ursäkt, ers majestät, sade d'Artagnan, men jag ville av er egen mun emottaga edra befallningar.
— Ni vet då, vad det är fråga om?
— Ja, madame.
— Och ni åtager er det uppdrag jag anförtror er?
— Ja, med tacksamhet.
— Gott, var då här vid midnattstid.
— Jag skall inte försumma att infinna mig.
— Herr d'Artagnan, återtog drottningen, jag känner alltför väl er stora oegennytta för att denna stund vilja tala om min tacksamhet, men jag svär att inte glömma er andra tjänst som jag glömde den första.
— Det står ers majestät fritt att minnas eller glömma.
D'Artagnan bugade sig.
— Gå, min herre, sade drottningen med sitt mest intagande leende, gå och kom tillbaka vid midnatt.
Hon gjorde en avskedshälsning med handen, och d'Artagnan avlägsnade sig, men innan han gick, kastade han en blick mot det draperi, varigenom drottningen inträtt, och varseblev därunder spetsen av en sammetssko.
— Jaså, sade han sig, Mazarin lyssnade för att utröna, om jag skulle svika honom. T sanning, den där italienske hycklaren är inte värd att betjänas av en hederlig karl!
Icke desto mindre inställde sig d'Artagnan punktligt på utsatt tid. Klockan halv tio inträdde han i förmaket.
Bernouin väntade honom där och förde in honom.
D'Artagnan fann kardinalen klädd som kavaljer. Han tog sig ganska väl ut i denna dräkt. men var blek och darrade något.
— Kommer ni alldeles ensam? frågade Mazarin.
— Ja, monseigneur.
— Och den hederlige herr du Vallon, få vi inte nöjet av hans sällskap?
— Jo, monseigneur, han väntar i sin vagn.
— Var då?
— Vid porten till Palais-Royals trädgård.
— Det är i hans vagn vi skola fara?
— Ja, monseigneur.
— Och utan annan eskort än er båda?
— Är inte det tillräckligt? En av oss vore nog.
— I sanning, min bäste herr d'Artagnan, ni förskräcker mig med er kallblodighet.
— Jag trodde tvärtom att den skulle inge er förtroende.
— Än Bernouin då, kan jag inte ta honom med?
— Det finns ingen plats för honom: han får komma efter ers eminens.
Båda gingo nu utför lönntrappan; Mazarin stödde sig på d'Artagnans arm, och musketören kände, hur han darrade.
De gingo över slottets borggårdar, där många vagnar, som tillhörde kvardröjande gäster, ännu väntade, kommo sedan in i trädgården och fram till lilla porten.
Kardinalen försökte öppna den med sin nyckel, men hans hand darrade så, att han ej kunde passa in den i nyckelhålet.
— Giv hit, sade d'Artagnan.
Mazarin gav honom nyckeln; d'Artagnan öppnade och stoppade nyckeln i sin ficka; han ämnade gå samma väg tillbaka.
Fotsteget var nedfällt och vagnsdörren öppnad. Mousqueton stod vid vagnsdörren och Porthos satt längst inne i vagnen.
— Stig upp, monseigneur, sade d'Artagnan.
Mazarin lät icke säga sig detta två gånger utan hoppade upp i vagnen.
D'Artagnan steg upp efter honom. Mousqueton stängde igen vagnsdörren och kravlade sig under många suckar upp bakpå vagnen. Han hade gjort åtskilliga invändningar mot att följa med, under förevändning att han ännu led av sitt sår, men d'Artagnan hade svarat honom:
— Stanna kvar om ni så vill, min käre herr Mouston, men jag förbereder er på, att hela Paris i natt kommer att brännas.
Mousqueton hade då ej längre tvekat, utan förklarat sig redo att följa sin husbonde och herr d'Artagnan, om det så vore till världens ände.
Vagnen rullade bort i järnnt trav, så att ingen kunde misstänka, hur brått de hade, som åkte i densamma.
Kardinalen torkade sin panna med näsduken och blickade omkring sig. På sin vänstra sida hade han Porthos och på den högra d'Artagnan. De bevakade var sin vagnsdörr, bildade var sin förskansning åt honom.
Mitt emot på baksitsen lågo två par pistoler; ett par framför Porthos och ett par framför d'Artagnan; de håda vännerna hade dessutom sina värjor vid sidan.
På hundra stegs avstånd från Palais-Royal anhölls vagnen av en patrull.
— Vem där? ropade patrullens anförare.
— Mazarin! svarade d'Artagnan med ett gapskratt.
Kardinalen kände håren resa sig på sitt huvud.
Borgarna funno skämtet förträffligt; när de sågo denna vagn utan vapen och utan följe, kunde de omöjligt tro på möjligheten av en sådan oförsiktighet.
— Lycklig resa! ropade de skrattande, och läto vagnen köra vidare.
— Nå, vad säger monseigneur om det där svaret? sporde d'Artagnan.
— Ni är verkligen fintlig, svarade Mazarin
— Min själ om jag förstår… sade Porthos.
När de kommit halvvägs på Petits-Champsgatan, hejdades vagnen av en annan patrull.
— Vem där? skrek anföraren.
— Drag er tillbaka, monseigneur, viskade d'Artagnan.
Mazarin tryckte sig tillbaka in i vagnen, så att de båda vännerna helt och hållet undanskymde honom.
— Vem där? upprepade samma röst med otålighet.
D'Artagnan märkte, att man störtade fram för att hålla hästarna. Han lutade sig till hälften ut ur vagnen.
— Hallå, Planchet! sade han.
Anföraren närmade sig; det var verkligen Planchet. D'Artagnan hade på rösten igenkänt sin förre betjänt.
— Vad? Är det ni, herre? sade Planchet.
— Ack ja, min bäste vän. Hör på, vännen Porthos har fått ett värjsting, och jag för honom nu till hans lanthus i Saint-Cloud.
— Ack, är det möjligt? sade Planchet.
— Porthos, återtog d'Artagnan, om du ännu kan tala, min käre vän, så säg ett ord åt den gode Planchet.
— Planchet, min vän, sade Porthos med ynklig stämma, Jag är mycket illa däran, om du får tag i någon läkare, så gör mig den tjänsten att skicka honom till mig.
— Store Gud! så olyckligt! utropade Planchet. Men hur gick det till?
— Det skall jag tala om för dig sedan, sade Mousqueton.
Porthos drog en stönande suck.
— Giv plats för oss, Planchet, sade d'Artagnan sakta, eljest hinner han inte fram levande; lungorna äro skadade.
Planchet skakade på huvudet som om han velat säga: Då står det illa till. Därpå vände han sig till sitt folk.
— Låt vagnen slippa fram, sade han, det här är vänner.
Vagnen sattes åter i gång, och Mazarin, som hela tiden hållit andan, vågade nu andas ut.
— Bricconi! mumlade han.
Några steg innanför Saint-Honoréporten mötte de en tredje trupp. Denna bestod av folk med vilt utseende och som snarare liknade banditer än något annat. Det var Saint-Eustache-tiggarens manskap.
— Giv akt, Porthos! sade d'Artagnan.
Porthos sträckte ut handen efter sina pistoler.
— Vad är nu på färde? frågade Mazarin.
— Jag tror, att vi råkat i dåligt sällskap, monseigneur.
En man, som höll ett slags lie i handen, steg fram till vagnsdörren.
— Vem där? sporde denne man.
— Vad, din skälm, utropade d'Artagnan, känner du inte igen hans höghet prinsens vagn?
— Prins eller inte, svarade mannen, så öppna! Vi hålla vakt vid porten och ingen får slippa ut med mindre än att vi få veta, vem det är.
— Vad är att göra? frågade Porthos.
— För tusan, vi måste fram! svarade d'Artagnan.
— Men hur komma fram? frågade Mazarin.
— Mellan eller över dem. I galopp, kusk!
Kusken svängde sin piska.
— Inte ett steg längre, sade karlen, som tycktes vara anförare, eller skär jag hasorna av era hästar!
— Besitta det! utbrast Porthos. Det vore stor synd… hästar, som kostat mig hundra pistoler vardera!
— Jag ger er tvåhundra för dem, sade Mazarin.
— Det kommer en karl åt den här sidan, sade Porthos, skall jag döda honom?
— Ja, med ett slag av knytnäven, om du kan. Låt oss inte skjuta förrän i nödfall.
— Det kan jag nog, sade Porthos.
— Kom då hit och öppna, sade d'Artagnan till karlen med lien, i det han tog en av sina pistoler om pipan och beredde sig att slå till med kolven.
Mannen närmade sig.
D'Artagnan sträckte sig till hälften ut genom vagnsdörren
för att vara mer fri i sina rörelser, och hans blickar riktades nu på tiggaren, som belystes av skenet från en lykta.
Utan tvivel igenkände denne musketören, ty han blev mycket blek, och d'Artagnan igenkände tydligen även tiggaren, ty håren tycktes resa sig på hans huvud.
— Herr d'Artagnan! utropade tiggaren, i det han tog ett steg tillbaka, herr d'Artagnan! Låt vagnen köra vidare!
D'Artagnan ämnade törhända svara, då ett slag hördes, liksom från en klubba, som faller på en oxes huvud. Det var Porthos, som fällde sin man till marken.
D'Artagnan vände sig om och såg den olycklige ligga fyra steg från vagnen.
— Nu i fyrsprång! skrek han till kusken. Fort!
Kusken gav hästarna ett kraftigt piskrapp. De ädla djuren rusade framåt. Man hörde skrik från människor, som kastades omkull.
Ett ögonblicks tystnad uppstod. Vagnen körde genom porten.
— Till Cours-la-Reine! ropade d'Artagnan åt kusken.
Därefter vände han sig till Mazarin:
— Nu, monseigneur, sade han, kan ni läsa fem Pater och fem Ave för att tacka för er befrielse. Ni är räddad, ni är fri!
Mazarin svarade blott med en suck av lättnad; han kunde knappt tro på ett sådant underverk.
Fem minuter därefter stannade vagnen; den hade anlänt till Cours-la-Reine.
— Är monseigneur nöjd med sin eskort? frågade musketören.
— Förtjust, min herre! svarade Mazarin, i det han vågade sticka ut sitt huvud genom en av vagnsdörrarna. Gör nu detsamma för drottningen.
— Det blir kanske mindre svårt, svarade d'Artagnan, i det han hoppade ur vagnen. Herr du Vallon, jag rekommenderar hans eminens åt er.
— Var lugn, svarade Porthos, i det han räckte fram handen.
D'Artagnan tog Porthos hand och skakade den.
— Aj! utbrast Porthos ofrivilligt.
— Vad är det? frågade d'Artagnan förvånad.
— Jag har visst vrickat handloven en smula.
— Besitta, du slår då också som en riktig slägga!
— Jag måste väl, den där gynnaren tänkte ju traktera mig med ett pistolskott. Men hur blev du av med din?
— Åh, svarade d'Artagnan, min var ingen människa.
— Vad var han då?
— Ett spöke.
— Och…
— Och jag besvor det.
Utan vidare förklaring tog d'Artagnan sina pistoler, stack dem i sitt bälte, svepte in sig i sin kappa, och som han ej ville på återvägen gå in genom samma tull, varigenom han kört ut, tog han nu vägen åt Richelieuporten.