Myladys son/Del II/Kapitel 08
| ← Flykten |
|
Huruledes d'Artagnan och Porthos göra affärer i halm → |
VIII.
KOADJUTORNS VAGN.
NÄR D'ARTAGNAN KOM FRAM TILL tullporten, tillfrågades han, vem han var, och när man på hatten och kappan såg, att han var officer vid musketörerna, samlade alla sig kring honom i avsikt att förmå honom att ropa: Ned med Mazarin!
Denna första hotande rörelse oroade honom väl till en början, men när han fick veta, vad det var fråga om, ropade han med så klar och ljudlig stämma, att även de mest misstänksamma blevo tillfredsställda.
Han följde nu Richelieugatan och övertänkte bästa sättet att även föra drottningen ur Paris, ty att bortföra henne i en vagn med franska vapnet var ej att tänka på. I detsamma varseblev han ett ekipage vid porten till det hus, som beboddes av fru de Guémenée.
Han fick plötsligt en ingivelse.
— För tusan, sade han för sig själv, det vore ett präktigt krigsputs!
Han närmade sig vagnen och betraktade vapnet på vagnsdörren samt livréet på kusken, som satt på kuskbocken.
Denna granskning var så mycket lättare, som kusken var djupt inslumrad.
— Det är koadjutorns vagn, sade han. Jag börjar verkligen tro, att försynen gynnar oss.
Han steg tyst upp i vagnen och sade, i det han drog på silkessnöret, som stod i förbindelse med kuskens lillfinger:
— Till Palais-Royal.
Kusken, som hastigt vaknade upp, körde i den anvisade riktningen, utan minsta aning om, att befallningen kom från någon annan än hans husbonde.
Portvakten ämnade just stänga gallergrindarna, men då han såg den präktiga vagnen, trodde han, att det var något förnämt besök, och lät vagnen köra in och stanna i pelargången.
Först där märkte kusken, att lakejerna icke stodo bakpå vagnen.
Han trodde nu, att koadjutorn skickat bort dem, hoppade ned från kuskbocken utan att släppa tömmarna och gick att öppna vagnsdörren.
D'Artagnan hoppade nu också ur, och då kusken, förskräckt över att ej igenkänna sin husbonde, tog ett steg tillbaka, fattade d'Artagnan honom med vänstra handen i kragen och satte med den högra en pistol för hans bröst.
— Försök att säga ett enda ord, sade d'Artagnan, och du är dödens!
Kusken förstod, att han fallit i en snara, och han stod orörlig med öppen mun och vitt uppspärrade ögon.
Två musketörer spatserade på gården, d'Artagnan ropade dem vid namn.
— Herr de Bellière, ropade han till den ene, var god och tag tömmarna ur den där karlens hand, stig sedan upp på kuskbocken, kör fram vagnen til! porten vid lönntrappan och vänta mig där. Det gäller en viktig affär i kungens tjänst.
Musketören, som visste, att hans löjtnant var ur stånd att tillåta sig något skämt i tjänsten, lydde utan invändning, ehuru ordern föreföll honom litet besynnerlig.
D'Artagnan vände sig nu till den andre musketören.
— Herr du Verger, sade han, hjälp mig att föra den här mannen i säkerhet.
Musketören, som trodde, att hans löjtnant arresterat någon förklädd prins, bugade sig, drog sin värja, och gjorde ett tecken, att han var redo.
D'Artagnan steg uppför trappan, åtföljd av sin fånge, vilken i sin tur följdes av musketören, gick genom vestibulen och inträdde i Mazarins förmak.
Bernouin väntade med otålighet underrättelser om sin husbonde.
— Nåväl, herr löjtnant? sade han.
— Allt går bra, min käre herr Bernouin, men här är en karl, som ni måste sätta i förvar på säkert ställe.
— Var då?
— Var ni vill, bara det ställe, ni väljer, har fönsterluckor, som stängas med hänglås och en dörr, som kan låsas med nyckel.
— Det ha vi nog, min herre, svarade Bernouin.
Man förde in den stackars kusken i ett rum, vars fönster voro försedda med galler, och som ganska mycket liknade en fängelsecell.
— Nu min käre vän, sade d'Artagnan, får jag be er lämna mig er hatt och kappa.
Som man väl kan förstå, gjorde kusken icke något motstånd; han var så förvirrad av vad som hänt honom, att han raglade och stammade som en drucken.
— Nu herr du Verger, sade d'Artagnan, stänger ni er inne med den här karlen ända tills herr Bernouin kommer och öppnar dörren för er. Det blir en tämligen långtråkig vaktpostering, men ni förstår, att det är i och för konungens tjänst.
— Efter befallning, min löjtnant, svarade musketören, som märkte, att det gällde en viktig sak.
— Apropå, återtog d'Artagnan så högt att kusken kunde höra honom, om mannen försöker att fly eller skrika, så ränner ni värjan genom hans kropp.
Musketören böjde på huvudet till tecken att han nog skulle efterkomma befallningen.
D'Artagnan gick ut tillsammans med Bernouin. Klockan slog tolv, midnatt.
— För mig nu in i drottningens bönkammare, sade d'Artagnan. Underrätta hennes majestät om, att jag är här och lägg de här plaggen tillika med en skarpladdad musköt på kuskbocken till den vagn, som håller nedanför lönntrappan.
Bernouin ledsagade d'Artagnan in i bönrummet, där han slog sig ned och försjönk i tankar.
I Palais-Royal hade allt under tiden gått sin vanliga gång. Som vi förut nämnt, hade alla gästerna redan klockan tio på kvällen avlägsnat sig. De, som skulle åtfölja hovet på dess flykt, hade redan erhållit sina föreskrifter, och alla dessa voro tillsagda att mellan tolv och ett på natten infinna sig vid Cours-la-Reine.
Klockan tio begav sig Anna av Österrike in till konungen. Man hade nyss lagt monsieur, och den unge Ludvig, som ännu var uppe, roade sig med att uppställa tennsoldater i slagordning, ett tidsfördriv, som gjorde honom stort nöje. Två gossar, s. k. enfants d'honneur, deltogo i konungens lek.
— Laporte, sade drottningen, det är tid att lägga hans majestät.
Konungen bad att få vara uppe ännu en stund; han sade, att han icke alls var sömnig, men drottningen var envis.
— Ni skall ju klockan sex i morgon bittida fara att bada i Conflans, Louis. Ni bad själv därom.
— Ni har rätt, madame, svarade konungen, och jag ska gå in, så snart ni omfamnat mig. Laporte, lämna chevalier de Coislin ljusstaken.
Drottningen tryckte sina läppar på den vita och glatta pannan, som det kungliga barnet bjöd henne med ett allvar, vilket redan hade en anstrykning av etikett.
— Somna snart, Ludvig, sade drottningen, ty man kommer att väcka er tidigt.
— Jag skall göra mitt bästa för att lyda er, madame, svarade den unge Ludvig, men jag är inte alls sömnig.
— Laporte, sade Anna av Österrike med låg röst till denne, sök upp någon mycket tråkig bok åt hans majestät att läsa, men kläd inte av er.
Konungen lämnade rummet, åtföljd av chevalier de Coistin, som bar ljuset. Den andre lekkamraten fördes in i sitt rum.
Drottningen gick nu tillbaka till sin våning. Hennes hovdamer, fru de Brégy, fröken de Beaumont, fru de Motteville och hennes syster Socratine, hade nyss i klädkammaren inburit kvarlevorna efter middagen, vilka efter vanligheten utgjorde drottningens aftonmåltid.
Drottningen utdelade nu sina befallningar, och då damerna slutat äta, låtsades hon vara mycket trött och gick in i sin sängkammare. Fru de Motteville, som denna kväll hade den egentliga tjänstgöringen hos drottningen, följde henne och hjälpte henne att kläda av sig. Drottningen lade sig, talade några minuter vänligt med hovdamen och avskedade henne sedan.
Det var just i denna stund d'Artagnan kom in på borggården till Palais-Royal, i koadjutorns vagn. Strax därpå körde hovdamernas vagnar bort, och porten stängdes efter dem.
Klockan slog tolv.
Fem minuter därefter knackade Bernouin på dörren till drottningens sängkammare; han kom genom kardinalens hemliga korridor.
Anna av Österrike gick själv och öppnade.
Hon var redan klädd, det vill säga, hon hade dragit på sig sina strumpor och svept in sig i en lång morgonrock.
— Är det ni, Bernouin, sade hon, är herr d'Artagnan här?
— Ja, madame, han är i ert bönrum och väntar, tills ers majestät blir färdig.
— Det är jag redan. Gå och säg till Laporte, att han väcker och kläder på konungen. Gå sedan till marskalk Villeroy och bed honom vara beredd.
Bernouin bugade sig och gick.
Drottningen gick in i sitt bönrum, som var upplyst av en helt enkel venetiansk lampa; hon fann där d'Artagnan, som väntade henne.
— Är ni färdig? sade hon.
— Ja, madame.
— Och kardinalen?
— Har kommit ut ur staden utan missöden. Han väntar nu ers majestät vid Cours-la-Reine.
— Vilket åkdon skola vi fara i?
— Jag har förberett allt. En täckvagn väntar ers majestät där nere.
— Gott, låt oss nu gå in till konungen.
D'Artagnan bugade sig och följde drottningen.
Den unge Ludvig var redan klädd, med undantag av skor och jacka. Helt förvånad lät han göra med sig vad man ville. men överhopade Laporte med frågor, som denne blott besvarade med dessa ord:
— Sire, det sker på drottningens befallning.
Täcket låg uppslaget, och man såg, att konungens lakan voro så slitna, att hål funnos här och var. Även detta var en följd av Mazarins snålhet.
Drottningen inträdde, och d'Artagnan stannade på tröskeln. Då barnet fick se sin mor, slet det sig löst från Laporte och skyndade fram till henne.
Drottningen gav d'Artagnan en vink att närma sig. D'Artagnan lydde.
— Min son, sade Anna av Österrike, i det hon visade på musketören, som stod där helt lugn och med blottat huvud, där ser ni herr d'Artagnan, en man, lika tapper som de forntidens hjältar, vilkas äventyr ni så gärna hör mina hovdamer berätta för er. Kom väl ihåg hans namn och betrakta honom noga för att inte glömma hans utseende, ty i natt skall han göra er en viktig tjänst.
Den unge konungen betraktade officern med sina stora. stolta ögon och upprepade:
— Herr d'Artagnan?
— Ja, så heter han, min son.
Konungen höjde sin lilla hand och räckte den åt musketören; denne knäböjde och kysste handen.
I detsamma hördes ett häftigt buller, som tycktes närma sig.
— Vad är det? frågade drottningen.
— Jo, svarade d'Artagnan, i det han spände sitt fina öra och skärpte sin säkra blick. det är bullret från ett folkupplopp.
— Vi måste fly, sade drottningen.
— Ers majestät har anförtrott mig ledningen av denna sak. Vi måste stanna och söka få veta, vad folket vill.
— Herr d'Artagnan!
— Jag ansvarar för allt.
Ingenting meddelar sig hastigare än förtroendet. Drottningen, själv ganska begåvad med sinnesstyrka och mod, förstod att uppskatta dessa två egenskaper hos andra.
— Gör som ni vill, sade hon, jag litar på er.
— Vad vill det där folket nu igen? frågade konungen.
— Det skola vi snart ta reda på, sire, svarade d'Artagnan.
Han gick hastigt ut ur rummet.
Tumultet tilltog alltmer, det tycktes omgiva palatsets murar på alla sidor. Man hörde rop. vilkas mening man ej kunde uppfatta.
Den till hälften päklädde konungen. drottningen och Laporte förblevo alla i samma skick och nästan på samma plats, lyssnande och väntande.
Comminges, som denna natt var på vakt i Palais-Royal, skyndade in. Han hade omkring tvåhundra man på borggårdarna och i stallen, och dem ställde han till drottningens förfogande.
— Nå, frågade Anna av Österrike, då hon åter såg d'Artagnan inträda. Vad står på?
— Madame, ett rykte har spritt sig, att drottningen lämnat Palais-Royal och fört bort konungen, varför folket yrkar på att få se bevis på motsatsen, under hot att i annat fall riva ned Palais-Royal.
— Ha, nu går det sannerligen för långt, svarade drottningen. Jag skall minsann visa dem, att jag inte avlägsnat mig.
Av uttrycket i drottningens ansikte märkte d'Artagnan, att hon hade någon våldsam åtgärd i sinnet. Han närmade sig henne och sade sakta:
— Har ers majestät ännu förtroende till mig?
— Ja, min herre, svarade hon, fullkomligt förtroende. Tala!
— Täckes drottningen följa mina råd?
— Ja, tala då!
— Ers majestät behagade då avlägsna herr de Comminges och befalla honom att innesluta sig med sitt manskap i högvakten och stallen.
Comminges kastade på d'Artagnan en av dessa avundsjuka blickar, med vilka hovmän pläga se en ny gunstling uppträda.
— Ni hör, Comminges? sade drottningen.
D'Artagnan gick fram till honom. Med sin vanliga skarpsynthet hade han uppfångat detta ögonkast.
— Förlåt mig, herr de Comminges, sade han, vi tjäna ju båda drottningen, inte sant? Nu har turen kommit till mig att vara henne till nytta; avundas mig då inte denna lycka.
Comminges bugade sig och gick.
— Ah, sade d'Artagnan för sig själv, nu har jag fått en fiende till.
— Och nu, återtog drottningen, i det hon vände sig till d'Artagnan, vad är att göra? Ni hör, att oväsendet tilltar i stället för att stillas.
— Madame, svarade d'Artagnan, folket vill se konungen, det måste få se honom.
— Vad? Måste få se honom! Var då? På balkongen?
— Nej, madame, här, sovande i sin säng.
— Herr d'Artagnan har alldeles rätt, ers majestät! utropade Laporte.
— Må göra då, sade drottningen.
— Herr Laporte, sade d'Artagnan, gå ut genom gallerporten och låt folket veta, att dess önskan skall uppfyllas, och att det om fem minuter skall få se konungen i sin säng. Säg vidare att konungen sover, och att drottningen ber, att man måtte förhålla sig tyst och stilla för att inte väcka honom.
— Men inte alla, endast en deputation om två eller fyra personer.
— Jo alla, madame.
— Men besinna, då komma de att uppehålla oss ända till dager.
— Nej, blott en kvart. Jag ansvarar för allt, madame. Tro mig, jag känner folket… det är ett stort barn, som man blott behöver smeka för att få det lugnt. I närvaro av den sovande konungen skall det vara tyst, saktmodigt och beskedligt som ett lamm.
— Gå, Laporte! sade drottningen.
Den unge konungen närmade sig sin mor.
— Varför ska vi göra allt, vad de där människorna vilja? frågade han.
— Vi måste det, min son, svarade Anna av Österrike.
— Men om man säger mig, att jag måste, så är jag ju inte längre konung?
Drottningen stod helt svarslös.
— Sire, sade d'Artagnan, tillåter ers majestät mig att göra er en fråga?
Ludvig XIV vände sig om, förvånad över att man vågade tilltala honom. Drottningen tryckte barnets hand.
— Ja, min herre, svarade han.
— Ers majestät påminner sig kanske, att ni under edra lekar i parken vid Fontainebleau eller i Saint-Germaines trädgårdar någon gång hastigt såg himlen förmörkas och hörde åskans dån.
— Ja visst.
— Nåväl, hur stor lust ers majestät än hade att fortsälta leken, sade åskan ändå: Gå in, sire, ni måste!
— Ja visst, min herre, men man sa mig ju också, att åskans dån var Guds röst.
— Nåväl, sire, fortfor d'Artagnan, lyssna nu till folkets dån, och ni skall finna, att det ganska mycket liknar åskans.
I detta ögonblick hördes också verkligen ett förfärande buller, vars ljud frambars av nattvindens fläktar.
Plötsligt upphörde det.
— Sire, återtog d'Artagnan, man har nu sagt folket, att ni sover och att man ej får störa er… ni märker väl, att ni ännu är konung.
Drottningen betraktade med förundran denne märklige man, vars mod ställde honom i jämnhöjd med de allra tappraste, och vars skarpsinne kunde mäta sig med vem som helst.
Laporte återkom nu.
— Nå, Laporte? sporde drottningen.
— Madame, svarade denne, herr d'Artagnans förutsägelse gick i fullbordan; de lugnades som genom ett trollslag. Man öppnar nu portarna för dem, och om fem minuter äro de här.
— Laporte, sade drottningen, om ni lade en av edra gossar i sängen i stället för konungen, så kunde vi under tiden bege oss av.
— Nej, det går inte an, genmälde d'Artagnan, ty om någon av dem känner igen hans majestät och komme underfund med listen, så vore allt förlorat.
— Ni har rätt, min herre, sade drottningen. För konungen till sängs, Laporte!
Laporte lade konungen, klädd som han var, i hans säng; varpå han drog täcket över honom ända upp till halsen.
Drottningen lutade sig ned över honom och kysste honom på pannan.
— Låtsas sova, Ludvig, sade hon.
— Ja, svarade konungen, men jag vill inte, att någon av de där människorna vidrör mig.
— Jag är till hands, sire, sade d'Artagnan, och jag ansvarar för, att om någon enda har den djärvheten, får han plikta därför med sitt liv.
— Vad skola vi nu göra? frågade drottningen. Jag hör dem redan komma.
— Herr Laporte, gå emot dem och bed dem åter vara tysta. Vänta där vid dörren, madame. Jag står vid konungens huvudgärd, redo att dö för honom.
Laporte gick ut, drottningen ställde sig helt nära dörren, d'Artagnan smög sig bakom sänggardinen.
Därpå hörde man det dova och ihållande ljudet av en stor folkhop, som marscherar fram. Drottningen lyfte själv upp dörrdraperiet och lade fingret på sin mun.
Då männen sågo drottningen, stannade de i en vördnadsfull ställning.
— Stig in, mina herrar, stig in! sade drottningen.
En känsla av villrådighet, som liknade blygsel, uppstod hos folket. Man var beredd på att möta motstånd och invändningar, att nödgas spränga gallerportarna och slå omkull vakten. Portarna hade öppnats för dem och konungen tycktes ej ha någon annan vakt vid sin huvudgärd än sin moder.
De, som gingo i spetsen, framstammade några ord och ville draga sig tillbaka.
— Stig då in, mina herrar. sade Laporte, eftersom drottningen tillåter det.
En, som var djärvare än de andra, vågade sig fram, trädde över tröskeln och närmade sig på tåspetsarna. Alla de andra följde hans exempel, och rummet uppfylldes nu av människor, allt under den djupaste tystnad, som om de alla varit de mest ödmjuka och tillgivna hovmän. Långt bortom dörren syntes huvudena av dem, som då de ej kunde komma in. nu reste sig på tåspetsarna.
D'Artagnan såg allt detta genom en öppning, som han gjort på gardinen; i den som först inträdde, igenkände han Planchet.
— Min herre, sade drottningen till honom, då hon förstod att han var anförare för denna skara, ni har önskat att få se konungen och jag vill själv visa er honom. Stig närmare, betrakta honom och säg sedan, om vi se ut som människor, som vilja fly.
— Nej, visst inte, svarade Planchet, en smula förvånad över den oväntade ära, som vederfors honom.
— Säg då mina goda och trogna parisare, återtog Anna av Österrike med ett småleende, på vars uttryck d'Artagnan icke misstog sig, säg dem då, att ni sett konungen ligga och sova i sin säng och drottningen färdig att gå till vila.
— Jag skall säga dem det, madame, och de, som följa mig. skola också säga detsamma, men…
— Men vad? frågade Anna av Österrike.
— Ers majestät torde förlåta mig, sade Planchet, men är det verkligen konungen, som ligger där i sängen?
Anna av Österrike spratt till.
— Om det finns någon ibland er alla, som känner igen
konungen, sade hon, så må han stiga fram och upplysa, om det verkligen är hans majestät, som ligger där.
En man, insvept i en kappa, vari han även dolde sitt ansikte, närmade sig, lutade sig ned över sängen och betraktade konungen.
D'Artagnan trodde ett ögonblick, att denne man hade någon ond avsikt, och han förde därför handen till sin värja, men vid den rörelse, mannen i kappan gjorde, då han böjde sig ned, blottade han en del av sitt ansikte, och d'Artagnan igenkände koadjutorn.
— Det är verkligen konungen, sade denne man, i det han åter reste sig upp. Gud välsigne hans majestät.
— Ja, sade anföraren halvhögt. Gud välsigne hans majestät.
Alla dessa män, som inträtt i vredesmod, övergingo från vrede till medlidande och nedkallade i sin tur himlens välsignelse över det kungliga barnet.
— Låt oss nu tacka drottningen, mina vänner, och avlägsna oss, sade Planchet.
Alla bugade sig och gingo småningom ut lika tyst, som de kommit. Planchet ämnade även gå, då drottningen hejdade honom.
— Vad heter ni, min vän? frågade hon.
Planchet vände sig förvånad om.
— Ja, återtog drottningen, jag känner mig lika hedrad av ert besök i kväll som om ni varit en prins, och jag ber att få veta ert namn.
— Jaså, tänkte Planchet, för att också behandla mig som en prins… nej tack!
D'Artagnan spratt till av fruktan att Planchet, förledd som korpen i fabeln, skulle säga sitt namn, och att drottningen, då hon finge veta det, även skulle erfara, att Planchet varit i hans tjänst.
— Madame, svarade Planchet vördnadsfullt, jag heler Dulaurier, till er tjänst.
— Tack, herr Dulaurier, sade drottningen, och vad har ni för yrke?
— Madame, jag är klädeshandlare vid Bourdonnaisgatan.
— Det var allt, vad jag önskade veta, sade drottningen. Jag är er mycket förbunden, min käre herr Dulaurier, och ni skall få höra av mig.
— Ah, mumlade d'Artagnan, i det han steg fram från sitt gömställe, Planchet är minsann inte något dumhuvud; det märks, att han blivit uppfostrad i en god skola.
Ljudet av de bortgående avlägsnade sig alltmer och upphörde slutligen helt och hållet.
Drottningen andades lättare, d'Artagnan torkade sin fuktiga panna, och konungen gled ned från sin bädd, i det han sade:
— Låt oss nu fara.
I detsamma återkom Laporte.
— Nåväl? frågade drottningen.
— Ers majestät, svarade kammartjänaren, jag följde dem ända till gallerportarna. De tillkännagåvo för sina kamrater, att de sett konungen och att drottningen talat med dem, varför också alla nu avlägsnade sig, helt stolta och högmodiga.
— Åh de uslingarna! mumlade drottningen. De skola dyrt få plikta för sin oförskämdhet, det lovar jag dem!
Därpå vände hon sig till d'Artagnan.
— Min herre, sade hon, ni har i kväll givit mig de bästa råd, jag någonsin fått. Fortsätt därmed! Vad skola vi nu göra?
— Herr Laporte, sade d'Artagnan, fullborda nu hans majestäts klädsel.
— Vi kunna alltså resa nu? frågade drottningen.
— Ja, när ers majestät behagar. Ni behöver blott stiga utför lönntrappan, så träffas jag vid porten.
— Gå då, min herre, sade drottningen, jag kommer strax efter.
D'Artagnan gick ned, vagnen var på sin plats och musketören satt på kuskbocken.
D'Artagnan tog sakerna, som han uppdragit åt Bernouin att lägga vid musketörens fötter, det vill säga hatten och kappan, vilka tillhörde herr Gondys kusk.
Han hängde kappan på sina axlar och satte hatten på huvudet.
Musketören steg ned från kuskbocken.
— Min herre, sade d'Artagnan, ni går nu och återger friheten åt er kamrat, som bevakar kusken. Därpå stiga ni till häst och begiva er till värdshuset Geten på Tiquetonnegatan för att hämta min och herr du Vallons häst, som ni sadla med fältmundering, varefter ni bege er till Cours-la-Reine. Om ni inte träffa mig där, så fortsätta ni vägen till Saint-Germain. Det är i och för konungens tjänst.
Musketören förde handen till sin hatt och avlägsnade sig för att utföra den givna ordern.
D'Artagnan steg upp på kuskbocken.
Han hade två pistoler i sitt bälte, en musköt vid fötterna och sin dragna värja bakom sig.
Drottningen infann sig nu. Bakom henne kommo konungen och hans bror, hertig d'Anjou.
— Koadjutorns vagn! utropade hon, i det hon tog ett steg tillbaka.
— Ja, madame, svarade d'Artagnan, men stig upp utan fruktan, det är jag som kör den.
Drottningen uppgav ett litet rop av förvåning och steg upp i vagnen. Konungen och hertigen stego upp efter henne och satte sig vid hennes sida.
— Kom, Laporte, sade drottningen.
— Vad, madame? utbrast kammartjänaren. Skall jag åka i samma vagn som deras majestäter?
— I kväll är det inte fråga om någon etikett utan blott om konungens räddning. Stig upp, Laporte!
Laporte lydde.
— Knäpp till läderskärmarna, sade d'Artagnan.
— Men kommer inte det att väcka misstroende? frågade drottningen.
— Var lugn, ers majestät, svarade d'Artagnan, jag har mitt svar i beredskap.
Man knäppte till läderskärmarna och körde sedan av i galopp framåt Richelieugatan. Då man kom till tullporten, steg anföraren för vakten fram, i spetsen för tolv man och med en lykta i handen.
D'Artagnan vinkade åt honom att komma närmare.
— Känner ni igen vagnen? frågade han.
— Nej, svarade anföraren.
— Se på vapnet!
Anföraren höll upp lyktan intill vagnsdörren.
— Det är koadjutorns vapen, sade han.
— Tyst, han är ute på kärleksäventyr med fru de Guémenée.
Anföraren började skratta.
— Öppna porten! sade han till sina män. Jag vet, vem det är.
Därpå närmade han sig den nedfällda skärmen.
— Lycka till mycket nöje, monseigneur! sade han.
— Obetänksamme! sade d'Artagnan. Ni gör att jag blir bortkörd.
Porten gnisslade på sina gångjärn, och då d'Artagnan såg vägen fri, klatschade han på hästarna, som satte av i snabbt trav.
Fem minuter därefter upphann man kardinalens vagn.
— Mousqueton, ropade d'Artagnan, knäpp upp skärmarna på hans majestäts vagn.
— Det är han! utropade Porthos.
— Som kusk! utbrast Mazarin.
— Och med koadjutorns vagn! tillade drottningen.
— Corpo di Dio! sade Mazarin. Ni är sannerligen värd er vikt i guld, herr d'Artagnan!