Myladys son/Del II/Kapitel 26
| ← Den maskerade mannen |
|
Samtalet → |
XXVI.
CROMWELLS HUS.
DET VAR VERKLIGEN MORDAUNT, SOM d'Artagnan följt utan att känna igen honom.
Då han gått in i huset, hade han tagit av sig masken och det gråa lösskägget, vilket han anlagt som förklädnad, stigit uppför trappan, öppnat en dörr, och i det av en lampas sken upplysta, med mörka tapeter försedda rummet hade han träffat en man, som satt vid ett bord och skrev.
Denne man var Cromwell.
Som känt är, hade Cromwell i London två eller tre även för hans vänner okända tillhåll, vilka han yppade blott för sina mest förtrogna.
Då Mordaunt inträdde, upplyfte Cromwell huvudet.
— Är det ni, Mordaunt, sade han, ni kommer sent.
— Herr general, svarade Mordaunt, jag vilie se ceremonien ända till dess slut, och det uppehöll mig. Men ni, general, var ni inte i Whitehall?
— Nej, svarade Cromwell.
Ett ögonblicks tystnad uppstod.
— Har ni fått några nya underrättelser? frågade Mordaunt.
— Nej. Jag har varit här alltsedan i morse. Jag vet blott, att en komplott uppgjorts i avsikt att rädda konungen. Fyra till arbetare förklädda män ämnade taga konungen ur fängelset och föra honom till Greenwich, där ett fartyg väntade honom.
— Och fastän ers nåd visste allt detta, höll ni er ändå kvar här, långt från City, helt lugn och overksam.
— Lugn, ja, svarade Cromwell, men vem har sagt, att jag var overksam?
— Men om komplotten lyckats?
— Det hade jag önskat.
— Jag trodde, att ers nåd ansåg Karl I:s död som ett ont, nödvändigt för Englands väl.
— Ja, svarade Cromwell, så tänker jag ännu. Men om han blott dog, behövdes intet annat; det hade måhända varit bättre, att han inte dött på schavotten.
— Varför det?
Cromwell smålog blott.
— Förlåt, sade Mordaunt, men ni vet, general, att jag är en nybörjare i politiken, och jag önskar i alla möjliga avseenden draga fördel av den undervisning, min härskare behagar ge mig.
— Jo, därför att man då skulle ha sagt, att jag låtit lagen döma honom, men av barmhärtighet låtit honom undkomma.
— Men om han verkligen hade blivit räddad?
— Omöjligt!
— Omöjligt? Hur så?
— Jag hade tagit mina mått och steg.
— Och ni känner till de fyra män, som företagit sig att försöka rädda konungen?
— Ja, de voro de fyra fransmännen, av vilka drottning Henriette skickat två till sin gemål och Mazarin sänt två till mig?
— Tror ni att Mazarin givit dem i uppdrag att göra, vad de gjort?
— Det är möjligt, men i så fall förnekar han det.
— Ers nåd gav mig två av dessa fransmän, då de inte begått annat brott än att de burit vapen för Karl I. Vill ers nåd nu, då de gjort sig skyldiga till sammansvärjning mot England skänka mig dem alla fyra?
— Tag dem, svarade Cromwell.
Mordaunt bugade sig med ett leende av vild triumf.
— Hörde ni några rop bland folket? återtog Cromwell, då han märkte, att Mordaunt ämnade tacka honom.
— Nej, inte just andra än »Leve Cromwell!»
— Var hade ni er plats?
Mordaunt betraktade generalen ett ögonblick och försökte läsa i hans ögon, om han redan visste svaret på denna fråga. Men Mordaunts brinnande blick kunde ej genomtränga det dunkla djupet i Cromwells öga.
— Jag hade en plats, där jag kunde se och höra allt.
Nu kom turen till Cromwell att skarpt betrakta Mordaunt, och den senare att antaga en outgrundlig uppsyn.
— Det tycks, sade Cromwell, som om den tillfällige bödeln gjort sin sak ganska bra. Efter vad man sagt mig utfördes hugget med säker hand.
— Ja, svarade Mordaunt med lugn röst och orörligt ansikte. Ett enda hugg var tillräckligt.
— Det var kanske en man av yrket, återtog Cromwell.
— Tror ni det?
— Ja, varför inte?
— Men han liknade inte en vanlig bödel.
— Vem annan än en bödel kunde väl åtaga sig en så ohygglig förrättning?
— Åh, svarade Mordaunt, det kanske var någon personlig fiende till konung Karl, någon, som föresatt sig att hämnas och nu fick tillfälle att verkställa denna föresats… kanske någon adelsman, som hade sina giltiga skäl att hata den fallne konungen och som med kännedom om att han ämnade fly, sålunda ställde sig i hans väg, med mask för ansiktet och bila i hand, inte som en bödels biträde, utan som ödets redskap.
— Det är möjligt, svarade Cromwell.
— Om så vore, skulle ers nåd då fördöma denna handling?
— Det tillkommer inte mig att döma i den saken, svarade Cromwell, det blir en sak mellan honom och Gud.
— Men om ni kände den där adelsmannen?
— Jag känner honom inte, min herre, och vill inte heller lära känna honom. Vad rör det mig, vem det var? Från den stund Karl blivit dömd var det så att säga ej en människa, som avrättade honom, det var en bila.
— Men utan denne man hade konungen befriats, invände Mordaunt. Ni sade ju själv, att man skulle föra bort honom.
— Ja, man skulle föra honom till Greenwich. Där skulle han med sina fyra befriare gått ombord på en feluck. Men på denna feluck funnos fyra av mitt folk och fem fat krut. Då de kommit ut på havet, skulle de fyra karlarne stigit ned i slupen, och ni är nog skarpsinnig, Mordaunt, att förstå resten utan vidare förklaring.
— Ja visst, ute på havet hade de alla sprängts i luften.
— Just det, ja. Explosionen skulle ha gjort, vad bilan inte fått göra. Konung Karl hade spårlöst försvunnit. Man skulle ha sagt, att han undsluppit den mänskliga rättvisan, men att himlens hämnd drabbat honom, att vi blott varit hans domare, men Gud själv hans bödel. Denna plan fördärvade er maskerade adelsman, Mordaunt. Ni ser således, att jag hade rätt, då jag inte ville lära känna honom, ty oaktat hans välvilliga avsikter skulle jag verkligen inte kunna visa mig tacksam mot honom.
— Min herre, sade Mordaunt, nu som alltid bugar jag och ödmjukar mig inför er; ni är en djupsinnig tänkare… och er idé med den underminerade felucken är storartad.
— Nej, dum, svarade Cromwell, emedan den vart gagnlös. I politiken äro endast de idéer stora, som bära frukt, alla idéer, som misslyckas, äro dumma och ofruktbara. I kväll beger ni er alltså till Greenwich, Mordaunt, fortfor Cromwell, i det han steg upp. Ni frågar efter skepparen på felucken Blixten, ni visar honom en vit näsduk med knutar i alla fyra hörnen, vilket var det överenskomna tecknet, ni tillsäger besättningen att åter gå i land och låter föra krutet tillbaka till arsenalen, så vida inte…
— Så vida inte? upprepade Mordaunt, i vars ansikte en vild skadeglädje lyste.
— Så vida inte denna feluck, sådan den för närvarande är, kan gynna edra egna planer.
— Ah, mylord, mylord! utropade Mordaunt. Då Gud gjorde er till sin utvalde, gav han er en blick, som ingenting undgår.
Cromwell gick bort och tog sin kappa.
— Ni går, min herre? frågade Mordaunt.
— Ja, svarade Cromwell, här låg jag i går och i förrgår, och ni vet, att det inte är min vana att ligga tre nätter i samma säng.
— Ers nåd lämnar mig alltså ledighet för hela natten?
— Och även för hela morgondagen, om så behövs, svarade Cromwell. Sedan i går kväll, tillade han småleende, har ni gjort nog för min räkning, och om ni har några enskilda angelägenheter att sköta, så är det inte mer än billigt, att jag lämnar er tid därtill. Är ni beväpnad?
— Jag har min värja.
— Och ingen väntar er vid porten?
— Nej, ingen.
— Då är det bäst ni följer med mig, Mordaunt.
— Tack, min herre. Men de omvägar ni måste göra, då ni går genom den underjordiska gången, skulle fördröja mig, och jag har redan förlorat ganska mycken tid. Jag för min del går ut genom stora porten.
— Gör det då, svarade Cromwell.
Därpå lade han handen på en dold knapp och öppnade en dörr, som var så väl gömd i väggbeklädnaden, att det mest övade öga omöjligt kunnat upptäcka den.
Denna dörr, som öppnades medelst en stålfjäder, tillslöts genast efter honom.
Det var en av dessa hemliga utgångar, som enligt vad historien förmäler, funnos i alla de hemlighetsfulla hus Cromwell bebodde. Gången gick under en bakgata, och man kom upp därur inne i en grotta i trädgården till ett annat hus, som låg hundra steg från det, som den blivande protektorn nyss lämnat.
Det var först under senare delen av denna scen, som Grimaud genom öppningen mellan en illa tillsluten gardin sett de båda männen och efter varandra igenkänt Cromwell och Mordaunt.
Vi ha redan erfarit, vilken verkan denna underrättelse hade på de fyra vännerna.
D'Artagnan var den första, som hämtade sig.
— Mordaunt! sade han. Ah, vid himlen, det är Gud själv, som sänder oss honom.
— Ja, sade Porthos, låt oss slå in porten och rusa på honom.
— Nej, tvärtom, återtog d'Artagnan, låt oss inte slå in porten, inte göra det minsta buller. Bullret skulle locka hit folk, ty om hans mäktige härskare, som Grimaud säger, är här, så har han väl någon vakt, några »järnsidor» gömda i närheten. Hallå Grimaud, stig nu åter upp och säg oss, om Mordaunt ännu har sällskap, om han gör min av att vilja gå ut eller att gå och lägga sig. Har han sällskap, så vänta vi tills han blivit ensam, går han ut, så ta vi honom vid utgåendet, stannar han kvar, så slå vi in fönstret. Det gör ändå mindre buller och är lättare än att slå in dörren.
Grimaud klättrade åter helt tyst upp till fönstret.
— Bevaka ni den andra utgången, Athos och Aramis, så stanna vi här med Porthos.
De båda vännerna hörsammade uppmaningen.
— Nå, Grimaud? frågade d'Artagnan.
— Han är ensam, svarade Grimaud.
— Är du säker på det?
— Ja.
— Men vi ha inte sett hans kamrat gå ut.
— Han har kanske gått genom den andra porten.
— Vad gör han nu?
— Han sveper in sig i sin kappa och drar på sig handskarna.
— Bra, sade d'Artagnan, nu måste vi passa på.
Porthos förde handen till sin dolk, som han mekaniskt drog ur slidan.
— Stick in dolken igen, vän Porthos, sade d'Artagnan, det är inte meningen att stöta till nu genast. Vi ha honom fast, låt oss nu gå ordentligt till väga. Vi ha en del ömsesidiga förklaringar att avfordra varandra, och det här blir ett motstycke till uppträdet i Armentières. Låt oss blott hoppas, att den här inte har någon avföda, så att, om vi krossa honom, det blir slut på ormynglet.
— Tyst, sade Grimaud, nu tänker han visst gå ut. Han närmar sig lampan, han blåser ut den… nu ser jag ingenting mer.
— Kom ned då!
Grimaud hoppade baklänges och kom ned på fötterna. Snön på marken förtog ljudet, så att intet buller hördes.
— Gå och säg till Athos och Aramis, att de ställa sig på var sin sida om porten där borta, och att de klappa i händerna, om han kommer den vägen. Porthos och jag göra likadant här.
Grimaud gick.
— Porthos, sade d'Artagnan med låg röst, drag in dina breda axlar litet mer; han bör inte se något, då han kommer ut.
— Jag hoppas, att han kommer den här vägen!
— Tyst nu, sade d'Artagnan.
Porthos stod som fastnaglad vid muren, så att man kunnat tro, att han ville tränga sig igenom den. D'Artagnan gjorde likaså.
Nu hördes Mordaunts steg genljuda i trappan. En förut osynlig skottlucka gled, gnisslande i sin fals, åt sidan. Mordaunt blickade ut genom luckan, men såg ingenting, tack vare de försiktighetsmått, de båda vännerna tagit. Han satte då nyckeln i låset, öppnade porten och trädde ut på tröskeln.
I samma ögonblick fann han sig ansikte mot ansikte med d'Artagnan. Han ville åter skjuta till porten, men Porthos störtade fram, fattade i vredet och slog upp den på vid gavel.
Porthos klappade tre gånger i händerna. Athos och Aramis skyndade fram.
Mordaunt blev dödsblek, men han uppgav intet rop och skrek ej på hjälp.
D'Artagnan gick rätt på Mordaunt och sköt honom baklänges uppför hela trappan, vilken var upplyst av en lampa, som satte gascognaren i tillfälle att ej släppa Mordaunts händer ur sikte. Mordaunt insåg väl, att om han också dödade d'Artagnan, skulle han sedan få sina andra tre fiender emot sig. Han gjorde därför ej minsta rörelse till försvar. Då han kom till dörren, kände han sig stöta med ryggen mot densamma och trodde tvivelsutan, att allt nu var slut för honom, men han misstog sig, ty d'Artagnan sträckte ut handen och öppnade dörren. Mordaunt och han befunno sig nu inne i rummet, där den unge mannen tio minuter förut samtalat med Cromwell.
Porthos inträdde efter honom, han sträckte upp armen och tog ned den i taket hängande lampan; med tillhjälp av denna lampa påtände han nu den andra.
Athos och Aramis inträdde därefter och låste igen dörren efter sig.
— Var så god och slå er ned, sade d'Artagnan, i det han räckte den unge mannen en stol.
Denne tog stolen ur d'Artagnans hand och satte sig, blek men lugn.
Aramis ställde på tre stegs avstånd från honom tre stolar, en åt sig själv, en åt d'Artagnan och en åt Porthos. Athos gick och satte sig i ett hörn längst bort i rummet och tycktes ha föresatt sig att bli en orörlig åskådare till vad som skulle komma att tilldraga sig.
Porthos satte sig till vänster, Aramis till höger om d'Artagnan. Athos syntes dyster, Porthos gnuggade sina händer med febril otålighet, Aramis bet sig småleende i läppen, så att blodet sprack ut. D'Artagnan var den ende, som åtminstone skenbart behärskade sig fullständigt.
— Herr Mordaunt, sade han till den unge mannen, då slumpen nu äntligen för oss tillsammans efter så många dagars fruktlöst sökande, så låt oss språkas vid, om ni behagar!