Myladys son/Del II/Kapitel 44
XLIV.
VARI PORTHOS OCH D'ARTAGNAN FINNA SIG NÄRA SINA ÖNSKNINGARS MÅL.
KNAPPT TIO MINUTER DÄREFTER ANLÄNDE Aramis, åtföljd av Grimaud och åtta eller tio adelsmän. Han strålade av glädje och föll sina vänner om halsen.
— Ni äro alltså fria, mina bröder, fria utan min hjälp! Jag har då trots alla mina ansträngningar inte kunnat göra något för er!
— Förebrå dig ingenting, min vän. Du och ditt sällskap kommer oss nu väl till pass.
— Ja, jag har tagit mina mått och steg, återtog Aramis. Jag fick av koadjutorn sextio man, tjugu bevaka murarna till parken, tjugu äro posterade på vägen från Rueil till Saint-Germain, och tjugu äro kringspridda i skogen. Genom dessa strategiska anordningar har jag uppsnappat två kurirer från Mazarin till drottningen.
Mazarin spetsade öronen.
— Jag hoppas du på ett hederligt sätt skickat tillbaka dem till kardinalen? frågade d'Artagnan.
— Ah, svarade Aramis, det skulle visst löna mödan att visa honom en sådan grannlagenhet! I en av dessa depescher förklarar kardinalen för hennes majestät, att kassorna äro tomma och att drottningen inte har några pengar kvar; i den andra meddelar han, att han ämnar flytta sina fångar till Melun, emedan Rueil inte syntes honom tillräckligt säkert. Du förstår väl, min vän, att det sista brevet gav mig gott hopp? Jag lade mig i bakhåll med mina sextio man, omringade slottet, höll några hästar i beredskap, vilka jag anförtrodde åt den förståndige Grimaud, och väntade på, att ni skulle föras ut. Jag påräknade det visserligen inte förrän i morgon bittida och hoppades ej kunna befria er utan skärmytsling. Ni äro nu fria redan i natt, fria utan strid… så mycket bättre! Hur har ni undsluppit den kanaljen Mazarin? Ni ha säkerligen stora skäl att beklaga er över honom.
— Åh, inte så värst, svarade d'Artagnan.
— Verkligen?
— Ja, vi ha till och med skäl att berömma honom.
— Omöjligt!
— Jo, minsann, vi ha honom att tacka för vår frihet.
— Kardinalen?
— Ja, han lät sin kammartjänare, Bernouin, föra oss in i orangeriet, och därifrån följde vi honom till greve de La Fère. Då erbjöd han oss friheten, vi antogo anbudet, och han drev artigheten ända därhän att visa oss vägen och själv föra oss till parkmuren, vilken vi nyss med stor förnöjelse klättrat över, var- efter vi träffade på Grimaud.
— Gott, sade Aramis, det försonar mig med honom, och om han vore här skulle jag gärna vilja säga honom, att jag inte trott honom i stånd till en så vacker handling.
— Monseigneur, sade d'Artagnan, ur stånd att tygla sig längre, tillåt mig presentera chevalier d'Herblay, som enligt vad ni redan hört, önskar betyga ers eminens sina vördsamma tacksägelser.
Han drog sig åt sidan och avslöjade därigenom den förvirrade Mazarin för Aramis häpna blickar.
— Ah för tusan! Kardinalen själv! utropade Aramis. Jag börjar förstå det här! Vilken präktig kupp! Hallå, kamrater. hit med hästar!
Några ryttare skyndade fram.
— Besitta, återtog Aramis, jag har ändå varit nyttig på något sätt! Monseigneur, värdes mottaga min vördnadsbetygelse! Jag slår vad, att den hederlige Porthos utfört något kraftprov igen! Apropå, jag glömde en sak…
Han viskade något till en av ryttarna.
— Jag tror, det vore klokast att ge sig av nu, sade d'Artagnan.
— På ögonblicket, men jag väntar någon… en vän till Athos.
— En vän till mig? upprepade greven.
— Se där kommer han i galopp genom småskogen!
— Herr greve! Herr greve! ropade en helt ung stämma, som kom Athos att spritta till.
— Raoul! Raoul! utbrast greve de La Fère.
Den unge mannen glömde för ett ögonblick sin vanliga vördnad och kastade sig om halsen på sin far.
— Se, herr kardinal, sade Aramis, vore det inte synd att skilja människor åt, som älska varandra som vi! Mina herrar, fortfor han, vänd till ryttarna. som allt talrikare samlades kring dem, mina herrar, slut er omkring hans eminens för att visa honom all tillbörlig ära. Han täckes giva oss nöjet av sitt sällskap, och jag hoppas ni äro tacksamma därför. Porthos, förlora inte herr kardinalen ur sikte.
Aramis förenade sig nu med d'Artagnan och Athos och överlade med dem.
— Seså, sade d'Artagnan, sedan de rådslagit i fem minuter. nu iväg!
— Vart skola vi bege oss? frågade Porthos.
— Hem till dig, min vän, till Pierrefonds, ditt vackra slott är värdigt att bjuda hans eminens en storartad gästfrihet, och då det för övrigt är rätt bra beläget. varken för nära eller för långt från Paris, kan man därifrån lätt inleda förbindelser med huvudstaden. Kom, monseigneur, ni kommer där att bli ärad som den furste ni är.
— En fallen furste! svarade Mazarin i ynklig ton.
— Krigslyckan växlar, monseigneur, sade Athos, men var övertygad om att vi inte skola missbruka våra fördelar.
— Nej, men vi skola veta att bruka dem, sade d'Artagnan.
Hela den återstående delen av natten redo vännerna med samma rastlösa skyndsamhet som i forna dagar. Mazarin, dyster och grubblande, lät bortföra sig mitt i denna ritt av fantomer.
Då morgongryningen inbröt, hade de tillryggalagt tolv lieues utan att stanna. Hälften av eskorten var uttröttad, och några hästar störtade.
— Våra dagars hästar kunna inte jämföras med forna tiders, sade Porthos; allt vansläktas.
— Jag skickade Grimaud till Dammartin, sade Aramis; han skall föra hit fem friska hästar, en åt hans eminens och fyra åt oss. Huvudsaken är, att vi inte lämna monseigneur; den övriga delen av eskorten kan hinna upp oss sedan. Om vi väl passerat Saint-Denis, så ha vi ingenting att frukta.
Grimaud återkom verkligen med fem hästar. Den herre, till vilken han vänt sig, var en av Porthos vänner och hade skyndat sig, icke att sälja hästarna, som man föreslagit honom, utan att erbjuda honom dem för intet. Tio minuter senare stannade eskorten i Ermenonville, men de fyra vännerna fortsatte färden med fördubblad iver, med Mazarin under sin bevakning.
Klockan tolv redo de in i allén till Porthos slott.
— Ah, sade Mousqueton, som hade sin plats vid d'Artagnans sida, och som ej yttrat ett ord under hela vägen, ah, ni kan tro mig, herre, men det är första gången jag andas riktigt lätt, sedan jag lämnade Pierrefonds.
Han satte sin häst i galopp för att bereda de andra tjänarna på herr du Vallons och hans vänners ankomst.
— Vi äro fyra, sade d'Artagnan till sina vänner; vi skola tura om att bevaka monseigneur, och var och en av oss skall vaka i tre timmar. Athos skall undersöka slottet, vilket måste försättas i ointagligt skick, ifall det skulle komma att belägras. Porthos skall draga försorg om provianteringen och Aramis om garnisonens förläggande; Athos blir överingenjör, Porthos generalintendent och Aramis guvernör.
Man installerade Mazarin i slottets vackraste våning.
— Mina herrar, sade kardinalen, då han intagit sin boning, jag antar, att det inte är er mening att länge hålla mig här inkognito?
— Nej, monseigneur, svarade d'Artagnan, vi ämna tvärtom med det snaraste förkunna, att vi ha er i vårt våld.
— Då kommer man att belägra er.
— Det äro vi beredda på.
— Vad ämna ni då göra?
— Vi skola försvara oss i så fall. Om kardinal Richelieu ännu levde, skulle han kunnat berätta er en viss historia om en bastion Saint-Gervais, i vilken vi fyra med våra fyra betjänter och tolv döda höllo stånd mot en hel armé.
— Sådana bedrifter utför man blott en gång, min herre man gör inte om dem.
— Det behövs inte heller nu; i morgon underrättas parisarmén, och i övermorgon är den här. I stället för att leverera batalj vid Saint-Denis eller vid Charenton skall man leverera den i närheten av Compiègne eller Villers-Cotterets.
— Hans höghet prinsen skall slå parisarmén, liksom han gjort förut.
— Mycket möjligt, monseigneur, men före striden låta vi flytta ers eminens till ett annat av vår vän du Vallons slott: han har tre sådana som det här. Vi vilja inte blottställa ers eminens för krigets faror.
— Nåväl, svarade Mazarin, jag ser nu, att jag måste kapitulera.
— Före belägringen?
— Ja, villkoren äro kanske bättre nu.
— Ah, vad villkoren beträffar, kommer ni att finna oss ganska medgörliga.
— Nå, låt höra edra villkor?
— Vila er först, monseigneur, så få vi tänka på saken.
— Jag behöver inte vila först, mina herrar, lag behöver endast veta, om jag är i händerna på vänner eller fiender.
— På vänner, monseigneur, på vänner!
— Nåväl, säg mig då genast, vad ni begära, så att jag må kunna bedöma, om någon förlikning är möjlig oss emellan. Tala, greve de La Fère.
— Monseigneur, svarade Athos, för min egen del har jag ingenting att begära, och för Frankrike skulle jag ha allt för mycket. Jag förklarar mig därför jävig och avstår ordet åt chevalier d'Herblay.
Athos bugade sig, tog ett steg tillbaka och förblev i stående ställning, lutad mot kaminen, såsom enbart åhörare av underhandlingen.
— Tala då, chevalier d'Herblay, sade kardinalen. Säg, vad önskar ni? Inga omsvep, jag ber, inga hårklyverier! Var tydlig och kortfattad!
— Ja, monseigneur, jag ämnar spela med korten på borden.
— Lägg då upp korten.
— Jag har i min ficka uppgiften på de villkor, som den deputation, vari jag även deltog, i förrgår kom för att förelägga er i Saint-Germain. Låt oss först och främst akta gamla rättigheter; de fordringar denna uppgift innehåller, måste bifallas.
— Vi voro närapå ense om dessa, återtog Mazarin. Låt oss därför övergå till edra enskilda villkor.
— Ni tror alltså, att sådana skola uppställas? sade Aramis småleende.
— Jag tror, att ni alla inte äro lika oegennyttiga som greve de La Fère, svarade Mazarin, i det han vände sig mot Athos med en bugning.
— Ni har rätt, monseigneur, återtog Aramis, och det gläder mig, att ni äntligen gör greven rättvisa. Greve de La Fère är en överlägsen ande, upphöjd över alla låga begär och mänskliga lidelser; han är en av förgångna tiders stolta själar. Ni har rätt, monseigneur, vi kunna inte mäta oss med honom, och vi äro de första att erkänna det.
— Skämtar du, Aramis? frågade Athos.
— Nej, min bäste greve, nej, jag säger blott, vad vi tänka, och vad alla de, som känna dig, tänka. Men du har rätt, det är inte fråga om dig nu, utan om monseigneur och hans ovärdige tjänare, chevalier d'Herblay.
— Nåväl, vad önskar ni, min herre, utom de allmänna villkoren, till vilka vi skola återkomma?
— Jag önskar, monseigneur, att man ger fru de Longueville Normandie tillika med fullständig absolution och femhundratusen livres. Jag önskar vidare, att hans majestät konungen värdigas stå fadder till den son, med vilken hon nyligen nedkommit, och att monseigneur, sedan ni övervarit dopakten, beger er bort att betyga hans helighet påven sin vördnad.
— Det vill säga, ni vill, att jag skall taga avsked från mitt ministerämbete, att jag skall lämna Frankrike… gå i landsflykt?
— Jag önskar, att monseigneur vid första ledighet blir påve och förbehåller mig då att få anhålla om oinskränkt avlat för mig och mina vänner.
Mazarin gjorde en grimas, omöjlig att beskriva.
— Och ni, min herre? frågade han d'Artagnan.
— Jag, monseigneur, svarade gascognaren, förenar mig i alla avseenden med chevalier d'Herblay, utom beträffande den sista punkten, vari jag helt och hållet skiljer mig från honom. Långt ifrån att önska, att monseigneur skall lämna Frankrike, önskar jag, att ni stannar i Paris; i stället för att önska er bli påve, önskar jag, att ni fortfar att vara premiärminister, ty monseigneur är en stor statsman. Såvitt det beror på mig skall jag också bemöda mig om att göra er till herre över hela fronden, men med villkor att ni ger första musketörkompaniet åt någon, som jag utser därtill. Och du, Porthos?
— Ja, nu är det er tur, min herre, tala!
— Jag önskar, svarade Porthos, att herr kardinalen för att hedra mitt hus, som lämnat er en fristad, behagade till minne av detta äventyr upphöja mitt gods till baroni, samt giva löfte om Saint Espritorden åt en av mina vänner vid första utnämning, hans majestät täckes göra.
— Ni vet väl, min herre, att man måste avlägga prov för att erhålla denna orden.
— Min vän kan avlägga dessa prov. Om så är nödvändigt, skall monseigneur för övrigt nog underrätta honom om, hur man kan undvika denna formalitet.
Mazarin bet sig i läppen; stöten var direkt, och han genmälde i tämligen kärv ton:
— Det där går inte bra ihop, mina herrar, ty om jag ställer några tillfreds, måste jag ju nödvändigt göra de andra missnöjda. Om jag stannar i Paris, kan jag ju inte begiva mig till Rom, om jag blir påve, kan jag inte fortfara att vara minister, och är jag inte minister, så kan jag inte utnämna herr d'Artagnan till kapten och herr du Vallon till baron.
— Det är sant, medgav Aramis. Som jag utgör minoriteten, återtar jag också mitt förslag angående monseigneurs resa till Rom.
— Jag får alltså förbli minister? sporde Mazarin.
— Ja, därom äro vi ense, monseigneur, svarade d'Artagnan. Frankrike behöver er.
— Och jag för min del avstår från detta villkor, återtog Aramis. Ers eminens förblir premiärminister och även hennes majestäts gunstling, därest ni beviljar mig och mina vänner vad vi begära för Frankrike och för oss.
— Inskränk er till er själva, mina herrar, och låt Frankrike uppgöra sina villkor med mig, som det bäst finner för gott, svarade Mazarin.
— Nej nej, återtog Aramis, vi måste ha ett fredsfördrag med frondörerna. Ers eminens torde uppsätta och i vår närvaro underteckna det och i samma fördrag förbinda sig att utverka drottningens stadsfästelse därpå.
— Jag kan blott ansvara för mig själv, genmälde Mazarin, inte för drottningen. Om det skulle behaga hennes majestät att vägra…
— Åh, monseigneur, sade d'Artagnan, jag vet, att hennes majestät ingenting kan vägra er.
— Se här, monseigneur, återtog Aramis, är uppgiften på de av frondörernas deputation föreslagna fredsvillkoren: behagar ers eminens läsa igenom dem?
— Jag känner dem redan, svarade Mazarin.
— Skriv då under!
— Men betänk, mina herrar, att en underskrift under de förhållanden, vari vi nu befinna oss, lätt kunde anses som avtvingad med våld.
— Monseigenur skall själv intyga, att ni frivilligt givit oss den.
— Och om jag vägrar?
— Ah, monseigneur, svarade d'Artagnan, då får ers eminens skylla sig själv för följderna.
— Ni skulle våga lägga hand på en kardinal?
— Ni har lagt hand på hans majestäts musketörer.
— Drottningen skall utkräva hämnd för mig, mina herrar!
— Det tror jag inte, om hon också har god lust därtill… men vi skola tåga till Paris med ers eminens, och parisarna äro nog i stånd att försvara oss.
— Vad man nu måste vara orolig i Rueil och Saint-Germain! sade Aramis. Vad man nu ska fråga, var kardinalen är, vad det blivit av ministern, vart gunstlingen tagit vägen! Vad man skall söka monseigneur i alla vinklar och vrår! Vilka uttydningar man kommer att göra, och vad frondörerna skola triumfera, då de lära känna ers eminens försvinnande!
— Det är förskräckligt! mumlade Mazarin.
— Skriv då under fördraget, monseigneur! sade Aramis.
— Men om jag skriver under och drottningen vägrar sin stadsfästelse.
— Jag åtar mig att begiva mig till hennes majestät, sade d'Artagnan, och utverka hennes underskrift.
— Akta er då, sade Mazarin, att ni inte i Saint-Germain röner det mottagande ni har anledning vänta er.
— Bah! Jag skall nog laga att jag blir välkommen… jag vet en utväg.
— Vilken då?
— Jag skall till hennes majestät medföra det brev, vari monseigneur underrättar henne om den fullständiga penningbristen.
— Än sedan? sade Mazarin bleknande.
-— Sedan? Jo, när jag då ser hennes majestät i yttersta förlägenhet, skall jag föra henne till Rueil, släppa in henne i orangeriet och visa henne en viss fjäder, som sätter ett pomeransträd i rörelse.
— Nog, min herre, nog! mumlade kardinalen. Var är fördraget?
— Här är det, svarade Aramis.
— Ni finner att vi ändå äro ädelmodiga, sade d'Artagnan, ty vi kunde för visso draga mycken fördel av en sådan hemlighet.
— Skriv då under! sade Aramis, i det han räckte kardinalen en penna.
Mazarin steg upp och gick några ögonblick fram och tillbaka, snarare tankfull än nedslagen. Därefter stannade han plötsligt och sade:
— Men när jag har skrivit under, mina herrar, vad har jag då för säkerhet?
— Mitt hedersord, min herre, svarade Athos.
Mazarin spratt till, vände sig mot greve de La Fère, betraktade ett ögonblick detta ädla och redliga ansikte och sade, i det han tog pennan:
— Det är mig nog, herr greve!
Han undertecknade.
— Och nu, herr d'Artagnan, tillade han, gör er i ordning att fara till Saint-Germain med ett brev från mig till drottningen.