På skidor genom Grönland 1890/Klapmyts och klapmytsfångsten
| ← Från Island mot Grönland. Svikna förhoppningar |
|
Ombord på Jason → |
Sjette kapitlet.
Klapmytsen och klapmytsfångsten.
Klapmytsen (Cystophora cristata, Erxl.) är en mycket stor
själart, närmast besläktad med sjöelefanten på
Amerikas östkust och i de antarktiska hafven. I likhet med denne,
har hanen en hätta öfver nosen och skiljer sig därigenom
till det yttre skarpt från alla andra arktiska själar. Honan
däremot har ingen sådan hätta; huden öfver nosen är endast
litet lös och uppsväld.[1] Han kan uppnå en betydlig storlek
och är näst blåsjälen den största af de själarter, som
förekomma i våra nordiska farvatten. När han kommer till
världen, är han genast färdig att gå i vattnet och har en
dräkt af glatta själhår. Han är då ljus eller nästan hvit på
undersidan och grå öfver ryggen. Vid nästa hårombyte blir
han något fläckig, och, ju större han blir, utvecklas denna
hudteckning allt mer, tills han som fullvuxen får en gråhvit
bottenfärg med en mängd större och mindre, oregelbundna
svarta fläckar, strödda öfver hela kroppen. Minst äro fläckarna på hufvudet, men de sitta här så tätt, att hufvudet ofta
förefaller alldeles svart.
Hanens hätta kan blåsas upp till rent af förvånande storlek och ger då hufvudet ett högst egendomligt utseende. Det händer dock sällan, och jag har ej sett honom göra det annat än när han blir ond och retad, t. ex. då man skjuter på honom. Vanligen ligger hättan slakt ned och hänger då som en kort snabel fram öfver nosen. Ändamålet med denna hätta är ej lätt att förstå. Det låter visserligen tänka sig, att hon möjligen kan vara ett försvarsvapen till skydd af klapmytsen ömtåligaste del, nosen, hvilket i tidernas lopp utvecklats hos hanarne i följd af deras strider om honorna, då de bäst skyddade gått med seger ur dessa strider och sålunda kunnat föröka sig i starkare grad än de hättlösa.
Denna förklaringsgrund förefaller mig dock långt ifrån öfverbevisande; ty väl utkämpa hanarne i brunsttiden väldiga bataljer med hvarandra, men det är mig svårt att fatta, hvarför just nosen skulle härvid sväfva i så stor fara. Sannolikare synes mig då, att denna hätta kan vara en prydnad, som hanarne fått därigenom, att hanar med anlag därtill vid parningen föredragits af honorna.
Klapmytsen är stor och stark, tillika modig och, när han sätter sig till motvärn, icke att leka med. På isen rör han sig visserligen mindre lätt, men i vattnet kan han vara rent af farlig, och eskimåerna, som måste fånga honom från sina små kajaker (skinnbåtar), ha därför goda skäl för den respekt de hysa för honom; han har vållat mången eskimås död. 1882 blef min båt en gång angripen af en sårad klapmytshane, som kastade sig upp på båtkanten och högg efter mig med tänderna, men träffade i stället relingen, där han lämnade djupa märken.
Klapmytsen är en alldeles utmärkt simmare och dykare. För att hämta sin föda, som hufvudsakligen består af fisk, kan han gå till stora djup, hur stora kan ej med visshet uppgifvas, men en ungefärlig slutsats kan dock dragas däraf, att jag midt emellan Spetsbergen och Jan Mayen funnit exemplar af rödfisken (Sebastes norvegicus) i hans mage, och rödfisken är en djupvattensfisk, som lefver på ett djup af mellan 50 och 90 famnar.[2] Besinnar man, hvilket starkt tryck (sålunda minst fyra atmosferer) så många famnar vatten frambringa, inser man lätt, att klapmytsen ej kan ha klena lungor. Som bevis på hans styrka kan äfven nämnas, att han är i stånd att från vattnet hoppa upp på kanten af isflak, som ligga sina 2 till 3 m. öfver vattenytan.
Klapmytsen är en nästan helt och hållet pelagisk själart. Han håller sig ej synnerligt till kusterna, utan följer på sina vandringar mest drifisen och förekommer jämte denna öfverallt i Ishafvet och norra Atlanten mellan Spetsbergen, Labrador och Baffinsviken. Hans östra gräns synes vara ungefär vid Spetsbergen; vid Novaja-Semlja förekommer han icke.
Han är sällskaplig, och, samlad i större eller mindre flockar, företager han flere gånger om året bestämda vandringar, som dock ännu äro föga kända. På Grönlands västkust, där eskimåerna jaga honom, ser man visserligen, att han på bestämda tider försvinner, men ingen vet med visshet, hvart han begifver sig. Mig förefaller det sannolikt, att klapmytsen, när han första gången om vintern eller tidigt på våren försvinner, uppsöker långt från kusterna liggande drifis[3] för att där i slutet af mars i fred och ro framföda sina ungar, hvarpå han åter i slutet af april eller början af maj visar sig vid Grönlands västkust. När han så i juni och början af juli försvinner, är det för att åter uppsöka drifis. Då kommer nämligen den tid, då han ömsar hår, och medan detta pågår, beger han sig ej gärna ut i vattnet. Helst ligger han då på isflaken och solar och skubbar sig. Man kan då anträffa hela högar af hår efter honom. Under den tiden förtär han mycket litet och blir i juli mycket mager.
Gammal klapmytshane.
(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)
Huruvida den klapmyts, som förekommer på Grönlands östkust, till en del är densamma som eskimåerna fånga på västkusten, har jag ej kunnat få fullt utredt, men det ges vissa förhållanden, som göra det i någon mån sannolikt. Genom kolonibestyrer R. Möller har jag från en half-grönländare, assistent Lund, fått upplysningar om klapmytsfångsten i Västgrönland. Af dessa och andra upplysningar framgår, att klapmytsen visar sig om våren på södra delen af västkusten i maj eller i mindre antal till och med i slutet af april. Den synes då komma tågande norrifrån (möjligen långs isen från Labradorsidan?); man kallar därför detta stim klapmytsens sydstim. Att han verkligen kommer norrifrån, synes äfven däraf, att han vanligen visar sig förr vid de nordligare kolonierna Sukkertoppen, Godthaab, Fredrikshaab än vid Julianehaab och den sydligaste kusten. De största massorna af klapmyts förekomma från slutet af maj till midten af juni. Emellan den 20 och 25 juni är stimmet förbi. I midten af juli visar sig klapmytsen åter på västkustens södra del, och höstfångsten börjar. Han synes då, så vidt jag kan se, komma med »storisen» (drifisen) söder- eller rättare österifrån. Fångsten varar vanligen till slutet af augusti.
Hona och ungar af klapmyts.
(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)
Min erfarenhet rörande klapmytsens förekomst i Danmarkssundet är följande. Man finner honom där redan i maj och början af juni, och jag har själf 1882 den tiden sett och varit med om att fånga ganska mycket (till den 24 juni hade vi mellan 3,000 och 4,000). Först mot slutet af juni (efter den 24) börja hufvudmassörna infinna sig eller åtminstone samla sig i de otaliga skaror, man då och i början af juli kan se där. Inemot midten af juli synas de åter sprida sig eller försvinna. Efter den tiden, omkring den 22 juli, har jag sett mycken klapmyts ligga på drifisen längre söderut, 63—64° n. br. under östkusten. (Jfr kap. IX: Vår drift i isen.)
Sammanställas dessa iakttagelser, synes den slutsatsen naturlig, att klapmytsen, sedan ban möjligen (i slutet af mars) framfödt sina ungar på drifisen under Labrador, drar norrut långs iskanten, går öfver Davissundet och når Grönlands västkust, möjligen vid Sukkertoppen eller litet norr därom, i slutet af april, beger sig därpå söderut långs kusten,[4] går omkring midten af juni, till en del förr, rundt om Kap Farväl och drager långs drifisen östkusten uppför till Danmarkssundet, dit hufvudmassan ankommer mot slutet af månaden. Sedan han där afslutat hårömsningen, drager han åter söderut och börjar redan i midten af juli passera Kap Farväl på väg till västkusten. Riktigheten af denna slutsats är dock långt ifrån bevisad. Det låter t. ex. väl tänka sig, att det längre söderut på östkusten ges ställen, dit han begifver sig.[5]
Så vidt man vet, förekommer klapmytsen ingenstädes i sådana massor som i Danmarkssundet under hårömsningen, och här är det också förnämligast som de norska själfångarne idka fångst.
Denna fångst börjar vanligen i juni, då fångstfartygen anlända till Danmarkssundet, sedan de i hafvet omkring Jan Mayen drifvit fångst på en annan själart, den s. k. grönlandssjälen (Phoca grönlandica, O. F. M.). Några af dem ha äfven förut nordost om Island jagat näbbhvalen eller bottle-nosen (Hyperoodon diodon).
Hvad man först har att göra är att söka få rätt på själen, och det är ofta svårt nog. Ty man må ej föreställa sig, att han ligger strödd öfver all isen här uppe. För att få rätt på honom måste fartygen ofta söka i hela veckor. De gå då långs den yttre kanten af drifisen och tränga vanligen öfverallt, där det finns öppningar eller bukter, in i isen, på samma gång ismassorna åt alla håll noga undersökas med kikare från den på stortoppen anbragta utkikstunnan. Upptäckas så ändtligen efter långt spejande flockar af själ långt inne i isen, och är denna icke allt för tätt sammanpackad, fyrar man på i maskinen det bästa man kan och ger sig så fort som möjligt in i isen för att komma fram till själen; eljest riskerar man att andra fartyg komma en i förväg. Inga vänner i spel, heter det, och detta gäller i fullaste utsträckning om själfångsten på Ishafvet; här söker man efter bästa förmåga öfverlista hvarandra. Ligga flere fartyg i närheten, när man får själ i sikte, och man har anledning tro, att dessa ännu icke sett honom, gäller det vanligen i första rummet att narra bort dessa från stället. För detta ändamål göras då otroliga konststycken. Ett af dem är att för ånga och fulla segel sätta af i en helt annan riktning och låtsa, som man där såg eller väntade få se själ, för att sålunda locka de andra med sig och därpå, när de kommit ett stycke på väg, obemärkt smyga sig tillbaka och in till själen. Sådant är icke ovanligt där uppe.
När man så allt hvad fartyget kan tåla bryter sig in genom isen och det i skansen blir bekant, att man från tunnan ser själ, då händer väl, att det blir lif ombord. Alla äro på benen, alla skola fram i backen eller upp på relingen, om de ej redan sett honom från däck. Man får nu brådtom att göra båtarna klara, se efter om det finns bröd och fläsk i båtkistorna, öl på dunken och patroner i patronlådan, om studsaren är i godt skick och försvarligt putsad, och har man intet annat att syssla med, ger man sig tid att slipa sin knif, så att den biter riktigt bra på alla de själar man får att flå. Så gör man åter ett slag framåt backen för att speja efter själ, eller riktas ögat upp åt tunnan, för att se, åt hvilket håll den långa kikaren pekar, och därefter inåt isen i denna riktning. Får man då öga på en själ, blir det ett pekande och ett pratande. Snart ser man flere; som svarta prickar dyka de fram på isen långt för ut. Hvarenda ny själ hälsas med jubel.
Emellertid arbetar sig fartyget jämt och säkert in genom isen. Kommandoropen ljuda uppifrån tunnan. Än är det »dikt babord!» än »dikt styrbord!», så »fall!» eller »lova!» eller »rätt så!» De båda arma satarne vid röret arbeta så att svetten lackar af dem, och ratten snurrar omkring som hjulet på en spinnrock, medan fartyget med dån och brak törnar emot de väldiga flaken, sa att det skakar i alla sina fogar och man på däck ofta har svårt att hålla sig upprätt. Nere i maskinrummet eldas alltjämt på, medan propellern akterut snurrar rundt och bildar ett hvirflande och skummande kölvatten, som dock snart åter täckes af isen. Men uppe i tunnan sitter kaptenen och fröjdar sitt öga med anblicken af själmassan för ut, medan han gör upp sin anfallsplan och söker väg åt sitt fartyg. Det är en spännande färd; oro och förväntan stå att läsa i alla ansikten.
Klapmytsfångst.
(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.))
Ändtligen kommer det länge väntade ordet: »purra ut till fall!» Det går ett ordentligt tjut af glädje öfver hela fartyget. Värst är det nere i skansen, där man nu ej får sofva längre. Alle man draga på sig fångstkläderna, och i kabyssen göres upp eld och kokas, för att alla skola få sig ett godt mål varm mat, innan de gå i båtarna. Och så börjar man, kanske efter en half dags resa, komma in bland själen och få se allt större flockar på isflaken. Men man fortsätter, tills man kommit midt i hjärtat af fångstfältet, där själen ligger tätast. Och nu ändtligen ljuder det från tunnan: »klart till fall!» och alla störta i båtarna, som hänga färdiga i dävertarna på fartygets båda sidor. Sedan skytten på båten — ty det finns blott en sådan på hvar båt, och han är tillika dess befälhafvare — fått sina instruktioner, ljuder det ändtligen: »sätt af!» Fartyget har emellertid saktat farten, och båtarna äro inom ett ögonblick i vattnet. Och så sätter man af åt hvar sitt håll. Det är en vacker anblick att se ett fångstfartygs tio båtar sålunda på en gång sätta af från fartyget och ro i hvar sin riktning in genom isen. Skytten står upprätt och spejande i stäfven på hvar båt, medan styrmannen står i aktern vid styråran och de öfriga tre eller fyra af båtens besättning drifva fram honom med kraftiga årtag.
Så kommer man in bland själen, och det börjar knalla och smattra på alla håll. Det kan ibland låta som en ordentlig batalj påginge. Är det tillika en vacker solskensdag och massor af själ ligga på isflaken rundt omkring och sträcka sig i solen, då ligger det ett egendomligt skimmer öfver detta lif, som alltid skall utöfva en mäktig dragningskraft på den som en gång varit med därom. Hvar och en af skyttarne vill naturligtvis vara den förste som kommer tillbaka till fartyget med lastad båt, och han söker elda upp sitt folk till samma ärelystnad och att drifva båten framåt i starkast möjliga fart. När man hunnit i själens närhet, måste man noga akta sig att komma bakom något isstycke, så att han förlorar båten ur sikte, sedan han en gång fått ögat på den. Man söker helst ro fram i öppet vatten och så rakt på själen som möjligt, så att han länge kan se båten. Blir han nämligen plötsligt öfverraskad, försvinner han strax. Då han blir varse båten, lyfter han upp hufvudet, men är denna ännu långt borta, lägger han det kanhända åter ned på isen och ligger så stilla.
Emellertid kommer båten närmare, framdrifven af fyra kraftiga åror. Då lyfter han åter på hufvudet och blickar, nu allt mer betänksam, än på båten, än på vattnet under sig. Han blir orolig, hasar sig fram ännu längre ut på kanten, sträcker ut halsen och ämnar synbarligen försvinna i djupet. Plötsligt och på ett tecken af skytten uppger nu båtmanskapet ett förfärligt tjut. Själen studsar, sträcker åter ut halsen och lyssnar förvånad till dessa underliga ljud. Men så drar han ihop sig igen, skjuter sig ännu en gång ut mot iskanten och ämnar just försvinna, då ett nytt tjut, ännu värre, ännu mera ihållande och ohyggligt än det första, kommer från båten. Åter sträcker han ut halsen, åter lyssnar han förvånad och stirrar på båten, hvilken alltjämt med full fart. flyger fram öfver vattnet.
Men nu lägger han de främre simfötterna ut öfver iskanten, kröker ryggen och sträcker ut halsen mot vattnet. Trots de mest infernaliska vrålningar utifrån båten, tänker han nu verkligen störta sig i vattnet, och man är ännu icke inom skotthåll. Det är nu ingen annan råd: skytten kastar i ett nu studsaren till ögat och sänder en kula in i iskanten alldeles inunder honom, så att snö och isstycken kastas upp och träffa honom i bringan och på nosen. Det var något alldeles nytt. Förskräckt drar han sig baklänges och med indraget hufvud tillbaka in på flaket, stirrande på iskanten. Medan han grubblar på denna nya gåta, har båten med god fart kommit inom skotthåll. »Väl rödt!» kommenderas det, årorna släppas och, hängande i stropparna, glida de åt sidan. Alla måste sitta stilla och tysta, medan skytten höjer studsaren. Skottet brinner af och, träffadt i pannan, sjunker själens hufvud ned på isen igen, men denna gång för att ej mer resas.
Ligga många själar i hvarandras närhet, kan man på en gång få göra god fångst; men det är då af största vikt att träffa, i synnerhet de första man skjuter på, så att de genast ligga stendöda. Jag erinrar mig sålunda 1882 ha skjutit en hel båtlast på samma ställe, och ingenting hindrade, att jag skulle kunnat skjuta flere båtlaster, om jag blott kunnat fortsätta. Ty har man en gång fått död själ omkring sig på alla håll, då ligger äfven den lefvande lugn och stilla. Han ligger och ser på sina döda kamrater, som han tror vara lefvande, och tänker tydligen, att om de kunna ligga stilla, som äro orostiftaren så nära, kan han det också. Har man däremot den oturen att skadeskjuta en af de första själarna, så att han börjar sårad hoppa omkring på flaket eller med ett plaskande störtar sig i vattnet, då följa de andra gärna efter. Det är därför mycket bättre att skjuta bom, och däraf inses äfven lätt, huru ytterst viktigt det är för en själfångare att ha säkra skyttar ombord.
Strax själen är skjuten, flår man honom. Det gäller att få detta gjordt i största hast, för att så fort som möjligt komma därifrån och icke bli förbirodd af de andra båtarna. Det är därför af mycken vikt för en skytt att ha goda flåare med sig. Det är en otroligt kort tid en god flåare behöfver för att flå en själ, och jag har ofta sett det ske på ett par minuter. Först ett långt snitt längs buken från hufvud till svans, så ett par snitt ned på hvar sida mellan späcklagret och köttet, därpå några snitt uppe vid hufvudet och några nere vid svansen och bakfötterna, och huden är afflådd. Därefter drages skinnet af fram fötterna och från skäres med ett par snitt. Allt är nu färdigt och föres i båten. Det är blott skinnet och det därunder liggande tjocka späcklagret som tagas med; resten lämnas kvar på isen till föda åt måsarna.
Det är icke så synnerligt länge denna fångst drifvits i Danmarkssundet. Den tog sin början 1876 och drefs af många norska fartyg[6] med utomordentlig framgång de första åtta åren. Själ fanns då öfverallt, och man sköt ned den i tusental. Under denna tid skötos omkring 500,000, och nästan lika många träffades måhända af kulor, utan att man lyckades få rätt på dem. Då inträffade emellertid ett omslag, och sedan dess har så godt som ingen klapmyts stått att få, oaktadt man hvart år ansträngt sig till det yttersta.
Strid mellan en isbjörn och en klapmyts.
(Af E. Nielsen.)
Hvad kan nu vara orsaken härtill? Själfångaren har tagit vinden, sjön och de ogynsamma isförhållandena till hjälp, men alla tillsammans ha ej förmått gifva en tillfredsställande lösning på gåtan och låta honom behålla hoppet om en bättre fångst framdeles. Ty låt vara, att förhållandena kunna vara ogynsamma ett eller två år; men när det inträffar sommar efter sommar, fyra och fem år å rad, då duger ej längre denna förklaringsgrund; till den grad ha icke förhållandena på Ishafvet förändrat sig. Dessutom voro vi med Jason obestridligen flere gånger inne i sådan is, som man förr skulle ha kallat god fångstis, utan ätt finna själ i den. Träffade vi på själ, låg han alltid innanför på den täta isen, och när isen glesnade, gick han i vattnet för att gå längre in, där isen var tät.
För den som opartiskt undersöker frågan är det klart, att klapmytsens antal betydligt aftagit i följd af den roffångst, hvarför den varit föremål. För mig, som på två olika tider besökt fångstfälten här uppe, var skilnaden i ögonen fallande. Där jag 1882 såg själ öfverallt, när man blott kom ett stycke in i isen, kunde man 1888 nästan ej få sikte på en enda. I början trodde jag då, att denna klapmytsens minskning var betydligt större än den i verkligheten var.
Den 3 juli skulle dock denna min åsikt förändras. Ty, såsom jag längre fram skall berätta, fick jag då långt in i isen se så mycket klapmyts, som jag knappast någonsin förr sett samladt på ett ställe. Men han låg på tätt packad is, där man förr ej sökte honom.
Min åsikt om orsaken till klapmytsfångstens tillbaka gång är, att den allt för starka fångsten å ena sidan minskat klapmytsens antal, men å den andra äfven förändrat hans natur och vanor, antingen genom uppfostran eller ock genom omedelbart naturligt urval i kampen för tillvaron.
Många tro, att djuren icke kunna draga slutsatser af sina erfarenheter och utvecklas. Jag hör icke till deras antal. Jag tror, att djuren, de vilda lika väl som de tama, ha ögon att se med, öron att höra med, att de kunna erfara och lära lika väl som vi menniskor, om än icke i lika hög grad. Och ett godt exempel härpå är måhända just klapmytsen i Danmarkssundet. Förr i tiden förde han ett härligt lif på isen här uppe. Han åt, sof, hade sina kärleksäfventyr, förökade sig. Blott en enda yttre fiende kände klapmytsen under denna guldålder, och det var isbjörnen. Men det hände icke så ofta, att han fick besök af denne, ty björnen håller sig gärna längre in, där isen är tätare, då han just icke är någon god simmare, och klapmytsen höll sig af denna orsak gärna längre ut i den öppnare isen närmare iskanten.
Men 1876 på sommaren kom utifrån hafvet ett annat slags isbjörn till Danmarkssundet, och den björnen var både roflystnare och större. Det var det norska själfångstfartyget Isbjörnen, utsändt till dessa trakter af veteranen bland de norska själfångarne, Sven Foyn. Denna isbjörn fänn här massor af själ och tog på en gång flere tusen. Men från den dagen var det slut på klapmytsens ostörda lif här uppe. Hvarenda sommar i slutet af maj och början af juni kommo hela skaror af norska själfångare hit upp, och då själen var spak och lätt att fånga, tog man hela massor af den. Ja, de första åren behöfde man ofta ej skjuta honom, man kunde slå ihjäl honom; på flere fartyg lät man ej folket ens taga skjutgevär med sig i båtarna, utan all själ slogs ihjäl.
Men denna själfångstens guldålder tog snart slut. Klapmytsen hade hittills icke vetat, hvilken fara hotade honom från dessa fartyg med utkikstunnor på stortoppen och som utsände en hel svärm af båtar. Men han gjorde snart sina erfarenheter, och det dröjde ej länge förr än han blef skyggare. Nu måste man skjuta honom, ofta på långa håll. Det märkligaste var dock, att det icke blott var de gamla, erfarna själarna som blefvo skyggare, utan detsamma var äfven i hög grad fallet med de unga. Antingen måste alltså de gamla på ett eller annat sätt meddelat ungarne sin erfarenhet, eller också måste dessa ha fått den genom arf (?). Men vare härmed huru som helst, visst är, att klapmytsen, så väl unga som gamla, med hvart år blifvit i märkbar grad skyggare. Med andra ord, han har lärt att taga sig till vara för en fiende, som han förut icke känt, och detta har skett under den korta tiden af vid pass tio år.
Men hvad klapmytsen lärt har sannolikt ej stannat härvid. Han har äfven erfarit, att det i synnerhet var ute i den öppna isen nära iskanten och öppna hafvet, där han förut kände sig trygg, som han nu var utsatt för anfall, och har insett, att han, för att få ligga ostörd under den tid, då hårömsningen försiggår, måste lägga sig långt in på den täta isen. Här är han visserligen utsatt för isbjörnen, men undgår de vida farligare norska själfångarne.
Men så antaglig denna förklaring än synes, kan det dock äfven finnas en annan. Medger man, att icke alla själar äro från början lika skygga, hvilket är så godt som visst, då blir det först och främst de minst skygga både af nyfödda ungar och gamla själar som genom fångst utrotas, medan de öfriga gå fria och kunna föröka sig. På detta sätt måste ju skygghet i allt starkare grad bli ett stående släktarf.
Härigenom förklaras dock icke, hvarför klapmytsen uppehåller sig längre in i isen än förr. Antager man emellertid, att liksom det var skilnad i skygghet, det äfven ges själar som företrädesvis uppehålla sig ute i öppna isen, medan andra ha för vana att hålla sig längre in, är det ju klart, att de som uppehålla sig längst ute, där fartygen lättast kunna komma åt dem, bli först bortskjutna, medan de andra sparas
Flående af unga klapmytsar på ett isflak.
Teckning af E. Werenskiold, efter fotografi.)
och kunna föröka arten, hvilken då allt mer ärfver förkärleken för den täta isen.
Hvilken af de här anförda förklaringsgrunderna har den största sannolikheten för sig, är icke lätt att afgöra. Sannolikt äro väl båda riktiga; det är uppfostran och det naturliga urvalet som samverkat. I båda fallen är klapmytsen ett märkvärdigt exempel på, hvilken jämförelsevis kort tid ett djur behöfver för att undergå förändringar.
- ↑ När Robert Brown (Arctic Manual and Instructions, London 1875, — »Natural History», s. 64) säger, att äfven klapmytshonan har hätta, är detta ett fullkomligt misstag.
- ↑ Stundom kan han också förekomma på något mindre djup.
- ↑ Den västgrönländska klapmytsen beger sig sannolikt till drifis under kusten af Labrador, där han om våren fångas i stor mängd.
- ↑ Den håller sig då gärna ute i sjön ett stycke från land. Fångstmännen vid Kangek (i närheten af Godthaab) berättade mig sålunda, att de måste söka honom flere mil till hafs.
- ↑ Att det blott kan vara en del af klapmytsen i Danmarkssundet som drager söderut, synes däraf, att han redan i midten af maj anträffats där; dessutom förekommer han ju öfver hela Ishafvet norrut. Han synes också ha bestämda platser norrut, där han samlas under hårömsningen. Sålunda ha norska själfångare de senare åren vid den tiden sökt honom i närheten af Jan Mayen.
- ↑ Ett par engelska och amerikanska fartyg försökte sig också på denna fångst, sedan norrmännen gjort början.