På skidor genom Grönland 1890/Ombord på Jason
| ← Klapmyts och klapmytsfångsten |
|
Mot land. Drift i isen → |
Jason bryter sig väg genom isen.
(Af Th. Holmboe, efter fotografi.)
Sjunde kaptitlet.
Ombord på Jason.
Vårt lif ombord på Jason förflöt
angenämt utan några stora händelser.
Själfångstens pekuniära resultat och framtidsutsikterna på Ishafvet bekymrade oss ej synnerligt. Det var ej många skyar på vårt lifs horisont, med undantag af ett och annat mörkt ögonblick, då det hände, att studsaren ej träffade alldeles så väl som han möjligen bort. För de flesta af deltagarne är detta lif nytt. Det är mycket att se och iakttaga både i isen och på hafvet, och är man jägare, saknar det ej sitt nöje. Har man ej själ att skjuta på, kan man ge sig ut och skjuta alkor, ty af dem finns det fullt upp. Det tar ej lång stund att skjuta halfva hundradet, och skjuter man dem endast i flykten, när de i stora skaror draga fram långs iskanten, är det god sport nog; jag har åtminstone under sådana jakter sett rätt många bommar skjutas. Att skjuta dem med studsare på vattnet är heller ej att förakta.
Den första af all sport här uppe är dock i min tanke själfva själjakten. Den är i hög grad ägnad att göra en till en lugn och kallblodig skytt. I allmänhet äro hållen ej stora — 60 eller 85 m. — men fläcken man skall sikta på är heller icke stor: själen måste träffas i hufvudet eller i nödfall i halsen strax under hufvudet, träffas han i kroppen, hoppar han strax i vattnet. Stundom, när själen är skygg, kunna hållen bli ganska betydliga. Lägges så härtill, att man måste skjuta från en rörlig båt och att belysningen här uppe, öfver den glittrande, snöbetäckta isen, ofta är dålig, skall man säkerligen inse, att det fordras ej så litet för att bli en god själskytt. I verkligheten äro sådana skyttar också ganska tunnsådda. Jag har sett personer, som handterade sin bössa utmärkt, när de sköto på ett fast mål, skjuta bom på själen.
Själjakten är ej heller utan sin omväxling, och är man så lycklig att ha fått sig anförtrodd ledningen af en båt och kommit in bland en myckenhet själ, tror jag många med mig skola räkna de ögonblick man då tillbringar här uppe bland isen i sin lilla farkost, där man som skytt är höfding och envåldsherskare, bland de angenämaste i sitt lif. Man är omgifven af en frisk natur: is, himmel och haf; själen ligger på isflaken rundt omkring en, och denna anblick kommer det jägarblod, som ifrån födseln rullar i ådrorna på de flesta icke allt för civiliserade människor, att strömma med raskare fart, ögat skärpes, alla krafter läggas i syn och i armarna, som skola föra studsaren och årån. Man beherskas uteslutande af en enda tanke, den att komma fram med båten, så att fångsten blir så stor som möjligt.
Det är möjligen vilden uti oss som i sådana ögonblick kommer fram; det är arfvet från våra nomadiska, af jakt och fiske lefvande förfäder, eller från tider som ligga ännu längre tillbaka. Men ett härligt, fritt lif är det, som stärker både själ och kropp.
Själ i sikte. »Dikt styrbord!»
(Af författaren, efter fotografi.)
Men när vi icke kunna jaga och äro trötta vid att stirra på haf, himmel och is, måste vi söka någon annan förskingring. Ty hur skönt än allt detta är, och hur mycket man än ända från barnaåren fått inplantadt hos sig begreppet om hafvets storslagna skönhet, hört talas om detta väldiga, rullande, alltid växlande haf, så kan det dock ej nekas, att när man i veckor och månader stirrat på det, man till slut upptäcker, att det dock icke förty är något enformigt, och man längtar efter litet omväxling.
Ett af våra största nöjen var att kasta med lasso. Af båtsmannen fingo vi, när vi bådo riktigt vackert, låna en smäcker lina, 10 till 12 famnar lång. I dess ena ända slogs en ögla, och därmed var vår lasso eller kastsnara färdig. Lapparne voro naturligtvis mästare i dess begagnande, och det var af dem vi lärde konsten. De begagna den ju dagligen till att fånga sina renar. I synnerhet besatt vår gamle Ravna en öfverlägsen färdighet. Med sin trygga min rullade han upp linan i högra handen, lutade hufvudet något framåt, fäste blicken skarpt på den olycklige han utsett till sitt byte, så ett par steg framåt däcket, lätta och smidiga som en katts, en snabb rörelse af den spända, högra armen, och linan rullade blixtsnabbt ut, och snaran föll, aldrig felande, ned öfver hufvudet på bytet, hvilket, fäktande med armar och ben, förgäfves sökte befria sig från det snärjande famntaget.
Balto var som bofast lapp naturligtvis mindre öfvad i konsten, men hans stolthet ville ogärna medgifva det, och det gaf anledning till mycken munterhet, när en af oss tog snaran från honom och sade, att vi kastade bättre än han, och besegrade vi honom då, var hans förargade min värd penningar.
Till tidsfördrif ombord användes äfven allehanda lekar eller kraftprof, såsom att spänna räfkrok, draga fingerkrok och hvad de nu allt heta. Ett spel, som med verklig passion öfvades, var att »kasta på narrhufvudet». Med krita uppritades på däcket några figurer och rutor, dessa fingo olika värden, och det gälde nu att från ett bestämdt håll kasta ett tillplattadt blystycke in i dessa rutor utan att komma in i någon af dem som kallades »narrhufvudet». Föll bly stycket in i någon af dem, förlorades allt hvad man möjligen vunnit i de föregående kasten. När det var godt väder och icke för stark sjögång, spelades ofta flere partier på en gång på olika delar af däcket. Den vanliga vinsten utgjordes af ett stycke tuggtobak.
När detta ej längre roade oss, hände ofta, att vi drogo oss akter ut i kajutan och togo till korten, och oaktadt flere ibland oss ej voro intresserade af kortspel, kunde vi sitta och spela hela eftermiddagen och aftonen till långt in på natten, ja, det hände till och med, att vi började på förmiddagen. Vi hade blott en enda kortlek, och denna var vid resans slut så nedsolkad, att man hade svårt att säga, hvilken beståndsdel var synligast, smutsen eller papperet. Sutto vi uppe till midnatt — hvilket var det vanliga — måste vi ofta vid hundvaktsskiftet ha oss något till lifs. Det var då antingen kaffe eller »dænge» som serverades. I synnerhet var den senare anrättningen mycket omtyckt. Den består af bröd, som blötes och stekes i smör och socker.
Vid denna tid fick äfven folket i skansen kaffe, och man kunde då hvarenda natt ha den nöjsamma anblicken att se Balto komma halfvaken och i en ytterst lätt kostym uppför trappan från sin koj och gå för ut för att få sitt midnattskaffe. Som lapp var han så kär i kaffe, att han naturligtvis icke kunde låta ett sådant tillfälle gå sig ur händerna, till och med om han för länge sedan gått till kojs.
Af lektyr hade vi endast mycket litet med oss; en så lång vistelse ombord var icke beräknad. Tack vare en vän till expeditionen, herr bokhandlaren Cammermeyer i Kristiania, voro vi dock försedda med några böcker. Dessa voro emellertid snart slukade, och nu uppstod en verklig andlig hunger ombord, som kändes ganska tryckande. Man gick på jakt efter hvad som helst, äfven de tarfligaste röfvarromaner och indianberättelser, som kunde uppspåras hos folket i skansen, slukades med begärlighet. Titlarne voro i stil med »Den blodiga handsken i dalen», »Den röde höfdingen,» »Den svarta ormen» o. s. v. Stundom gingo vi på kaparmanér ombord på de andra fartygen för att spana efter något läsbart.
En stor omväxling var det för oss, när vi kunde bli bjudna ombord till de andra kaptenerna, eller när dessa kommo på besök till oss. Det var då understundom en egendomlig, helt sommarlik anblick att se dessa ishafsfarare i solskenet sitta i grupper på däck, drickande sitt kaffe eller sitt vin, rökande sina cigarrer eller pipor och stirrande ut öfver hafvet eller de hvita isflaken, som lågo och glittrade i solljuset, medan tiden förflöt under skratt och skämt.
Stundom profvade vi äfven vår skjutfärdighet på de i vattnet flytande isstyckena, och månget godt skott gjordes då.
Den ende som ej syntes trifvas ombord var vår gamle vän Ole Nielsen Ravna. Van som han var att med sina renhjordar flacka omkring på de finmarkska högfjällen, fann han sig synbarligen ej i lifvet ombord på det trånga, gungande fartyget och längtade efter att få fast mark under fötterna.
Balto däremot trifdes utmärkt på sjön. Med sitt muntra, lifliga sinne, alltid färdig att hitta på ett eller annat upptåg, hade han blifvit hela besättningens gunstling. Lyckligtvis hade han nu också blifvit alldeles bra i sitt högra knä. Jag hyste därför ej längre någon betänklighet vid att taga honom med.
Hästen som vi fört med oss från Island var allas kälgris. Detta hade emellertid den ytterst obehagliga följden, att, trots stränga förbud, mer foder åtgick än vi hade råd till, och en vacker dag upptäckte jag, att största delen af höet redan var åtgången. Från denna stund blef han en anledning till ständiga bekymmer. Det måste gnidas och sparas på fodret, och vår uppfinningsförmåga ansträngdes till det yttersta för att utfinna någon ersättning för det. Vi gåfvo honom sålunda rått själkött; det åt han också en tid, men förlorade till slut smaken därför; vi torkade då köttet åt honom, men det gick på samma sätt. Så fick han alkor och åt dem äfven några dagar. Därefter samlade vi tång, som i stora massor flöt i sjön, och ett visst slag af denna åt han gärna.
På detta sätt höllo vi honom länge vid lif. Han såg ut att trifvas ganska godt och blef en utmärkt sjöman. Den 9 juli blef emellertid en sorgens dag för expeditionen. Då hade vi ingenting mer att ge honom, som han ville äta, och han måste skjutas. Det var alldeles som vi mist en vän, vi höllo alla af honom. Den enda tjänsten han gjorde oss var att ge oss en god och välsmakande biff, och ett af hans lår följde oss sedan i drifisen, sedan vi lämnat Jason.
Ett godt bevis på luftens renhet här uppe är, att sådant kött kan en lång tid hänga i riggen utan att bli skämdt. Här finnas inga baciller, och följaktligen kan heller ingen förruttnelse äga rum, så framt den ej kommer af smuts ombord, som medförts hemifrån.
Fördomen mot förtärandet af vissa saker är ofta rent af löjlig. Härpå fick jag vid detta tillfälle några talande exempel. Då hästen var skjuten och styckad efter alla slaktarkonstens regler, kom en norsk amerikan, »Yank», som han kallades ombord, och frågade, om han kunde få litet kött. Han fick då så mycket han ville ha och skar sig strax några små bitar, dem han förtärde råa. Men denna oskyldiga och naturliga handling väckte en förfäran och en ovilja, som voro ytterst komiska att åse.
Då vi af det slaktade djuret fingo mycket mer kött, än expeditionen kunde göra bruk af, tillbjöd jag besättningen att få med däraf, men icke en enda ville ha det minsta, på den grund att det var hästkött. Litet därefter kom emellertid en af dem och frågade mig, om han kunde få hvad som blef öfver af köttet, för att salta in det. Det fägnade mig att finna åtminstone en förnuftig människa, och jag frågade honom, om han icke äfven ville ha något att äta färskt, ty då vore det ju bättre. Det vore nog möjligt, svarade hanmen jag borde ej tro, att han vore ett sådant svin; nej, det var åt grisen där hemma han ville ha det.
Det är rent af häpnadsväckande, hur förslöade till förståndet människor kunna bli genom fördomar. Här gå dessa karlar och taga hyra på själfångarna, äta salt mat och klaga så öfver, att de ha ondt i bröstet, som de uttrycka sig; det vill med andra ord säga, de få kardialgi och magplågor af en dålig kost, på samma gång de nästan dagligen kvarlämna på isen massor af ypperligt färskt själkött, massor, som på Grönlands kuster skulle kunna lyckliggöra ett helt samfund.[1] Men att få dessa människor att äta däraf, nej, hellre skulle de säkerligen dö af svält än låta förmå sig att äta af dylik »oren» mat.
Jag glömmer ej deras häpnad, när jag en gång tog blodet af en nyskjuten själ och lät stewarten laga blodpudding däraf. Det var mycket svårt att få någon att smaka därpå. De som gjorde det måste dock medgifva, att den smakade förträffligt. Och likväl var det dem omöjligt att förtära något däraf, ty de visste, att det var själblod. Men i stället åto flere af expeditionens medlemmar så mycket mer däraf. Ja, det hände en gång, att en af oss, sedan han intagit sin vanliga kvällsvard, hvaraf han skulle vara mätt, åt aderton — 18 — blodpannkakor. På det hållet fanns åtminstone ingen fördom.
I ett hänseende hade jag mer att beställa ombord, än jag egentligen tyckte om. Det var som läkare. Orsaken härtill var den olyckliga omständigheten, att jag kallades doktor. Doktor och läkare, det är ju för de flesta en och samma sak. Och så voro de nu naturligtvis sjuka allesammans, då de för så godt pris kunde få doktor. Och det var ej heller endast bland Jasons 64 man jag hade min praktik: äfven från de andra fartygen kommo de i stora skaror för att rådfråga doktorn, som var så i ropet.
Att försöka göra dessa människor begripligt, att doktor och läkare icke alltid är detsamma, tjänade till ingenting. Doktor var jag, och doktor måste jag vara, och ville jag icke »doktorera» dem, så var det endast brist på god vilja. Här var ingenting annat att göra än att hålla god min i elakt spel. Det har i alla tider varit så mycken humbug i läkarkonsten, att om jag nu fuskade litet i den, skulle det helt visst icke i någon väsentlig grad skada dess renommé. Dessutom kommer ju en läkares inflytande till största delen från den tillit hans personlighet ingifver, och tilliten syntes här visst icke saknas. Det gällde följaktligen endast att taga på sig en allvarsam min och så gå oförskräckt på.
Det vanligaste var, att de, hållande sig för magen, kommo och klagade öfver ondt i bröstet. Kände de inte också tyngd i hufvudet? Åh jo, det var nog inte så fritt, det. Hade de ej trögt lif, och ledo de ej esomoftast af förstoppning? Jo, det kunde nog också hända. Jag sade dem nu, att deras illamående härrörde af deras lefnadssätt ombord; de förde ett allt för makligt lif och åto för mycket. De skulle hålla upp därmed, äta färsk mat, såsom själkött, och röra sig mer i friska luften uppe på däck. Gaf sig ej det onda på det viset, kunde de komma igen och få sig en dosis engelskt salt eller ricinolja. Hörde aldrig mer af dem.
Andra kommo och klagade öfver, att de hade så rysligt ondt i hufvudet, och att en sådan tungsinthet ibland föll öfver dem. Jag frågade dem, hur det stod till med magen. Jo, de hade trög matsmältning. Ja, det var klart nog: för makligt lif och för mycket mat. Mer arbete och mindre mat, och för öfrigt samma ordination som ofvanför. Stundom föreskref jag äfven magmassage, och jag tyckte mig se dem ligga i sina kojer och massera sina magar.
En dag kom från ett af de andra fartygen med mycket besvär en karl ombord. Han hade en rödaktig färg med feberrosor på kinderna. Han klagade öfver ondt i bröstet och svår magvärk. Det var endast allt för tydligt lungsot. Jag kunde ingenting göra för honom: det var en obotlig casus. Det enda han hade att göra var att hålla sig vid godt hull. Han kunde ju äta späck eller dricka tran, det var all den tröst jag kunde gifva honom. Ja, han hade dagligen druckit tran, klar bottlenos. Stackars kärl! Intet under att han hade värk i magen. Bottlenostranen verkar mer afförande än ricinoljan.
Någon nytta kunde jag dock göra vid behandlingen af sår. Dessa blefvo i regeln ytterst oförsvarligt behandlade och gåfvo ofta anledning till stygg värk. Först när de voro riktigt svåra, kommo de för att få råd. Först och främst fingo de sig en god moralpredikan för sin orenlighet, därefter rengjordes såret grundligt från gammal smuts och behandlades sedan med antiseptiska medel. De blefvo vanligen snart bra. Ett fall var dock af tämligen allvarsam beskaffenhet.
En dag kom en af besättningen och klagade öfver, att han var så eländig i hela kroppen. Det värkte i alla leder och lemmar på honom. Jag frågade honom, hvar det kändes värst. Jo, det var allt i ryggen. Uppledsen vid alla dessa människor, som hade värk än här än där, sade jag honom, att det var gikt, och att det ej var mycket att göra vid. Han skulle kläda väl på sig och icke gå mer i blåsten, än som var alldeles nödvändigt.
Men ett par dagar därefter kom han igen och sade, att nu måste jag göra någonting vid honom, ty nu kunde han omöjligt härda ut längre, så ondt gjorde det. Nu hade det slagit sig i högra armen, sade han, och den hade börjat svullna. Min misstanke väcktes, och jag frågade honom strax, om han icke haft något sår på högra handen; men han svarade nej. Jag fann det underligt, men fick i detsamma på ena fingret se en skålla och frågade hvad det var. Åh, det var ingenting, sade han. Han hade bara för några dagar sedan kommit att stöta ena knogen litet, så att skinnet gått. af. På min fråga, om det ej värkt något, svarade han, att det nog kunde hända; det hade allt värkt litet. Jag sade honom då, att han här hade orsaken till värken i armen. Han hade för öfrigt själf varit skuld till alltsammans. Nu måste han tvätta fingret väl och blotta armen, så skulle jag komma och se på den. Det visade sig ganska riktigt vara en starkt utvecklad blodförgiftning; armen var betydligt svullen ofvanom armbågen. Tills vidare ansåg jag mig dock ingenting kunna göra. Armen lades i band, och han fick sträng tillsägelse att icke begagna den och att hålla sig stilla.
Men det blef värre för hvar dag; armen svullnade allt mer, och smärtorna tilltogo. Han måste lägga sig till sängs. För att något lindra plågorna, lade jag kalla omslag om armen. Han hade stark feber och kunde föga eller intet förtära. Slutligen var armen så tjock som ett ordinärt manslår. Det var tid att skära bölden, men jag kan icke neka, att jag drog mig därför. Alla sade, att han i alla fall måste dö, och jag kunde lika gärna spara mig omaket.
Jag besökte honom flere gånger om dagen. I sanning, ett skansrum ombord, där omkring 60 personer stoja, skratta, prata och skrika öfver hvarandra, är intet godt sjukrum. Här låg den sjuke i en trång, instängd koj, stönande och vridande sig under smärtorna, så att hela rummet genljöd af hans jämmerskrin. Mörkt, lågt var här under taket, rundt omkring väggarna stodo skeppskistor, sjökläder hängde eller lågo kringkastade på alla håll, smutsiga och stygga att åse, smutsigt och slipprigt var golfvet, och luften kvalmig och instängd. När fartyget allt emellanåt tornade mot isen och allting skakade, kastades den sjuke från den ena sidan af kojen till den andra, och han utstötte ett skri mer hjärtslitande än någonsin.
I sådana omgifningar var det jag måste operera honom; det kunde ej uppskjutas längre. En pennknif, som blifvit hvässt på en grof slipsten, var det enda brukbara instrument som kunde anskaffas, och operationen skulle försiggå vid det fladdrande skenet af en liten eländig lykta. Men det var svårt nog att få någon att hålla lyktan; ingen ville se på. Ändtligen var allt färdigt, stålet trängde in och fördes fram för att gifva ett långt snitt. Karlen vrålade af smärta, frågande om jag ville göra af med honom. Ett par droppar blod sipprade nu fram, och så välte materien i hvita strömmar ut ur såret. Det kändes som en lättnad att blott se, hur den rann. Men karlen låg först stönande, liksom halft bedöfvad, därefter började han yra; han hade förlorat medvetandet.
I flere dagar låg han så. Kamraterna voro helt rädda för att vara inne i rummet; de trodde, att han höll på att dö. Samtidigt hade en annan af besättningen blifvit vansinnig, och för honom voro de ännu räddare. Och därpå är väl heller icke så mycket att undra. Att i en trång kajuta ha på en gång en vansinnig och en som rasar i vilda feberfantasier är just icke så behagligt.
Ännu en gång måste jag operera min patient. Materien som kom ifrån honom hade kunnat mätas litervis. Det gick långsamt med tillfrisknandet; men innan jag i juli utanför Grönlands östkust lämnade fartyget, hade jag dock den glädjen att se honom på benen igen. Hans tacksamma blick, då vi skildes, glömmer jag ej lätt.
Att meddela några utdrag ur min dagbok från denna tid skulle på sin höjd endast ha intresse för ishafsfarare. De bestå väsentligen endast i torra anteckningar om, hur vi drefvo omkring längs iskanten; hur vi gingo in i isen och ut ur den igen; hur den än var gles och än tät; hur vi än sågo mer, än mindre själ på isen, stundom till och med stora massor af den längst in på den täta isen; hur vi i kapp med de andra fartygen trängde in i svår is mot täta massor af själ, som försvunno i djupet, så snart vi väl kommit inpå dem, o. s. v., o. s. v.
Den 28 juni voro vi långt inne i isen på vid pass 66° 24ʹ n. br. och 29° 45ʹ v. 1. Här sågs land i nordlig riktning (missvisande NO. t. O.). I synnerhet trädde två fjälltoppar tydligt fram. Deras verkliga form kunde emellertid icke ses, då de af den isblink, »hilder», som är vanlig öfver dessa ismassor och förorsakas af ljusbrytningar i de olika kalla och varma luftlagren öfver isen, voro starkt förändrade och sågo ut som tvärt afskurna tinnar på en murkant med skottöppningar. Det måste vara fjällspetsar på Blossevilles kust, men de lågo längre västerut än de toppar, som stå angifna på kartan.
Jag talade sedermera med kapten Iversen på Stærkodder, som varit längre in i isen norrut än vi. Han hade där kunnat se land mycket tydligt. Det var ett högt, bergigt land, sade han, icke lågt som längre ned på kusten, där han varit inne 1884 (det var antagligen något norr om 67° n. br.). Dessa uppgifter stämma äfven med de underrättelser kapten Holm fick af eskimåerna i Angmagsalik och efter hvilka han gjorde sin skiss af östkusten norrut. Denna kust hör, som bekant, till de mest okända trakterna af vår planet.
Fram på aftonen den 28 juni fingo vi se själ. Vi sågo honom nu dagligen en längre tid utan att kunna komma in till honom. Den 3 juli kommo vi ändtligen långt in där det var mycket själ; men isen låg här så tät, att det var omöjligt att få ut båtarna, och sålunda kunde ingen fångst göras. Fram på natten, då solen kommer i horisonten, kan man se långt och tydligt öfver snöfälten här uppe. Jag gick då upp i tunnan. Sättande kikaren för ögat och riktande den inåt isen, fick jag då se sådana massor af själ, att jag icke kan erinra mig någonsin ha sett så många samlade på en gång. De lågo, för att begagna ett uttryck af styrmannen, som kaffebönor tätt strödda öfver isen. Åt hvilket håll på isen, i en båge från nordväst till nordost, kikaren än riktades, var där själ vid själ ända bort till horisonten och sannolikt ännu mycket längre. Ju längre ögat trängde, dess tätare syntes den ligga.
Följande dag var det tjocka och ännu tätare is, och en stark sjögång kom utifrån hafvet. På eftermiddagen gingo vi åter ut.
Den 11 juli var isen i stark rörelse; vi hade kommit in i våldsamma strömsättningar. Just som ett par af oss sutto inne i matkabyssen, fick Jason af ett isflak en så stark stöt för bogen, att det for bakut. Vi sprungo ut och fingo nu se ett annat stort flak, som med våldsam fart styrde rakt på akterstäfven. Något måste gå, men det stod ej att hjälpa. Det tornade emot med ett väldigt brak, hela fartyget skakade och lade sig på sidan — rodret var bräckt. Lyckligtvis skedde ingenting värre. Hade vi fått flaket från sidan, är det ej godt att säga, hvad som kunnat inträffa; sidorna äro själfångarnas svaga punkt. Dagen därpå användes till att påsätta det reservroder, som alltid medföres. Därmed voro vi åter i fullgodt skick.
Kaptenen på utkik efter själ.
(Af författaren, efter fotografi.)
Det hade nu emellertid lidit så långt på sommaren, att det endast var föga utsikt att få mera själ. Den 13 juli beslöts därför, till allas belåtenhet, att gå ut ur isen och sätta kurs västerut mot Grönland.
Den dagen, liksom den följande, fångades ännu något själ, som vi passerade ute vid iskanten. Allt i allt fingo vi väl en 100 stycken.
Natten mellan den 14 och 15 juli hade styrmannen sett land, likaså på morgonen, och det kunde således icke ha varit så långt borta. På förmiddagen var det tjocka, och vi visste icke, hur nära vi varit.
»Köttning» ombord. (Späcklagret på skinnets insida rensas från kött.)
(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)
Våra saker buros upp på däck, och allt gjordes färdigt till afresa. Medan jag vid middagstiden satt nere i hytten och skref bref till Europa, fick jag plötsligt uppifrån däck höra det magiska ordet, »land!» Jag rusade upp. Framför mig under töckenhvalfvet låg Grönland i full solbelysning. Det var åter landet vid Ingolfs fjäll.
På vägen söderut passerade vi flere väldiga isberg. Ofvanpå ett par af dem sågos stenar och grus. På långt afstånd se dessa kolosser ut som hela landsträckor, och flere gånger hände, att de togos för öar, som vi hade för ut. Längre söder ut vid Kap Dan stodo många af dessa isjättar på grund.
Någon landgång blef det emellertid icke af den dagen och ej heller den följande. Isbältet var 4 till 5 mil bredt. Det var bättre att undersöka förhållandena längre söderut.
Den 16:e passerades Kap Dan, som med sin runda kupolform var lätt igenkänlig. Isen låg ännu väl långt ut från land; isbältet var ännu omkring 4 mil bredt. Längre i väster syntes dock den blå luften öfver isen antyda, att en djup bukt här skar sig in mot land. I hopp om att finna denna förmodan bekräftad, styra vi ditåt och komma verkligen under loppet af natten in uti den.
När jag den 17:e på morgonen kom upp på däck, såg jag tydligt, att en landning borde samma dag försökas. Och en tur upp i tunnan stärkte mig endast i denna åsikt. Fjällen omkring Sermilikfjorden reste sig lockande där inne, och längre västerut sågs för första gången inlandsisen, vår längtans mål. Som en ofantlig hvit slätt hvälfde den sig inåt.
Det kunde icke vara stort mer än 2½ mil till närmaste land. Det första stycket var isen någorlunda lätt att komma igenom; längre in tycktes den dock vara tämligen tät, men jag kunde här och där se ett och annat öppet ställe, och dessutom tycktes isen icke vara af värsta slag; på sina ställen syntes många små flak. Det är visserligen tyngre att draga båtarna öfver dem än öfver de större flaken, men de äro lättare att rubba, när man vill bryta sig fram i vattnet. Från tunnan kunde jag vidare se luftspegling af öppet vatten innanför isen, mellan denna och land. Det fanns således sannolikhet för, att när vi brutit oss genom hjärtat af isbältet, skulle vi mot det öppna vattnet på insidan åter träffa på glesare is.
För ett fartyg sådant som Jason skulle det helt visst varit en lätt sak att bryta sig igenom denna isremsa. Hur ofta hade vi ej förut gått genom is som var mycket värre! Men då gällde det själ: det var fartygets egen affär. Nu däremot ställde sig förhållandena något annorlunda. Hade fartyget varit mitt, skulle jag ej ett enda ögonblick tvekat att låta det gå in. Men nu voro vi gäster ombord, och för en landstigning på Grönland var fartyget ej assureradt. Ström- och djupförhållanden i detta farvatten voro ännu obekanta. Miste fartyget sin propeller i isen, var det kanske utan räddning förloradt, då det svårligen kunde få den ersatt med en ny. Och det värsta af allt var, att om fartyget måste öfvergifvas, kunde det bli svårt nog för de 64 man, som utgjorde dess besättning, att med det lilla proviantförråd som fanns ombord taga sig fram till bebodda ställen. Då vi dessutom trodde oss lätt kunna reda oss själfva, anmodade jag icke kaptenen om att föra oss längre än till iskanten, utan gaf order om våra sakers nedläggande i båtarna och dessas klargörande.
Som jag redan nämt, hade expeditionen medfört en särskildt för ändamålet i Kristiania bygd båt. Men då denna skulle bli starkt belamrad af expeditionens tämligen skrymmande utrustning, mottog jag med glädje kaptenens vänliga anbud att få öfvertaga en af Jasons minsta fångstbåtar. De två båtarna nedfirades och lades vid sidan af fartyget. Och nu blef det brådtom ombord att öppna våra lådor och packa ned allt i båtarna. Det var svårt att säga, hvilka voro ifrigast att hjälpa till, expeditionens medlemmar eller fartygets besättning. Bref till hemmet afslutades, och hade någon en särskildt god vän, vare sig af det manliga eller kvinliga könet, som han ville säga ett sista farväl, så blef det antagligen nu gjordt. Man visste ju ej så säkert, när nästa tillfälle skulle erbjuda sig. Stämningen bland expeditionens medlemmar var särdeles upprymd. Man såg säkerligen ej på den lilla skaran, att hon beredde sig till en allvarsam dust. Efter halfannan månads väntan och längtan skulle förlossningens timme nu ändtligen slå. Vi kände oss så lätta och spänstiga till sinnet, som när man går till en dans, där man väntar att få träffa den utkorade. Nå väl, en dans blef det ju äfven, om också ej på fullt så många rosor vi trodde, och den utkorade lät litet väl länge vänta på sig.
Till det norska Morgenbladet skref jag före afresan i all hast följande bref:
Det blef ingen landstigning af den 15:e, ej heller i går den 16:e. Ett 4 à 5 mil bredt isbälte låg emellan oss och land. Detta isbälte bestod visserligen till en del af öppen is, som vi kunde ro uti; men vi önskade komma längre västerut förbi Kap Dan och till trakten omkring Inigsalik, väster om Sermilikfjorden, där landet är jämnare än längre österut. Landet norr om Kap Dan är nämligen ett af de vildaste och mest sönderslitna fjällandskap jag någonsin sett. De vildaste norska fjällpartier, ja, själfva Alperna, synas mig ej kunna mäta sig med det i fråga om vilda fantastiska former. Höjden är visserligen icke så stor. En af de högsta topparna, Ingolfs fjäll, reser sig endast till en höjd af 1,800 m. Det är en skarp, mycket framträdande topp, som vi hela tiden under vår segling längs land ända till i går afton haft i sikte. Det föreföll mig dock, som jag längre norrut och möjligen längre in i landet såg toppar, som voro ännu mycket högre.
Landet norr om Kap Dan är dock ännu ej undersökt och ännu ej heller beträdt af någon europeisk fot. I går passerade vi Kap Dan, och i detta ögonblick befinna vi oss endast ett par mil från land och med Sermilikfjorden rakt framför oss, färdiga att, så snart allt är i ordning, gå i båtarna och sätta af från fartyget, för att, sa vidt vi kunna urskilja, genom gles och öppen is ro direkt i land. Till vänster om oss ligger Inigsaliklandet, och vi kunna här bakom fjällen för första gången se brämet af inlandsisen, denna mystiska isöken, som i den närmaste tiden, sannolikt för mer än en månad, skall bli vår tummelplats.
Inigsaliklandet ser ut att vara ett tämligen jämnt land och sålunda passande för uppstigning på isen. Kapten Holm (ledaren af den danska konebåtexpeditionen) hade också tillstyrkt mig att härifrån verkställa uppstigningen, och det ser härifrån ut, som vi icke skola bli svikna i vår förväntan.
Men våra två båtar ligga redan vid sidan, färdiga till afresa. Utom den båt vi medförde hemifrån, har jag nämligen fått öfvertaga en af Jasons fångstbåtar, då det ej blott är mycket bekvämare att ha två båtar, utan äfven tryggare, i händelse den ena skulle krossas i isen.
Och så stundar då det ögonblick, då vi skola säga kapten Jacobsen och fartygets besättning farväl. Det är många kära minnen om goda vänner och angenäma stunder vi alla taga med oss från Jason. Vi gå i våra båtar med det oryggligaste hopp om en lycklig utgång på vår förestående resa. En grekisk filosof sade visserligen en gång, att hoppet är den vaknes dröm; men drömmar gå understundom också i fullbordan, och det tror jag denna skall göra.
Jag hoppas kunna hinna Kristianshaab, innan det sista danska fartyget lämnar det i september, och då komma vi hem ännu i höst; hvarom icke, komma vi nästa sommar.
Farväl!
Omkring klockan 7 på aftonen var allt färdigt till afresa. Sermilikfjorden låg rakt in framför oss; efter bestämmelser medels pejling af punkter i land skulle vi vara något öfver 2½ (geogr.) mil från dess mynning. Jag gick för sista gången upp i tunnan för att se efter, hvilken kurs vi borde hålla. Luftspegling af öppet vatten under land syntes ännu tydligare än förut. I riktningen något väster om Konung Oskars hamn synes isen vara glesast, och jag bestämde mig för den kursen.
Mer segerviss än någonsin, kom jag åter ned på däck, och nu var åfskedsstunden inne. Hela Jasons besättning var på däck. Trots glädjen öfver utsikten till en lycklig början på vår färd, var det dock säkerligen med något vemodiga känslor vi allesammans togo afsked af dessa godmodiga sjömän, bland hvilka vi alla vunnit mången vän, hvilken nu kanske visade en betänksam min eller vände sig bort med en betecknande skakning på hufvudet. Mången tänkte visst, att det sannolikt var sista gången vi sågo hvarandra. Sist af alla tryckte vi kapten Jacobsens hand till afsked, och på sitt lugna sätt sade denna typ för en norsk sjöman ett välment farväl och önskade att »vi måtte få lefva». Så ned för fallrepstrappan och i båtarna. Medan jag tog befälet på den nya fångstbåten, där Dietrichson och Balto förde hvar sin åra, satte sig kapten Sverdrup som höfvidsman vid rodret på den andra, med Ravna och Kristiansen som roddare.
»Alle man på sin plats!» »Sätt af!» Och som båtarna för de första kraftiga årtagen skjuta fram genom det mörka vattnet, återskallar luften af tre kraftiga hurrarop från Jasons 64 man, så två hvita rökpelare, och Jasons två kanoner sända oss sin sista hälsning. Skrällarna rulla doft ut i den tunga, regndigra luften och dö småningom bort. Den sista bron bakom oss är upprifven. Så farväl, och våra båtar glida för taktfasta årtag in genom isen för att få det första kalla famntaget af den natur, som nu för en tid skall bli vårt hem. Vi hade alla den bästa tro på framgång. Att ansträngningar och faror väntade oss, visste vi; men vi kände oss förvissade om, att vi skulle och måste lyckligt bestå dem.
- ↑ Det händer ofta, att kropparna af den flådda själen, som drifva söderut med isen, anträffas af eskimåerna vid Kap Dan. De taga dem glada med sig hem och frossa därpå.