På skidor genom Grönland 1890/Mot land. Drift i isen
| ← Ombord på Jason |
|
Ännu drivande → |
Åttonde kapitlet.
Mot land. Drift i isen.
Ett stycke in i isen upphunnos vi af en båt med 12
man och Jasons andre styrman vid rodret. Den var
utskickad af kapten Jacobsen, för att, om så behöfdes, det
första stycket hjälpa oss med att draga båtarna eller bryta
oss väg. De följde oss en stund, men då jag såg, att de ej
kunde vara oss till synnerlig nytta, tackade jag dem för god
vilja och sände dem åter ombord. Vi funno en lång sträcka
gles is, till viftade båten vårt farväl och styrde in i isen.
I början gick det ganska raskt undan. Isen var på sina ställen så gles, att vi långa sträckor kunde ro fram mellan flaken. När det ej var händelsen, måste isbillar och yxor bryta oss väg. Endast på få ställen måste vi släpa båtarna öfver mindre flak.
Redan innan vi lämnade Jason, hade det börjat småregna. Nu tilltog det, medan himlen starkt mörknade och allt mer antog ett utseende, som bådade oväder. Det var en högst egendomlig anblick att se dessa män i deras mörkbruna regnkläder, med de spetsiga kapuschongerna öfver hufvudet, tyst och säkert arbeta sig fram med sina två båtar, den ena tätt i den andras kölvatten, in genom de hvita, lugna isflaken, som bildade en sällsam kontrast mot den mörka, stormdigra natthimmeln. Öfver de sönderslitna fjällen vid Sermilikfjorden lägrade sig mörka molnmassor. Stund efter annan refs ett hål i denna molnridå, och man såg därigenom ett stycke af den västra himmeln, nu glödande i en arktisk solnedgångs långvariga strålglans och kastande ett dämpadt, dunkelrödt återsken på den mörka ridåns kanter. Det varade dock ej länge. Snart drogs förhänget åter för, mörkare än någonsin, medan vi, med regnet piskande oss i ansiktet, oförtrutet arbetade oss in genom isen.
Var det en bild af vårt eget öde? Nej, visst icke. Men människosjälen är fallen för öfvertro och inbillar sig så gärna, att elementen och hela universum röra sig omkring hennes eget stora jag som medelpunkt.
Isen blef något svårare. Allt emellanåt måste man upp på »iskos» för att utse den bästa vägen, och från toppen af ett sådant tillviftade jag med norska flaggan Jason vårt sista farväl, hvarpå fartyget svarade med att sänka sin. Så gick det åter framåt. Friska tag! Här är ingen tid att förlora.
Vi hade allt ifrån början haft ett stort isberg långt i väster om oss. Det hade emellertid länge varit oss tydligt, att vi kommo det allt närmare, oaktadt vi höllo en betydligt östligare kurs. Det måste vara strömmen som satte oss västerut. Och så var det äfven. Med oemotståndlig kraft fördes vi bort. De blef snart tydligt, att det omöjligt lät sig göra att gå öster om detta isberg, utan att vi måste söka komma i lä af det. Här kommo vi emellertid plötsligt in i en våldsam strömhvirfvel, som kastade isflaken mot hvarandra, så att de restes på ända och hotade att krossa bägge båtarna. Sverdrup drog upp sin på ett flak och var i säkerhet. Vi arbetade oss fram mot en »klare», med fara att hvart ögonblik få båten krossad mellan flaken. Nu gällde det att vara uppmärksam och hålla båten klar för alla farliga uddar, så att man, när isen pressade, hade honom på en »fot» eller i en »vik»[1]; men detta är ingen lätt sak i de våldsamma, oemotståndliga hvirflarna. Med förenade krafter lyckades det oss dock att komma igenom och ut i den stora öppningen i lä af isberget, där vi för ögonblicket voro säkra. Nu gällde det Sverdrup. Jag signalerade till honom, att han skulle följa efter. Han gjorde så och kom lyckligt fram därigenom att han höll sin båt ut i smulare vatten än vi.
Vi funno nu många rännor in genom isen. Han tätnade endast ett par gånger, i synnerhet hvar gång strömmen förde oss mot ett af de många isberg, som lågo på grund rundt omkring oss, men glesnade åter så snart vi passerat det. Utsikterna voro ljusa, sinnet lätt. Regnet hade upphört, och just nu steg solen öfver bergspetsarna i Sermilikfjordens bakgrund, sättande den ännu molntyngda himmeln i brand och tändande bål på toppar och tinnar.
Framför oss lågo långa öppna sträckor, och jag trodde mig redan från båten kunna se öppet vatten innanför isen. Vi hade kommit mycket nära landet på Sermilikfjordens västra sida. Jag kunde tydligt urskilja stenarna och ojämnheterna i fjällsidan. Intet syntes numera kunna hindra vår landstigning. Vi talade redan om hvar och när vi skulle koka vårt kaffe i land.
Då tätnade isen, och vi måste så fort som möjligt taga vår tillflykt på ett isflak. Min båt hade kommit upp på ett olyckligt ställe i en trång ränna, och då isen åter glesnade och båten sattes ut, skar sig en skarp iskant genom ett af borden på ena sidan. Båten kunde ej flyta och måste lossas och dragas upp på flaket igen för att repareras. Sverdrup med Kristiansen som biträde grep sig an härmed, och med verkligt mästerskap satte han på jämförelsevis kort tid allt åter i stånd med de dåliga material och redskap han hade att tillgå. De bestodo af en furuplanka, som utgjort bottentilja i båten, några spikar, en yxa och en träklubba.
Denna otur afgjorde emellertid vårt öde. Under arbetet med båtens iståndsättande hade isen åter tätnat, på samma gång himmeln starkt mulnat, och regnet störtade ned öfver oss i strömmar, insvepande allt omkring oss i töcken. Det var intet annat att göra än att slå upp tältet och bida tiden. Klockan var nu redan 10 på förmiddagen den 18 juli. Det bästa vi kunde göra var att krypa in i våra sofsäckar och taga oss den hvila, som efter 15 timmars ihållande, strängt arbete i isen ej var ovälkommen.
Innan vi gingo till kojs, lättade det upp litet, och vi fingo se Jason långt ute. Han eldade just nu upp och försvann en liten stund därefter i fjärran, förmodligen antagande, att vi för längesedan kommit välbehållna i land.
»Då Ravna såg fartyget för sista gången,» skrifver Balto i sin reseskildring, »sade han till mig: ’Ack, så dumma vi voro, som lämnade fartyget för att dö här. Det är intet hopp om att kunna berga lifvet. Det stora hafvet blir vår graf’. Jag svarade honom, att det inte skulle varit rätt, om vi båda lappar vändt om. Vi skulle icke fått någon betalning, och den norske konsuln hade kanske måst skicka oss tillbaka till Karasjok på fattigkassans bekostnad. Det skulle ha varit en evinnerlig skam.»
Medan vi sofvo, måste alltid en af oss hålla vakt för att purra ut oss, om isen skulle öppna sig igen, så att vi kunde komma vidare. Dietrichson erbjöd sig strax att taga första vakten.
Men isen glesnade föga eller intet. Blott en gång tänkte jag ett ögonblick börja arbetet på nytt, men han tätnade strax igen. Att draga båtarna öfver denna is var knappt att tänka på; därtill var han för ojämn och splittrad i allt för små flak. Så länge regnet höll i, kunde vi vänta och sofva längre än vi hade lust till. Vi voro redan inne i den motsatta strömmen.
Med våldsam fart fördes vi västerut in i det bredare isbältet på västsidan af Sermilikfjorden. Här tog strömmen en mer sydlig riktning och förde oss rätt ut från land hastigare än vi kunde arbeta oss mot den i isen. Hade vi icke blifvit uppehållna af båtens lagning, skulle vi sannolikt kunnat komma innanför det bälte, där strömmen var våldsammast, in i det lugnare vattnet under land.
Hastigheten af den ström vi här råkat ut för var betydligt större, än man förr antagit. Alt där var ström, visste man väl, och jag hade äfven tagit den i beräkning; men hade vi haft någon aning om dess verkliga styrka, hade vi säkerligen gått något annorlunda till väga. Det rätta skulle varit att tränga in i isen betydligt östligare, rätt ut från Kap Dan, och genom att arbeta oss in tvärs öfver strömmen skulle vi efter all sannolikhet kommit igenom isbältet, innan vi drifvits västerut förbi Sermilikfj ordens mynning och in i det bredare isbältet, där strömmen böjer in i sydlig riktning. Som det nu var, skulle vi endast få se, hur bra vi kunnat haft det. En timme i godt farvatten, och vi skulle varit igenom. Men paradiset stängdes, och vi drefvo mot sydligare latituder.
Emellertid hade vi ständigt arbete med att hålla tältgolfvet fritt från regnvattnet, som sipprade in genom skrufhålen i tältväggens underkant. Efter ungefär ett dygns vistelse i tältet, hufvudsakligen tillbragt på detta sätt, glesnade isen så mycket, att vi med nytt mod och nya krafter kunde börja arbeta oss mot land. Det var klockan 6 på morgonen den 19:e.
Regnet hade gifvit sig något, och genom en remna i töckenslöjan kunde vi se landet vid Sermilikfjorden. Vi voro mycket mer än dubbelt så långt från det, minst 4 mil; men vi blickade förtröstansfullt framåt. Hunne vi också ej land vid Inigsalik, väster om Sermilikfjorden, kunde vi nå det längre söderut vid Pikiutdlek. Arbetade vi oss oförtrutet tvärs öfver strömmen, måste vi ju en gång hinna land. Och oförtrutenhet brast oss ej. Vi arbetade med lust, vi kommo i lä af ett väldigt isberg, påträffade långa, öppna rännor och trängde ett godt stycke in i isen. Då tätnade den åter, och vi måste på nytt ta vår tillflykt upp på ett isflak. Solen tittade stundtals fram. Vi drogo upp båtarna på isen, slogo upp tältet och inrättade oss så hemtrefligt som möjligt.
Vi ömsade nu torra kläder och torkade de våta, någonting mycket välkommet, i synnerhet för mig, som under arbetet denna dag fallit i sjön. Då jag nämligen från en utskjutande iskant skulle hoppa i båten, brast isen under mig. Ett sådant ofrivilligt bad var för öfrigt en mycket alldaglig händelse under färden. Fram på dagen kom solen fram, och vi badade oss ordentligt i dess milda strålar. Konserverna, som tillsändts oss från Stavangers hermetiska fabrik, läto vi all rättvisa vederfaras, på flaken fanns det yppersta dricksvatten, och på dunken, som medföljt båten från Jason, fanns ännu öl. I hvarje själfångstbåt finnas nämligen en öldunk och en brödkista, fyld med bröd och ett parti fläsk. Kaptenen hade för vår räkning låtit väl fylla bägge två och lämnat dem kvar i båten, och deras innehåll kom oss nu väl till pass.
Vi började nu kunna höra en tämligen stark bränning utifrån iskanten, men lade ej synnerligt märke därtill. Vi drefvo ögonskenligen rakt ut från land: topparna vid Sermilikfjorden blefvo allt mindre.
På kvällen, sedan de andra krupit i säckarna, satt jag länge uppe och tog några skisser. Det var en härlig nordisk afton med just dessa mjuka färgtoner, hvilka liksom smyga sig öfver en, detta drömmande vemod, som så välgörande sänker sig öfver sinnet och är de nordiska nätterna så eget. Det vilda alplandskapet i norr vid Sermilikfjorden aftecknade skarpt sina djärfva linier mot den glödande aftonhimmeln, medan långt i väster inlandsisens väldiga yta begränsade horisonten och med sina mjuka linier småningom förlorade sig i den gula bakgrunden.
Det var alltsammans så nära. Huru harmligt, att ett sådant stycke drifvande is skall vara tillräckligt att skilja en från sin längtans mål!
Som jag satt och tecknade, väcktes min uppmärksamhet af en tilltagande sjögång, som trängde sig in genom isen. Jag såg ut mot hafvet; himlen var där litet mörk. Tänkande, att det drog ihop till oväder därute, men att det ju var något som ej kom oss synnerligt vid, kröp jag omsider till mina kamrater i säcken.
Följande morgon (den 20 juli) vaknade jag vid att flaket, hvarpå vi lågo, fick några våldsamma stötar. Sjögången måste ha vuxit betydligt. Vi gingo ut och upptäckte nu, att flaket remnat tvärs öfver icke långt från tältet. Lapparne, hvilka strax begifvit sig upp på några af de högsta punkterna på flaket för att se sig om, ropade, att de kunde se hafvet. Och de hade rätt. Blänkande i morgonsolen låg hafvet långt därute. Vi hade ej sett det sedan vi lämnade Jason.
I mina dagboksanteckningar från denna och följande dag yttrar jag vidare:
»Sjögången tilltar. Den bryter allt våldsammare in öfver vårt flak. Isstycken och »snesjap» (is som blifvit söndermald mellan flaken) kastas alltjämt upp och bilda en vall, som någorlunda skyddar mot sjöarna. Värst af allt är dock, att vi närma oss hafvet med en olycksbådande hastighet. Vi lasta kälkarna och försöka draga dem in mot land, men upptäcka strax, att den hastighet, hvarmed vi drifvas utåt, är för stark. Det blir därför nödvändigt att se oss om efter ett flak, som erbjuder oss en tryggare tillflyktsort, då det vi ha förefaller oss något skröpligt. Från början hade det varit ett cirkelformigt stycke af vid pass 30 m. i diameter; men under natten hade det remnat på ett ställe, och nu remnar det återigen på ett annat, så att det blifvit tämligen litet. Tätt invid oss ligger ett stort och tjockt flak, som ännu är helt; vi flytta dit.
»Emellertid komma vi bränningen allt närmare, larmet tilltager, sjöarna välta sig in emot oss och bryta öfver flaket på alla kanter. Situationen synes bli kritisk.
»De stackars lapparne äro ej vid bästa humör. På förmiddagen voro de försvunna. Jag kunde ej förstå, hvart de tagit vägen, då det på det lilla flaket just ej fanns så många ställen, där man kunde gömma sig för hvarandra. Då fästes min uppmärksamhet på att några pressenningar voro omsorgsfullt bredda öfver den ena båten. Jag lyfte sakta på en af dem och fick då se bägge lapparne ligga på bottnen af båten, den yngre, Balto, läsande högt för den äldre ur Nya testamentet på lappska. Utan att de sett mig, täckte jag åter öfver den egendomliga lilla kyrka de sålunda inrättat åt sig. De hade uppgifvit hoppet att få lefva och beredde sig till döden, såsom Balto en gång långt efteråt förtrodde mig. De hade där nere i båten utgjutit sina känslor för hvarandra och fällt sina modiga tårar, bittert förebrående sig själfva och andra, att de någonsin lämnat hem och härd. Det var ej heller att undra på, att de voro rädda. För dem var alltsammans någonting fullkomligt okändt.
»Det är ett härligt väder med stekande solsken, så att snöbrillorna måste tagas fram. Solen begagnas till ortbestämning, och genom pejling af land finnes vårt läge vara 65° 8ʹ n. br. och 38° 20ʹ v. l., alltså 30 minuter (7½ mil) från Sermilikfjordens mynning, och 23 till 25 minuter (omkring 6 mil) från närmaste land.
»Middagen lagas som vanligt, endast med den skilnaden, att i betraktande af omständigheterna denna dag skall kokas ärtsoppa, ett öfverflöd som vi hittills ej tillåtit oss. Under soppans kokning blir emellertid sjögången så våldsam, att kokapparaten flere gånger håller på att kastas öfverända.
»Middagen intages af lapparne under djup tystnad. De andra prata och skämta dock som vanligt, och en och annan riktigt våldsam stöt kan till och med ge anledning till vitzar, som dock ej tycktes falla i god jord hos lapparne. De tänkte, att nu hvarken var tid eller ställe att skämta.
»Från högsta toppen af vårt flak kunna vi tydligt se, huru isflaken därute öfverspolas af bränningen, medan skumstänket som hvita skyar kastas högt mot den blå luften. Svårligen kan någon lefvande varelse där hålla sig fast på isen. Det synes oundvikligt: vi måste ditut. Vårt flak är dock tjockt; vi hoppas därför, att det skall hålla ut en stund och tänka ej lämna det förr än nödvändigt blir. Men när det måste ske och vi icke längre kunna hålla oss fast, måste vi som en sista resurs försöka få båtarna ut genom bränningen. Det blir ett vått nöje, men vi äro fast beslutna att våga en dust för lifvet, så hård som möjligt.
»Att genom de våldsamma brottsjöarna och mellan de rullande »iskosen» skjuta en af de lastade båtarna ut i öppet vatten utan att få den alldeles fyld med vatten eller krossad af isen, kan möjligen gå för sig, då ju bägge båtbesättningarna (alla sex) kunna vara med därom. Men svårare blefve det för de kvarvarande att få den andra båten i sjön. Vi rådslå om, hur det bäst skulle ställas med den saken, och komma då till det resultat, att vi endast böra taga det allra nödvändigaste i den ena båten, så att den blir så lätt som möjligt, och i nödfall endast tänka på den. För öfrigt få vi se, huru förhållandena ställa sig, när vi komma ut i själfva bränningen.
»Vi ha nu icke stort mer än 300 m. kvar. Ingen af oss tviflar på, att vi inom ett par timmar antingen befinna oss vaggande ute på hafvet, styrande söderut längs iskanten, eller också på hafsbottnen.
»Det är mest synd om den stackars Ravna. Han är ännu ej van vid hafvet och dess nycker. Han går tyst omkring, är allt emellanåt uppe på de högsta punkterna på flaket och stirrar bekymrad ut mot bränningen, medan tankarna helt säkert vandra till renflocken och tältet med hustru och barn på de finmarkska fjällen, där allt nu är sol och sommar. Men hvarför lämnade han dem också? Var det ej endast för det man bjöd honom pengar? Ack, lyckan i tältet var bättre än pengar; där är nu allt sol och sommar. Åh ja, Ravna,
Väl är farväl det svåraste bland orden,
Och mycket skönt det tinnes än på jorden.
Det är mänskligt att i sådana stunder låta minnet dröja vid allt som var skönt i lifvet, och skönare minnen än dessa solskensminnen från fjället med renflocken ha säkerligen icke många att se tillbaka på.
»Men äfven här skiner solen, och det lika mildt och fredligt som någonstädes, ned på det rullande hafvet och den dånande bränningen, som brusar rundt omkring oss. Kvällen är härlig. Lika röd som i går sjunker solen, sättande västhimmeln i brand och sändande land, is och sjö en lång, glödande afskedskyss, innan hon försvinner bakom inlandsisens rand. Ingen fläkt rör sig. Hafsytan rullar blank som en guldsköld under aftonhimmeln in emot oss. Ovilkorligt runno de första raderna af den gamla välbekanta sången mig i minnet:
Havet er skjønt, naar det roligen hvælver
Staalblanke skjold over vikingers grav.
»Ja, det är i sanning skönt att se dessa väldiga, långsträckta vågor komma i ändlös rad rullande emot en, som om intet kunde hejda dem, se dem törna emot den hvita isen, lyfta sina våta blågröna bringor, bryta och kasta isstycken och skum framför sig in öfver den hvita snön.
»Men det förefaller nästan underligt, att ett sådant väder skulle kunna vara bestämdt till ens undergång. — Men lika godt, det skall ändå en gång ske, och man kunde i alla händelser icke gärna önska sig en vackrare afskedsstund.
»Men här är ingen tid att förlora; vi närma oss med stark fart hafvet. Sjögången är så svår, att vi på bottnen af vågdalarna ingenting se af isflaken omkring oss, endast himmeln öfver oss. Flaken stöta emot hvarandra, bräckas och malas sönder rundt omkring oss. Vårt eget är nu äfven bräckt. Skola vi inom kort ut till hafs, då kunna vi behöfva så mycket krafter som möjligt till en måhända flere dygns rodd för att hålla oss klara för isen. Alla man beordras därför till kojs i tältet, det enda vi ännu ej packat ned i båtarna. Sverdrup skall, såsom den erfarnaste och lugnaste, taga första vakten för att i det afgörande ögonblicket purra ut oss andra. Efter två timmar skall Kristiansen aflösa honom.
Jag spejar förgäfves efter ett enda drag i mina kamraters ansikten, som kunde förråda fruktan. Men de ha samma uttryck som vanligt, och samtalet fortgår som eljes. Endast lapparne visa något bekymrade ansikten, men där synes tillika en lugn resignation. De äro fullt och fast övertygade, att de ha sett solen gå ned öfver deras sista dag. Trots bränningens larm befinner man sig snart i djup sömn, och äfven de syntes sofva lugnt och godt. De äro för sunda naturbarn att låta oron beröfva sig sömnen. Balto, som förmodligen icke ansåg tältet tryggt nog, utan gått ned och lagt sig i den ena båten, vaknade icke en gång när denna höll på att spolas bort af sjöarna, så att Sverdrup måste hålla i den.
»Efter en god stunds sömn — jag vet icke hur lång — vaknade jag vid att höra vattnet brusa tätt vid mitt öra, alldeles utanför tältväggen. Isflaket kändes vagga upp och ned som ett fartyg i stark sjögång. Bränningen dånade in emot oss, mer döfvande än någonsin. Jag väntade hvart ögonblick få höra Sverdrup ropa på mig eller se tältet fyllas med vatten, men intetdera hände. Jag kunde tydligt höra hans välbekanta lugna steg fram och tillbaka på flaket mellan tältet och båtarna. Jag tyckte mig se hans undersätsiga, kraftiga, något framåtlutade gestalt gå där obekymrad af och an med bägge händerna i fickan och det eftertänksamma, orubbligt lugna ansiktet vändt mot sjön, medan bussen vreds af och an i munnen. Mer minnes jag ej; i nästa ögonblick hade jag åter insomnat.
»Först fram på morgonen vaknade jag åter och for förvånad upp. Bränningen hördes endast som en aflägsen åska. Kommen ut ur tältet, såg jag, att vi befunno oss långt från öppna hafvet. Men hur såg ej vårt isflak ut! Isstycken, stora och små, hade vältats upp och staplats upp till en vall på alla kanter. Endast den rygg, hvarpå tältet och den ena båten stodo, hade sjön icke nått.
»Sverdrup berättade nu, att han flere gånger under natten varit vid tältdörren för att purra ut oss. En gång hade han redan knäppt af en häkta, men besinnat sig, åter gjort ett slag till båtarna, stått där litet och sett på bränningen, men emellertid för säkerhets skull låtit häktan vara oknäppt. Vi voro då ända ute i den yttersta iskanten; på sidan om oss rullade några stora »iskos», som i hvart ögonblick hotade att kasta sig in öfver vårt flak, en ingalunda behaglig visit. Bränningen bröt på alla kanter in öfver flaket. Den ofvannämda vallen af uppkastade isstycken tog dock emot, så att tältet och den ena båten ännu gingo fria. Den andra båten, hvari Balto låg, blef dock så öfverspolad, att Sverdrup, som vi sett, flere gånger måste hålla den fast.
»Då det blef värre, gick han åter till tältdörren, afknäppte ännu en häkta, men besinnade sig åter; han ville afvakta nästa sjö.
»Flere häktor behöfde han ej knäppa af. Just som det såg farligast ut och vårt flak stod i begrepp att ge sig ut i den värsta bränningen, ändrade det med ens riktning, och med en väldig fart satte vi åter af in mot land. Sverdrup sade, att det sett ut som en osynlig hand fört det.
»Då jag kom ut, lågo vi långt inne i isen i en säker hamn. Endast bränningens dån hördes ännu tillräckligt
Sverdrups nattvak den 20 juli.
(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)
tydligt att påminna om natten. Sålunda sluppo vi den gången pröfva vår egen och våra båtars sjöduglighet.
»Den 21 juli är en lugn dag efter en stormig natt. Allt är lugn och ro. Vi aflägsna oss alltjämt från hafvet. Solen skiner mildt och varmt, isen utbreder sig stilla och enformig rundt omkring oss, och själfva lapparne synas lättare till sinnet.
»Blott en tanke verkar allt mer nedslående: det är sannolikheten att färden denna gång skall misslyckas och ett år gå förloradt. Nå väl, vi få då göra så godt vi kunna, och för öfrigt får man öfva sig i den goda dygden tålamod.
»Vi begagna oss af solens framskinande till att taga längd och bredd och finna, att vi äro på 64° 39ʹ n. br., 39° 15ʹ v. l. Vi kunna ännu se topparna vid Sermilikfjorden. Inlandsisen från Pikiudtlek norrut mot Inigsalik utbreder sig hvit och imponerande framför oss med sin jämna, vågräta yta, som ett enda hvitt, ofantligt haf. Inga »nuna takker» (fjälltoppar som sticka upp genom inlandsisen) stå att upptäcka inåt glacieren. Endast nära utkanten sticka några mörka toppar och klippspetsar upp ur den hvita, eljes obrutna isslätten. Vid Pikiudtlek är Nunatak den mest framstående.
»Landskapet har här nere en helt annan karaktär än norrut vid Sermilik, Angmagsalik och Ingolfs fjäll. Där nordpå steg landet högt, sönderslitet och vildt upp ur hafvet. Inlandsisens lugna yta låg gömd bakom en härlig rad af himmelstormande alpspetsar, af hvilkas sublima skönhet ögat ovilkorligt fängslades och som isen aldrig förmått växa öfver hufvudet och föra ut till hafs. Isen har ej förmått knäcka deras stolthet eller kapa af alla hufvuden som höjde sig öfver den jämna medelmåttan. Här däremot är landskapet lågt. Inlandsisen har kunnat breda sin ändlösa hvita slätt ända ut till hafvet, och de få former som visa sig äro afslipade af isen. Det ser ut som allt blifvit af den öfvermäktiga isen kufvadt och utdrifvet i hafvet. Äfven detta landskap är vildt, men det är enformighetens ödsliga vildhet. Där finns intet som kan fängsla ögat. Det irrar därför ovilkorligt inåt den lockande isöknen och förlorar sig långt bort i fjärran, där intet stänger utsikten. Ty värr, är det alltsammans alltför aflägset. Sällsamt att ha varit målet så nära endast för att sedan drifvas långt ut till hafs!
»Isen öppnar sig litet, och vi upptäcka en ränna af glesare is, som sträcker sig inåt. Vi sätta den ena båten i vattnet för att söka arbeta oss fram, men till föga nytta. Snö- och issörjan mellan flaken (bildad genom dessas oupphörliga gnidning mot hvarandra under sjögången) ar sa tjock, att det ej är någon utsikt att kunna komma fram med de lastade båtarna. Försöket måste tills vidare uppgifvas. Att draga slädar och båtar öfver flaken går ej heller för sig, då det är för breda mellanrum emellan dem. Bränningen höres därute, sjön ligger alltjämt på och håller isen sammanpackad.»
Denna dag, den första vi fingo tid att tänka på något annat än att arbeta oss fram genom isen eller sofva, påbörjades vår meteorologiska dagbok. Den fördes till väsentlig del af löjtnant Dietrichson, som städse, äfven under de svåraste omständigheter, med ett beundransvärdt nit ägnade sig däråt. Det var i synnerhet temperatur, lufttryck, luftens fuktighet, vindens riktning och styrka samt molnens beskaffenhet och form som antecknades. Observationer togos så ofta och omständligt sig göra lät.
Det är klart, att på en färd sådan som vår, där man oftast är fullt upptagen af ett ansträngande arbete, i den meteorologiska journalen skall uppstå många luckor, särskildt om nätterna, då man, uttröttad af dagens ansträngningar, skall stärka sig med sömn. Men jag tror dock att, trots allt, den journal vi förde med oss hem, tack vare löjtnant Dietrichsons ihärdighet, är i märkvärdig grad fullständig och innehåller många värdefulla iakttagelser.
- ↑ Hafsvattnet tär på isen, i synnerhet nära hafsytan. Den del af isflaket, som därigenom kommer att sticka fram under vattnet, kallas dess fot och utgör en god tillflyktsort, när isen pressas ihop, i det den under vattnet stöter emot närmaste flak och håller det på afstånd, sålunda bildande ett stycke öppet vatten, där båtar kunna ligga trygga. På samma sätt bilda äfven vikar i isflaken tillflyktsorter, i det kanterna taga emot de andra flaken och hålla bottnen fri.