På skidor genom Grönland 1890/Ännu drivande
Nionde kapitlet.
Ännu drifvande.
De dagar som nu kommo, tillbragta under drift i isen
söderut längs kusten, voro tämligen enformiga. Den
ena dagen var den andra lik. Hvar dag gafs noga akt på,
i hvilken riktning vi drefvo, på hvarenda rörelse i isen, luftens
färg öfver den,[1] hvarenda vindpust, om icke snart någon
lycklig omkastning kunde föra oss i land. Det var ett lif
mellan hopp och sviken förväntan, men likväl icke helt och
hållet utan sitt behag för flere af oss. Då det möjligen kan
intressera en och annan, särskildt kommande expeditioner,
skall jag här gifva ett utdrag ur mina dagboksanteckningar
från dessa dagar. De flesta läsarne vill jag dock råda att
hoppa öfver detta kapitel.
»Fram på eftermiddagen den 21 juli se vi från ett högt iskos en djup, men mycket smal bukt, som skär in i isen söder om oss. Efter all sannolikhet drifva vi längs denna mot dess innersta hörn. Vårt hopp om en förändring och att snart nå land stiger följaktligen genast.
»Den 22 juli. Under natten kommer tjockan och gömmer allt för oss. Vi veta ej det ringaste hvart vi drifva; endast bränningen höres lika klart som förut. Fram på natten tyckes den dock höras mindre, och sjögången i isen aftager något.
En båts dragning öfver isen.
(Af E. Nielsen, efter fotografi.)
»Tjockan fortfar hela dagen, likaså sjögången. Vid middagstiden klarnar det dock så mycket upp i »kullen» (såsom vi uttrycka oss; vi likna nämligen himlahvalfvet vid en hattkulle; det vill alltså säga nära zenit), att jag med en vattenpuss på isflaket som artificiel horisont kan taga en latitudobservation. Vi befinna oss på 64° 18ʹ n. br., en ganska vacker fart: sedan i går middag ha vi drifvit öfver en breddgrad (15 geogr. mil).
»Då isen under loppet af förmiddagen något glesnat, göra vi ett försök med en tom båt i issörjan mellan flaken. Vi komma väl framåt, men endast ytterst långsamt. Bättre därför att spara på krafterna nu, då vi i tjockan ej kunna se, hvar vi böra arbeta oss fram. Möjligen skall snart en god utsikt att nå land vppa sig och taga i anspråk alla våra krafter.
»På eftermiddagen klarnar det; vi ha möjligen kommit land något närmare. En svag vindpust från missvisande nord till ost (rättvisande omkring väst till nord) låter känna sig. Vi hoppas, att den skall tilltaga och drifva isen åtskils, men sjögången fortfar ännu. Hvad vi behöfde, vore en stark storm från land, som gjorde slut på sjögången, hvilken packar ihop isen, och sprängde denna, så att vi kunde komma fram mellan flaken.
»En myckenhet stor själ (klapmyts) ses nu ligga omkring oss på flaken. En mängd andra dyka upp med sina stora, runda hufvuden i de öppna rännorna vid sidan af vårt flak, stirrande förundrade på detta nya slags isbor som anländt till deras hemtrakter, för att därefter, ofta med ett starkt plumsande, åter försvinna i djupet. Detta upprepas dagligen. Vi kunde med lätthet skjuta dem, men då vi ännu icke behöfva dem, lämna vi dem i fred. Vi ha ännu tillräckligt med färskt kött, då vi från Jason togo med oss ett lår af den skjutna hästen. Isen är på eftermiddagen tät.
»Den 23 juli. I natt utsattes åter vakt. Hvarje postande skall gå två timmar. Vid aflösningen hade vi månget godt skratt åt Ravna. Han förstod sig nämligen ej på klockan och visste således icke, när han postat sina två timmar. För säkerhets skull gick han därför gärna fyra eller fem timmar, innan han purrade ut nästa man, och frågade då vanligen, om han icke nu trodde, att de två timmarna vore gångna.
»Klockan half 8 i morse purrade Dietrichson ut oss. Isen hade glesnat; det var visserligen ännu sörja mellan flaken, men dock möjligt att komma fram. Sedan vi lastat båtarna och väntat ännu en halftimme, emedan isen börjat tätna igen, kommo vi ändtligen i väg inåt isen till några öppna ställen. Det går nu en stund med god fart in igenom. Innan vi ännu lämnade flaket, där vi haft vårt nattkvarter, flög en flock svartänder (?) förbi oss norrut. Det var liksom en hälsning från land och stärkte oss naturligtvis i våra förhoppningar. För öfrigt är det här märkvärdigt fattigt på fågellif. Ej ens en måse står att upptäcka.
»Vi drifva hela dagen inåt mot land, tåligt väntande, när isen är tät, men arbetande desto friskare, när han åter glesnar.
»Vi närma oss land; hoppet stiger. En korp kommer flygande från sydväst och drager öfver oss norr ut, åter en hälsning från land.
»Flere stora klapmytsar ses på flaken rundt omkring. Frestelsen blef en jägare för stor. Sverdrup och jag måste ut för att skjuta en gammal »hættefant» (d. v. s. en gammal klapmytshane med hätta på nosen), som låg helt nära oss. Efter att ha krupit alldeles in på honom, sköt jag honom också. Då vi kommo fram till honom, var han ännu icke alldeles död. I min zoologiska ifver ville jag begagna tillfället att göra iakttagelser öfver ögonens färg och hättans form o. s. v. i lefvande lifvet, saker som ännu ej äro fullständigt kända. Medan jag var upptagen häraf, hasade sig själen ut mot kanten af flaket, och innan vi visste ordet af, glider han i vattnet. I detsamma han föll stötte jag en själhacka och Sverdrup en båtshake uti honom. Det blef nu ett ordentligt nappatag mellan honom och oss. Vi sökte hålla hans stjärt och baklemmar uppe, så att han icke kunde slå med dem i vattnet, ty däri ligger, som bekant, hans styrka. Det lyckades en stund, men han var stark i dödskampen. Då jag ser, att våra tag äro dåliga, ber jag Sverdrup taga bössan och utan dröjsmål skjuta honom. Men han tror sig ha bättre tag än jag, och det vore därför bäst, att jag gjorde det. Bäst som vi så diskutera, släppa vi båda tag, några kraftiga slag med bakdelen och — adjö! Något slokörade stodo vi där och sågo dels i hvarandras långa ansikten, dels ned i det mörka djupet, därifrån några luftblåsor kommo uppbubblande på ytan för att där brista sönder: det var hans afskedshälsning.
»Oaktadt vi ej hade något synnerligt behof af honom, var det dock tämligen harmligt att på ett sådant sätt gå miste om ett så stort och ståtligt byte. Sverdrup förklarade, att det var den största själ han någonsin sett. Hans dödskamp var helt säkert mycket kort. Kulan var visserligen af fin kaliber (9 mm.), men hade träffat på rätta stället i hufvudet.
»Fram på aftonen blir det stopp: vi ha kommit in i en ovanligt jämn och tjock »kosis», som ligger alldeles hoppackad och öfver hvilken det skulle varit mycket svårt att få fram båtarna. Tältet bredes ut på isen utan att uppslås, och sofsäckarna läggas ofvanpå det, att vi må vara så mycket fortare i ordning, när isen glesnar. Man kryper i säckarna, sedan vakt, som vanligt, blifvit utsatt. Men isen glesnar icke. Det småregnar hela natten så, att sofsäckarna på morgonen kännas helt våta.
»Den 24 juli. På morgonen är isen lika tät. Vi bestämma oss för att draga båtar och slädar in åt isen. Större delen af sakerna lägges på slädarna, hvilka sålunda, när glesare ställen anträffas, kunna sättas på båtarna. Just som vi äro färdiga att sätta oss i marsch, glesnar isen, så att vi kunna taga oss fram ett godt stycke med båtarna, men därefter måste vi draga både båtar och slädar. Det går mycket långsamt, då isen ej är af bästa slag; men något är bättre än intet, och vi närma oss alltmer land. Modet stiger åter. Det är landet norr om Igdloluarsuk vi ha midt framför oss. Vi börja redan göra upp våra beräkningar, hur lång tid vi kunna behöfva härifrån upp till Pikiudtlek, där vandringen öfver inlandsisen kunde börja. Äfven i dag se vi flere fåglar: en korp och en flock af åtta stubbstjärtade tjufjon. Det är oss alltid en tröst att se fågellif; det gör strax lifvet gladare.
»Då isen är svår och solen skiner varmt midt på dagen, rasta vi och tälta, medan middagen tillagas. Den serveras under följande omständigheter. Af hästlåret, som vi hade liggande i båten, skar jag så mycket kött, som jag ansåg tillräckligt för sex man, hackade det på ett årblad, lade in det i den ena afsatsen af kokapparaten, saltade på, öppnade så ett par lådor marrowfat-ärter, slog dem ofvanpå, rörde väl om, och middagen var färdig.
»Balto hade hela tiden stått vid min sida och uppmärksamt följt alla mina rörelser, ja, emellanåt äfven varit mig behjälplig. Han var hungrig och gladde sig åt utsikten till en god middag. Oaktadt han, liksom lapparne i allmänhet, hade mycket starka fördomar mot hästkött, förklarade han dock, när jag slog ärterna på, att det här såg ut att bli någonting riktigt rart.
»Då anrättningen var färdig, satte jag fram fatet för de andra, som sutto utanför tältdörren, och bad dem låta sig väl smaka. Men den min Balto då gjorde glömmes ej lätt af dem som voro vitnen därtill. Först visade hans ansikte en ytterlig grad af spörjande förvåning, och då han såg, att det verkligen skulle ätas rått, ett uttryck af förakt och vämjelse. Balto gaf nu på lappska Ravna del af hvad som försiggick, och denne, som hittills varit en likgiltig åskådare, vände sig bort med ett uttryck af, om möjligt, ännu större afsky.
»Vi andra fyra togo emellertid duktigt för oss af den kraftiga anrättningen, som smakade oss förträffligt. Lapparnes hela hållning uttryckte stum förtviflan. Hade jag ej haft mina goda skäl, kunde jag ju mycket väl ha kokt litet af köttet åt dem; men vi måste spara på spriten till längre fram, då vi hättre behöfde den, och det var blott ett par gånger under vår drift i isen vi tilläto oss lyxen att koka. Till dryck användes antingen rent vatten, hvaraf fanns tillräckligt i större eller mindre samlingar på flaken, eller också blandades vattnet med konserverad mjölk, hvilken gaf en god och läskande dryck. Emellertid fingo lapparne denna gång konserveradt oxkött i stället, och det tycktes fullkomligt trösta dem för deras missräkningar. Detta, sade Balto, vore då renlig och kraftig mat.
»Som betecknande skall jag här omtala ett svar Balto gaf, då han en gång efter hemkomsten till Norge tillfrågades, när han haft det svårast under resan. »Värst var det,» sade Balto, »när vi lågo i drifisen och höllo på att drifva ut i Atlantiska hafvet. Jag frågade Nansen, om han trodde, att vi skulle komma i land, och han svarade ja. Och så frågade jag honom, hvad vi skulle göra, om vi drefve ut i hafvet, och han svarade, att vi skulle ro nordpå; men jag frågade då, hvad vi skulle lefva af, om vi ej komme öfver till västkusten, och han sade, att vi finge skjuta fågel och annat vildt. Då frågade jag, hvad vi skulle koka det med, och Nansen svarade, att vi finge äta det rått. Då blef Balto mycket bedröfvad.»
»Fram mot aftonen draga vi vidare. Men då sjögången är för stark och vågsvallet mot foten[2] af flaken farlig för båtarna, besluta vi snart att ligga stilla öfver natten och afvakta bättre tider. Hela trakten var dessutom insvept i en tät, våt dimma, som trängde igenom kläderna, och det blåste tillika en bitande nordväst, som jag dock hoppades skulle spränga isen.
»Den 25 juli. Klockan half 5 på morgonen väcktes jag af postens (Kristiansens) rop in genom tältdörren: »Nansen, nu kommer här en björn!» Jag bad honom hämta en bössa i båten, stack emellertid fötterna i skorna och sprang ut i bara skjortan. Björnen kom i fullt fyrsprång sättande mot tältet; men just som Kristiansen kom tillbaka med bössan, stannade han plötsligt, betraktade oss litet och tog till flykten. Det var förargligt nog; men de andra fingo dock se en isbjörn, och det hade de länge suckat efter.
»Efter frukosten fortsattes marschen, men redan på nästa flak måste vi göra halt i följd af den tilltagande sjögången in genom isen. Det är samma sjögång vi icke varit helt och hållet fria från alltsedan den dagen vi voro ute i bränningen, och som håller isen tätt packad för oss, så att vi ej kunna komma i land.
»Fram på dagen glesnar isen flere gånger, men tätnar snart åter. Jag vågar ej försöka arbeta oss fram igen; det är för mycken issörja mellan flaken, och i denna sjögång står ingen säker hamn att finna, när isen plötsligt sluter ihop sig med den rasande fart han nu gör.
»Då vi ej ha någonting annat att taga oss till, beslutes att rosten på slädmedarna skall afskrapas, för att få dem att glida lättare öfver isen. När detta är gjordt, lagas middag. Bönsoppa kokas tillsammans med lämningarna af det råa köttet från gårdagsmiddagen, jämte mera nyskuret kött. Under tiden tages en latitudsbestämning: den är 63° 18ʹ n. br. Longituden, som togs senare på eftermiddagen, är omkring 40° 15ʹ v. l. Vi befinna oss alltså omkring 18 minuter (4½ mil) från land, betydligt längre ut än vi voro i går. Våra förhoppningar, som voro så ljusa, ha åter börjat mörkna något. En korp bringar oss emellertid äfven i dag någon tröst.
Björnen stannade och betraktade oss litet.
(Af E. Nielsen.)
»Omsider är middagen färdig och öses upp i de få koppar vi ha samt i de hermetiska bläckaskarna, hvilka få göra tjänst som tallrikar. Vi börja äta och finna alla, till och med lapparne, att det smakar förträffligt. Då upptäcker plötsligt Ravna till sin skräck och förtviflan, att köttet i soppan icke är riktigt genomkokt, och kan från detta ögonblick ej förmås att äta något mer. Han sitter blott och hänger läpp med en ytterst bedröflig min, som väcker munterhet hos alla. Hans lilla grinande ansikte gör under sådana omständigheter ett oemotståndligt komiskt intryck.
Vårt lif i drifisen.
(Efter fotografi.)
»Balto går det ej stort bättre. Han kan dock dricka soppan, den han finner »utmärkt god». Men köttejt släpper han varligt ned i en vattenpuss strax bredvid och hoppas, att jag icke skall märka det. Han påstår sig kunna säga med profeten Elias: »Herre, hvad jag icke har ätit, det kan jag icke heller äta». Jag sökte göra honom begripligt, att Elias säkerligen icke sagt något sådant; han åt tvärt om hvad Vår herre sände honom, men att däremot en man, som kallades aposteln Petrus, skulle ha sagt något dylikt, men det hade varit i en drömsyn och var ej bokstafligt menadt. Men han skakade endast tviflande på hufvudet och stod fast vid sin åsikt: det var nu en gång blott hedningar och djur som åte rått kött. Till tröst få lapparne hvar sin köttskorpa. Det tjänar nu en gång till ingenting att lära gamla hundar skälla.
»Dietrichson och Kristiansen känna i dag ögonen hetta, och det utfärdas därför nu ett allvarligt påbud om ett ordentligt begagnande af snöbrillor.
»Tillståndet i isen är hela eftermiddagen oförändradt. Vi drifva med stark fart söder ut. Förliden natt hade vi kommit längre från land; nu tyckas vi åter närma oss det något.
»På eftermiddagen äro vi midt för Skjoldungen, bekant från Graahs resa. Från Igdloluarsuk och söder ut ha vi åter fått ett härligt alpland med höga, skarpa tinnar och vilda, sönderslitna former, hvilka, i synnerhet om aftonen mot den glödande solnedgången, kunna ha en vild skönhet.
»Sjögången tilltager ögonskenligen, oaktadt vi äro långt ifrån öppen iskant. Det måste gå svår sjö därute.
»Det börjar bli kallt om nätterna. Under sofsäckarna lägges så mycket som möjligt af pressenningar, regnkläder m. m. Man kan ju i alla händelser göra sig lifvet så behagligt som möjligt.
»Medan de andra gå till kojs, tar jag första vakten för att fullända mina skisser af landet, ett arbete som är förenadt med stor svårighet, då nätterna här så långt söder ut redan börjat bli mörka.
»Allt är stilla, ingen fläkt rör sig, ej ens den tilltagande dyningen förmår störa lugnet. Månen har, stor och rund, med en sällsam, rödaktig glans, gått upp öfver isfältet i öster. En smal strimma af aftonens glödande guld dröjer ännu kvar vid norra horisonten. Under månen längst ute vid yttersta iskanten ses ett glittrande band: det är det svallande hafvet. Där innanför och rundt omkring oss, så långt blicken tränger, ingenting annat än is och snö, och framför oss det grönländska alplandet med sina underbart sköna toppar, aftecknande sig mot en halfmörk, drömmande himmel. Sommarnatt — men hur himmelsvidt olik allt hvad man vanligen förbinder med månsken och sommardrömmar!
»Där borta på isen stå båtarna, slädarna och tältet, i hvilket nu de trötta kämparne hvila ut. I sötvattensdammen där bredvid speglar sig månen. Omgifningar och det närvarande försvinna. Lifvet ses i ett aflägset perspektiv. Naturens storhet tränger det helt och hållet i bakgrunden. Och i det hela, har väl någon så synnerlig olycka skett? Sex människor drifvande på ett isflak söder ut — —
»Deri 26 juli. Ingen annan förändring än att vi kommit iskanten och öppna hafvet närmare. Sjögången synes ha betydligt aftagit. Trots hafvets närhet, käns den mindre än i går.
»Vi drifva sannolikt med stor hastighet. Tills vidare är intet att göra. Isen är för gles, att vi med denna sjögång kunna draga båtar och slädar öfver den, och å andra sidan för tät, att vi kunna ro eller staka oss fram.
»Regnväder håller oss i tältet. Vi måste söka muntra upp lapparne, hvilka synas allt mer tappa modet. De tro, att vi till slut komma ut i Atlanthafvet. En dag sitta vi och tala om, när vi kunna komma i land, och äro ense om, att det i alla händelser måste lyckas oss vid Kap Farväl. Vi räkna ut, när detta senast måste ske, och komma till det resultat, att det då ännu är tid att arbeta oss fram norrut längs kusten för att gå öfver inlandsisen. Några anse att, till och med om det blir för sent i år, det dock är bäst att strax arbeta sig så långt norrut som möjligt längs östkusten, därefter öfvervintra, söka uppehålla lifvet så godt vi kunna och på våren gå öfver till västkusten.
»För min del kan jag dock ej finna denna plan förnuftig, då det blir svårt att under vintern låta bli att tära på den medförda provianten, så nödvändig för vandringen öfver isen. Dietrichson finner dock detta vara vår enda utväg, och »därmed,» säger han, »riskera vi ju ingenting mer än lifvet».
»Medan denna rådplägning pågår, säger Balto till mig: »Tala inte om allt det här! Vi komma aldrig i land, vi komma ut i Atlanthafvet. Jag ber blott min Gud, att han må låta mig få dö som en botfärdig syndare, så att jag kan få komma i himmelriket. Jag har gjort så mycket ondt i lifvet, men nu ångrar jag det så bittert, ty jag är så rädd, att jag icke skall bli salig.»
Månskensnatt i drifisen.
(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)
»Jag frågade Balto, om han ej trodde, att det vore nödvändigt att ångra sina synder, äfven om han nu ej skulle dö så snart. Jo, det trodde han nog; men då vore det icke så brådtom. Dock skulle han, om han denna gång komme ifrån det med lifvet, försöka föra ett bättre lif. I sanning, en naiv bekännelse af en egendomlig kristendom, en kristendom, som dock icke torde vara så alldeles sällsynt! Komme han ifrån det med lifvet, skulle han då låta bli att supa bränvin? Ja, helt visst skulle han det; i alla händelser skulle han bara supa mycket litet. Det var ju det fördömda bränvinet som gjort, att han kommit med på denna olycksaliga resa. Hur så? Jo, han var full då han mötte N. N., som frågade honom, om han ville vara med på en tur till Grönland. Han var då morsk och mente tro på, att det var han nog karl till. Men morgonen därpå, då han vaknade nykter och erinrade sig hvad han sagt, då ångrade han sig bittert, men trodde, att det då var för sent att göras om. Nu skulle han dock gärna vilja ge ut 2,000 kronor, om han aldrig kommit med.
Tungt arbete i drifisen.
(Af A. Bloch, efter en skiss af författaren.)
»För öfrigt är stämningen i tältet den bästa. Vi ha det ju också riktigt trefligt där vi äro. Somliga läsa, andra skrifva i sina dagböcker, Balto lappar skor, och Ravna gör, som vanligt, helst ingenting. Men utsikten att åter komma ut till hafs är dock icke obetingadt angenäm.
»Fram på eftermiddagen lättar det något på, regnet upphör, och vi kunna se land, som nu tyckes vara lika nära som förut.
»En stund därefter beslutes, att vi skola söka arbeta oss fram genom den glesa isen. Det är ej utan fara, men det måste försökas, ty vi närma oss alltjämt öppna hafvet med stor hastighet. Med ständig fara att få båtarna krossade komma vi ett icke obetydligt stycke in genom isen. Det gäller att vara uppmärksam och passa på att få båtarna i hamn, när isen tätnar. En gång rädda vi oss just i sista ögonblicket in på ett litet lågt flak, som under hoppressningen sedermera rämnar i flere stycken, men där vi dock ligga trygga.
»Då isen fortfarande är tät, börja vi draga slädar och båtar öfver den, hvilket just icke är något lätt arbete i dyningen, där flaken än skilja sig åt, än stöta ihop, än brista sönder. Svårt är att berga slädarna öfver från flak till flak utan att förlora dem i sjön. Ofta måste vi vänta länge för att kunna vända om och hämta en kvarlämnad släde eller båt på det flak där vi senast varit. Genom påpasslighet komma vi dock framåt med någorlunda hastighet.
»Men hvad tjänar det alltsammans slutligen till? Det skaffar oss visserligen motion, och det är nog en viktig sak, men någon annan nytta gör det icke. Sjön arbetar hastigare än vi, och allt tyder på, att vi skola tillbaka dit ut i bränningen igen.
»Nå väl, får gå då! Men låt oss åtminstone i tid söka skaffa oss en god sjöskuta. Det anställes nu en formlig besiktning på alla isflaken i närheten. Vi ha hunnit lära oss, huru ett godt isflak skall se ut. Slutligen träffa vi på ett, som består af blåaktig fast is, är tjockt, men icke stort och har nästan samma form som ett fartyg, så att det kan lätt vaka sjöarna, utan att bräckas. Det har höga kanter, så att sjöarna skola få svårt att bryta öfver det; men på ett ställe är kanten dock tillräckligt låg, att båtarna därifrån med lätthet kunna sättas i sjön. Det är utan jämförelse det bästa flak vi någonsin varit på, och om vi måste dit ut, ämna vi stanna kvar på denna farkost, så länge vi kunna hålla oss fast, bränningen må dåna aldrig så mycket.
»Naturligtvis hade vi äfven, som vanligt, förvissat oss om, att det fanns vatten på flaket, innan vi beslöto oss för att stanna där. Detta är emellertid fallet på de allra flesta flaken, då den där liggande snön eller snöisen smälter och ger det ypperligaste dricksvatten, som samlar sig i större eller mindre dammar. Långa ansikten fingo vi emellertid denna gång, då vi skulle fylla vatten på kokmaskinen och, när vi kommo att smaka på det, funno, att det var salthaltigt. Vi hade ej tänkt på, att den mesta snön här smält bort. Men genom sökande på de högsta punkterna af flaket, där det ännu låg snö kvar, funno vi dock till slut godt dricksvatten.
»På aftonen serveras ett utmärkt kaffe. Stämningen är mycket lifvad. Hade någon kunnat sticka hufvudet in i vårt sköna tält och se oss lägrade omkring vår kokande kaffemaskin, muntert språkande om alla möjliga lapprisaker, skulle han säkerligen ej anat, att han hade framför sig personer, hvilka inom kort måhända skola ut till en dust med drifis, haf och bränning, som knappast blir helt och hållet utan allvar.
»Vi äro nu midt för Tingmiarmiuts alpland. Fjällparti på fjällparti, det ena vildare och skönare än det andra, följa tätt på hvarandra längs denna storslagna kust. I själfva verket är det ju ej så oäfvet ändå att drifva Omkring här i isen: vi få se mer naturskönhet än vi eljes skulle gjort.
»Det är i natt ett vackert väder, kallt, men lugnt, med månsken liksom i går.
»Det måste vara kaffets verkningar som göra, att jag sitter här ute och fantiserar i stället för att, som jag borde och skulle, krypa i säcken för att hämta krafter till morgondagens ansträngningar. God natt!
»Den 27 juli. Gick dock ej till kojs i natt förr än fram på morgonsidan. Det var kaffets fel, ren kaffeförgiftning.
»Gick af och an och pratade med Sverdrup på hans vakt och efteråt. Vi berättade hvarandra minnen från gosseåren. Hela samhället och lifvet taga sig så underligt aflägset ut här uppe från drifisen. Det var först långt fram på morgonen vi kröpo i säcken och föllo i en orolig slummer.
»Den 28 juli. I går lågo vi stilla, och likaså i dag. Vår fruktan att åter komma ut i bränningen vid den yttre iskanten var icke så helt och hållet ogrundad. Vi kommo den i går åter på knappa 300 m. nära. Dock önskade vi nu nästan att komma dit ut, då vi genom att sticka ut till hafs kunde få slut på detta lif i drifisen. Sjögången var icke stark och vinden god. Vi borde på ett dygn kunna vara vid Kap Farväl, och där skulle vi säkert kunna komma genom isen och i land.
»Vi skulle dock ej komma dit ut. Då vi drifvit längs iskanten en stund, började vi drifva inåt i en udde af drifis, som syntes skjuta ut söder om oss. Isen är här mycket smal. Genom pejling af olika punkter i land funno vi, att vi voro vid pass 3¾ mil från land vid Mogens Heinesens fjord och iskanten icke långt ifrån oss.
»Vädret, som i går var rått och kallt vinterväder med mulen himmel, är i dag åter vackert. Solen skiner varmt ned på oss. Inlandsisen norr och söder om Karra akungnak ligger ren och hvit, som en jämn och, efter hvad det tyckes, lätt farbar slätt, med hela rader af nunataker (flere än som finnas angifna på Holms karta). Den lockar och vinkar långt, långt in i det okända inre. — Nå ja, vår tid kommer väl också en gång.»
Med dessa tillitsfulla ord, som möjligen kunna synas väl dristiga efter så många svikna förhoppningar, sluta mina dagboksanteckningar från drifisen. De näst följande äro af den 31 juli och börja sålunda: »Hvilken skilnad mellan den scen, som nu omger mig, och den jag hade omkring mig, då jag senast skref! Då is, ensamhet och hafvets brus, nu tjutande hundar, hedningar i massa, båtar, nedtagna tält, lif, verksamhet och sommar, men framför allt Grönlands klippgrund under fötterna.»
Det var vid uppbrottet från det första eskimålägret vi kommo till som detta nedskrefs; men innan vi fortsätta marschen därifrån, måste jag först berätta hur vi kommo dit.
Den 28 juli mot aftonen, sedan ofvanstående dagboksanteckningar voro afslutade, fingo vi tjocka, som dolde landet för oss. Flere gånger under loppet af eftermiddagen hade isen glesnat något, och det oaktadt vi voro mycket nära den yttre iskanten och man skulle väntat, att sjögången, som här låg starkt på, skulle packat ihop isen. Glesningen hade dock ej varit af någon betydenhet, ej heller tillräckligt stor, att vi i denna sjögång skulle kunna arbeta oss fram med båtarna.
Men just som några at oss togo vår vanliga aftonpromenad, innan vi kröpo i säckarna, märkte vi till vår förvåning, att isen med stor hastighet glesnade och, som det tycktes, ända ut mot bränningen. Detta såg ytterst besynnerligt ut. Här erbjöd sig ett tillfälle, som ej borde försummas. Men vi voro sömniga och trötta; ingen hade riktigt lust därför. Uppriktigt sagdt, voro vi nu utledsna vid att ständigt bli narrade och funderade starkt på att sticka ut till hafs. Vi kröpo därför i säckarna. Som vanligt, utsattes dock vakt, och den postande fick order att purra ut, om isen skulle ytterligare glesna. Under natten tilltog tjockan, så att man ej kunde se det minsta omkring sig.
Fram på morgonsidan hade Sverdrup vakten. Han gick, berättade han sedermera, i tjockan och funderade på, om han möjligen blifvit galen, ty antingen måste han eller kompassen vara det. Han hörde nämligen bränning från väster, sålunda från land, medan vi hittills alltid hört den från öster, där hafvet bröt mot isen. Detta kunde omöjligt hänga riktigt ihop. Saken fick sedermera, som vi skola se, en annan förklaring: det var bränningen mot land han hört.
På morgonen låg jag en stund vaken i sofsäcken. Ravna hade då vakten och hade efter vanligheten postat fyra timmar i stället för två. Jag låg länge och roade mig åt att se hans lilla runda, skäggiga ansikte kika in i tältet genom dörrspringan. Jag tänkte, han gick och funderade öfver, om han icke nu postat sina fulla två timmar och kunde väcka Kristiansen, som skulle aflösa honom.
Men då väckte det med ens min förvåning, att i dag öfver detta kuriösa ansikte låg ett visst oroligt uttryck, som icke var vanligt. Jag frågade då slutligen: »Nå, Ravna, kan du se land?» Och aldrig glömmer jag den ton, hvarmed han på sitt naiva sätt svarade: »Ja, ja, land allt för nära.» (Bägge lapparne begagnade »allt för» som förstärkningsord i stället för mycket.) Jag frågade, om det var gles is. — »Ja, is gles.»
Det klack till uti mig; jag kröp ut ur säcken och sprang fram till dörren. Där låg land midt för oss, närmare än vi någonsin haft det. Isen var gles in igenom, och jag kunde se öppet vatten under land.
Ravna hade i sanning rätt: land var allt för nära, att vi finge ligga overksamma i våra säckar. Det purrades ut, och det behöfver ej sägas, att det gick med fart att komma i kläderna och få litet frukost i oss. Båtarna skötos ut och lastades, och det dröjde ej länge förr än vi voro färdiga till afresa.
Innan vi lämnade detta flak, som fört oss så väl och efter all sannolikhet skalle bli vårt sista isfartyg, gick jag upp på dess högsta punkt för att se, hvilken väg vi borde taga. Det var en märklig förändring som försiggått: hela drifismassan sågs i drift ut från land i rättvisande sydostlig riktning. At det hållet kunde jag endast se is, och luften var där helt hvit, såsom öfver stora ismassor är vanligt. Söder ut längs land syntes däremot vara alldeles öppet vatten, och vi befunno oss icke synnerligen långt därifrån. Det sträckte sig upp i en kil längs kusten och slutade något norr om oss, där isen tycktes ligga ända in till land. Vi befunno oss på insidan af ismassan; hafvet på yttersidan kunde jag ej tydligt urskilja.
Hur plötsligt kan ej ödet kasta om! I detta ögonblick var det tydligt, att vi inom kort måste vara i land; men hade någon sagt oss det i går, skulle ingen af oss kunnat fatta möjligheten däraf.
Så satte vi af, och så fort åtta kraftiga armar kunde drifva oss fram, bar det af inåt land. Vi kunde ro i öppet vatten mellan flaken nästan hela vägen. Endast på ett par ställen måste vi bryta oss igenom.
Efter några timmar voro vi igenom isen. Den känsla som grep oss, när vi styrde båtarna förbi det sista isflaket och sågo det öppna, blänkande vattnet hvälfva sig framför oss ända in till land, låter knappast med ord beskrifva sig. Icke ofta har en man gladare fört styråran än den gången. Det var som om man befriats ur en långvarig och dyster fångenskap och så med ens såg framtiden ligga ljus och lockande framför sig. Och lifvet var äfven i detta ögonblick ljust och lockande. Kan det väl någonsin vara ljusare, än när man ser möjligheten att nå sina önskningars mål från ovisshet börja bli visshet? Det är den gryende dagens jublande glädje; och är icke alltid daggryningen skönare, gladare än den fulla dagen?
- ↑ Är luften mörk i horisonten öfver isen, häntyder det på, att där finnas rännor eller gles is. Den mörka vattenytan ger nämligen en mörk reflex i luften. En sådan himmel kallas vanligen vattenhimmel.
- ↑ Vid sjögång uppstår ett starkt vågsvall öfver isflakens fötter, och de gifva då ej, som eljes, en trygg hamn åt båtarna, när isen packar ihop sig.