På skidor genom Grönland 1890/Historisk öfversikt af äldre försök att genomtränga isbältet på Grönlands östkust

←  Ännu drivande

På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89. av Fridtjof Nansen (1861-1930) Översättare: Otto Wilhelm Ålund

Norr ut längs kusten. Möte med eskimåer  →

Tionde kapitlet.

Historisk öfversikt af äldre försök att genomtränga isbältet på Grönlands östkust.

Så hade vi då ändtligen öfvervunnit vår resas första svårighet. Vi hade, om än sent och på en sydligare breddgrad än vi beräknat, genomträngt drifisbältet på Grönlands östsida och uppnått denna kust, som af så många sökts förgäfves.

Det kan knappast synas vara mer än vår skyldighet att, innan vi gå vidare, kasta en blick tillbaka på dessa många, som, antingen lyckliga eller olyckliga, dock alla i mer eller mindre grad banat oss vägen, om än vårt sätt att gå till väga icke liknade deras.

Den grönländska östkusten är, som bekant, mycket litet besökt. Orsaken härtill är närmast den, att, med ett par undantag, alla som försökt landa hindrats af hafsisen, som drifver ned med polarströmmen och under största delen af året ligger i ett bredare eller smalare bälte tätt packad längs kusten.

Dessa svåra isförhållanden kände de gamla nordborna mycket väl, såsom man tydligt ser af sagornas många berättelser om Grönlandsresor och sjöolyckor i drifisen utanför denna kust.^[1] En och annan af dem torde emellertid ha nått kusten.

Floamannasaga, hvars handskrift är från omkring år 1400, berättar sålunda, huru den norske isländingen Thorgils Orrabeinsfostri redan för 900 år sedan (998), på resa till Grönlands västkust (till Erik raude i Österbygden), råkade ut för motvind och oväder och efter många vedervärdigheter förliste på östkusten under Grönlands jöklar^[2] i en vik vid en sandig strandbrädd (»undir Grænlandsjöklum^[3] i vik nokkurri við sandmöl»). På vikens båda sidor sköto stora jöklar ut i hafvet (»Jöklar miklir géngu tveimmegin víkrinnar»).^[4]

Betecknande är, att detta uppgifves ha händt på hösten, i midten af oktober (»Þá var vika til vetrar»), just den årstid då kusten, efter hvad vi nu veta, är lättast tillgänglig.

Det skall ha varit Thorgils med sin hustru och hela sitt hushåll samt en annan man, Jostein, likaledes med hustru och hushåll, som här kastades i land. Sagan beskrifver mycket lefvande, huru Thorgils i fyra vintrar och fyra somrar uppehöll lifvet på denna ogästvänliga kust endast med de få hjälpmedel han där kunde skaffa sig, utom hvad som kunnat räddas från fartyget, men detta var litet nog: en båt, ett par småkreatur och litet mjöl (»Mjöl nokkut höfðu þeir til atvinnu sér». »Dautt var fé þeirra flest»).

I två vintrar och den mellanliggande sommaren uppehöll sig Thorgils på platsen, där han förlist, då de ej kunde komma därifrån för isen (?) (»Nu líðr á vetrinn ok måttu þeir eigi brott leita fyrir ísum ok féngu sér vistir um sumarit»).^[5]

I början af första vintern födde Thorgils’ hustru, Thorey, en son. Under loppet af samma vinter dogo Jostein, hans hustru och följeslagare af sjukdom, sannolikt skörbjugg. Af sagan framgår, att Jostein ej förstått hålla nödig ordning bland sitt folk. Våren efter den andra vintern, då Thorgils en dag med några ledsagare var uppe på jöklarna för att se, hur det stod till med drifisen, blef Thorey mördad af hans trälar, hvarefter dessa rymde söder ut med den bergade båten och de insamlade lifsmedlen.

Då Thorgils kom hem, fann han huset plundradt och sin hustru liggande mördad på sängen, men barnet diade den döende (»sjå þeir at hon var önduð, en sveinninn saug hana dauda»). Det var det svåraste ögonblick Thorgils upplefvat, och det berättas, att han skall ha räddat barnets lif genom att skära sig i den ena bröstvårtan och låta det dia blod, som dock sedermera förvandlats till mjölk (» … at skera af mér geirvörtuna, ok svá var gert; fór fyrst ór blod, siðan blanda, ok lét eigi fyrr af en ór fór mjölk»).

För att skaffa sig mat, måste Thorgils och hans få följeslagare åter ut på jakt, och i stället för den stulna båten gjorde de sig en skinnbåt, som hölls utspänd med inombords anbragta ribbor af vidje (»ok gerðu sér einn hüðkeip ok bjuggu innan með viðum»).

Då isen lossnar, arbeta de sig nu två somrar igenom ned mot söder längs kusten, tills de uppnå ett ställe, sannolikt i närheten af Kap Farväl, där en landsflyktig man, Rolf på Österbygden, slagit sig ned och byggt sig en gård.^[6]

Hos honom stannade Thorgils öfver vintern och reste så följande sommar vidare mot söder förbi Grönlands södra udde (»fara suðr fyrir land») och kom till Österbygden.

I denna saga förekomma mycket äfventyrliga saker, t. ex. att Thorgils haft besök af Thor, eller att han, såsom här ofvan är nämdt, fick mjölk genom att skära sig i bröstet o. s. v., allt saker som äro ägnade att väcka tvifvel om hela berättelsens trovärdighet.

Beskrifningen af landet, längs hvilket Thorgils färdades, och af naturförhållandena därstädes stämmer emellertid så väl med de verkliga förhållandena på Grönlands östkust, att den omöjligt kan vara helt och hållet diktad, utan måste förskrifva sig från personer, som sett denna kust, ja, som äro väl förtrogna med förhållandena därstädes. När man t. ex. läser om, huru Thorgils på våren eller försommaren steg upp på jöklarna för att se ut öfver hafvet och undersöka, om isen börjat lossna (»einn góðan veðrdag segir Þorgils at þeir muni ganga á jökla ok vita, ef þeir sæi nokkut leysast ísinn»), då måste alla som känna till den östgrönländska kusten ovilkorligt tänka på den. När det vidare berättas, huru de drogo förbi jöklar och brådstupande berg (»þeir dragast nú fram með jöklinum ok kvómu at björgum bröttum»), huru de på senare delen af sin färd rodde förbi många fjordar (»róa fyrir framan margar víkr»), och huru isen ligger tätt packad ända in till land största delen af året, då kan detta knappast passa in på någon annan trakt än östkusten.

Vi se sålunda, att om än själfva berättelsen om Thorgils’ märkvärdiga öden kan till en större eller mindre del vara diktad, måste dock författaren eller författarne väl känt detta land, och osannolikt är icke, att de gamla nordmännen ofta förolyckats antingen i drifisen eller på kusten och räddat sig i land.^[7]

Att våra förfäder väl kände till isförhållandena på östgrönländska kusten, framgår för öfrigt tydligt nog af »Kongespeilet» (cirka 1250), där det på ett ställe heter:

»I samma haf finnas ännu många flere under, om de också ej kunna räknas bland vidunder; ty så snart man kommit öfver det mesta af det vilda hafvet, träffar man där i sjön en så stor myckenhet is, att ingen vet sig ha sett maken till sådana stycken på något annat ställe i hela världen. Somliga af dessa isstycken äro till utseendet lika platta som de tillfrusit på hafvet själf, än 4, än 5 alnar tjocka, och ligga så långt från land, att det kan gå åt fyra eller flere dagar för att öfver isen komma i land. Men dessa isstycken ligga mer mot nordost eller mot norr utanför kusten, än mot söder och sydväst eller mot väster, och därför måste en hvar, som vill uppnå kusten, segla omkring dem i sydväst och väster, tills han kommit förbi alla dessa ställen, där is är att vänta, och då segla därifrån i land.

»Men det har ofta händt sjöfarande, att de sökt land för snart och därför kommit in bland dessa isar, där några omkommit, men andra räddat sig därifrån, och ha vi sett några af dessa och hört deras berättelser. Men alla som kommit in i detta isdref ha tillgripit den utvägen, att de gått upp på isen och dragit upp sina båtar efter sig, men fartyget och allt annat gods ha stannat kvar där och gått förlorade. Några ha till och med, innan de uppnått land, bott på isen 4 eller 5 dagar, men några längre.

»Dessa isar äro af underlig art. Stundom ligga de så stilla som man kunde vänta, med stora bukter och fjordar emellan sig; men stundom är deras fart så stark och häftig, att de ej röra sig långsammare än ett fartyg som har god vind, och drifva de lika ofta mot som med vinden. I detta haf finnas ännu andra isar, som äro af en annan skapnad och som grönländarne kalla fall-jöklar (fall-jökla)^[8] De likna höga berg, som resa sig upp ur hafvet, och blanda sig icke med andra isar, utan stå för sig själfva.»

Denna beskrifning är så trogen, att den ännu i dag kunde göra tillfyllest. Man ser däraf tydligt, att isförhållandena i Grönlandshafvet och Danmarkssundet voro desamma då som nu, och påståendet, att det af våra sagor skulle framgå, att de då varit helt andra, är ogrundadt.»^[9]

En kort tid sedan Kongespeilet skrefs började förbindelsen med Grönland småningom upphöra, de norska kolonierna förföllo, och den förvärfvade kännedomen om de grönländska förhållandena glömdes.

Minnet af Grönland har dock alltid bibehållit sig, och under de dansk-norska konungarne efter medeltidens slut talas det ofta om att utsända fartyg för att söka återfinna det förlorade »norska skattlandet». Under Kristian II var det sålunda åter mycket tal härom, sedan den norske ärkebiskopen Walkendorf beslutit åter lägga Grönland under Trondhjems biskopsstol. Men hans plan kom ej till utförande. Det var först efter midten af århundradet som man med större allvar grep sig saken an och verkligen utsände expeditioner.

De första expeditionerna synas endast haft till syfte att återfinna landet, lika godt hvar, och det var då naturligt, att de oftast kommo under östkusten, hvilken låg närmast, och här försökte landstiga. Jag skall i korthet omtala de viktigaste af dessa första försök att nå östkusten.

1579 blef engelsmannen James Allday (eller Jacob Aldax eller Aldag, såsom han kallas i den norska fullmakten) stäld i spetsen för en expedition^[10] af två fartyg och fick uppdrag »att besöka Grönland — — på det samma land måtte återkomma under sin rätta öfverhet (Norges krona)— — desslikes på det menige allmogen där i landet, Gud allsmäktig till pris och ära, måtte kunna bringas till den kristna tron och undfå rätt religion och gudstjänst.^[11]»

En dagbok, förd ombord på det fartyg, där Allday själf befann sig, är den enda kända berättelsen om denna resa.^[12] Däraf inhämtas, att man fick Grönlands östkust i sikte den 26 augusti klockan 6 på morgonen, sedan man 7 dagar förut lämnat Island. Hvilken del af Grönlands östkust det var, är ej lätt att säga. Det står blott, att de då »ginge vestnoruest paa lang landen samme tid, oc var vinden norden oc var wij X wiegsiöes (sjömil) then tid fra landen.»

Däraf, att de gingo i väst-nord västlig (missvisande?) riktning, samt att det strax därefter heter: »oc sagde voris Gapitin adt thed var halff anden hundre wiegsiöes emellom Island oc Grønland,» vill det synas mig sannolikt, att det har varit ett godt stycke norr om Kap Dan, hvilket äfven stämmer med den följande berättelsen, där det om dagen därpå (27 augusti) bland annat heter: »Men ther wij komme 4 wiegsiös ner til landen, var ther møgit Isz ret indt til landen, siden ginge wij then ganske Dag suduest an, oc kunde dog ingen steds klar land sije for Isz. Men vndtagen then Isz, som laa ij landingen, kom osz emod mange store støcker Isz, som store kircker.»

Om landet heter det (i öfversättning): »Det var idel stora och höga klippor, som klipporna i Norge och på Island, och voro de spetsiga upptill som andra höga torn, och emellan samma klippor och ofvanpå dem var ganska mycket snö liggande.» Detta är en god beskrifning af bergen omkring Ingolfs fjeld.

Så kom man längre mot söder, och den 29 augusti fick man se en stor och öfvermåttan hög klippa, som sköt ut från land i hafvet med en udde (sannolikt i närheten af Kap Dan?), där man tänkte lägga i land, »thi wij saa en wiig hosz samme klippes. En half mil från land måste man dock vända, emedan »så mycket is låg under land, att vi måste bege oss ut åt sjön igen. Vår kapten hade den dagen velat landa längre västerut, ty isen minskades allt mer, och landet blef också längre in lägre.»

Det här beskrifna landet har sannolikt varit trakten väster om Kap Dan. Kusten böjer sig här mot väster, och isbältet blir smalare, åtminstone till väster om Sermilikfjorden. Landet omkring denna fjord och längre söder at är betydligt lägre än landet norr därom.

Sedan de hållit ut från kusten, öfverföllos de af en svår storm och måste efter stora faror vända om hem utan att mer få land i sikte.

Det är alls icke orimligt, att denna berättelse kan vara fullt tillförlitlig, och att alltså denna första expedition, med dess halfva mil från land, så vidt man har sig bekant, är den som intill 1883 kommit Grönlands östkust närmast. I slutet af augusti börjar nämligen landet vid Kap Dan i regeln bli tillgängligare; vi funno det isfritt redan före midten af denna månad.^[13]

Allday trodde emellertid, att orsaken till den misslyckade utgången på hans resa var den, att han varit för sent ute. Till året därpå förbereddes därför en ny expedition under hans ledning. Huru vida denna ledt till bättre resultat, är okändt, men synes föga sannolikt, då ingenting vidare afhöres därom.

Däremot företog 1581 »en Bagge og norsker månd», Mogens Heinesen^[14] en resa på egen bekostnad för att återfinna den bortglömda provinsen. Han hade för öfrigt kungligt skyddsbref och var tillförsäkrad en kunglig belöning, om han lyckades. Denne »dapffer Hane oc Styris Mand goed» tog den gamla norska kursen till Grönland och fick Grönlands östkust i sikte, ja, skulle till och med ha sett det gamla fjället Hvidsærk.

»Hand stæffned at Issland, som gammel vaar seed,
Ham tyckte den vaar den gænniste leed.
Dend vildde hand først forsøge.
Och sætte der om hen Nordden till Væst,
Och bragte sin Vind, som han kundde bæst,
Til hand kundde Huidsærck øye.
Derr mötte ham Taage, Wuær oc Mørck,
Derr vaar i Søen, som vilddeste Ørck,
De kunde slæt inggenstæds strandde.»

Hela den beskrifning af Heinesens resa, som står i »Den Grønlandske Chronica»,^[15] hvarifrån detta citat är hämtadt, och som, tyvärr, är den enda berättelse som finnes därom, ger ett tydligt intryck af, att »den dapffre Hane» funnit isförhållandena vid Grönlands östkust lika ogynsamma som de ännu i dag äro.

Som vi sett, reste han från Island »hen Nordden til Væst» och skall ha fått Hvidsærk i sikte; men först senare fick han »Landdet omsier i syne oc sict». Huruvida detta är något som står för författarens egen räkning och som denne har tillagt efter den på den tiden allmänt rådande uppfattningen, att Hvidsærk skulle ha legat midt emellan Island och Grönland, är ej godt att afgöra, men förefaller sannolikt. Att det skulle kunna förklaras så, att Mogens Heinesen träffat på ett stort isberg, hvilket ju i detta farvatten är mycket möjligt, synes mig mindre antagligt, då han snart måste ha blifvit tagen ur en sådan villfarelse vid anblicken af dess isolerade läge midt ute i öppna hafvet.

När det vidare heter, att fartyget hämmades i sin fart af en magnet (seylsten), som låg i djupet, synes mig den naturligaste förklaringen vara den, att antingen är detta ställe helt och hållet diktadt af författaren i enlighet med den tidens föreställning om ett magnetiskt ishaf, och detta är måhända den sannolikaste, eller också har det varit den i sydvästlig riktning gående strömmen som hindrat dem, medan de seglade i nordvästlig riktning. Det säges ju också med tydliga ord, att de höllo den kursen.

»Mæn lengger månd kom hen Øster^[16] paa leed,
Jo skarppere strømmede Søen dær ned.»

Hvar och en som försökt kryssa mot denna ström vet, hvad det vill säga, och att man lätt nog med någon benägenhet för vidskepelse kunde känna sig frestad att tro på magneter i djupet.

De expeditioner, som 1605^[17] utsändes från Danmark under ledning af skotten John Cunningham (expeditionens chef), engelsmannen James Hall (principal pilot), dansken Godske Lindenow och engelsmannen John Knight, och 1606 med Godske Lindenow som högste befälhafvare, gjorde, så vidt man kan döma af de sparsamma underrättelser som finnas därom, intet försök att landstiga på Grönlands östkust. Påståendet, att Godske Lindenow under första resan skulle ha landstigit på södra delen af östkusten, synes mig ej hvila på någon hållbar grund.

Dessa expeditioner landade på Grönlands västkust; men då de ej härifrån medförde något resultat, som stod i förhållande till de hysta förväntningarna, trodde man, att det kom sig däraf, att man ännu ej funnit den, som man förmenade, fordom så rika »Österbygden».

Redan 1607 utsändes af Kristian IV en ny expedition, under ledning af holsteinaren Carsten Richardsen och med engelsmannen James Hall som »pilot», för att återuppsöka denna bygd, som man var så säker på att finna, att norrmän och isländare medskickades för att tjänstgöra som tolkar, när man anträffade ättlingar af de gamla grönländska nordmännen.

»Och effter det alle vaar vitterligt nock,
Paa Grønland for tiden vaar Norske sprock,
Som Ihzläænder ochsaa haffue;
Da sænddis derr Bagger oc Ihzlænder med,
At de skuldde tyd’ och tolcke ded,
Grønlænderne foregaffue.»

»De skulle,» heter det i konungens instruktion^[18] till expeditionen, »med flit utforska, om de omtalade kyrkorna, klostren, fjällen, vikarna, småfjordarna, gårdarna och annat som beskrifvet står finnas kvar. Item, om där finnes någon bisp, präst och fogde, som de gifva skatt och äro lydige.»

Att man då ännu icke hade någon mycket oriktig föreställning om denna Österbygds läge, blir för öfrigt klart af det ställe i samma instruktion, där konungen yttrar, att Eriksfjorden — den största i Österbygden — »ligger sydväst på landet, ungefärligen mellan 60—61 grader, dock emot den östra sidan af landet».

De skulle begifva sig in till denna sydöstra udde och, sedan Österbygden var undersökt, begifva sig mot norr för att äfven här undersöka landet.

Efter hvad det berättas i Lyschanders Grønlandske Chronica, fingo de den 8 juni Grönlands östkust i sikte på 59° n. br. De höllo mot land, men

»Derr møtte dem Isen bod’ huid oc graa,
Vaar slagen i smull oc stycker smaa,
Gæmmel hannem de standde lode.
Hand reeff oc skrabede fast paae Boer,
Och giordde Barcken sinckelse stoer.»

En mycket god skildring af ett första möte med drifisen.

Så seglade de norr ut längs östkusten och måste, efter Lyschanders beskrifning, gjort många försök att tränga genom isen, tills de den 1 juli mellan 63 och 64° n. br. gjorde ett sista förtvifladt försök, som dock ej aflopp lyckligare än de föregående.

»Derr stoed baad’ Skipper oc Styrismand
Saae hæn, som Moeses i Canaans Land,
Och maatte dog vde bliffue.
Dæd tuingde dæm moxen taaren paa kind,
Saa Landet oc kundde ey komme derrind.»

Så måste de uppgifva hoppet och blefvo då, dels på grund af vattenbrist (?), dels af storm nödsakade att vända om hem och kommo redan i juli till Köpenhamn.

Åren 1653 och 1654 utsände en dansk privatman, generaltullförvaltaren Henrik Møller, som därtill fått kungligt frihetsbref, tre särskilda upptäckts-, fångst- och handelsexpeditioner. De leddes af en utländing, sannolikt holländare, David Danell (eller De Nelle).

Den första af dessa resor har särskildt intresse för historien om Grönlands östkust, då därunder gjordes flere kraftiga försök att uppnå den^[19]. Då de äldre expeditionerna till östkusten misslyckats, höll Danell längre mot norr de gamles kurs, den s. k. »Eriksstevne». Han for norr om Island, höll så mot sydväst och var den 29 maj på 64° 19’ n. br., då de gissade sig vara 50 mil från Reykjanæs.

Den 2 juni fingo de Grönlands östkust i sikte, antagligen vid Kap Dan,^[20] men kunde hvarken den eller de följande dagarne landa för is, som låg 4—7 mil från land.^[21] Den 9 juni ville de söka hamn, sannolikt söder om Kap Dan; men »isen låg 2 mil bred i hamnen och utanför land. De satte nu ut slupen för att göra ett försök att gå öfver isen, men denna började brista (?), och försöket hade så när bragt dem alla i förlägenhet.» Så seglade de söder ut längs östkusten, och då de öfverallt funno den spärrad af is, gingo de omkring midten af juni förbi Kap Farväl till västkusten.

På återresan gjorde Danell i slutet af juli ett nytt försök att framtränga till östkusten, och det ser ut, som han denna gång varit nära att uppnå land. Den 23 juli skulle de till och med varit utanför en fjord eller vik, som var fri från is, och om icke natten fallit så hastigt på, »skulle de ha seglat in i fjorden» (?). Längre norr ut på 63° n. br. skulle de varit landet 1 mil nära och sett den fasta (?) isen ligga en half mil (?) o. s. v.

Af Danells resa framgår tydligt, att isförhållandena på kusten den tiden i juni och juli månader varit desamma som än i dag.

Året därpå (1653) i juni seglade Danell åter längs östkusten till Kap Farväl, men blef öfverallt af isen hindrad att närma sig land. Den 19 juni trodde de sig på 64° n. br. se de gamla nordmännens Herjolfsnæs, där isen sträckte sig 5 eller 6 mil ut från land. Därpå gästade han Grönlands västkust. Om han på återresan, i början af augusti, åter gjorde något försök att nå östkusten, är icke kändt. Det berättas blott, att då isen spärrade östkusten, Danell beslutit gå till Island.

1654 finna vi åter Danell under Grönlands östkust, denna gång, som det synes, längre söder ut, och han har säkerligen endast färdats förbi den på resan till västkusten. Om resan känner man mycket litet, endast att de utanför Baals revier (Godthaabsfjorden) sågo »En Hauffrue med Wdslagenn Haar och meget Deiligh».

1670 blef en sjökapten vid namn Otto Axelsen af danske konungen utskickad för att uppsöka det gamla Grönland. Han återvände samma år, men om denna hans första resa blef aldrig något bekant. Året därpå (1671) blef han åter utskickad, men kom aldrig tillbaka. Det är icke osannolikt, att hans fartyg blifvit krossadt under ett försök att nå Grönlands östkust.

Danell hade utan något skäl förlagt de gamles Herjolfsnæs, som skulle ligga i närheten af Österbygden, till östkusten (se här ofvan). Det är detta tillsammans med det förhållandet, att man på västkusten ännu icke funnit några afkomlingar af de gamla nordmännen som förledt Theodor Thorlacius att på sin karta öfver Grönland (från 1668 eller 1669) förlägga Österbygden på Grönlands östkust, och därmed var uppfattningen af dennas läge för långa tider ledd på villospår. De expeditioner, som försökte landa på östkusten, hade därför från denna tid till syfte icke blott att nå Grönland, utan äfven att finna Österbygden.

I början af 18:e århundradet (1721) kom, som bekant, norrmannen Hans Egede till Grönland. Han grundade här en koloni, och sedermera anlades här flere sådana. Det var dock närmast för att bringa de gamle nordmännens efterkommande kristendomens ljus som Egede kommit till Grönland, men man anträffade ej heller nu några sådana. Han var emellertid fullkomligt öfvertygad, att de måste finnas på östkusten.

Af en rapport, daterad den 29 aug. 1724,^[22] visar sig, att det handelskompani i Bergen, som utskickat Egede, gifvit ett af sina fartyg (huckerten »Egte Sophia», kapten Hans Fæster) order att det »skulle uppsöka och rekognoscera landet på Grönlands östra sida; men som det öfverallt från 66° 30ʹ till 60° har varit belagdt med is, så har ock denna Dessein ej heller så väl utfallit som man gärna hade sett och önskat.»

Den 12 maj kom fartyget under Grönland, och i 3 månader skulle det ha kryssat längs isen på östkusten från 66° 30ʹ till 60° 28ʹ n. br. och under tiden närmat sig land stundom på 1 mil, stundom på 1½, 2, 3, 4 och 5 mils afstånd, men utan att finna någon öppning i isen.

Man synes nu för en längre tid tappat modet att försöka någon landstigning på östkusten. Först 1786 utskickades, på förslag af biskop Paul Egede, son till Hans Egede, en ny sådan expedition i två fartyg för att uppsöka Österbygden. Expeditionen stäldes under ledning af kaptenlöjtnant Paul de Løwenørn.

Den 3 juli fingo de mellan 65 och 66° n. br. i sikte ett högt, bergigt land (norr om Kap Dan), hvilket sågs hela den dagen och den följande morgonen. Då synes emellertid Løwenørn ha blifvit skrämd af drifisen och åter aflägsnat sig från »Grönlands isomgjordade östkust» för att några dagar därefter återvända till Island, där han en längre tid låg för ankar i Dyrafjord. Detta var den enda gång han kom i sikte af östkusten. Den 23 juli gick han visserligen åter ut för att göra ett nytt försök, men då han redan dagen därpå mötte drifisen, synes han mycket snart ha uppgifvit hoppet, och han reste kort därefter hem till Danmark med sitt största fartyg. Oaktadt detta var en f. d. hvalfångarne och således bygdt just för seglats bland is, fick han dock se mindre af östkusten än de fleste af hans föregångare. Någon älskare af drifisen synes han således icke ha varit. Som ursäkt kan tjäna, att han som sjöofficer ej haft någon erfarenhet af segling bland is.

Då han reste hem, kvarlämnade han sitt minsta fartyg, yachten »Den nye Prøve», under befäl af sekundlöjtnant Christian Thestrup Egede (en son till biskop Paul Egede), med uppdrag till denne att göra ytterligare försök att nå »Østerbøgden». Till sekond på yachten utnämdes efter egen önskan sekundlöjnant C. A. Rothe.

Synes Løwenørn ha saknat mod och företagsamhet, funnos dessa egenskaper i desto större grad hos Egede, och med hela sin ungdomliga hänförelse satte han allt på spel för att förverkliga sin fars dröm: Österbygdens återfinnande. Redan den 8 augusti — samma dag Løwenørn seglade hem — gick han till sjös med sin lilla yacht för att redan det året göra ett allvarsamt försök att framtränga till kusten.

Den 16 augusti fingo de land i sikte, sannolikt norr om Kap Dan, men kunde icke landa i följd af is, som sträckte sig 7 mil från land.

Fortsättande söder ut, kommo de den 20 augusti midt för mynningen af en bred fjord, otvifvelaktigt Sermilikfjorden, och befunno sig här endast 2½ mil från land; men äfven här kunde de ej komma fram för is.

En följd af stormar, som slutligen tvungo dem att resa till Island, hindrade dem att ännu detta år åter närma sig land.

1787 gjorde Egede och Rothe ej mindre än 6 försök^[23] alt från Island nå Grönlands östkust, men oaktadt de detta år fått ännu ett fartyg, en från Köpenhamn uppsänd huckert, lyckades de blott en gång få land i sikte. Detta var den 17 och 18 maj, då de inne i en djup bukt af isen. kommo landet norr om Kap Dan 6 till 7 mil nära.^[24]

Det sista försöket gjordes den 11—29 september. Med den kännedom vi nu äga om isförhållandena söder om Kap Dan kan det synas underligt, att de icke på denna årstid kunde nå land. Men orsaken var, att de befunno sig för långt i nordost och dessutom hade att kämpa med stormar och tjocka.

1833,^[25] den 28—29 juli, såg den franske sjöofficern, löjtnant de Blosseville en del af östkusten mellan 68 och 69° n. br., men kunde för is ej nå land. Haveri tvang honom också strax därefter att återvända till Island. Den 5 augusti gick han åter ut, men var sedan dess försvunnen.

1859 kom amerikanen öfverste Schaffner till Grönland ombord på barkskeppet Wyman för att undersöka, om icke en telegrafkabel från Europa till Amerika kunde föras den vägen öfver land. Den 10 oktober gick han från Julianehaab söder om Kap Farväl och upp längs östkusten, ungefär till höjden af Lindenowsfjorden (60° 25ʹ n. br.). Han anträffade icke »ens en handfull is» längs kusten, hvilket alls icke är osannolikt, då den på denna sena årstid gärna brukar vara isfri. Men en nordlig storm, som dref fartyget till sjös, hindrade dem att ankra eller lägga i land på kusten.

Den 18 juli 1860 kom M’Clintock, ombord på Bulldog, under kusten vid Kap Walløe (60° 34ʹ n. br.), men hindrades af is att landa. Därpå gick han till västkusten och sedermera till Amerika. Sedan han på hemvägen besökt Julianehaab, närmade han sig åter Grönlands östkust och var den 8 oktober 1 geogr. mil nära land vid Prins Christians sund (60° 2ʹ n. br.), där han fann mycket litet drifis. Men under natten sprang upp en våldsam storm, som varade i tre dagar och dref Bulldog till sjös.

Samma år, 1860, den 11 september kom åter öfverste Schaffner, denna gång ombord på träångfartyget Fox, under befäl af den engelske polarfararen kapten Allen Young, under Grönlands östkust vid Kap Bille (ungefär 62° n. br.). Afsikten med denna expedition, liksom med den nyssnämda Bulldog-expeditionen, var äfven denna gång att anställa undersökningar för den af öfverste Schaffner föreslagna telegrafledningen öfver Grönland. Vid Kap Bille funno de, efter hvad Allen Young meddelat mig, så litet is, att man med lätthet skulle kunnat landa. Man var dock, som det vill synas, på ett par mils afstånd från land. Den 12 september funno de på 61° 54’ n. br. isen tätt packad in till land. Den 13:e ångade de »stilla in mot kusten, tre fjärdedels mil från land, vid Omenarsuk»; men isen var här för tät att tillåta landning. En mörk vattenhimmel öfver Lindenows fjord gaf emellertid kapten Young anledning tro, att han där möjligen skulle finna ankarplats under land. Men då det på aftonen blåste upp till storm, höll han ut till sjös för att sedermera ej mer närma sig Grönlands östkust.

1863 gjordes med två järnångare, Baron Hambro och Caroline, ett försök att för ett engelskt handelshus, som fått tillstånd därtill af danska regeringen, anlägga ett handelsfaktori på Grönlands östkust. Expeditionens ledare var engelsmannen Taylor. Man afseglade den 21 augusti från Hamburg, i hopp om att så sent på året finna kusten isfri, men blef sviken i sin förväntan. Kusten var fullständigt spärrad af is, i hvilken man med järnfartygen ej kunde våga sig in.

1866 kom Tavlor tillbaka med ett starkt träångfartyg, bygdt enkom för fart i is. Han fann äfven nu kusten på vid pass 63° n. br. spärrad af is, som, trots två kraftiga försök, ej lät genombryta sig.

1879 seglade den danska örlogsskonerten Ingolf, under befäl af kapten A. Mourier med löjtnant Wandel som sekond, från den 6 till den 11 juli längs Grönlands östkust från 69° n. br. söder ut till närheten af Kap Dan. Man var inne i en djup isbukt och kom kusten vid »Ingolfs fjäll» 4—5 mil nära, men kunde för is ingenstädes landa.^[26]

Kapten Mourier anser det efter denna expedition fullkomligt omöjligt att från sjösidan uppnå Grönlands östkust; men redan fyra år därefter skulle oriktigheten af detta påstående bevisas.

1882 var, som förut är nämdt, författaren med själfångarfartyget Viking på fångst under Grönlands östkust. Vi blefvo den 25 juni fastsittande i isen på mellan 66 och 67° n. br. och drefvo i flere dagar rakt mot kusten, tills vi den 7 juli på 66° 50ʹ n. br. och 32° 35ʹ v. l. trodde oss vara omkring 6 mil från land. Sedermera drefvo vi sakta i sydvästlig riktning, tills vi slutligen den 17 juli åter kommo lös ur isen.^[27]

1883 gjorde Nordenskiöld med jämångfartyget Sofia två försök att nå Grönlands östkust. Den 12 juni fick man första gången landet vid Kap Dan i sikte, men kunde icke landa för is, hvarför kursen sattes sydpå längs kusten. Denna var emellertid spärrad af is ända till Kap Farväl, som passerades den 15 juni. Därefter besökte Nordenskiöld Grönlands västkust, där han företog sin isvandring, hvilken längre fram i denna bok skall omtalas.

Den 30 augusti kom han på återresan å nyo förbi Kap Farväl. Den 1 september hade han söder om 62° n. br. framför sig i norr ett helt drifisfält, som sträckte sig långt ut i hafvet (25—30 minuter) »från jökeln vid Puisortok. Men söder om denna isudde syntes hafvet mot land vara alldeles isfritt». Då man kom under land, var där dock ett isbälte med »en bredd af endast 6 minuter». Nordenskiöld trodde visserligen, att det utan oöfvervinneliga svårigheter skulle låtit genombryta sig, men försökte det icke, då kusten på detta ställe är obebodd.

De isförhållanden Nordenskiöld här anträffade, med en isudde sträckande sig ut i hafvet och ett smalt isband längs kusten söderut, synas haft en påfallande likhet med dem vi nu funno ungefär på samma latitud eller rättare något litet söder därom. Det vill synas som här, åtminstone understundom, måste råda märkliga oregelbundenheter i strömförhållandena. (Se härom längre fram.) Ett stycke norr om 62:a breddgraden skar en djup bukt in i isen mot land; men längst in i bukten hindrades de åter af ett smalt isband från att landa.

Då Nordenskiöld önskade landstiga något nordligare, försökte han icke heller här bryta sig igenom, »hvilket knappast skulle varit förbundet med någon synnerlig svårighet».

Slutligen, den 4 september, skulle det lyckas Nordenskiöld att utföra, hvad så många fruktlöst försökt: han kom med järnbåten Sofia, genom som det synes jämförelsevis gles is, lyckligt under land strax väster om Kap Dan och ankrade i en bukt, som han kallade »Konung Oscars hamn». Här var man den dagen och den följande morgonen i land och gjorde vetenskapliga insamlingar och iakttagelser af flerehanda slag. Man fann äfven talrika, alldeles färska spår efter infödingar, men påträffade ingen, och detta var, efter hvad vi nu veta om kusten, ytterst märkvärdigt, ty man hade landat midt i en bebodd trakt. Expeditionen hade icke heller blifvit bemärkt af eskimåerna; men däremot hade den som ett synligt bevis på sin därvaro kvarlemnat en tom ölbutelj från Carlsbergs bryggeri, hvilken hittades af eskimåerna och året därpå visades kapten Holm^[28] som en öfvernaturlig sak. I synnerhet tillade de den gula vätskan, hvaraf det ännu fanns några droppar kvar, gudomliga krafter.

Den 5 september, dagen efter ankomsten, lättade Sofia åter ankar och gick till sjös för att söka, om möjligt, nå land norr om Kap Dan. Detta lyckades dock ej, och man måste, på grund af kolbrist, vända om hem.

1884 voro isförhållandena i Danmarkssundet mycket gynsamma för en landning på Grönlands östkust, och flere af de norska själfångarne voro, efter hvad jag från tillförlitligt håll förnummit, första hälften af juli mycket nära land på vid pass 67° n. br., och en af dem, kapten A. Krefting med skeppet Stærkodder, fångade klapmyts alldeles under land, hvilket han, om det legat i fartygets intresse, lätt skulle kunnat uppnå.

Det sista af de många försöken att genomtränga drifisen på Grönlands östkust hoppas jag läsaren nu så väl känner af beskrifningen i denna boks början, att det är obehöfligt att här ånyo vidröra det.^[29]

Utom dessa försök att nå Grönlands östkust från sjösidan, ges det ännu ett par tilldragelser i drifisen utanför denna kust, som vi ej gärna kunna underlåta att här omnämna, så mycket mindre som de på visst sätt äro föregångare till vår egen drift i isen, ehuru denna i afseende på utståndna lidanden är en barnlek mot dem.

Året 1777 har på ett förfärligt sätt inbränt sig i minnet hos alla dem, som sysselsatt sig med den arktiska forskningens historia, ty knappast någonsin ha de arktiska trakterna bevitnat så mycket elände på en gång.

1777 var ett mycket ogynsamt isår på Grönlands kuster, och dagarna mellan den 24 och 28 juni fastnade ej mindre än 27 eller 28 hvalfångare af olika nationalitet^[30] i isen utanför östkusten mellan 74 och 75° n. br.^[31] En del af dessa fartyg kommo under loppet af de följande månaderna åter lös, men 12 blefvo kvarsittande^[32] och drefvo söder ut längs kusten för att efter hand bli krossade mellan isflaken och sjunka. De första förlisningarna skedde den 19 och 20 augusti, då 6 fartyg sönderskrufvades på ungefär samma ställe, mellan 67° 30ʹ och 68° n. br. och på ett afstånd af 12—14 mil från land. De öfriga drefvo alltjämt söder ut längs kusten, hvilken nästan hela tiden var i sikte, vanligen på ett afstånd af cirka 10 mil. I slutet af september var man mellan 64 och 65° n. br. Det sista fartyget krossades den 11 oktober 5—6 mil från land på ungefär 61° 30ʹ n. br., således just utanför Anoritok, där vår isdrift slutade.

Sedan det i juni först kom fast i isen, hade det drifvit omkring 270 geogr. mil, hvartill det behöft omkring 107 dagar, hvilket följaktligen ger en medelhastighet af omkring 2½ mil i dygnet. Under den sista delen af driften hade hastigheten varit betydligt större än under den första. Till den 20 augusti måste det således varit en medelhastighet af vid pass 2 mil, från denna tid och till slutet af september 2½, men därefter omkring 4½ mil.

Besättningarna på de förolyckade fartygen räddade sig vanligen på dem som ännu höllo sig uppe, några på isen och uppehöllo sig sedan på denna.^[33] Under tilltagande elände gick det söder ut, och många dogo efterhand. Några drunknade, andra frösö, men de flesta svulto ihjäl, då i de flesta fall endast obetydligt med proviant bergades från de sjunkna fartygen, där det redan förut var smått om lifsmedel.

På det sista fartyget hade efterhand samlats 286 människor, och nöden blef snart stor. Tio matskedar gröt eller ärter per man var på sista tiden den dagliga rationen.

I början af oktober gjorde 12 man från detta fartyg ett försök att öfver isen nå land ungefär på 63° n. br. De hunno också en ö; men då de härifrån ej kunde komma öfver till fastlandet, vände de om till fartyget. De voro alltså i den nyare tiden de första, om hvilka vi veta, att de från hafvet uppnått Grönlands Östkust.^[34]

Efter förlisningen höllo sig de flesta af besättningen några dagar tillsammans på isen. Men då de insågo, att om de i en sådan samlad massa komme till bebodda ställen, det skulle vara omöjligt att anskaffa lifsmedel åt så många, delade de sig i flere partier. Bland dem må nämnas ett, som begaf sig norr ut längs land, och ett annat, större parti, som lämnade kusten, för att tvärs öfver land framtränga till västkusten. Om intetdera af dem har man sedermera fått den ringaste underrättelse.

Ett tredje parti på omkring 50 man begaf sig söder ut längs land och anträffade norr om Kap Farväl, sannolikt vid Alluk, eskimåer, som togo vänligt emot dem, försågo dem med proviant och öfverläto åt dem sin konebåt. I denna uppnådde de sedermera de danska kolonierna på västkusten. Ett fjärde parti, likaledes på väl 50 man, sökte icke uppnå östkusten, utan dref med isen rundt om Kap Farväl och landade, efter utståndna svåra lidanden och sedan många dött, på västkusten, en del vid Fredrikshaab, en annan del i närheten af Godthaab.

Af de öfriga besättningarna, som icke varit ombord på det sista fartyget, drefvo flere mindre afdelningar med isen till Kap Farväl, hvarifrån de i sina båtar, de fleste i oktober och november, anlände till kolonierna på västkusten. Den märkligaste bland dessa var en afdelning på 6 man i två båtar, som kom i land norr om Godthaab. Dessa sex hade, när deras fartyg sjönk, bergat de två båtarna och nästan all provianten, och i stället för att, som kamraterna, begifva sig till ett annat fartyg, stannat kvar på isen. Sedermera gåfvo de sig ut till sjös, rodde och seglade längs isen rundt Kap Farväl och vidare, tills de slutligen efter många lidanden uppnådde ett litet skär norr om Godthaab, omkring en half mil från fastlandet.

De visste ej, hvar de voro, men beslöto öfvervintra här. De lefde af den räddade provianten och förfärdigade sig af segel och åror en koja, där de dock ledo mycket af köld och vattenbrist. Det svåraste var dock måhända, att sjön under storm bröt öfver skäret, så att de ständigt voro utsatta för faran att bortsköljas af brottsjöarna. Slutligen, i de sista dagarna af mars, anträffades de här af några grönländare, som visade dem vägen till Godthaab. Dessa sex måste dels på isen, dels i öppen båt ha tillryggalagt en vägsträcka af ej mindre än vid pass 175 geogr mil.

Af de många, som 1777 drefvo längs Grönlands östkust, kommo närmare 320 aldrig tillbaka, medan vid pass 155 nådde Grönlands västkust och året därpå sändes tillbaka till Europa. Att de allesammans blefvo gästfritt mottagna så väl af eskimåerna som af danskarne på Grönland, behöfver knappt sägas.^[35]

Vintrarna 1869 och 1870 gjorde besättningen på Hansa en annan, nästan lika märklig, om också icke så olycklig resa på isen längs Grönlands östkust.

Hansa var det ena af de två fartyg, som skulle landsätta den s. k. andra tyska nordpolsexpeditionen på norra delen af Grönlands östkust.

Under försöket att tränga in till kusten kom det ena fartyget, Germania, hvilket utom segelrigg hade ångmaskin, lyckligt igenom isen, medan segelfartyget Hansa, under befäl af kapten Hegemann, den 6 september fullständigt fastnade i isen på omkring 74° 6ʹ n. br. och 16° 30ʹ v. l.^[36] (ungefär 10 geogr. mil från land). Därefter dref fartyget oupphörligt söder ut på jämförelsevis kort afstånd från land, tills det den 19 oktober blef sönderskrufvadt och sjönk på cirka 70° 50ʹ n. br. och 20° 30ʹ v. l. (några få mil från den s. k. Liverpoolkusten.) Hela besättningen räddade sig emellertid jämte de nödvändiga förråden på isen, och då de beslöto sig för att stanna på denna, byggdes af den bärgade stenkolen ett hus på ett isflak. Här tillbragte de största delen af vintern, ständigt drifvande söder ut längs kusten. Under en storm den 15 januari (på 66° n. br.) remnade flaket midt under huset, och de måste taga sin tillflykt till båtarna. Sedermera uppfördes på ett annat flak i närheten ett mindre hus. Under många växlingar drefvo de allt längre söder ut, tills de den 7 maj på vid pass 61° 12ʹ n. br. och några mil från land (alltså återigen icke långt från Anoritok) kunde lämna isflaket för att gå i båtarna^[37] och i dessa begifva sig in till kusten, hvilken de emellertid först den 4 juni uppnådde, då de landade på ön Iluilek, belägen på omkring 60° 53ʹ n. br. Härifrån gick det vidare söder ut, tills slutligen de tre båtarna med Hansas hela besättning den 13 juni lyckligt uppnådde den herrnhutska missionsstationen Friedrichsthal väster om Kap Farväl.

Den vägsträcka, som af hansamännen tillryggalades från de första dagarne i september 1869, då deras fartyg fastnade i isen, till den 7 maj 1870, då de lämnade isflaket, utgör sammanlagdt omkring 1,080 kvartmil eller 270 geogr. mil (sålunda ungefär samma väglängd som driften 1777). De drefvo vid pass 8 månader eller 246 dagar, och detta ger följaktligen en medelhastighet af omkring 1,1 geogr. mil i dygnet, eller mindre än hälften af den hastighet, hvarmed man dref 1777. Orsaken är möjligen till en del den, att strömmen om vintern icke är så stark, samt att hansamännen drefvo på kortare afstånd från land. Den månad, då de hade sin största medelhastighet, var för öfrigt november, då den var inemot 2 geogr. mil (7,8 kvartmil). De voro då ännu norr om Island.

Jämföras dessa medelhastigheter (2,5 mil från 1777 och 1,1 mil från 1869—1870) med den vi hade under vår 11 dagars drift, hvilken var inemot 6 (5,8) mil i dygnet, är skilnaden betydlig. De flesta dagar drefvo vi ända till 7 mil. Sannolikt torde orsaken till denna skilnad vara att söka däruti, att strömmen om sommaren går med betydligt större hastighet än andra tider på året. En annan orsak kan naturligtvis äfven vara den, att Hansas besättning var långt inne i drifisbältet, medan vi voro längre ut. De 1777 förolyckade drefvo, som redan är nämdt, med betydligt större hastighet under den sydligaste delen af sin drift: de hade nämligen söder om 64° n. br. en hastighet af vid pass 4,5 geogr. mil i dygnet.^[38]

Ett märkligt förhållande med strömmen på 61—62° n. br. har jag flere gånger haft anledning beröra. Det synes, som här ofta måste råda en oregelbundenhet i strömmens riktning och hastighet, hvilken möjligen kan ha sin grund däruti, att en arm från en nordgående ström åstadkommer förändringar i isen och tvingar isuddar ut till hafs. En liknande möjlig oregelbundenhet i strömmen norr om Kap Dan har jag äfven fäst uppmärksamheten på.

I det hela synes af allt hvad vi nu veta om ström- och isförhållanden framgå, att polarströmmen längs Grönlands östkust är söder om 69° n. br. underkastad vissa årliga perioder. Dessa åter kunna möjligen härröra af växlingar i nordgående strömmar.

⁎              ⁎
⁎

De hittills i detta kapitel omtalade resorna ha icke i någon väsentlig grad främjat kännedomen om Grönlands östkust.

För den kännedom vi äga om dennas södra del, längs hvilken vi nu skola färdas, ha vi väsentligen att tacka ett par expeditioner, och då det utan dessa, i synnerhet den senare af dem, knappast skulle varit oss möjligt att framtränga norr ut, ligger det nära att omtala dem med några ord.

Då Danells här ofvan omtalade resor ansågos ha bevisat omöjligheten af en landstigning från sjösidan på Grönlands östkust, föll man helt naturligt snart på den tanken att taga västkusten till utgångspunkt för expeditioner dit längs kusten. En sådan åsikt uttalades äfven redan omkring 1664 af P. H. Resen och 1703 af Arngrim Vidalin.^[39]

Som jag redan nämt, antog Hans Egede, Grönlands apostel, att Österbygden måste ligga på Grönlands östkust. Redan 1723 gjorde han i två båtar längs kusten en resa söder ut från sitt hem i närheten af det nuvarande Godthaab för att söka hinna den. Vid Nanortalik på 60° 8ʹ n. br. nära Kap Farväl blef han emellertid den 26 augusti, af den sena årstiden och brist på proviant nödsakad att vända om. Sedermera uttalade han dock den åsikten, att Österbygden på östkusten lättast borde kunna uppnås längs land och möjligen i eskimåiska kvinnobåtar.

Ett 1733 af Mathias Jochimsen gjort försök att från Godthaab längs land nå östkusten misslyckades likaledes, i det han på 61° n. br. hämmades af is.

Lyckligare var den käcke Peder Olsen Walløe, en bornholmare, som i flere år var handlande på Grönland. I augusti 1751 anträdde Walløe sin resa från Godthaab i en kvinnobåt med en besättning af 4 grönländskor och 2 europeer. Första året nådde han det nuvarande Julianehaabs distrikt, där han företog undersökningar och öfvervintrade. Året därpå fortsattes resan förbi Kap Farväl och ett stycke upp längs östkusten till ett ställe, som han kallar »Nenese» på 60° 56ʹ n. br. (?), där han den 8 augusti nödgades vända om. Walløe är den förste europé man med säkerhet vet ha beträdt Grönlands sydliga östkust. Han fick dock ringa lön för sina förtjänstfulla resor och lefde sedan i mycket tryckta omständigheter i Danmark. Han dog 1793, vid 77 års ålder, på Vartous fattighospital i Köpenhamn.

Mot slutet af förra århundradet bevisade Eggers klart i en 1792 utgifven skrift, att Österbygden legat på den södra västkusten; dess förläggande till östkusten hade varit ett misstag af äldre tiders lärde, som tolkat de norska berättelserna alldeles orätt.

Åren 1829—1830 företog kaptenlöjtnanten i danska flottan W. A. Graah sin betydelsefulla resa i kvinnobåt, till största delen bemannad med grönländskor, längs Grönlands östkust.^[40]

Den 1 april uppnåddes östkusten. Den 20 juni på 61° 47ʹ n. br. fattade Graah det modiga beslutet att lämna sina europeiska följeslagare, hvilka nu återvände, och ensam med den ena af de två kvinnobåtarna och 6 grönländare fortsätta resan.

Den 27 juni på 63° 37ʹ n. br. öfvergafs han af sitt grönländska följe så när som på 3 unga flickor, hvilka han slutligen lyckades öfvertala att följa sig som rodderskor. Den 23 juli uppnådde han sin nordligaste tältplats, en ö, som han kallar »Vend om» (på 65° 13ʹ n. br.), och den 18 augusti uppförde han ett varde på sin nordligaste punkt, den längre i norr liggande Dannebrogsön {65° 19ʹ n. br.). Här hindrade honom is att framtränga vidare.

Den 21 augusti började han återresan, och den 1 oktober gick han i vinterkvarter på ett ställe, som han kallar Nukarbik, men som nu har namnet Imarsivik på 63° 22ʹ n. br. Vintern tillbragte han under sjukdom och stora umbäranden. Men då våren kom, hade han ej tappat modet, utan började den 5 april ett nytt försök att tränga fram norr ut. Den 25 juli måste han dock efter de otroligaste vedervärdigheter åter igen vända om utan att hunnit ens så långt som förra året. Den 15 oktober kom han efter många utståndna lidanden ändtligen till Fredrikshaab.

Denna märkliga resa gaf goda upplysningar om Grönlands östkust ända till den 65:e breddgraden. Lämningar efter nordbor eller ruiner efter deras hus fann Graah däremot icke på hela den af honom beresta sträckan, och därmed syntes vara bevisadt, att Österbygden omöjligt kunnat ligga på östkusten. Det enda tecken till europeers härvaro Graah fann var en kanon, som han anträffade vid Koremiut i Uarketfjorden på 61° 17ʹ n. br. och sannolikt härstammande från ett eller annat fartyg, som förlist i isen och drifvit ned längs kusten.

En nordbo-ruin anträffades emellertid 1881 af den herrnhutske missionären Brodbeck vid Narsak på norra sidan af Lindenowsfjorden eller Kangerdlugsuatsiak (på 60° 30ʹ n. br.), dit han i kvinnobåt företog en resa, alltså den tredje kända på Grönlands östkust. Det är den enda nordbo-ruin man känner från östkusten. Den var för öfrigt redan i början af året omtalad af Giesecke, hvilken hört grönländare berätta om den.

Den senaste resan längs denna kust är den danska konebåtsexpeditionen under ledning af kaptenen i danska flottan G. Holm. Den varade i tre år, från 1883, till 1885, och var, liksom Graahs expedition, utsänd af danska staten. Den utgjorde en del af de sedan 1876 pågående »geologiska och geografiska undersökningarna i Grönland».

Expeditionen, hvilken utom ledaren, utgjordes af danskarne marinlöjtnant Garde, sekond, Peter Eberlin, botaniker och geolog, norrmannen H. Knutsen, geolog, samt som tolkar två danska grönländare, bröderna Petersen, företogs i kvinnobåtar med grönländsk besättning, mest kvinnor. Genom de föregående expeditionerna hade de danska grönlandsfararne småningom kommit till den öfvertygelsen, att detta skulle vara det enda sättet att färdas på längs Grönlands östkust.

Den första sommaren hann den samlade expeditionen med 4 kvinnobåtar och 10 kajaker Iluilek på östkusten (60° 52ʹ n. br.) i början af augusti. Här nedlades en depot för det kommande året, och den 10 augusti börjades åter hemresan till Nanortalik, väster om Kap Farväl, expeditionens ståndkvarter, där vintern tillbragtes.

Året därpå, 1884, började resan längs kusten med 4 kvinnobåtar och 7 kajaker, i allt 31 personer utom de 6 europeerna. En del af besättningen hemsändes den 18 juli från Karra akungnak.

Den 28 juli uppnåddes Tingmiarmiut. Härifrån återvände hälften af expeditionen under löjtnant Gardes befäl till Nanortalik, anställande undersökningar under vägen.

Kapten Holm med den öfriga delen, bestående af H. Knutsen och tolken Johan Petersen samt 2 grönländare och 6 grönländskor, fördelade på 2 kvinnobåtar, lämnade den 30 juli Tingmiarmiut och fortsatte färden norr ut längs kusten. Den 25 augusti kommo de till Graahs nordligaste punkt på Dannebrogs ö, sålunda en hel månad senare än denne.

Den 1 september hunno de Angmagsalik, alldeles invid Kap Dan, där de funno en stor bebygd trakt med omkring 400 invånare. Här stannade de vintern öfver.

Följande sommar, 1885, drogo de den 9 juni åter söder ut och sammanträffade den 16 juli vid Umanak (omkring 63° n. br.) med den öfriga delen af expeditionen, som kom dem till mötes söder ifrån. Den 18 augusti uppnådde hela expeditionen Nanortalik och återvände kort därefter till Danmark.

Denna expeditions vetenskapliga resultat var öfverraskande stort. Östkusten ända till 66° n. br. blef genom henne grundligt undersökt till befolkning och naturförhållanden, och det var till väsentlig del de noggranna kartor öfver kusten hon lämnat som satte oss i stånd att med säkerhet finna vår väg.

---

1. De gamla norska kolonierna på Grönland lågo, efter hvad man nu känner, på västkusten. Den ena, Österbygden, låg långt söder ut i det nuvarande Julianehaabs distrikt, den andra, Västerbygden, nordligare kring det inre af fjordarna vid det nuvarande Godthaab.
2. Att öfversätta »jöklum» med isberg, såsom förut skett, förefaller mig fullkomligt oberättigadt.
3. I en annan upplaga står: »undir Grænlands jökla, i ubygðir o. s. v.»
4. På hvilken punkt af Grönlands östkust denna beskrifning närmast skulle passa in, har jag ej kunnat utreda, men beskrifningen kan sägas vara karakteristisk för landet.
5. Att isen skulle hela sommaren stängt dem inne, är otänkbart.
6. Från Grönlands östkust känner man blott en enda nordboruin. Den ligger vid Narsak i Lindenows fjord. Se därom längre fram i detta kapitel.
7. Om fartyg som förolyckats i drifisen innehålla sagorna flere berättelser.
8. Isberg.
9. Att isförhållandena i Danmarkssundet under medeltiden voro desamma som nu, framgår för öfrigt tydligt af en isländsk saga, där det berättas, att en isländing steg upp på fjället för att se, om isen ville lossna från land. (Mig meddeladt af professor G. Storm.) Isen gick sålunda äfven den tiden ända in till land på Island.
10. Om detta var den första expedition som utsändts till Grönlands återupptäckande, är ej säkert. Af en proklamation af konung Fredrik II till grönländarne af den 12 april 1568 ser man, att en viss Kristiern Aalborg skulle det året afgå dit med ett fartyg. Någonting vidare om expeditionen känner man emellertid ej. Samme konung underhandlade sedermera i samma syfte med en ryss, Paul Nichetz, hvilken påstod sig känna vägen till Grönland (möjligen en förväxling med Spetsbergen eller Novaja Semlja); men till hvad resultat underhandlingarna förde, är ej bekant.
11. Sml. Norske Rigs-Registranter, Kristiania 1863. Bd. II. s. 337.
12. Tryckt i Grønlands historiske Mindesmærker (Kjöbenhavn 1845) B. III, s. 641—647.
13. Alldays expedition är icke den första bland de kända, som efter medeltidens slut få Grönland i sikte. Engelsmannen Martin Frobisher hade redan på sina tre resor 1576—78 för att upptäcka nordvästpassagen fått sydkusten i sikte. Han antog den vara Zeniernas Friesland och kallade landet New England.
14. Mogens Heinesen var på den tiden borgare i Bergen, men var född på Färöarna af norska föräldrar och anses för Färöarnas andre nationalhjälte. Den förste är Sigmund Brestesøn.
15. Lyschanders »Grønlandske Chronica». Kjøbenhavn, 1608.
16. Möjligen det magnetiska öster, alltså ungefär rättvisande nordost.
17. Före dessa expeditioner var Grönlands västkust redan funnen och beträdd af engelsmannen John Dams, hvilken på sina tre resor (1585—87) upptäckte landet (han kallade det »Land of Desolation») och färdades kusten uppför ända till 72° n. br. Han är sålunda efter medeltiden den förste europé, som veterligen satt sin fot i land där.
18. Den finnes tryckt i Stenstrups afhandling »Om Østerbygden» i »Meddelelser om Grønland». B. 9 (Kjøbenhavn 1889) s. 12—14.
19. Den enda berättelse som finnes om denna resa är en rapport till Fredrik III, författad af en viss Kristian Lund efter Danells dagböcker och förvarad i Kungliga bibliotekets gamla manuskriptsamling i Köpenhamn. Ett utdrag af denna rapport utgafs 1787 af John Erichsen. Se för öfrigt »Grønlands historiske Mindesmærker», III, s. 713—720.
20. Hvarifrån kapten A. Mourier fått sin uppgift, att Danell skulle ha upptäckt en udde på 67° och en annan på 65° 30ʹ n. br. (se hans uppsats om Ingolfs resa 1879 i Geografisk Tidsskrift, B. 4, s. 51, Kjöbenhavn 1880), har jag ej kunnat utreda.
21. Danell har i sina dagböcker beskrifvit ett antal öar, af hvilka en del skulle ligga 3—4 mil från land söder om Kap Dan. Han kallar en af dem »Hvidsadlen» och en annan »Masteløst skib». Af beskrifningen framgår emellertid tydligt, att dessa öar endast varit stora isberg, som den med sådana obekante Danell tagit för öar. Jag har själf sett gamla ishafsfarare förväxla isberg och land. Om fem öar, i hvilkas närhet de den 6 juni befunno sig, heter det, att de voro »nästan alldeles öfverdragna med is, utom en, som var af svartaktigt utseende, mycket hög och en mil (?) i omkrets». Alltsammans passar mycket bra på isberg; att det ena var svartaktigt, tyder på, att det fört moränslam, grus och sten med sig, hvilket ingalunda är sällsynt. Jag anträffade själf 1882 ett sådant isberg under Grönlands östkust på cirka 66° 50ʹ n. br. och tog det först för en ö. (Jmf. min uppsats härom i »Nyt Magazin for Naturvidenskab», Krisiania 1883). När Graah (1829) trodde sig ha återfunnit 2 eller 3 af Danells öar, var det antagligen bergtopparna vid Kap Dan han såg öfver horisonten, så framt det ej äfven då var isberg, ehuru det dock är föga sannolikt, att en så erfaren man som Graah skulle misstagit sig därpå. Jag kan icke dela kapten Holms åsikt (se »Meddelelser om Grønland», B. 9, s. 201), att Danells ö Hvidsadlen skulle vara den fjälltopp eller nunatak på inlandsisen, som han kallar så. Jag har själf sett samma nunatak ute från drifisen på flere mils afstånd, men såg på samma gång hela landet med inlandsisen. Att den skulle kunna tagas för en ö, förefaller mig omöjligt, så mycket mer som Danell endast skulle varit på 3 mils afstånd från sin ö Hvidsadlen. Då namnet emellertid passar för den bergtopp, åt hvilken Holm gifvit det, ser jag ingen anledning, hvarför det skulle utbytas mot något annat.
22. Tryckt i »Meddelelser om Grønland», B. 9, s. 28—29, Kjöb. 1889.
23. Dessa försök voro följande:
    1. 1 april till 12 april.
    2. 8 maj till 18 maj (då land sågs).
    3. 8 juni till 3 juli.
    4. 20 juli till 10 augusti.
    5. 26 augusti till 31 augusti.
    6. 11 september till 29 september.
24. Om strömmen på detta ställe gör Egecle en intressant anmärkning. Han säger: »En gång under de tvenne föregående dagarna gick strömmen norr ut, hvilket jag med så mycket större visshet kan säga, som jag med båda fartygen för hvar dag befann mig 30ʹ eller 7½ mil nordligare än enligt fartygens uträkning. Detta var efter mitt förmenande säkerligen orsaken till den djupa isbukt, som banade mig väg så långt, att jag fick se landet.» En liknande bukt i isen och ungefär på samma ställe fann man med Ingolf 1879 (se om dennes färd längre fram), och den 11 juni voro vi, såsom redan är berättadt, med Jason inne i en bukt på detta ställe.
     I samband härmed må ock nämnas, att jag 1882 på 66° 40ʹ och 66° 50ʹ n. br. (alltså betydligt norr om det ställe, där Egede inträngt) fann ganska anmärkningsvärda ström förhållanden under Grönlands östkust. Den 24 eller 25 juni fastnade vi i isen och drefvo många dygn (till den 9 juli) i V. N. V. riktning (rättvisande) rätt inemot land med en hastighet af öfver 2 mil i dygnet; sedermera drefvo vi i mera sydlig riktning. Det synes som strömmen längs Grönlands östkust vore underkastad flere ganska anmärkningsvärda oregelbundenheter. (Se härom äfven längre fram i detta kapitel.)
25. Då det blott är södra delen af Grönlands östkust, som här har intresse för oss, beröra vi icke de olika expeditioner, som besökt den norra delen, såsom de under Scoresby, Sabine och Clavering 1822 och 1823.
26. Kapten A. Mourier: Ørlogskonnerten Ingolfs Ekspedition i Danmarksstrædet i 1879. Geografisk Tidsskrift, B. 4, s. 59. Kjøbenhavn 1880. — Se äfven om denna expedition Wandels uppsats i »Meddelelser om Grønland», B. 6. 1883.
27. Se härom »Langs Grønlands Østkyst» i Geografisk Tidsskrift, B. 7, s. 76—79. Kjøbenhavn 1884. Jfr. också denna bok, s. 1.
28. Se om denna expedition längre fram i detta kapitel.
29. Det finns en isländsk berättelse om, huru några fiskarfartyg skulle 1756 ha landat på Grönlands östkust nordväst från Vestfirdir på Island. Denna berättelse synes dock ej vara mycket trovärdig. (Se härom Geografisk Tidsskrift, Kjøbenhavn. B. 7, s. 117 och 176.) Att af de 1777 förolyckade flere uppnått östkusten, skall längre fram omtalas.
30. De voro sannolikt: 9 hamburgare, 8 engelsmän, 7 holländare, 2 svenskar, 1 bremensare och 1 dansk.
31. Här har det för öfrigt ofta händt, att fartyg fastnat i isen, utan att det gått dem så illa som det hände 1777. Som ett exempel bland många kan nämnas, att 1769 skola 4 fartyg fastnat i isen i början af juli på omkring 76° n. br. och till den 16 och 19 november drifvit ned till 69° n. br. Två af dem arbetade sig ut, men om de två andras öde vet man intet.
32. Af dessa voro sannolikt 6 holländare och 6 tyskar (hamburgare). Deras besättningar utgjordes till stor del af danskar från öarna utanför västra kusten af Jutland och Slesvig samt från Holstein.
33. Två besättningar räddade sig öfver på två fartyg, hvilka sedermera kommo lyckligt ut ur isen.
34. Af en afdelning på 160 man, som redan den 30 september måste med båtarna begifva sig ned på isen, skulle 24 man, ungefär på 63° n. br., sökt uppnå östkusten, men hördes sedermera aldrig af.
35. När Julius Payer i sitt för öfrigt mycket inkorrekta omnämnande af denna isdrift (Payer: Die österreichisch-ungarische Nordpol-Expedition in den Jahren 1872—1874 o. s. v., Wien 1876, s. 481) antyder, att de räddade besättningarna (hvilkas antal han med en förvånande oriktighet uppgifver till 12) blefvo illa mottagna och behandlade på västkusten och vid återkomsten till Europa, saknar detta allt utseende af sannolikhet och är för öfrigt grundligt vederlagdt, liksom dess upprepande, som man må hoppas, för alltid omöjliggjordt af kapten C. Normann i hans utförliga uppsats om denna resa i Geografisk Tidsskrift. B. 2, s. 49—63. Kjøbenhavn 1878, där han sammanställer och ger utdrag af de många äldre berättelserna därom. Af det här meddelade är större delen hämtad från denna uppsats.
36. Alltså nästan på samma ställe, där hvalfångarne fastnade 1777.
37. Sättet hvarpå detta skedde liknade mycket vårt (den 29 juli). Den 6 maj hade man ännu ingen aning om, att man snart skulle kunna lämna flaket, och blef den följande dagen icke litet förvånad att finna öppet vatten mot land. Man hade dessutom sedan föregående dag drifvit 8 minuter eller 2 geogr. mil mot norr. Det vill synas, som äfven denna gång oregelbundenheter förekommit i isförhållandena på dessa latituder. Som läsarne torde erinra sig, drefvo ej heller vi synnerligt mycket söder ut natten innan vi sluppo ut ur isen.
38. Strömmens hastighet synes ett stycke norr om Kap Dan vara betydligt mindre än i närheten däraf och söder därom. Bland de norska själfångarne i Danmarkssundet är det också ett allmänt kändt förhållande, att ju närmare man kommer Kap Dan, dess stridare blir strömmen. Flere norska själfångare ha äfven längre eller kortare tid varit fast i isen under kusten, men driften har, så vidt jag erfarit, ej varit betydlig. (Jmf. äfven hvad jag förut yttrat om Vikings drift 1882.)
39. Se härom i »Meddelelser om Grønland» B. 9, s. 26. Kjöbenhavn 1889.
40. W. A. Graah: Utforskningsresa till Grönlands östkust 1828—1831. Kjöbenhavn 1832.