←  Avgörandet
Pauline
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Anonym

En hastig resa
Oväntade händelser  →


[ 83 ]

TIONDE KAPITLET.
EN HASTIG RESA.

Bröllopet stod på Lucienne i de första dagarna av November, och i början av vintern återkommo vi till Paris.

Vi bebodde alla samma hus. Min mor hade i äktenskapskontraktet givit mig 25,000 livres om året, greven hade utfäst nästan lika mycket; det återstod således 15,000 åt min mor. Vårt hus var sålunda, om icke bland de rikaste, åtminstone bland de lysande inom förstaden Saint-Germain.

Horace presenterade för mig tvenne av sina vänner, vilka han bad mig emottaga såsom sina bröder. Sedan sex år tillbaka voro de fästade vid varandra genom en så förtrolig vänskap, att man plägade kalla dem de oskiljaktige. En fjärde, vars förlust de dagligen beklagade och varom de oupphörligt talade, hade i Oktober månad det förflutna året omkommit på en jakt i Pyrenéerna, där han ägt ett lantställe. Jag kan ej upptäcka namnet på dessa män, och vid slutet av min berättelse skall ni inse skälet; men som jag ofta kommer att nämna dem särskilt, vill jag kalla den ene Henrik och den andre Max.

Jag kan ej säga, att jag var lycklig. Den känsla, jag hyste för Horace, har alltid varit och kommer alltid att förbliva mig oförklarlig. Man skulle kunna kalla det en vördnad blandad med fruktan; det var för övrikt samma intryck, som han efterlämnade hos alla, vilika kommo i någon beröring med honom. Till och [ 84 ]med hans bägge vänner, så fria och förtroliga de voro med honom, motsade honom sällan och gåvo alltid vika för honom, om ej såsom för en husbonde, åtminstone som för en äldre bror. Ehuru skickliga i kroppsövningar, voro de likväl långt ifrån att äga hans styrka. Greven hade låtit förändra biljardsalen till fäktsal, och en av alléerna i trädgården var inrättad till skottbana; dagligen kommo dessa herrar för att öva sig med värjan eller pistolen. Stundom var jag närvarande vid dessa vapenövningar. Horace var då snarare deras lärare än motståndare; han bibehöll vid dessa tillfällen samma förfärande lugn, varav jag sett honom ge prov hos fru de Lucienne; och flera dueller, vilka alltid slutade till hans fördel, bevisade att denna kallblodighet, så sällsynt i avgörande ögonblick, aldrig övergav honom på själva stridsplatsen. Horace förblev således för mig, besynnerligt nog, oaktat all förtrolighet oss emellan, ett alla andra mån överlägset och olikt väsende.

Vad honom beträffade, tycktes han vara lycklig; han upprepade åtminstone gärna, att han var det, ehuru hans rynkade panna ofta intygade motsatsen. Stundom stördes även hans sömn av rysliga drömmar, och denne man, så lugn och modig om dagen, hade, då han vaknade upp ur en sådan dröm, ögonblick av förskräckelse, varvid han skälvde som ett barn. Orsaken härtill tillskrev han en händelse, som råkat hans mor under hennes havandetillstånd; hon hade blivit anhållen av rövare uti Sierra och fastbunden vid ett träd, där hon blev vittne till huru en annan resande, som kom samma väg, blivit mördad av dem. Härav följde, att det vanligtvis var vålds- och rövaruppträden, som föresvävade hans inbillning under sömnen. Mera för att avhålla dessa drömmar, än av verklig fruktan, lade han också alltid, innan han gick till vila, evar han befann sig, ett par pistoler bredvid sängen. Jag förskräcktes härav i början, ty jag befarade alltid, att han i något anfall av somnambulism skulle göra bruk av dessa vapen; men småningom lugnade jag mig och [ 85 ]vande mig att se honom taga detta försiktighetsmått. Ett annat ändå besynnerligare, och som jag nu först förstår, var att man beständigt natt och dag höll en häst sadlad och betslad i stallet. Vintern förflöt under fester och baler. Horace hade själv en mängd bekanta, så att, då våra salonger nu förenades, blev vår umgängeskrets fördubblad. Han följde mig överallt med utsökt artighet, och, vad som förvånade alla, han hade alldeles upphört att spela. På våren reste vi åter till landet.

Där återfunno vi alla våra minnen, Dagarne förflöto dels hos oss, dels hos våra grannar; vi fortforo att umgås med fru de Lucienne och hennes familj, såsom med egna släktingar. Min ställning såsom gift var således föga förändrad, och mitt liv var nästan detsamma. Om icke detta tillstånd var lycka, så liknade det den åtminstone, så att man kunde bedraga sig därpå. Den enda omständighet, vilken stundom störde densamma, voro de anfall av dysterhet, utan någon känd anledning, varav Horace allt mera hemsöktes, jämte dessa drömmar, vilka blevo allt förfärligare, ju längre tiden framskred. Ofta gick jag till honom under hans svårmodiga stunder om dagen, eller väckte jag honom ur hans plågsamma drömmar; men så snart han fick se mig, återtogo hans drag detta lugna och kalla uttryck, som gjort ett så häftigt intryck på mig. Emellertid kunde man ej bedraga sig häruti; skillnaden var för stor emellan detta skenbara lugn och en sann lycka.

I slutet av maj månad anlände till oss Henrik och Max, dessa unge män, varom jag förut talat. Jag kände den vänskap, som förband dem med Horace, och min mor och jag emottogo dem, hon som sina barn, jag såsom mina bröder. Man gav dem rum strax bredvid våra egna. Greven lät uppsätta klockor med ett särskilt ljud, som gingo från honom till dem och tillbaka igen, samt gav befallning att tre hästar i stället för en, nu skulle beständigt hållas sadlade. Min kammarjungfru berättade mig dessutom, att hon hört av [ 86 ]tjänstfolket, att dessa herrar hade samma vana som min man, att aldrig sova annat än med ett par pistoler vid huvudgärden.

Horace ägnade sig, efter sina vänners ankomst, helt och hållet åt dem. Deras tidsfördriv vore för övrigt desamma som i Paris: kapplöpning till häst och vapenövningar med värja och pistol. På detta sätt framled juli månad; men i medio av Augusti tillkännagav greven, att han inom några dagar skulle nödgas lämna mig för två eller tre månader. Det var första gången vi skulle skiljas efter vårt giftermål; också förskräcktes jag vid dessa ord. Greven sökte att lugna mig och sade, att denna resa, som jag måhända ansåg lång, endast skulle sträcka sig till en av de närmaste landsorterna invid Paris, d. v. s. Normandie. Han och hans vänner skulle fara till slottet Burcy. Var och en av dem hade en lantegendom, den ene i Vendée, den andre mellan Toulon och Nice. Den, som omkommit på jakten, hade sin i Pyrenéerna, och greve Horace i Normandie, så att de varje år turvis mottogo varandra under jakttiden och tillbragte tre månader tillsamman, Det var grevens tur i år att mottaga sina vänner. Jag erbjöd mig genast att följa med, för att såsom värdinna sörja för huset; men greven svarade, att slottet endast var ett jaktmöte, förfallet och illa möblerat, gott för jägare, som kunde finna sig huru som hälst, men icke för ett fruntimmer, vant vid all livets prakt och bekvämlighet. Han skulle för övrigt, under sin blivande vistelse därstädes, giva befallning om nödiga reparationer, så att jag hädanefter, då hans tur inföll, skulle kunna åtfölja honom dit och med heder uppträda såsom värdinna på hans gods.

Denna händelse, så enkel och naturlig den syntes min mor, oroade mig förfärligt. Jag hade aldrig nämnt för henne om Horace's dysterhet eller oro under sömnen; men huru han än sökt förklara dem för mig, hade det alltid synts mig så föga naturligt, att jag anade en annan orsak därtill, den han ej kunde eller ville omtala. Emellertid skulle det varit löjligt av mig att [ 87 ]ängsla mig över tre månaders frånvaro, och hade synts besynnerligt, om jag envisats att få följa med Horace, så att jag gömde min oro för mig själv och talade ej mera om denna resa,

Dagen för skilsmässan inträffade; det var den 27 Augusti. Herrarne ville vara vid Burcy tillräckligt tidigt, för att kunna börja jaga den 1 September. De reste i postvagn och avsände malajerna med sina ridhästar, för att möta dem vid slottet.

Vid den utsatta tiden för avresan kunde jag ej hindra mig från att utbrista i tårar. Jag förde Horace in i ett rum och bad honom ännu en gång att taga mig med. Jag tillstod mina obestämda farhågor; jag erinrade honom om hans dystra stunder och dessa oförklarliga förskräckelser, vilka stundom påkommo honom. Vid dessa ord steg blodet upp i ansiktet på honom, och jag såg honom för första gången göra en åtbörd av otålighet. Han undertryckte den likväl genast, och talade till mig med den största mildhet samt lovade, att han, i fall stället var beboeligt, varom han likväl tvivlade, skulle skriva efter mig. Tryggande mig vid detta löfte och detta hopp, såg jag honom avlägsna sig, med större lugn än jag trott.

Emellertid voro de första dagarna av vår skilsmässa gruvliga; och likväl, jag upprepar det ännu en gång, det var ej en smärta härledd av kärlek; det var den ovissa, men beständiga aningen om någon stor olycka. Två dagar efter Horace’s avresa fick jag ett brev från honom, dateradt Caën. Han hade dröjt i denna stad för att äta middag, och ihågkommande min oro vid avresan, hade han velat skriva till mig. Läsningen av detta brev hade i någon mån gjort en god verkan på mig, då det sista ordet förnyade alla dessa farhågor, så mycket grymmare, som de voro verkliga för mig ensam och skulle synts inbillade för vilken annan som hälst. Istället för att skriva »au revoir!» hade greven tecknat »adieu!» — Ett upprört sinne fäster sig vid den minsta småsak; jag höll på att svimma, då jag läste detta ord. — Jag fick ett annat brev från greven, [ 88 ]daterat Burcy; han hade funnit slottet, som han på tre år icke besökt, uti ett fullkomligt förfall. Det fanns knappast ett rum, där icke regnet och vinden inträngde; följaktligen var det för mig ej möjligt att i år tänka på att resa dit. Jag vet icke varför, men jag väntade mig detta brev; det gjorde därför mindre verkan än det första.

Några dagar därefter läste vi i vår tidning den första nyheten om de mord och våldsgårningar, som förskräckte Normandie. Ett tredje brev från Horace nämnde några ord därom i sin ordning; men han tycktes ej lägga den vikt vid dessa rykten, som de allmänna bladen. Uti mitt svar bad jag honom återkomma så fort som möjligt; dessa rykten tycktes mig vara en början till förverkligande av mina aningar.

Snart blevo underrättelserna allt mera förskräckande; det var nu jag som i min tur hade stunder av ångest och fasansfulla drömmar. Jag vågade ej mera skriva till Horace; mitt sista brev hade blivit utan svar. Jag besökte fru de Lucienne, vilken, sedan min första bekännelse för henne, blivit min rådgivarinna. Jag yppade för henne min fruktan och mina aningar; hon sade mig detsamma, som min mor sagt mig tjugu gånger, att fruktan, det jag skulle bliva illa betjänad på slottet, ensamt avhållit Horace att föra mig med. Hon visste bättre än någon annan, huru mycket han älskade mig; det var ju henne han först anförtrott det och vilken han sedan så ofta tackat för sin lycka. Vissheten, att Horace älskade mig, bestämde mig fullkomligt; jag beslöt att, om jag icke med nästa post finge underrättelse om hans hemkomst, själv fara och uppsöka honom.

Jag fick ett brev. Långt ifrån att tala om att återvända, sade Horace sig vara tvungen att ännu sex veckor eller två månader leva skild från mig. Hans brev var fullt med försäkringar om kärlek; de med hans vänner längesedan ingångna förbindelserna hindrade honom att återvända, och vissheten, att jag ej skulle kunna uthärda i dessa ruiner, nekade honom att bedja [ 89 ]mig komma dit. Om jag ännu tvekat, skulle detta brev bestämt mig. Jag gick ner till min mor, sade henne, att Horace bett mig resa till honom samt att jag ämnade fara följande afton. Hon ville nödvändigt följa mig, och jag hade all möda i världen att övertyga henne, att, om han befarade någonting för mig, skulle han så mycket mera göra det för henne.

Jag reste med posthästar och medtog min kammarjungfru, som var från Normandie. Då vi kommit till Saint-Laurent-du-Mont, bad hon mig om tillåtelse att tillbringa tre eller fyra dagar hos sina släktingar, vilka bodde i Crèvecouer. Jag biföll hennes begäran, utan avseende därpå att jag, just vid ankomsten till ett ställe, som var bebott endast av herrar, i synnerhet skulle behöva hennes tjänster. Tillika ville jag visa Horace, att han haft orätt att betvivla min stoicism.

Jag anlände till Caën omkring klockan sju på aftonen. Postmästaren, som hörde att ett ensamt resande fruntimmer begärde hästar till slottet Burcy, kom själv ut till vagnen och gjorde så enträgna föreställningar, att jag borde dröja över natten i staden och följande dagen fortsätta min resa, att jag gav efter. Förövrigt skulle jag i alla fall framkommit till slottet vid en tid, då alla redan gått till vila, och måhända skulle dess portar, i anledning av de tilldragelser, i vilkas medelpunkt det låg, vara så väl stängda, att jag icke kunde bliva insläppt. Detta skäl, snarare än fruktan, bestämde mig att stanna kvar på värdshuset.

Aftnarna begynte bliva kalla, och jag gick in i värdshussalen, medan man ställde i ordning ett rum för min räkning. För att ej på något sätt låta mig ångra mitt beslut och det dröjsmål, som därigenom förorsakades, omtalade då värdinnan allt som hänt uti orten sedan fjorton dagar eller tre veckor. Förskräckelsen var driven till sin höjd; man vågade sig ej en fjärdedels lieue utom staden, sedan solen gått ner.

Jag hade en gruvlig natt; i samma mån, jag närmade mig slottet, förlorade jag min självförtröstan. Greven hade kanske andra skäl för att avlägsna sig [ 90 ]från mig, än dem han föreburit; huru skulle han då emottaga mig? Min opåräknade och oväntade ankomst var ju en olydnad mot hans uttryckliga vilja, en överträdelse mot hans rätt. Den åtbörd av otålighet, som han icke kunnat tillbakahålla och vilken var den första och den enda, han någonsin låtit undfalla sig, tillkännagav den icke ett oåterkalleligen fattat beslut? En gång beslöt jag att skriva till honom, med underrättelse att jag var uti Caën, samt vänta till dess han uppsökte mig där; men alla dessa betänkligheter, uppkomna och underhållna av den feberaktiga vaknatten, skingrades sedan jag sovit några timmar och dagen belyste mitt rum. Jag återtog då hela mitt mod och begärde hästar. Tio minuter därefter reste jag.

Klockan var nio på morgonen, då postiljonen stannade tvenne lieues från Buisson, och visade mig slottet Burcy, vars park sträckte sig fram på 200 stegs avstånd från landsvägen. En avväg förde till en järngrind. Han frågade, om det var hit jag ämnade mig. Jag besvarade frågan jakande, och vi togo av från stora vägen.

Vi funno porten stängd; vi ringde flera gånger, utan att erhålla något svar. Jag började ångra, att jag icke förut tillkännagivit min ankomst. Greven kunde med sina vänner vara ute på något jaktparti, och vart skulle jag då taga vägen i detta ödsliga slott, vars portar jag icke en gång kunde få öppnade för mig? Skulle jag behöva avvakta deras återkomst i ett eländigt byvärdshus? Det var omöjligt. Slutligen steg jag i min otålighet ur vagnen och ringde själv med styrka. Ett levande väsen visade sig då bakom trädens lövverk; vid krökningen av en allé igenkände jag malajen. Jag vinkade åt honom att skynda sig, och han kom och öppnade.

Jag gjorde mig ej möda att åter stiga upp i vagnen, utan skyndade fram samma allé, där jag sett honom komma; snart blev jag varse slottet. Vid första ögonkastet tycktes det mig vara i tämligen gott stånd. Jag ilade fram till trappan, gick in uti förstugan, hörde [ 91 ]någon tala innanför, uppstötte en dörr och befann mig i matsalen, mittemot Horace, vilken satt vid frukostbordet med Henrik. Vardera av dem hade ett par pistoler liggande bredvid sig på bordet.

Då greven fick se mig, reste han sig upp och blev dödsblek. Jag själv darrade så, att jag endast hade styrka att sträcka armarna mot honom. Jag höll på att falla, då han sprang fram och höll mig uppe.

»Horace», sade jag, »förlåt mig! Jag har ej kunnat uthärda att vara så långt ifrån dig… jag var för mycket olycklig och orolig… jag har varit dig olydig.»

»Och du har gjort orätt», sade greven med dov röst.

»O, om du vill», utbrast jag, förskräckt av hans ton, »skall jag återvända på ögonblicket. »Jag har återsett dig; det är allt vad jag behöver!»

»Nej», svarade greven; »nej, emedan du nu är här, så stanna kvar och var välkommen!»

Med dessa ord omfamnade han mig, och med ett våld på sig själv återtog han omedelbart denna lugna uppsyn, vilken stundom förskräckte mig mera, än det mest oroliga utseende skulle kunnat göra.