Pauline/Kapitel 11
| ← En hastig resa |
|
Upptäckten → |
ELVTE KAPITLET.
OVÄNTADE HÄNDELSER.
Emellertid skingrades småningom den isslöja, som greven tycktes hava dragit över sitt ansikte. Han hade fört mig till den boning, han ämnade mig; det var ett rum helt och hållet möblerat i den smak, som rådde i Ludvig XV:s tid.
»Jag känner det», avbröt jag; »det är detsamma, däruti jag varit. O, min Gud! min Gud! jag börjar begripa allt!»
»Där, återtog Pauline, »bad han mig om ursäkt för det sätt, varpå han emottagit mig; men den överraskning, som min oväntade ankomst förorsakat honom, och fruktan för de olägenheter, jag skulle nödgas utstå under ett två månaders vistande i detta gamla stenruckel, hade varit starkare än han. Emellertid, då jag trotsat allt, var det ganska bra, och han skulle söka att göra min vistelse på slottet så litet obehaglig som möjligt.
Olyckligtvis hade han för samma dag eller dagen därpå uppgjort ett jaktparti, och han skulle kanske nödgas lämna mig för en eller två dagar; men han ville nu ej ingå i några flera överenskommelser av denna art, och jag skulle vara honom en giltig orsak att kunna vägra dem. Jag svarade, att han var fullkomligt fri samt att jag icke kommit för att störa hans nöjen, utan för att lugna mitt hjärta, vilket var förskräckt genom alla dessa blodiga tilldragelser däromkring. Greven smålog.
Jag var trött efter resan, lade mig och somnade. Klockan två inträdde greven i mitt rum och frågade, om jag ville göra en lustfärd på havet. Dagen var vacker, jag antog hans tillbud.
Vi gingo ner uti parken, vilken genomflöts af Orne. Vid en av denna lilla flods stränder var fästad en utsökt vacker båt; dess form var lång och ovanlig. Jag frågade efter orsaken därtill. Horace sade mig, att den var byggd efter javanskt mönster, och att detta byggnadssätt betydligt ökade dess snabbhet. Vi stego uti den, Horace, Henrik och jag; malajen satte sig till årorna, och vi framgledo hastigt med tillhjälp av strömmen. Utkomna på havet uppspände Henrik och Horace det långa, triangelformiga seglet, som var fästat vid masten, och utan årornas tillhjälp ilade vi fram med en förvånande hastighet.
Det var första gången jag skådade oceanen; detta präktiga skådespel upptog mig då så helt och hållet, att jag ej märkte att vi styrde mot en liten båt, som gav oss signaler. Jag väcktes först ur mina svärmerier, då Horace ropade an en av karlarna i båten.
»Hola! he! herr sjöman», skrek han; »vad nytt från Havre?»
»Ingenting särdeles, minsann», svarade en röst, som var mig bekant; »och på Burcy?»
»Som du ser, en oväntad kamrat, vilken kommit till oss, en gammal bekantskap till dig; madame de Beuzeval, min hustru.»
»Vad! madame de Beuzeval?» svarade Max, som jag nu igenkände.
»Hon själv; och om du tvivlar, bäste vän, så kom hit och giv henne din hyllning.»
Båten närmade sig; dess besättning utgjordes av Max och två matroser. Han bar en vacker sjömansdräkt och på skuldran ett nät, som han lagade sig till att kasta ut i havet. Framkommen till oss, utbytte vi några hövlighetsbetygelser, varpå Max lade ut sitt nät, steg ombord hos oss och talade några ord sakta med Horace. Därefter tog han avsked av mig och gick tillbaka till sin farkost.
»Lycka till god fångst!» yttrade Horace.
»Lycklig resa!» svarade Max; och båtarna skildes från varandra.
Middagstimman nalkades, vi upphunno mynningen av strömmen; men ebben hade infallit, och det var icke nog djupt vatten, för att ro fram till parken. Vi måste därför stiga ur vid havsstranden och gå upp genom Dünerna.
Då gick jag samma väg, som ni tre eller fyra nätter därefter beträdde; först över en sträcka av små kullriga stenar, därefter bland högt gräs och slutligen uppför berget. Vi gingo igenom ruinerna, jag såg klostret med dess lilla begravningsplats, följde korridoren, och på andra sidan om en skogsdunge fann jag mig åter i slottsparken.
Aftonen förflöt utan någon märklig händelse. Horace var vid särdeles gott lynne. Han talade om försköningar, dem han ämnade göra till vintern på vårt hus i Paris, och om en resa, vilken skulle företagas på våren. Han ville föra mig och min mor till Italien och måhända i Venedig köpa ett av dessa gamla marmorpalats, för att där tillbringa karnevalerna. Henrik var mindre fri till sinnes; han syntes tankfull och orolig vid det minsta buller. Alla dessa små omständigheter, vid vilka jag då ej fäste någon uppmärksamhet, framställde sig senare för min själ, tillika med alla deras orsaker, som då voro mig fördolda, men som deras utgång gjorde tydliga för mig.
Vi återgingo till våra rum och lämnade Horace i salongen. Han skulle sitta uppe och skriva, sade han. Man frambar bläck och pennor, och han satte sig bredvid elden.
Morgonen därpå, då vi sutto vid frukostbordet, hörde vi det ringa på ett särskilt sätt på porten till parken. — »Max!» sade på en gång Horace och Henrik; och i samma ögonblick sprängde också den de nämnt in på borggården.
Välkommen!» sade Horace leende. »Jag är ganska glad att återse dig; men en annan gång får du mera spara mina hästar. Se, huru du gått åt den stackars Pluto!»
»Jag var rädd att icke hinna fram i tid», svarade Max. Därefter avbröt han sig, vände sig till mig och sade: »Förlåt att jag visar mig på detta sätt med stövlar och sporrar för er; men Horace har glömt, och man kan lätt begripa det, att vi hava en parforsjakt för oss i dag, jämte några engelsmän», fortfor han, med eftertryck på detta ord. »De hava anlänt i går afton med ångfartyget, och det går ej an, att vi dröja eller bryta vårt löfte.»
»Gott», sade Horace; »vi skola komma!»
»Emellertid», återtog Max och vände sig åter till mig, »vet jag icke, om vi nu kunna hålla vårt löfte; denna jakt är alltför tröttsam för ett fruntimmer.»
»Åh, var lugna, mina herrar», inföll jag hastigt. Jag är ej hitkommen för att vara något hinder i edra nöjen. Gå, och under er frånvaro skall jag bevaka fästningen.»
»Du ser», sade Horace, »att Pauline är en verklig borgfru från forna tider. Det felas henne endast tärnor och pager; ty hon har icke en gång en kammarjungfru. Hennes egen har dröjt på vägen och kommer ej hit förrän om åtta dagar.»
»För övrigt», sade Henrik, »om du vill stanna kvar här, Horace, så skola vi ursäkta dig hos våra öboer; ingenting är lättare.»
»Nej», inföll greven livligt; »ni glömmer att det är jag som har största delen i vadet. Såsom jag sagt, Pauline skall ursäkta oss.»
»Fullkomligt», återtog jag; »och för att lämna er all frihet, går jag upp på mitt rum.»
»Jag kommer genast dit efter», sade Horace, och med en utsökt artighet bjöd han mig armen och förde mig ända till dörren samt kysste min hand.
Jag gick in till mig; få minuter därefter inträdde Horace. Han var redan jaktklädd och kom för att säga mig farväl. Jag följde honom till trappan och tog avsked av jaktsällskapet; de yrkade ånyo, att Horace skulle stanna kvar hos mig. Men jag fordrade ovillkorligt, att han skulle följa dem; de avtågade slutligen, med löfte att vara tillbaka följande morgon.
Jag var ensam på slottet med malajen. Detta besynnerliga sällskap skulle kanske skrämt en annan än mig; men jag visste, att denna människa var Horace fullkomligt tillgiven, alltsedan han sett honom anfalla tigrinnan med sin dolk.
Djupt intagen av denna mäktiga beundran, som naturmänniskan hyser för tapperheten, hade han följt honom från Bombay till Frankrike, och sedan aldrig lämnat honom. Jag skulle därför varit fullkomligt lugn, om jag icke haft något annat skäl till oro, än hans vilda uppsyn och ovanliga klädedräkt; men jag befann mig på en ort, vilken, sedan någon tid, blivit skådeplats för de mest upprörande illbragder, och ehuru jag varken hört Horace eller Henrik tala därom, vilka såsom män föraktade eller låtsade förakta en sådan fara, framställde sig, så snart jag blev ensam, dessa beklagansvärda och blodiga berättelser för mitt minne. Då jag likväl ej hade något att frukta om dagen, gick jag ner uti parken och beslöt att tillbringa förmiddagen med att betrakta omgivningarne kring ett ställe, det jag skulle bebo under tvenne månaders tid.
Mina steg vändes naturligtvis till den trakt jag redan kände: jag besökte ånyo klosterruinerna och denna gång noggrannt. Ni känner dem; jag behöver således ej beskriva dem för er. Jag gick ut genom den förfallna förstugan, och framkom snart till kullen invid havet.
Det var andra gången jag njöt av denna syn; den hade således ännu icke förlorat något av sitt behag för mig, och jag satt tvenne hela timmar orörlig och försjunken i stum åskådning därav. Efter denna tids förlopp gick jag därifrån, ehuru ogärna; men jag ville även bese de andra delarne av parken. Jag vände tillbaka till den lilla floden och följde en stund dess strand. Jag fann kanoten, på vilken vi gjort vår lilla utfart dagen förut, fastbunden på sitt ställe och fullt utrustad, så att man vid första infall kunde begagna den. Jag vet ej varav det kom: men den erinrade mig om den alltid sadlade hästen i stallet. Denna tanke väckte en annan på det eviga misstroende, som Horace visade, och vilket delades av hans vänner: dessa pistoler, som aldrig veko från hans huvudgärd, och de som lågo på bordet vid min ankomst. Under sken att förakta faran, vidtogo de likväl således försiktighetsmått emot densamma. Men om två herrar icke ens trodde sig kunna äta frukost utan vapen, varför lämnade de då mig ensam, mig, som icke hade något försvar? Allt detta var obegripligt, men just därför återkommo oupphörligt dessa plågsamma tankar, huru jag än bemödade mig att förjaga dem. Som jag, under dessa grubblerier, beständigt gick framåt, fann jag mig snart i den djupaste delen av parken.
Här, mitt uti en verklig skog av ekar, höjde sig en enslig och noga igenstängd paviljong. Jag gick omkring den; men dörrar och fönsterluckor voro så väl igenlästa, att jag, oaktat min nyfikenhet, ej kunde kasta en blick uti dess inre. Jag föresatte mig att jag, första gången Horace gick med ut, skulle ställa min vandring dit; ty jag hade redan, i fall det ej var greven emot, utsett detta lusthus till mitt arbetskabinett, emedan dess läge var synnerligen passande för detta ändamål.
Jag återvände till slottet. Efter denna yttre undersökning följde en inre. Det rum jag bebodde låg emellan salongen och biblioteket; en korridor gick på längden genom hela byggnaden och skilde den i två delar. Den våning, varuti mitt rum låg, var den mest fullständiga; det övriga av byggnaden var avdelat i vid pass tolv skilda mindre boningar, bestående av ett förmak, en sängkammare och en toalett, allt i gott stånd, evad än greven sagt och skrivit därom.
Emedan biblioteket syntes mig vara det bästa motgift mot den ensamhet och ledsnad, som väntade mig, ville jag genast göra bekantskap med de utvägar, det hade att erbjuda, Det bestod till större delen av romaner från adertonde århundradet, vilka utvisade, att de förra ägarne haft en avgjord smak för Voltaire, Grebillon d. y. och Marivaux. Några nyare böcker, som tycktes vara köpta av nuvarande innehavaren, stucko av ifrån denna samling; det var arbeten i kemien och historien samt resebeskrivningar. Bland de senare upptäckte jag en vacker engelsk upplaga av Daniels verk om Indien. Jag valde det till mitt sällskap om natten, då jag föga hoppades att få sova. Jag nedtog ett band från hyllan och bar det in i mitt rum.
Fem minuter därefter inkom malajen och gav med tecken tillkänna, att middagen var färdig. Jag gick ned och fann bordet dukat i den ofantliga matsalen.
Jag kan ej beskriva, vilken känsla av fruktan och beklämdhet intog mig, då jag såg mig tvungen att på detta sätt äta ensam, belyst av tvenne vaxljus, vilkas sken icke nådde hörnen av rummet, utan lät skuggan giva de föremål den betäckte de mest bizarra former. Denna pinsamma känsla ökades ändå mera genom närvaron av denne mörkhyade tjänare, vilken jag ej kunde meddela mina önskningar annat än genom tecken, dem han likväl åtlydde med en skyndsamhet och ett förstånd, som gav någonting ännu mera fantastiskt åt denna sällsamma måltid. Flera gånger höll jag på att tala till honom, ehuru jag visste att han ej skulle förstå mig; men, i likhet med barnen, som icke våga skrika i mörkret, var jag rädd för ljudet av min egen röst. Då desserten var inburen, gav jag honom ett tecken att gå och upptända en stor eld i mitt rum. Brasan är ett gott sällskap för dem, som icke hava något annat. Dessutom ämnade jag icke lägga mig förrän så sent som möjligt, ty jag kände en fruktan, som jag icke erfarit på dagen och vilken kommit med skymningen.
Då jag blev ensam i denna stora matsal, ökades min förskräckelse. Jag tyckte mig se de vita gardinerna, som hängde framför fönstren likt svepningar, röra sig fram och tillbaka. Emellertid var det icke spökrädsla som ängslade mig. Munkarne och abboterna, vilkas gravar jag beträtt, sovo i sin välsignade sömn, de förra i sitt kloster, de senare i sitt gravkor; men allt som jag läst på landet, allt som jag hört berättas uti Caën, återkom i mitt minne, och jag spratt till vid minsta ljud. Det enda, man hörde, var likväl blott lövens prassel, havets avlägsna brusning och det entoniga och melankoliska tjutet av blåsten, som bröt sig mot byggnadens hörn och sänkte sig i skorstenarne, likt en skock av nattfåglar.
Jag satt orörlig ungefär tio minuter, och vågade ej se varken till höger eller vänster, då jag hörde ett lätt buller bakom mig. Jag vände mig om; det var malajen. Han korsade händerna över bröstet och böjde sig ned; det var hans sätt att uttrycka, att han fullgjort de uppdrag man givit honom. Jag steg upp; han tog ljusen och gick framför mig. Mitt rum var fullkomligt iordningställt för natten av min besynnerliga kammarjungfru, som ställde ljusen på bordet och lämnade mig ensam.
Min önskan hade blivit verkställd efter bokstaven. En ofantlig eld lågade i den stora spiseln av vit marmor, som uppbars av förgyllda kärleksgudar; dess sken spred sig kring rummet och gav det en glad anblick, i så stark motsats till min fruktan, att den började försvinna. Detta rum var tapetserat med röd, rosig damast, och prytt i taket och på dörrarne med en mängd arabesker och grupperingar, den ena nyckfullare än den andra, föreställande danser av fauner och satyrer, vilkas groteska, förgyllda ansikten grinade mot lågan, som belyste dem. Jag var dock ej tillräckligt lugn för att lägga mig; för övrigt var klockan endast åtta på aftonen. Jag utbytte därför endast min klädning mot en morgonrock, och som jag sett att vädret var vackert, ville jag öppna fönstret, för att fullkomligt hämta mig genom den lugna och stilla åsynen av den i vila sänkta naturen; men genom ett försiktighetsmått, som jag ansåg mig böra tillskriva de i orten gängse mord- och rövarhistorierna, voro luckorna stängda på inre sidan. Jag återvände därför och satte mig framför bordet vid elden, för att läsa i min Indiska Resa, då jag upptäckte att jag tagit andra delen i stället för första. Jag steg upp, för att gå och rätta detta misstag, då, vid ingången till biblioteket, min fruktan ånyo angrep mig. Jag tvekade ett ögonblick; slutligen blygdes jag för min barnsliga lättskrämdhet, öppnade dörren och närmade mig hyllan, där de andra delarna stodo.
Då jag höll fram ljuset mot böckerna, för att se deras nummer, föllo mina blickar in uti det tomma rum, som blivit efter den förut borttagna boken, och bakom hyllan blev jag varse en mässingsknapp, lik dem som plåga finnas på dörrlås, och vilken annars bortskymdes av böckerna. Jag hade ofta sett lönndörrar uti bibliotek; ingenting var således naturligare, än att en sådan fanns här. Emellertid gjorde riktningen, uti vilken den var anbragt, saken nästan omöjlig. Biblioteksfönstren voro de sista i byggnaden; denna knapp satt uti panelningen bortom andra fönstret, och en dörr på detta ställe skulle således öppnat sig utåt yttre väggen. Jag gick bakom hyllan, för att med tillhjälp av ljuset undersöka, om ej något tecken, som antydde en dörröppning, kunde påträffas; men min möda var förgäves, jag såg ingenting. Jag tog då med handen om knappen och försökte vrida om densamma, men den satt fast; jag tryckte på den, och då kände jag den ge efter. Jag tryckte på hårdare, och då uppsprang framför mig med buller en dörr, som hölls öppen av en fjäder. Denna dörr ledde till en liten vindeltrappa, som var anbragt mitt uti själva muren.
Ni finner att en sådan upptäckt icke bidrog att mildra min fruktan. Jag räckte fram ljuset över trappan och såg den sänka sig nästan lodrätt. Ett ögonblick ämnade jag gå utför den, samt nedsteg till och med de två första trappstegen; men mitt mod svek mig. Jag återvände baklänges till biblioteket och drog igen dörren, vilken tillslöt sig så ytterst noggrannt att jag, oaktat den visshet jag ägde att den fanns, icke kunde upptäcka dess fogningar. Jag ställde genast tillbaka boken, så att ingen skulle se, att jag rört vid den, ty jag visste icke, vilken denna hemlighet egentligen angick. Jag tog slumpvis en annan bok, gick tillbaka till mitt rum, tillriglade biblioteksdörren och satte mig åter vid elden.
Oväntade händelser erhålla eller förlora sin vikt alltefter ens glada eller sorgliga sinnesstämning eller efter de mer eller mindre kritiska omständigheter, varuti man befinner sig. Visserligen var ingenting naturligare än en lönndörr uti ett bibliotek och en vindeltrappa uti en mur; men om man upptäcker denna dörr och denna trappa om natten uti ett ensligt slott, det man bebor ensam och utan försvar, om detta slott är beläget uti en trakt, som varje dag genljuder av ryktet om något nytt rån eller mord, om ett hemlighetsfullt öde sedan någon tid omgiver er, om olycksaningar tjugu gånger, mitt under en bal, jagat er en dödsrysning genom hjärtat, då blir allt, om icke verklighet, åtminstone hotande skräckbilder; och en var känner av erfarenhet, att en obekant fara är tusen gånger värre och mera fasaväckande, än den synliga och verkliggjorda.
Då började jag rätt livligt ångra den förhastade tillåtelse, jag givit min kammarjungfru att lämna mig. Fruktan är någonting så vida skilt från all eftertanke; att den väckes eller stillas utan alla verkliga orsaker. Det svagaste väsende, en hund som smeker oss, ett barn, som ler emot oss, bliva vid sådana tillfällen, ehuru ingendera kan försvara oss, om icke vapen för armen, åtminstone stöd för hjärtat.
Hade jag haft hos mig denna flicka, som på fem år icke varit skild från mig och vars tillgivenhet och vänskap jag kände, skulle säkert all min räddhåga försvunnit, medan jag nu ensam tyckte mig vara överlämnad åt olyckan och trodde att ingenting kunde rädda mig.
Två timmar satt jag på detta sätt, orörlig och med ångestsvetten på min panna. Jag hörde pendylen slå tio, sedan elva, och vid detta ljud, ehuru så naturligt, omfattade jag varje gång krampaktigt armstöden på min länstol. Emellan elva och halv tolv tyckte jag mig höra det avlägsna ljudet av ett pistolskott. Jag reste mig till hälften, stödd på spisramen; men då allt åter var tyst, sjönk jag tillbaka och lät huvudet falla över karmen på stolen. Jag förblev på detta sätt någon tid med ögonen spända, och vågade icke taga dem ifrån den punkt jag betraktade, av fruktan att kunna möta något verkligt skäl till förskräckelse. Plötsligt tycktes det mig, mittunder denna fullkomliga tystnad, att järngrinden, som låg mittemot slottstrappan och skilde parken från trädgården, gnisslade på sina gångjärn. Tanken att Horace hemkom förjagade på ögonblicket all min fruktan. Jag störtade fram till fönstret, utan att ihågkomma att luckorna voro stängda. Jag ville öppna dörren till korridoren; men, vare sig av oskicklighet eller försiktighet, malajen hade, då han gick bort, igenläst den. Jag var fången. Jag erinrade mig då, att biblioteksfönstren, i likhet med mina, vette utåt gården. Jag sköt undan rigeln, och genom en av dessa besynnerliga växlingar, som låta den yttersta svaghet lämna rum för det största mod, gick jag ditin utan ljus; ty de, som kommo vid denna tid, kunde ej vara några andra än Horace och hans vänner, och mitt ljus utvisade ju att rummet var bebott. Luckorna voro endast tillskjutna. Jag drog undan den ena, och vid månljuset såg jag tydligt en man, som höll grinden öppen, medan tvenne andra, vilka buro ett föremål, det jag ej kunde urskilja, gingo in därigenom, varefter den åter tillslöts av den förste. Dessa tre män gingo icke framåt slottstrappan, utan veko av omkring hörnet av byggnaden. Emellertid, som deras väg närmade sig till mig, började jag urskilja formen på deras börda; det var en människa, inlindad i en kappa. Utan tvivel ingav åsynen av ett hus, som kunde vara bebott, något hopp hos den, som sålunda bortfördes. Ett slags brottning uppstod under mitt fönster; under denna brottning lösgjordes en arm, denna arm var betäckt med en klädningsärm; det gavs ej mera tvivel, offret var en kvinna. Men allt detta gick hastigt som blixten, armen greps med styrka av en utav de tre männen och gömdes åter under kappan; föremålet antog åter det obestämda utseendet av en annan börda, och allt försvann därefter vid hörnet av byggningen, uti skuggan av en kastanjeallé som ledde till den igenlästa paviljongen, vilken jag dagen förut upptäckt uti ekskogen.
Jag hade ej kunnat igenkänna dessa tre män; jag bemärkte dock, att de voro klädda som bönder; men om de verkligen voro vad de syntes vara, huru hade de kommit till slottet? Huru hade de fått en nyckel till järngallret? Var detta en enlevering el!er var det en mordgärning? Jag visste det icke; men säkert var det endera delen. Allt detta var dessutom så underbart och oförklarligt, att jag flera gånger frågade mig själv, om jag icke drömde. För övrigt hörde man ej ett ljud; natten fortsatte sitt lugna och stilla lopp, och jag stod kvar vid mitt fönster, orörlig av skräck, utan att våga lämna min plats, av fruktan att ljudet av mina steg skulle väcka faran, öm någon sådan hotade mig. Hastigt erinrade jag mig lönndörren och den hemlighetsfulla trappan; jag tyckte mig höra ett dovt buller från den sidan; jag störtade in i min kammare, igenslog och riglade dörren, samt kastade mig åter i min länstol, utan att bemärka att ett av ljusen slocknat under min frånvaro.
Denna gång var det icke en tom och grundlös fruktan, som ängslade mig; det var ett alltför verkligt brott, som smög omkring mig, och vars verkställare jag sett med egna ögon. Varje stund väntade jag att få se en lönndörr öppnas eller en fallucka skjutas undan. Alla dessa obetydliga ljud, som bliva så märkbara om natten och vilka härröra av en möbel som spricker eller en golvfogning som öppnar sig, kommo mig att skälva av förskräckelse, och i den djupa tystnaden hörde jag mitt hjärta hålla takt med väggurets knäppningar. I detsamma fattade lågan av det nedbrända ljuset i papperet, som omgav det neromkring; ett ögonblicks sken spred sig över hela rummet; sedan avtynade det. Ett sakta sprakande hördes några sekunder, och därefter nedföll veken i pipan, slocknade med ens och lämnade mig utan annan belysning än den, som kom från eldstaden.
Jag sökte omkring mig efter ved, för att vidmakthålla den, men fann ingen. Jag lade bränderna närmare tillsamman, och för en stund återfick elden ny kraft; men dess vacklande låga var icke ett ljus ägnat att lugna mig. Varje föremål hade blivit rörligt, liksom det nya sken, vilket belyste dem. Dörrarne vaggade, gardinerna tycktes fläkta, och långa, rörliga skuggor svävade av och an i taket och över väggarna.
Jag kände att jag var nära att må illa, och förskräckelsen ensam hindrade mig att falla i vanmakt; i detta ögonblick väckte pendylen mig och klockan slog tolv.
Emellertid kunde jag ej tillbringa hela natten uti denna stol; jag kände mig redan lindrigt frysa. Jag beslöt att lägga mig klädd, uppnådde sängen, utan att se mig omkring, kröp under täcket och drog lakanet över huvudet. Nära en hel timme tillbragte jag på detta sätt, utan att ens tänka på möjligheten av sömn. Under hela mitt liv skall jag erinra mig denna timma. En spindel uppspände sin väv i hörnet av alkoven, och jag avhörde den nattlige byggmästarens fortfarande arbete. Plötsligt tystnade han, avbruten av ett annat ljud; jag tyckte mig höra den sakta gnisslingen, som uppstod, då jag tryckte på låset till lönndörren i biblioteket. Jag stack hastigt fram huvudet undan täcket, och med halsen framräckt, andan tillbakahållen och handen tryckt emot hjärtat, för att hämma dess slag, försökte jag att lyssna, ännu tvivlande. Snart tvivlade jag icke mera.
Jag hade ej bedragit mig, golvet knarrade under tyngden av en kropp, steg närmade sig och stötte till en stol; men utan tvivel fruktade den som kom att bliva hörd, ty bullret upphörde genast, och den fullkomligaste tystnad trädde i dess ställe. Spindeln återtog sitt arbete. O, alla dessa enskilda omständigheter stå så livligt för mitt minne som jag ännu vore där, liggande på bädden i förskräckelsens dödskamp!
Jag hörde på nytt en rörelse i biblioteket; det började åter gå och närmade sig brädväggen, där min säng stod; en hand stödde sig däremot. Jag var skild från den som kom endast genom en tunn planka. Jag trodde mig höra en lucka öppnas. Jag höll mig orörlig och låtsade sova; sömnen var mitt enda vapen. Rövaren, om det var en sådan, skulle kanske, i den tro att jag varken hörde eller såg honom, anse min död överflödig och förskona mig; mitt ansikte, som var vänt emot väggen, låg uti mörker, vilket tillät mig att hålla ögonen öppna. Då såg jag sparlakanen röras, en hand skilde dem långsamt ifrån varandra; därefter, omgivet av deras röda draperi, framstack ett blekt huvud; kaminens sista sken, som darrade i djupet av alkoven, belyste i detsamma denna syn. Jag igenkände greve Horace och tillslöt ögonen.
Då jag åter öppnade dem, hade synen försvunnit, ehuru sänggardinerna ännu rörde sig. Jag hörde den sakta skrubbningen av luckan, som tillslöts, det försvinnande ljudet av stegen och gnisslandet av dörren. Slutligen blev allt åter tyst och stilla. Jag vet ej huru länge jag låg så utan att andas eller röra mig; men ungefär vid dagningen föll jag, förkrossad av denna pinsamma vaka, i en dvala, som liknade sömn.