Pauline/Kapitel 14
| ← Graven |
|
Duellen → |
FJORTONDE KAPITLET.
ETT ÄKTENSKAPSANBUD.
Det förtroende Pauline lämnat mig, gjorde hennes ställning för mig ännu heligare. Sedan dess kände jag hela den vidd, som denna tillgivenhet, varav min kärlek till henne utgjorde en länk, skulle komma att antaga, men på samma gång insåg jag, vilken brist på grannlagenhet det å min sida skulle vara, att tala till henne om denna kärlek, annorlunda än genom en ännu vördnadsfullare uppmärksamhet. Den plan, som varit i fråga oss emellan, blev antagen; hon passerade för min syster och kallade mig sin bror. Emellertid förmådde jag henne, då jag föreställde henne möjligheten att bliva igenkänd av någon, som kunde hava sett henne i Paris, att uppgiva sitt förslag att ge lektioner i språk och musik. Jag skrev till min mor och syster, att jag ämnade stanna ett eller två år i England. Pauline framkastade ännu några svårigheter, då jag gav henne del av detta beslut; men då hon såg, att jag fann en så stor lycka häruti, hade hon ej mod att tala därom, utan det antog oss emellan kraften av en överenskommelse.
Pauline hade länge varit tveksam, om hon skulle upptäcka sin hemlighet för sin mor eller icke, och om hon, död för hela den övriga världen, skulle leva för den, vilken hon hade att tacka för livet. Jag själv hade uppmanat henne till det förra, svagt, det är sant, ty det skulle beröva mig denna ställning såsom beskyddare, vilken gjorde mig så lycklig, i brist på en annan titel; men efter långt betänkande hade Pauline till min stora förvåning förkastat denna tröst, och ehuru enträget jag än yrkat att få del av orsaken till hennes avslag, hade hon vägrat att upptäcka den, under förebärande att det skulle göra mig ledsen.
Emellertid förflöto våra dagar, för henne i en svårmodighet, vilken stundom ej tycktes vara utan behag, för mig i hoppet, om icke i verklig lycka; ty jag såg henne dagligen närma sig till mig genom alla dessa små hjärtats beröringar, och utan att själv märka det, gav hon mig långsamma, men synbara bevis på den förändring, som försiggick inom henne. Sutto vi tillsamman och arbetade, hon med något broderi, jag med en ritning eller akvarellmålning, hände det ofta, att, när jag upplyftade mina ögon till henne, jag fann hennes vilande på mig. Gingo vi ut tillsammans, så emottog hon i början min arm, såsom man emottager en främmandes ; men efter någon tid, vare sig av svaghet eller hängivenhet, kände jag henne stödja sig sakta däruppå. Gick jag ensam ut, såg jag henne ofta, då jag vek om hörnet på Saint-James-gatan, på långt håll i fönstret skåda åt den sida, varifrån hon visste, att jag skulle komma. Alla dessa tecken, vilka helt enkelt kunde tillkännagiva en större förtrolighet och en växande erkänsla, visade sig för mig såsom uppenbarelser om en framtida lycka. Jag var enkänsam för vart och ett av dem och tackade henne i mitt inre därför: ty jag fruktade, om jag yttrade det, att göra henne uppmärksam därpå, och att hennes hjärta småningom vande sig vid en mer än systerlig vänskap.
Jag hade begagnat mig av mina rekommendationsbrev, och ehuru avskilda vi än levde, emottogo vi någon gång ett besök; ty vi måste båda undvika världens virvel och allt utseende av sökt ensamhet. Ibland våra vanligaste bekanta var en ung läkare, vilken sedan tre eller fyra år förskaffat sig ett stort anseende i London för sin grundliga kännedom om vissa organiska sjukdomar. Varje gång, han var hos oss, betraktade han Pauline med en allvarsam uppmärksamhet, som, efter hans bortgång, alltid lämnade hos mig någon oro. I själva verket hade denna ungdomens friska och sköna färg, varmed jag förut sett hennes hy så rikt beprydd, och vars frånvaro jag i början tillskrivit hennes lidande och utståndna mödor, aldrig återkommit sedan den natt, då jag fann henne döende i griftvalvet; och om någon färg för ett ögonblick livade hennes kinder, så var det endast för att, så länge den varade, giva dem ett feberaktigt utseende, ännu mera oroande än själva blekheten. Stundom hände det även, att hon utan någon anledning och på obestämda tider anfölls av spasmer, vilka slutade med dåningar; och dagarna efter dessa anfall var hon intagen av en ännu djupare svårmodighet. Slutligen förnyades de ofta och med så uppenbart tilltagande våldsamhet, att jag en dag, då doktor Sercey gjorde oss ett av sina vanliga besök, väckte honom ur den tankfullhet, som Paulines åsyn alltid åstadkom hos honom, fattade hans arm och gick ned med honom i trädgården.
Vi gingo flera gånger stillatigande omkring den lilla planen; dårefter satte vi oss på samma bänk, där Pauline berättat mig sin förskräckliga historia. Där förblevo vi en stund tankfulla; slutligen ämnade jag bryta tystnaden, då doktorn förekom mig:
»Ni är orolig över er systers hälsa», sade han.
»Jag tillstår det», svarade jag, »och ni själv har låtit mig märka farhågor, som öka mina egna.»
»Och ni har rätt», fortfor läkaren; hon hotas av en kronisk sjukdom i underlivet. Har hon erfarit någon olycka, som kunnat skadligt inverka på denna kroppsdel?»
»Hon har varit förgiftad.»
Doktorn satt ett ögonblick tankfull.
»Ja, så är det», återtog han; »jag har ej bedragit mig. Jag skall meddela er en föreskrift, den hon bör följa med största noggrannhet. Vad den psykiska delen av behandlingen angår, så beror den av er; skaffa er syster all möjlig förströelse. Kanhända är hon angripen av detta lands vanliga sjukdom och att en resa i Frankrike skulle göra henne gott.»
»Hon vill ej återvända dit.»
»Nåväl, en tur genom Skottland, Irland, Italien, varhälst hon vill; men jag anser saken nödvändig.»
Jag tryckte doktorns hand, och vi återvände in. Föreskriften skulle han låta tillställa mig egenhändigt. Jag ämnade, för att ej oroa Pauline, utan att säga något därom, begynna följa det anbefallda levnadssättet, i stället för vårt hittills vanliga; men denna försiktighet tjänade till intet: knappast hade doktorn lämnat oss, förrän Pauline fattade min hand.
»Han har sagt er allt, är det icke så?» började hon. Jag låtsade ej förstå henne; hon smålog sorgligt. — »Nåväl», fortfor hon, »se där varför jag ej velat skriva till min mor; varför återgiva henne sitt barn, då döden likväl ett eller ett par år senare ånyo skulle beröva henne det? Det är mer än tillräckligt att en gång begråta det man älskar.»
»Men», invände jag, »ni misstar er mycket på ert tillstånd: det är en lindrig sjukdom och därmed allt.»
»Åh, det är vida allvarsammare», svarade Pauline med samma milda och sorgsna småleende. »Jag känner, att giftet lämnat djupa sår och att jag är svårt angripen; men hör mig, jag förkastar icke allt hopp. Jag önskar ivrigt att leva; rädda mig för andra gången, Alfred! Vad vill ni att jag skall göra?»
»Ni skall följa doktorns föreskrifter; de äro lätta. En enkel, men fortsatt levnadsordning, förströelse, resor.»
»Vart vill ni att vi skola resa? Jag är färdig.»
»Välj själv det land, dit ni finner er mest dragen.»
»Skottland, om ni vill, emedan halva vägen redan är tillryggalagd.»
»Skottland, må vara!»
Jag vidtog genast förberedelser till avresan, och tre dagar därefter lämnade vi London.
Vi uppehöllo oss en kort tid på stränderna af Tweed, för att hälsa dem med dessa sköna ord, som Schiller lagt i Maria Stuarts mun:
»Naturen kastade Engelsmän och Skottar på en fläck mitt uti oceanen; hon skilde dem i tvenne olika delar, och dömde dess bebyggare till en evig fejd om dess besittning. Tweeds trånga bädd ensam skiljer de retade sinnena, och mången gång har de bägge folkens blod blandat sig med dess bölja. Sedan tusen år tillbaka betrakta de hotfullt varandra, med handen på svärdfästet, från var sin sida af floden; aldrig har en fiende hemsökt England, utan att Skottarne förenat sig med honom; aldrig har ett inhemskt krig förhärjat Skottlands städer, utan att någon engelsman svängt facklan över dess murar; och detta skall fortgå på samma sätt, och hatet skall vara oförsonligt och evigt, Intill den dag, då samma parlament förenar de båda fientliga nationerna, såsom två systrar, och då en enda spira sträcker sig över hela ön.»
Vi inträdde i Skottland.
Vi besökte, med Walter Scott i handen, hela detta poetiska land, vilket han, likt en trollkarl, som framkallar de hädangångnas skuggor, återbefolkat med dess forna inbyggare, vartill han blandat sin egen inbillnings originella och intagande skapelser. Vi återfunno svunna branta hålvägar, som den kloke Dalgetty färdndes på sin goda häst Gustavus. Vi följde brädden af Avenel nattetid framsvävande likt en dunstbild. Vi vilade oss vid ruinerna av slottet Lockleven, på samma timma, då drottningen av Skottland flyktade därifrån, och vi sökte på Tays stränder stridsplatsen, där Torquil av Eken såg sina sju söner falla för vapensmeden Smiths svärd, utan annan klagan än dessa sju gånger upprepade ord: »Ännu en för Eachar!»
Denna resa skall städse för mig vara en lycklig dröm, aldrig upphunnen av en framtida verklighet. Pauline var en av dessa för intryck så tillgängliga naturer, som utmärka konstnären, och varförutom en resa blott är ett ombyte av vistelseort, ett fortskyndande av den vanliga rörelsen i livet, ett medel att förströ själen, genom själva åsynen av de föremål, som borde sysselsätta den. Aldrig undgick henne ett historiskt minne, aldrig gick ett poetiskt drag hos föremålet förlorat för henne, antingen det uppenbarade sig i morgonens dimma eller aftonens skymning. Vad mig beträffar, var jag i en oafbruten förtjusning. Om det förflutna växlades mellan oss ej ett ord sedan den dag, då Pauline gav mig del därav. För mig försvann det framfarna, liksom det aldrig varit till. Endast det närvarande, vilket höll oss förenade, var allt i mina ögon. Kastad på en främmande jord, där jag hade blott Pauline, där Pauline endast hade mig, tillknötos de band, vilka förenade oss, för varje dag mera genom ensamheten; varje dag kände jag, att jag gjorde ett steg i hennes hjärta; varje dag var en handtryckning, ett smålöje, ett stödjande på min arm, hennes huvud lutat mot min axel, en ny rättighet, som hon gav mig, utan att själv veta det, för morgondagen; och ju mera hon så överlät sig, ju mera jag eftersträvade varje okonstlat meddelande från hennes själ, desto nogare aktade jag mig att nämna ordet kärlek, av fruktan att hon skulle märka, att vi längesedan överskridit vänskapens gränser.
I avseende på Paulines hälsa hade doktorns förutseende till en del förverkligat sig. Denna själsverksamhet, vilken underhölls hos henne genom ombyte av vistelseort och de hågkomster, som därav uppstodo, avledde hennes tankar från de mörka minnen, som tryckte henne, så snart ej något föremål av vikt avvände henne därifrån. Hon själv började nästan glömma; och i samma mån, det förflutnas avgrunder veko tillbaka i skuggan, begynte det tillkommandes höjder att belysas med en klarare dag. Hennes liv, som hon trott begränsat av en närbelägen grav, började avlägsna sin dystra synkrets, och en allt mera uppfriskande fläkt blandade sig med den kvävande atmosfär, varav hon känt sig omgiven.
Vi tillbragte hela sommaren i Skottland; därefter återvände vi till London. Vi återfunno där vårt lilla hus i Piccadilly, jämte det nöje, som det för resor även mest böjda sinne erfar i hemkomstens första ögonblick. Jag vet ej vad som föregick i Paulines hjärta; men vad mig beträffar, hade jag aldrig varit så lycklig.
Den böjelse, som förenade oss, var ren som en syskonkärlek. Jag hade icke på ett år upprepat för Pauline, att jag älskade henne; på ett år hade Pauline ej gjort mig den minsta bekännelse, och emellertid läste vi i varandras hjärtan, såsom i en öppen bok, och vi hade ingenting mera att säga varandra. Åstundade jag mer än jag erhållit? Jag vet icke; det låg någonting så ljuvt i detta mitt förhållande, att jag måhända skulle fruktat, att en större lycka brådstörtat det mot någon olycklig och obekant utveckling. Om jag icke var älskare, var jag dock mer än en vän, mer än en bror. Jag var den stam, vid vilken hon, en svag ranka, stödde sig; jag var den flod, som i mitt lopp medförde hennes farkost; jag var den sol, varifrån hon hämtade sitt ljus. Allt, som hos henne var till, ägde sin tillvaro genom mig, och troligtvis var ej den dag långt borta, då det, som fanns genom mig, även skulle finnas för mig.
Så långt hade vi hunnit i vårt nya liv, då jag en dag fick ett brev från min mor. Hon underrättade mig, att utsikt till ett icke allenast antagligt, utan till och med fördelaktigt äktenskap visade sig för min syster. Greve Horace de Beuzeval, som med sin egen förmögenhet förenade 25,000 livres i ränta, dem han ärvt efter sin första fru, fröken Pauline de Meulien, anhöll om Gabrielles hand.
Lyckligtvis var jag ensam, då jag öppnade detta brev; ty min bestörtning skulle annars hava röjt mig. Denna nyhet var den icke i själva verket högst sällsam, och doldes ej något nytt hemligt rådslag av Försynen i denna underbara skickelse, som förde greve Horace emot den ende man, som kände honom? Ehuru stort välde jag lyckats vinna över mig själv, märkte icke desto mindre Pauline vid sin återkomst, att någonting ovanligt hänt mig under hennes frånvaro. För övrigt hade jag ej svårt att dölja rätta orsaken till min sinnesrörelse; ty så snart jag hade yttrat, att familjeangelägenheter nödgade mig att göra en resa till Frankrike, tillskrev hon den helt naturligt ledsnaden över vår skilsmässa. Hon bleknade och måste sätta sig. Det var första gången vi avlägsnade oss från varandra på nära ett år, sedan jag räddat henne. Dessutom uppstå uti hjärtan, som älska varandra, vid en förestående skilsmässa, ehuru efter utseendet kort och ej förenad med någon fara, dessa djupt kända aningar, som göra den oroande och smärtsam, evad än förnuftet kan anföra till vårt lugnande.
Jag hade ej en minut att förlora; jag utsatte därför min avresa till följande dagen. Jag gick upp på mina rum för att taga några nödvändiga förberedelser. Pauline var i trädgården, där jag skyndade att träffa henne, så snart mina göromål voro slutade.
Jag såg henne sittande på samma bänk, där hon berättat mig sina levnadshändelser. Såsom jag sagt, hade sedan denna tid, då hon, så verkligt som man trodde det, slumrat i dödens armar, intet genljud från Frankrike kommit för att väcka henne ur sin ro; men kanske närmade hon sig till gränsen för detta lugn, och kanske skulle hennes framtid snart smärtsamt återknytas med detta framfarna, vilket alla mina bemödanden sökt förmå henne att glömma. Jag återfann henne sorgsen och fördjupad i tankar. Jag satte mig vid hennes sida; hennes första ord utvisade orsaken till hennes tankfullhet.
»Ni reser således?» sade hon.
»Jag måste, Pauline!» svarade jag med en röst, som jag försökte att göra lugn; »ni vet bättre än någon, att det gives händelser, vilka förfoga över oss och skilja oss från ställen, dem vi icke en timma skulle vilja lämna, liksom vinden bortför ett blad. Min mors, min systers, min egen lycka, varom jag ej skulle tala, om den ensam stod på spel, beror av den skyndsamhet, varmed jag gör denna resa.»
»Res då», återtog Pauline sorgset, »res, efter det är nödvändigt; men glöm ej att ni även i England har en syster, som ej äger någon mor, vars enda lycka hädanefter beror av er, och som skulle önska att kunna göra något för er egen!»
»O, Pauline!» utbrast jag och tryckte henne i mina armar; säg mig, tvivlar ni ett ögonblick om min kärlek? Tror ni icke, att jag skiljes vid er med ett brustet hjärta? Tror ni ej, att den lyckligaste stund i mitt liv, skall vara den då jag återkommer till denna lilla boning, som skiljer oss från hela världen? Att framleva med er detta syskonlika liv, med blotta hoppet om ännu lyckligare dagar, tror ni ej att det för mig är en större lycka, än jag någonsin vågat hoppas? O, säg mig, tror ni ej det?»
»Jo, jag tror det», svarade Pauline; »ty det skulle vara otacksamt att tvivla därpå. Er kärlek har mot mig varit så grannlaga och så upphöjd, att jag, utan att rodna, kan omnämna den såsom en av edra dygder.
»Vad denna större lycka beträffar, som ni hoppas uppå, Alfred, så fattar jag den icke. Vår lycka — jag är viss därom — beror på renheten i våra förhållanden; och ju mera min ställning är sällsam och måhända utan like, ju mer jag är fritagen från mina plikter mot samhället, desto strängare bör jag vara att iakttaga dem mot mig själv.»
»O, ja… ja», svarade jag, »jag förstår er, och måtte Gud straffa mig, om jag någonsin försökte att rycka en blomma ur er martyrkrona, för att i dess ställe sätta ett samvetsagg; men händelser kunna ju inträffa, som göra er fri? Själva det levnadssätt, som greven antagit, förlåt att jag återkommer till detta ämne, utsätter honom mer än någon annan…»
»O, ja, ja, jag vet det. Också, tror ni, att jag någonsin kastar ögonen på en tidning, utan att rysa? Föreställningen, att jag kunde få se det namn jag burit förekomma i en blodig rättegång, den man, jag kallat min make, hotad av en skändlig död — nåväl, vad menar ni med lycka i detta fall, förutsatt att jag kunde överleva honom?»
»O, till en början — och framför allt, Pauline, ni skulle icke desto mindre vara den renaste så väl som den mest tillbedda av kvinnor — har han icke själv sörjt för att sätta er i skydd för honom så väl, att ingen fläck av hans blod kan falla på er? Men jag ville ej tala därom, Pauline! Vid ett nattligt anfall, till och med i en duell, kan greven finna sin död. O, det är rysligt, jag vet det, att icke hava annat hopp om sällhet, än det som uppstår genom den sårades blod och den döendes sista suck! Men för er själv, skulle ej ett sådant slut vara en välgärning av slumpen, en glömska av Försynen?»
»Nå?» yttrade Pauline frågande.
»Då, Pauline, den man, som utan villkor blivit er vän, er beskyddare, er bror, hade han ej rätt till ett annat namn?»
»Men har denne man väl betänkt, vartill han förbinder sig, då han eftersträvar detta namn?»
»Utan tvivel, och han ser däruti idel löften om sällhet, utan att kunna upptäcka något skäl till fruktan.»
»Har han besinnat, att jag är landsflyktig från Frankrike, att grevens död ej skall häva denna bannlysning, samt att de plikter, jag ålagt mig mot hans liv, skall jag även pålägga mig mot hans minne?»
»Pauline», sade jag, »jag har betänkt allt. Det år, vi tillbragt tillsamman, har varit det lyckligaste i mitt liv. Jag har sagt er, att icke något band fäster mig vid en fläck av jorden, mera än vid en annan. Det land, där ni vistas, skall bliva mitt fädernesland.»
»Nå väl», sade Pauline med en röst så ljuv, att den mer än något löfte inneslöt alla förhoppningar, »återkom med dessa tänkesätt; låt oss hoppas på framtiden och förlita oss på Gud!»
Jag föll till hennes fötter och kysste hennes knän. Samma natt lämnade jag London; mot middagen var jag i Havre. Jag tog genast en postvagn, och klockan ett på natten var jag hos min mor.
Hon var på en soaré, jämte Gabrielle. Jag underrättade mig var; det var hos engelska ambassadören lord G—. Jag frågade om fruntimren farit ensamma; man svarade att greve Horace hämtat dem. Jag omklädde mig hastigt, satte mig i en hyrvagn och lät föra mig till engelska hotellet.
Då jag framkom, hade redan många farit hem, salongerna började glesna; men emellertid var det tillräckligt med folk, för att kunna obemärkt gå in. Snart blev jag varse min mor, som satt, och min syster, som dansade, den förra med sitt vanliga själslugn, den senare med barnslig glädje. Jag stannade vid dörren; jag hade icke kommit för att bliva emottagen och hälsad på balen; dessutom sökte jag en tredje person; jag anade att han ej var långt borta. Min efterspaning blev ej heller lång. Greve Horace stod lutad emot en dörr mitt emot den, vid vilken jag själv befann mig.
Jag igenkände honom vid första ögonkastet; det var samma man, som Pauline skildrat; det var den okände, som jag flyktigt sett vid månljuset i klosterruinerna. Jag fann allt vad jag sökte hos honom, hans lugna och bleka ansikte, hans blonda hår, vilket gav honom detta ungdomliga utseende, hans svarta ögon, som påtryckte hans drag en så sällsam karaktär, och slutligen detta veck i pannan, vilket bekymren, om ej samvetsaggen, efter ett år bort göra ännu mera vitt och djupt.
Efter dansens slut återkom Gabrielle och satte sig hos min mor. Genast bad jag en betjänt gå till fru de Nerval och hennes dotter och säga dem, att någon väntade dem uti kapprummet. Min mor och min syster uppgåvo ett skri av överraskning och glädje, då de sågo mig. Vi voro ensamma jag kunde omfamna dem. Min mor vågade ej tro sina ögon, vilka sågo mig, och sina händer, som tryckte mig till sitt bröst. Jag hade inträffat med en så brådskande skyndsamhet, att hon knappast trodde, att brevet kommit fram. Också var jag dagen förut vid samma tid ännu i London.
Varken min mor eller min syster tänkte på att återvända till danssalongen. De begärde sina kappor, påtogo överplaggen och tillsade om att låta vagnen köra fram. Gabrielle viskade då några ord till min mor.
»Det är rätt», utropade hon; »greve Horace…»
»I morgon skall jag göra honom ett besök och frambära er ursäkt», svarade jag.
»Se där kommer han», sade Gabrielle.
Greven hade märkt, att fruntimren gingo ut ur salongen; och då han, efter en stunds förlopp ej såg dem återvända, hade han gått efter och funnit dem färdiga att avresa,
Jag tillstår, att en rysning genomfor hela min varelse, då jag såg denne man framträda emot oss. Min mor kände min arm spännas under sin; hon såg mina blickar möta grevens, och med denna moderliga instinkt, som på förhand anar alla faror, skyndade hon, innan någon av oss hann taga till ordet, att säga:
»Förlåt, herr greve; det är min son, vilken vi ej sett på ett år, och som nyss anlänt från London.» — Greven bugade sig.
»Min fru», yttrade han med mild röst, »skulle jag ensam bedrövas över denna återkomst, och skall den beröva mig lyckan att föra er härifrån?»
»Det är nästan säkert, min herre», svarade jag och tillbakahöll mig med möda; »ty där jag är, behöva ej min mor och syster någon annan ledsagare.»
»Men det är greve Horace», inföll min mor livligt, vänd till mig.
»Jag känner den herrn», svarade jag med en ton, varuti jag sökte inlägga all möjlig förolämpning.
Jag märkte min mor och min syster i sin ordning darra. Greven blev förfärande blek; emellertid förrådde icke något annat tecken, än denna blekhet, hans sinnesskakning. Han såg min mors farhåga, och med en hållning och en belevenhet, som visade mig vad jag tilläventyrs själv bort göra, bugade han sig och gick. Min mor följde honom ängsligt med ögonen; därefter, då han ej mer syntes till, drog hon mig hastigt till dörren och sade: »Låt oss fara! fort!»
Vi gingo utför trappan, stego i vagnen och kommo hem, utan att hava växlat ett ord.