Pauline/Kapitel 16
| ← Duellen |
|
Nordiska förlagets program → |
SEXTONDE KAPITLET.
SLUTET.
»Åtta dagar efter det uppträde, jag nu beskrivit», fortfor Alfred, »sutto vi i vår lilla boning i Piccadilly och frukosterade på var sin sida om ett litet thébord, då Pauline, som läste en engelsk tidning, plötsligt bleknade förskräckligt, släppte journalen, utstötte ett skri och föll i vanmakt. Jag ringde våldsamt; kammarjungfrun skyndade in; vi buro henne till hennes sängkammare, och medan man avklädde henne, gick jag ner för att skicka efter doktorn och i tidningen efterse orsaken till hennes svimning. Knappt hade jag öppnat den, förrän mina ögon föllo på dessa rader, översatta från Courrier Francais:
»Vi hava nyss inhämtat den mest sällsamma och hemlighetsfulla berättelse om en duell, som nyligen ägt rum i Versailles, och vars okända anledning synes böra sökas uti ett våldsamt hat.
»I förrgår morgon, den 5 augusti 1833, kommo två unga herrar, som tycktes tillhöra den parisiska aristokratien, till vår stad, bägge från olika håll, till häst och utan betjänt. Den ene begav sig till kasärnen på Rue Royale, den andre till Café de la Régence. Där framställdes en anhållan av dem till tvenne officerare, att följa dem till stridsplatsen. Vardera av de stridande hade medfört sina vapen; villkoren bestämdes, och duellanterna sköto på tjugu stegs avstånd från varandra. Den ene föll på platsen; den andre, vars namn är obekant, återvände genast till Paris, oaktat ett svårt sår, det han av motståndarens kula erhållit i axeln.»
»Den stupade var greve Horace de Beuzeval; man har ännu ej fått kunskap om hans motståndare.
Pauline hade läst denna artikel, och dess verkan hade blivit så mycket häftigare, som ingen med försiktighet berett henne därpå. Sedan min återkomst hade jag icke i hennes närvaro uttalat hennes mans namn; och ehuru jag kände nödvändigheten att snart berätta för henne den händelse, som gjorde henne fri, utan att låta henne få veta upphovsmannen till denna frihet, hade jag ännu ej fattat någon bestämd plan för detta meddelande, långt avlägsen från att tro, det tidningarne skulle förekomma min varsamhet och på sitt vanliga råa sätt meddela en nyhet, vilken, för att framföras till henne, vars hälsa alltid var vacklande, fordrade ännu mera skonsamhet än för varje annan kvinna.
I detsamma inträdde doktorn. Jag sade honom, att en häftig sinnesrörelse förorsakat Pauline ett nytt sjukdomsfall. Vi gingo tillsammans upp till henne. Hon låg ännu avdånad, oaktat det vatten, man stänkt i ansiktet, och det luktsalt, man låtit henne inandas. Läkaren talade om att åderlåta henne och började sina förberedelser härtill; då svek modet mig, och darrande som en kvinna, tog jag min tillflykt ner i trädgården.
Jag förblev där nära en halvtimme, med pannan lutad mot händerna och huvudet bestormat av tusende tankar. Vid alla de senare tilldragelserna hade jag passivt följt det tvåfaldiga intresset av mitt hat till greven och min vänskap för min syster. Jag förbannade denne man, ifrån den dag, då han med Paulines hand frånrövade mig min sällhet; och behovet av personlig hämnd, begäret att tillfoga ett fysiskt ont, i stället för den moraliska smärta, jag själv lidit, hade blint hänfört mig. Jag hade velat döda eller bli dödad. Nu, då saken var fullbordad, såg jag alla dess följder utveckla sig.
Någon slog mig sakta på axeln; det var doktorn.
»Och Pauline?» utropade jag med sammanknäppta händer.
»Hon har återfått sansen.»
Jag steg upp, för att skynda till henne; doktorn hejdade mig.
»Hör», fortfor han, »den händelse, som träffat henne, är allvarsam; framför allt behöver hon lugn. Gå icke in till henne nu!»
»Och varför icke?» frågade jag.
»Emedan det är angeläget, att hon ej erfar någon häftig sinnesrörelse. Jag har aldrig gjort er någon fråga om ert förhållande till henne; jag begär icke något förtroende. Ni kallar henne er syster; är ni hennes bror eller icke? Detta angår mig ej såsom människa; men desto mera som läkare. Er närvaro, er blotta röst har på Pauline en synbar verkan. Jag har alltid märkt det, och senast då jag höll hennes hand och uttalandet av ert namn märkbart fortskyndade hennes pulsslag. Jag har givit befallning, att ingen får gå in till henne i dag, med undantag av jag och hennes betjäning. Handla ej mot min föreskrift.»
»Är det då farligt?» utbrast jag.
»Allt är farligt för en organisation, så skakad som hennes. Denna kvinna behövde en dryck, som medförde glömska av det förflutna; hon har något smärtsamt inne, någon sorg, som tär henne?»
»Ja, ja», svarade jag; »ingenting är dolt för er, och ni har sett allt med vetenskapens ögon. Nej, det är icke min syster, det är icke min hustru, det är icke min älskurinna: det är ett änglalikt väsende, vilket jag älskar överallt, det jag likväl icke kan göra lyckligt, och som skall dö i mina armar, med sin dubbla krona såsom jungfru och martyr. Jag skall göra som ni vill, herr doktor; jag skall ej gå in förrän ni tillåter det; jag skull lyda er, som ett barn. Men när återser jag er?»
»Jag kommer tillbaka i dag.»
»Och jag, vad skall jag göra, min Gud!»
»Fatta mod, var man!»
»Om ni visste, hur jag älskar henne!»
Doktorn tryckte min hand; jag följde honom till dörren; sedan han gått, blev jag stående där han lämnat mig. Slutligen vaknade jag ur denna apati; jag steg maskinmässigt uppför trapporna, närmade mig hennes dörr; och då jag icke vågade gå in, lyssnade jag utanför. Jag trodde först att Pauline sov; men snart nåddes mitt öra av några kvävda snyftningar, jag lade handen på låset. Då erinrade jag mig mitt löfte, och för att ej bryta det, störtade jag ut ur huset, satte mig i den första hyrvagn jag mötte, och lät föra mig till Regent-Park.
Två timmar irrade jag omkring, nästan såsom en vansinnig, bland de spatserande, bland träden och bildstoderna; därpå återvände jag. I porten mötte jag en betjänt, som sprang ut för att söka läkaren. Pauline hade fått ett nytt nervanfall, förenat med yrsel. Denna gång kunde jag ej lägga band på mig. Jag störtade in i hennes rum, kastade mig på knä och fattade hennes hand, vilken hängde ned över sängkanten. Hon tycktes icke märka min närvaro, hennes andedräkt var hastig och avbruten, hon höll ögonen slutna, och några meningslösa ord gingo över hennes feberheta läppar. Doktorn inträdde.
»Ni har icke hållit ord», sade han.
»Ack, hon har ej igenkänt mig», svarade jag.
Icke desto mindre märkte jag hennes hand darra vid ljudet av min röst. Jag lämnade min plats åt doktorn; han gick fram till sängen, kände på den sjukas puls och förklarade ännu en åderlåtning vara av nöden. Emellertid tilltog det onda, oaktat det avtappade blodet; om aftonen hade en hjärnfeber utvecklat sig.
Åtta hela dygn låg Pauline försänkt i detta förfärliga medvetslösa tillstånd, varunder hon kände ingen och trodde sig beständigt hotad samt ropade oavbrutet på hjälp. Därefter begynte sjukdomens häftighet avtaga, och en ytterlig svaghet, en fullkomlig maktlöshet efterträdde denna yrande överspänning. Slutligen, då hon nionde morgonen, efter en något stillare sömn, åter öppnade ögonen, igenkände hon mig och uttalade sakta mitt namn. Vad jag erfor i detta ögonblick är omöjligt att beskriva. Jag kastade mig på knä, med huvudet stött mot hennes bädd, och började gråta som ett barn. I detsamma inkom doktorn, och fruktande en sinnesrörelse för henne, ålade han mig att gå ut. Jag ville göra motstånd; men Pauline tryckte min hand och sade med svag röst:
»Gå!»
Jag lydde. På åtta dygn hade jag ej tagit någon vila; jag lade mig; och något lugnad över hennes tillstånd, föll jag i en sömn, den jag behövde nästan lika väl som hon.
Den inflammatoriska sjukdomen försvann småningom, och efter tre veckor återstod endast en stor svaghet; men under denna tid hade det kroniska lidande, varav Pauline redan ett år förut varit hotad, gripit omkring sig. Doktorn tillstyrkte oss samma medel, som förra gången botat henne, och jag beslöt att draga fördel av de sista vackra dagarna på året, för att med henne taga vägen genom Schweiz till Neapel, där jag ville tillbringa vintern. Jag meddelade Pauline detta förslag; hon smålog sorgset över det hopp, jag satte till denna resa, och samtyckte med ett barns undergivenhet till allt. I första dagarne av september avreste vi till Ostende. Vi genomforo Flandern, följde Rhen uppför till Basel, besökte Bern och Neufchatelersjön och dröjde några dagar i Genève. Därefter gick resan vidare genom Oberland över Brunig, och vi kommo från Altdorf, då du mötte oss i Fruelen, vid stranden av sjön, som skiljer de fyra kantonerna.
Du förstår nu, varför vi ej kunde invänta dig. Pauline hade, då hon såg din avsikt att begagna vår båt, frågat mig efter ditt namn och erinrat sig, att hon flera gånger träffat dig dels hos grevinnan M—, dels hos prinsessan Bel… Vid blotta föreställningen att befinna sig tillsammans med dig, antog hennes ansikte ett sådant uttryck av fruktan, att jag förskräcktes däröver och befallde roddarne att genast lägga ut, evad du än kunde tänka om min ohövlighet.
Pauline lade sig på bottnen av farkosten, jag satte mig bredvid henne, och hon lutade sitt huvud mot mitt knä. Det var nu jämnt två år sedan hon lämnade Frankrike, på samma sätt sjuk och stödd mot mig. Under hela denna tid hade jag troget uppfyllt min ingångna förbindelse. Jag hade vakat över henne såsom en bror, jag hade vördat henne som en syster; alla mina omsorger hade gått ut på att bespara henne en smärta eller förskaffa henne ett nöje; alla mina önskningar hade vänt sig kring hoppet att en dag älskas av henne. När man länge levat tillsammans med en person, gives det föreställningar som på samma gång uppstå hos bägge. Jag såg hennes ögon fuktas av tårar; hon drog en suck och tryckte min hand, som hon höll mellan sina.
»Vad ni är god!» sade hon.
Jag spratt till, då jag hörde henne så direkt besvara min tanke.
»Tycker ni att jag gjort vad jag bort göra?» sade jag.
»O, ni har för mig varit min barndoms skyddsängel, som för ett ögonblick vikit ifrån mig, men som Gud återskänkt mig under namn av bror!»
»Nåväl, till belöning för denna hängivenhet, vill ni icke göra någonting för mig?»
»Ack, vad kan jag nu göra för er lycka?» sade Pauline. »Älska er? Alfred, i åsynen av denna sjö, av dessa berg, av denna himmel, av hela denna sublima natur. inför Gud, som skapat den, ja, Alfred, jag älskar er! Jag låter er ej veta något nytt, då jag säger er detta.»
»O, ja, ja, jag vet det», svarade jag; »men det är icke nog att älska mig, hela er tillvaro måste vara fästad vid min genom oupplösliga band. Det beskydd, ni tillåtit mig som en gunst, måste bliva min rättighet.»
Hon smålog sorgset.
»Varför småler ni så där?» frågade jag.
»Emedan ni alltid tänker på den jordiska framtiden, jag på den himmelska.»
»Huru!» sade jag.
»Inga illusioner, Alfred; de göra olyckan bitter och oläklig. Om jag bibehållit någon illusion, tror ni ej att jag givit min mor tillkänna, att jag ännu levde? Men då skulle jag än en gång behövt lämna min mor och er, och det hade varit för mycket. Också har jag på förhand haft medlidande med mig själv och berövat mig en stor glädje, för att spara mig en ytterlig sorg.»
Jag gjorde en bedjande åtbörd.
»Jag älskar er, Alfred», upprepade hon; »jag skall omsäga detta ord, så länge min mun kan uttala en stavelse. Fordra ej något mera av mig; och se till att jag kan gå hädan med ett rent samvete.»
Vad kunde jag säga, vad kunde jag göra mot en sådan övertygelse? Taga Pauline i mina armar och gråta med henne över den sällhet, som Gud kunnat beskära oss och över den olycka, som ödet gav oss.
Vi uppehöllo oss några dagar i Luzern, och foro därifrån till Zürich, samt vidare utför sjön till Pfeffers. Här ämnade vi dröja en vecka eller två; jag hoppades att det varma vattnet skulle medföra någon nytta för Pauline. Vi gingo att besöka den ymniga källan, varpå jag grundade denna förhoppning. Återkomna därifrån mötte vi dig på den trånga bron i den dystra grottan. Pauline nästan rörde vid dig, och detta nya sammanträffande förorsakade henne en sådan sinnesrörelse, att hon ville resa omedelbart därefter. Jag vågade ej sätta mig däremot, och vi togo genast vägen till Kostniz.
Jag kunde ej längre tvivla själv; Pauline försvagades synbart. Du har aldrig erfarit och skall, jag hoppas det, aldrig erfara denna gräsliga pina, att känna ett hjärta, som man älskar, långsamt upphöra att klappa under sin hand, att varje dag, med fingret på pulsen, räkna dess ökade feberslag, och att säga vid sig själv, varje gång man i en blandad känsla av kärlek och smärta trycker detta tillbedda väsende till sitt bröst: kanhända om en vecka, om fjorton dagar, om en månad, skall detta Guds verk, som nu lever, tänker och älskar, vara ett stelnat lik, utan liv och känsla!
Pauline åter tycktes, ju mera tiden för vår skilsmässa syntes nalkas, för dessa sista ögonblick hava samlat alla sitt snilles och hjärtas skatter. Utan tvivel spridde min kärlek ett poetiskt skimmer över denna hennes levnadsafton; men, ser du, denna månad, som förflöt mellan den dag, då vi mötte dig i Pfeffers, och den, då du från terrassen av ett värdshus vid Lago Maggiore nedsläppte en orangebukett i vår vagn, denna sista månad skall alltid föresväva mitt sinne, såsom för profeten dessa syner av de änglar, vilka uppenbarade dem Guds ord.
Vi anlände sålunda till Arona. Ehuru tröttad av resan, tycktes Pauline här så livas av dessa fläktar utav Italiens vind, att vi endast stannade för en natt ty hela mitt hopp berodde nu på att upphinna Neapel. Emellertid var hon följande dagen så sjuk, att hon ej kunde stiga upp förrän ganska sent, så att jag, i stället för att fortsätta resan i vagn, tog en båt till Sesto Calende. Vi gingo ombord klockan fem på aftonen. I samma mån, vi närmade oss, sågo vi i det sista varma och purprade solljuset den lilla staden liggande vid foten av sina kullar, och över dessa kullar härliga lunder av oranger, lagrar och myrtenträd. Pauline betraktade dem med en förtjusning, som ingav mig något hopp, att hennes tankar voro mindre dystra.
»Ni tänker, att det skulle vara bra ljuvt att leva i detta härliga land?» frågade jag henne.
»Nej», svarade hon; »jag tänker, att det skulle vara mindre smärtsamt att dö här. Jag har alltid drömt mig gravarna så», fortfor Pauline, »liggande mittuti en doftande trädgård, omgiven av träd och blommor. Hos oss sysselsätter man sig icke nog med dessa sista hemvist för dem vi älska; vi pryda deras bädd för en dag och glömma deras vilorum för evigt! Om jag dör före er, Alfred, återtog hon småleende, efter en stunds tystnad, »vore ni nog ädelmodig att, även efter döden, fortsätta de omsorger, ni ägnat mitt liv, skulle jag önska att ni erinrade er vad jag nu sagt.»
»O, Pauline! Pauline!» utbrast jag, slöt henne i mina armar och tryckte henne konvulsiviskt till mitt bröst, »tala icke så; ni dödar mig!»
»Nåväl, nej!» svarade hon; »men jag ville en gång säga er detta, min vän, ty jag vet att, om jag en gång sagt det, så glömmer ni det aldrig. Nej, ni har rätt; låt oss ej mera tala därom. Dessutom känner jag mig bättre; Neapel skall göra mig gott. Jag har länge önskat att se Neapel.»
»Ja», fortfor jag, avbrytande henne, »ja, vi skola snart vara där. Vi skola för vintern taga ett litet hus i Sorrento eller Resina. Ni skall där tillbringa vintern, värmd av solen, som här ej släckes; och i vår skall ni återkomma till livet med hela naturen. — — Vad fattas er, min Gud?»
»O, vad jag lider!» sade Pauline, styvnade krampaktigt och förde handen till sitt bröst. »Ni ser det, Alfred, döden är avundsam även på våra drömmar och sänder mig en plåga, för att väcka oss därur!»
Vi sutto tysta ända till dess vi lade i land. Pauline ville gå; men hon var så svag, att hennes knän sviktade. Det började mörkna; jag tog henne på mina armar och bar henne till värdshuset.
Jag lät giva mig ett rum bredvid hennes. Sedan lång tid var mellan oss ett förhållande så helgat och syskonlikt, att hon somnade under mina ögon, såsom under en mors. Då jag nu såg henne mera sjuk än någonsin, och misströstade att kunna följande dagen fortsätta vår resa, avsände jag ett bud med min vagn till Milano för att till Sesto avhämta doktor Scarpa.
Jag gick åter upp till Pauline; hon hade gått till sängs. Jag satte mig vid hennes huvudgärd. Man skulle sagt, att hon hade någonting att fråga mig om och ej vågade göra det. För tjugonde gången överraskade jag hennes blick häftad på mig, med ett oerhört uttryck av tvivel.
»Vad önskar ni?» sade jag. »Ni vill fråga mig och törs ej. Jag har redan flera gånger sett er betrakta mig så; är jag icke er vän, er bror?»
»O, ni är mycket mer än allt detta», svarade hon, »och det ges icke namn för att uttrycka vad ni är. Ja, ja, ett tvivel plågar mig, ett förfärligt tvivel! Jag skall upplysa det i ett ögonblick, då ni ej skall våga säga en osanning; men stunden är ännu ej kommen. Jag betraktar er, för att se er så mycket som möjligt… Jag betraktar er, emedan jag älskar er!»
Jag tog hennes huvud och lade det mot min axel. Vi förblevo en timma på detta sätt, varunder jag kände hennes flämtande andedräkt fukta min kind och hennes hjärta slå emot mitt bröst. Slutligen försäkrade hon, att hon kände sig bättre, och bad mig avlägsna mig. Jag steg upp, för att göra henne till viljes, och efter vanan förde jag min mun till hennes panna, då hon kastade sina armar kring min hals och tryckte sina läppar mot mina, mumlande i en kyss: »Jag älskar dig!» Sedan nedföll hon med huvudet på kudden. Jag ville omfamna henne; men hon sköt mig sakta undan och sade, utan att öppna ögonen: Lämna mig, min Alfred; jag älskar dig!… Jag mår bra… jag är lycklig!»
Jag gick ut ur rummet; jag hade ej kunnat stanna kvar i det tillstånd av exaltation, varuti denna feberaktiga kyss försatt mig. Jag gick in till mig och lämnade dörren på glänt, för att vid minsta buller skynda in till Pauline. Sedan, i stället för att lägga mig, avtog jag min rock och öppnade fönstret, för att hämta frisk luft.
Balkongen i mitt rum vette åt dessa förtjusande trädgårdar, som vi sett ifrån sjön, då vi närmade oss till Sesto. Mitt ibland citron- och lagerlundarne skimrade i månskenet några bildstoder, vita som vålnader. Jag stirrade så länge på en av dem, att min syn villades, och jag tyckte mig se den livas och vinka med handen, pekande på jorden. Snart blev denna synvilla så stor, att jag trodde mig höra den kalla mig. Jag tryckte händerna mot pannan, ty jag tyckte mig bliva vansinnig. Mitt namn, för andra gången uttalat med en ännu mera klagande röst, ryckte mig ur denna dröm; jag gick in i rummet och lyssnade. För tredje gången nådde mitt namn, ehuru svagare, mina öron. Rösten kom från rummet bredvid, det var Pauline, som ropade; jag störtade in till henne.
Ja, det var hon… hon själv, döende, och som ej velat uppgiva sin anda ensam; och då jag ej svarade henne, hade hon i sin dödskamp stigit upp från sin bädd, för att söka mig. Hon låg på knä uppå golvet. Jag störtade fram till henne och ville fatta henne i mina armar. Hon tecknade åt mig, att hon hade någonting att fråga; men som hon ej förmådde tala och kände döden nalkas, fattade hon min skjortärm, slet upp den med händerna och blottade det knappt igenläkta såret, vilket jag tre månader förut fått genom greve Horaces kula, visade med fingret på ärret, utstötte ett skri, föll baklänges och tillslöt ögonen.
Jag bar henne till sängen och hann endast trycka mina läppar mot hennes, för att emottaga hennes sista andetag och ej förlora hennes sista suck.
Paulines vilja blev efterföljd. Hon vilar i en av dessa trädgårdar, som behärska sjön, omgiven av orangernas doft och i skuggan av myrten- och lagerskogar.
»Jag vet det», svarade jag; »ty jag anlände till Sesto fyra dagar efter sedan du lämnat det, och jag har bett på hennes grav, utan att veta vem den inneslöt.»