Peik
| ← Mumle Gåsägg |
|
Smeden som de inte tordes släppa in i helvetet → |
PEIK.
Det var en gång en man och en hustru, som hade en son och en dotter. De voro tvillingar och så lika att man inte kunde skilja den ena från den andra annat än på kläderna. Pojken hette Peik. Så länge föräldrarna levde gjorde han alls ingen nytta. Det enda han gjorde var narr av andra, och han var så full av skoj och odygd att ingen fick vara i fred för honom. När de gamla dogo blev det värre för barnen, ty Peik ville ändå inte bli förståndig och göra nytta. Han förslösade det lilla som fanns efter föräldrarna och fortsatte att driva gäck med folk. Systern hon arbetade och knogade så mycket hon orkade, men det räckte inte till för dem båda ändå, och till sist frågade hon brodern om det verkligen var meningen att han ingen nytta skulle göra, och så sa hon:
»Vad ska vi leva av när du gjort av med allt vad vi äger och har?»
»Då går jag ut och lurar första man jag möter», sa Peik.
När det inte fanns mer att äta i stugan drog Peik åstad. Han gick och gick ända till dess han kom fram till kungsgården. Där stod kungen i förstun och när han fick se Peik så sa han:
»Vart ska du ta vägen, Peik?»
»Å, jag skulle bara se efter om jag kunde få tag på något att lura ett slag», svara Peik.
»Kan du inte försöka lura mig då?» frågade kungen.
»Nej, det går nog inte, för jag har glömt mina grejor därhemma», sa Peik.
»Kan du inte gå efter dom då?» sa kungen. »Det vore roligt att se, ifall du verkligen är en sådan mästare i att lura folk, som dom säger», sa han.
»Jag orkar inte gå», sa Peik.
»Då ska jag låna dig både häst och sadel», sa kungen.
»Jag orkar inte rida heller», sa Peik.
»Vi ska lyfta upp dig på hästen så kan du väl alltid hänga med», tyckte kungen.
Peik han kliade sig i håret och rev sig bakom örat och såg grubblande ut, men till sist lät han dem lyfta sig upp på hästryggen. Där satt han och slängde hit och dit så länge kungen kunde se honom, och kungen han skrattade så tårarna trillade, för maken till ryttare hade han aldrig skådat. Men så fort Peik kommit in i skogen ur synhåll för kungen, så satte han sig till rätta i sadeln och red som om han stulit både häst och mundering, och så fort han kom fram till närmaste by sålde han hästen och sadeln med.
Kungen gick hemma hos sig och väntade på att Peik snart skulle komma dinglande tillbaka på hästryggen, efter att ha hämtat sina grejor, och han skrattade gott åt minnet av pojken som satt som en hösäck i sadeln och slängde hit och dit, som om han inte kunnat besluta sig för åt vilket håll han skulle ramla av. Men tiden gick och Peik kom inte tillbaka, och till sist begrep kungen, att han blivit lurad både på häst och sadel av pojkbytingen. Då blev det annan låt i skällan, för kungen blev arg och ville fara efter Peik för att ta död på honom.
Men Peik fick reda på vilken dag kungen skulle komma, och då sa han åt sin syster att hon skulle sätta den stora täljstensgrytan med lite vatten i över elden. Just som kungen kom till stugan lyfte Peik grytan från elden och satte den på huggkubben och låtsades koka gröt i den. Kungen fann det högst märkvärdigt att grytan kunde koka utan att stå på elden, så han glömde sitt ärende i pur häpenhet.
»Vad vill du ha för den där grytan?» frågade han.
»Den säljer jag inte», svarade Peik.
»Varför vill du inte sälja den? Du ska få bra betalt», sa kungen.
»Nej, den här grytan sparar mig både ved och sågning, både körslor och vedbärning», sa Peik.
»Ja, men jag ger dig hundra daler», sa kungen. »Du har lurat mig på både häst och sadel och betsel med, men det gör detsamma om jag bara får grytan», sa han.
»Ja, så ta den då», sa Peik.
När kungen kom hem bjöd han främmande och ställde till gästabud, men maten skulle kokas i den nya underbara grytan, som ställdes mitt på golvet. Gästerna trodde att kungen blivit spritt språngande galen och skrattade i smyg åt hans majestät, som traskade runt grytan och rabblade: »Vänta bara, vänta bara, så ska ni se att det snart kokar.» Men det är ju klart att det inte kokade i grytan. Till sist förstod han att Peik lurat honom på nytt, och då blev han så ond, så nu skulle Peik dö, sa kungen.
När kungen kom fram stod Peik ute på vedbacken.
»Ville grytan inte koka?» frågade han.
»Nej, hon ville inte det, inte», sa kungen. »Men nu ska du få umgälla det», sa han och drog fram sin kniv.
»Nej, det är ju klart som dagen att hon inte kan koka, eftersom du inte fick huggkubben med», sa Peik.
»Lurar du mig igen?» frågade kungen.
»Det är ju bara när grytan står på kubben som hon kokar», påstod Peik.
»Vad ska du ha för den då?» frågade kungen.
»Trehundra daler», sa pojken, »men ers majestät ska få den för två, för gammal vänskaps skull», tyckte han.
Så fick kungen kubben och for hem och bjöd främmande och ställde till gästabud och skulle koka maten i grytan, men grytan ville inte koka fastän hon stod på huggkubben. Kungen svansade omkring grytan orolig och nervös och tjatade sitt eviga: »Vänta bara, vänta bara, så kokar det snart.» Men det blev ingenting kokat. Då förstod han på nytt att han blivit lurad. Han rev sig i skallen och väsnades och skrek att nu skulle Peik döden dö tvärt på fläcken, om han så grät eller skrattade.
Men Peik var beredd på att ta emot kungen. Han hade slaktat en get och blodet hade han hällt i magskinnet och det hade han sedan stoppat ner i barmen på sin syster, och sagt henne hur hon skulle göra när kungen kom.
»Var är Peik?» skrek kungen så fort han kom inom dörren. Han var så ond att han skalv i rösten.
»Han är så sjuk så han orkar inte röra sig», svarade systern, »och han skulle just nu försöka få sova lite.»
»Du ska väcka honom», sa kungen.
Men det tordes hon inte, för Peik var så ilsksint.
»Ja, men jag är ändå mera ilsksint», sa kungen, »och vill du inte väcka honom så ska jag göra det, och då så —»
Jo, då var det nog bättre att systern väckte honom, sa hon, och så gick hon fram till sängen och knuffade på brodern. Men han röt till och tog fram en liten kniv under madrassen och med den skar han systern i barmen så att getmagen sprack och blodet sprutade ut på golvet. Systern låtsades att hon dog och ramlade i golvet.
»Ett sånt odjur du är, Peik», skrek kungen, »ska du mörda din syster, och det till på köpet mitt för mina ögon?»
»Det är ingen fara med liket så länge jag har luft i lungorna», sa Peik och tog fram ett bockhorn, som han blåste en lustig melodi på. Sedan satte han hornet i magen på sin syster och blåste liv i henne igen.
»Bevare mig väl», sa kungen, »kan du blåsa liv i de döda?»
»Ja, hur skulle jag annars bära mig åt», tyckte Peik, »jag som råkar slå ihjäl så många därför att jag är så ilsksint», sa han.
»Ja, se det är jag med», sa kungen. »Det där hornet måste du låta mig få köpa. Du ska få hundra daler för det med och så förlåter jag dig att du lurade mig med både hästen, grytan, kubben och hela kånkarången», sa kungen.
Peik menade att det var svårt för honom att vara av med hornet, men eftersom det var kungen som ville ha det, så måste han ge med sig. Och kungen tog hornet och reste hem det fortaste han kunde och han var knappt kommen inom dörren innan han fick lust att pröva hornet. Han började gräla och träta med drottningen och den äldsta dottern och fruntimren käbblade emot förstås, det är klart. Men innan de visste ordet av drog kungen fram sin kniv och stack ihjäl både drottningen och dottern, och alla de andra flydde förfärade ut ur rummet.
Kungen gick omkring dem en stund och påstod att det inte var någon fara med dem så länge han hade luft i lungorna. Han sa allt möjligt tokigt som han hört Peik säga, och så tog han då fram hornet och började att tutilura i det. Men hur han blåste och pep så fick han inte liv i de döda, varken den dagen eller nästa. Fruntimren förblevo döda och kungen måste till sist slänga ner dem i jorden och hålla gravöl till på köpet.
Men sedan for han till Peik igen, och nu skulle det allt bli annat av. Peik visste emellertid av att kungen skulle komma, så han sa till systern:
»Nu får du ta på dig mina kläder och ge dig i väg, och till tack får du ta och behålla allt vad vi äger tillsammans.»
Hon bytte kläder med brodern och packade ihop och gav sig i väg det fortaste hon kunde, och där satt nu Peik ensam i stugan klädd som en jänta.
med buller och bång genom stugdörren.
»Han har rest sin väg», sa pojken som satt där klädd i systerns kläder.
»Jaså», sa kungen, »hade han nu varit hemma så hade jag dräpt honom, för en sådan rackare och kanalje behöver inte få leva», sa han.
»Ja, se han hörde att kungen tänkte komma hit, och då gav han sig i väg, för han förstod nog att majestätet var ont för alla narrstrecken han gjort», sa systern som var brodern. »Och mig, stackars flicka, lät han sitta här ensam, utan både mat och dryck», sa hon.
»Följ med mig till kungsgården», sa kungen, »det är inte lönt att du sitter här och svälter för hans skull», sa han.
Det ville hon gärna förstås, och i kungsgården fick hon lära allt möjligt fint, och hon blev behandlad som om hon varit kungens egen dotter. Kungen saknade inte sin äldsta dotter längre, ty Peik han sydde och spann och vävde och lekte med de mindre systrarna, så man kunde rakt bli varm om hjärtat att titta på.
Efter en tid kom det en friare till gården. Kungen sa att han hade tre döttrar och prinsen skulle själv få välja vilken av dem han ville ha. Han skulle få gå upp i vävkammaren och prata med töserna och bekanta sig med dem, att börja med, sa kungen. Prinsen blev kär i Peik och kastade en fin silkesklänning rakt i armarna på henne, som var en pojke. Sedan började man brygga och baka till bröllopet, och för varje dag som gick kom alltmera folk som ville vara med på festen. När kvällen kom på bröllopsdagen vågade Peik emellertid inte stanna längre i kungsgården, utan han la benen på ryggen och gav sig i väg. Det blev ett letande och ett sökande efter bruden, men hon stod inte att hitta, och så måste gästerna ge sig i väg hem just när det var som roligast.
Kungen var både ond och ledsen och grubblade på hur detta kunde hänga ihop. Till sist satte han sig i sadeln och red ut på promenad. Det blev så tråkigt att bara sitta hemma och grubbla. Men när han kom utanför gärdesgården så fick han se Peik, som satt på en sten och spelade på munharmonika.
»Sitter du här du, Peik?» sa kungen.
»Ja, visst sitter jag här, var skulle jag annars sitta», sa Peik.
»Nu har du lurat mig skamligt gång på gång», sa kungen. »Men kom nu med hem, så att jag får dräpa dig», sa han.
»Ja, eftersom det inte finns någon annan råd, så får jag väl gå med då», sa Peik.
När de kommo hem till kungsgården gjorde de i ordning en tunna, och i den skulle Peik sättas. När allt var i ordning kördes tunnan upp på ett högt berg. Där skulle Peik ligga i tre dygn för att få tid att tänka över och ångra allt ont han gjort, och sedan skulle han rullas utför berget rakt ner i floden. På tredje dagen kom en rik man gåendes förbi på berget, och då hörde han hur Peik sjöng inne i tunnan: »Till himmelriket, till himmelriket måste jag fara, men inte längtar jag, inte längtar jag in i änglarnas skara.»
När den rike mannen hörde sången, frågade han hur mycket Peik ville ha för att byta ut sin lott mot hans. Peik menade att gubben nog måste betala bra, för det var inte var dag som det gick skjuts till himmelriket, sa han. Mannen var så trött på livet att han ville gärna ge Peik allt vad han ägde. Och så slog han ut botten i tunnan och bytte plats med Peik.
»Lycklig resa!» ropade kungen när han sparkade tunnan utför berget. »Nu du, Peik, kommer du fortare utför floden än om du åkte efter ren på isen, och nu äntligen blir jag kvitt både dig och ditt lurendrejeri», sa han.
Innan tunnan hunnit halvvägs utför floden fanns det ingenting kvar varken av den eller av mannen som låg inuti. Men när kungen kom hem till kungsgården satt Peik på trappan och spelade munharmonika och väntade på honom.
»Sitter du där, Peik», sa kungen skräckslagen.
»Ja, visst sitter jag här, var skulle jag annars sitta?» sa Peik. »Jag tänkte fråga om jag kunde få hyra rum för alla mina feta hästar och plats för allt mitt guld här i kungsgården», sa han.
»Vart skickade jag dig, månntro, eftersom du blev så rik?» frågade kungen.
»Du skickade mig ju i floden, vet ja», sa Peik. »När jag kom ner på botten så fann jag hästar och boskap och guld i sådana massor, att det bara var frågan om hur jag skulle kunna få med mig så mycket som möjligt, vet ja.»
»Vad vill du ha för att göra mig den tjänsten att skicka mig samma väg?» frågade kungen.
»Nå, det är ju inte så stort besvär, och eftersom du inte tog något för den tjänsten av mig, så vill jag inte ta något för att göra detsamma med dig», sa Peik.
Så stoppade han kungen i en tunna och körde upp honom på berget, och sedan gav han honom friskjuts ner i floden. Men sedan det var gjort, gick han tillbaka till kungsgården, och där firade han bröllop med den yngsta prinsessan. Sedan styrde han land och rike som en hel karl, och han slutade upp med att lura folk och skötte sig så väl, att alla glömde lurendrejaren Peik, men alla mindes den präktige kungen som hette Peik.