Pennskaftet/Kapitel 18

←  Kapitel 17

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 18

Kapitel 19  →

XVIII.

— Det har aldrig idkats så mycket sällskapsliv inom rösträtten som i höst, sade Anna Gylling.

— Och aldrig förr har det heller opåtalt fått insmyga sig så välska seder bland oss, ifyllde Kerstin Vallmark och såg förebrående på Cecilia, som i sin egenskap av värdinna för aftonen såg helt skuldmedveten ut.

— Vet ni, flickor, kom det borta från det hörn, där Ester Henning vecklat ihop sig, jag för min del känner ingen ånger över dessa sista dagarnas utsvävningar. Som läkare anser jag att de varit utsprungna ur en naturlig självbevarelsedrift, de har helt enkelt hindrat oss att förgås av nervositet över valen. Om vi nu, när kampanjen är lyktad och det återstår att vänta på resultaten, skulle suttit hemma på våra rum och grubblat över den och åter den saken, som möjligen kunde ha gjorts på det att vår kandidat icke skulle fallit igenom i Filipstad eller Vimmerby, då hade vi varit sanatoriemässiga allasammans. Jag vet i alla fall inte hur det är med Pennskaftet?

Flickan hade icke varit med om rösträttsmåltiden, hon var nyss inkommen och satt borta vid dörren i en besynnerligt spänd och lyssnande ställning, som icke gav vila.

— Det är gott, att det är över snart, så att vi kan få dö sen, tröstade Kerstin Vallmark, som såg ovanligt sliten och liten ut, där hon satt i Cecilias bästa stol och rökte flitig och fåmäld.

Det blev en stunds tystnad. Pennskaftet steg upp och gick ut men kom ögonblickligen tillbaka igen, som om hon bytt om uppsåt, och återtog stillatigande sin plats. Tystnaden förlängdes. Man orkade icke för hundrade gången säga: — Hur tror du det går? och man visste, att ännu på en timme lönade det sig icke att ringa upp till någon tidning eller gå bort till Gustav Adolfs torg.

Det var valdagen, och dagen hade varit het.

Kerstin Vallmark hade under en morgonlektion blivit utkallad till telefonen, där en ivrig och förtrytsam stämma underrättat henne om ett fult och oförutsett valknep, som meddelaren upptäckt vid en vallokal, och som med varje minut som gick skadade de intressen, som även voro rösträttskvinnornas. Seminarieeleverna, genom henne politiskt intresserade, bytte blickar, när hon kom in från telefonen, blek av vrede och energi.

— Det är tjugu minuter kvar på lektionen, sade hon, men ni får sköta er själva, här står stora ting på spel.

— Får vi hjälpa adjunkten? frågade de alla med en mun.

Där flög ett sken av odygd över adjunktens ansikte, men det slocknade i samma sekund. Nej, man skickade icke ut högsta seminarieklassen som sandwichmän, hur stor lust man än hade, och hur väl man än skulle behöva den för ett sådant ändamål.

— Jo, sade hon sedan efter att ha tänkt en minut, ni kan dela upp er i patruller om två och två, fördela de olika vallokalerna er emellan och låta mig veta så fort som möjligt, hur det går till. Det hinner ni med innan nästa lektion. Flickorna gåvo sig av, strålande av förtjusning och viktighet, men adjunkten stod under en halvtimme i telefonen och arbetade fort och klart med den koncentrerade energi, hon ibland kunde utveckla.

Hon ringde först till Anna Gylling: — Vi behöver låna generalens bil, hela dagen, kom ögonblickligen, du skall få veta mer sedan.

Så till Ester Henning: — Kan du satsa tjugu kronor och din förmiddag, så skaffa folk, som inte viker från vallokalerna och ser upp med allt bedrägeri. Är det svårt att bli ledig? Ja, själv har jag inte försummat mitt arbete en enda dag på fem år, utom två gånger, då jag varit på uppvaktning hos kungen och hos statsministern. Men i dag gör jag det.

Till Pennskaftet: — Sätt dig genast ner och skriv ett upprop att föras in i aftontidningarna, och se till, om du kan få det tryckt som flygblad i några tusen exemplar, men fort. Ring till Cecilia och säg, att det blir supé av hennes middag, och försök att få henne med och vik inte sedan från Östermalm, för där är det värst. Jag har redan satt i gång en teckningslärarinna, som målar ett jättelikt varningsrop att åka kring med i generalens bil. I bilen skall sitta Jane, Anna och jag. Seså, nu är hela Dragarlaget i arbete!

Nu var emellertid röstningen i det närmaste överstökad, och man hade endast att vänta. Någon bröt plötsligt tystnaden med att föreslå, att man skulle se efter om aftontidningarna verkligen infört uppropet.

— Jag går, sade Pennskaftet hastigt och försvann ur rummet. Men alla hade rest sig liksom på ett givet tecken.

— Jag står inte ut att sitta längre — — — inte jag heller — — — låt oss gå allasammans. Cecilia fick fatt i Pennskaftet, just som hon skulle slinka ut genom tamburdörren.

— Vad fattas dig? viskade hon.

— Dick, sade Pennskaftet och såg ett ögonblick på henne med förtvivlade ögon.

— Det är därför jag har ägnat mig så helt åt valen, tillade hon med ett slags leende, gjorde sig sakta lös från Cecilia och försvann.

Det hade på nytt kommit liv över sällskapet, endast Cecilia gick tyst mitt i allt pratet och valanekdoterna och såg efter Pennskaftet, som lik en snabb och bedrövad råtta kilade den tomma kajen uppför och dök in bland träden i Berzelii park.

— Nu Pennskaft, tänkte hon, är den stund kommen, då du skall bestå provet.

Man beslöt att slå en lov omkring de olika vallokalerna, där var emellertid inte mycket att se, allt intresse hade tydligen koncentrerat sig vid Gustav Adolfs torg.

Under sin rundtur kommo de att gå förbi de trakter, där Cecilia bott, när hon var tjugu år och skulle varit lycklig. Där uppe i ett fönster, där nu brann en ensam rödgul lamplåga, hade hon suttit, skymning efter skymning med huvudet i händerna och blicken oavlåtligt och tåligt riktad mot den punkt, där någon, om han fick tid och så vidare, skulle bli synlig för att gå ett par slag i väntan, medan hon, som alltid borde vara redo, fick kappa på sig och kom ner i ett tillstånd av oblandad sällhet. Hon hade då alltid inbillat sig, att den skarpa tegelmurkanten skulle så småningom nötas sönder av hennes blickar, och när de nu gingo förbi, drog hon oförmärkt av handsken och strök prövande med handen uppefter murkanten, nu efter åtta år.

Utanför tidningarnas fönster vid torget stodo redan människor i små klungor likt bin utanför ett fluster, men inom en mycket kort stund voro skarorna så täta, att nyheterna måste langas från de närmast stående ut i periferien. När de första röstsiffrorna kommo in, hade alla de små klungorna smält ihop till en enda, som fyllde hela torget, och blivit en massa, som levde på varenda punkt med flera energicentra, från vilka en brännande eld av intresse göt sig ut över torget i den isigt kalla och fuktiga höstnatten.

Ett av de allra starkast laddade energicentra utgjordes av en liten grupp av kvinnor, som livligt och eftersom nyheterna kommo in alltmera hoppfullt kommenterade situationen.

Pennskaftet hade uppe från sin tidnings fönster sett och känt igen sina vänner, och nu klöv hon massan som en liten tunn kniv för att nå dem.

— Vi har just segrat i femte kretsen, sade hon andfådd med hela ansiktet lysande av sinnesrörelse. Det kommer upp i fönstret om ett ögonblick.

Det kunde inte hjälpas, man måste skaka hand med varandra.

— Ser ni, vad var det jag sade, nu kommer siffrorna upp, och där de besegrades!

— De har dåliga siffror.

— De »tänkte för högt om kvinnan», och deras fall blev stort, sade Anna Gylling bistert.

— En seger till, hör de hurrar! Ester Henning tog upp sin näsduk, som hon svängde entusiastiskt. I nästa ögonblick hade kamraterna följt hennes exempel, och snart fladdrade näsdukar som en flock fjärilar över den svarta människomassan, medan pojkar, som voro ute olovandes i natten, skränade utan att veta varför, och en och annan hyssning och vissling vid ett misshagligt namn endast ökade det brokiga och upphetsade i stämningen.

— Skall du nu gå igen, Pennskaft?

— Ja, jag vill in på kontoret. Ni skulle se manfolken där inne, de arbetar var på sin post, oavlåtligt utan att växla annat än siffror med varandra, kallögda och åtstramade av energi — luften där inne är alldeles laddad, det är det enda ställe på jorden, där jag står ut att vara i natt, Cecilia.

Minuter gingo, timmar gingo, det blev midnatt. Men man stod alltjämt kvar på torget utan att erfara någon trötthet. Dimman växte, den stora statyn av malm liknade alltmer en grå skugga, som man borde kunna se rakt igenom, och ljuset från den elektriska båglampan bakom flöt som en spöklik gloria samman kring den döde konungens huvud.

Pennskaftet kilade natten igenom fram och tillbaka mellan tidningskontoret och vännerna på torget, som skämtade med henne över hennes otålighet.

Klockan var två, då man lämnade torget, men man var för glad, för högtidligt stämd för att kunna skiljas utan vidare, och man for tillbaka till Cecilia, där Kristin väntade med världens varmaste kaffe. Hon hade fördrivit tiden med att baka något, som genast döptes till valnattstårta, det kom vin, och stämningen blev segerdrucken och jublande. Man hade arbetat så hårt, och här var, tyckte man, lönen. Nu i natten tycktes allt så hoppfullt och ljust, man tyckte sig kunna sträcka ut handen, och segern skulle läggas däri.

— Vad jag gläder mig till att börja vila sedan, sade Anna Gylling. Jag skall sy spetsar.

— Vad jag gläder mig till att börja arbeta på allvar, sade Kerstin Vallmark högt.

Allas hjärtan voro öppna, var och en kröp fram med den lilla privata dröm, som annars gömdes djupast i hjärtat. Man hade ju kommit från alla håll och samlats kring rösträtten, men nu var man, föreföll det, så långt hunnen, att det inte kunde skada att rådgöra om vad man skulle göra med de oceaner av tid och energi, som skulle stå till ens disposition, när man inte längre hade rösträtten att arbeta för.

Endast Anna Gylling sade med en blick på det bleka, något utnötta sällskapet: — Jag tror inte det blir mycket över av rösträttskvinnorna till att göra nytta med, när den dagen kommer, då inga rösträttskvinnor behövs längre. Nej, ni får allt sätta er in i, att ni generöst offrat era liv åt det, och nu är det för sent att ta dem tillbaka.

— Prat, sade Kerstin litet föraktligt, jag är trettionio år och skulle vara färdig, sen jag skaffat mig rösträtt? Nej, jag måste ha något att agitera för. Jag kommer att kasta mig huvudstupa in i politiken, och jag förmodar, att en feminist ännu på hundra år inte behöver vara orolig för sysselsättning.

— Jag skall flytta på landet, sade Jane Horneman med tindrande ögon.

— Du tycker, att hönsskötsel blir en lämplig och lycklig avslutning på din karriär som feminist, högg Kerstin Vallmark i litet häftigt.

Det var inte så illa menat, men Jane Horneman, som drömde vackra drömmar om stora anslag av riksdagen till yrkesskolor för kvinnlig ungdom, kände sig avkyld och teg.

Det blev en paus.

— Älskade, tänkte Pennskaftet med hårt hoptryckta händer, o älskade, jag har skrutit, jag har hycklat, jag har haft orätt. Intet i världen kan ersätta en kvinna att förlora den hon älskar, jag har lärt det nu, och om jag får dig tillbaka, skall jag alltid minnas det. Jag skall alltid bli en mycket ödmjuk kvinna, min älskade, en mycket ödmjuk kvinna — — —

— Vi kommer allt ändå att sakna den här tiden, sade slutligen Jane Horneman, och när hon talade, märkte alla plötsligt, att det kommit en annan stämning över deras hjärtan. Vi alla, som varit enade i ett enda stort och handgripligt mål, vi kommer att driva ut i världen med våra företag och älsklingsplaner. Var och en kommer att välja sin åkerlapp att bruka, vi kommer att träffas och söka intressera varandra för vår sådd och vår gröda, men det blir aldrig som förr.

— Vi har ju våra minnen att ta till, sade Cecilia med vemodig ton, som kom hela sällskapet att tänka på den tid, då det skulle samlas med trötta och gråa huvuden kring tebordet och tala om forna tider, av vilka de skulle minnas endast arbetsglädjen, kamratskapet, entusiasmen och det ljuva i att hoppas och vänta, icke tröttheten, modlösheten, enformigheten och nederlagen.

För sin del tänkte Cecilia, trött till döden: — Jag orkar icke med att ta ihop med något nytt, när detta är gjort. Men hon skämdes över att säga det högt.

Pennskaftet hade smugit sig ut i herrummet och grät med huvudet mot en byråkant. Kristin, som satt och sov på en stol med Scrivers själaskatt i knäet, vaknade upp vid en snyftning, såg på det stackars barnet med oändligt medlidande och sade till slut utan en fråga, med en äldre kvinnas erfarna resignation: — Kära fröken, det är så utsett, att man skall ha sorg av karlarna.

Klockan var tre, då sällskapet bröt upp, man var tankfull och fåordig, ty på bottnen av denna dag, som burits av så många stämningar, hade man funnit vemod, vemod över vad man trodde vara segern.

— Men var är Pennskaftet?

Man letade efter flickan, hon var försvunnen, ingen hade märkt hur hon öppnat tamburdörren och smugit sig ut i natten.

Men när allt var tyst och släckt, stod Cecilia ensam i sitt sängkammarfönster och såg ut i mörkret och avundades Pennskaftet, som hade någon i världen, till vars dörr hon kunde gå och gråta och begära att bli insläppt.