Quentin Durward/Kapitel 17
| ← Landstrykaren |
|
Spådomen → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Den utspionerade spionen.
Hvad vill den råa stöfvarn? Lurifaxen
Som lurats? Bort med handen! Ej ni passar
För sådant landtligt sällskap.
Ben Jonson.
å Quentin skyndade ur klostret kunde han, tack
vare det klara månskenet, varseblifva
ziguenarens mörka figur, der han med en piskad
hunds skyndsamhet ilade längs den lilla
bygatan och tvärs öfver den släta ängen, som låg der bakom.
»Min vän löper fort», sade Quentin för sig sjelf, »men han måste löpa ännu mycket fortare, om han vill undkomma den snabbaste fot som ännu trampat Glen-houlakims ljunghedar.»
Som han lyckligtvis hade lagt af sig både kappa och rustning, hade den skotske bergsbon full frihet att utveckla en snabbhet, som var oupphunnen i hans hembygds dalar och som, oaktadt den fart hvarmed ziguenarn sprang, likväl tycktes utvisa, att denne snart skulle upphinnas af sin förföljare. Detta var likväl ej Quentins mening; ty han ansåg det för vigtigare att bevaka Hayraddins rörelser än att afbryta dem. Han styrktes ytterligare häri genom den ihärdighet, hvarmed ziguenaren fortsatte sitt lopp i samma riktning, och som han fortfor dermed, äfven sedan skrämseln öfver hans plötsliga utdrifvande ur klostret måste hafva upphört att inverka på honom, så tycktes detta antyda, att hans lopp måste hafva ett bestämdare mål, än som kunde förmodas hos en person, hvilken oförmodadt vid midnattstiden blifvit jagad ur ett godt qvarter och endast söker en ny hviloplats. Han såg sig ingen gång tillbaka, så att Quentin oförmärkt kunde följa honom, och då ziguenaren slutligen hunnit öfver ängen och nått randen af en liten ström, hvars stränder voro beklädda med pilar och alar, märkte Quentin att han stannade och blåste en svag ton på sitt horn, hvilken signal på något afstånd besvarades at en hvissling.
»Detta är ett möte», tänkte Quentin; »men huru skall jag komma nog nära för att höra hvad som säges? Ljudet af mina steg och prasslet i buskarne, genom hvilka jag måste bana mig väg, skola förråda mig, om jag ej är försigtig. Vid St. Andreas, jag vill smyga mig på dem, som om de voro rådjur på Glenisla; de skola erfara, att jag ej lärt min jagtkonst för ro skull. Der borta mötas de, de båda skuggorna — och två äro de verkligen; om de upptäcka mig och deras afsigt, såsom sannolikt är, ej är den vänskapligaste, så har jag ej fördelen på min sida. Och så förlorar grefvinnan Isabella sin stackars vän! Än se'n — han vore ej värd att kallas så, om han ej för hennes skull vore färdig att möta ett helt dussin. Har jag ej korsat min klinga med Dunois, Frankrikes yppersta riddare, och skulle jag frukta för en hel stam sådana der landstrykare? Pah! Med Guds och St. Andreas’ bistånd skola de finna mig både behjertad och försigtig.»
Med detta beslut och med en varsamhet, som han lärt under sin vistelse i skogarne, nedsteg vår vän i den lilla strömränniln, som omvexlade i djup, än knapt betäckande hans skor, än nående honom upp till knäna, och smög sig sålunda sakta framåt, dold af de stranden öfverhängande grenarne och med steg, som voro ohörbara under vattnets sorl. På detta sätt kom den unga skotten obemärkt allt närmare och närmare, tills han tydligt hörde rösterna på dem, som voro föremål för hans iakttagelse, ehuru han ej kunde urskilja orden. Som han vid detta lag befann sig under de slokande grenarne af en ståtlig tårpil, som nästan vidrörde vattenytan, grep han fatt i en af dem, och utvecklande på en gång stor vighet, skicklighet och styrka, svingade han sig med dess tillhjelp upp i trädet, bland hvars mellersta grenar han satt trygg för upptäckt.
Från denna ståndpunkt varseblef han, att den person, med hvilken Hayraddin samtalade, var en af dennes egen stam, och märkte till sin stora harm, att han, om han kom dem aldrig så nära, ej skulle kunna förstå det språk de talade, all den stund det var honom fullständigt okändt. De skrattade mycket, och då Hayraddin sprang hit och dit, liksom för att visa den andre hvad som händt, och slutligen gnuggade sig med handen på skuldran, betviflade Darward ej längre, att han omtalade den bastonad han fått före sin flykt ur klostret.
Plötsligt hördes åter på afstånd en hvissling, som besvarades med en låg ton eller två från Hayraddins horn, och strax derefter framträdde en grof, reslig karl af ett krigiskt utseende, som, hvad kroppsbygnad och muskler beträffade, bildade en skarp motsats till de små och finlemmade ziguenarne. Öfver axeln bar han ett bredt gehäng, som uppbar hans svärd, hvilket utsträckte sig i nästan helt och hållet sned riktning; hans byxor voro pikerade med genomdragna olikfärgade puffar af siden eller flor och fastknutna med minst fem hundra bandrosor vid hans tätt åtsittande buffellädersjacka, på hvars ena arm syntes hans kaptens vapen, ett vildsvinshufvud i silfver. En ovanligt liten hatt satt vårdslöst på sned på hans hufvud, hvarifrån ett rikt lockigt hår nedföll på båda sidor om hans breda ansigte och blandades med ett lika bredt, omkring fyra tum långt skägg. Han bar en lång lans i handen, och detta i förening med hela hans drägt antydde, att han var en af dessa tyska äfventyrare, som voro kända under benämningen lansknektar och som utgjorde en fruktansvärd del af den tidens infanteri. Dessa lejda krigare voro naturligtvis en grym och roflysten soldatesk, och som ett löst tal var gängse ibland dem, att en lansknekt ej finge inträde i himmeln för sina laster och i helvetet för sitt gräliga och uppstudsiga lynne, så lefde de käckt, som om de hvarken sökt den ena eller fruktat det andra.
»Donner und Blitz!» var hans första helsning, i en tysk-fransk munart, hvilken vi endast ofullkomligt kunna efterhärma. »Hvarför ni hafva låtit mig löpa med limstången dies' tri nätter?»
»Jag kunde omöjligen råka er förr, mein herr», sade Hayraddin mycket ödmjukt. »Jag har med mig en ung skotte med ett öga så qvickt som en vildkatts, hvilken bevakar min ringaste rörelse. Han misstänker mig redan, och skulle han finna sina misstankar bekräftade, så vore jag på fläcken dödens barn, och han förde qvinnorna tillbaka till Frankrike igen.
»Was Henker!» sade lansknekten. »Vi vara tre — vi anfalla dem i morgon och bortföra qvinnorna utan vidare krus. Ni säga de två betjenter vara krukor — ni och er kamrat sköta dem, och der Teufel tage mig, om jag inte får bugt på er skotska vildkatt.»
»Det vore för mycket dumdristigt», sade Hayraddin; »ty ntom att vi sjelfva ej duga stort, då fråga är om att slåss, så har den junkern mätt sig med den bästa riddare i Frankrike och gått ifrån saken med heder. Jag har hört dem som sågo honom ansätta Dunois hårdt nog.»
»Hagel und Sturmwetter! Det endast vara er feghet som tala så», sade tysken.
»Jag är inte mer någon poltron än ni», sade Hayraddin; »men slåss är inte min sak; vill ni hålla er vid vårt aftal, så är det bra, hvarom icke, för jag dem till biskopens palats, och Wilhelm de la Marck kan lätt bemäktiga sig dem der, förutsatt att han blott är hälften så manstark, som han påstod för en vecka sedan.»
»Potz tausend! vi vara så starka och starkare; men vi hafva hört om ett hundra lansar från Burgund — das ist — ser ni, fem man till hvar lans göra mig femhundra, och då, tage mich der Teufel, de förr söka upp oss än vi dem, ty den biskop hafva en gut styrka på fötter — ja, så han hafva.»
»Ja, då måste ni låta det förblifva vid det der bakhållet vid de tre konungarnes kors, eller också ge upp hela saken», sade ziguenaren.
»Gieb upp — gieb upp den rika brud för vår ädla hauptman — Teufel! Jag förr storma helvetet. Mein Seel! vi alla bli prinsar och bertigar, och vi skola undersöka den Weinkeller och snappa bort de mögliga franska kronorna och kanske också de vackra töserna, då han med Skägget fått sitt lystmäte på dem.»
»Vi stå således fast vid bakhållet vid de tre konungarnes kors?» sade ziguenaren.
»Mein Gott, ja — ni svära att föra dem dit, och då de vara på knä framför korset och ned från sina hästar, hvilket alla mensken göra, utom sådana svarta hedningar som du, vi falla öfver dem, och de vara våra.»
»Ja, men jag lofvade detta stycke skurkstreck blott med ett förbehåll», sade Hayraddin. »Ni får ej kröka ett hår på den unge mannens hufvud. Om ni svär mig detta vid era tre döda män i Köln, så vill jag vid de sju nattvandrarne svärja att för öfrigt tjena er troget. Men bryter ni er ed, skola nattvandrarne väcka er ur er sömn sju nätter å rad vid midnatten, och på den åttonde skola de strypa och uppsluka er.»
»Men, Donner und Hagel, hvarför ni vara så ifrig om denna pojkes lif? Han ej vara af ert blod eller på minsta vis slägt med er», sade tysken.
»Det begriper ni inte, ärlige Heinrich; somliga menniskor äro roade af att skära af halsar, andra att hålla dem hela. Svär derför att ni vill skona honom till lif och lem, eller, vid den strålande stjernan Aldebaran, blir det ingenting af med den saken. Svär, och det vid de tre konungarne af Köln, som ni kallar dem; ty jag vet att ni ej bryr er om någon annan ed.»
»Du bist mir ein komischer Mann», sade lansknekten; »jag svär —»
»Inte ännu», sade ziguenaren; »helt om, min tappre lansknekt, och se åt öster, ty eljest kanske konungarne inte höra er.»
Soldaten aflade eden på det sätt som föreskrefs och förklarade derefter, att han skulle hålla sig beredd, tilläggande att stället var fullkomligt passande, eftersom det ej låg mer än fem mil från deras närvarande lägerplats.
»Men vara det inte säkrast», fortfor han, »att hafva ein fähnlein ryttare på den andra väg, till venster om det värdshus, som kunna snappa opp dem, om de gå den väg?»
Ziguenaren besinnade sig ett ögonblick, och svarade derefter: »nej; åsynen af trupper åt den leden kunde sätta garnisonen i Namur i rörelse, och då finge vi blott en tvifvelaktig strid, i stället för en säker framgång. Dessutom komma de att färdas på högra stranden om Maas, ty jag kan föra dem hvilkendera vägen jag vill; så klipsk nämligen denne skotska bergsbo än är, så har han likväl aldrig frågat någon annan än mig om vägen; men också har jag blifvit honom anvisad af en pålitlig vän, hvars ord ingen misstror, innan man först fått känna honom litet närmare.»
»Hör på, vän Hayraddin», sade tysken; »jag skulle vilja fråga er någonting. Ni och er bror säga er vara Sternendeuter, det vill säga stjern-kikare, och Geistersehers; men hvad Henker gjorde då, att ni inte kunna förutse er bror Zamet bli hängd?»
»Det skall jag säga er, Heinrich», sade Hayraddin; »om jag vetat min bror vara nog stor narr att omtala konung Ludvigs planer för hertig Carl af Burgund, skulle jah kunnat förespå hans död lika säkert, som jag kan förespå vackert väder i Juli. Ludvig har både öron och händer vid hofvet i Burgund, och Carls rådgifvare älska klangen af franskt guld lika mycket, som du älskar slamret af vinflaskor; men farväl med dig och var punktlig på mötesplatsen. Jag måste afbida min tidigt vakne skotte ett båghåll utanför porten till de der lätjefulla svinens håla, eljest tror han mig väl om att ha varit stadd på någon utflykt, som ej bådar något godt för framgången af hans färd.»
»Tag en styrkdryck först», sade lansknekten, räckande honom en flaska; »men jag glömde, du vara djur nog att ej dricka annat in vatten, lik en af Mahomets och Termagants usla slafvar.»
»Du är sjelf en slaf af vinstopet och flaskan», sade ziguenaren. »Jag undrar ej på, att man endast anförtror dig det blodiga och våldsamma verkställandet af hvad bättre hufvuden uttänkt. Den får inte dricka vin, som vill utforska andras tankar eller dölja sina egna. Men hvarför predika för dig, som har en törst lika evig som Arabiens sandöknar? Farväl! Tag min kamrat Tuisco med dig; ty om han visar sig i närheten af klostret, kunde det väcka misstankar.»
De båda hedersmännen åtskildes, efter att ånyo ömsesidigt hafva lofvat hvarandra att råkas vid de Tre Kunagarnes kors.
Quentin Durward väntade, tills de voro ur sigte, hvarpå han nedsteg från sitt gömställe med hjertat klappande vid tanken på, huru föga fattats, att han och hans vackra skydsling fallit offer för ett djupt anlagdt bofstycke, för hvilket de ej ens ännu kunde anse sig fullt säkra. Rädd för att på återvägen stöta på Hayraddin, gjorde han en lång omväg öfver en alldeles obanad mark, och lyckades derigenom återkomma till klostret på en helt annan punkt än den, från hvilken han utgått.
Under vägen öfverlade han allvarsamt med sig sjelf, hvad nu kunde vara klokast att göra. Då han först hörde Hayraddin yppa sitt förräderi, hade han beslutat att genast döda honom, så snart hans medbrottslingar hunnit på tillräckligt afstånd; men då han hörde ziguenaren så ifrigt yrka på bevarandet af hans eget lif, tyckte han det vara otacksamt att i hela dess stränghet af honom utkräfva det straff, hans förräderi förtjent. Han beslöt derför skona hans lif och till och med, om möjligt, fortfarande begagna sig af hans tjenst såsom vägvisare, likväl med sådana försigtighetsmått, som kunde betrygga dens säkerhet, åt hvars bevarande han i djupet af sitt hjerta helgat sitt eget lif.
Men hvart skulle de vända sig? Grefvinnorna de Croye kunde lika litet hoppas en tillflyktsort i Burgund, hvarifrån de flytt, som i Frankrike, hvarifrån de på visst sätt blifvit bortdrifna. Hertig Carls våldsamhet i det ena landet var knapt fruktansvärdare än konung Ludvigs kalla och tyranniska politik i det andra. Efter långt betänkande kunde Durward ej utfundera någon bättre och säkrare plan till deras räddning, än att undvika försåtet genom att taga den vägen till Lüttich, som låg till venster om Maas, och, i öfverensstämmelse med deras ursprungliga plan, anförtro grefvinnorna åt den förträfflige biskopens beskydd. Denne prelats vilja att beskydda dem kunde ej betviflas, och han kunde äfven anses hafva makt dertill, om han förstärktes med den omtalda burgundiska styrkan. Om likväl de faror, för hvilka han var blottstäld genom Wilhelm de la Marcks fiendskap och staden Lüttichs oroligheter, blefvo alltför hotande, kunde han ju i alla fall alltid vara i stånd att så länge beskydda de olyckliga damerna, tills de under tillbörlig eskort kunde afsändas till Tyskland.
Till allt detta kom ytterligare den af Quentin dragna slutsatsen — ty fins det väl någon öfverläggning i hvilken ej någon sjelfvisk beräkning ingår? — att den död eller fångenskap, hvartill konung Ludvig med kallt blod bestämdt honom, frikallade honom från hans förpligtelser till franska kronan, hvilka det derför var hans fasta föresats att afsäga sig. Han gissade, att biskopen af Lüttich behöfde soldater, och han trodde, att han genom de båda damerna, hvilka nu, isynnerhet den äldre grefvinnan, behandlade honom med mycken förtrolighet, skulle kunna erhålla något slags befäl och kanske få uppdrag att föra de båda fruntimren till något säkrare ställe än grannskapet at Lüttich. Och slutligen hade damerna, om också nästan blott på skämt, talat om att uppbåda grefvinnans egna vasaller och, liksom andra i dessa stormiga tider, befästa hennes starka slott emot alla angripare, samt gycklande frågat Quentin, om han ville blifva deras seneschall; och då han med värme och hänryckning förklarat sin beredvillighet att emottaga detta uppdrag, hade de, i samma anda och såsom en bekräftelse på hans utnämning till denna hedrande förtroende-post, tillåtit honom att kyssa dem båda på händerna; ja, han tyckte till och med att grefvinnan Isabellas hand, en af de täckaste och spädaste, som någonsin en trogen vasall hemburit en sådan hyllning, darrade, då hans läppar hvilade på den ett ögonblick längre än ceremonien fordrade, och att hennes kinder och ögon röjde en viss förvirring, då hon drog den tillbaka. Någonting kunde komma af allt detta, och hvilken tapper man vid Quentin Durwards ålder skulle ej gerna tillåtit dylika tankar inverka på sitt beslut?
Sedan denna punkt var afgjord, måste han dernäst taga i betraktande, huruvida han ytterligare skulle begagna sig af den trolöse ziguenarens ledning. Han hade afstått från sin första ingifvelse att döda honom i skogen; men om han nu skaffade sig en annan vägvisare och släppte honom lefvande ifrån sig, så vore det detsamma som att skicka förrädaren till Wilhelm de la Marcks läger med underrättelser om deras vidare rörelser. Han funderade på att rådfråga priorn och bedja honom qvarhålla ziguenaren med våld, tills de hunnit uppnå biskopens slott, men vid närmare besinnande vågade han ej framkomma med ett sådant förslag till en, både genom sin höga ålder och såsom klosterbroder klenmodig man, den der ansåg sitt klosters säkerhet som sin högsta pligt och darrade, blott han hörde Ardennernas vildgalt nämnas.
Slutligen stannade Durward vid en operationsplan på hvars framgång han trodde sig kunna räkna så mycket säkrare, som utförandet helt och hållet berodde på honom sjelf, och han, i det värf, han hade för händer, kände sig i stånd till all ting. Med ett modigt och förtröstande hjerta, ehuru medveten af det farliga i sin ställning kunde Quentin jemföras med en person, som bär en börda, hvars tyngd han känner, men som likväl ej öfverstiger hans krafter. Just som hans plan var fattad, framkom han till klostret.
Då han sakta klappade på porten, öppnades den af en broder, hvilken priorn omtänksamt ditstält för detta ändamål och som meddelade honom, att bröderna hade gått i kyrkan, der de ända till gryningen skulle bedja himmeln om förlåtelse för all den förargelse, som denna afton egt rum ibland dem.
Munken tillbjöd Quentin att öfvervara deras andaktsöfningar; men hans kläder voro så våta, att han måste afslå anbudet och i stället bedja om tillstånd att sitta vid kökselden, för att få dem torra till morgonen, emedan han var mycket angelägen om, att ziguenaren, då de åter råkades, ej skulle kunna varseblifva några spår af att han varit ute på aftonen. Munken ej blott biföll denna begäran, utan hedrade honom äfven med sitt sällskap, hvilket föll sig så mycket lägligare för Durward, som han önskade vinna upplysning om de båda vägar, hvilka han hört ziguenaren omnämna i sitt samtal med lansknekten. Munken, åt hvilken vid många tillfällen klostrets yttre affärer varit anförtrodda, var just den person inom brödraskapet, som bäst kunde gifva honom besked härom; men han anmärkte, att damerna som trogna pilgrimer borde välja den väg, som på högra sidan om Maas ledde förbi de Tre Konungarnes kors, der de välsignade relikerna efter Caspar, Melchior och Balthasar — så kallas i den katolska kyrkan de tre vise män, som kommo till Bethlehem för att tillbedja Frälsaren — hade hvilat, då de fördes till Köln, och der de gjort många underverk.
Quentin svarade, att damerna voro beslutna att ej försumma någon af de heliga orterna, och att de säkert, antingen på resan till eller från Köln, skulle besöka de Tre Konungarnes kors; men att de hört sägas, att vägen på högra sidan om floden för det närvarande var osäker genom den grymme Wilhelm de la Marcks krigsfolk.
»Himmeln förbjude, att Ardennernas Vildgalt åter skulle göra sitt läger så nära oss!» sade pater Franciskus. »Men om äfven så skulle ske, så är den breda Maas en god skiljemur mellan oss.»
»Men det blir ingen skiljemur mellan mina damer och röfvaren, om vi fara öfver floden för att färdas på den högra stranden», svarade skotten.
»Herren beskyddar de sina, unge man», genmälte munken; »ty det vore hårdt att tänka, att Konungarne i den välsignade staden Köln, som ej ens tillåta någon jude eller otrogen att inträda inom deras stads murar, skulle tillstädja att rättskaffens pilgrimer, som komma till deras helgedom, blifva plundrade och misshandlade af en sådan otrogen hund som Ardennernas Vildgalt, som är värre än en hel öken full af saracenska hedningar och Israels alla tio slägter på köpet.»
Hvad förtroende än Quentin som god katolik var skyldig att sätta till Melchiors, Caspars och Balthasars synnerliga beskydd, så kunde han ej annat än komma ihog, att som damerna endast af verldslig klokhet antagit pilgrimsdrägten, kunde han och hans skydslingar svårligen räkna på deras beskärm vid närvarande tillfälle, och han beslöt derför att, så vidt möjligt, undvika att ställa dem i något predikament, der någon underbar mellankomst kunde blifva af nöden. I sin uppriktiga tros enfald lofvade han emellertid, att i egen person företaga en vallfärd till de Tre Konungar af Köln, om dessa lika förståndiga som kungliga och heliga personligheter ville tillåta, att hans skydslingars afsigt lyckligt och väl ginge i fullbordan.
För att gifva denna förpligtelse all möjlig helgd, bad han munken visa sig till ett af klosterkyrkans särskilda kapell, der han på knä och med uppriktig andakt bekräftade det löfte han inom sig aflagt. Ljudet af den aflägsna koralen, den djupa och högtidliga tystnaden af den timme han valt för denna religiösa handling, det svaga skenet från den enda glimmande lampan, hvaraf den lilla götiska byggnaden var upplyst, allt bidrog att försätta Quentin i den sinnesstämning, då menniskan lättast erkänner sin svaghet och söker efter detta öfvernaturliga bistånd, hvilket, såsom hvarje religion lär, endast kan vinnas genom ånger öfver begångna synder och fast föresats om framtida bättring. Att föremålet för hans andakt var olämpligt, var ej Quentins fel, och då hans föresats var uppriktig, så kunna vi knappast föreställa oss annat, än att den äfven med välbehag upptogs af den enda sanna gudomlighet, som ser till bevekelsegrunden och ej till formen af våra böner, och i hvars ögon en hednings oskrymtade andakt är mer värd än fariséens skenfagra fromhet.
Sedan han anbefalt sig sjelf och sina värnlösa följeslagerskor i helgonens och Försynens beskydd, gick Quentin slutligen till hvila, lemnande munken högeligen uppbygd af hans djupa och uppriktiga andakt.