Ringaren i Notre-Dame/Fjärde boken
| ← Tredje boken |
|
Femte boken → |
Fjärde boken
Första kapitlet
DE GODA SJÄLARNA
Det var sexton år före den tidpunkt, då denna vår historia utspelas, som en levande varelse efter mässan en vacker söndagsmorgon — söndagen Quasimodo — blev nedlagd på den träsäng som var fastgjord vid stenläggningen till vänster om ingången till Notre-Damekyrkan. På denna träsäng brukade man nedlägga de hittebarn, som överlämnades åt den allmänna människokärleken. Den som ville, kunde taga dem. Framför träsängen stod en kopparskål, avsedd för allmosor.
Den levande varelse, som låg på denna säng söndagen Quasimodo Herrans år 1467, tycktes väcka stor nyfikenhet hos en stor skara människor som samlats kring sängen och som till största delen utgjordes av medlemmar av det täcka könet. Nästan alla av dem var gamla.
I främsta ledet av nyfikna och ivrigt lutade ned över sängen syntes fyra av dem, som, av de vida, gråa klänningarna att döma, tycktes tillhöra något slags religiöst samfund. Det var Agnès la Herme, Jehanne de la Tarme, Henriette la Gaultière och Gauchère la Violette, alla fyra änkor, alla fyra hemmahörande vid Étienne Haudrys änkehus, vilka hade kommit hit med föreståndarinnans tillåtelse och enligt Pierre d'Aillys statuter för att åhöra gudstjänsten.
Men om dessa goda ”haudrietter” för ögonblicket iakttog Pierre d'Aillys föreskrifter, så bröt de alldeles säkert i hög grad mot Miche de Braches och kardinalens av Pisa, som på ett sådant omänskligt sätt föreskrev dem tystnad.
— Vad kan det vara, syster? sade Agnes till Gauchère, i det hon såg på den utlagda lilla varelsen, som låg och skrek och vred sig på sin säng, skrämd av att utgöra föremål för så många blickar.
— Vad skall det bli av oss alla, sade Jehanne, om barnen ser ut så här nu för tiden?
— Jag förstår mig inte på barn, återtog Agnes, men det måste säkerligen vara syndigt att titta på det här.
— Det är inte alls något barn, Agnès.
— Det är ett missfoster till apa, anmärkte Gauchère.
— Det är ett mirakel, sade Henriette la Gaultière.
— I så fall, anmärkte Agnès, är detta det tredje underverket sedan söndagen Letare, ty det är ännu inte en vecka sedan vi hade underverket med begabbaren av pilgrimerna, som blev straffade av Vår Fru i Aubervilliers, och det var det andra underverket under loppet av månaden.
— Det föregivna hittebarnet är ju ett riktigt monstrum av vederstygglighet, återtog Jehanne.
— Han skriker, så att han kan göra en klockare döv! fortsatte Gauchère. Tig, din gaphals!
— Tänk, om det är biskopen av Reims, som skickar det här vidundret till biskopen av Paris! utbrast la Gaultière och knäppte ihop händerna.
— Jag inbillar mig, sade Agnès la Herme, att det är ett sällsamt djur, avkomma av något, som inte är kristet och som måste kastas i vattnet eller på elden.
— Jag hoppas, fortsatte la Gaultière, att ingen kommer att ta hand om det.
— O, min gud! utbrast Agnès. De stackars ammorna i hittebarnshuset längre ned på gatan, alldeles invid biskopens palats, tänk, om man bär till dem det här lilla vidundret att amma! Jag för min del skulle hellre ge di åt en vampyr!
— Vad hon är oskyldig, den stackars la Herme! återtog Jehanne. Ser ni inte, syster, att det här lilla vidundret är minst fyra år och att det har mindre aptit efter bröstet än efter en bit stekt kött?
“Det lilla vidundret” var verkligen ej något nyfött barn. Det var en mycket knölig och rörlig liten massa, fängslad i en säck (märkt med den dåvarande biskopen i Paris, Guillaume Chartiers initialer) ur vilken huvudet stack ut. Detta huvud var mycket missbildat och uppvisade endast en skog av rött hår, ett öga, en mun och några tänder. Ögat grät, munnen skrek, och tänderna tycktes helst av allt vilja bitas. Hela kroppen sparkade och vred sig ursinnigt inne i säcken, till stor förundran för skaran av nyfikna, som ständigt tilltog.
Dame Aloise de Gondelaurier, en rik och förnäm dam, som ledde en söt sexårs flicka vid handen och släpade efter sig en lång slöja, fäst vid hatten med en guldnål, stannade då hon gick förbi sängen och tittade ett ögonblick på den stackars varelsen, under det att hennes förtjusande lilla dotter, Fleur-de-Lys de Gondelaurier, klädd i siden och sammet, med sitt smala finger stavade på det anslag, som ständigt fanns över träbritsen: ”Hittebarn”.
»Jag trodde verkligen, sade damen, i det hon vände sig bort med avsky, att man här inte lade ut annat än barn.
Hon vände ryggen till och avlägsnade sig, sedan hon låtit en silverflorin klinga bland kopparslantarna, varvid de stackars kvinnorna från Haudrys änkehus gjorde stora ögon.
Ögonblicket efteråt passerade den allvarlige och lärde Robert Mistricolle, kunglig protonotarie, förbi med ett väldigt breviarium under ena armen och sin hustru (Guillemette la Mairesse) under den andra, sålunda förande med sig sina två tuktomästare, den andliga och den världsliga.
— Hittebarn! sade han efter att ha granskat föremålet. Uppenbarligen funnet på stranden till floden Flegeton!
— Man ser inte mer än det ena ögat, anmärkte demoiselle Mairesse, Han har en vårta över det andra,
— Det är ingen vårta, svarade Robert Mistricolle. Det är ett ägg, som innesluter en annan, alldeles likadan demon, som har ett annat ägg med ännu en liten djävul, och sedan fortsätter det på samma sätt.
— Hur vet ni det? frågade Guillemette la Mairesse.
— Jag vet det alldeles säkert, svarade protonotarien.
— Herr protonotarie, sade Gauchère, vad förutsäger ni om det här föregivna hittebarnet?
— De allra största olyckor, svarade Mistricolle.
— O, min Gud, sade en gumma. Men den svåra pesten i fjol, och nu påstås det, att engelsmännen tänker landstiga i Harefleu!
— Det här kommer kanske att hindra drottningen att komma till Paris i september, inföll en annan. Och affärerna som redan förut gått så dåligt!
— Jag är av den åsikten, utbrast Jehanne de la Tarme, att det vore bättre för Paris invånare, om det här lilla trollet låge på ett bål än på en planka.
— På ett präktigt bål! tillade gumman.
— Det vore säkerligen förståndigare, sade Mistricolle.
Sedan några ögonblick hade en ung präst åhört ”haudrietternas” funderingar och protonotariens yttranden. Det var ett strängt ansikte med bred panna och djup blick. Han banade sig under tystnad väg genom trängseln, granskade ”det lilla trollet” och sträckte ut handen över det. Det var i sista minuten, ty alla de fromma damerna njöt redan av försmaken av ”det präktiga bålet”.
— Jag adopterar detta barn, sade prästen.
Han tog det innanför sin kaftan och bar det därifrån. De kringstående såg efter honom med förfärade uppsyner. Ögonblicket efteråt hade han försvunnit in genom Röda Porten, som då för tiden ledde från kyrkan till klostret.
Då den första överraskningen lagt sig, lutade Jehanne de la Tarme sig fram och viskade i la Gaultières öra:
— Har jag inte alltid sagt er, syster, att den där unge prästen, herr Claude Frollo, är en trollkarl!
Andra kapitlet
CLAUDE FROLLO
Och Claude Frollo var verkligen ingen alldaglig människa.
Han tillhörde en av dessa medelklassfamiljer, som man på det föregående århundradets lättvindiga språk omväxlande kallade den högre bourgoisien eller den lägre adeln. Denna familj hade efter bröderna Paclet ärvt förläningen Tirechappe, som löd under biskopen av Paris och vars tjuguett hus under 1200-talet varit föremål för så många rättegångar. Som innehavare av denna förläning var Claude Frollo en av de sju gånger tjuguen herrar, som gjorde anspråk på grundränta i Paris och dess förstäder, och man hade länge kunnat se hans namn inskrivet i senna egenskap mellan Hôtel de Tancarville, tillhörande mäster François le Rez, och kollegiet i Tours, i den jordebok, som finns i Saint-Martin-des-Champs.
Redan från barndomen var Claude Frollo av sina föräldrar bestämd för prästkallet. Han hade fått lära sig latin. Han hade fått lära sig att slå ned ögonen och tala med sänkt röst. Redan då han var barn, hade hans far stängt in honom i College de Torchi i l'Université. Där hade han vuxit upp tillsammans med breviariet och lexikonet. Han var för övrigt ett sorgset, tyst och allvarligt barn, som studerade med brinnande iver och fattade snabbt. Han förde aldrig oväsen under rasterna, deltog endast helt obetydligt i upptågen vid Rue de la Fouarre — och hade inte gjort sig bemärkt i upploppet 1463, som historieskrivarna högst allvarligt inregistrerat under titeln ”Universitetets sjätte oroligheter”. Det föll honom endast sällan in att håna de stackars Montagueleverna för deras ”cappettes” med anledning av vilka de fått sina öknamn, eller dem vid Collège de Dormant med anledning av deras tonsur och deras trefärgade jackor.
Men i stället besökte han så mycket flitigare de små och de stora lärosalarna. Den förste student, som abboten Saint-Pierre de Val vid sina föreläsningar i kanonisk lag lade märke till, var Claude Frollo, där han satt med spänd uppmärksamhet och hörde på, skrivande med papperet stött mot knät, tuggande på pennskaftet och om vintern värmande sina fingrar med andedräkten. Den förste åhörare, som monsieur Miles d'Isliers, juris doktor, såg anlända helt andfådd varje måndagsmorgon, så fort skolan Chef-Saint-Denis’ dörrar öppnades, var Claude Frollo. Också hade den unge studenten vid sexton års ålder kunnat mäta sig i mystikens teologi med en kyrkofader, i kanonisk teologi med en medlem av kyrkomötet och i skolastisk teologi med en teologie doktor.
Då han var färdig med teologien, hade han kastat sig över dekretalerna. Efter Magister Sententarum hade han övergått till Capitularia Caroli Magni. Och i sin hunger efter vetande hade han i tur och ordning slukat dekretaler på dekretaler, de av Théodore, biskop av Hispala, de av Bouchard, biskop av Worms, de av d'Yves, biskop av Chartres; därpå Gratiani dekretaler, som följde på Capitularia Caroli Magni, samlingen av Gregorius IX och episteln Super specula av Honorius III. Han satte sig helt och hållet in i den borgerliga och kanoniska rättens upprörda och väldiga fält under medeltidens kaos, den tidrymd som börjar med biskop Theodor år 618 och slutar 1227 med påven Gregorius.
Då han smält dekretalerna, kastade han sig över medicinen och de fria konsterna. Han studerade vetenskapen om örter och salvor, han blev skicklig i konsten att behandla febersjukdomar och benbrott, sårnader och försträckningar. Jacques d'Espars skulle ha erkänt honom såsom medicine doktor, Richard Hellain såsom kirurg. På samma sätt tog han hastigt varje grad inom varje fakultet. Han studerade språk — latin, grekiska, hebreiska — ett trefaldigt allra heligaste, som då för tiden var endast mycket litet frekventerat. Han var besatt av en sannskyldig feber att förvärva och samla vetande. Vid aderton års ålder hade han gått igenom alla fyra fakulteterna. Det såg ut, som om den unge mannen endast hade ett mål här i livet: att inhämta lärdom.
Det var just vid denna tid, som den fruktansvärda hettan sommaren 1466 gav upphov till den svåra farsot, som ryckte bort mer än 40 000 själar inom Paris och dess förstäder. Det spred sig ett rykte vid universitetet, att Rue Tirechappe blev alldeles särskilt hemsökt av farsoten. Det var där, som Claudes föräldrar bodde mitt i sin förläning. Den unge mannen skyndade i största ängslan till fädernehemmet. Då han anlände dit, fick han höra, att både hans far och hans mor avlidit föregående dag. En liten bror, ännu ett lindebarn, låg och skrek i sin vagga. Det var allt, som återstod av Claudes familj. Den unge mannen tog barnet på armen och avlägsnade sig försänkt i djupa tankar. Hittills hade han levat i vetenskapen; nu började han leva i världen.
Denna katastrof blev en vändpunkt i Claudes liv. Äldre bror, föräldralös och familjens överhuvud vid nitton års ålder, kände han sig hårdhänt väckt ur sina studiedrömmar till livets verkligheter. Gripen av sitt medlidande fattade han en lidelsefull tillgivenhet för sin lille bror, och denna mänskliga känsla var samtidigt både sällsam och ljuv för honom, som ännu aldrig hade älskat något annat än sina böcker.
Denna tillgivenhet utvecklade sig i en sällsam grad; i en själ, som var alldeles ny för lidelsen, var den som en första kärlek. Redan från barndomen skild från sina föräldrar, som han knappast hade känt, så att säga inmurad i ett kloster tillsammans med sina böcker, framför allt ivrig att studera och lära, hade den stackars lärde ännu inte haft tid att komma underfund med att han hade ett hjärta. Denne lille bror utan far och mor, detta lilla barn, som, så att säga, plötsligt damp ned från himmelen i hans famn, gjorde en ny människa av honom. Han kom underfund med att det här i världen fanns något annat än vetenskapliga problem och homeriska verser, att människan har behov av tillgivenhet, att livet utan ömhet och kärlek endast är ett osmort, gnisslande maskineri. Men han inbillade sig — ty han befann sig ännu i den åldern, då illusioner lätteligen efterträdes av illusioner — att blodets och familjens tillgivenhet är de enda erforderliga och att hela hans liv kunde uppfyllas av kärleken till den lille brodern.
Han inlade således i denna kärlek till lille Jehan hela den värme, som finnes nedlagd i en djup, brinnande och sluten karaktär. Denna stackars hjälplösa varelse, blond, rosig och lockig, detta föräldralösa barn med en annan föräldralös som sitt enda stöd, rörde honom i djupet av hans själ, och som den allvarliga tänkare han var, började han reflektera över Jehan med det ömmaste medlidande. Han ägnade honom alla sina omsorger, som om han varit något ytterst bräckligt, anförtrott åt hans särskilda omvårdnad. Han var mer än en bror för den lille gossen — han blev som en mor för honom.
Alldenstund lille Jehan förlorat sin mor, innan han blivit avvänjd, skaffade Claude honom en amma. Förutom förläningen Tirechappe hade han efter sin far ärvt Moulin, en väderkvarn stående på en kulle i närheten av slottet Winchestre (Bicêtre). Mjölnarhustrun ammade en präktig pojke. Det var inte långt dit från universitetet, och Claude bar själv lille Jehan till henne.
Då han kände, att han nu hade en börda att bära, började han hädanefter betrakta livet såsom en allvarlig sak. Tanken på den lille brodern blev inte bara en vederkvickelse från studierna, utan även själva målet för dessa. Han beslöt att helt och hållet ägna sig åt den varelses framtid, för vilken han ansåg sig själv ansvarig inför Gud, att aldrig taga någon maka, att aldrig ha någon annan uppgift än sin brors lycka och välgång. Till följd därav ägnade han sig med ännu större hängivenhet åt sitt prästerliga kall. Hans framstående egenskaper, hans lärdom, hans ställning som biskopens av Paris omedelbara vasall öppnade kyrkans portar på vid gavel för honom. Vid tjugu års ålder blev han, med särskilt tillstånd från den heliga stolen, prästvigd och officierade såsom den yngste av Notre-Dames kaplaner vid det altare, som kallades med anledning av de sena mässor, som hölls där, altare pigrorum (de latas altare).
Mer än någonsin fördjupad i sina kära böcker, som han lämnade endast för att på en timme skynda över till förläningen Moulin, hade denna blandning av lärdom och stränghet, så sällsynt vid hans ålder, där förvärvat honom hela klostrets beundran och aktning. Från klostret hade hans rykte för lärdom spritt sig till folket, bland vilket han, såsom det ganska ofta inträffade då för tiden, fått namn om sig att vara trollkarl.
Det var just då han söndagen Quasimodo var på väg hem efter att läst mässan för ”de lata” vid deras altare, som hans uppmärksamhet fångades av den grupp gamla kvinnor, som stod och skrek kring hittebarnssängen.
Det var då, som han trädde fram till den stackars lilla varelsen, som utgjorde föremål för så mycken hätskhet och så många hotelser. Denna vanskaplighet, denna övergivenhet, tanken på att om han själv helt plötsligt skulle dö, hans käre lille Jehan kanske också skulle bli utlagd på detta ömkliga sätt — allt detta hade samtidigt strömmat till hans hjärta, en känsla av det innerligaste medlidande hade gripit honom, och han hade tagit barnet med sig därifrån.
När han tog barnet ut ur säcken, fann han, att det verkligen var mycket vanskapligt. Den lille stackarn hade en stor vårta över vänstra ögat, huvudet var nedtryckt mellan axlarna, ryggraden krokig, bröstbenet framskjutande och benen böjda. Och dock tycktes barnet vara fullt av liv, och fastän det var omöjligt att förstå de ord det stammade, tillkännagav dock dess skrik en viss grad av hälsa och styrka. Claudes medlidande tilltog ytterligare till följd av barnets fulhet, och han lovade sig själv att av kärlek till sin bror uppfostra detta barn, så att vilka fel lille Jehan i framtiden än gjorde sig skyldig till, skulle den människovänliga handling, som utfördes för hans skull, komma att räknas honom till godo. Detta var ett slags placering av goda gärningar, som han önskade göra i förskott i sin brors namn, för att förekomma, att den lille krabaten en vacker dag skulle finna sig alldeles utan det enda slags mynt, som gäller vid paradisets port.
Han döpte sin adoptivson och kallade honom Quasimodo, vare sig detta nu berodde därpå att han ville utmärka den dag, då han funnit honom, eller han medelst detta namn ville antyda, hur ofullständig och oavslutad han funnit honom. Alldenstund Quasimodo var enögd, puckelryggig och skevbent, kunde han näppeligen betraktas såsom något mer än på sätt och vis (qua si modo) människa.
Tredje kapitlet
”IMMANIS PECORIS CUSTOS, IMMANIOR IPSE”
År 1482 var Quasimodo vuxen. Sedan flera år tillbaka var han klockringare i Notre-Dame tack vare sin adoptivfader Claude Frollo, som blivit ärkedjäkne i Josas tack vare sin länsherre Louis de Beaumont, som vid Guillaume Charteris’ död 1472 blivit biskop av Paris tack vare sin beskyddare Olivier le Daim, barberare hos Ludvig XI, konung av Guds nåde.
Quasimodo var således klockringare i Notre-Dame.
Med tiden hade det uppstått ett sällsamt band mellan klockringaren och kyrkan. Skild för alltid från världen genom det dubbla olycksödet av sin okända härkomst och sin medfödda vanskaplighet och alltifrån barndomen fången innanför denna obevekliga mur, hade den stackars uslingen vant sig vid att här på jorden inte se något annat än de heliga murar, som upptagit honom i sin skugga.
Säkert är, att det rådde ett slags mystisk harmoni från en föregående tillvaro mellan denna varelse och denna byggnad. När han, ännu helt liten, krälade eller hoppade fram i dessa valvbågars halvmörker, tycktes han med sitt människoansikte och sina om ett djurs påminnande lemmar vara ett kräldjur, som hade sitt naturliga hemvist på detta fuktiga och mörka stengolv, på vilket de romanska kapitälerna framkallade sådana bisarra figurer.
Och när han längre fram för första gången mekaniskt klängde sig fast vid klockrepet i tornet och satte klockan i rörelse, förekom det Claude, hans fosterfar, som om han vore ett barn, på vilket tungbandet lossnar, så att det börjar tala.
På så sätt utvecklade han så småningom sitt väsen, som ständigt tog form efter katedralen, i vilken han bodde, sov och som han knappast någonsin lämnade, och av vilken han stundligen mottog hemlighetsfulla intryck, så att han till sist började likna den och så att säga uppgick i den såsom en integrerande del. Hans utstående vinklar passade in i byggnadens vrår, och han tycktes vara inte bara dess invånare, utan till och med dess naturliga innehåll. Det var hans hem, hans hål, hans omhölje. Mellan den gamla kyrkan och honom rådde en sympati, som var så djup, ett sådant magnetiskt såväl som materiellt frändskap, att han på sätt och vis hörde ihop med den, liksom sköldpaddan med sitt skal. Katedralen med sina av tiden skrovliga väggar utgjorde hans sköldpaddsskal.
Det är överflödigt att ge läsaren en vink om att han inte behöver taga efter bokstaven de bilder, som vi är nödsakade att använda för att kunna uttrycka denna sällsamma överensstämmelse mellan en människa och en byggnad. Och inte heller är det mindre uppenbart, i vilken grad han måste ha gjort sig förtrogen med hela katedralen under sin långvariga, oavbrutna vistelse där. Den var hans eget hemvist, den hade inga djup i vilka inte Quasimodo trängt ned, ingen höjd, som han inte nått upp till. Mången gång hade han klättrat uppför dess fasad från ena våningen till den andra utan andra hjälpmedel än de arkitektoniska eller skulpterade ojämnheterna. Tornen, på vilka man ofta såg honom klänga, likt en ödla över en lodrät mur — dessa byggnadens två jättekäglor, så höga, så hotfulla, så skräckingivande — kom honom aldrig att känna svindel eller fruktan. När man såg dem så milda under hans hand, så lätta att klättra uppför, hade man kunnat säga, att han hade tämjt dem. Genom att ständigt ströva, klättra och hoppa omkring bland jättekatedralens avgrunder, hade han, så att säga, förvandlats till både apa och stenget, likt det kalabriska barnet, som kan simma, innan det kan springa, och redan som liten leker i havet.
Och inte bara hans kropp, utan även hans själ tycktes ha format sig efter katedralen. I vilket tillstånd befann sig denna hans själ? Hur hade den böjts, vilken form hade den antagit i detta tätt åtsittande skal, under detta vilda och ensliga liv? Det vore svårt att säga. Quasimodo var född enögd, puckelryggig, linkande. Det var endast med stor svårighet och det yttersta tålamod, som Claude Frollo hade lärt honom att tala. Men ett ont öde förföljde det stackars hittebarnet. Klockringare vid fjorton års ålder i Notre-Dame hade ett nytt lyte tillkommit som råga på olyckan: klockorna hade spräckt hans trumhinnor, och han hade blivit döv. Den enda port, som naturen hade lämnat öppen till gemenskap med världen, hade plötsligt stängts igen för alltid.
Och då den stängdes, uteslöts den enda stråle av ljus och glädje, som ännu trängt in i Quasimodos själ. Denna själ insveptes nu i den djupaste natt. Den stackars uslingens svårmod blev nu lika obotligt och fullständigt som hans kropps vanskaplighet. Och lägg därtill att hans dövhet gjorde honom på sätt och vis stum. Ty för att inte göra sig till ett åtlöje för andra beslöt han sig från och med det ögonblick, då han fann, att han var döv, att iakttaga en tystnad, som han knappast någonsin bröt annat än då han var ensam. Han band frivilligt sin tunga, som Claude Frollo gjort sig en sådan möda att lossa. Och till följd därav kom det sig, att när han sedermera någon gång blev nödsakad att tala, hans tunga rörde sig stelt och motsträvigt, likt en dörr, vars gångjärn blivit rostiga.
Säkert är, att anden förtvinar i en missbildad kropp. Intrycket av de yttre föremålen undergick en betydlig brytning, innan det omfattades av hans fattningsgåva. Hans hjärna var ett egendomligt medium; de tankar, som gick genom den, kom ut, helt och hållet förvridna. De reflektioner, som blev resultatet av denna förvridning, måste nödvändigtvis vara förvirrade och felaktiga.
Till följd därav var han underkastad tusentals synvillor, begreppsförvirringar och avvägar för tanken, som än var dåraktig, än idiotisk.
Den första verkan av denna ödesdigra tingens ordning var, att den gjorde hans blick på omvärlden skum. Han fick knappast något omedelbart intryck av den. Den yttre världen föreföll honom vida mer avlägsen, än vad den gör oss.
Den andra verkan av hans olycka var att den gjorde honom elak.
Han var elak, därför att han var folkskygg, han var folkskygg, därför att han var ful; det fanns logik i hans natur, liksom i vår.
Hans utomordentligt utvecklade styrka var ytterligare en anledning till elakhet.
För övrigt måste man göra honom den rättvisan att säga, att hans elakhet kanske inte var medfödd. Redan under sina första steg bland människorna hade han känt sig och sedan sett sig tillbakastött, förskjuten, brännmärkt. Det mänskliga ordet, riktat till honom, hade alltid varit ett hån eller en förbannelse. Under uppväxtåren hade han inte känt annat än hat omkring sig. Han hade hållit till godo därmed. Han hade lagt sig till med den allmänna elakheten. Han hade tillgripit det vapen, varmed man sårat honom.
När allt kommer omkring, så vände han sig endast motsträvigt mot mänskligheten. Hans katedral var tillräcklig för honom. Den var befolkad av marmorbildstoder, kungar, helgon, biskopar, som åtminstone inte skrattade honom rätt i ansiktet, utan såg ned på honom med ständigt samma lugn och välvilja i blicken. De andra bilderna, de av vidunder och demoner, hyste intet hat mot honom, Quasimodo. Därtill liknade han dem alltför mycket. De tycktes snarare håna den övriga mänskligheten. Helgonen var hans vänner och välsignade honom. Och till följd därav brukade han ha långa samtal med dem. Många timmar i sträck kunde han sitta nerhukad framför en av dessa bildstoder, inbegripen i samtal med den, och om någon närmade sig honom vid ett dylikt tillfälle, flydde han, likt en älskare, överraskad vid en serenad.
Och katedralen var inte bara hans samhälle; den var hans värld, den var hela naturen. Han drömde inte om några andra blomsterspaljéer än de ständigt blommande målade fönstren, ingen annan skugga än den från bladverket av sten, lastat med fåglar, som skjuter ut från de sachsiska kapitälerna, inga andra berg än kyrkans väldiga torn, ingen annan ocean än Paris, som brusade vid deras fötter.
Men vad han framför allt älskade i denna moderbyggnad, vad som framför allt väckte hans själ och emellanåt gjorde honom lycklig, det var klockorna. Han älskade dem, smekte dem, pratade med dem, förstod dem. Från klockspelet i tornet över korsvalvet till storklockan över portalen delade de alla hans tillgivenhet. Valvtornet och de två klocktornen var för honom tre stora burar, i vilka fåglarna, inlärda av honom, sjöng enbart för honom. Det var emellertid dessa samma klockor, som hade gjort honom döv. Men en mor älskar mången gång det barn högst, som kostat henne det största lidandet.
Det är visserligen sant, att deras röster var de enda, som han ännu kunde höra. Av denna anledning var storklockan den högst älskade av alla. Det var henne, som han föredrog bland hela denna familj av larmande systrar, som dansade kring honom på helgdagarna. Denna klocka kallades Marie, Hon var placerad i södra tornet, där hon inte hade något annat sällskap än sin syster Jacqueline, en klocka av mindre dimensioner, innesluten i en mindre bur bredvid hennes.
Denna sistnämnda klocka var uppkallad efter hustrun till Jean de Montagu, vilken skänkt henne till kyrkan, något som emellertid inte hade hindrat, att han uppträdde utan huvud vid Montfaucon. I det norra tornet fanns sex andra klockor, under det att de sex allra minsta bebodde valvtornet tillsammans med träklockan, som ringde endast från skärtorsdagsmorgonen till påskaftonsmorgonen. Alltså hade Quasimodo femton klockor i sin seralj, men stora Marie var hans favorit.
Det är inte lätt att ge en föreställning om hans förtjusning de stora ringningsdagarna. I samma ögonblick, som ärkedjäknen skickade i väg honom med ordet ”Gå”, skyndade han uppför spiraltrappan i tornet så fort, att ingen hade hunnit med. Alldeles andfådd rusade han in i tornkammaren till Marie. Han betraktade henne ömt ett ögonblick, så tilltalade han henne sakta, klappade henne, som om hon varit en häst, som anträder en lång ritt. Han beklagade henne för den ansträngning, hon nu måste göra. Efter dessa första smekningar ropade han till sina medhjälpare i våningen inunder, att de skulle börja, Dessa klängde sig fast vid repen, klockaxeln började gnissla, och den väldiga metallkupan satte sig långsamt i rörelse. Skälvande av iver följde Quasimodo henne med blicken. Kläppens första slag kom bjälklaget, på vilket han stigit upp, att darra. Quasimodo vibrerade samtidigt med klockan. “Fortsätt!” ropade han med ett vanvettigt skratt. Så småningom ökades farten, och samtidigt med att klockans svängrum blev större, vidgades även Quasimodos öga och flammade med ett allt mer och mer fosforescerande sken. Till sist hade den stora klockan kommit i gång, hela tornet darrade, bjälklager, blytak, stenmurar, allt kom i skakning och vibrerade från grundvalarna till murkrönen. Då fick Quasimodo fradga kring munnen, han sprang av och an, han skälvde samtidigt med tornet från topp till tå. Befriad från sina fjättrar vände klockan nu i raseri omväxlande sitt bronsgap mot tornets båda väggar, mot vilka hon utsände denna stormens andedräkt, som hördes på fyra mils omkrets. Quasimodo ställde sig framför detta vidöppna gap, hukade sig ned, rätade åter på sig alltefter klockans rörelser, insöp dess andedräkt och betraktade omväxlande torget, som låg tvåhundra fot nedanför honom, och den långa koppartungan, som varannan sekund dånade i hans öra. Det var det enda ord, han kunde höra, det enda ljud, som för honom bröt den ständiga tystnaden. Hans själ vidgades därav likt en fågel i solskenet. Helt plötsligt greps han av klockans frenesi, och då blev hans blick sällsam; han inväntade nästa annalkande av den väldiga metallmassan, liksom spindeln inväntar flugan, och sedan kastade han sig över den. Hängande över avgrunden, slängd av och an av klockans svängningar, grep han bronsvidundret i öronen, klämde det mellan sina knän, sporrade det med klackarna och fördubblade med sin ansats och sin tyngd klockans våldsamma flykt. Under tiden darrade tornet, medan han skrek och gnisslade med tänderna, hans röda hår reste sig på ända, hans öga lågade, hans bröst flåsade som en blåsbälg och jätteklockan gnäggade och flämtade under honom. Då var det inte längre Notre-Dames stora klocka eller Quasimodo, klockringaren; det var en dröm, en storm, yrseln grensle på dånet.
Närvaron av denna sällsamma varelse spred en sällsam fläkt av liv genom hela katedralen. Det tycktes utströmma från honom - åtminstone sade den vidskepliga massan det — någonting hemlighetsfullt, som förlänade liv åt alla Notre-Dames stenar och kom den gamla kyrkans barm att hävas. Att veta, att han fanns där, var tillräckligt att komma en att tro, att man såg liv och rörelse i portalernas och galleriernas tusende bildstoder. Man såg honom överallt i den, han mångfaldigade sig på varje punkt av byggnaden. Emellanåt såg man med förfäran honom på toppen av ett av tornen, en fantastisk, dvärglik varelse, som klättrade och krälade omkring, steg ned på yttersidan över avgrunden, hoppade från utsprång till utsprång och sedan stack in armen i gapet på någon skulpterad Gorgon; det var Quasimodo, som plundrade kajornas bon. Emellanåt kunde man i en mörk vrå inne i kyrkan snava över något slags levande, fantastiskt väsen, som satt där hopkrupen och vresig; det var Ouasimodo, som satt och funderade. Emellanåt urskilde man i ett av klocktornen ett ofantligt huvud och en massa förvridna lemmar, som ursinnigt svängde av och an vid ändan av ett rep; det var Quasimodo, som ringde vesperklockan till Angelus. Ofta syntes nattetid en hemsk gestalt ströva omkring på den lätta, genombrutna balustrad, som kröner tornen, och det var åter Notre-Dames puckelrygg. Då brukade de goda kvinnorna i grannskapet säga att något fantastiskt, övernaturligt, ohyggligt lade sig över kyrkan; ögon och munnar öppnades här och var, stenhundarna, griparna och alla de övriga djuren, som med sträckta halsar och öppna käftar vaktar katedralen dag och natt, hördes skälla. Och allt detta härledde sig från Quasimodo. Egypten skulle ha tagit honom för detta tempels gudom; medeltiden skulle ha tagit honom för dess demon; han var faktiskt dess själ.
Fjärde kapitlet
HUNDEN OCH HANS HERRE
Det fanns dock en mänsklig varelse, för vilken Quasimodo gjorde ett undantag i fråga om den ondskefullhet och det hat, han hyste mot alla andra, och som han älskade lika högt som sin katedral — ja, kanske ännu högre — och det var Claude Frollo.
Saken var mycket enkel. Claude Frollo hade tagit sig an honom, adopterat honom, uppfött och fostrat honom. Medan han ännu var helt liten, var det mellan Claude Frollos knän, som han tagit sin tillflykt, då hundar och barn skällande förföljde honom. Claude Frollo hade lärt honom att tala, att läsa, att skriva; korteligen: Claude Frollo hade gjort honom till klockringare.
Till följd därav var Quasimodos tacksamhet djup, brinnande, gränslös, och fastän adoptivfaderns uppsyn ofta var molnhöljd och sträng, hans tal alltid kort, strävt, befallande, hade denna känsla av tacksamhet aldrig förnekat sig ens för ett ögonblick. Ärkedjäknen hade i Quasimodo den undergivnaste slav, den lydigaste tjänare, den vaksammaste vakthund. När den stackars ringaren blivit döv, hade det emellan honom och Claude Frollo etablerats ett teckenspråk, hemlighetsfullt och begripligt endast för dessa två. Ärkedjäknen var sålunda den enda mänskliga varelse med vilken Quasimodo ännu upprätthöll någon gemenskap. I hela vida världen fanns det endast två ting, med vilka han stod i röring: Notre-Dame och Claude Frollo.
Ingenting var jämförligt med ärkedjäknens makt över ringaren och ringarens tillgivenhet för ärkedjäknen. En enda vink av Claude och tanken på att vara honom till behag skulle ha föranlett Quasimodo att kasta sig ned från spetsen av Notre-Dames torn. Det låg något sällsamt i denna kroppsstyrka, som utvecklats i så utomordentlig grad hos Quasimodo och som av honom så blint ställts till en annans förfogande. Däri låg otvivelaktigt sonlig kärlek och en tjänares tillgivenhet, men det fanns även däri något av en starkare själs makt över en annan. Det var en stackars svag organism, som stod med sänkt huvud och blick inför ett skarpt, klart, mäktigt och befallande intellekt. Men framför allt var det tacksamhet — en tacksamhet, driven så till sin yttersta gräns, att det är svårt att veta, vad man skulle jämföra den med. Denna dygd hör inte till dem, på vilka de vackraste exemplen påträffas hos mänskligheten, och till följd därav måste man säga, att Quasimodo älskade ärkedjäknen så, som ännu aldrig en hund, en häst eller en elefant älskat sin herre.
Femte kapitlet
MERA OM CLAUDE FROLLO
År 1482 var Quasimodo ungefär tjugu år gammal, Claude Frollo ungefär trettiosex. Den ene hade vuxit upp, den andre hade åldrats.
Claude Frollo var inte längre den enkle studenten vid College de Torchi, den ömme beskyddaren av ett litet barn, den unge och drömmande filosofen, som kände till mångt och mycket och var okunnig om mångt och mycket. Han var en sträng, allvarlig, vresig präst, en själasörjare, herr ärkedjäknen av Josas, biskopens närmaste man med de två domprosterierna Montlhéry och Châteaufort samt etthundrasjuttio lantförsamlingar under sitt överinseende. Han var en imponerande och dyster man, inför vilken korgossarna och kyrkotjänarna darrade, när han långsamt kom gående under korets höga spetsvalv, majestätisk, tankfull, med armarna korslagda och huvudet sänkt mot bröstet, så att man inte såg något mer av hans ansikte än den höga, breda, kala pannan.
Dom Claude Frollo hade emellertid inte övergivit vare sig vetenskapen eller sin unge brors uppfostran, hans livs två förnämsta uppgifter. Men så småningom hade det blandats en viss bitterhet i dessa två ting, som han funnit så ljuva. ”I längden härsknar det bästa fläsk”, säger Paul Diacre. Lille Jehan Frollo med tillnamnet ”du Moulin” efter den plats, där han vistats som barn, hade inte utvecklats i den riktning, som Claude önskat. Den äldre brodern hade räknat på en from, medgörlig, läraktig och vetgirig discipel. Men i likhet med dessa unga plantor, som gäckar trädgårdsmästarens ansträngningar och envist vänder sig enbart mot den sida, från vilken de får luft och solsken, hade den yngre brodern växt upp och skjutit yppiga skott och grenar endast åt lättjans, okunnighetens och liderlighetens sida. Han var en sannskyldig liten djävul, ytterligt oregerlig och bångstyrig, som kom Claude att rynka pannan, men samtidigt mycket lustig och klipsk, vilket kom den äldre brodern att småle. Claude hade anförtrott honom åt samma College de Torchi, där han själv tillbragt sina första år under studier och begrundanden, och det grämde honom, att detta sanktuarium, som en gång i tiden haft en sådan glädje av namnet Frollo, nu skulle bli skandaliserat av det. Emellanåt höll han mycket långa och mycket stränga moralpredikningar om den saken för Jehan, som åhörde dem med största uppmärksamhet. När allt kommer omkring, så hade den unge lymmeln ett gott hjärta — såsom man ser i alla komedier. Men när moralpredikningen väl var över, återvände han helt lugnt till sina upptåg och pojkstreck. Ena gången var det en béjaune (gulnäbb), såsom nykomlingarna vid universitetet kallades, som fick smörj såsom ett slags välkomsthälsning — en dyrbar tradition, som omsorgsfullt omhuldats och gått i arv ända till vår tid. En annan gång hade han uppeggat en skara studenter, som på klassiskt maner kastat sig över en krog, slagit krögaren ”med angripande käppar” och glatt plundrat krogen, varvid de till och med slagit bottnarna ur vinfaten nere i källaren. Och sedan kom en rapport, vackert uppsatt på latin, som ordningsmannen fromt lämnade fram till dom Claude med denna jämmerliga överskrift: ”Slagsmål, ursprungligen framkallat av vindrickande”. Och till sist sades det — o, förfärligt om en sexton års pojke! — att hans utsvävningar ofta förde honom ända till Rue de Glatigny.
Bedrövad av allt detta och kränkt i sina mänskliga känslor, hade Claude ännu ivrigare kastat sig i armarna på vetenskapen, denna syster som i varje fall inte skrattar en rätt i ansiktet, utan alltid gengäldar en, fastän emellanåt i mindre fullviktigt mynt, den tillgivenhet, man ägnat henne. Han blev således allt lärdare och lärdare och samtidigt allt dystrare som människa.
Alldenstund Claude Frollo i sin ungdom genomströvat nästan hela kretsen av allt mänskligt vetande, det positiva, yttre och tillåtna, såg han sig tvungen att gå ännu längre och söka annan näring för sitt intellekts omättliga hunger. Antikens symbol av ormen, som biter sig i stjärten, är särskilt lämpad för vetenskapen, och det såg ut, som om Claude Frollo hade erfarit det. Många allvarliga personer försäkrade, att han efter att ha uttömt det mänskliga vetandets rätta domäner vågat tränga in i dess otillåtna gömslen. Han hade, sade de, efter vartannat smakat alla äpplena på kunskapens träd, och vare sig det nu berodde på hunger eller avsky, hade han till sist prövat på den förbjudna frukten. Såsom våra läsare sett, hade han i tur och ordning intagit sin plats vid teologernas konferenser i Sorbonne, filosofernas i Saint-Hilair, juristernas i Saint-Martin och läkarnas i Notre-Dame. Alla de rätter, tillåtna och gillade, som dessa fyra stora kök, kallade fakulteter, kunde tillaga och servera åt intellektet, hade han slukat, och han hade känt övermättnad, redan innan hans hunger var stillad. Han hade trängt längre in, längre ned under allt detta avslutade, materiella, begränsade vetande. Han hade måhända riskerat sin själ och slagit sig ned i grottan vid detta alkemisternas, astrologernas och hermetikernas hemlighetsfulla bord, vars nedersta ända under medeltiden upptogs av Averroës, Guillaume de Paris och Nicolas Flamel och som sträcker sig in i orienten under ljuset av den sjuarmade ljusstaken upp till Salomo, Pythagoras och Zoroaster. trodde man åtminstone, vare sig med rätta eller inte.
Säkert är, att ärkedjäknen ofta besökte Saint-Innocentkyrkogården, där, det är visserligen sant, hans föräldrar låg begravda jämte andra offer för farsoten 1466, men han tycktes ägna mindre uppmärksamhet åt korset över dem än åt de sällsamma figurerna på gravvården bredvid deras, rest över Nicolas Flamel och hans hustru Claude Pernelle.
Och säkert är, att man ofta såg honom komma gående på Rue des Lombards och där smyga sig in i ett litet hus i hörnet av Rue des Écrivains och Rue Marivault. Det var detta hus, som Nicolas Flamel hade byggt, i vilket han hade dött omkring 1417 och som, obebott sedan dess, hade börjat falla i ruiner. Någon av grannarna försäkrade till och med, att de en gång genom en glugg sett, hur ärkedjäknen grävde upp och vände på jorden i de två källarna, vilkas väggar var fullklottrade med otaliga verser och hieroglyfer av Nicolas Flamel själv. Man antog, att Flamel begravt de vises sten i dessa källare, och två århundradens alkemister, från och med Magistry till och med pater Pacifique, upphörde aldrig att undersöka marken, förrän själva huset, som blev så skoningslöst genomletat och upp- och nedvänt, slutligen smulats sönder till stoft under deras fötter.
Det är ävenledes säkert, att ärkedjäknen gripits av en sällsam passion för Notre-Dames symboliska portal, denna sida ur svartkonstboken, skriven i sten av biskop Guillaume av Paris. Ärkedjäknen Claude kunde ävenledes taga åt sig äran av att ha undersökt den kolossala bildstoden av den helige Christopher och denna långa, gåtfulla skulptur, som då för tiden stod vid ingången och som folket givit öknamnet Monsieur Legris (Gråa herrn). Vad var och en hade kunnat lägga märke till, var att han många timmar i sträck kunde sitta på balustraden utanför kyrkan och betrakta portalens skulpterade figurer, än granskande de fåvitska jungfrurna med de upp- och nedvända lamporna, än de visa med de upprätt burna lamporna; vid andra tillfällen beräknande synvinkeln hos den där korpen till vänster om portalen, som iakttar någon hemlighetsfull punkt inne i kyrkan, där de vises sten säkerligen är gömd, såvida den inte finns i Nicolas Flamels källare.
Och slutligen är det säkert, att ärkedjäknen invid klockburen i ett av de två torn, som vetter mot Grèvetorget, hade låtit för sin räkning inreda en liten cell, i vilken ingen — inte ens biskopen, påstods det — fick komma in utan hans tillåtelse. Vad som fanns i denna cell, visste ingen, men från platsen nedanför kyrkan hade man ofta genom en liten glugg på tornets baksida sett ett rött, emellanåt upphörande sken, som tycktes följa en blåsbälgs pustningar och som tycktes komma från flammor, snarare än från ett ljus. I mörkret och på denna höjd tog det sig högst sällsamt ut, och de goda kvinnorna i grannskapet brukade säga:
— Titta, så ärkedjäknen flåsar! Titta, så helveteselden kastar gnistor däruppe!
När allt kommer omkring, var detta inte några klara bevis på trolldom, men där fanns dock så pass mycken rök, att det goda folket måste tro, att där också fanns en eld, och till följd därav var ärkedjäknens blotta namn skräckingivande. Det bör emellertid nämnas, att Egyptens vetenskaper, trolldom, magi, till och med den allra oskyldigaste, inte hade någon ursinnigare fiende eller någon oförsonligare angivare inför Notre-Dames domkapitel än han själv. Vare sig detta berodde på uppriktig avsky eller endast var ett knep av tjuven, som. ropar ”Tag fast tjuven!”, så hindrade det inte att ärkedjäknen av det lärda domkapitlet betraktades såsom den, som riskerade sin själ på tröskeln till helvetet, och inte heller var folket blint för sakernas verkliga tillstånd. För var och en, som ägde det minsta förnuft, var Quasimodo djävulen och Claude Frollo trollkarlen, och det var uppenbart, att klockringaren skulle tjäna ärkedjäknen en viss tid, efter vilken han såsom betalning skulle föra med sig hans själ. Trots den ytterliga strängheten i sin vandel stod sålunda ärkedjäknen mycket illa anskriven hos alla fromma själar, och det fanns ingen from näsa, som var nog oerfaren att inte i honom vädra trollkarlen.
Och om han, allteftersom han åldrades, hade sökt sig ned i vetenskapens avgrunder, så hade även andra öppnat sig i hans hjärta. Åtminstone hade man anledning att tro det, då man närmare iakttog hans ansikte. Varför denna breda, kala panna, detta ständigt sänkta huvud, det ständigt suckande bröst? Vilken hemlig tanke förorsakade detta bittra småleende kring hans läppar i samma ögonblick som han rynkade ögonbrynen? Varför var det hår, han ännu hade kvar, redan grått? Vilken inre eld var det, som förorsakade, att hans ögon lyste som glöden i en smältugn?
Dessa symptom av en våldsam upphetsning hade nått en särskild intensitet vid tidpunkten för denna berättelse. Mer än en gång hade en korgosse flytt i största förfäran, då han mött honom ensam i kyrkan, så sällsam och hemsk hade han sett ut. Mer än en gång under gudstjänsten hade den präst, som stått bredvid honom, hört honom inblanda obegripliga ord i mässandet. Mer än en gång hade tvätterskan på andra sidan torget, vars göra det var ”att tvätta domkapitlet”, inte utan fruktan sett på herr ärkedjäknens av Josas mässkjorta märken efter naglar och krampaktigt knutna fingrar.
Samtidigt blev han emellertid dubbelt så sträng och hade aldrig uppfört sig mer exemplariskt. Hans karaktär såväl som hans kall hade alltid hållit honom fjärran från kvinnorna, och nu tycktes han hata dem mer än någonsin. Blotta frasandet av en sidenkjol kom honom att draga ned kapuschongen över ögonen.
Man hade ävenledes lagt märke till att sedan någon tid tillbaka hans avsky för zigenerskor och tatterskor fördubblats. Han hade sökt utverka av biskopen ett uttryckligt förbud för zigenerskor att komma och dansa och spela tamburin på den öppna platsen framför kyrkan, och sedan någon tid tillbaka hade han ivrigt letat i domkapitlets mögliga gamla arkiv efter alla de fall, då trollkarlar och trollpackor blivit dömda att brännas eller hängas för trolldom tillsammans med bockar, getter eller suggor.
Sjätte kapitlet
IMPOPULARITET
Som redan nämnts, var ärkedjäknen och klockringaren föga älskade av vare sig hög eller låg i katedralens grannskap. När, såsom det ofta hände, Claude och Quasimodo lämnade byggnaden samtidigt och tillsammans vandrade — husbonden före och tjänaren efter — genom de svala, smala, mörka gatorna i Notre-Dames omgivningar, blev de utsatta för många okvädinsord, frammumlade hotelser och förolämpningar, såvida inte — och det var endast sällan fallet — Claude Frollo gick med högburet huvud och sträng uppsyn och skrämde begabbarna.
Båda männen var i sin egen trakt som poeterna, om vilka Régnier talar:
Toutes sortes de gens vont après les poètes,
Comme après les hiboux vont criant les fauvettes.[1]
Än var det en liten pojke, som riskerade armar och ben för det obeskrivliga nöjet att få sticka en nål i Quasimodos puckel, än en söt ung flicka, litet djärvare än som är klädsamt, som lät sin klänning snudda vid prästens svarta kaftan, i det hon mitt för näsan på honom sjöng den ironiska refrängen: ”Göm dig, göm dig, djävulen är fast”. Ibland var det en skara ruskiga och smutsiga gamla kvinnor som satt på trappan i en mörk portgång och mumlade sina förbannelser och sådana uppmuntrande anmärkningar som: ”Hm! Där är en, som har en själ, lika missbildad som den andres kropp!” Eller också var det en skara studenter, som hälsade dem med någon klassisk hälsning på latin: ”Eia! Eia! Claudus sum Claudo!”
Men allra oftast passerade förolämpningen obemärkt av prästen och klockringaren. Quasimodo var för döv och Claude alltför försänkt i tankar för att uppfatta dessa älskvärda hälsningar.
- ↑ Allt slags folk följer poeterna på samma sätt som småfåglarna skriker efter ugglorna.