Ringaren i Notre-Dame/Tredje boken

←  Andra boken

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo Översättare: Oscar Nachman Tredje boken

Fjärde boken  →

Tredje boken

---

Första kapitlet
NOTRE-DAME

Obestridligen är Notre-Damekyrkan i Paris än i denna dag en majestätisk och sublim byggnad. Men hur väl den än är bevarad på sin ålderdom, är det svårt att återhålla en suck och inte känna förtrytelse inför de otaliga förändringar och stympningar, som tid och människor tillsammans underkastat detta vördnadsvärda byggnadsminnesmärke, utan aktning för Carl den store, som lade grundstenen till densamma, och för Filip August, som lade dit slutstenen.

På fasaden till den gamla drottningen bland våra katedraler finner man alltid ett ärr vid sidan av en av ålder framkallad skrynkla.

Om vi hade tid att tillsammans med läsaren granska ett i sänder av de förödelsens spår, som finns på denna gamla kyrka, skulle vi finna, att tidens andel i dem är mindre än människornas, framförallt konstmännikornas. Jag säger med flit ”konstmänniskorna”, ty under de två senaste århundradena har det funnits individer, som lagt sig till med benämningen arkitekter.

Och för att inte anföra mer än några få iögonfallande exempel, så finns det säkerligen få vackrare sidor i byggnadskonstens historia än denna fasad med de tre portalerna i spetsbågestil, den genombrutna raden av tjuguåtta nischer med konungabilder, det väldiga rosettfönstret i mitten, flankerat av två mindre, det höga och luftiga galleriet av arkader, på sina kolonner uppbärande en tung plattform, och slutligen de två svarta, massiva tornen med sina skiffertak, delar som harmoniskt sammansmälter till ett storslaget helt, placerade över varandra i fem jättevåningar. Utan att hopgyttras, utvecklar sig allt för ögat i sina otaliga enskildheter av bildhuggar- och ciseleringskonst och förenar sig mäktigt med det helas lugna storhet, Det liknar en väldig stensymfoni, en underbar produkt av ett helt tidevarvs förenade krafter, i vilken man i varje sten på hundrade sätt ser arbetarens fantasi, ledd av konstnärens snille; korteligen ett människoverk, högt och mäktigt som Guds skapelse, vars dubbla karaktär, omväxling och evighet, den tycks ha ryckt till sig, Vad vi sagt om fasaden, gäller hela kyrkan. Och vad vi sagt om katedralen i Paris, gäller om hela medeltidens kyrkobyggnadskonst. Allt i denna konst är som framsprunget ur sig självt, logiskt och proportionerligt. Har man mätt upp jättens stortå, har man lärt känna hela jättens storlek.

Men låt oss återvända till Notre-Dames fasad, sådan den ännu framträder för oss.

Tre viktiga saker fattas numera på denna fasad. För det första den trappa med elva trappsteg, som fordom ledde upp till den från marken; dessutom den nedersta raden av skulpturer, som upptog nischerna i de tre portalerna, och slutligen den övre raden av tjuguåtta av Frankrikes äldsta konungar, som kantade galleriet i första våningen, från och med Childebert till och med Filip August.

Det är tiden, som låtit trappan långsamt försvinna genom att sakta men säkert höja markytan i la Cité. Men fast den, ett i sänder, uppslukat de elva trappsteg, som gjorde byggnadens höjd ännu mera majestätisk, har tiden måhända givit kyrkan mer, än vad den berövat densamma, ty det är tiden som förlänat denna århundradenas mörka färgton, som gör ålderdomen till de monumentala byggnadernas skönhetsålder.

Men vem har tagit ned de två raderna skulpturer, så att nischerna blivit tomma? Vem har i den vackra, gamla mittelportalen skurit ut detta nya och oäkta spetsbågefönster? Vem har vågat insätta denna fula, klumpiga port med sniderier från Ludvig XV:s tid bredvid Biscornettes arabesker? Människorna, våra dagars arkitekter, konstnärerna.

Och om vi kommer in i kyrkan — vem har kastat omkull den kolossala bilden av den helige Christopher, lika berömd bland bildstoder som justitiepalatsets stora sal bland salar, som Strasbourgs tornspira bland kyrktorn? Och de myriader av bildstoder, som befolkade skeppets och korets alla mellankolonner, på knä, till fots, till häst, riddare, män, kvinnor och barn, kungar, biskopar, i sten, marmor, guld, silver, koppar, ja, till och med i vax — vem har helt brutalt sopat undan dem? Det är inte tiden, som gjort det.

Vem har tagit bort det gamla gotiska altaret med dess helgonaskrin och reliker och ersatt det med denna klumpiga marmorsarkofag med änglahuvuden och moln? Och vem har satt in dessa vita fönsterrutor, stället för dessa fönster, ”höga i färg”, som kom våra förfäders blickar att i beundran och häpnad vandra från portalens rosettfönster till absidens spetsbågar? Och vad skulle väl en kyrkosångare från 1500-talet säga, om han kunde se den gula färg, varmed våra vandaliska ärkebiskopar smort ned katedralen? Han skulle tycka, att den heliga platsen blivit skändad, och fly därifrån i förfäran.

Och om vi stiger upp i katedralen, utan att stanna vid tusentals illdåd av varje slag, så känner vi oss manade att fråga, vad det blivit av det vackra lilla tornet, som stödde sig på korsvalvets genomsnittspunkt och lika djärvt som dess kamrat, (det ävenledes förstörda) tornet till Sainte-Chapelle, liksom sköt in i himmelen? En arkitekt av den goda smaken amputerade det (år 1787) och trodde sig kunna täcka över såret med detta stora blyplåster, som liknar locket på en gryta.

På så sätt behandlades överallt och i all synnerhet i Frankrike, medeltidens underbara konst. På dess ruiner kan man urskilja de tre olika slags stympningar, som skadat dem mer eller mindre; först och främst tiden, som frätt här och var och vars rost i synnerhet angripit ytan; vidare de politiska och religiösa revolutionerna, som av naturen blinda och ursinniga, kastat sig över dem i raseri och slitit sönder deras rika dräkt av skulpturer och annat, krossat rosettfönstren, sönderslagit deras halsband av arabesker och småfigurer och nedstörtat bildstoderna, antingen för en mitras eller en kronas skull, och slutligen de alltmera groteska och dumma moderiktningarna inom arkitekturen, som följt tätt efter varandra sedan renässansen och som med nödvändighet medfört denna konstarts dekadens. Dessa moderiktningar har åstadkommit mera skada än revolutionerna.

Andra kapitlet
PARIS I FÅGELPERSPEKTIV

Vi har i föregående kapitel gjort en antydan om den skönhet, som Notre-Damekyrkan ägde under 1400-talet och som den nu för tiden saknar, men vi har förbigått det förnämsta, nämligen den utsikt över Paris, som man då hade från dess höga torn.

Efter att länge ha trevat sig uppför den mörka spiraltrappa, som går inom tornens tjocka murar, och slutligen alldeles oväntat kommit ut på en av de två höga plattformarna, översvämmade av dagsljus och luft, var det i sanning en vacker tavla, som på en gång upprullades för ens ögon från alla sidor, ett egenartat skådespel, om vilket de av våra läsare, som haft den goda turen att se en hel gotisk stad, fullständig och homogen, exempelvis Nürnberg i Bayern, Vittorio i Spanien, med lätthet kan göra sig en föreställning.

Som bekant är Paris fött på la Cités gamla ö, som har formen av en vagga. Denna ös strand var dess första vall, Seine dess första vallgrav. Paris var i flera århundraden en stad med två broar, den ena i norr, den andra i söder, och med två brohuvuden, som samtidigt var dess portar och dess fästningsverk, Grand Chatelet på högra stranden och Petit Chatelet på den vänstra. Under den första konungaätten började Paris känna det alltför trångt på sin ö och sakna svängrum, varför det gick över floden. Bortom Grand Chatelet och Petit Chatelet började sedan ett första bälte av murar och torn innesluta landet på ömse sidor om Seine. Av denna ringmur fanns det ännu under 1700-talet kvar några spår samt här och var en tradition, exempelvis i namnet Porte Baudet eller Baudoyer. Så småningom har flodvågen av hus, som ständigt utströmmat från medelpunkten och utåt, översvämmat och utplånat denna inhägnad. Filip August uppförde en ny damm mot denna flodvåg. Han fängslade Paris i en cirkelrund kedja av höga, bastanta torn. I mer än ett århundrade trängdes husen och blev högre inom detta bäcken, liksom vattnet stiger i en reservoar.

Anno 1367 hade staden utvidgat sig till den grad, att den behövde en ny inhägnad, i all synnerhet på högra stranden. Karl V uppförde den. Men en sådan stad som Paris är i ständig tillväxt. Karl V:s inhägnad rönte samma öde som Filip Augusts. Vid slutet av 1400-talet var den redan för trång och förstaden flyttade sig ännu längre ut. Under 1500-talet såg det ut, som om den drog sig tillbaka och trängde allt mer och mer in i den gamla staden, till den grad hade redan en ny stad vuxit sig tätare därute.

På 1400-talet var Paris ännu uppdelat i tre helt och hållet skilda städer, var och en med sin särskilda fysionomi, sina bruk och sedvänjor, sina privilegier, sin historia: la Cité, l'Université, la Ville. La Cité, som omfattade ön, var den äldsta, den minsta, modern till de båda andra, och låg inkilad mellan dem som en liten gumma mellan två stora, vackra flickor. L'Université låg på vänstra Seinestranden mellan Tournelle och Tour de Nesle, punkter som i våra dagars Paris motsvaras av la Halle-aux-Vins och Monnaie, Inom detta område låg även Sainte-Geneviève-berget. Den yttersta punkten på denna kurva av murar var Porte Papale, d.v.s. ungefär där, varest Panthéon numera är beläget. La Ville, den största av Paris’ tre delar, upptog högra stranden. Dess kaj, som var avbruten på flera ställen, sträckte sig utefter Seine från Tour de Billy till Tour du Bois, d.v.s. numera Grenier d'Abondance och Tuilerierna. De fyra punkter, vid vilka Seine skar huvudstadens murar, Tournelle och Tour de Nesle på vänstra sidan, Tour de Billy och Tour du Bois på den högra, kallades vanligen ”Paris’ fyra torn”. Den längst utskjutande punkten på la Villes mur (Karl V:s) befann sig vid Porte Saint-Denis och Porte Saint-Martin, vilkas läge alltjämt är oförändrat.

Såsom vi redan sagt, var var och en av dessa tre stora delar av Paris en stad för sig, men en alltför ensidig stad för att vara fullständig, en stad som inte kunde reda sig utan de två andra. Också var de varandra helt och hållet olika. I la Cité rådde det överflöd på kyrkor, i la Ville på palats, i l'Université på högskolor. För att nu inte uppehålla oss vid de mindre viktiga egenheterna hos det gamla Paris kan vi säga, att ön lydde under biskopen, högra flodstranden under handelsborgmästaren och den vänstra under rektorn vid universitetet. Över dem alla stod Paris’ prevot, som var tillsatt av konungen. La Cité hade Notre-Dame, la Ville Louvren och Hôtel de Ville, I Université hade Sorbonne. La Ville hade les Halles, la Cité Hôtel Dieu, l'Université Pré-aux-Clercs. De brott, som studenterna begick på vänstra flodstranden, blev beivrade i justitiepalatset på ön och bestraffade på högra stranden vid Monfaucon — såvida inte rektorn i medvetande om universitetets makt och konungens vanmakt blandade sig i saken, ty det var ett av studenternas privilegier att bli hängda i sin egen stadsdel.

På 1400-talet sköljde Seine fem öar inom Paris’ område; Louviersön, där det då för tiden fanns träd och där det numera finns trä; Vachesön (Koön) och Notre-Dameön, båda obebyggda så när som på en liten koja och båda förläningar under biskopen (under 1600-talet förenades dessa två öar till en enda, som blev bebyggd och som vi numera kallar Ludvig den heliges ö), samt slutligen La Cité och vid dess spets ön Passeur-aux-Vaches, som numera uppslukats av Pont Neufs plan. Då för tiden hade la Cité fem broar; till höger tre, Pont Notre-Dame och Pont-au-Change av sten, Pont Saint-Michel av trä, alla bebyggda med hus. L'Université hade sex portar, uppförda av Filip August; de var, uppräknade från Tournelle, Porte Saint-Victor, Porte Bordelle, Porte Papale, Porte Saint-Jacques, Porte Saint-Michel, Porte Saint-Germain. La Ville hade likaledes sex portar, byggda av Karl V. De var, uppräknade från Tour de Billy, Porte Saint-Antoine, Porte du Temple, Porte Saint-Martin, Porte Saint-Denis, Porte Montmartre, Porte Saint-Honoré. Alla dess portar var starka och ävenledes vackra, något som ingalunda misspryder styrkan. En bred och djup grav med vatten, som flöt snabbt förbi under hösten och våren, sköljde foten av murarna runt omkring Paris; Seine försåg den med vatten. Nattetid hölls portarna stängda, och floden avstängdes med grova järnkättingar vid båda ändpunkterna, så Paris kunde sova lugnt.

Sedda i fågelperspektiv framträdde dessa tre delar av Paris, la Cité, l'Université och la Ville för ögat som ett virrvarr av gator, som gick kors och tvärs. Och dock såg man redan vid första anblicken, att dessa tre fragment tillsammans bildade en enda kropp. Man urskilde med ens två långa gator, som gick parallellt, utan avbrott i en nästan rak linje och genomskar alla tre stadsdelarna från den ena änden till den andra och av dem alla tre gjorde en enda.

Den första av dessa två gator gick från Porte Saint-Jacques till Porte Saint-Martin; den hette Rue Saint-Jacques i l'Université, Rue de la Juiverie i la Cité och Rue Saint-Martin i la Ville; den gick två gånger över Seine, ena gången under namnet Petit Pont och den andra under namnet Pont Notre-Dame. Den andra gatan, som hette Rue de la Harpe till vänster om floden, Rue de la Barillerie på ön och Rue Saint-Denis på högra flodstranden, Pont Saint-Michel över en arm av Seine, Pont-au-Change över en annan, gick från Porte Saint-Michel i l'Université till Porte Saint-Denis i la Ville. Trots alla dessa skilda namn var de alltjämt endast två gator, men de två modergatorna, Paris’ två huvudpulsådror.

Oberoende av dessa två huvudgator, som genomskar Paris på bredden och var gemensamma för hela huvudstaden, hade la Ville och l'Université vardera sin särskilda storgata, som gick genom hela dess längd parallellt med Seine och vid sitt sammanträffande med de båda pulsådrorna skar dessa i rät vinkel. Sålunda kunde man i la Ville gå i en rak linje från Porte Saint-Antoine ned till Porte Saint-Honoré; i l'Université från Porte Saint-Victor till Porte Saint-Germain. Dessa två stora vägar, som korsade de två strax förut omtalade, bildade den stomme, på vilken det nät av gator vilade, som utbredde sig över hela Paris.

Något av denna geometriska plan återstår än i denna dag.

Men hur tedde sig allt detta år 1482 från Notre-Dames tak? Det är, vad vi nu skall försöka klargöra.

För åskådaren, som andfådd kom dit upp, var det till en början endast ett virrvarr av hustak, skorstenar, gator, broar, torg, tornspiror och kyrktorn. Men då ögat börjat finna sig till rätta i detta virrvarr urskilde man så småningom vissa huvuddrag. För att börja med la Cité så har den, såsom Sauval säger, formen av ett stort skepp, inkilat i dyn och strandat i vattenbrynet ungefär mitt i Seine. Vi har nyss beskrivit hur detta skepp på 1400-talet låg förtöjt vid flodens båda stränder medelst fem broar. Denna form av ett skepp har även ådragit sig heraldikernas uppmärksamhet, ty det är till följd därav och inte på grund av normandernas belägring, som — enligt Favyn och Pasquier — staden Paris för ett skepp i sin gamla vapensköld.

La Cité framträdde således först för blicken såsom ett skepp med akterstäven mot öster och förstäven mot väster. Om man stod vänd mot förstäven, hade man framför sig en oöverskådlig massa gamla hustak, över vilka tornade sig Sainte Chapelles blykupol med sin djärva uppåtsträvande spira, den öppnaste, vackrast utarbetade och genombrutna, som någonsin släppt dagens ljus genom sin spetskägla. Litet närmare utmynnade tre gator på den öppna platsen framför Notre-Dame, som var kantad av många vackra gamla hus. På södra sidan lutade sig Hôtel-Dieus rynkiga och fallfärdiga fasad och dess tak, som tycktes vara översållat med blommor och vårtor. Till höger och vänster, i öster och väster höjde sig inom la Cités trånga område dess tjuguen kyrkor, från olika tidpunkter, av alla former och storlekar, från och med Saint-Denis-du-Pas’ låga och murknade klocktorn till Saint Pierre-aux-Boeufs’ och Saint-Landrys smärta tornspiror. Bakom Notre-Dame avtecknade sig i norr klostret med sina gotiska gallerier, i söder biskopens halvromerska palats, i öster Terrains ödsliga udde. I denna hopgyttrade husmassa urskilde ögat ytterligare de höga, genombrutna stenkolonner, som då för tiden på själva taket krönte palatsets översta fönsterrad, det hus, som staden under Karl VI:s regering skänkte Juvenal des Ursins; litet längre bort Marché-Palus’ med tjära bestrukna baracker, och ännu längre bort den nya absiden på Germain-le-Vieux, år 1458 förlängd med ett stycke av Rue aux Febves, och ytterligare här och var en gatukorsning, full med folk, en skampåle, rest i ett gathörn, en vacker provbit på stenläggning från Filip Augusts tid, en övergiven bakgård med ett av dessa genomskinliga trapptorn, som man ännu uppförde under 1400-talet och varav man alltjämt kan se ett vid Rue des Bourdonnais. Och slutligen till höger om Sainte-Chapelle, mot väster, Justitiepalatset, som höjde sina torn ända nere vid floden. Den högstammiga skogen i konungens trädgårdar längst västerut i la Cité dolde den lilla holmen Passeur-aux-Vaches. Vad själva floden beträffar, så såg man från Notre-Dames höga torn ingenting av denna på ömse sidor om la Cité, ty den försvann under broarna liksom broarna försvann under massan av hus.

Och om blicken gled över dessa broar, vilkas tak föreföll ögat grönakliga, mögliga i förtid som de var av de dimmor, som uppsteg ur floden, och sedan riktades åt vänster mot l'Université, så var den första byggnad, som fångade den, en stor, låg torngrupp, Petit Chatelet, vars gapande portik slukade ändpunkten av Petit Pont, och om blicken sedan vandrade vidare utefter stranden från öster till väster, från Tournelle till Tour de Nesle, såg den en lång rad av hus med skulpturer, målade fönster och våning på våning, ett aldrig upphörande sicksack av husgavlar, ofta genombrutet av en gatumynning och här och var även av fasaden eller flygeln till ett stort stenhus, som utbredde sig med sina borggårdar och trädgårdar, sina flyglar och sin huvudbyggning mitt ibland denna populas av smala, hopträngda hus, likt en förnäm herre bland en skara bönder. Det fanns fem å sex dylika palats utefter kajen, från och med Hôtel de Lorraine, som med bernardinermunkarna delade det stora området invid Tournelle, till Hôtel de Nesle, vars högsta torn begränsade Paris och vars spetsiga tak under tre av årets månader hade privilegiet att under sina mörka vinklar dölja den nedgående solens scharlakansröda skiva.

Denna Seinestrand var den av de två, som minst ägnade sig åt köpenskap. Studenterna åstadkom där mera larm och uppståndelse än hantverkarna, och där fanns egentligen inte någon riktig kaj annat än från Pont Saint-Michel till Tour de Nesle. Den övriga delen av Seinestranden var dels endast en bar sandstrand, såsom t.ex. bortom bernardinerklostret, och dels en hopklämd husmassa, stående i vattnet, såsom t.ex. mellan de båda broarna. Där huserade tvätterskor, som skrek, pratade och sjöng från morgon till kväll utefter hela stranden i det de klappade sina kläder.

L'Université bildade som en klump för ögat. Från den ena änden till den andra var den alltigenom homogen och kompakt. Dess tusentals tak, månghörniga, sammanhängande, nästan alltid av samma form, tedde sig, sedda uppifrån, som en utkristallisering av samma ämne. Gatornas nyckfulla raviner skar inte denna pastej av hus i alltför ojämna skivor. De fyrtiotvå högskolehusen var ganska jämnt fördelade, och i varje kvarter fanns det åtminstone ett. De omväxlande, trevliga taken på dessa vackra byggnader var emellertid en produkt av samma konst som de enkla tak, över vilka de sköt upp, och var i själva verket endast samma geometriska figurer, upphöjda i kvadrat eller kub. De gjorde endast ensemblen fullständig, utan att överlasta den. Flera vackra palats höjde dessutom sina storslagna huvuden här och var över de pittoreska vindskuporna på vänstra stranden — exempelvis Logis de Nevers, Logis de Rome, som sedermera försvunnit, och Hôtel de Cluny, som alltjämt existerar till stor glädje för konstnären, men vars torn dumt nog numera borttagits. I närheten av Hôtel de Cluny, detta romerska palats med sina vackra valvbågar, låg en gång i tiden Julianus’ bad. Där fanns även ett antal klosterkyrkor av en mera religiös skönhet, av en mer allvarlig storslagenhet än de världsliga byggnaderna, men inte mindre vackra eller mindre storslagna. De, som först fångade blicken, var bernardinernas med sina tre torn, Saint Genevièves, vars fyrkantiga torn alltjämt existerar och kommer oss att sakna återstoden, Sorbonne, till hälften högskola, till hälften kloster, vars beundransvärda skepp alltjämt finnes kvar; det vackra, fyrkantiga mathurinklostret, och invid det benediktinklostret med sina väldiga och sammanhängande gavlar: augustinerklostret, vars spira näst efter Tour de Nesle utgjorde den högsta på denna sida av Paris, räknat västerifrån. Högskolorna intog medelvägen mellan de stora hotellen och klosterkyrkorna genom sin stränghet i stilen, mildrad av elegansen i utförandet, en skulptur mindre luftig än palatsen, en arkitektur mindre sträng än klostrens, Olyckligtvis finns det knappast kvar någonting alls av dessa byggnader, i vilka gotisk konst höll en sådan medelväg mellan rikedom och sparsamhet. Kyrkorna — och de var talrika och storslagna i l'Université och representerade alla arkitekturens epoker — kyrkorna höjde sig över det hela, och såsom ännu en harmoni i hela denna harmoniska massa avbröt de här och var den mångdubbla raden av byggnader med sina djärvt tecknade spiror, genombrutna torn och nålvassa spiror, vilkas linjer i sig själva endast var en storslagen överdrift i fråga om takens skarpa vinklar.

L'Universités terräng var bergig. Sainte-Genevièveberget i sydost bildade en väldig upphöjning, och det var egendomligt att se från Notre-Dames topp hur detta virrvarr av smala, slingrande gator (numera Quartier Latin), dessa klasar av hus, som låg spridda i oordning överallt från toppen av denna höjd, huvudstupa störtade sig utför dess sidor ned till floden, varvid somliga av dem såg ut, som om de höll på att falla och andra klättrade uppåt och alla tycktes klänga sig fast vid varandra. Och i mellanrummen mellan dessa tak, dessa tornspiror, dessa otaliga byggnader, som böjde, slingrade och tandade sig så fantastiskt i l'Universités ytterlinje, urskilde man här och var en mossbelupen mur, något tjockt, runt torn eller en krenelerad stadsport påminnande om en fästning; detta var Filip Augusts inhägnad. Bortom denna utbredde sig grönskande fält, mellan vilka slingrade sig vägar, som delade sig längre bort och vid vilka man här och där såg hus, ehuru dessa blev allt sällsyntare, ju längre bort man kom från staden. Somliga av dessa förstäder var emellertid ganska betydande. Den första av dem (räknat från Tournelle) var Saint-Victor med sin valvbro över Bièvre, sin klosterkyrka med epitafiet över Ludvig den tjocke och sitt åttkantiga torn, flankerat av fyra spiror från 1000-talet. Så fanns vidare Saint-Morceau, som redan hade tre kyrkor och ett kloster. Om vi sedan lämnar gobelinernas kvarn till vänster jämte dess fyra vita murar kommer vi till Faubourg Saint-Jacques med det vackert skulpterade korset i mitten, kyrkan Saint-Jacques du Haut-Pas, som då för tiden var gotisk, spetsig och förtjusande, Saint-Magloire, med dess vackra skepp från 1300-talet, som Napoleon förvandlade till hölada, och Notre-Dame-des-Champs med dess bysantinska mosaiker. Och efter att ha lämnat den öppna terrängen med klostret Chartreux, en rikt sirad byggning från samma tid som Justitiepalatset med de små avdelade trädgårdarna och ruinerna av Vauvert, ett tillhåll för slödder, föll blicken västerut på Saint-Germain-des-Prés tre romerska tornspiror. Saint-Germain, som redan var ett stort samhälle, hade femton à tjugu gator. Saint-Sulpices spetsiga torn antydde ett av dessa hörn. Tätt intill såg man marknadstorget Saint-Germain, där numera salutorget ligger; bortom det abbotens skampåle, ett nätt litet torn, krönt av en blykon; längre bort låg tegelslageriet och Rue du Four, som ledde till bageriet och kvarnen uppe på kullen, samt sjukhuset, ett litet, avsides beläget och endast framskymtande hus. Men vad som i all synnerhet fängslade blicken och höll den kvar var själva klosterkyrkan. Säkert är, att detta kloster var en storslagen byggnad, både såsom kyrka och såsom världsligt palats, detta abbotslott, i vilket biskoparna av Paris ansåg det som en ära att få tillbringa en natt.

När man slutligen, efter att länge ha betraktat l'Université vände sig mot la Ville på högra stranden, förändrades sceneriets karaktär plötsligt. La Ville var inte bara mycket större än l'Université utan även mindre enhetligt. Vid första anblicken tycktes det vara uppdelat i flera komplex, tydligt åtskilda från varandra. Först och främst kom man till en hel grupp av palats i den östra delen av la Ville, som än i denna dag bär namnet La Marais (träsket), där Camulogenes lockade in Cæsar. Denna husmassa sträckte sig ända ned till floden. Fyra stora, nästan sammanhängande palats — Hôtel de Jouy, Hôtel de Sens och Hôtel de Barbeau samt Logis de la Reine — speglade sina med smärta torn prydda skiffertak i Seine. Dessa fyra byggnader upptog utrymmet från Rue des Nonaindières till celestinermunkarnas kloster, vars lilla tornspira bildade ett behagligt avbrott mot deras linje av gavlar och kreneleringar. Bakom dessa palats sträckte sig i varje riktning, på somliga ställen framskjutande, palissaderat och krenelerat som ett citadell, på andra dolt av stora träd som ett kartusianerkloster, det väldiga och underbara Hôtel Saint-Pol, i vilket konungen av Frankrike kunde furstligt härbärgera tjugutvå furstar av samma rang som dauphin och hertigen av Burgund jämte deras följen och tjänare. Och vi måste här omtala, att en furstes bostad då för tiden utgjordes av inte mindre än elva gemak, från och med audiensrummet till bönekapellet, förutom gallerier, badrum, ångskåp och andra ”överflödiga rum”, förutom de privata trädgårdarna för var och en av konungens gäster, kök, källare, visthus och allmänna matsalar för tjänare, platser för olika slags bollspel, duvslag, fiskdammar, arsenaler och gudarne vete allt. Sådant var då för tiden ett kungligt slott, ett Louvren, ett Hôtel Saint-Pol — en stad i staden.

Från det torn, uppe i vilket vi tagit plats, var Hôtel Saint-Pol, ehuru till hälften skymt av de fyra stora palatsen, om vilka vi just talat, inte desto mindre underbart och imposant att skåda. Man kunde tydligt urskilja de tre olika byggnader, som Karl V hade förenat med sitt palats: Hôtel du Petit Muce med den luftiga balustraden, som kantade dess tak, abbotens av Saint-Maur palats, i hög grad påminnande om en fästning med ett massivt torn, skottgluggar och över den väldiga porten abbotens av Saint-Maur vapensköld mellan de båda utskärningarna för vindbryggan, greve d'Etampes palats, vars huvudtorn var förstört upptill och spred sig som en tuppkam; här och där tre, fyra gamla ekar, som tillsammans bildade ett lummigt helt, påminnande om ett väldigt blomkålsstånd; svanhus i fiskdammarnas klara vatten, allt fladdrande i skuggor och dagrar; pittoreska bitar av många borggårdar; lejonens palats med låga spetsbågar på korta sachsiska pelare, järngaller och ett ständigt rytande; och skjutande upp mitt ur denna grupp Ave Marias fjälliga tornspira; till vänster prevotens av Paris residens, flankerat av fyra små vackra torn, och mitt i allt detta själva Hôtel Saint-Pol med dess många fasader.

När man lät blicken vandra vidare uppför avsatserna av denna amfiteater av palats, som sålunda syntes på avstånd, och lät den hoppa över en djup ravin i la Villes hustak, som utmärkte Rue Saint-Antoine, föll den på Logis d'Angouleme, en väldig byggnad från flera olika perioder, av vilken somliga delar var alldeles nya och nästan vita och knappast harmonierade bättre med de övriga än en röd lapp på en blå jacka. Men det egendomligt spetsiga och höga taket på detta moderna palats höjde sig behagfullt bland den gamla byggnadens mörka ruiner, vars gamla torn blivit buktiga av ålder och påminde om tunnor, som spruckit nedifrån och uppåt. Bakom detta palats reste sig Palais de Tournelles skog av tornspiror.

Detta knippe av väldiga, svarta torn till höger om Tournelles, som så att säga växte in i varandra och såg ut, som om de varit sammanbundna med en cirkelrund grav, det där fästningstornet med flera skottgluggar än fönster, den där redan uppdragna vindbryggan och det alltid nedfällda järngallret — det var Bastiljen. De där föremålen, påminnande om svarta fågelnäbbar, som stack ut genom skottgluggarna och som man på avstånd skulle kunnat taga för ändarna av takrännor, var kanoner.

Under deras eld, vid foten av den skräckinjagande byggnaden, låg Porte Saint-Antoine inkilad mellan sina båda torn.

Bortom Tournelles, ända fram till Karl V:s mur sträckte sig i sin rika grönska och blomsterprakt de kungliga trädgårdarna, mitt ibland vilka man bland dess labyrint av träd och gångar urskilde den berömda Dedalusträdgården, som Ludvig XI hade skänkt Coietier. Doktorns observatorium höjde sig över labyrinten som en tjock, fristående pelare med ett litet hus till kapitäl; och inne i detta arbetsrum hade gjorts förutsägelser, som haft ohyggliga verkningar.

La Villes medelpunkt upptogs av en massa vanliga boningshus. Det var för övrigt där, som la Villes tre broar på högra stranden avlevererade sina strömmar av människor; och broar leder till byggandet av hus före byggandet av palats. Denna samling av boningshus, stående tätt intill varandra, likt cellerna i en bikupa, var inte utan en viss skönhet. Där fanns även några vackra byggnader, som höjde sina huvuden över detta stelnade hav av husgavlar. Det var först och främst brohuvudet till Pont-aus-Changeurs, bakom vilket Seine forsade under kvarnhjulen vid Pont-aux-Meuniers, och där var Chatelet, inte längre ett romerskt torn, som under kejsar Julianus’ tid, utan ett feodaltorn från 1200-talet och av sten, som var så hård, att en murhacka på tre timmar inte kunde tränga in ens en tumsbredd. Så var där Saint-Jacques-de-la-Boucheries rikt smyckade, fyrkantiga klocktorn, vars alla vinklar avrundades av skulptufer och redan värt beundran, ehuru det inte var avslutat under 1400-talet. Så såg man Pelarhuset, öppet mot detta Grèvetorg, som vi försökt ge läsaren en föreställning om; Saint-Gervaiskyrkan, med en portal ”i god smak” sedermera förstörd, Saint-Mérykyrkan, vars numera gamla spetsbågar då för tiden var nästan runda, och Saint-Jeankyrkan, vars storslagna spira nära nog blivit ett ordspråk, samt tjugu andra monumentala byggnader, som inte höll sig för goda att begrava sina behag i detta kaos av djupa, mörka och trånga gator. Lägg därtill dessa skulpterade stenkors, som förekom ännu ymnigare vid gatukorsningarna än till och med galgarna, Saint-Innocentkyrkogården, vars arkitektoniska inhägnad man upptäckte på avstånd, skampålen vid les Halles, vars spets stack upp bland skorstenarna vid Rue de la Cossonerie; Croix-du-Trahoirs stegel vid dess gathörn, där det alltid var svart av folk, Halle-au-blés (Kornmarknaden) cirkel av ruckel, fragment av Filip Augusts gamla mur, som man urskilde här och var begravda bland husen, torn, beklädda med murgröna, ruiner av portar, förvittrade och fallfärdiga murar, kajen med sina tusentals butiker och sina blodiga hudavdragningsställen, Seine, översållad med båtar från Porte-au-Foin till For-l'Évêque, och man kan göra sig en föreställning om la Villes oregelbundna fyrhörning år 1482.

Jämte dessa två stora kvarter, det ena av palats, det andra av vanliga hus, fanns ett tredje element i den anblick, som la Ville erbjöd, nämligen det långa bälte av klosterkyrkor, som kantade det i hela dess utsträckning åt landsidan från öster till väster och bakom den rad av fortifikationer, som inneslöt Paris, bildade ett andra, inre bälte av kloster och kapell. Sålunda fanns där alldeles invid Tournelleparken, mellan Rue Saint-Antoine och gamla Rue du Temple, Sainte-Cathérine med sina ofantliga trädgårdsanläggningar, som begränsades först av staden Paris’ mur. Mellan gamla och nya Rue du Temple låg Temple, ett knippe av dystra torn, mörka, stela och isolerade, omgivet av en krenelerad inhägnad. Mellan nya Rue du Temple och Rue Saint-Martin låg Saint-Martins klosterkyrka mitt ibland sina trädgårdar, en storslagen, befäst kyrka, vars gördel av torn och tiara av spiror endast överträffades i prakt av Saint-Germain-des-Prés. Mellan Rue Saint-Martin och Rue Saint-Denis utbredde sig La Trinités område, och slutligen mellan Rue Saint-Denis och Rue Montorgueil Filles-Dieu. På sidan därom urskilde man Mirakelgårdens murknade tak och inte stenlagda område, den enda profana länken i denna kedja av kloster.

Och slutligen en fjärde stadsbild, vilken avtecknade sig i detta konglomerat av hustak på högra stranden och utgjorde västra vinkeln av stadsmuren och floden, ett nytt knippe palats och residens, som trängt ihop sig vid foten av Louvren. Filip Augusts gamla Louvre, denna väldiga byggnad, vars stora torn hade tjugutre andra huvudtorn omkring sig, utan att räkna med de mindre, tycktes på avstånd, så att säga, vara infattad av Hôtel d'Alençons och Petit-Bourbons gotiska tak. Denna hydra av torn avslutade på ett överraskande sätt la Ville i väster.

Alltså en väldig kaka av vanliga hus, flankerad på ömse sidor av två block palats, krönta, det ena av Louvren, det andra av Tournelles, begränsade i norr av ett långt bälte klosterkyrkor och odlade inhägnader, och över dessa tusentals byggnader, vilkas tegel- och skiffertak avtecknade sig över varandra i lika många bisarra kedjor, på högra stranden de fyrtiotvå kyrkornas rikt ornamenterade torn, myriader av tvärgator, alltsammans begränsat på ena sidan av en rad höga murar med fyrkantiga forn (de i l'Université hade runda torn), på den andra av Seine, överkorsad av broar och befaren av otaliga båtar — detta var la Ville under 1400-talet.

Utanför murarna tryckte några förstäder sig tätt intill portarna, men mindre talrika, mera spridda än l'Universités. Sålunda fanns där bakom Bastiljen ett tjogtal ruckel, som skockade sig kring det sällsamt skulpterade kors, som kallades Croix-Faubin, och klosterkyrkan Saint-Antoine-des Champs’ valvpelare; vidare Popincourt, nära nog skymt bland sädesfälten, Courtille, en munter by, bestående av nästan bara krogar, Saint-Laurent med sin kyrka, vars klocktorn på avstånd tycktes gå ihop med Porte Saint-Martins spetsiga torn, Saint-Denis med Saint-Ladres väldiga inhägnad; utanför Porte Montmartre Grange-Bateligre, omgivet av sina vita murar, och bakom det själva Montmartre med sina kritsluttningar, Montmartre, som då för tiden hade nästan lika många kyrkor som kvarnar, men som inte har kvar annat än kvarnarna, ty samhället fordrar numera endast bröd för kroppen. Och slutligen såg man bortom Louvren utbreda sig på slättlandet Faubourg Saint-Honoré, som redan då var en ganska betydande ort, och det grönskande Petite-Bretagne samt Marché-aux-Pourceaux, där den ohyggliga ugn stod, i vilken falskmyntare blev stekta levande. Mellan Courtille och Saint-Laurent har ert öga redan observerat på toppen av en liten kulle mitt på slätten en byggnad som på avstånd tog sig ut som en kolonnad i ruiner, stående på en blottad grundval.

Om inte uppräknandet av så många byggnader (hur kortfattat vi än försökt göra det) splittrar läsarens bild av det gamla Paris, skall vi ge en resumé av den i några få ord. I mitten ön la Cité, till formen påminnande om en jättesköldpadda, som under sitt grå skal av tak åt ömse sidor som fötter utsträcker sina tegeltäckta broar; till vänster l'Universités oregelbundna fyrkant, tätt bebyggd, hopklämd; till höger la Villes väldiga halvcirkel, mycket mer uppblandad med trädgårdar och monumentala byggnader. Alla dessa tre block marmorerade av otaliga gator. Tvärs igenom det hela flyter Seine med sina holmar, broar och farkoster. Och runt omkring allt detta en väldig slätt, frambringande alla slags produkter och beströdd med vackra byar; till vänster Issy, Vanves, Vaugirard, Montrouge, Gentilly med sitt runda och sitt fyrkantiga torn, o.s.v.; till höger tjugu andra från Conflans till Ville l'Évêque. Vid horisonten bildade en cirkel av kullar så att såga kanten av ett väldigt bäcken. Och i öster syntes på avstånd Vincennes med sina sju fyrkantiga torn, i söder Bicêtre med sina spetsiga tornspiror, i norr Saint-Denis och i väster Saint-Cloud och dess fästningstorn. Sådant var det Paris, på vilket kråkorna i Notre-Dames torn blickade ned år 1482.