Ringaren i Notre-Dame/Andra boken

←  Första boken

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo Översättare: Oscar Nachman Andra boken

Tredje boken  →

Andra boken

---

Första kapitlet
FRÅN CHARYBDIS TILL SCYLLA

Natten inbryter tidigt i januari. Gatorna låg redan i halvmörker, då Gringoire kom ut från palatset. Men detta mörker passade honom utmärkt; han ville komma in i någon mörk och övergiven gränd för att där kunna meditera i lugn och ro och där filosofien kunde anlägga det första förbandet på poetens blessyr. Filosofien var för övrigt hans enda tillflyktsort, ty han visste inte ens, var han skulle ta in över natten. Efter det lysande fiasko hans pjäs gjort, vågade han inte återvända till sin bostad mitt emot Port-au-Foin, ty han hade räknat på att prevoten skulle giva honom ersättning för bröllopsdikten, så att han skulle kunna gottgöra mäster Guillaume Doulz-Sire de sex månaders hyra, som han var skyldig, d.v.s. tolv sous — eller tolv gånger så mycket som han ägde här i världen, inklusive byxor, skjorta och mössa. Efter att ha stått i lilla porten till fängelset Sainte-Chapelle och funderat över var han skulle få nattkvarter, då han hade Paris’ hela stenläggning att välja på, kom han ihåg, att han föregående vecka utanför ett parlamentsråds hus vid Rue Salvaterie sett en sten, som användes vid bestigandet av mulåsnor och att han sagt sig själv, att denna sten vid något tillfälle skulle bli en utmärkt huvudgärd för en tiggare eller en poet. Han tackade försynen, som sänt honom denna goda ingivelse, men just då han skulle gå över palatstorget för att uppnå den labyrint i la Cité, där alla de gamla systergatorna la Barillerie, la Vieille Draperie, la Salvaterie, la Juiverie etc. än i denna dag slingrar sig fram med sina niovåningshus, såg han narrpåvenprocessionen, som kom ut ur palatset och under höga rop, med hans egen musik och belyst av fackelsken styrde kurs mot honom, Gringoire. Denna syn rev åter upp hans egenkärleks sår, så han tog till flykten.

Han ville taga vägen över Pont Saint-Michel, men där sprang barn av och an med eldpilar och svärmare.

— Måtte den lede ta alla fyrverkeripjäser! sade Gringoire och vek av mot Pont-au-Change. På husen närmast bron hade man satt upp tre stora flaggor, som representerade kungen, dauphin och Margareta av Flandern, och sex mindre, på vilka fanns bilder av hertigen av Österrike, kardinalen av Bourbon, herr Beaujeu, prinsessan Johanna av Frankrike, bastarden av Bourbon och jag vet inte vem mer. Allt var upplyst av facklor. En massa människor beundrade ståten.

— Lycklige målare Jean Fourbault! sade Gringoire med en djup suck och vände ryggen åt små och stora flaggor. Framför honom låg en gata; han fann den så mörk och ödslig, att han hoppades att där kunna undgå varje återljud liksom varje återsken av festen. Han vek in på den. Då han gått några steg, stötte han med foten emot något hinder, vacklade och föll. Det var en majstång, som skrivarna vid ett ämbetsverk dagen till ära hade rest utanför en parlamentspresidents port. Gringoire bar modigt denna nya motgång. Han reste sig upp och gick vidare ned till floden, Efter att ha lämnat bakom sig fångelsetornet gick han utefter den långa muren kring kungens trädgårdar, där smutsen på den inte stenlagda vägen nådde honom till fotknölarna, och uppnådde till sist västra änden av la Cité, där han stod stilla en stund och betraktade den lilla holmen Passeur-aux-Vaches, som sedermera har försvunnit under bronshästen och Pont-Neuf. I kvällsmörkret förekom holmen honom som en svart massa, vilken sköt upp ur det vita, skummande vattendrag, som skilde honom från den. Vid det svaga skenet från ett litet ljus kunde man urskilja ett slags hydda i form av en bikupa, varest mannen, som förde boskapen över, tillbringade natten.

— Lycklige färjkarl! tänkte Gringoire. Du bekymrar dig inte om ryktbarhet, och du skriver inga bröllopskväden! Vad bryr du dig om kungarna, som gifter sig, och om hertiginnorna av Burgund! Du bryr dig inte om några andra pärlor än dem, som finns i gräset! Och jag, som är poet, jag blir utvisslad, jag skälver av köld, jag är skyldig tolv sous, och mina skosulor är så tunna, att du skulle kunna använda dem till glas i din lykta. Tack, färjkarl! Åsynen av din koja gör mina ögon gott och kommer mig att glömma Paris.

Han rycktes upp ur sin nästan lyriska hänförelse av en stor dubbelsvärmare, som plötsligt steg upp från kojan. Det var färjkarlen, som på sitt sätt deltog i firandet av dagens festligheter och brände av ett litet fyrverkeri.

Denna svärmare gjorde Gringoire ursinnig.

— Fördömda fest! ropade han. Skall du förfölja mig överallt? O, min Gud, ända till mannen, som transporterar över boskapen!

Sedan såg han ned i Seine, som rann nedanför hans fötter, och en ohygglig frestelse kom över honom.

— O, sade han, så gärna jag skulle dränka mig, om vattnet inte vore så kallt!

Då fattade han ett förtvivlat beslut. Eftersom han inte kunde undkomma narrpåven, Jehan Fourbaults flaggor, majstängerna, eldpilarna och svärmarna, kunde han likaså gärna kasta sig mitt in i festen och bege sig till Grèvetorget:

— Åtminstone, tänkte han, kan jag kanske där få tillfälle att värma mig litet vid en lusteld och måhända även få till kvällsvard en gnutta av den sockerkaka, som man på stadens bekostnad lär bjuda allmänheten på,

Andra kapitlet
GRÈVETORGET

I vår tid återstår det knappast mer än ett nästan omärkligt spår av Grèvetorget, såsom det såg ut då för tiden. Det vackra tornet, som upptog torgets norra hörn och som redan är begravt under den fula rappning, som man smetat över skulpturernas karakteristiska linjer, skall måhända snart ha försvunnit helt och hållet, översvämmat av denna massa nya hus, som så snabbt uppslukar Paris alla gamla fasader.

De personer som i likhet med oss aldrig passerar över Grèvetorget utan att kasta en blick av saknad och medkänsla på detta stackars torn, som ligger inklämt mellan två gamla ruckel från Ludvig XV:s tid, kan med lätthet i tankarna återuppföra denna byggnad såsom den såg ut och på så sätt rekonstruera 1400-talets i sin helhet gotiska gamla torg.

Det var då liksom nu en oregelbunden trapets, kantad på en sida av kajen och på de tre andra av en rad höga hus, smala och dystra, alla prydda med skulpturer i sten eller trä och redan då en fullständig provkarta på medeltidens olika byggnadsstilar.

Grèvetorget hade redan då samma dystra utseende, som det bevarar än i denna dag tack vare de avskyvärda tankar, som det väcker till liv samt tack vare Dominique Boccadors dystra stadshus. Det bör omtalas att en galge och en skampåle, en rättvisa och en stege, såsom man kallade dem då för tiden, stod uppresta sida vid sida mitt på torget och inte så litet bidrog till att man vände bort blicken från denna ödesdigra plats, där så många varelser, fulla av liv och hälsa, har vridit sig i dödsvånda, där femtio år senare skulle uppstå Sankt Vallierfebern, denna sjukdom som utgjordes av schavottskräck, den vidunderligaste sjukdom bland alla sjukdomar, därför att den inte kommer från Gud utan från människan.

Tredje kapitlet
”BESOS PARA GOLPES”^[1]

När Pierre Gringoire kom till Grèvetorget frös han ohyggligt. Han hade gått över Pont-aux-Meuniers för att undvika trängseln på Pont-au-Change och Jehan Fourbaults flaggor, men hjulen på biskopens alla kvarnar hade stänkt ned honom, då han gick förbi, och hans rock var genomvåt. Det föreföll honom, som om hans skådespels fiasko hade gjort honom ännu mer genomfrusen. Också skyndade han sig fram mot den lusteld som brann mitt på torget. Men en betydlig folkmassa hade redan bildat en ring omkring den.

— Fördömda parisare! sade han för sig själv, ty såsom den verkliga poet han var, hade Gringoire stor benägenhet att prata för sig själv. Nu hindrar de mig från att komma fram till elden! Och jag skulle ändå mycket väl behöva en liten spiselvrå. Mina skor är fulla med vatten och alla dessa fördömda kvarnar har gråtit över mig! Förbannade biskop av Paris med sina kvarnar. Jag skulle just vilja veta, vad en biskop har att göra med en kvarn! Ämnar han måhända bli mjölnarbiskop? Om han behöver min förbannelse för det, så ger jag honom den och även hans domkyrka och hans kvarnar! Nu skall vi se om de där skrikhalsarna makar åt sig litet, Jag undrar, vad de har där att göra! De värmer sig, gudbevars! De står och tittar på hur hundratals vedträn brinner. Ett vackert skådespel!

Vid närmare beskådande kom han underfund med att cirkeln var bra mycket större än vad som behövdes för att man skulle kunna värma sig vid den kungliga lustelden och att denna åskådarmassa inte lockats dit enbart av önskan att titta på några hundra vedträn som brann.

På en stor plats, som lämnats öppen mellan åskådarna och lustelden, dansade en ung flicka,

Huruvida denna unga flicka var en mänsklig varelse eller en fé eller en ängel, det kunde Gringoire, trots att han var en sådan skeptisk filosof, en sådan ironisk poet, inte avgöra i det första ögonblicket, till den grad fascinerades han av denna bländande uppenbarelse.

Hon var inte lång, men hon såg ut att vara det, så lätt och graciöst rörde sig hennes späda smärta gestalt; hon var mörkhyad men man anade, att hennes hy vid dagens ljus måtte äga denna vackra guldglans som är kännetecknande för andalusiskorna och romarinnorna. Även hennes lilla fot var andalusisk, ty den verkade på samma gång smal och fyllig i sin vackra sko, Hon dansade, hon vände sig, hon virvlade omkring på en gammal persisk matta, vårdslöst kastad under hennes fötter, och för var gång hennes strålande ansikte vändes emot någon, kastade hennes stora svarta ögon en blick på denne. Allas blickar var riktade på henne, allas munnar stod öppna, och när hon dansade sålunda vid ackompanjemanget av en tamburin, som hennes två runda, vackert formade armar höll över hennes huvud, smärt, smidig och livlig, i sitt tätt åtsittande, guldsmyckade livstycke, sin brokiga kjol, sina bara axlar, sina vackra ben, som emellanåt blottades av klänningen, sitt svarta hår, sina blixtrande ögon, var hon i sanning en övernaturlig varelse.

— Det är sannerligen en salamander, tänkte Gringoire, en nymf, en gudinna, en backant från berget Menaleon.

I samma ögonblick lossnade en av ”salamanderns” flätor och en liten plåt av förgylld koppar föll ned på marken.

— Nej! sade han. Det är en zigenerska.

All illusion var med ens bortblåst.

Hon började åter dansa. Hon tog upp från marken två värjor, vars spetsar hon satte mot sin panna och som hon balanserade på huvudet, medan hon fortsatte att dansa. Det var verkligen en zigenerska. Men hur desillusionerad Gringoire än kände sig, var denna tavla i sin helhet inte utan en viss trollkraft; lustelden belyste den med ett rött sken som dallrande föll på åskådarnas ansikten, på den unga flickans mörkhyade panna och längre bort på torget kastade ett blekt återsken, uppblandat med de fladdrande skuggorna på ena sidan av torget på det mörka och dystra Pelarhuset, på den andra på galgens stenarmar.

Bland alla de tusentals ansikten, som detta eldsken färgade scharlakansröda, var det ett som mer än alla andra tycktes vara försänkt i betraktande av den dansande. Det var en mans ansikte, strängt, lugnt och dystert. Denne man, vars klädsel doldes av den omgivande folkmassan, tycktes inte vara mer än trettiofem år, men det oaktat var han flintskallig; endast vid tinningarna hade han ännu kvar några hårtestar, och de var redan gråa; hans panna, som var bred och hög, började redan fåras; men de djupa ögonen strålade av ungdom, av en djup lidelse. Han höll dem oavvänt riktade på zigenerskan, och under det att den sextonåriga flickan dansade och piruetterade till alla de andras förtjusning, tycktes hans tankar bli allt dystrare och dystrare. Gång på gång möttes en suck och ett leende på hans läppar, men leendet var ännu smärtsammare än sucken.

Flämtande avbröt den unga flickan till sist sin dans, och folkmassan applåderade av hjärtans lust.

— Djali, sade zigenerskan.

Då såg Gringoire en liten vit och vacker get komma fram, livlig, pigg och munter med förgyllda horn och fötter och ett förgyllt halsband, och som hittills legat hopkrupen på ett hörn av mattan och åsett sin matmors dans.

— Djali, sade danserskan, nu är det din tur. Hon satte sig ned och räckte med en graciös rörelse geten sin tamburin. Djali, fortsatte hon, i vilken månad av året befinner vi oss?

Geten höjde foten och slog till tamburinen en gång. Man befann sig verkligen i den första månaden, Folkmassan applåderade.

— Djali, fortsatte den unga flickan i det hon vände på sin tamburin, vilken dag i månaden är det?

Djali höjde sin förgyllda lilla fot och slog sex slag på tamburinen.

— Djali, fortsatte zigenerskan, i det hon alltjämt rörde på tamburinen, hur mycket är klockan?

Djali slog sju slag. I samma ögonblick slog klockan i Pelarhuset sju. Folkmassan var hänförd.

— Det ligger trolldom i det där, sade en dyster röst i folkmassan. Det var den flintskallige mannen, som inte hade lämnat zigenerskan med blicken.

Hon ryckte till och vände sig om, men applåderna skallade och överröstade de bistra orden.

De utplånade dem till och med så fullständigt ur hennes själ, att hon fortsatte att göra sin get frågor.

— Djali, hur gör mäster Guichard Grand-Remy, kapten för stadens pistolsmeder, i den stora kyndelsmässoprocessionen?

Djali reste sig på bakbenen och började bräka i det hon gick med så lustigt gravitetisk min att alla åhörarna brast i skratt vid denna parodi på pistolsmedens skenhelighet.

— Djali, fortsatte den unga flickan som gjorts djärvare av framgången, hur predikar mäster Jacques Charmolue, prokurator vid konungens domstol för andliga ärenden?

Geten satte sig ned och började bräka, i det den började röra på framklöven på ett sådant sällsamt sätt, att förutom den dåliga franskan och det dåliga latinet Jacques Charmolue var där livs levande i fråga om gester och hållning.

Och folkmassan applåderade ännu mera.

— Hädelse! Profanerande! sade den flintskallige mannen.

Zigenerskan vände sig om ännu en gång.

— Ah, sade hon, det är den där gemena karlen! Och i det hon sköt fram underläppen över överläppen, gjorde hon en liten grimas, som tycktes vara vanlig hos henne, svängde sig om på klacken och började hopsamla åskådarnas gåvor i sin tamburin.

Det regnade stora vita, små vita och kopparslantar. Plötsligt stod hon framför Gringoire. Då hon stannade framför honom, stack Gringoire handen i fickan.

— För tusan, sade poeten, då han i djupet av sin ficka fann verkligheten, det vill säga att den var tom. Under tiden stod den vackra flickan kvar, såg på honom med sina stora ögon, sträckte fram tamburinen och väntade. Svetten trängde fram i stora pärlor på Gringoires panna.

Om han hade haft Peru i sin ficka, hade han alldeles säkert givit danserskan det, men Gringoire ägde inte Peru, och för övrigt så var Amerika ännu inte upptäckt.

Till all lycka inträffade det helt oväntat något, som kom honom till undsättning.

— Ge dig i väg härifrån, du gräshoppa från Egypten! ropade en skarp röst, som kom från torgets mörkaste vrå.

Den unga flickan vände sig förskräckt om. Det var inte den flintskallige mannens röst, det var en kvinnoröst, en bigott och elak röst.

Men detta samma skrik som hade skrämt zigenerskan, beredde en skara pojkar som sprang omkring, stor glädje.

— Det är enslingen i Tour Roland, ropade de under gälla skratt. Det är säck-kvinnan som ryter! Har hon kanske inte fått sin kvällsvard? Vi skall bära till henne litet av kvarlevorna av det som staden bjudit på! Alla rusade fram mot Pelarhuset.

Under tiden hade Gringoire begagnat sig av danserskans missöde för att försvinna. Barnens rop påminde honom om att inte heller han hade fått någon kvällsvard. Han sprang också fram till de uppdukade borden. Men de små lymlarna hade bättre ben än han, så att när han kom fram, hade de gjort rent hus. Där fanns inte ens en brödkant kvar.

Det är obehagligt att gå och lägga sig utan kvällsvard; det är ännu mindre lustigt att inte få någon kvällsvard och inte veta var man skall sova. Gringoire befann sig just i den belägenheten. Han hade varken bröd eller säng, han såg sig på alla sidor ansatt av nöden, och han fann nöden mycket bister.

Han försjönk allt mer och mer i melankoliska tankar, då han plötsligt rycktes upp ur dem av en sång, bisarr men uppfylld av ett ljuvt behag.

Det var den unga zigenerskan, som sjöng.

Det var med hennes röst som med hennes dans och hennes skönhet. Det låg något obeskrivligt tjusande i den; den var ren, klangfull, så att säga eterisk, bevingad. Det var en ständig kaskad av oväntade kadenser och melodier och drillar med därpå följande enkla övergångar, som kunnat komma en näktergal på skam, men ständigt fulla av harmoni, veka, smältande toner, som steg och föll. Hennes vackra ansikte följde med en sällsam rörlighet sångens alla nycker, från den mest stegrade inspiration till den kyskaste värdighet. Orden hon sjöng, var på ett för Gringoire obekant språk och till och med hon själv tycktes inte förstå dem, ty uttrycket i hennes röst stod inte i överensstämmelse med ordens innebörd.

Sålunda gav hon dessa fyra rader en prägel av yrande munterhet:

Un cofre de gran riqueza
Hallaron dentro un pilar,
Dentro, nuevas banderas
Con figuras de espantar.

Och vid det uttryck, som hon ögonblicket efteråt förlänade denna stans:

Alarabes de cavallo
Sin poderse menar,
Con espadas, y los cuellos,
Ballestas de buen echar.

kände Gringoire, hur han fick tårar i ögonen.

Och dock andades hennes sång framför allt glädje, och hon tycktes sjunga, liksom fåglarna, av sitt hjärtas renhet och lycka.

Zigenerskans sång hade upprört Gringoire, men på samma sätt som svanen upprör vattnet. Han lyssnade till den med hänförelse och glömska av allt. Sedan flera timmar tillbaka var detta det första ögonblick, då han inte kände sig lida.

Men detta ögonblick blev kort.

Samma kvinnoröst, som avbrutit zigenerskans dans, avbröt nu hennes sång.

— Vill du tiga, gräshoppa från helvetet? ropade den alltjämt från samma mörka vrå.

Den stackars gräshoppan tystnade med ens.

Gringoire höll händerna för öronen.

— O! utbrast han. Förbannade såg, som skär sönder lyran!

Emellertid mumlade även de andra åskådarna liksom han.

— Åt helvete med säckkvinnan! sade mer än en av dem. Och den osynliga gamla fridstörerskan hade måhända fått ångra sina utfall mot zigenerskan, om åskådarnas uppmärksamhet inte i samma ögonblick blivit riktad på narrpåvens procession, som efter att ha tågat fram genom gator och gränder nu strömmade ut på Grèvetorget med alla sina facklor och hela sitt larm och oväsen.

Denna procession, som våra läsare såg tåga ut från palatset, hade under vägen ordnat sig och rekryterats med alla tjuvar, skälmar, skojare och lösdrivare som fanns i Paris, så att den nu, när den anlände till Grèvetorget, erbjöd en högst aktningsbjudande anblick.

I spetsen marscherade Egypten. Hertigen av Egypten i spetsen, med sina grevar till fots och hållande hans tyglar och stigbyglar; efter dem egyptierna och egyptiskorna (zigenare och zigenerskor) huller om buller och med sina skrikande barn på axlarna; allesammans, hertig, grevar och gemene man i trasor och glitter. Sedan följde konungariket Argot, det vill säga alla Frankrikes tjuvar, kolonnvis efter sin värdighet, de mindre före de större. De marscherade fyra i ledet med sina olika gradbeteckningar inom denna sällsamma fakultet, största delen lytta, somliga halta, andra enarmade, andra åter puckelryggiga, och man såg en massa gatpojkar, skälmar och spetsbovar. I mitten av denna konklav av skälmar och tjuvar färdades kungen av Argot, som knappast kunde urskiljas där han satt hopkrupen i sin lilla kärra, dragen av två stora hundar. Efter argoterna följde kejsardömet Galiléen. Guillaume Rousseau, dess kejsare, marscherade med majestätisk hållning i sin purpurmantel, fläckad med vin, företrädd av komedianter som dansade en krigsdans, samt omgiven av sina stavbärare, sina adjutanter och skrivare i sin räknekammare. Till sist följde advokatskrået med sina blomsterprydda majstänger, sina svarta mantlar, sin värdiga häxsabbatsmusik och sina tjocka gula vaxljus. Mitt i denna trängsel bar storofficianterna vid narrarnas brödraskap på sina axlar en bår, tätt kantad med vaxljux, liksom Sankta Genovevas helgonaskrin under pesttider. Strålande, beklädd med tiara, kors och kåpa satt på denna bår den nye narrpåven, klockringaren i Notre-Dame, Quasimodo, puckelryggen.

Varje avdelning i denna groteska procession hade sin särskilda musik. Egyptierna lät sina afrikanska tamburiner skalla. Argoterna, ett föga musikaliskt folk, hade ännu inte kommit längre än till fidlan och den gotiska rebecen från 1100-talet. Kejsardömet Galiléen hade knappast hunnit längre, ty i dess musik urskilde man nätt och jämnt en och annan eländig giga från konstens barndom. Men omkring narrpåven utvecklade sig i en storartad kakofoni tidevarvets alla musikaliska rikedomar. Ack, våra läsare kommer säkerligen ihåg, att det var Gringoires orkester!

Det är svårt att ge en föreställning om den grad av stolt lycksalighet som slagit ut i full blom på Quasimodos sorgsna och hemska ansikte under färden från palatset till Grevetorget. Detta var den första tillfredsställelse som hans egenkärlek någonsin erfarit. Ända ditintills hade han endast lärt känna förödmjukelse, förakt för hans samhällsställning, av- sky för hans person. Trots sin dövhet insöp han begärligt, likt en verklig påve, bifallsropen från denna folkmassa, som han hatade, därför att han kände sig hatad av den. Vad betydde det, att hans folk utgjordes av narrar, tjuvar och tiggare! Det var dock alltjämt ett folk och han var dess suverän. Och han upptog på allvar alla dessa ironiska applåder, alla dessa hånfulla vördnadsbetygelser, i vilka det dock låg en smula mycket verklig fruktan. Ty puckelryggen var stark, den krokbente var vig, den döve var ondskefull — tre egenskaper som lägger band på förlöjligandet.

För övrigt är det knappast troligt, att den nye narrpåven själv gjorde sig räkenskap för de känslor, som han erfor, och för de känslor som han ingav. Den själ som hade sin hemvist i hans vanskapta kropp saknade nödvändigtvis något, den var ofullständig och döv. Vad han i detta ögonblick kände, var säkerligen för honom själv absolut vagt, otydligt och förvirrat. Endast glädjen och stoltheten dominerade. Det låg ett slags gloria över detta dystra och olyckliga ansikte.

Till följd därav var det inte utan överraskning och fruktan, som man plötsligt, i det ögonblick då Quasimodo halvt berusad av sin storhet, passerade i triumf förbi Pelarhuset, såg en man rusa fram genom trängseln och med en åtbörd av vrede rycka ur hans händer det förgyllda träkorset, tecknet till hans narrpåvevärdighet.

Denne djärve man var samma flintskalliga person som ögonblicket förut stått i gruppen omkring zigenerskan och skrämt den stackars flickan med sina hotfulla och hätska ord. Han var klädd i prästdräkt. I samma ögonblick, som han rusade ut ur folkmassan, blev han igenkänd av Gringoire, som hittills inte hade lagt märke till honom.

— Ser man på! sade han med ett utrop av förvåning. Det är min lärare i hermetik, dom Claude Frollo, ärkedjäknen! Vad tusan kan han vilja den där hemska puckelryggen? Vill han bli uppslukad av honom?

Ett skri av förfäran höjdes verkligen. Den skräckinjagande Quasimodo hade kastat sig ner från båren, och kvinnorna vände sig bort för att inte se honom sönderslita ärkedjäknen.

Han tog ett språng fram till prästen, såg på honom och föll på knä.

Prästen ryckte av honom tiaran, bröt sönder hans kors och slet hans med guldglitter prydda kåpa i bitar.

Quasimodo, som alltjämt låg på knä, sänkte huvudet och knäppte ihop händerna.

Sedan följde en sällsam dialog medelst tecken och åtbörder, ty ingendera av dem talade. Prästen upprätt, vredgad, hotande, befallande: Quasimodo på knä, ödmjuk, bönfallande. Och dock är det säkert, att Quasimodo kunnat döda prästen med ena handen.

Till sist ruskade ärkedjäknen Quasimodo i hans kraftiga axel och gav honom ett tecken att resa sig upp och följa med.

Quasimodo reste sig upp.

Då ville narrarnas brödraskap, vars första bedövning gått över, försvara sin påve, som blivit avsatt så hastigt. Egyptierna, argoterna och hela skrivarskrået skockade sig omkring prästen.

Quasimodo ställde sig framför prästen, lät musklerna spela i sina väldiga nävar och såg på angriparna, gnisslade med tänderna, som en retad tiger.

Prästen bibehöll sitt dystra allvar, gjorde ett tecken åt Quasimodo och avlägsnade sig under tystnad.

Quasimodo marscherade före honom och banade väg åt honom genom trängseln.

Då de arbetat sig fram genom pöbeln och över torget, gjorde en skara nyfikna min av att följa efter dem. Då bildade Quasimodo eftertruppen och följde efter ärkedjäknen, i det han gick baklänges med bister min, gnisslade med tänderna, röt som ett djur och mången gång med en enda rörelse eller en blick kom hopen att rygga tillbaka.

Man lät dem båda försvinna i en trång och mörk gränd dit ingen annan vågade följa efter dem, ett sådant starkt skydd utgjorde blotta åsynen av Quasimodos fulhet.

Det var verkligen underbart, sade Gringoire, men var tusan skall jag få någon kvällsvard?

Fjärde kapitlet
FÖLJDEN AV ATT NATTETID FÖLJA EFTER EN VACKER FLICKA PÅ GATORNA

Gringoire hade föresatt sig att på vinst och förlust följa efter zigenerskan. Han hade sett, hur hon tillsammans med sin get vikit in på Rue de la Coutellerie och han hade följt efter in på denna gata.

— Varför inte? hade han sagt till sig själv.

Gringoire, praktisk gatufilosof i Paris, hade observerat, att ingenting ger en sådan benägenhet för drömmerier som att följa efter en vacker kvinna vart hon går. Det ligger i detta frivilliga uppgivande av ens fria vilja, i denna nyck, som underkastar sig en annans nyck, som inte har en aning därom, en blandning av fantastiskt oberoende och blind lydnad, ett slags mellanting mellan slaveri och frihet, som tilltalade Gringoire, vilken själv alltid gick från ena ytterligheten till den andra och ständigt vägde mellan olika böjelser, vilka upphävde varandra.

För övrigt är man aldrig så upplagd att följa efter vandrare (och framför allt vandrerskor), som när man inte vet, var man skall sova.

Försänkt i tankar marscherade han således i väg efter den vackra flickan, som påskyndade sina steg och lät den vackra geten trava, då hon såg borgarna skynda hem till sig och krogarna stängas, de enda butiker som hade haft öppet denna dag.

— När allt kommer omkring, tänkte han om en stund, måste hon bo någonstans. Zigenerskor är godhjärtade… vem vet? —

Det låg i detta tankstreck, som han lät efterfölja frågan, vissa otydliga föreställningar, som var ganska behagliga.

Medan han gick förbi de sista grupperna av borgare, som stängde sina portar, uppfångade han då och då fragment av deras samtal, som bröt kedjan av hans leende antaganden.

Än var det ett par gubbar som pratade med varandra.

— Mäster Thibaut Fernicle, vet ni vad, det har blivit riktigt kallt.

(Det hade Gringoire vetat ända sedan vinterns början.)

— Ja, det har ni rätt i, mäster Boniface Disome! Jag undrar just, om vi skall få uppleva en sådan vinter som för tre år sedan då veden kostade åtta sous famnen?

— Bah! Det är ingenting, mäster Thibaut, i jämförelse med vintern 1407, då det frös på hela tiden från Mårtensmässa till Kyndelsmässa och det var så kallt att bläcket frös i parlamentsskrivarens penna vid vart tredje ord, så att han måste avbryta rättegångsprotokollen.

Längre fram var det två grannkvinnor som stod i sina fönster med ljus i händerna.

— Har er man berättat om olyckan för er, mademoiselle Boudraque?

— Nej. Vad är det, som har hänt, mademoiselle Turquant?

— Notarien vid Châtelet, mäster Gilles Godins häst blev skrämd av flamländarna och deras procession och kastade omkull mäster Phillipot Avrillot, pensionär hos celestinermunkarna.

— Verkligen?

— Ja, säkert.

— En borgerlig häst! Det är verkligen en smula starkt! Om det ändå hade varit en kavallerihäst, så hade det kunnat gå an!

Och fönstren stängdes, men under tiden hade Gringoire tappat sina tankars tråd.

Lyckligtvis återfann han den snart och återknöt den utan svårighet, tack vare zigenerskan och Djali, som alltjämt gick framför honom, två fina, spädlemmade, förtjusande varelser, hos vilka han beundrade de små fötterna och de vackra formerna, så att han i sina tankar nära nog förblandade dem med varandra på så sätt att han till följd av deras förstånd och goda kamratskap tog dem för två unga flickor och när han betraktade deras vighet och lediga gång, tog dem för getter båda två.

Emellertid blev gatorna för vart ögonblick allt mörkare och ödsligare. Det hade för länge sedan ringt, att alla ljus skulle släckas, och man såg endast mycket sällan en människa på gatan eller ett ljus i ett fönster. Under det att han följde efter zigenerskan, hade Gringoire kommit in i denna labyrint av smala gator och återvändsgränder, som ligger omkring den gamla St.-Innocentkyrkogården som påminner om ett garnnystan, tilltrasslat av en katt. ”De här gatorna är alldeles utan rim och reson!” tänkte Gringoire, som var alldeles bortkommen bland dessa tusentals krokvägar, vilka ständigt ledde tillbaka till sig själva men på vilka flickan skyndade vidare utan tvekan med steg, som blev allt snabbare och snabbare. Vad honom själv beträffar, så hade han svävat i absolut okunnighet om var han befann sig, om inte då han vek om ett gathörn, toppen på det stora åttkantiga salutorgets skampåle avtecknat sig mot ett ännu upplyst fönster vid Rue Verdelet.

Några ögonblick förut hade han ådragit sig den unga flickans uppmärksamhet. Hon hade flera gånger ängsligt sett sig om; hon hade till och med tvärstannat för att vid ljusskenet, som strömmade ut från den på glänt stående dörren till en bagarbod, granska honom från topp till tå, och sedan hade Gringoire sett, hur hon gjorde den där lilla grimasen, han redan förut observerat, varpå hon skyndat vidare.

Denna lilla grimas gav Gringoire något att tänka på. Det låg säkerligen både förakt och ironi i denna älskliga grimas. Han hade också börjat gå med sänkt huvud, liksom för att räkna stenarna i stenläggningen, och följa efter flickan på längre avstånd. Hon hade just vikit om ett gathörn, så att han förlorat henne ur sikte, då han hörde henne uppgiva ett genomträngande skrik.

Han påskyndade sina steg.

Gatan låg i mörker. Men tack vare en i olja indränkt blåntott, som brann innanför ett järngaller vid foten av en Jungfru Maria-bild vid hörnet av gatan, kunde Gringoire urskilja zigenerskan, som försökte frigöra sig ur armarna på två män, vilka ansträngde sig att kväva hennes rop. Den stackars lilla geten, som var alldeles förfärad, stod där med sänkta horn och bräkte.

— Hjälp, hjälp, nattväktare! ropade Gringoire och rusade modigt fram. Den ene av männen, som höll fast flickan, vände sig mot honom. Det var Quasimodos skräckingivande ansikte.

Gringoire tog inte till flykten, men han tog inte heller något steg framåt.

Quasimodo rusade fram mot honom, kastade honom med ett knytnävsslag fyra steg tillbaka och försvann in i mörkret, bärande den unga flickan kastad över armen som ett sidenskärp. Hans följeslagare följde efter honom, och den stackars geten kom springande efter dem alla under klagande bräkningar.

— Mord! Mord! ropade den stackars zigenerskan.

— Halt, skurkar, och låt mig ta hand om slinkan! ropade plötsligt med tördönsröst en ryttare, som vek om närmaste gathörn.

Det var en kapten vid kungens bågskyttar, beväpnad från topp till tå och med sin sabel i handen.

Han ryckte zigenerskan ur den bestörte Quasimodos armar, lade henne tvärs över sadeln, och i samma ögonblick som den skräckingivande puckelryggen hämtat sig från sin överraskning och kastade sig över honom för att återtaga sitt byte, blev femton à sexton bågskyttar synliga som följde efter sin kapten. Det var en patrull, som inspekterade nattvakterna på order av Robert d'Estouteville, prevot i Paris.

Quasimodo blev omringad, gripen och bunden. Han röt, han skummade av raseri och bet omkring sig, och om det hade varit ljusan dag, hade otvivelaktigt hans blotta åsyn, som gjordes ännu hemskare av vreden, skrämt hela patrullen på flykten. Men i nattens mörker hade han ingen nytta av sitt fruktansvärdaste vapen — sin fulhet.

Hans följeslagare hade försvunnit under striden.

Zigenerskan vände sig graciöst om i sadeln mot sin räddare. Hon lade sina händer på den unge mannens axlar och fixerade honom några sekunder, liksom hänförd av hans vackra utseende och den tjänst, han strax förut hade gjort henne. Så bröt hon tystnaden och sade med sin ljuva röst, som i detta ögonblick var ljuvare än eljest:

— Vad heter ni, herr gendarm?

— Kapten Febus de Châteaupers, till er tjänst, min sköna, svarade officeren, i det han bugade sig i sadeln.

— Tack, sade hon.

Och medan kapten Febus vred sina mustascher, gled hon ned från hästen och flydde.

Hon försvann snabbare än blixten.

— Vid påvens navel, sade kaptenen, i det han lät draga till Quasimodos remmar ännu mer, jag hade hellre velat ha slinkan kvar!

Vad vill ni, kapten? sade en av hans män. Sångfågeln har flugit sin kos, men läderlappen finns kvar!

Femte kapitlet
FORTSÄTTNING PÅ FÖLJDERNA

Alldeles bedövad av sitt fall, låg Gringoire kvar på stenläggningen framför den heliga jungfrun vid gathörnet. Så småningom återkom han till sina sinnen; i några minuter befann han sig i ett slags drömmande, dvalliknande tillstånd, som inte var utan ett visst behag och i vilket zigenerskans och getens eteriska gestalter smälte ihop med Quasimodos knytnäve. Men detta varade inte länge, ty ett livligt intryck av kyla i den del av kroppen, som var i beröring med stenläggningen, väckte honom helt och hållet och återkallade honom till fullt medvetande.

— Varifrån kommer denna kyla? frågade han sig. Och då märkte han, att han låg mitt i rännstenen.

— Förbannade puckelryggiga cyklop! brummade han och ville resa sig upp. Men han var alltför bedövad och mörbultad och måste ligga kvar, där han låg. Han hade för övrigt ena handen fri, så han höll sig för näsan och fann sig undergivet i sitt öde.

— Parissmutsen, tänkte han (ty han tog för givet, att rännstenen skulle bli hans bädd, och man måtte väl få tänka, vad man vill i sin säng!) parissmutsen har en alldeles särskild stank. Den måtte innehålla en god del flyktiga och nitrösa salter. Detta är för övrigt mäster Nicolas Flamels och hermetikernas åsikt…

Ordet ”hermetikerna” ledde plötsligt hans tankar till ärkedjäknen Claude Frollo. Han kom att tänka på den våldsamma scen, han just bevittnat, hur zigenerskan ansträngt sig att slita sig lös från två män, att Quasimodo hade haft en följeslagare, och ärkedjäknens bistra och högdragna ansikte dök otydligt upp för hans minne.

— Det skulle verkligen vara besynnerligt! tänkte han. Och på denna grundval började han uppföra en fantastisk byggnad av antaganden, detta filosofernas korthus. Så återkom han hastigt till verkligheten och utbrast: Åh, vad jag fryser!

Hans belägenhet blev verkligen allt mer och mer outhärdlig. Varje vattenmolekyl i rännstenen sög till sig en värmemolekyl i Gringoires kropp, och jämvikten mellan hans kropps och rännstenens temperatur började inträda på ett högst otrevligt sätt.

Därtill kom plötsligt ännu ett obehag.

En skara barn, några av dessa små barfotalassar, som i alla tider trampat Paris’ stenläggning under namnet gamänger, en liten trupp av dessa unga odygdspåsar kom springande om gathörnet, där Gringoire vilade, under rop och stoj, som gav vid handen att de föga bekymrade sig om grannarnas sömn. De släpade med sig något slags oformlig säck; slamret av deras träskor hade kunnat återuppväcka en död. Gringoire som ännu inte var det helt och hållet satte sig till hälften upp.

— Hej, Hennequin Dandeche! Hej, Jehan Pincebourde! ropade de med sina gälla röster. Gubben Eustache Moubon, järnhandlaren i hörnet där borta, har just dött. Vi har här en halmmadrass, som vi ska använda till en lusteld. I dag är det flamländarnas dag!

Och därmed kastade de halmmadrassen rakt på Gringoire, som de ännu inte lagt märke till. Samtidigt tog en av dem en handfull halm och skyndade fram till lågan vid Jungfru Maria-bilden för att tända den.

— Guds död! brummade Gringoire. Skall jag nu få det alltför hett?

Ögonblicket var kritiskt. Han hade att välja mellan eld och vatten; han gjorde en övermänsklig ansträngning, reste sig upp, kastade madrassen tillbaka på pojkarna och flydde.

— Heliga jungfru! skrek barnen. Järnhandlaren går igen!

Och de å sin sida tog också till flykten.

Halmmadrassen stannade kvar som herre på slagfältet. Bellefôret, pater le Juge och Corrozot försäkrar, att den följande dag under stor pomp och ståt avhämtades av traktens prästerskap och blev förd till Sankt Opportunkyrkans skattkammare, där sakristianen ända till 1798 gjorde sig en god biförtjänst på det stora mirakel, som bilden av Jungfru Maria utfört, då den den minnesvärda natten mellan 6 och 7 januari 1482 endast genom sin närvaro utdrivit djävulen ur avlidne Eustache Moubon vilken för att lura den onde potentaten i dödsögonblicket gömt sin själ i halmmadrassen.

Sjätte kapitlet
DEN KROSSADE KRUKAN

Efter att ha sprungit en stund av alla krafter utan att veta vart, stött huvudet mot många gathörn, klivit ned i mången rännsten, passerat många gränder och tvärgator, stannade Gringoire plötsligt, för det första därför att han var så andfådd och för det andra därför att han, så att säga, blev gripen i kragen av ett dilemma som han ett tu tre kom att tänka på.

— Det tycks mig, mäster Pierre Gringoire, sade han sig, i det han tryckte handen mot pannan, som om du rusade i väg som en galning. De små lymlarna känner inte mindre fruktan för dig än du för dem. Det tycks mig, som om du hört klapprandet av deras träskor, medan de flydde söderut, under det att du flydde norrut. Men nu måste det förhålla sig på ettdera av två sätt: antingen hade de tagit till flykten, och då är halmmadrassen, som de i sin förfäran glömde kvar, just den gästfria säng, efter vilken du sprungit sedan i morse och som den heliga jungfrun på ett underbart sätt skickat dig såsom belöning för att du till hennes ära skrivit en moralitet; eller också har barnen inte tagit till flykten, och i så fall har de tänt eld på halmmadrassen, men det är just denna präktiga brasa, som du så väl behöver för att bli torr och varm; i vilketdera fallet, vare sig det blir en skön brasa eller en präktig säng, är madrassen en gåva från himmelen. Den välsignade Jungfru Maria, som har sin plats vid hörnet av Rue Mauconseil, har kanske låtit Eustache Moubon dö just av den anledningen; och det vore en dårskap av dig att lägga i väg så där som en picard för en fransman och lämna bakom dig allt, som du söker framför dig. Du är en idiot!

Därmed gjorde han helt om och, orienterande sig medelst näsa och öron, bemödade han sig om att återfinna den eftersträvade madrassen. Men förgäves. Där fanns endast tvärgator och återvändsgränder, bland vilka han ständigt tvekade och letade sig fram på måfå, allt mer och mer bortkommen i denna labyrint av mörka gränder. Till sist förlorade han alldeles tålamodet:

— Förbannade vare dessa gränder! Det är djävulen som skapat dem med sin bockfot som mönster!

Detta utrop beredde honom en viss lindring, och ett svagt, rödaktigt ljussken, som han i samma ögonblick urskilde längst in i en lång och smal gränd, piggade upp honom riktigt.

— Gud vare lovad! sade han. Där borta är det. Det är min madrass som brinner. Och liknande sig vid en sjöman, som förlist i nattens mörker, tillade han fromt: Var hälsad, havets stjärna!

Han hade nätt och jämnt tagit några steg in i denna långa gränd, som, då den sluttade och inte var stenlagd, blev allt smutsigare och smutsigare ju längre in han kom, förrän han lade märke till något högst sällsamt. Utefter dess längd rörde sig några otydliga, oformliga massor som förflyttade sig fram mot ljusskenet vid bortre änden, någonting som påminde om dessa klumpiga insekter, som nattetid kravlar sig från grässtrå till grässtrå fram mot en stockeld.

Ingenting gör en människa så oförvägen som att veta sig vara alldeles utblottad. Gringoire fortsatte alltjämt sin väg och hade snart hunnit fatt den långsammaste av dessa larver, som kom krälande efter de andra. Då han kom närmare, såg han, att den inte var något annat än en stackars krympling, som hasade sig fram på händerna likt en skadad spindel, som endast har två ben kvar. I samma ögonblick som han passerade förbi denna spindel med människoansikte, höjde den sin jämmerliga röst mot honom:

— La buona mancia, signor! La buona mancia!

— Måtte hin ta dig, sade Gringoire, och mig tillsammans med dig, om jag förstår vad du menar!

Och han gick vidare.

Han hann fatt en annan av dessa ambulerande gestalter och granskade den, Den här var både halt och enarmad och till den grad halt och enarmad, att det invecklade system av kryckor och träben, som höll honom upprätt, förlänade honom utseende av en vandrande murarställning. Gringoire, som hade på lager en massa ädla och klassiska jämförelser, liknade honom i tankarna vid Vulcans levande trefot.

Denna levande trefot hälsade på Gringoire, då han passerade förbi, men genom att hålla sin hatt framför Gringoires haka som en tvålkopp, och ropade i hans öra:

— Señor caballero, para comprar un pedaso de pan!

— Det ser ut, sade Gringoire, som om även den här talade, men det är ett primitivt språk, och han är lyckligare än jag om han förstår det.

Så slog han sig för pannan, ty han kom plötsligt att tänka på en sak:

— Vad i helvete menade de i morse med sitt ”Esmeralda”?

Han ville påskynda sina steg, men för tredje gången var det någon, som hindrade honom att komma fram; det var en blind, en liten blind man med ett skäggigt, judiskt ansikte, som trevade sig fram med en käpp och leddes av en stor hund och som med nasalröst och ungersk brytning sade:

— Facitote caritatem!

— Gott! sade Gringoire. Här träffar jag äntligen på en som talar ett kristet språk! Jag måtte ha ett mycket människovänligt utseende, eftersom man ber mig om allmosor, fastän min börs är så mager. Min vän (han vände sig mot den blinde) jag sålde i förra veckan min sista skjorta. D.v.s., eftersom du inte förstår något annat språk än Ciceros: Vendidi hebdomade nuper transita meam ultimam chemisam.

Därmed vände han den blinde ryggen och fortsatte sin väg, men den blinde började plötsligt taga ut stegen och hålla sig jämsides med honom, och även de två första kom springande med stort slammer av kryckor och träben mot stenläggningen. Hållande sig tätt i hälarna på stackars Gringoire, började alla tre stämma upp sin sång:

— Caritatem! mässade den blinde.

— La buona mancia! sjöng den benlöse.

Och den halte stämde in med sitt:

— Un pedaso de pan!

Gringoire höll sig för öronen.

— O, Babels torn! utbrast han.

Han började springa. Den blinde sprang. Den halte sprang. Och även den tredje krymplingen sprang.

Och ju längre han trängde in i gränden, desto flera halta, lama och blinda omgav honom; enögda, enarmade och spetälska med sina sår kom ut ur husen och tvärgränderna och källrarna och skyndade under skrik och skrän bort mot ljusskenet, vältrande sig i smutsen som dagg- maskar efter en regnskur.

Gringoire, som alltjämt hade sina tre förföljare tätt i hälarna och inte förstod vad meningen var med allt detta, marscherade förskräckt vidare mitt ibland de andra, knuffande omkull de halta, sättande krokben för de lama, intrasslad i denna myrstack av lemlästade varelser, liksom den engelske sjökaptenen, som förliste bland en massa krabbor.

Plötsligt kom han på den tanken att göra helt om. Men det var för sent. Hela denna legion hade slutit sig tillsammans bakom honom, och hans tre tiggare hade honom fast. Han gick således vidare, framdriven av denna oemotståndliga flodvåg, av fruktan och av ett slags yrsel, som kom allt detta att framträda som ett slags mardröm för honom.

Till sist var han framme vid slutet av gatan. Den utmynnade i en ofantlig öppen plats, där tusende ljus tindrade här och var i den mörka natten. Gringoire rusade in på denna öppna plats, i förhoppning att tack vare sin snabbhet kunna undkomma de tre missbildade spöken, som klängt sig fast vid honom.

— Ondé vas, hombre! ropade den lame i det han slängde ifrån sig sina kryckor och sprang efter honom med de friskaste ben, som någonsin trampat Paris’ stenläggning.

Under tiden hade även den andre krymplingen rest sig på sina fötter och gripit tag i Gringoire, och den blinde stirrade honom i ansiktet med ett par ögon, som lågade.

— Var är jag? frågade den förfärade poeten.

— På Mirakelgården, svarade ett fjärde spöke som slutit sig till dem.

— Vid min själ, återtog Gringoire, jag ser, att de blinda kan se och de halta kan springa. Men var är Frälsaren?

Deras svar utgjordes av ett hemskt gapskratt.

Den stackars poeten såg sig omkring. Han befann sig verkligen på den skräckingivande Mirakelgården, dit aldrig en hederlig människa vågade sig vid denna tid på dygnet; en magisk cirkel, där rättvisans tjänare spårlöst försvann; tjuvarnas stad, en hemsk vårta i Paris anlete; en kloak, varifrån varje morgon utströmmade och dit varje kväll återvände denna flodvåg av lastbarhet, tiggeri och lösdriveri, som dagligen översvämmar varje huvudstad, en monstruös bikupa, dit samhällets drönare varje kväll återvände med sitt rov.

Det var en stor, oregelbunden, illa stenlagd plats, liksom alla öppna platser i Paris då för tiden. Här och var brann det eldar, kring vilka det rådde ett vimmel av sällsamma grupper. Alla var i rörelse, kom och gick och skrek. Man hörde gälla skratt, barnskrik och kvinnoröster. Händer och huvuden, som avtecknade sig svarta mot skenet från eldarna, gjorde tusende bisarra åtbörder. Emellanåt kunde man se en hund, som liknade en människa, passera över stenläggningen, på vilken det dallrande ljusskenet blandades med skuggorna, emellanåt en människa, som liknade en hund. Gränslinjerna mellan raser och arter tycktes vara utplånade i denna stad. Män, kvinnor, åldrar, kön, hälsa, sjukdom, allt tycktes vara gemensamt bland detta folk, allt gick upp i vartannat, var hopblandat, hopgyttrat. Var och en utgjorde en del av det hela.

Det svaga, dallrande skenet från eldarna tillät Gringoire att trots sin ängslan och oro urskilja att hela denna väldiga plats var omgiven av hemska rader gamla hus med murknade, hopsjunkna och sneda fasader, i vilka det lyste ur en eller annan glugg, och vilka i mörkret påminde honom om jättelika gumhuvuden, uppradade i en cirkel, monstruösa och hemska, som med plirande ögon åskådade en häxsabbat.

Det förekom honom som en ny värld, okänd, otrolig, vanskapt, krälande, fantastisk.

Gringoire, som blev allt mer och mer förfärad, där han stod fasthållen av de tre tiggarna liksom av tre tänger, bedövad av alla dessa ansikten, som dök upp omkring honom — stackars Gringoire försökte samla sig så pass mycket, att han kunde tänka efter, om det var lördag. Men hans ansträngningar var fruktlösa, hans minnes och hans tankars tråd var avsliten, och tvivlande på allt, ställde han sig själv denna obesvarbara fråga:

— Om jag är till, existerar då allt det här? Om det här existerar, är jag då till?

I detta ögonblick höjdes ett tydligt rop ur den larmande hopen, som omgav honom.

— Låt oss föra honom till kungen! Låt oss föra honom till kungen! Låt oss föra honom till kungen!

— Heliga jungfru! mumlade Gringoire. Kungen här, han måtte säkerligen vara en bock!

— Till kungen! Till kungen! upprepade alla rösterna.

Man drog honom med sig. Alla försökte gripa tag i honom, men de tre tiggarna släppte inte taget, utan ryckte honom ifrån de andra, i det de skrek:

— Han är vår!

Poetens rock, som redan förut varit mycket krasslig, utandades sin sista suck under denna strid.

Medan han färdades över denna förfärliga plats, gick hans yrsel över. Efter några steg kom känslan av verklighet tillbaka till honom. Han började inandas platsens atmosfär. Verkligheten gjorde sig gällande omkring honom, sprang honom i ögonen, trampade honom på fötterna och sönderslet bit för bit hela den fruktansvärda poesi, av vilken han först tyckt sig vara omgiven. Han måste till sist upptäcka, att han inte längre vadade i Styx, utan i smuts, att han inte blev framknuffad av demoner, utan av tjuvar; att det inte gällde hans själ, utan rätt och slätt hans liv (alldenstund han saknade denna dyrbara medlare mellan banditen och den hederlige mannen: börsen). När han slutligen betraktade orgien på närmare håll och med större kallblodighet, degraderades det hela från en häxsabbat till en krog.

Mirakelgården var i själva verket ingenting annat än en krog, men en banditkrog, röd lika mycket av blod som av vin.

Det skådespel, som framställde sig för hans ögon, när hans eskort i trasor slutligen avlämnade honom vid målet för hans färd, var inte ägnat att åter väcka till liv några poetiska känslor, vore det så helvetets poesi. Det var mer än någonsin krogens prosaiska och brutala verklighet.

Omkring en stor eld, som brann på en stor, rund stenhäll och vars lågor omvärvde en för ögonblicket tom trefots rödglödgade fötter, stod uppställda några maskstungna bord här och där alldeles på måfå, utan att man gjort sig minsta besvär med att söka förläna det hela den allra minsta symmetri. På dessa bord över vilka vin och öl flöt i strömmar, blänkte några kannor, och kring dessa kannor grupperade sig en massa drinkarfysionomier, purprade av eldskenet och vinet. En man med hängbuk och jovialisk uppsyn kysste under larm och oväsen en fet och uppsvälld glädjeflicka; en förklädd soldat, en lurifax, såsom det hette på tjuvspråket, avtog visslande bandagen från falska blessyrer och frotterade sitt friska knä, som ända sedan morgonen varit virat med en massa bindlar. En bit därifrån satt en annan skojare, som med ister och oxblod gjorde i ordning till morgondagen ett ”ofärdigt” ben. Två bord längre bort satt en annan skojare, förklädd till pilgrim, och stavade på den heliga Reginas klagan, utan att glömma den rätta, gnällande psalmtonen. En ung skälm tog lektioner i epilepsi av en äldre som lärde honom, hur man framkallar fradga med tillhjälp av en tvålbit. Bredvid dem befriade en vattusiktig sig från sin uppsvälldhet och kom fyra eller fem gamla häxor, som satt vid samma bord och trätte om ett samma kväll stulet barn, att hålla för näsan.

Överallt hördes gapskratt och oanständiga visor. Var och en förde oväsen för egen räkning, rasade och svor, utan att höra på sin granne. Krusen klingade, och gräl uppstod vid deras klang. Några barn syntes även i orgien. Ett stulet barn skrek och grät. Ett annat, en tjock pojke på fyra år, satt med benen dinglande ned från en bänk, som var alldeles för hög för honom, med bordet alldeles under hakan och gav inte ett ljud ifrån sig. Ett tredje barn ritade med allvarlig min med fingret figurer i talgen, som runnit ned från ljuset. Och en helt liten en satt inkrupen i en stor kopparkittel, i vilken han dunkade med en tegelsten och framkallade ett oväsen, som skulle ha bringat Stradivarius till vanvett.

En tunna stod alldeles i närheten av elden, och på denna tunna satt en tiggare. Det var kungen på sin tron.

De tre, som tillfångatagit Gringoire, förde honom fram till denna funna, och det inträdde tystnad överallt, så när som på pojken i kitteln.

Gringoire vågade varken andas eller höja blicken.

— Hombre, quita tu sombrero! sade en av de tre, som huggit honom, och innan Gringoire förstod, vad mannen menade, hade denne ryckt av honom hatten.

En dålig hatt, det är visserligen sant, men ändå bra att ha i solsken eller regn. Gringoire suckade.

Men nu riktade kungen ordet till honom från sin höga plats.

— Vem är den där skurken?

Gringoire spratt till. Hur skarp och hotande denna röst än var, påminde den honom om en annan röst, som samma dag på morgonen hade utdelat det första slaget mot hans mysteriespel genom att gnälla mitt bland publiken: ”En allmosa!” Han tittade upp. Det var verkligen Clopin Trouillefou.

Clopin Trouillefou, klädd i sina kungliga insignier, hade inte på sig en enda trasa mer eller mindre än förr. Hans sår på armen hade försvunnit. I handen höll han en av dessa piskor med vita läderremmar, varmed rättvisans tjänare höll pöbeln i schack. På huvudet bar han ett slags rund huvudbonad, som var tillsluten upptill, men det hade varit svårt att säga, om det var en barnmössa eller en kungakrona, ty den liknade båda dessa ting.

Emellertid hade Gringoire, utan att veta varför, börjat fatta en smula hopp, då han i Mirakelgårdens kung kände igen sin fördömde tiggare från stora salen.

— Mäster, stammade han. Monseigneur… Sire… Hur skall jag kalla er? sade han till sist, då han kommit till den punkt, då han inte visste, om han skulle stiga uppåt eller nedåt i fråga om titeln.

— Monseigneur, ers majestät eller kamrat. Kalla mig, vad du vill. Men raska på! Vad har du att anföra till ditt försvar?

— Till ditt försvar! tänkte Gringoire. Det där tycker jag inte om. Så fortsatte han stammande: Jag är den, som i morse…

— Vid djävulens klor! avbröt Clopin Trouillefou honom. Ditt namn, skurk, och ingenting mer! Hör nu på! Du befinner dig inför tre mäktiga suveräner — mig, Clopin Trouillefou, konung av Thunes, efterträdare till den store Coësre, envåldshärskare över konungariket Argot; Mathias Hungadi Spicali, hertig av Egypten och Bohemia — det är den där gula gubben, som du ser därborta med en trasa om huvudet: Guillaume Rousseau, kejsare av Galiléen, den där tjockisen, som inte hör på oss utan står och smeker en slinka. Vi är dina domare. Du befinner dig i konungariket Argot, utan att vara argotier, du har kränkt vår stads privilegier. För det måste du ha ditt straff, såvida du inte är capon, francmitou eller rifodé, d.v.s. på hederligt folks språk, tjuv, tiggare eller lösdrivare. Är du något av detta? Rättfärdiga dig. Fram med dina goda egenskaper.

— Ack! sade Gringoire. Tyvärr har jag inte den äran. Jag är författare till…

— Det är tillräckligt, återtog Trouillefou utan att låta honom tala ut. Du blir hängd. Saken är mycket enkel, herrar hederliga borgare! På samma sätt som ni bemöter de våra hos er, bemöter vi de era hos oss. Den lag, som ni tillämpar mot lösdrivare, tillämpar lösdrivare mot er. Det är ert fel, om den är dålig. Det är behövligt, att man då och då får se en hederlig människa grimasera under en hampkrage. Det gör själva saken hederlig. Seså min vän, fördela glatt dina trasor bland damerna här. Jag skall låta hänga dig för att roa lösdrivarna, och du skall ge dem din börs, så att de har något att dricka för. Om du har något fuffens för dig med Vår Herre, så finns det i morteln där borta en mycket bra bild i sten av honom, som vi har knyckt i en kyrka. Du har fyra minuter på dig att slänga din själ i skallen på honom.

— Bra talat, vid min själ! Clopin Trouillefou predikar som själva påven, utbrast kejsaren av Galiléen, i det han slog sönder sitt lerkrus för att med-bitarna ge bordet stadga.

— Herrar kejsare och kungar, sade Gringoire kallblodigt, det kan ni inte gärna hysa en tanke på. Jag heter Pierre Gringoire, jag är den poet, av vilken man i morse uppförde en moralitet i Justitiepalatsets stora sal.

— Ah, är det du, mästare? sade Clopin. Vid Guds huvud, jag var där! Nåväl, kamrat, därför att du tråkade ut oss i morse, är det någon anledning till att du inte skall bli hängd i kväll?

— Här får jag svårt att dra mig ur klämman, tänkte Gringoire. Han gjorde emellertid ännu ett försök. Jag kan inte inse, sade han, varför inte poeterna skall räknas in bland lösdrivarna. Esopos var vagabond, Homerus var tiggare, Mercurius var tjuv…

Clopin avbröt honom:

— Jag tror min själ, att du försöker prata omkull oss med din goja. För tusan, låt hänga dig och gör inte så mycket väsen av den saken!

— Ber om förlåtelse, högädle herr konung av Thunes, svarade Gringoire, som endast gav vika tum för tum. Det borde dock löna mödan… Ett ögonblick… ni kan väl inte gärna döma mig, utan att höra vad jag har att säga…

Hans stackars röst kunde i själva verket inte genomtränga larmet omkring honom. Den lilla gossen dunkade på sin kittel med större iver än någonsin, och för att sätta kronan på verket hade en gammal kvinna just ställt på trefoten en kastrull med flott, som fräste och förde ett lika svårt oväsen som en barnskara, som förföljer en maskerad person.

Emellertid tycktes Clopin Trouillefou konferera ett ögonblick med hertigen av Egypten och kejsaren av Galiléen, vilken sistnämnde var alldeles berusad, Så ropade han med gäll röst:

— Tystnad!

Och då varken grytan eller kastrullen lyssnade till hans ord utan fortsatte med sin duett, hoppade han ned från sin tunna, sparkade till kitteln, som rullade tio steg med barnet, och gjorde likadant med kastrullen, så att allt flottet rann ut i elden, varpå han åter med allvarlig min klev upp på sin tron, utan att bekymra sig om barnets halvkvävda gråt eller brummandet av den gamla kvinnan, vars kvällsmat sålunda gått upp i rök.

Trouillefou gjorde ett tecken, och hertigen och kejsaren och de övriga dignitärerna vid hans hov radade upp sig i en halvcirkel omkring honom, under det att Gringoire, som alltjämt var fasthållen, intog medelpunkten, Det var en halvcirkel av trasor, av glitter, av gafflar, av yxor, av vanskapliga ben, av grova bara armar, av smutsiga, slappa och försupna ansikten. Liksom dogen i sin senat, liksom kungen i pärskammaren, liksom påven i sin konklav, intog Clopin Trouillefou hedersplatsen vid detta tiggarhovs runda bord, dominerande först och främst tack vare sin upphöjda plats på tunnan och dessutom tack vare någonting stolt och hemskt och skräckingivande, som lyste i hans ögon och dämpade i hans vilda ansikte skurkrasens bestialiska typ. Man hade kunnat likna honom vid ett vildsvin bland vanliga grisar.

— Hör på, sade han till Gringoire, i det han smekte sin missbildade haka med sin valkiga hand, jag kan inte inse varför du inte skulle bli hängd. Det ser ut som om du skulle hysa en viss motvilja för det, och det är mycket förklarligt. Ni borgare är inte vana vid det. Ni gör alltför mycket väsen av den saken. När allt kommer omkring, så vill vi inte göra dig något ont. Det finns förresten en utväg för dig att för ögonblicket i draga dig ur klämman. Har du lust att bli en av oss?

Man kan med lätthet föreställa sig, vilken verkan detta förslag hade på Gringoire, som redan ansåg sig så gott som död. Han grep detta tillfälle med största iver.

— Det vill jag alldeles säkert, svarade han.

— Samtycker du således, återtog Clopin, att låta enrollera dig bland riddarna av den lilla svärdsliljan?

— Av den lilla svärdsliljan. Ja visst, svarade Gringoire.

— Erkänner du dig som medlem av friborgerskapet? fortsatte kungen av Thunes.

— Av friborgerskapet.

— Undersåte i konungariket Argot?

— I konungariket Argot.

— Lösdrivare?

— Lösdrivare.

— Till liv och själ?

— Till liv och själ.

— Jag vill fästa din uppmärksamhet på, sade kungen, att du inte dess mindre kommer att bli hängd.

— Fan! sade poeten.

— Men, fortsatte den orubblige Clopin, du kommer att bli hängd senare, med mera ceremonier, på den goda staden Paris bekostnad i en stengalge och av hederliga män. Det är dock alltid en tröst.

— Alldeles, svarade Gringoire.

— Det medföljer även andra fördelar. I din egenskap av friborgare behöver du inte betala skatt för renhållning, till fattighjälp eller till gatubelysning, vilket Paris’ alla borgare är underkastade.

— Vare det så, sade poeten. Jag samtycker. Jag är lösdrivare, argotier, friborgare, riddare av lilla svärdsliljan, allt ni vill. Och jag har redan förut varit allt det där, herr konung av Thunes, ty jag är filosof, och allting inrymmes i filosofien, som ni vet.

Kungen av Thunes rynkade pannan.

— Slyngel! sade han till vår poet. Du vill således bli lösdrivare?

— Javisst, svarade poeten.

— Det är inte nog med att vilja det, sade Clopin vresigt. Den goda viljan skaffar ingen lök till soppan och visar inte vägen till paradiset. Men paradiset och konungariket Argot är två skilda saker. För att bli emottagen i konungariket Argot är det nödvändigt för dig att bevisa, att du duger någonting till, och i och för det ändamålet måste du leta igenom dockans fickor.

— Jag skall leta igenom dem så mycket ni vill, sade Gringoire.

Clopin gjorde ett tecken. Några argotier lämnade kretsen och kom tillbaka efter ett ögonblick. De hade med sig två pålar som nedtill avslutades av två träspadar, så att de med lätthet fastnade i marken. Högst upp satt en tvärbjälke, och alltsammans bildade den allra nättaste lilla flyttbara galge, som Gringoire inom ett ögonblick hade nöjet att se resa sig framför honom. Ingenting saknades, inte ens repet, som graciöst slängde av och an under tvärbjälken.

— Vad kan meningen vara med det här? frågade sig Gringoire med en viss oro. Klingandet av bjällror, som han hörde i samma ögonblick, gjorde slut på hans oro. Det var en docka som lösdrivarna hängde vid halsen i repet, ett slags fågelskrämma, klädd i rött och så fullsatt med bjällror och små klockor, att det räckt till trettio kastilianska mulåsnor. Dessa tusende bjällror klingade en stund till följd av repets svängningar, men så småningom avtog klingandet, och de tystnade helt och hållet, då dockan slutat att pendla i repet.

Då pekade Clopin på en gammal ranglig pall som ställts under dockan, och sade:

— Stig upp där.

— Guds död! invände Gringoire. Jag bryter ju nacken av mig. Er pall haltar ju som en vers av Martialis; den ena foten är en hexameter och den andra en pentameter.

— Stig upp, upprepade Clopin.

Gringoire steg upp på pallen och lyckades, ehuru inte utan en massa svängningar med huvudet och armarna, återfå jämvikten.

— Och nu, fortsatte konungen av Thunes, slå nu högra foten om vänstra benet och höj dig på vänstra foten.

— Monseigneur, sade Gringoire, håller ni då absolut på att jag skall bryta benet av mig?

Clopin knyckte på nacken.

— Hör på, min vän, du pratar för mycket. Här skall du i korthet få höra, vad det är fråga om. Du höjer dig på tåspetsen, såsom jag sade; på det sättet når du upp till dockans ficka. Den skall du leta igenom; du drar upp ur den ena en börs som finns där, och om du gör det, utan att en enda bjällra pinglar, är allt gott och väl, och du blir lösdrivare, Sedan har vi ingenting annat att göra än att klå dig åtta dagar i sträck.

— Guds död! Det hade jag inte beräknat, sade Gringoire. Och om jag kommer bjällrorna att pingla?

— Då blir du hängd. Förstår du?

— Nej, jag förstår ingenting alls, svarade Gringoire.

— Hör då på en gång till. Du skall snoka igenom dockans ficka och taga dess börs; om en enda bjällra pinglar under denna operation, blir du hängd. Förstår du det?

— Ja, jag förstår det, sade Gringoire. Och sedan?

— Om du lyckas knycka börsen, utan att någon hör bjällrorna, är du lösdrivare och får dig en bastonad åtta dagar i rad. Nu förstår du nog?

— Nej, monseigneur, jag förstår ingenting. Vilken blir fördelen för mig? Hängd i ena fallet, pryglad i det andra…

— Och lösdrivare? fortsatte Clopin. Är det ingenting? Det ligger i ditt eget intresse att vi pryglar dig, så att du blir härdad mot slag.

— Tack så rysligt mycket, svarade poeten.

— Seså, låt oss skynda på nu, sade kungen och stampade i tunnan. Leta igenom dockan, så att vi får ett slut på saken. Jag säger dig för sista gången, att om jag hör en bjällra, kommer du att intaga dockans plats.

De övriga argotierna applåderade Clopins ord och ställde upp sig i en ring kring galgen, varvid de skrattade så obarmhärtigt, att Gringoire insåg, att han beredde dem ett alldeles för stort nöje för att inte ha allt att frukta av dem. Således återstod det honom inte längre något hopp, såvida det inte skulle vara den svaga möjligheten att han lyckades i det svåra uppdrag, som man pålagt honom. Han beslöt att ta risken, dock inte förrän han framställt en brinnande bön till dockan, som han skulle bestjäla och som hade varit lättare att beveka än lösdrivarna. Denna myriad av bjällror med sina koppartungor föreföll honom som lika många öppna ormgap med gaddar redo att hugga till.

— O! sade han med sänkt röst. Är det möjligt att mitt liv beror på den allra minsta vibration hos den minsta av dessa bjällror! O! tillade han med hopknäppta händer. Bjällror, klinga inte. Små klockor, ring inte!

Han gjorde ännu ett försök med Trouillefou.

— Och om det kommer en vindil? frågade han honom.

— Då blir du hängd, svarade den andre utan tvekan.

När han såg, att det inte gavs något uppskov eller någon undanflykt, tog han modigt sitt parti. Han slog högra foten om vänstra benet, höjde sig på vänstra foten och sträckte ut armen, men i samma ögonblick som han vidrörde dockan, vacklade hans kropp, som inte hade mer än en fot på pallen, vilken bara hade tre; han ville mekaniskt stödja sig mot dockan, men förlorade jämvikten och föll tungt ned på marken, alldeles bedövad av det ohyggliga klirrandet av de tusende klockorna på fågelskrämman, som gav efter för hans hand och majestätiskt gungade mellan de två pålarna.

— Förbannelse! utbrast han i det han föll, och sedan blev han liggande som en död med ansiktet mot marken.

Under tiden hörde han det skräckingivande klirrandet över sitt huvud, Åskådarnas djävulska skratt och Trouillefous röst, som sade:

— Lyft upp den där drummeln och häng honom!

Han reste sig upp. Man hade redan tagit ned dockan för att bereda plats åt honom.

Argotierna lät honom stiga upp på pallen. Clopin gick fram till honom, lade repet om hans hals, klappade honom på axeln och sade:

— Adjö, min vän! Nu kan du inte komma undan, om du också befunne dig i påvens kläder.

Ordet ”nåd” dog på Gringoires läppar. Han såg sig hastigt omkring. Det gavs intet hopp; alla skrattade.

— Bellevigne de l'Étoile, sade kungen av Thunes till en jättelik lösdrivare som trädde fram ur ledet, kliv upp på tvärbjälken.

Bellevigne de l'Étoile klättrade upp på tvärbjälken, och när Gringoire ögonblicket efteråt höjde blicken, såg han med förfäran, hur mannen satt hopkrupen på tvärbjälken över hans huvud.

— Och nu, fortsatte Clopin Trouillefou, så fort jag klappar i händerna skall du, Andry le Rouge, sparka undan pallen, och du, François Chante-Prune, hugga tag i hans fötter, och du, Bellevigne, kasta dig ned på hans axlar. Alla tre på en gång, kom ihåg det!

Gringoire ryste.

— Är ni klara? sade Clopin Trouillefou till de tre argotierna som stod redo att kasta sig över Gringoire som tre spindlar över en fluga. Den stackars delinkventen hade ett ögonblick av ohygglig väntan, under det att Clopin helt lugnt sparkade in i elden några riskvistar, som lågorna inte fått fatt i. Är ni klara? upprepade han och gjorde sig redo att klappa i händerna. En sekund till och allt hade varit över.

Men han hejdade sig, som om han plötsligt kommit att tänka på en sak.

— Ett ögonblick, sade han. Jag hade så när glömt det… det är en sedvänja hos oss att inte hänga en man utan att fråga, om det finns någon kvinna som vill ha honom. Kamrat, detta är din sista möjlighet. Antingen gifter du dig med en av våra kvinnor, eller också blir det repet.

Gringoire andades åter. Detta var andra gången inom en halvtimme, som han återkom till livet. Ändå vågade han inte heller sätta alltför mycket lit till denna möjlighet.

— Hallå! ropade Clopin, som åter tagit plats på sin tunna. Hallå, kvinnor, honor, finns det bland er, från trollpackan till kattan, en slinka som vill ha den där liderliga sällen? Hallå, Colette la Charonne! Elisabeth Trovain! Simone Jodouyne! Marie Piédebou! Thonne la Longue! Bérarde Fanouel! Michelle Genaille! Claude Ronge-Oreille! Mathurine Girorou! Hallå! Isabeau la Thierrye! Kom och titta! En karl för intet! Vem vill ha honom?

Gringoire i sitt eländiga tillstånd var otvivelaktigt föga frestande. Kvinnorna tycktes vara måttligt lockade av anbudet.

— Nej Nej! Häng honom!

Tre stycken kom emellertid ut ur skaran och tog honom i närmare betraktande. En utav dem var en tjock flicka med fyrkantigt ansikte; Hon granskade noga filosofens eländiga kläder. Jackan var mycket sliten och hade flera hål än ett såll. Flickan gjorde en grimas.

— En gammal trasa, brummade hon. Så vände hon sig till Gringoire: Får jag titta på din rock.

— Den har jag förlorat, sade Gringoire.

— Din hatt?

— Den har man tagit ifrån mig.

— Dina skor?

— De har snart inte längre några sulor.

— Din börs?

— Ack, stammade Gringoire, jag har inte ett öre.

— Låt då hänga dig och var tacksam för det! svarade kvinnan och vände honom ryggen.

Den andra, gammal, svart, rynkig och så hemskt ful, att hon var som en fläck till och med i Mirakelgården, gick runtomkring Gringoire. Han nära nog darrade av fruktan för att hon skulle vilja ha honom. Men hon sade endast mellan tänderna:

— Han är alldeles för mager, och avlägsnade sig.

Den tredje var en ung flicka, ganska fräsch och inte alltför ful.

— Rädda mig, sade den stackars saten med sänkt röst. Hon betraktade honom ett ögonblick med medlidsam min, slog ned ögonen, plockade på sitt förkläde och stod där obeslutsam. Han följde med blicken alla hennes rörelser. Hon var hans sista stråle av hopp.

— Nej, sade till sist den unga flickan, nej! Guillaume Longuejoue skulle klå mig. Och hon drog åter in i hopen.

— Kamrat, sade Clopin, du har otur.

Så ställde han sig på tunnan och ropade högt, i det han till allas stora förtjusning härmade en auktionist:

— Vill ingen ha honom? Vill ingen ha honom? För första gången, för andra gången, för tredje gången! Så vände han sig om mot galgen, nickade och sade: Klubban faller.

Bellevigne de l'Étoile, Andry le Rouge och François Chante-Prune närmade sig Gringoire.

I samma ögonblick höjdes bland argotierna ropet:

— Esmeralda! Esmeralda!

Gringoire ryckte till och vände sig åt det håll, varifrån ropet kom. Folkmassan delade på sig och lämnade fri väg för en ren och bländande uppenbarelse.

Det var zigenerskan.

— Esmeralda! sade Gringoire, mitt i alla sina sinnesrörelser upprörd av detta magiska ord som på ett ögonblick förenade dagens alla minnen.

Denna sällsamma varelse tycktes utöva sin charms och sin skönhets makt till och med i Mirakelgården. Män och kvinnor steg åt sidan för henne, och deras brutala ansikten tycktes bli mildare vid hennes åsyn. Med sina lätta steg närmade hon sig delinkventen. Hennes vackra Djali följde efter henne. Gringoire var mera död än levande. Hon såg på honom ett ögonblick under tystnad.

— Ämnar ni hänga den här mannen? frågade hon i allvarlig ton Clopin.

— Ja, syster, svarade kungen av Thunes, såvida du inte tar honom till man.

Hon gjorde sin vackra lilla grimas med underläppen.

— Jag tar honom, sade hon.

Nu trodde Gringoire fullt och fast, att det inte hade varit något annat än en dröm ända sedan morgonen och att detta var fortsättningen,

Ehuru lycklig, så var upplösningen dock häftig.

Man knöt upp löpsnaran och lät poeten stiga ned från pallen. Han var tvungen att sätta sig, så upprörd kände han sig.

Utan att säga ett ord, kom hertigen av Egypten fram med en lerkruka. Zigenerskan räckte Gringoire den.

— Kasta den i marken, sade hon till honom.

Krukan sprang i fyra bitar.

— Broder, sade hertigen av Egypten, i det han lade sina händer på deras huvuden, hon är din hustru; syster, han är din man, I fyra år. Gå nu.

Sjunde kapitlet
EN BRÖLLOPSNATT

Några ögonblick efteråt befann sig vår poet i en liten, varm och ombonad kammare med spetsigt valvtak, sittande vid ett bord, som inte tycktes begära något bättre än att göra ett lån i ett matskåp, som hängde alldeles i närheten, med utsikt till en bra säng och en tätatät med en vacker flicka. Hela äventyret var som en saga. Han började på allvar anse sig som hjälten i en fesaga, och gång på gång tittade han sig omkring, liksom för att se efter, om den eldvagn, förspänd med två bevingade väsen, som enbart kunnat föra honom så snabbt från underjorden till paradiset, alltjämt fanns kvar. Emellanåt tittade han även på hålen i sin rock, liksom för att klänga sig fast vid verkligheten och inte helt och hållet förlora fotfästet här på jorden. Hans förnuft, som sålunda slungades som en lekboll i fantasiens rymder, hade endast denna tråd att klamra sig fast vid.

Den unga flickan tycktes inte ägna honom någon som helst uppmärksamhet. Hon kom och gick, flyttade på en stol, pratade med sin get och gjorde då och då sin lilla grimas. Till sist slog hon sig ned vid bordet, så att Gringoire kunde se sig mätt på henne.

Allt mer och mer försänkt i drömmande tankfullhet, sade han sig själv, i det han följde henne med blicken:

— Detta är således Esmeralda! En himmelsk varelse! En gatudanserska! Så mycket och så litet! Det var hon som i morse gav mitt skådespel nådastöten, det var hon som i kväll räddade mitt liv. Min onda genius! Min goda ängel! Vid min ära, en vacker kvinna! Och en som måtte älska mig vansinnigt, eftersom hon kunnat välja mig på detta sätt. Apropå det, sade han i det han reste sig upp under intrycket av den känsla för sanningen, som utgjorde grundvalen i hans karaktär och filosofi, jag vet inte så noga hur det har gått till, men jag är hennes man!

Med denna tanke i huvudet och i blicken närmade han sig den unga flickan på ett så galant sätt, att hon ryggade tillbaka.

— Vad vill ni mig? sade hon.

— Kan ni fråga mig det, dyrkansvärda Esmeralda? svarade Gringoire i så passionerad ton, att han själv blev förvånad över att höra sig tala på detta sätt.

— Jag förstår inte vad ni menar.

— Åh, seså! sade Gringoire som blev allt mer och mer uppeldad och tänkte, att det, när allt kom omkring, endast var en oskuld från Mirakelgården, som han hade att göra med, tillhör jag inte dig, min ljuva vän? Och han lade armen om hennes liv.

Zigenerskans smidiga gestalt gled som en ål ur hans händer. Hon tog ett språng bort till andra ändan av det lilla rummet, lutade sig ned och rätade åter på sig med en liten dolk i handen, innan Gringoire ens hunnit se, varifrån denna dolk kom. Ursinnig och stolt, med skälvande läppar, vidgade näsborrar, blossande kinder och blixtrande ögon stod hon framför honom. Samtidigt ställde den lilla vita geten sig framför henne och bjöd Gringoire spetsen med sina två vackra, förgyllda och mycket spetsiga horn. Allt detta försiggick på ett ögonblick.

Vår filosof stod där obeslutsam och lät blicken vandra från geten till flickan och sedan tillbaka igen till geten.

— Heliga jungfru! sade han till sist då hans förvåning tillät honom att tala. I sanning två amasoner!

Zigenerskan å sin sida bröt även tystnaden.

— Du måste vara dum och mycket djärv!

— Förlåt mig, mademoiselle, sade Gringoire leende, men varför tog ni mig till man?

— Borde jag kanske ha låtit dig bli hängd?

— Alltså, fortsatte poeten en smula besviken i sina förhoppningar om ett kärleksäventyr, hade ni, när ni tog mig till man, ingen annan tanke än att rädda mig från galgen?

— Och vilken annan tanke trodde du, att jag hade?

Gringoire bet sig i läppen.

— Alltså, sade han sig själv, är jag tydligen inte en sådan kvinnotjusare som jag trodde. Men vad tjänade det i så fall till att slå sönder den stackars krukan?

I grund och botten var Gringoire, liksom monsieur Despréaux ”mycket litet vällustig”. Han tillhörde inte detta slags kavaljerer, som tar de unga flickorna med storm. I fråga om kärlek liksom i fråga om alla andra affärer hade han stor benägenhet för att försöka vinna tid och försöka komma överens i godo, och en god supé på tu man hand, i all synnerhet när han var hungrig, föreföll honom som en utmärkt mellanakt mellan prologen och avslutningen på ett kärleksäventyr.

Zigenerskan stod tyst. Hon gjorde sin föraktfulla lilla grimas, vände på huvudet som en fågel, brast plötsligt i skratt, och den nätta lilla dolken försvann utan att Gringoire kunde se, var hon gömde den.

Ögonblicket efteråt stod uppdukat på bordet ett rågbröd, en tallrik med fläsk, några stekta äpplen och ett krus. Gringoire grep sig verket an med största iver. När man hörde, hur hans järngaffel klirrade mot stentallriken, hade man kunnat säga att hela hans kärlek hade förvandlats till aptit.

Den unga flickan, som satt mittemot honom, såg på honom under tystnad, synbart upptagen av en annan tanke som emellanåt kom henne ätt småle, medan hennes mjuka hand smekte getens kloka huvud, som trycktes mot hennes knä.

Ett gult vaxljus belyste denna scen av glupande hunger och drömmeri.

När den värsta hungern var stillad, kände Gringoire sig smått skamsen Över att det inte fanns mer än ett äpple kvar.

— Skall ni inte äta, mademoiselle Esmeralda?

Hon svarade endast med en skakning på huvudet och riktade sedan sin tankfulla blick på takvalvet.

— Vad tusan kan det vara som hon tänker på? undrade Gringoire och följde riktningen av hennes blick. Det är omöjligt att det kan vara den där grinande stendvärgen där uppe i taket, som fångar hennes uppmärksamhet på det där sättet. Jag måtte väl kunna uthärda en jämförelse med honom.

Han höjde rösten:

— Mademoiselle!

Hon tycktes inte höra honom.

Han upprepade med ännu högre röst:

— Mademoiselle Esmeralda!

Förspilld möda. Den unga flickans tankar var annorstädes, och Gringoires röst hade inte förmågan att kalla dem tillbaka. Lyckligtvis blandade geten sig i saken. Den började sakta draga matmodern i ärmen.

— Vad vill du, Djali? sade zigenerskan livligt, liksom väckt ur en dröm.

— Hon är hungrig, sade Gringoire, förtjust att få börja ett samtal.

Esmeralda började bryta sönder bröd, som Djali åt ur hennes hand.

Gringoire föresatte sig att inte låta henne få tillfälle att åter försjunka i drömmerier. Han vågade framställa en ömtålig fråga.

— Vill ni således inte ha mig till man?

Den unga flickan fixerade honom skarpt och sade:

— Nej.

— Till älskare? fortsatte Gringoire.

Hon gjorde sin lilla grimas och svarade:

— Nej.

— Till vän? fortsatte Gringoire.

Hon fixerade honom åter skarpt och sade efter att ha funderat ett ögonblick:

— Kanhända.

Detta ”kanhända”, så kärt för filosoferna, gjorde Gringoire djärvare.

— Vet ni vad vänskap vill säga? frågade han.

— Ja, svarade zigenerskan. Det är att vara bror och syster, två själar som snuddar vid varandra, utan att sammansmälta, två fingrar på samma hand.

— Och kärleken? fortsatte Gringoire.

— Åh, kärleken! sade hon och hennes röst skälvde och hennes ögon strålade. Den är att vara två och dock endast en. En man och en kvinna som smälter ihop till en ängel. Det är himmelen.

Då hon talade på detta sätt, besatt gatudanserskan en skönhet som slog sällsamt an på Gringoire och tycktes honom stå i fullständig överensstämmelse med den nästan orientaliska exaltationen i hennes ord. Hennes röda och kyska läppar smålog till hälften, hennes klara och rena panna förmörkades för ett ögonblick av hennes tankar, liksom en spegel under en andedräkt, och under hennes långa ögonfransar utstrålade en obeskrivlig glans, som förlänade hennes ansikte denna idealiska mildhet, vilken Rafael återfann i den mystiska föreningspunkten mellan jungfrulighet, moderlighet och gudomlighet. Inte desto mindre fortsatte Gringoire.

— Hurudan skall man då vara för att behaga er?

— Man måste vara man.

— Och jag, sade han, vad är jag då?

— En man med kask på huvudet, värja i handen och guldsporrar på klackarna.

— Sant, sade Gringoire. Utan häst ingen man. Älskar ni någon?

Hon satt ett ögonblick försänkt i tankar, så sade hon i sällsam ton:

— Det skall ni snart få veta.

— Varför inte i kväll? fortsatte poeten ömt. Varför inte mig?

Hon såg på honom med allvarlig min.

— Jag kan inte älska någon annan man än den, som kan beskydda mig.

Gringoire rodnade och avhöll sig från att säga något. Det var uppenbart, att den unga flickan syftade på den obetydliga hjälp, som han kunnat lämna henne i den kritiska belägenhet, i vilken hon befunnit sig två timmar tidigare. Han kom nu åter att tänka på detta minne, som utplånats av hans övriga äventyr denna kväll. Han slog sig för pannan.

— Apropå det, mademoiselle, så hade jag bort börja med det. Förlåt mig min dumma förströddhet. Hur bar ni er åt att slippa ur Quasimodos klor?

Vid denna fråga ryckte zigenerskan till.

— O, den där förfärliga puckelryggen, sade hon, i det hon slog händerna för ansiktet och ryste som av stark köld.

— Ja, i sanning förfärlig! sade Gringoire, som emellertid höll fast vid sin fråga. Men hur undkom ni honom?

Esmeralda smålog, suckade och iakttog tystnad.

— Vet ni, varför han förföljde er? fortsatte Gringoire och gjorde ett försök att på omvägar återkomma till sin fråga.

— Nej, det vet jag inte, svarade den unga flickan. Så tillade hon livligt: Men ni följde också efter mig — varför gjorde ni det?

— Uppriktigt sagt, så vet jag det inte längre själv, svarade Gringoire.

Det blev tyst. Gringoire repade i bordet med sin kniv. Den unga flickan smålog och tycktes betrakta någonting tvärs genom väggen. Plötsligt började hon sjunga med dämpad röst:

Quando las pintadas aves
Mudas estàn, y la tierra…

Så tystnade hon hastigt och började smeka Djali.

— Det är ett vackert djur, som ni har där, sade Gringoire.

— Det är min syster, svarade hon.

— Varför kallar man er Esmeralda? frågade poeten.

— Det vet jag inte.

— Men det bör ni väl veta.

Hon tog upp ur barmen en liten avlång påse som hängde vid ett pärlsnöre, hon bar om halsen. Från denna lilla påse utströmmade en stark kamferlukt. Den var överklädd med grönt siden och pryddes i mitten av en grön glasbit, som skulle föreställa en smaragd.

— Det är kanske med anledning av den här, sade hon.

Gringoire ville taga påsen i sin hand. Hon drog sig hastigt tillbaka.

— Rör den inte. Det är en amulett. Du skulle kunna skada trollmakten eller trollmakten dig.

Gringoire blev mer och mer nyfiken.

— Vem har givit er den?

Hon tryckte ett finger mot munnen och dolde åter amuletten vid sin barm. Han gjorde ett försök med andra frågor, men hon svarade knappast.

— Vad betyder det där ordet Esmeralda?

— Det vet jag inte, sade hon.

— Vad är det för språk?

— Det är zigenarspråk, tror jag.

— Jag anade det, sade Gringoire. Ni är således inte född i Frankrike?

— Det vet jag inte.

— Har ni edra föräldrar i livet?

Hon började gnola på en gammal melodi.

Min fader är en fågel,
Min moder likaså.
Jag kan den andra stranden
Ock utan skepp uppnå.
Min moder är en fågel,
Min fader likaså.

— Javisst, sade Gringoire. Hur gammal var ni, när ni kom till Frankrike.

— Helt liten.

— Till Paris?

— I fjol. När vi kom in i staden genom Porte-Papale, såg jag en rödhake hastigt flyga fram genom luften. Det var i slutet av augusti. Jag sade: ”Det blir en mycket sträng vinter”.

— Och det blev det också, sade Gringoire, förtjust över att äntligen ha fått samtalet i gång. Jag gick hela vintern och andades på fingrarna för att inte få dem stelfrusna. Ni har förutsägelsens gåva?

Hon svarade på sitt förra lakoniska sätt.

— Nej.

— Den där mannen, som ni kallar hertigen av Egypten, är han hövding för er stam?

— Ja.

— Det är dock han, som förklarat oss vara gifta med varandra, anmärkte poeten i smått blyg ton.

Hon gjorde sin vanliga näpna grimas.

— Jag känner inte ens till ditt namn.

— Mitt namn? Om ni vill veta det, så är det Pierre Gringoire.

— Jag vet ett, som är mycket vackrare, sade hon.

— Ni är inte snäll, sade poeten. Men det gör ingenting, för jag blir inte ond mera. När ni lärt känna mig bättre, kommer ni måhända att älska mig, och eftersom ni så tillitsfullt berättat er historia för mig, är jag skyldig att berätta min för er. Ni bör således veta, att jag heter Pierre Gringoire och att jag är son till en förpaktare i Gonesse. Min far blev hängd av bourgignonerna, och min mor fick magen uppsprättad av picarderna under belägringen av Paris för tjugu år sedan. Alltså blev jag föräldralös vid sex års ålder och hade inga andra skosulor för mina fötter än Paris’ stenläggning. Jag vet inte, hur jag tog mig fram från sex till sexton år. Än slängde en frukthandlerska till mig ett plommon, än gav någon annan mig en brödkant, Om kvällarna lät jag mig infångas av nattvakten, som kastade mig i fängelse, och där fann jag en halmkärve att sova på. Men allt detta hindrade mig inte från att bli lång och mager, sådan ni nu ser mig. Om vintrarna värmde jag mig i solskenet, och jag fann det mycket löjligt, att Sankt Johanneseldarna sparades till rötmånaden. Vid sexton års ålder ville jag skaffa mig ett yrke. Jag ägnade mig i tur och ordning åt allt möjligt. Jag blev soldat, men jag var inte tillräckligt tapper. Jag blev munk, men jag var inte tillräckligt undergiven. Och för övrigt så är jag en klen dryckesbroder. I ren förtvivlan blev jag lärling i timmermansskrået, men jag var inte tillräckligt stark. Jag hade större lust att bli skolmästare. Det är visserligen sant, att jag inte kunde läsa, men det utgjorde intet hinder. Inom kort hade jag kommit underfund med, att jag inom varje yrke saknade en viss nödvändig egenskap, och når jag insåg att jag inte dugde någonting till, så blev jag på vinst och förlust poet och rimsmidare. Det är ett yrke, som man alltid kan ägna sig åt, när man är vagabond, och det är alltid bättre än att stjäla, såsom några unga vänner till mig rådde mig. En vacker dag hade jag turen att sammanträffa med dom Claude Frollo, högvördige ärkedjäknen vid Notre-Dame. Han fattade intresse för mig, och det är honom, jag har att täcka för att jag i denna dag är studerad karl och kan latin från och med Cicero och ned till kyrkofäderna och inte är en barbar i fråga om skolastiken eller retoriken eller ens hermetiken, denna vetenskapernas vetenskap. Det är jag, som författat det mysteriespel, som i dag med stor framgång och under ett väldigt tillopp av åskådare uppfördes i palatsets stora sal. Jag har ävenledes skrivit en bok, som skall bli på sexhundra sidor och handla om den förfärliga kometen av år 1465, som bl.a. var orsaken till att en man blev galen. Och jag har dessutom haft andra framgångar. Jag har även hjälpt till med Jean Mauges stora mörsare, ni vet, som sprang i bitar, när man skulle prova den på Charentonbron och dödade åttio nyfikna. Så ni ser, att jag inte är något dåligt parti. Jag kan dessutom en hel massa trevliga konststycken, som jag skall lära er get — exempelvis att imitera biskopen av Paris, den där fördömda fariséen, vars kvarnar stänker ner alla, som går över Pont-aux-Meuniers. Och mitt skådespel kommer att inbringa mig mycket pengar, för den händelse att man betalar mig. Och slutligen står jag helt och hållet till er tjänst, jag själv, mitt snille, mitt vetande och allt jag kan, att leva tillsammans med er, mademoiselle, såsom det behagar er, som man och hustru, om ni tycker om det, som bror och syster, om ni tycker bättre om det.

Gringoire tystnade och väntade för att se, vilken verkan hans tal skulle ha på den unga flickan. Hon stirrade i golvet.

— Febus, sade hon halvhögt. Så vände hon sig om mot poeten. Febus — vad betyder det?

Gringoire, som inte kunde förstå, vilket sammanhang det fanns mellan hans ord och denna fråga, blev emellertid inte ledsen över detta tillfälle att få briljera med sin lärdom. Han rätade stolt på sig och svarade:

— Det är ett latinskt ord, som betyder ”sol”.

— Sol! upprepade hon.

— Det är namnet på en vacker bågskytt, som var en gud, tillade Gringoire.

— Gud! upprepade zigenerskan. Och det låg något tankfullt och lidelsefullt i hennes röst, då hon uttalade ordet.

I samma ögonblick lossnade ett av hennes armband och föll ned på golvet. Gringoire lutade sig hastigt ned efter det. Då han åter rätade på sig, var den unga flickan och geten försvunna. Han hörde hur en regel sköts för. Det var en liten dörr, som otvivelaktigt ledde in till ett annat rum och stängdes från andra sidan.

— Har hon åtminstone låtit mig få en säng? sade vår filosof.

Han gick omkring i det lilla rummet. Där fanns ingen annan möbel, som man kunde sova på, än en bra nog lång kista, vars lock var sirat med sniderier. Då Gringoire sträckte ut sig på den, kände han sig ungefär så, som Micromegas borde ha gjort, när han lade sig i hela sin längd på Alperna.

— Nåväl, sade han, i det han gjorde det så bekvämt åt sig som möjligt, man får försöka finna sig till rätta. Men det här är verkligen en besynnerlig bröllopsnatt. Skada! Det låg i detta giftermål med tillhjälp av det krossade kruset något naivt och antediluvianskt, som tilltalade mig.

1. Kyssar i gengäld för slag.