Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 10

←  Nionde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tionde kapitlet

Elfte kapitlet  →

Tionde kapitlet.

Tvenne av Gabriellas prövningsår hade förflutit. Arnman fortfor att under sina kryssningar i skärgården stundom besöka Tistelön, där han, väl anskriven hos gamle Haraldsson för den punktlighet, varmed han inbetalte sina räkningar, och den drift och klokhet, som utmärkte alla hans företag, beständigt såg sig mottagen med synbart nöje.

Endast Anton skydde allt förtroligt närmande till den vänlige och artige jaktlöjtnanten. Så snart han fick se en skymt av tulljakten, satte han sig i sin båt och rodde utåt öns andra sida, där han liksom fordom satt hela dagen vaggande och sjöng Näckens visa, medan han mekaniskt skötte metspöt. Om vintern lämnade han spisvrån och gick på sin kammare när Arnman kom, och ehuru han år från år blev beständigt mera grubblande och sluten, hade man likväl ej på långliga tider avhört något oroande utbrott.

Josefinas och Gabriellas bekantskap hade snart övergått till ett förtroligare förhållande, och de voro så nära förenade som tvenne flickor med deras olika lynnen kunde vara. Fru Katrina såg väl icke med nöje Josefinas förnyade besök på Tistelön, men sedan hon en gång i en särdeles vänlig stund givit sitt bifall till det första, fördrog hon de andra, ty Josefina behövde i alla fall att någon gång få roa sig.

Vad Arve beträffade, hade han, såsom fru Katrina uttryckte sig, vuxit ur barnskorna; och oaktat all den vördnad, han visade sin mor, måste hon dock låta sig nöja med att mannen fick styra och ställa sina egna företag. Och i följd därav blev det ingen uppståndelse, då han talade om att resa till Tistelön eller berättade, att han kommit därifrån.

En sak bidrog också mycket till att lugna fru Katrina, nämligen den, att Gabriella var förlovad. Hon trodde sin Arve för väl och kände ej tillräckligt människohjärtat för att veta vilket olyckligt behag det förbjudna äger; kortligen: Arves håg kunde ej stå till en annans brud. Och om det någon gång föll henne in, att det ändå icke vore en omöjlighet, kände hon sig likväl säker att Arve hade för mycken heder att ej taga vara på sig. Fru Katrina var även för klok att söka forska efter det hon ej ville finna, och suckade hon någon gång eller skakade på huvudet vid ett och annat, funnos därtill inga andra vittnen än balsaminerna.

En förändring under denna tid måste vi ännu omnämna, vilken kändes blott inom Arnmanska huset, men synnerligast för fru Katrina. Hennes vän, hennes trogna sällskap, slumrade sedan ett år tillbaka under den enkla vård, som Arve tacksamt rest till hans minne.

Gumman Arnman, alltid undergiven i glädje som i motgång, led tyst av sin saknad, men var gång hon, vid öppnandet av lönnlådan i salig fars pulpet, kastade ögonen på de där förvarade pappersfigurerna, kände hon en tår stjäla sig väg ned till dessa gubben Askenbergs älskade lekkamrater, vilka utgjorde hans fröjd ännu i sista stunden, då han stilla avled i sin länstol.

Gabriella hade trogen och längtande räknat dagarna av två långa år. Det tredje var nyss börjat, då Birger en dag vid återkomsten från Göteborg medförde en främling, vars skarpt väderbitna hy, yviga polisonger och rättframma sätt antydde en sjöbuss av gamla skolan, dit han ock hörde. Birger presenterade kapten Kocher, en man som rest vida omkring i världen och nu sist återkommit från en tur till Amerika.

— Amerika? utbrast Gabriella, och hennes kinder blossade varmt. Kanhända, efter vi få se herr kapten här, att några underrättelser om … Hon tystnade, emedan hon tyckte, att kaptenen såg förundrad ut.

Men Gabriella misstog sig om uttrycket i hans ansikte, och hon måste åter tro att den främmande verkligen hade några nyheter från hennes fästman, emedan Birger yttrade:

— Tala ut du, Gabriella!

— Jag har ej så mycket att säga, sade hon med hårt klappande hjärta, jag ville blott så gärna veta om herr kapten träffat kapten Rosenberg?

Kapten Kocher fattade flickans hand och såg några sekunder på den släta guldring, som prydde hennes förlovningsfinger. Sedan, i det han vänligt blickade henne i ögat, sade han: — Detta är väl Rosenbergs ring?

— Ja! stammade Gabriella. Får jag någon hälsning från honom?

— En varm och hjärtlig hälsning! En timme förrän jag lyfte ankar för att avgå från Bahia sammanträffade jag med den unge mannen, som hastigast.

— Ack, kapten såg honom ändå! Fick han icke tid att skicka en enda rad eller något minne till mig? Han var väl frisk … Och säkert sade han, att han skulle vara hemma vid detta års slut?

Med ett svagt leende på de allvarsamma läpparna skakade kapten Kocher på huvudet. — För många frågor på en gång! yttrade han med ett slags medlidsam godlynthet. Han hälsade och sade, att blott döden kunde kyla hans hjärta.

— Det tror jag väl! svarade Gabriella utan att giva akt på den tonvikt, kaptenen lade på de sista orden. — Men talade han icke om, att han skulle komma tillbaka?

— Han önskade det men hade, om jag skall vara uppriktig, ej mycket hopp därom.

— Store Gud, gick det honom därute lika mycket emot som härhemma — han har således ingenting vunnit?

— I ekonomiskt avseende tror jag att han bärgade sig bra, och därtill kunde jag även sluta av hans yttranden. Men det finns några andra omständigheter, som förmå att sätta en punkt, där vi endast skulle vilja ha ett komma.

— Jag förstår icke, sade Gabriella, otålig vid kaptenens liknelse, vad som kunde hindra Rosenberg att återkomma, då hans affärer nu blivit upphjälpta?

— Jo, det kunde nog inträffa ett helt naturligt fall! återtog kapten Kocher. Jag talar nu i allmänhet, min unga mamsell — ingen är ju även i sina bästa och raskaste år, säker att icke överraskas av döden?

— Av döden! eftersade Gabriella. Är Rosenberg död? och för andra gången grep samma isande skräck hennes unga hjärta. Hon såg på kaptenen, som, ur stånd att uthärda oron i hennes frågande blick, vände sig åt annat håll, i det han yttrade:

— Jag lämnade honom icke död men har anledning att tro, att han nu snarare vandrar i himlen än på jorden. Då, på hans trägna förfrågan efter en svensk skeppare, en av hans bekanta skaffade reda på mig och förde mig till honom, fann jag honom angripen av en svår feber. Jag kunde endast dröja få minuter, och dessa begagnade han att av mig taga det löftet, att jag vid återkomsten till Sverige själv skulle besöka ön, där hans fästmö bodde, och säga henne, att antingen han doge eller, mot all sannolikhet, finge leva, var hon målet för all hans strävan, alla hans tankar. Vore det Guds skickelse, att han komme upp igen, hoppades han icke allenast vara hemma vid utfäst tid, utan han ville även dessförinnan skriva till sin fästmö, så snart han kunde föra pennan. Emellertid var detta det enda minne, som tiden tillät mig att hemföra.

Kapten Kocher upptog härvid ett par små snäckor av sällsynt skönhet. — Jag tog dem ur hans egna händer! försäkrade han och lade dem i Gabriellas.

Med ansträngning hörde Gabriella budskapet. Under dessa hennes första prövningsår utvecklade hennes unga själ sina krafter och liksom härdades och bereddes för de slag, framtiden förvarade. Ovisshetens kval äro emellertid kanhända ett av de svåraste, mest nedtyngande för det mänskliga sinnet. En bestämd olycka kunna vi, så att säga, se i ansiktet, men en anad, där fruktan och hopp slitas om herraväldet över vår själ, en sådan är värre, ty den lämnar icke det lidande hjärtat någon rast eller ro.

Gabriellas bröst arbetade tungt. Varma tårar föllo på Rosenbergs gåva. Hon varken ville eller förmådde skilja sig från hoppet, men hon kände hela smärtan av en kommande tid, tillbragt under ovisshetens slitande strider.

— Jag är ledsen, sade den hederlige kaptenen, att jag åtagit mig ett så bedrövligt ärende, sannerligen är jag icke det, när jag ser vilken svår verkan det medfört, men jag kunde icke neka en sjuk landsman hans begäran.

Gubben Haraldsson och Birger försäkrade bägge, att de icke nog kunde tacka kaptenen, som så redligt uppfyllt det givna löftet, ty — huru svårt det än vore att höra, kunde det icke undvikas och vore i alla fall vida bättre än att få veta olyckan genom ryktet.

— Vi få icke antaga den såsom alldeles säker, yttrade Erika och såg uppmuntrande på den bleka, tysta Gabriella, bäst det är har du kanhända ett brev, som tillför oss tröst och glädje. Vi böra icke misströsta. Jag har åtminstone hoppet kvar.

— Jag också, sade Anton och reste sig från spisvrån. Hos mig är det något, som ropar högt, att Rosenberg lever. Och därför, tänk icke på att klä dig i sorgdräkt, för att sedan vara fri och ta dig en annan! Så länge jag kan röra tungan, skall jag i evighet skrika dig i örat, att Rosenberg lever.

Förvånad vände kapten Kocker huvudet åt den undanskymda vrån, varifrån de hesa strupljuden kommo. Anton hade genom sina nattliga vandringar, vilka denna höst varit tätare än på flera år, ådragit sig en sådan heshet, att hans tal och ännu mera hans sång liknade lätet av en skriande nattfågel. Kaptenen varseblev den ihopkrupna, utmärglade varelsen, som, i trots av Erikas och Gabriellas förenade bemödanden förfallit mer och mer dag för dag. Håret hängde nu kring pannan, kastande ännu mörkare skuggor över de djupt infallna ögonhålorna, och en envis liknöjdhet hindrade både honom själv och andra att taga någon omsorgsfull vård om hans kropp.

— Det är en stackars sjukling, tror jag? sade kaptenen och närmade sig Anton.

— Å ja, svarade denne, jag är mycket sjuk. Både jag och hela huset ha fått pestsmitta — och sedan herrn fört hit sitt kram, blir det allt bättre!

— Vad för kram menar du, stackars gosse? frågade kaptenen och fixerade honom.

Anton skrattade hemskt. Jag menar nyheterna om Rosenberg, ty de uträtta mera ont här än någon begriper. Men jag ser det alltihop.

— Låt honom vara! bad Haraldsson. Det är min yngste son. Han är tyvärr … Gubben blinkade med ögonen; han tordes ej reta den farlige sjuklingen genom det gamla påståendet.

— Ah, säg ut far, utbrast Anton och hans kinder flammade av vrede såsom alltid, då Haraldsson ville åtaga sig förklaringen över hans tillstånd, ja tala ut, berätta gärna, att jag är galen, men att ni är för klok att skicka mig på dårhuset!

— Gå upp på din kammare, Anton! sade Erika strängt. Detta var ett medel, som hon sällan begagnade, men med det välde, hon ägde över honom, lyckades det även nu.

Sakta mumlande några otydliga ord, smög han nu uppför trapporna till sin kammare.

I den förvirring Antons utbrott ställt till med, satt Gabriella glömd av alla utom av en enda person och denne ende var Petter Lindgren. Petter var den raske skeppsgossen, var nu bliven välbeställd båtskeppare på en av Birgers vedskutor. Sedan han sista gången nödgades skiljas från sin kapten, hade han för alltid slagit navigationen ur huvudet och, med den säkrare utsikten till hustru och egen stuga, antagit Birgers anbud. Han utgjorde nu en av dennes bästa och pålitligaste karlar. Nyss hemkommen från en av sina småturer, hade han kommit in osedd. Utan att varken tänka på eller bry sig om det passande eller opassande, fattade Petter Gabriellas hand och sade enkelt: — Mamsell Ella, här är också ett hjärta, som sörjer den hederlige kaptenen! Jag kände'n bäst och älska honom mer än mig själv, och jag känner det som en förebråelse att jag lydde honom och reste hem. Jag ville varit hos honom i hans nöd, för därute visste ingen så som jag hur han ville ha det och var van!

— Tack, Petter, för ditt deltagande! sade Gabriella. Men icke skall du göra dig någon förebråelse för det du lydde din kaptens sista befallning — han skickade ju själv hem dig till mig.

— Ja, det är sant, att jag ville hellre sticka handen i elden än vara honom olydig. Men han hade nog behövt mig ändå.

— Än mig? viskade Gabriella med en uttrycksfull åtbörd. Gå, Petter, och låt mig gråta för mig själv! Nästa höst, när ditt och Lenas bröllop står, sitter jag nog ensam. Jag känner det på mig: han kommer aldrig tillbaka. Och med handen pressad mot hjärtat skyndade Gabriella till sitt eget rum.

Följande dag reste kapten Kocher, sedan han lovat Tistelöns bedrövade invånare att höra efter brev på de fartyg, som ännu skulle komma från Bahia och av vilka åtminstone ett väntades med det snaraste.

— Ja, om något kommer, bör vi få det snart! sade Birger, medan han jämte Haraldsson följde den främmande ned på bryggan.

— Det är även min mening! inföll Kocher. Rosenbergs tillstånd, då jag såg honom, var just i själva den farligaste krisen. Har han kommit sig, följer nog hans meddelande därom omedelbart på tillfrisknandet.

— Bara en kan lita på att ett brev, som skickas så långt bortifrån, nånsin kommer fram? invände Haraldsson.

— Å, det har ingen fara — det är säkert som banko, när en landsman med en annan skickar ett brev till hemmet, och nog skola vi få reda därpå. Jag vill icke spara någon möda för att trösta den stackars fästmön.

Sedan båten, som bortförde den främmande kaptenen, gått till segels, skyndade Erika upp till Anton. Han hade icke visat sig sedan föregående dag.

— Öppna, Anton! sade hon och knackade på den tillreglade dörren. Jag har varit här flera gånger … lås upp!

— Nej, tack — jag vill vara ensam! hördes det korta svaret.

— Men jag vill nödvändigt tala med dig — var nu icke envis, utan låt mig slippa in! Du är ju alltid snäll och gör vad jag ber.

— Och till tack därför befaller du över mig, liksom jag vore en stackars hund! Nu kan du stå där utanför och känna hur det smakar. Jag bryr mig icke om dig.

— Du gör mig ledsen, Anton! sade Erika med sin mildaste röst. Vet du ej, att ingen håller av dig som jag — minns du icke, att det var du själv som i går tvingade mig till stränghet.

— Men vad har du för rätt att upphäva dig över mig? Är jag icke min egen herre här såväl som Birger — har jag ej så stor del i ön och tjuvgodset som han? Gå du din väg! Jag skrattar åt Birgers vrede. Jag är nu herre själv.

Erika suckade. Detta var en ton, som Anton aldrig förr tagit sig, och hon fruktade icke utan skäl, att den var förebud till förändrat tillstånd, varvid han kunde bli svårare att tygla än under sitt hittillsvarande sinnestillstånd.

— Ja, sucka du! hånade Anton innanför. Jag har också suckat, må du tro — å, du skulle aldrig kunna räkna alla suckar, jag gjutit. Men du … fy, är det ej skamligt att du håller huvudet så upprätt, liksom du ej vore hustru åt en … tacka mig, att jag icke säger vad för en …

— Tyst, svarade Erika med befallande röst men darrande hjärta, tyst och öppna! Är du så otacksam, att du icke mera erinrar dig alla nätter, jag vakat för din skull, och alla tårar och suckar, du kostat mig under din långa sjukdom?

— Det är sant, sade han med nedstämd röst, den gången gjorde du mycket för mig. Han öppnade och Erika tillslöt dörren efter sig.

Hennes utseende, som förrådde smärta och bekymmer, grep Anton. — Var ej ledsen, Erika, förlåt mig, att jag var stygg mot dig! bad den stackars, snart besegrade sjuklingen.

— Jag förlåter dig gärna, Anton, ty du vet icke vad du ibland säger. Ibland åter roar dig det syndiga och avskyvärda nöjet att spela en fullkomlig dåre. Detta är dåligt av dig. Varför uppträdde du som i går, då den främmande kaptenen var här?

— Jo, för det, att jag kände på mig att Rosenberg lever. Och sedan — men det är oss emellan — överfölls jag av en aning, som jag ofta har.

— Vilken aning? frågade Erika, svagt fattande Antons tankegång.

Men han svarade undvikande: — Är du icke så klarsynt som jag! Säger ej Birger, att du är den klokaste kvinna i världen — vad behöver du då fråga?

— För att jag icke förstår vad du menar, men jag önskade veta det.

— Jag är en fåne — jag vet ingenting, som är värt att höra för de kloka.

— Nu är du åter elak, och det utan orsak. Säg mig, om du håller av mig, vad är det du funderar på? Du ser ofta längre än vi, det har jag förut märkt.

— Nå, då skall du få veta det, fastän det är skam att du ej likasåväl som jag sett, att jaktlöjtnanten fäster ögonen på Ella såsom när en har begärelse till sin nästas egendom. Och den där kärleken, om den får gå framåt, kommer att göra oss ett fult streck.

— Du misstager dig fullkomligt i detta fall; men även om du hade rätt — jag förutsätter det blott — vilket fult streck kunde den hederlige jaktlöjtnanten göra oss?

— Å, bara det lilla, helt lilla, inföll Anton med ett hånskratt, att låta oss dingla i galgen!

— Vad kommer nu åt dig? yttrade Erika med ett lugn, som kostade henne en oerhörd ansträngning. Vad drömmer du åter för galenskaper? Låt mig ej höra dig tala så!

— Nej, nog kan jag tiga — se du i stället på hur satan driver sitt spel! Det är just ett kalas som anstår honom, när den mördades son och mördarens dotter träda i brudstol.

— Är du alldeles tokig, Anton — vem talar eller tänker på sådant? Än vet vi ju icke, att Rosenberg är död. Dessutom har Gabriella ännu ett år kvar att vänta honom.

— Och när det är slut — ett år förgår snart?

— Då kan ju Rosenberg vara här och fira sitt bröllop.

— Men om han icke kommer, vad sker då? frågade Anton med ett listigt uttryck. Tänker du, att Ella blir honom trogen?

— Det är svårt att veta — vi bör ej försöka att intränga i framtiden, Lämna det!

— Där stannar du, för att du icke törs tänka längre! sade Anton föraktligt. Men hör du, Erika, jag säger dig, att du lika väl som jag vet vad som händer … Du är ändå klok — du tiger.

— Vet då någon dödlig vad som skall hända? Övergiv dina galna inbillningar och sysselsätt dig med bättre och förståndigare ämnen!

Anton log och pekade på sitt huvud. Det vill icke komma till rätta med sådana tankar du åsyftar. Men efter vi ej förstå varandra, så låt mig då vara! Jag lever bäst för mig själv.

— Ett vill jag likväl be dig, och det skall du även lova mig! sade Erika med innerlig röst. Icke ett ord, icke ett halvt andedrag till Gabriella om det vi nu talat!

— Ack, du listiga kvinna, inföll Anton försmädligt, tror du icke, så oskyldig du än bjuder till att göra dig, att jag ser hur det är och vart du vill hän? Jo, du fruktar, att om jag i min enfald sade något, så skulle Ella bliva upplyst om vad hon ännu icke vet, att Rosenbergs bild redan bleknat bort i hennes hjärta, medan en annans intagit platsen.

— Vad? utbrast Erika, lika mycket rodnande av harm som förundran. Du inbillar dig då, att Gabriella …

— … Ser jaktlöjtnanten, där hon tror sig se Rosenberg, och tänker på Arnman, när hon suckar efter fästman — det inbillar jag mig, ingenting vidare.

— Och du blygs ej, Anton!

— Blygs — skulle jag blygas för allt det elände och den skam, som finns på jorden, så finge jag ständigt skyla ansiktet. Men om det tröstar dig, så kan du lita på mig, att det är bara för dig jag säger vad jag nu sagt.

— Gudskelov, att dina galenskaper åtminstone icke kommer längre! yttrade Erika och fattade dörrlåset. Men hastigt lade Anton sin hand över hennes och sade i låg men betydelsefull ton: — Glöm icke vad jag en gång nämnde om galgen! Låt det ej komma därhän, att ni driver mig till det yttersta … du förstår! Och Erika lät Anton öppna dörren utan ett enda ord till svar. Hon nämnde ej det minsta till Birger om detta samtal, men hon glömde det icke.