Rosor i blom/Kapitel 07

←  Polering av Mac

Rosor i blom av Louisa May Alcott Översättare: Oscar Nachman Phebe

Bränningar föröver  →

VII.
PHEBE.

Medan Rose gjorde upptäckter och erfarenheter, gjorde Phebe likadant på ett lugnare sätt, men fastän de vid den sängdagstätatät, som alltid avslutade dagen, vanligtvis jämförde sina upplevelser, hade båda var sin lilla värld för sig själv, och in i denna fick icke ens vänskapen öga kasta en blick.

Just nu var Roses liv det muntraste, men Phebes var det lyckligaste. Båda deltogo mycket i sällskapslivet, ty den vackra rösten var välkommen överallt, och många voro redo att patronisera sångerskan, ehuru de hade varit ovilliga att erkänna kvinnan. Phebe visste det och gjorde intet försök att göra sig gällande; hon var nöjd med att veta, att de, hon höll av, satte värde på henne och satte sitt hopp till den tid, då hon skulle intaga den plats, hon var avsedd att fylla.

Just vid det här laget intresserade man sig mycket för ett nytt hem för föräldralösa små flickor, som dock icke kunde bli färdigt till följd av brist på kapital. Campbellarna hade utfört sin andel av arbetet och verkade alltjämt för den välbehövliga inrättningen. Flera basarer hade anordnats för detta ändamål, och flera konserter hade givits. Rose, som ägnat sig med liv och själ åt saken, föreslog nu, att Phebe skulle göra sin debut på den sista konserten, som skulle bli särskilt intressant, därför att alla småbarnen skulle övervara den och man väntade, att de genom anblicken av sin oskyldiga hjälplöshet skulle tala för sin egen sak, såväl som röra åhörarnas hjärtan genom de enkla melodier, de skulle sjunga.

Några av familjen trodde, att Phebe skulle göra invändningar mot en så enkel början, men Rose kände henne bättre och blev icke besviken, ty när hon framställde sitt förslag, svarade Phebe beredvilligt: Var skulle jag väl kunna finna ett bättre tillfälle och en lämpligare plats att träda inför allmänheten än just här bland mina små systrar i olyckan? Jag ska sjunga för dem av hela mitt hjärta, men jag måste vara en av dem, och det får icke göras något väsen av mig.

— Jag ska ordna allt, såsom du vill ha det, eftersom det inte blir någon annan vokalmusik än din och barnens sång, lovade Rose.

Och det var tur, att hon gjorde det, ty familjen blev mycket upprörd över utsikten till »vår Phebes debut» och skulle ha gjort väsen av saken, om flickorna icke hade motsatt sig det. Så att efter mycken diskussion beslöts det, att Phebe skulle få sin vilja fram i allt och att familjen skulle åtnöja sig med att sitta nere i salen och applådera.

— Vi ska applådera allesammans, så vi får blåsor i händerna, och sen för vi dig hem i en fyrspänd vagn, det ska du få se, du egensinniga primadonna! hotade Steve, som inte alls var belåten med denna enkelhet.

— En tvåspänd vagn blir mycket välkommen, så fort jag är färdig. Jag kommer att vara mycket lugn, tills mina nummer är över, men då blir jag kanske litet upprörd, så jag skulle gärna vilja ge mig i väg, innan förvirringen börjar. Det är verkligen inte min mening att vara egensinnig, men ni är allesammans så snälla mot mig, att mitt hjärta blir fullt, när jag tänker på det, och det duger inte, om jag ska sjunga, sade Phebe, i det hon släppte en tår på den goffrerade remsa, hon höll på med.

Ingen diamant hade kunnat pryda den bättre, tyckte Archie, medan han såg den glänsa där ett ögonblick, och han kände god lust att ruska om Steve, för att denne vågade klappa det mörka huvudet med ett uppmuntrande: All right! Jag ska vara till hands och trolla bort dig, medan de andra spräcker sina handskar. Var inte rädd för att du ska komma av dig. Men om du skulle känna minsta benägenhet för det, så ska du bara titta på mig, och jag ska blänga på dig och skaka min knutna näve åt dig, eftersom vänlighet gör dig upprörd.

— Jag önskar, att du ville göra det, för en av mina ballader är ganska rörande, och jag känner alltid god lust att gråta, när jag. sjunger den. Åsynen av dig, som försöker blänga åt mig, kommer mig att vilja skratta, och då blir jag lugn. Så var snäll och sitt längst fram och håll dig redo att smita ut, när jag kommer fram sista gången.

— Lita på mig! Och den lille mannen avlägsnade sig helt stolt i hågen över sitt inflytande över den ståtliga, vackra Phebe.

Steve hade blivit mycket förvånad, om han vetat vad som försiggick inom den tystlåtne unge mannen, som satt bakom en tidning, ty ehuru Archie tycktes vara helt och hållet upptagen av affären, var han djupt förälskad. Ingen annan än Rose misstänkte det, ty han utförde sitt giljande med ögonen, och endast Phebe visste, hur vältaliga de kunde vara. Han hade redan för länge sedan uppdagat, vad det var fatt med honom — hade gjort många försök att tala förstånd med sig själv, men när han funnit, att det var hopplöst, hade han uppgivit försöket. Kännedomen om att hans familj inte skulle gilla hans val, tycktes endast underblåsa elden i hans kärlek och förstärka hans beslutsamhet. Ty samma energi, som han ägnade åt affären, inlade han i allt annat, han gjorde, och sedan han en gång fattat sitt beslut att gifta sig med Phebe, kunde ingenting annat än ett ord av henne förmå honom att frångå detta beslut.

Han väntade och vaktade i tre månader, så att man icke skulle kunna säga, att han handlat brådstörtat, ehuru det icke tog honom mer än en månad att komma underfund med att hon var den enda kvinna, som skulle kunna göra honom lycklig.

Om farbror Mac haft den avlägsnaste aning om vilka tankar och fantasier som rörde sig i det huvud, som var nedböjt över kontorsböckerna, och vilka sinnesrörelser som jäste i hans stadgade »högra hands» bröst, skulle han ha knackat sig för pannan och föreslagit ett dårhus. Gossarna tyckte, att Archie blivit allvarlig alldeles för tidigt. Hans mor började frukta, att arbetet på kontoret inte passade honom, och d:r Alec inbillade sig, att gossen verkligen börjat »tänka på Rose»; ty han kom hem så ofta om kvällarna och tycktes vara fullt belåten med att sitta vid hennes sybord och klippa av band eller rita mönster, medan de pratade.

Ingen lade märke till att han, ehuru han vid dessa tillfällen pratade med Rose, såg på Phebe, som satt flitig men tyst i en låg stol alldeles bredvid dem. Vad Archie än talade om, så såg han dock alltid de svarta flätorna på andra sidan bordet, den lena kinden, som buktade sig ned i den fasta, vita halsen, och de mörka ögonfransarna, som slogos upp då och då och visade ett par ögon, så djupa och mörka, att han icke vågade blicka in i dem. Till och med den snabba nålen tjusade honom, den lilla broschen, som höjdes och sänktes samtidigt med hennes lugna andhämtning, det enkla arbetet och det ordentliga sätt, varpå hon samlade ihop trådändarna i en liten påse. Han tilltalade henne sällan, rörde aldrig hennes sykorg, ehuru han rörde om i Roses, om han ville ha en sax eller ett snöre; någon enstaka gång vågade han ta med sig till hennes någon kuriositet eller något vackert, då ett skepp anlänt från Kina; han endast satt och tänkte på henne, föreställde sig, att detta var hans vardagsrum, detta hennes sybord och att de två sutto där som man och hustru.

Vid detta stadium av det lilla kvällsdramat brukade han känna sig medveten om en sådan stark önskan att göra något överilat, att han tog sin tillflykt till en ny form av berusning och föreslog musik, emellanåt så abrupt, att Rose stannade mitt i en mening och såg på honom, helt överraskad av att möta ett sällsamt upprört uttryck i de eljest så lugna, gråa ögonen.

Efter att ha vikt ihop sitt arbete gick då Phebe fram till pianot, som om hon känt sig glad åt att få ge utlopp åt det inre liv, som hon icke tycktes ha förmågan att uttrycka annat än i sång. Rose följde med för att ackompanjera henne, och Archie förflyttade sig till en mörk vrå, varifrån han kunde se Phebes ansikte, när hon sjöng, och i en halvtimme hängiva sig åt obegränsad hänförelse. Phebe sjöng aldrig så bra som vid dessa tillfällen, ty den vänliga atmosfären verkade på henne som solsken på en fågel, kritiken var sällsynt och mild, berömmet hjärtligt och överflödande, och hon uttömde sin själ lika fritt, som en källa sprudlar upp, när dess dolda källsprång är fullt.

Rose uppdagade snart allt, och på senaste tiden hade hon börjat känna sig ungefär så, som hon inbillade sig, att väggen måtte ha känt sig, när Pyramus giljade Thisbe genom sprickorna. Till en början blev hon litet rädd, sedan road, därpå ängslig och slutligen hjärtligt intresserad, såsom varje kvinna blir av dylika angelägenheter, och fortsatte villigt att tjänstgöra som medium. Hon sade ingenting, utan väntade på att Phebe skulle tala; men Phebe var tyst och tycktes betvivla sanningen, tills det blev omöjligt att tvivla längre, och då ryggade hon tillbaka, som om hon plötsligt blivit medveten om att handla orätt, och begagnade sig av varje tillfälle att avlägsna sig från »flickornas vrå», såsom den vackra fönstersmygen kallades.

Konsertplanen erbjöd utmärkta tillfällen till att göra det, och kväll efter kväll smög hon sig bort för att inöva sina sånger där uppe, under det att Archie satt och stirrade med dyster min på den försummade sykorgen och det stumma pianot. Rose kände medlidande med honom och hade gärna sagt honom ett tröstens ord, men var för blyg därtill — han var så reserverad av sig — så hon lät honom sköta sitt frieri på sitt eget sätt, i känslan av att en kris snart skulle inträda.

Hon var säker på det, när hon satt bredvid honom på konserten, ty under det att de övriga medlemmarna av familjen nickade och smålogo, pratade och skrattade, satt Archie stum som en fisk med armarna i kors över bröstet, liksom för att lägga band på varje sinnesrörelse. Han kastade inte ens en blick på programmet, men Rose slöt sig av hans hastiga andhämtning och det intensiva uttrycket i hans nyss så förströdda blick till, när Phebes tur hade kommit.

Men hennes egen sinnesrörelse hindrade henne från att taga någon vidare notis därom, ty hon kände både hopp och fruktan, medkänsla och förtjusning i fråga om Phebe. Salen var fullpackad, publiken tillräckligt blandad att göra den allmänna åsikten opartisk, och scenen full av småttingar med blänkande ansikten, en mycket effektiv påminnelse om konsertens ändamål.

— Nu kommer hon! O, farbror, mitt hjärta dunkar, som om det vore jag själv, som skulle upp! viskade Rose med en liten flämtning, då — efter några nummer — pianot sköts fram och allas blickar riktades mot dörren till förrummet.

Hon glömde att se på Archie, och det var kanske bra, ty hans hjärta dunkade nästan hörbart, när han väntade på sin Phebe. Men icke ut ur förrummet utan ut ur barnskaran, där hon suttit i skuggan av orgeln, kom den ståtliga Phebe i sin vinfärgade klänning, utan andra smycken än sitt vackra hår och en vit blomma vid halsen. Hon var mycket blek men tycktes vara fullkomligt lugn. Hon trädde ända fram, gav ackompanjatören ett tecken och stod sedan och väntade med blicken riktad på den stora förgyllda klockan i andra ändan av salen.

Och den lämnade aldrig denna punkt, medan hon sjöng; men så fort hon slutat, sänktes den och vilade ett ögonblick på ett ivrigt, uppåtvänt flickansikte, som lutades fram från första bänkraden. Sedan drog hon sig med en hastig liten bugning tillbaka bland barnen, som applåderade av alla krafter, då hon gick förbi.

Alla följde artigt deras exempel, men utan entusiasm, och det var uppenbart, att Phebe icke framkallat något särskilt gynnsamt intryck.

— Hon har aldrig förr sjungit så dåligt, mumlade Charlie i vredesmod.

— Hon var rädd, stackars liten. Låt henne få litet tid på sig, sade farbror Mac vänligt.

— Jag såg, att hon var det, så jag blängde alldeles förtvivlat på henne, men hon tittade inte en enda gång på mig, sade Steve, i det han samtidigt glättade ut sina handskar och sin panna.

— Var inte ängsliga. Phebe har tillräckligt med mod för vad som helst, och hon kommer att göra er förvånade, innan kvällen är över, förutsade Mac med orubbad tillit, ty han visste något, som de andra icke kände till.

Rose sade ingenting, men i skydd av sin burnus kramade hon Archies arm, ty nu höll han icke längre armarna i kors över bröstet, liksom om spänningen var överstånden.

Vänner omkring dem mumlade smickrande nödlögner och låtsade vara förtjusta och överraskade av miss Moores »charmerande stil», »utsökta enkelhet» och »otvivelaktiga begåvning». Men obekanta kritiserade ogenerat, och Rose var så förargad över några av deras yttranden, att hon icke kunde höra på något av vad som utfördes på scenen, utan blängde i ett sträck på en fet herre till vänster, som med en axelryckning och en blick på Phebes nästa nummer vågat säga: »Den där unga kvinnan kan inte sjunga den här italienska sången mer än hon kan flyga, och de borde inte ha låtit henne försöka det.»

Phebe sjöng den emellertid, och hon kom den fete herrn att förändra åsikt genom att sjunga den storartat, ty medvetandet om det första misslyckandet eggade hennes stolthet och kom henne att göra sitt bästa med detta slags lugna beslutsamhet, som övervinner fruktan, eldar ambitionen och förvandlar nederlag till seger. Nu såg hon stadigt på Rose eller det blossande, ivriga ansiktet bredvid henne, och inläggande hela sin själ i sången, lät hon sin röst klinga som en silvertrumpet, fylla den stora salen och komma blodet att pulsera fortare i sina hänförda åhörares ådror.

Det avgjorde Phebes öde som sångerska, ty denna gång voro applåderna genuina och spontana och upprepades gång på gång i en ädelmodig önskan att gottgöra den förra kallsinnigheten.

— Nu kan jag dö lugn, sade Rose, strålande av hjärtinnerlig tillfredsställelse, under det att Archie stirrade på sitt program och försökte hålla sitt ansikte i styr och den övriga familjen anlade en triumferande uppsyn, som om de redan från första början aldrig hyst minsta tvivel.

— Verkligen mycket bra! sade den fete herrn och nickade gillande. Riktigt lovande för en nybörjare. Skulle inte förvåna mig, om det med tiden bleve en andra Cary eller Kellog av henne.

— Nu förlåter du honom väl? mumlade Charlie i kusinens öra.

— Ja, jag skulle rentav vilja klappa honom på huvudet. Men låt varna dig och döm aldrig mer efter första uppträdandet, viskade Rose, som nu var i frid och sämja med hela världen.

Phebes sista sång var en annan ballad, ty hon ämnade ägna sig åt denna mycket försummade men alltid tilltalande gren av konsten. Till följd därav blev det en stor överraskning för alla i salen — utom en person — då hon i stället för att sjunga »Auld Robin Grey» slog sig ned vid pianot och med en småleende blick på barnen började den fågelsång, med vilken hon först vunnit Roses hjärta. Men kvittret och kuttret utgjorde nu refrängen till en förtjusande liten sång på tre verser, full av vår och detta livets uppvaknande, som gör den så härlig.

Det var mycket vackert, och nyheten förlänade sitt behag åt överraskningen, ty konst och natur utförde ett vackert underverk. Nu var Phebe helt och hållet sig själv igen, med färg i kinderna och ögon, som småleende vandrade omkring, och läppar, som sjöngo lika glatt och vida ljuvligare, än då hon hållit takt med en skurborste.

Sången var uppenbarligen avsedd för barnen, och de förstodo att uppskatta den vänliga tanken, ty när hon vände tillbaka bland dem, applåderade de med hänförelse, och några av dem grepo tag i hennes klänning och ropade högt:

— Var snäll och gör om det!

Men Phebe skakade på huvudet och försvann, ty det började bli sent för småttingarna, av vilka flera redan slumrat till ett slag. De äldre höllo emellertid inte till godo med ett nej, utan applåderade ihärdigt — i all synnerhet tant Plenty, som grep farbror Macs käpp och kraftigt dunkade med den i golvet.

— Tänk inte på dina handskar, Steve — håll på, tills hon kommer in igen, utbrast Charlie, under det att Jamie alldeles tappade huvudet och trots moderns försök att tysta ned honom skrek av alla krafter: Phebe! Phebe!

Till och med den fete herrn klappade i händerna, och Rose kunde endast skratta förtjust, i det hon vände sig om för att se på Archie, som stampade i golvet som en galning.

Så Phebe måste komma in igen och stod där med en uppsyn, som utvisade, hur glad och tacksam hon kände sig. Så blickade hon ned i havet av vänliga ansikten, och, liksom inspirerad av minnet av vad som fört henne dit, stämde hon upp den sång, som aldrig skall bli gammal. Den gick rakt till åhörarnas hjärtan, ty det låg något outsägligt rörande i åsynen av denna kvinna, som sjöng om hemmet för dessa små hemlösa varelser, och Phebe gjorde sin välljudande bön nästan oemotståndlig genom en nästan ofrivillig åtbörd med händerna, som voro till hälften utsträckta, liksom bönfallande att bli fyllda.

Det var naturens beröring, som utför underverk, ty det kom fyllda portmonnäer plötsligt att kännas tunga i fickor, som voro långsamma att öppnas, bringade tårar till ögon, som icke voro vana att gråta, och kom denna lilla skara av flickor i röda klänningar att förefalla mycket patetiska för de fäder och mödrar, som lämnat sina egna små tryggt sovande i hemmet. Det framgick tydligt av den tystnad, som rådde ett ögonblick efter det att Phebe slutat sin sång, och innan åhörarna hunnit stoppa ned sina näsdukar, skulle hon ha varit försvunnen, om hon icke hejdats därav att ett litet pyre, hållande en stor bukett i båda händerna, klättrat uppför trappan från förrummet.

Upp kom den lilla tultan för att utföra det uppdrag, för vilket hon utlovats stora mutor i form av sockerplommon, travade modigt över scenen, höll upp den vackra buketten och sade med sin babyröst: »Den här är åt er» — men så tycktes hon bli skrämd av de plötsligt utbrytande applåderna, ty hon tryckte ansiktet mot Phebes klänning och började gråta.

Ett otrevligt ögonblick för stackars Phebe, men hon lade i dagen en oväntad sinnesnärvaro och lämnade efter sig den vackra bilden av det äldsta och det yngsta föräldralösa barnet, då hon hastigt gick nedför trappan, småleende över buketten och med babyn på armen.

Ingen brydde sig något vidare om det sista numret på programmet, ty folk började gå, sömniga barn blevo bortburna och viskningarna övergingo till högröstat samtal. Under den allmänna förvirringen tittade Rose upp för att se efter, om Steve kommit ihåg sitt löfte att hjälpa Phebe därifrån, innan rusningen börjat. Men nej — där höll han på med att hjälpa Kitty på med kappan, alldeles glömsk av varje annan plikt; och när Rose vände sig om för att be Archie skynda ut, fann hon, att han redan försvunnit och lämnat handskarna kvar efter sig.

— Har du förlorat något? frågade d:r Alec, som uppfångade en glimt av hennes ansikte.

— Nej, farbror, jag har funnit någonting, viskade hon till svar, i det hon gav honom handskarna jämte solfjäder och kikare att stoppa i fickan. Så tillade hon hastigt: Farbror, var snäll och be dem alla att inte komma med oss hem, för Phebe har redan haft tillräckligt med sinnesrörelse och bör vila.

Roses ord var lag inom familjen i allt som rörde Phebe, så det utgick ett påbud, att det icke skulle bli några lyckönskningar av förrän följande dag, och d:r Alec fick i väg sitt sällskap så fort som möjligt. Men under hela hemfärden, medan han och tant Plenty förutsade en lysande framtid för sångerskan, satt Rose och gladde sig över kvinnans lyckliga närvarande. Hon var säker på att Archie hade talat och utmålade med kvinnlig förtjusning hela scenen för sig — hur ömt han hade framställt den avgörande frågan, hur tacksamt Phebe givit det äskade svaret och hur båda nu njöto av denna härliga timme, som, enligt vad man sagt Rose, icke skulle komma mer än en gång i livet Skada att förkorta den, tänkte hon, så hon bad farbrodern, att de skulle få åka längsta vägen hem; natten var så ljum, månskenet så klart, och hon själv behövde litet frisk luft efter kvällens sinnesrörelser.

Men alldenstund tant Plentys reumatism förbjöd henne att åka omkring ända till midnatt, kommo de hem alldeles för tidigt, tyckte Rose, som ögonblickligen trippade bort för att varna de älskande. Men arbetsrum, salong och budoar stodo övergivna, och när Jane kom in med vin och kakor, rapporterade hon, att »miss Phebe gått direkt upp och bad att bli ursäktad, därför att hon var mycket trött».

— Det är inte alls likt Phebe; jag hoppas, att hon inte är sjuk, började tant Plenty, i det hon slog sig ned framför brasan för att värma tårna.

— Hon är kanske litet hysterisk, för hon är en stolt varelse och lägger band på sina sinnesrörelser, så länge hon kan. Jag ska gå upp och se efter, om hon kanske behöver något lugnande medel, sade d:r Alec och tog av sig överrocken.

— Nej, nej, hon är bara trött. Jag ska kila upp till henne, och jag ska låta dig veta, om det är något fel med henne. Och darrande av spänning gick Rose uppför trappan, men Phebes dörr var stängd och ej ett ljud kom från rummet. Efter att ha knackat, utan att ha fått något svar, gick hon till sitt eget rum, tänkande: Jag har hört sägas, att kärleken alltid gör människor besynnerliga, så jag antar, att de ordnade saken i vagnen och att den kära varelsen sprang sin väg för att i ensamheten tänka på sin lycka. Jag ska inte störa henne. Nej men, Phebe! tillade hon i största överraskning, ty då hon kom in i sitt rum, var sångerskan där inne och utförde de små tjänster, hon varje kväll uträttade för sin lilla matmor.

— Jag har väntat på dig, kära Rose. Var har du varit så länge? frågade Phebe, i det hon rörde om i brasan, liksom om hon vore angelägen om att få litet färg i sina kinder, som voro onaturligt bleka.

I samma ögonblick som hon talade, förstod Rose, att det var något, som inte stod rätt till, och en enda blick på hennes ansikte bekräftade hennes farhågor. Det var som en kalldusch och gjorde ögonblickligen slut på alla hennes illusioner. Men alldenstund hon var en finkänslig flicka, respekterade hon Phebes sinnesstämning och gjorde henne ej några frågor, utan överlät åt väninnan att tala eller tiga.

— Jag var så upprörd, att jag måste ta en åktur i månskenet. O, kära Phebe, jag är så glad, så stolt, så uppfylld av förundran över ditt mod och din skicklighet, att jag inte ens till hälften kan uttrycka min kärlek och beundran för dig! utbrast hon, i det hon kysste de bleka kinderna med en sådan ömhet och värme, att de icke kunde låta bli att få litet färg.

— Alltsammans är ditt verk, käraste, för om du inte varit, hade jag alltjämt skurat golv och aldrig vågat tänka på något sådant som detta, sade Phebe på sitt forna, tacksamma sätt, men i hennes röst låg något djupare än tacksamhet, och vid de två sista orden höjde hon huvudet med en åtbörd av mild stolthet, som om det nyligen blivit krönt.

Rose hörde och såg och gissade sig till innebörden av både ton och åtbörd och kände, att hennes Phebe förtjänade såväl sångerskans lager som brudens myrten. Men hon sade endast: Det har således varit en lycklig kväll för dig såväl som för oss.

— Den lyckligaste i mitt liv och den svåraste, svarade Phebe kort och vände bort ansiktet från den forskande blicken.

— Du skulle ha låtit oss komma närmare, så att vi kunnat hjälpa dig. Jag är rädd för att du är mycket stolt, min Jenny Lind.

— Det måste jag vara, ty emellanåt känner jag mig, som om jag icke hade något annat, som kunde hålla mig upprätt. Så frågade hon hårt: Du tycker således, att jag redde mig bra i kväll?

— Det tycker alla, och de var så förtjusta, att de ville komma hit hela högen och säga dig det. Men jag skickade hem dem, för jag visste, att du skulle vara förbi av trötthet. Jag borde kanske inte ha gjort det, för du hade kanske hellre velat ha en massa människor omkring dig än bara mig?

— Det var det vänligaste, du hade kunnat göra, och vad skulle jag kunna tycka bättre om än »bara dig», älskling?

Nu var det omöjligt att förefalla okunnig längre, så Rose sade, i det hon smekte Phebes heta kind:

— Håll mig då icke utanför dina bekymmer, utan låt mig dela dem, liksom du delar alla mina.

— Det ska jag! Lilla matmor, jag måste ge mig i väg härifrån förr, än vi tänkt.

— Varför det, Phebe?

— Därför att Archie älskar mig.

— Det är väl den allra bästa anledning för dig att stanna och göra honom lycklig.

— Inte om det förorsakar splittring inom familjen, och du vet, att det skulle göra det.

Rose öppnade munnen för att häftigt förneka detta, men så hejdade hon sig och svarade uppriktigt:

— Farbror och tant skulle glädja sig innerligt, och jag är säker på att tant Jessie inte skulle göra några invändningar, om du älskar Archie så, som han älskar dig.

— Hon har andra förhoppningar, tror jag, och hur snäll hon än är, så skulle det dock bli henne en missräkning, om han hemförde mig. Hon har rätt — det har de alla, och endast jag är att klandra. Jag borde ha givit mig av för länge sedan — jag visste, att jag borde ha gjort det, men det var så trevligt här, och jag härdade icke ut med att bege mig av ensam.

— Det var jag, som höll dig kvar, och endast jag är att klandra. Men kära Phebe, jag kan icke inse, varför du skulle bry dig om, ifall tant Myra kraxar och tant Clara ger till anskrin och tant Jane säger otrevliga saker. Var lycklig och bry dig inte om dem, utbrast Rose.

Men Phebe skakade med ett sorgset småleende på huvudet. Du skulle kunna göra det men inte jag. Svara mig sanningsenligt, Rose — om du blivit tagen in i ett hem som en utfattig flicka utan vänner och i åratal blivit överhopad med välgärningar, undervisad, älskad och blivit gjord så lycklig, ack, så lycklig, skulle du då tycka, att det vore rätt gjort av dig att stjäla något, som dessa människor satte stort värde på? Att ge dem anledning att tycka, att du varit otacksam, bedragit dem och trängt dig fram på en hög plats, som icke passade för dig, när de på annat sätt ädelmodigt hjälpt dig mer, än du förtjänat. Skulle du då kunna säga, såsom du nu säger: »Var lycklig och bry dig inte om dem»?

— Nej, det skulle jag inte kunna, svarade Rose sanningsenligt.

— Jag visste, att du skulle säga det och hjälpa mig att göra min plikt Och all kölden i Phebes uppträdande smälte, då hon kramade sin lilla matmor, medveten om hennes medkänsla trots de uppriktiga, rakt på saken gående orden.

— Jag vill hjälpa dig, om jag endast får veta hur. Tala nu om alltsammans för mig, fortsatte Rose, i det hon slog sig ned i den stora stolen, där de ofta suttit tillsammans, och sträckte ut händerna, liksom glad och redo att lämna varje hjälp, som stod i hennes makt.

Men Phebe ville icke intaga sin vanliga plats, utan föll på knä, som om hon skulle bikta sig, stödde armen mot stolen och berättade sin kärlekshistoria i de enklaste ord.

— Inte förrän helt nyligen trodde jag, att han brydde sig om mig. Jag inbillade mig, att det var dig, och till och med när jag visste, att han tyckte om att höra mig sjunga, antog jag, att det var därför att du hjälpte till, så jag gjorde mitt bästa och gladde mig åt att du var lycklig. Men hans ögon sade mig sanningen, och då såg jag, vad jag gjort, och blev förfärad. Han sade ingenting, så jag trodde att han tyckte, vad som för övrigt är alldeles sant, nämligen att jag icke är någon passande hustru för honom, och aldrig skulle be mig. Det var rätt; jag kände mig glad däröver, och dock var jag stolt, och fastän jag icke bad om eller hoppades på något, ville jag, att han skulle se, att jag höll på mig, kom ihåg min plikt och kunde handla rätt likaväl som han. Jag höll mig borta; jag uppgjorde planer att resa härifrån så fort som möjligt och föresatte mig att reda mig så bra på den här konserten, att han icke skulle behöva blygas över stackars Phebe. och hennes enda talang.

— Det var således därför, du uppförde dig så besynnerligt — föredrog att gå ensam och avböjde varje liten tjänst av oss? frågade Rose.

— Ja. Jag ville göra allting själv och inte ha någon att tacka det minsta för min framgång, om jag vann någon sådan — icke ens den käraste vän, jag äger. Det var orätt och dåraktigt av mig, och jag fick mitt straff, då jag misslyckades så förskräckligt till att börja med. Jag var så rädd, Rose! Om jag inte hade haft den där klockan att titta på, hade jag aldrig lyckats hålla ut, och när jag gjort det, utan att veta hur jag sjungit, sade en enda blick på ditt förtvivlade ansikte mig, att jag hade misslyckats.

— Men jag smålog, Phebe — det gjorde jag verkligen — så glatt som möjligt, för jag var säker på att det bara berodde på rädsla, invände Rose ivrigt.

— Ja, det gjorde du, men ditt småleende var uppfyllt av medlidande, icke av stolthet, såsom jag velat, att det skulle vara, och jag rusade in i en mörk vrå bakom orgeln, redo att döda mig själv. Så ond och olycklig jag var! Jag bet ihop tänderna, knöt händerna och lovade mig själv, att jag skulle klara mig bra nästa gång eller också aldrig sjunga en ton mer. Jag var riktigt desperat, när min tur kom, och kände, att jag skulle kunna göra nästan vad som helst, för jag kom ihåg, att han var där. Jag vet inte, hur det gick till, men det föreföll mig, som om jag varit bara röst, och jag försökte glömma allt utom att två människor inte fick bli besvikna, om jag så skulle dö, när sången var över.

— O, Phebe, det var storartat! Jag var nära att gråta, så glad och stolt kände jag mig över att till sist se dig göra dig själv rättvisa.

— Och han? viskade Phebe med ansiktet tryckt mot stolskarmen.

— Sade inte ett ord, men jag såg hans läppar skälva och hans ögon stråla, och jag visste, att han var den lyckligaste varelsen där, därför att jag var säker på att han ansåg dig för en lämplig hustru och ämnade tala med det snaraste.

Phebe svarade ej något på ett ögonblick, utan tycktes glömma den mindre framgången för den större, som följde efter, och trösta sitt sorgsna hjärta med kännedom om att Rose hade rätt.

— Han sände blommorna, han kom och hämtade mig, och på hemvägen visade han mig, hur orätt det varit av mig att tvivla på honom. Be mig icke berätta något därom, men var förvissad om att jag just då var den lyckligaste varelse i världen. Och Phebe gömde åter sitt ansikte, vått av ömma tårar, som föllo milt och plötsligt som en sommarskur.

En näsvis liten klocka, som slog elva, bröt tystnaden, som följde, och påminde Phebe om att hon icke kunde stanna där och hängiva sig åt kärleksdrömmar. Hon reste sig hastigt upp, torkade sina tårar och sade beslutsamt: Det här är tillräckligt för i natt. Gå nu till sängs och låt bekymren vara till i morgon.

— Men, Phebe, jag måste veta, vad du sade, utbrast Rose.

— Jag sade »nej».

— Ah, men det kommer så småningom att förändras till ett »ja», det är jag säker på, så jag låter dig gå för att drömma om »honom». Campbellarna är mycket stolta över att härstamma från Robert Bruce, men de har vanligt sunt förnuft och älskar dig högt, såsom du ska få se i morgon.

— Kanske! Och med en godnattkyss gick stackars Phebe sin väg för att ligga vaken till dagbräckningen.

---