←  Prins Charmant
Rosor i blom
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

Polering av Mac
Phebe  →


[ 45 ]

VI.
POLERING AV MAC.

— Kan jag få säga ett ord? löd den fråga, som måste upprepas tre gånger, innan ett rufsigt huvud stack upp ur den grotta av böcker, i vilken Mac vanligtvis satt, när han studerade.

— Var det någon, som sade något? sade han och blinkade i det solsken, som följde med Rose in i rummet.

— Tack, bara tre gånger. Men jag ber dig att inte låta mig störa dig, för jag ville bara säga ett enda ord, svarade Rose, i det hon hindrade honom från att erbjuda henne den länstol, i vilken han satt.

— Jag höll just på med ett komplicerat benbrott, så jag hörde inte. Vad kan jag göra för dig, kusin? Och Mac sköt ned en hög med böcker från stolen, som stod bredvid honom, och bjöd henne den.

Rose slog sig ned men tycktes icke finna det så lätt att säga »det enda ordet», ty hon vred näsduken mellan fingrarna i förlägen tystnad, tills Mac efter en forskande blick på henne frågade helt prosaiskt:

— Är det en träflisa, en rispa eller ett fulslag, madame?

— Ingendera delen. Glöm din tröttsamma läkar[ 46 ]vetenskap för en minut, och var den raraste kusin, som någonsin funnits, svarade Rose.

— Kan inte lova något, så länge jag svävar i okunnighet, sade den försiktige unge mannen.

— Det är en tjänst, en stor tjänst, och jag har inte lust att be någon av de andra gossarna om den, svarade den sluga unga damen.

Mac såg belåten ut, lutade sig fram och sade i litet älskvärdare ton:

— Säg, vad det är, och jag ska säkert göra det, om jag kan.

— Följ med mig på mrs Hopes bal i morgon kväll.

— Vad för något? Och Mac ryggade tillbaka, som om hon tryckt en pistol mot hans panna.

— Jag har låtit dig vara i fred så länge, men nu är det din tur, så gör din plikt som man och kusin.

— Men jag går ju aldrig på bjudningar! utbrast det stackars offret i förtvivlan.

— På tiden att börja nu, sir.

— Men jag dansar inte så, att jag kan visa mig.

— Jag ska lära dig.

— Jag vet, att min frack ser förskräcklig ut.

— Archie lånar dig en, för han ska inte gå.

— Jag är rädd för att det är en föreläsning, som jag inte kan försumma.

— Nej, det är inte — jag har frågat farbror.

— Jag är alltid så trött och slö om kvällarna.

— Det här är just vad du behöver för att vila dig och pigga upp dig.

Mac uppgav ett stönande och sjönk övervunnen tillbaka, ty det syntes tydligt, att han inte skulle kunna slippa undan.

— Vad har ingivit dig en sådan vanvettig tanke? frågade han barskt.

— Nödvändigheten. Men gör det ej, om det är så förfärligt svårt för dig. Jag måste gå på flera andra tillställningar, därför att de är anordnade för min skull, men sedan ska jag säga nej, och ingen behöver besvära sig för min skull.

Något visst i Roses ton kom Mac att svara helt ångerfullt, i det han samtidigt såg förbryllad ut: Det var inte min mening att vara ohövlig, och jag följer [ 47 ]naturligtvis med dig överallt, om det är nödvändigt. Men jag förstår inte alls, hur denna nödvändighet kan existera, när du har till din disposition tre andra gossar, som allesammans dansar bättre och ser bättre ut än jag.

— Jag vill inte ha dem, och jag vill ha dig, ty jag har inte hjärta att släpa farbror med mig längre, och du vet ju, att jag aldrig följer med några andra herrar än dem, som tillhöra vår familj.

— Hör du, Rose — om Steve förargat dig på något sätt, så säg bara åt mig, och jag ska sköta om honom, som han är sjuk till, sade Mac, som tydligt såg, att det var något, som inte stod rätt till, och inbillade sig, att dandyn låg bakom.

— Nej, Steve har varit mycket vänlig, men jag vet, att han hellre vill vara tillsammans med Kitty Van, så jag känner mig som femte hjulet under vagnen, fast han naturligtvis är alltför artig att låtsas om något.

— En sån idiot den pojken är! Men Archie — han är stadgad som en kyrka, och har ingen käresta, som kan ha något att invända däremot, fortsatte Mac, som föresatt sig att uppdaga sanningen och mer än misstänkte, hurudan den var.

— Han är på benen hela dagen, och tant Jessie önskar hans sällskap om kvällarna. Han är inte längre så road av att dansa, som han brukade vara, och jag antar, att han föredrar att vila sig och läsa. Rose hade kunnat tillägga: »Och höra Phebe sjunga», ty Phebe var inte borta lika mycket som Rose, och tant Jessie kom ofta över för att sitta och prata med den gamla damen, när ungdomarna voro borta, och den plikttrogne Archie följde förstås med henne — så ytterst villigt på senaste tiden!

— Vad är det för fel med Charlie? Jag trodde, att han var prinsen bland alla kavaljerer. Annabel säger, att han »dansar som en ängel», och jag vet, att inte ens ett dussin mödrar skulle kunna hålla honom hemma en kväll. Har du haft ett litet gruff med Adonis, så att du tar din tillflykt till stackars mig? frågade Mac, i det han till sist kom till den person, som han tänkt på allra först.

[ 48 ]— Ja, det har jag, och jag tänker inte följa med honom ut på någon tid. Hans uppförande passar inte mig och mitt passar inte honom, så jag vill vara alldeles oberoende, och du kan hjälpa mig med det, om du vill.

Mac uppgav en dämpad vissling och sade med en åtbörd, som om han strukit en spindelväv ur ansiktet:

— Hör nu på, kusin: Jag är inte skicklig i att lösa gissgåtor och kommer endast att bära mig fumligt åt, om du för mig med förbundna ögon in i en fin manöver. Säg mig rent ut, vad du vill, att jag ska göra, och jag gör det, om jag kan. Låtsas, att jag är farbror, och lätta ditt hjärta för mig.

Han talade så vänligt, och de ärliga ögonen uttryckte en sådan vänskap, att Rose kände, att hon kunde lita på honom, och svarade så uppriktigt, som han gärna kunnat önska:

— Du har rätt, Mac, och jag har ingenting emot att tala lika öppet med dig som med farbror, för du är en sådan pålitlig kamrat och kommer inte att tycka, att jag är fånig, därför att jag försöker göra, vad jag anser vara rätt Charlie gör det, och till följd därav blir det mycket svårt för mig att hålla fast vid min föresats. Jag vill hålla tidiga timmar, klä mig enkelt och uppföra mig passande, oavsett vad fashionabelt folk gör. Du håller med mig om det, det är jag säker på, och för principens skull kommer du att stå på min sida.

— Det vill jag, och jag börjar med att visa dig, att jag förstår denna kasus. Det förvånar mig inte alls, att du inte är belåten, ty Charlie är alldeles för anspråksfull och förmäten, och du behöver någon, som hjälper dig med att huta åt honom litet. Eh, kusin?

— Ett så'nt sätt att uttrycka det! sade Rose och skrattade mot sin vilja. Så tillade hon: Så är det, och jag behöver någon, som hjälper mig att klargöra för honom, att jag inte tycker om att han tar mig i besittning på detta övermodiga sätt, som om jag tillhörde honom mer än någon annan medlem av familjen. Jag tycker inte om det, för folk börjar [ 49 ]prata, och Charlie vill inte se, hur otrevligt det emellanåt är för mig.

— Säg honom det! löd Macs rakt på sak gående råd.

— Det har jag gjort, men han bara skrattar, och sedan gör han om det igen, när jag befinner mig i en sådan situation, att jag inte kan säga något.

— Det är således ingen fara, att folk ska börja på att prata om oss? sade Mac med den besynnerligaste av alla sina besynnerliga uppsyner.

— Nej, naturligtvis inte — du är ju bara en pojke.

— Tack, men jag är tjuguett år, och prinsen är bara ett par år äldre, sade Mac, som med ens kände sig kränkt av denna förolämpning mot hans mandom.

— Ja, men han är lik andra unga män, under det att du är en rar gammal bokmal. Ingen skulle någonsin fästa sig vid vad du gjorde, så du kan lugnt följa mig på kalas varenda kväll, utan att någon säger ett ord därom. Och om de gör det, skulle jag inte fästa mig vid det, eftersom det är »bara Mac», svarade Rose och smålog, då hon citerade ett uttryck, som användes inom familjen för att ursäkta hans »tokiga idéer».

— Alltså är jag ingen? sade han med uppdragna ögonbryn, som om denna upptäckt förvånat och även förargat honom.

— Ingen i sällskapslivet än så länge, men privatim min allra bästa kusin, och jag har just visat, vilken aktning jag känner för dig, genom att utse dig till min förtrogne och riddare.

Det kommer nog inte att göra mig mycken nytta, brummade Mac.

— Otacksamma pojke där, som inte uppskattar den ära, jag visar dig! Jag känner minst ett dussin, som skulle känna sig stolta över anställningen, men du bryr dig bara om komplicerade benbrott, så jag ska inte uppehålla dig längre förutom med att fråga, om jag kan anse mig försedd med eskort i morgon kväll? sade Rose, som kände sig litet kränkt av hans likgiltighet, ty hon var inte van vid att man vägrade att uppfylla hennes önskningar.

— Om jag vågar hoppas på den äran, sade han, [ 50 ]i det han reste sig upp och avlevererade en bugning, som var en sådan utmärkt imitation av Charlies mest storslagna uppträdande, att hon förlät honom med ens och utbrast i överraskad och road ton:

— Nej men, Mac! Jag visste inte, att du kunde vara så elegant! Jag accepterar med tacksamhet. God morgon, doktor Alexander Mackenzie Campbell.

När det på fredagskvällen kom bud upp, att hennes eskort väntade, sprang Rose ned, uppfylld av den innerliga förhoppningen, att han inte hade kommit i sammetsjacka, höga stövlar och svarta handskar eller begått något obetydligt misstag i den vägen. En ung herre stod framför den höga spegeln, uppenbarligen sysselsatt med att ordna sitt hår, och Rose tvärstannade, medan hennes blick vandrade från den svarta rocken till de med vita handskar beklädda händerna, som lade en ostyrig lock till rätta.

— Nej men, Charlie, jag trodde — började hon i överraskad ton, men kom inte längre, ty herrn vände sig om, och hon såg framför sig Mac i oklanderlig aftontoalett med håret benat, en bukett i frackuppslaget och en martyrs uppsyn.

— Åh, önskar du inte, att det vore han? Du har bara dig själv att tacka för att det inte är han. Är jag som jag ska vara? Dandyn har riggat upp mig, och han bör veta, hur allt ska vara, sade Mac, i det han knäppte ihop händerna och stod stel som en laddstake.

— Du är så storartad enligt konstens alla regler, att jag inte känner igen dig.

— Det gör inte jag heller.

— Jag hade ingen aning om att du i så hög grad kunde se ut som en gentleman.

— Och inte jag heller, att jag kunde känna mig så idiotisk.

— Stackars gosse! Han ser verkligen olycklig ut. Vad kan jag göra för att muntra upp honom, i gengäld för det offer, han gör?

— Sluta att kalla mig »gosse». Det kommer att mildra min vånda ofantligt och inge mig mod att uppträda i djupt urringad rock och en lock i pannan, [ 51 ]för jag är inte van vid sådan elegans och finner den mycket prövande.

Mac talade i så patetisk ton och blängde så dystert på locken i fråga, att Rose skrattade honom rätt i ansiktet och räckte honom sin kappa, för att han skulle hjälpa henne på med den. Han granskade den med allvarlig min en minut, satte den sedan på henne avigt och ryckte ned svandunshuvan över hennes huvud så kraftigt, att hennes koaffyr blev alldeles förstörd.

Rose skrek till, slängde av sig kappan, befallde honom att göra det riktigt, vilket han undergivet gjorde, varpå han förde henne ned i hallen, utan att trampa mer än tre gånger på hennes kjolar. Men vid halldörren uppdagade hon, att hon glömt sina pampuscher, och bad Mac gå efter dem.

— Det behövs inte — det är inte vått, sade han, i det han drog ned mössan över ögonen och krängde på sig Överrocken.

— Men jag kan väl inte gå på kalla stenar med de här tunna skorna? sade Rose.

— Det behöver du inte, för — var så god, min nådiga! Varpå han helt oceremoniöst plockade upp henne och lyfte upp henne i ekipaget.

— En sådan eskort! sade hon i komisk förtvivlan, i det hon räddade sin klänning ur den filt, i vilken han ville svepa in henne som en mumie.

— »Det är bara Mac», så fäst dig inte därvid, sade han, i det han sjönk ned i hörnet mitt emot med uppsynen hos den, som skruvat upp modet till att utföra många smärtsamma plikter och skall utföra dem eller dö på kuppen.

— Men herrar lyfter inte upp damer, som om de vore mjölsäckar, och skjuter in dem i en vagn på det här sättet. Det är uppenbart, att du behöver tillsyn, och det var på tiden, att jag åtog mig att lära dig ett fint sätt. Tänk dig nu för och gör inga dumheter, om du kan låta bli det, bad Rose.

— Du ska få se, att jag kommer att uppträda som en Turveydrop.

Mac tycktes hysa egendomliga åsikter om den odödliga Turveydrops uppträdande, ty efter att ha dan[ 52 ]sat en gång med kusinen, lämnade han henne åt sitt öde och glömde henne snart helt och hålet under ett samtal med professor Stumph, den framstående geologen. Rose sörjde inte däröver, ty en enda dans hade visat henne, att denna gren av Macs uppfostran hade blivit sorgligt försummad, och hon var glad åt att få glida fram tillsammans med Steve, ehuru han endast var ett par tum längre än hon. Hon hade emellertid gott om kavaljerer och gott om »förklädem», ty alla unga män voro henne synnerligen hängivna, och alla mödrar smålogo ytterst välvilligt mot henne.

Medan Rose satt och vilade sig en stund, hörde hon en välbekant röst bakom sig säga:

— Och allofit är det nya vattenhaHiga silikatet av alun och magnesium, mycket påminnande om pseudofit, som Webster fann i Slesien.

— Vad är det, Mac pratar om? tänkte hon, och när hon kikade fram bakom en blommande azalea, såg hon, hur Mac var inbegripen i ett livligt samtal med professorn och tycktes ha förtjusande trevligt, ty hans ansikte hade förlorat sitt melankoliska uttryck och lyste av intresse, under det att den äldre mannen hörde på, som om hans ord varit både intressanta och trevliga.

— Vad är det? frågade Steve, som just kom fram med ett glas vatten, han skaffat henne. Hon utpekade den vetenskapliga tätatäten bakom azalean, och Steve grinade, då han kikade fram; men så blev han allvarlig och sade i förtvivlad ton: Om du hade sett det besvär, jag gjorde mig med honom, hur jag borstade hans peruk, försökte övertyga honom om att han måste ha lätta skor, och hur jag bråkade med honom för att få fracken på honom, skulle du förstå mina känslor, när jag nu ser honom… Titta, så han ser ut! Det blir bäst, att jag skickar hem honom med ens, för annars kommer han att dra skam och nesa över hela familjen genom att se ut, som om han hade varit i slagsmål. Steve talade i så tragisk ton, att Rose tog en titt till, och då blev hon uppfylld av medkänsla med dandyn, ty Macs elegans var helt och hållet försvunnen. Halsduken satt under ena örat, [ 53 ]knapphålsbuketten upp och ned, och handskarna voro hoprullade i en boll, som han förstrött kramade, medan han pratade på, och hans hår, såg ut, som om en virvelvind passerat genom det. Men trots allt detta såg han så lycklig och klarvaken ut, att Rose nickade gillande och sade bakom sin solfjäder: Det är en prövande syn, Steve, men i det stora hela så tror jag, att hans besynnerliga uppträdande passar honom bäst, och jag inbillar mig, att vi en gång kommer att känna oss stolta över honom, för han vet mer än vi alla andra tillsammans. Hör på nu, sade Rose och tystnade, för att de skulle kunna höra det utbrott av vältaligthet, som flödade över Macs läppar:

— Som ni vet, har Frenzel visat mig, att de globulära formerna av vismutsilikat i Schneeburg och Johanngeorgenstadt icke är isometriska utan monokliniska i kristallinisk form, och till följd därav skiljer han dem från eulitit och ger dem det nya namnet agricolit.

— Är det inte ohyggligt? Låt oss ge oss i väg, innan det kommer ännu en lavin, annars förvandlas vi kanske mot vår vilja till globulära silikat och isomeriska kristalliner, viskade Steve i förfärad ton, och de flydde från hagelstormen av hårda ord, som prasslade kring deras öron, och läto Mac roa sig på sitt särskilda lilla sätt.

Men när Rose skulle bege sig hem och såg sig omkring efter sin kavaljer, syntes denne icke till någonstans, ty professorn hade gått och Mac hade följt med honom, så fördjupad i ett annat ämne, att han helt och hållet glömt kusinen och återvänt hem, alltjämt begrundande geologiens behag. När detta angenäma faktum gick upp för Rose, kan man föreställa sig hennes känslor. Hon kände sig både förargad och road; det var så likt Mac att gå och tänka på något och lämna henne åt hennes öde — som emellertid icke var vidare hårt, ty fastän Steve gått, var mrs Bliss endast alltför villig att taga den övergivna unga damen under sina vingars skugga och föra henne hem.

Rose satt framför brasan och värmde sina fötter och läppjade på den choklad, Phebe alltid hade i ordning åt henne, enär hon aldrig superade, då det [ 54 ]knackade på det höga fönstret och Mac bad att få komma in »bara på ett ögonblick». Rose, som var nyfiken på att höra vad som hänt honom, bad Phebe öppna, och den försumlige kavaljeren blev synlig, andfådd, ängslig och ännu mer ostädad än förut, ty han hade glömt sin överrock, hade halsduken i nacken, och hans hår stod upprätt, som om himlens alla vindar haft fritt spelrum i det — vilket de också haft, ty den senaste halvtimmen hade han rännt av och an och försökt gottgöra det ohyggliga dåd, han så oskyldigt begått.

— Jag kommer endast för att se efter, om du befinner dig i trygghet, kusin, och sen ska jag gå och hänga mig, såsom Steve rått mig, började han i en ångerfull ton, som skulle ha varit mycket effektiv, om han inte då och då måst hämta andan med en komisk flämtning. Det var den där fördömda professorns fel — han var en sannskyldig encyklopedi! Och när jag såg, att jag kunde inhämta en massa upplysningar, begagnade jag mig av tillfället, för tiden var knapp. Som du vet, brukar jag glömma allt annat, när jag får tag i en sådan karl

— Ja, det är uppenbart. Jag undrar, hur du kom att tänka på mig alls? sade Rose, som var nära att brista i skratt; alltsammans var så absurt

— Det gjorde jag inte, förrän Steve sade något, som påminde mig — då gick det med förfärande tydlighet upp för mig, att jag gått min väg och lämnat dig kvar, och då hade du kunnat slå omkull mig med en fjäder!

— Och vad gjorde du då?

— Jag lade i väg som en oljad blixt och stannade inte förrän jag var framme hos Hopes —

— Inte gick du väl hela den långa vägen? utbrast Rose.

— Bevars nej då! Jag sprang. Men du hade följt med mrs Bliss, så jag skubbade tillbaka för att se med egna ögon, att du var hemma, svarade Mac, i det han med en suck av lättnad torkade svetten ur pannan.

— Men det var ju tillsammans gott sex miles, och det är mitt i natten och kallt och mörkt. O, Mac, [ 55 ]hur kunde du? utbrast Rose, som plötsligt kom till insikt om vad han gjort, när hon hörde hans mödosamma andhämtning och såg, i vilket tillstånd hans tunna skor voro och att han saknade överrock.

— Jag hade väl inte kunnat göra mindre, eller hur? frågade Mac, i det han lutade sig mot väggen och försökte låta bli att flämta.

— Inte hade du behövt så gott som ta livet av dig för en sådan småsaks skull. Du borde ha förstått, att jag åtminstone för en gångs skull kunde ta vara på mig själv, när jag hade så många vänner omkring mig. Slå dig genast ned! Var snäll och ta fram en kopp till, Phebe — den här gossen får inte gå hem, förrän han vilat ut och styrkt sig efter en sådan löpning, befallde Rose.

— Var inte snäll mot mig. Jag tar hellre emot en uppsträckning än en stol och dricker hellre gift än choklad, ifall ni händelsevis har något sådant, svarade Mac, i det han sjönk ned i soffan och undergivet tog den dryck, Phebe bjöd honom.

— Om det är något mankemang med ditt hjärta, kan en sådan kapplöpning bli din död, så gör aldrig om det igen, sade Rose.

— Har inget hjärta.

— Jo, det har du, för jag hör det dunka som en stångjärnshammare, och det är mitt fel — jag borde ha stannat, när vi åkte förbi hos er, och omtalat, att jag var all right.

— Det är förargelsen, inte de många milen, som gör mig så uppskakad. Jag springer ofta den sträckan för att motionera mig, men i natt var jag så utom mig, att jag slog mitt eget rekord, inbillar jag mig. Oroa dig nu inte längre, utan »läppja på ditt te», såsom Evelina säger.

— Vad känner du till om Evelina? frågade Rose i största förvåning.

— Allt! Tror du kanske, att jag aldrig läser några romaner?

— Jag trodde, att du inte läste något annat än grekiska och latin med en titt då och då på Webskys pseudofiter och Johanngeorgenstadts monokliniter.

Vid detta svar spärrade Mac upp ögonen, men så [ 56 ]tycktes han se skämtet och instämde så hjärtligt i skrattet, att tant Plenty hördes ropa uppifrån sitt rum i sömnigt ängslig ton:

Är elden lös?

— Nej, tant, allt står väl till, och jag håller bara på att säga god natt, svarade Mac och började leta efter sin mössa.

Rose sprang ut i hallen efter farbroderns päls och skyndade Mac till mötes, då han kom ut ur arbetsrummet, där han med förströdd min letat efter sin rock.

— Du hade ingen med dig, du omtöcknade pojke, så ta den här och ha tankarna med dig nästa gång, ty i annat fall låter jag dig inte slippa undan så lätt, sade hon, i det hon höll upp pälsen och kikade över den med skrattande ögon.

— Nästa gång! Du förlåter mig således? Du tänker låta mig göra ett försök till och ger mig ett tillfälle att visa, att jag inte är någon idiot? utbrast Mac, i det han med hänförelse omfamnade den stora pälsen.

— Ja, naturligtvis gör jag det, och det är så långtifrån, att jag tycker, att du är en idiot, att jag tvärtom kände mig högeligen imponerad av din lärdom i natt och sade Steve, att vi bör känna oss stolta över vår filosof.

— Åt helsicke med lärdomen! Jag ska visa dig, att jag inte är någon bokmal, utan lika mycket karl som någon av de andra, och då får du känna dig stolt över mig, om du vill!

— — —

Ett par dagar senare gjorde Rose visit hos tant Jane, såsom hon plikttroget gjorde en à två gånger i veckan. Då hon var på väg uppför trappan, hörde hon ett besynnerligt ljud från salongen och stannade ofrivilligt för att lyssna.

— Ett — två — tre — glid! Ett — två — tre — vänd! Nå, kom an! sade en otålig röst.

— Det är mycket lätt att säga »kom an», men vad i all världen ska jag göra med mitt vänstra ben, medan jag vänder och glider med det högra? frågade en annan röst i sorgsen ton.

[ 57 ]Så vidtog visslandet och dunkandet ännu kraftigare än förut, och Rose, som kände igen rösterna, kikade in genom den på glänt stående dörren och fick då se en syn, som kom henne att skaka av återhållen munterhet. Med en röd bordduk bunden kring midjan, låg Steve med smäktande min med huvudet på Macs axel och dansade i takt med den melodi, han visslade. Mac, vars kinder blossade och vars ögon förrådde, att han var yr i huvudet, höll fast brodern vid korsryggen och sökte förgäves styra honom nedför det långa rummet, utan att trassla in benen i bordduken, trampa honom på tårna och kollidera med möblerna. Det tog sig mycket lustigt ut, och Rose njöt ofantligt därav ända tills Mac i ett frenetiskt försök att snurra runt slängde sig själv mot väggen och Steve i golvet. Då var det henne omöjligt att återhålla sitt skratt längre, och hon trädde in, sägande helt glatt:

— Det var storartat! Gör om det, så ska jag spela för er.

Steve sprang upp och slet i största förvirring av sig bordduken, och Mac sjönk ner i en länstol och försökte se riktigt lugn och ogenerad ut, när han flämtade:

— Hur mår du, kusin? När kom du? John borde ha underrättat oss.

— Det gläder mig, att han inte gjorde det, ty då hade jag gått miste om denna bild av kusinlig hängivenhet och broderlig kärlek. Jag ser, att du håller på att göra dig redo till vår nästa tillställning.

— Jag försöker, men det är så mycket att komma ihåg samtidigt — hålla takt, styra rätt, undvika kjolarna och behärska mina förbaskade ben — det är inte lätt att sköta om allt det där till en början, svarade Mac, torkande sig i pannan.

— Svåraste jobb, jag någonsin försökt mig på, och eftersom jag inte är någon murbräcka, så vägrar jag att bli slängd omkring mer, brummade Steve.

— Mycket hyggligt av dig, och jag är dig mycket förbunden. Jag tror, att jag kommit underfund med knepet nu och kan öva mig med en stol för att inte tappa handlaget, sade Mac med en sådan komisk bland[ 58 ]ning av tacksamhet och resignation, att Rose åter brast i ett oemotståndligt skratt, i vilket kusinerna instämde.

— Eftersom det är för min skull du gör dig till martyr, kan jag icke göra mindre än att hjälpa dig. Spela för oss, Steve, så ska jag ge Mac en lektion, såvida han icke föredrar en stol. Och efter att ha kastat av sig hatt och kappa vinkade Rose så inbjudande, att den allra allvarligaste filosof hade givit efter.

— Tusen tack, men jag är rädd för att jag kommer att göra dig illa, började Mac.

— Det är inte jag. Steve skötte inte sitt släp ordentligt, och jag har inget alls, så det bekymret är borta, och musiken kommer att göra det mycket lättare för dig att hålla takten. Gör bara, som jag säger, så reder du dig utmärkt efter några varv.

— Det vill jag! Det vill jag! Stäm upp, Steve! Nu, Rose! Och efter att med beslutsam min ha strukit upp håret ur ögonen högg Mac tag i Rose och grep sig åter verket an, fast besluten att utmärka sig eller dö på kuppen.

Den här gången gick det bättre, ty Steve markerade takten medelst en serie dunkningar, Mac lydde order, som om hans liv berott därpå, och efter att flera gånger ha varit nära att förolyckas hade Rose tillfredsställelsen att bli säkert styrd nedför rummet och landad med en storartad piruett vid bortre ändan. Steve applåderade, och Mac, som kände sig högeligen belåten, utbrast med okonstlad uppriktighet:

— Det finns verkligen något slags inspiration hos dig, Rose. Förr har jag alltid avskytt att dansa, men, vet du vad, nu tycker jag riktigt bra om det.

— Jag visste, att du skulle göra det, men du får inte stå så här med armen om din dam, när du är färdig. Du måste slå dig ner och fläkta henne, om hon önskar det, sade Rose, angelägen om att förbättra en elev, som tycktes vara i ett så sorgligt behov av undervisning.

— Ja visst! Jag vet, hur de gör det, sade Mac, släppte kusinen och framkallade medelst en tidning en sannskyldig storm kring henne, så uppfylld av nitälskan, att hon inte hade hjärta att rätta honom.

[ 59 ]— Bra gjort, gamla gosse! Jag börjar hysa hopp om dig och ska med ens beställa dig en ny frack, eftersom du verkligen tänker ägna dig åt så'nt här, sade Steve med uppsynen hos den, som förstår sig på dylikt. Hör du, Rose, vill du nu vara snäll att lära honom litet kallprat, så att han inte gör sig till ett åtlöje, såsom han gjorde häromkvällen. Jag menar inte hans geologiska prat — det var svårt nog, men hans konversation med Emma Curtis var mycket värre. Tala om det för Rose, Mac, så får du se, om hon inte tycker, att Emma hade anledning att anse dig för en första klassens tråkmåns.

— Jag kan inte inse varför, när jag bara försökte föra en förståndig konversation med henne, började Mac motsträvigt, ty hans kusiner, för vilka brodern förrått honom, hade skojat obarmhärtigt med honom.

— Vad sade du? Jag ska inte skratta, om jag kan låta bli, sade Rose nyfiket, ty Steves ögon tindrade av munterhet.

— Jo, jag visste, att hon var förtjust i teatern, så jag försökte med det ämnet först och klarade mig utmärkt, ända tills jag började berätta för henne, hur de skötte sådant i det gamla Grekland. Mycket intressant, förstår du?

— Ja, mycket. Föredrog du en av körerna för henne eller var det en bit ur Agamemnon, liksom då du beskrev den för mig? frågade Rose, som endast med svårighet bibehöll sitt allvar, då hon tänkte på denna komiskt allvarliga scen.

— Nej, naturligtvis inte, men jag rådde henne att läsa Prometeus, och då gäspade hon bakom solfjädern och började prata om Phebe — »vilken rar varelse hon var», »hur hon höll sig på sin plats», »klädde sig i överensstämmelse med sin ställning» och dylik goja. Jag antar, att det var ganska ohövligt, men jag blev smått förvirrad och sade det första, som föll mig in, nämligen att jag tyckte, att Phebe var den bäst klädda kvinnan i rummet, därför att hon inte var bara bjäfs och plymer, liksom de flesta andra flickorna.

— O, Mac! Och detta till Emma, som bara tänker på att följa med modet och som var särskilt elegant då på kvällen! Vad sade hon? frågade Rose.

[ 60 ]— Hon satte näsan i vädret och blängde ursinnigt på mig.

— Och vad gjorde du?

— Jag bet mig i läppen och ramlade ur den ena klämman in i den andra. Följande hennes exempel, bytte jag om samtalsämne och började tala om välgörenhetskonserten för barnhusbarnen, och när hon började hänge sig åt känsloutbrott om »de stackars raringarna», rådde jag henne att adoptera en av dem och undrade, varför inte unga damer gjorde det i stället för att klema bort katter och knärackor.

— Olycksaliga pojke! Hennes mops är hennes livs idol, och hon avskyr småbarn, sade Rose.

— Så mycket mer idiotiskt av henne! Nåja, hon fick i alla fall höra min åsikt om saken, ty jag fortsatte att säga, att det icke blott vore vacker välgörenhet, utan även en utmärkt övning för dem, tills de fick sina egna små raringar.

— Rose, föreställ dig Emma trava omkring med en fattig baby under armen i stället för sin omhuldade Toto, sade Steve, i det han i största förtjusning snurrade runt på pianostolen.

— Såg det ut, som om hon tyckte om ditt råd, monsieur Malapropos? frågade Rose, som innerligt önskade, att hon hade varit med.

— Nej, hon uppgav ett litet skrik och sade: »Bevara mig väl, så lustig ni är, mr Campbell. Var snäll och för mig till mamma» — vilket jag gjorde med tacksamt hjärta. Inte får hon se mig ännu en gång spjäla benen på hennes mops, slöt Mac bistert.