Samlade sånger och visor/5/Till lands och sjös
| ← Skogsbruden |
|
Mot norden! Mot norden → |
Till lands och sjös.
Resebeskrifning.
1.
Att börja ifrån början är det rätta
I allt som skrifs, i prosa som i sång,
Och se'n beror det, om man vill fortsätta
I större eller knappare omfång.
Och har författarn något att berätta
Från skeppsdäck, jernväg eller per ballong,
Så bör han ej för mycket snål och sniken
Med visdomsskatten knussla med publiken.
Sjelf tycker jag ofantligt om publiken
På rama landet eller uti sta'n.
Man utaf honom aldrig blir besviken,
Om man blott sättet vet, hur man skall ta'n;
Och slår han sig ibland uppå kritiken,
Så gör det blott, att man blir pigg som fan.
Och låts man ej sig bry om misshumöret,
Så kan till slut man komma upp i smöret.
Nå ja! Det der vet man förut kanhända,
Jag också sagt det blott i parentes. —
Till andra ämnen låtom oss nu vända:
Min garderob behöfde genomses;
Ty garderober taga också ända,
Och utan byxor ingen aktning ges.
Jag skulle resa: det var just på våren,
Då man på bete brukar släppa fåren.
Min gamla koffert måste nu deran:
Snagghårig var han och behöfde dammas.
Från någon ädel häst-ras stammar han
Och färgen rödgul är liksom en flammas.
En nattsäck bör man ha som gentleman:
Jag hade ingen, men jag lånte mammas,
En kolossal, med skinn i alla hörn,
Från någon auktion i Södertörn.
Ordentligt packades nu i den ena,
Se'n jag först synat foderväf och lås,
En mängd effekter, allesammans rena,
Kalsonger, strumpor och en filt, förstås!
Och deremellan för min hufvudbena
Två sorts pomador i vanilj och rose,
Kristallblanksmörja, borstar, och för resten
En flaska aseptin och yllevästen.
Uti den andra, som min egen var
Och, som jag sagt, var gammaldags och luden,
Der packades hvad vanligtvis man har
Till yttre prydnad uti rese-skruden.
Min gamle frack jag alltid med mig tar,
I fall jag till Landshöfdingar blir bjuden:
Jag vet det händt, och grufligt det mig stack,
Att jag fick svara nej, i brist på frack.
Nu var jag redo till att gå ombord,
Och käpp och paraply jag tog i handen
Och talte några känslofulla ord
Till vännerna och fränderna på stranden.
Så kommo tårar, som man i vår Nord
Benämner med att ta' en tår på tanden.
Det kunde lätt ha händt på akterdäck,
Att man af afskeds-knäppen fått sin knäck.
2.
Så var jag nu på Ångfartyget Aros,
Som gick med hjul, på böljorna, förstås!
Och satte af, och med en fart han bar oss,
Som ej för långsamhet kan förebrås.
Jag tänkte genast: om han ej bedrar oss,
Så drar han oss väl fram till Vesterås.
Och man må hur som helst den tanken kalla,
Men samma tanke fanns ombord hos alla.
Men Aros är också en respektabel,
En Mälar-storlek utaf första sort,
Som ej vår resa göra kan riskabel,
Om maskinisten ej sig kollrar bort.
På skepparn lita vi som på en kabel,
Och tryggt förtro vi honom vår transport.
Dessutom ega vi en rask besättning,
Förträfflig styrman, präktig mat-inrättning.
Hvad fattas oss då mera? Ingenting!
Små söta vågor gå bredvid och buga.
Ej finns en molntapp hela himlen kring
Så stor att man kan sätta dit en fluga;
Och balsamluften ifrån skogens ring
Vi som en sherry-kobbel i oss suga.
I Mälarns spegel solens öga ser:
Jag vet ej någon, som sig speglar mer.
Hvad solen ändå har för en förmåga
Att hålla ut, fast hon i sekler brann!
Och utan fråga är det utan fråga,
Att hon från början varit likadan.
Om jag så der beständigt skulle låga,
Så gick det visst i längden aldrig an.
Men det är solklart, ty I veta skolen,
Att det dock skilnad är på mig och solen.
Den glada Mälarn bär oss vänligt fram
På lätta vågor, glänsande och gula,
Det också varit både synd och skam,
Om Eol visat några miner fula.
Vi stodo alla såsom fromma lam,
Och hörde vindarna behagligt kula
Och åto helsan nästan som med sked
I vårens luft på Mälarns segelled.
Hvad helsan är för en gudomlig gåfva:
Ej något finns mer helsosamt än den.
Hon ovärderlig är, då man skall sofva
Och likaså, då man skall upp igen.
Om blott mer stadighet hon kunde lofva
Och trifvas hos oss som en trofast vän!
Men hon är journalier: i ögonblicket
Får hon en fnurr och lemnar oss i sticket.
Men här ombord jag ingen hör, som klagar,
Och ingen heller tycks ha' något skäl.
Jag isterhakor ser på flere kragar
Och breda skuldror ser jag äfvenväl.
Och nästan alla ha' små engla-magar,
Och svulten ser jag ingen kristen själ.
Allt är så nytert, kullrigt och gediget —
Och middagssupen smakte innerliget.
Jag ber om ursägt att jag glömt berätta,
(Ty en poet så många ämnen har)
Att för en vecka se'n omtrent för detta,
På Monitorn John Ericson jag var,
Att den beskrifva är just ej det lätta,
Jag derför visligt mig ur spelet drar;
Men med tillåtelse af rimmets fader
Vill jag tillägga ännu sexton rader.
Det var en blåsig vardag på Sandhamn,
Der slikt är mera godt om än dukater.
Jag steg ombord, och se'n jag sagt mitt namn,
Jag bland löjtnanter kom som bland kamrater.
Hos kommendörkapten och riddarn Rahmn
Jag fann en chef med gentlemanna-later.
Att säga mera nu af mig ej hinn's,
Än att ombord jag mådde som en prins.
Men ångmaskinen började snart osa,
Och se'n jag allt besett med grundlighet,
Till Stockholms mälarhamn jag tog min kosa
Och kom ombord på Aros, som ni vet.
Men Monitorn han satte kurs på Trosa,
Och lika vänner voro vi för det.
Och utan bråk, förtreter eller strider
Så var jag nu i Vestmanland omsider.
3.
Nu är att säga, hur i Vesterås
Jag luften fann uppfyld af vindar ljumma.
Till postkontoret gick jag först, förstås,
Att skicka bref hem till min lilla gumma.
Nyfiken är jag af natur'n, gunås!
Och ville heller ingenting försumma.
Jag såg mig kring — och se! en vän och bror
Satt uti luckan som postinspektor.
Det vardt en glädje, alldeles förbaskad,
Å ömse sidor för hvarandras skull.
Han, liksom jag, blef gränslöst öfverraskad,
Fast han blef mycket mera godhetsfull.
Ty sedan sta'n i hast var genomtraskad,
Vi stannade till slut vid Vester-tull.
Der bjöds på sexa, som på Berget dukades,
Och som för rimmets skull, jag säger: slukades.
Naturen är mitt lif och min förtjusning:
Hon är gudomlig i hvarenda gest.
Och källans sorl och vestanvindens susning
Ha' melodier, som jag fattar bäst.
Och humlans sång och lilla vågens krusning
För mig predika bättre än en prest.
En trast i lundens tempelhvalf, som dessa,
Jag hellre hör än allt hvad prester messa.
Naturen håller inga tal, hon talar,
Och hvad hon talar, är det kärna i.
Hon pjollrar ej, hon gläder och hugsvalar
Och hjelper kranka att helbregda bli'.
Hon öppnar vänligt sina lärosalar,
Fast tanklöst ofta vi dem gå förbi.
Till vän och moder är hon klippt och skuren:
Jag bugar mig och hippar för naturen.
Ifrån verandan kunde jag ej nog
Betrakta kyrkan och Tessinska tornet.
Och rundt omkring var berg och dal och skog
Med mellanrum för rågen och för kornet.
På himlen månen ut sig vackert tog
Och höll mot molnet silfverblanka hornet.
Jag minns ej hälften af hvad skönt jag sett,
Då jag gick hem emellan tolf och ett.
4.
På morgonqvisten tog jag afsked af
Kung Göstas park och trefliga hotellet
Och gick ombord? Jo, pytt! jag mig begaf
På landsvägs-äfventyr i vagn i stället.
Jag kände nog att jag på hjul och naf
Behöfde skaka om det gamla skrället.
Man vet hvad kroppen uti anspråk ta's,
Då man som resande går på kalas.
Det var en landsväg, ypperlig som få,
Och det var derför jag den vägen väljde,
Fast dammet tog sig för att då och då
I munnen kila med, hvar gång jag sväljde,
Jag äng och åkrar såg med kråkor på
I sådan myckenhet, att det mig qväljde:
Ett traskigt byke, till uppsyn och skrän,
Det fulaste jag vet bland fjäderfän.
Jag många kyrkor såg naturligtvis,
Som öfver riket rågfält syntes gapa
Och bruna ungar, nästan i chemise,
Som ville sig en liten grindslant kapa.
Ett Mars-fält såg jag ock, der exercis
Ta'r hand om bönder, för att hjeltar skapa.
Nu stod det öde — det var bara nöt,
Men ingen militär på Utnäslöt.
Jag Strömsholms gamla kungaslott besåg,
Der Karl den elfte älskade att jaga;
En konst, hvars storhet alltid deri låg
Att djur för nöjes skull afdagataga.
Nu borgen öde står vid Kolbäcks våg,
Der ångfartygen fram ock åter draga
Och vattenmassan jemt i sin kanal
Ur Galten rinner, som är kolossal.
Men här var icke längre tid att bida;
Jag flög, så fort jag kunde, hit och dit.
Man nödgas pusta dock en smul, så vida
Man ej skall stukas i hvar enda bit.
För korpulent och gammal till att rida
Gaf jag på båten hela stuteri't.
Och utomdess, för andra små intressen,
Kom jag ej dit: förlåt mig det, von Essen!
Jag kosan stälde till hotellet ned,
Ett godt hotell, som ni kanske ej vänten!
Kronfogdar gjorde jag bekantskap med,
Och annat folk med goda traktamenten.
I glam och glädje tiden sedan skred
Och jag blef bror med sjelfva Intendenten;
Och nära var, att, 'oskuldsfull och ren'
Jag kommit in i pröfningskomitén.
5.
Jag ropte på min sångmö och hon kom,
Och tog mig dristighet att henne fråga:
Hvarför hon Köping glömt att tala om
Och gått baklänges i det kronologa.
"Hon borde vara mera attentiös
Och ej med nycker och med hafs mig plåga."
Då blef hon stum och stött, min lilla tös,
Och gjorde blott en piruett och nös.
Om läsarn något tvifvel skulle hysa
Om sanningen af hvad jag nu har sagt,
Så får jag härmed äran att upplysa,
Att ljuga är hos skalderna bortlagdt.
Att sånggudinnor också kunna nysa
Som andra gudar, är komplett exakt.
Dessutom finns bevis i den upplysning,
Att åskans dunder är blott 'Jofurs nysning'.
Försont med sångmön vill jag nu berätta
Hvad hon har glömt att registrera in:
Att Köping kan som landsorts-stad man sätta
I bredd med dem man skådat någonsin.
Den skämtvis hette Laglösa för detta,
Det är historiens uppgift och ej min.
Dess äldsta namn Lagköping bäst ni hittar
I Illustreradt Sverige, om ni tittar.
Dess gamla slott och fästen ligga öde,
Dess Köpingshus, dess Gränsborg och dess Strö.
Men om vi något litet oss bemöde,
Och ej var forsknings-lust är allt för slö,
Så kunna vi utaf de forna döde
Se vålnader ännu — och sedan dö.
Ty man kan se, om än en smul i sender,
Ruiner här och der på Köpings stränder.
Nu är emellertid ej tid att hvarken
Om forntid snacka eller den och den.
Jag steg i land, som Noach utur arken,
Förnöjd att torrskodd stå på land igen.
Jag bjöds på sexa uti Adams-parken,
Och der var gräddan utaf gentlemen:
Borgmästare, baroner och patroner
Och mat och bålar, tal och messings-toner.
Sen var det konsten att sig rekreera,
Ty dagen efter bar sitt egna kraf.
En skog af lärkträn jag besåg med mera,
Mekanisk verkstad och von Scheeles graf.
Guds långa dag användes att flanera,
Då gästfriheten någon rast mig gaf.
Jag gjorde resor, både små och stora,
Med Hallbergs Alva och med Sjöbergs Flora.
En vacker afton var jag till Kungsör,
Fast ej min mening var att länge bli' der.
En promenad till kyrkans höjd jag gör
Och ville kyrkans inre se omsider.
Men presten messade derinnanför
För öfnings skull till kommande högtider.
Jag bultade, men nådens dörr var låst,
Och jag fick stå derutanför i blåst.
Af kyrkans inre såg jag ej ett dugg,
Och med mitt öde fick jag mig förlika.
Pehr Frestare[1] jag såg uti en glugg,
Hvari jag obligerades att kika.
Jag till hotellet gick och fick en mugg
Och såg ett konstigt äppelträd tillika,
Och hörde i bersån vid glasens klang
En ganska vacker sång af Patron Lang.
6.
Jag rista vill i hast min sjette runa,
Och den skall bli en ganska vigtig bit.
I thy jag vill för läsarn utbasuna
Hvad jag har tegat tyst med ända hit:
Jag ville titta in till Eskilstuna,
Men saken var, att jag kom aldrig dit.
Det går ej som man vill; men det är felet
Att ödet har sitt finger med i spelet.
Ty ödet är ett djupt mysterium,
Hvars skildring ej lär höra till det lätta,
Men som i mörkret af fördolda rum
Gör som det vill och anser för det rätta.
Det är ej värdt att komma fort en tum,
Om det täcks ödet att på tvärn sig sätta.
Nu ville det, att derifrån jag kom,
Jag skulle vända — och jag vände om.
Jag tänkte annars att min kosa ställa
Åt skilda håll, allt efter tid och håg.
Jag ville se Arboga och Thorshälla
Och se hvar Birgers gamla Thorsharg låg.
Jag ville se Arboga-ölets källa
Och ljustra ål i Hjelmarns gyllne våg.
Men allt det der, som här I fåfängt söken,
Försvann i dunklet utaf ångbåtsröken.
Det var en tjusning att sin fot få sätta
På Riddarholmens tempelprydda strand,
Och att på äkta Stockholms-vis få sprätta
Med handskar, cigarrett och käpp i hand.
Jag vill för eder blott nu omberätta
De Vises sten, som kom från fjerran land.
Om vetenskapens uppgift anses rigtig,
Så är han lika tung som han är vigtig.
Hur länge man på Grönlands isfält letat,
Så knep man sig en notabilitet.
Om han uti Allfaders käppknapp setat,
Det vet man ännu ej med säkerhet.
I Danmark tros att blocket blifvit petadt
Ur magen på vår rullande planet.
De lärde tvista må om hur och hvadan,
Jag vet blott ett: att den kom hit med Gladan.
Det är väl i sin ordning att I veten
Med hvilken fröjd hans ankomst här förnams.
I procession han drogs af menigheten.
Och fast hans skick är stilla som ett lams,
Han myror satt de lärde i planeten:
Om hvar den setat, komma de ej sams.
Men striden pågår käckt, och ändamålet
Är vunnet strax? — om man får rätt på hålet.
Jag väl har hört, att man kan stenar tukta
Men att bekänna kort ej denna vill.
De professorer gå hvar dag och lukta,
Om han hör Tellus eller Luna till,
Det finns betänksamt folk, som börjar frukta,
Att de sig låtit narra i April.
Om det så är, så må de sig ursaka
Och lägga honom, der han låg, tillbaka.
Åt vetenskapen är han dock åt Norden
Ur polens grafhvalf undan döden frälst.
Och som han är tillräckligt gammal vorden,
Bör han väl få ett rum bland Femti äldst.
Ett faktum är att han nu tillhör jordan,
Och han må nu bedömas hur som helst,
Så blef han, om det ock blir till hans nesa,
En präktig slutpunkt i min lilla resa.
- ↑ Pehr Frestare = Carl XI:s lifjägare.