undantagne, Rom. 7: 14, 15, 17, 19, 24. Bewisas ytterligare med de nyföddas exempel: David, 2 Sam. 11: 2, 4, 17. Salomo, 1 Kon. 11: 3. Mose och Aaron, 4 Mos. 20: 12. Petrus, Matth. 26: 70, [et]c. Gal. 2: 11, 14. Alla helige måste bedja om syndernas förlåtelse, Ps. 32: 6. Matth. 6: 12. Ty äro de werksynder underkastade och warda af nåd salige genom Christum, Ap.G. 4: 12; cap. 15: 11. Som kommen är till den ändan att göra syndare saliga, Matth. 1: 21; cap. 9: 13. Det behöfde de icke, så framt de wore utan synd, och af egen rättfärdighet kunde komma till Gud, Rom. 4: 5. Gal. 2: 21. Ändtligen, emedan arfsynden icke är owerksam, utan werkande, så kunna icke heller de späda barnen befriade wara, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Ps. 58: 4. Es. 48: 8. Wisserligen måste för arfsyndens skull efter döpelsen i de små barnen finnas onda gerningar; likasom tron, hwarmed de begåfwade äro, Gal. 3: 27. Ps. 22: 10. Ps. 71: 6. Luc. 18: 16. Matth. 18: 6, icke kan wara utan goda gerningar, Jac. 2: 17. Gal. 5: 6.
Werksyndens olika grader. Ehuruwäl alla synder äro deruti lika, att de uppwäcka Guds wrede och förtjena döden; likwäl emedan några synder bedrifwas af okunnighet, oförstånd och enfald; andra af uppsåt och ondska, så är en stor olikhet dem emellan; somlige större och swårare, somlige mindre och ringare, Joh. 19: 11. 1 Tim. 1: 13. Följa fördenskull på olika synder olika straff, Luc. 12: 47, 48; cap. 20: 47. Matth. 11: 22–24.
Onödigt att uppräkna sådana synder, som mot första och andra taflan begångne warda; men det är nödigt, att göra en åtskillnad emellan sådana synder, som man af blott ondska, fri wilja och uppsåt, mot bättre wetande och samwete begår, Rom. 1: 18, 21, 32; cap. 2: 1, 3, 21—24. Och sådana som af räddhåga [et]c. begångne warda, Matth. 26: 70, 72, 74. Marc. 14: 68, 70, 71. Luc. 22: 57, 58, 60. Joh. 12: 42; cap. 18: 25, 27. Är ock nödigt, att man åtskiljer, peccata venialia, dagliga synder, såsom Luther kallar dem; och peccata mortalia, dödliga synder. Venialia, dagliga swaghets- och förlåtliga synder: sålunda kallas de icke i den mening, såsom man fördömelsen dermed icke förtjente; denna willfarelse wederlägger Christus sjelf. Matth. 12: 36, 37. Betygar ock Skriften, att den minsta synd är fördömlig, Rom. 6: 23. 1 Joh. 3: 4. Jac. 2: 10. 2 Mos. 34: 7. Job 15: 14. 5 Mos. 27: 26. Gal. 3: 10. Matth. 12: 36, 37. Utan de kallas derföre förlåtliga eller Venialia, emedan de allenast af de pånyttfödda, icke med uppsåt, utan antingen af okunnighet eller swaghet begångne warda, och strax de begångne äro, de botfärdiga förlåtne warda, för de orsaker som uti efterföljande språk föreställas, Ps. 32: 1–7. Es. 42: 3, 4. Matth. 12: 19, 20. Rom. 5: 1; cap. 8: 1, 13, 34. Gal. 5: 16, 17, 24. Ps. 103: 9–15. Ps. 145: 8. Ps. 91: 15. Ebr. 7: 24, 25. Dödliga synder kallas de, hwilka så snart de begångne äro, andeliga döden med sig föra: sådana äro alla uppsåtliga synder, 2 Sam. 12: 5, 7. Warda icke allenast af opånyttfödda, utan ock af de pånyttfödda begångne, 2 Sam. 11: 4, 15. Frukterna, som komma af werksynden i allmänhet, är Guds wrede, onåd och lagens förbannelse. Rom. 1: 18. 5 Mos. 27: 26. Jac. 2: 10, 11. Ett oroligt samwete, Rom. 2: 15, 16. Synnerligen de dödliga och uppsåtliga synders frukt och werkan är denna, att de som sådana begå, bedröfwa och förbittra den Heliga Anda, Eph. 4: 30. Es. 63: 10. Mista Honom samt tron och nåden, Gal. 5: 4. 1 Tim. 1: 19. 1 Sam. 16: 14. Ps. 51: 13. Och warda, om sannskyldig bot och bättring icke emellan kommer ewinnerligen förtappade, Rom. 1: 32; cap. 8: 13. 1 Cor. 6: 9. Gal. 5: 19–21. Uppb. 21: 27; cap. 22: 15.
Ordet Ande förstås här icke wäsendtligen: ty i denna mening tillkommer det alla tre gudomspersonerna, Joh. 4: 24. Utan personligen, såwida den tredje personen i gudomen med detta namnet betecknad warder, Matth. 28: 19. 1 Joh. 5: 7. Yttermera, såsom de tre olika heliga Treenighetspersonerna äro till gudomliga wäsendet ett, 1 Joh. 5: 7. Lika uti majestät, helighet och wärdighet, Es. 6: 3. Joh. 5: 23. Alltså kan icke heller en person särskildt, utan alla tre personerne tillsammanstagne, af hwad för synd det helst wara må, warda lika mycket förtörnade.
Således medelst denna synd, hwarom här egentligen handlas, syndas äfwen emot hela den högtlofwade Treenigheten, Ps. 5: 5.
Ty frågas, hwarföre denna synden kallas just en synd emot den Heliga Anda? Swaras: Att hon kallas så uti ett wisst afseende, icke till den Heliga Andas sjelfwa person, såsom till dess embete, och de deraf flytande wälgerningar; efter som denna synden direkt motwerkar den Heliga Andas embete, och den himmelska Evangeliska saliggörande läran och sanningen, Joh. 1: 17. Rom. 1: 16. Hwilken den Helige Ande genom predikoembetet (som ock kallas Andans embete, 2 Cor. 3: 6), i werlden utsprida och menniskorna föreställa låter, Matth. 28: 19, 20. Marc. 16: 15. 2 Cor. 5: 19, 20. Densamma uti wåra hjertan bekräftar, beseglar och stadfäster, 2 Cor. 1: 21, 22; cap. 5: 5. Eph. 1: 13, 14; cap. 4: 30. Oss derom öfwertygar, 1 Joh. 5: 6. Derigenom upplyser, 2 Cor. 3: 8, 18; cap. 4: 16. Oss kallar och helgar, 1 Thess. 4: 3, 7, 8; cap. 5: 23. 2 Thess. 2: 13, 14. Wittnar med wår anda, Rom. 8: 16. Hjelper och manar godt för oss, v. 26, 27. Wittnar om Christus, Joh. 15: 26. Och leder i all sanning, Joh. 16: 13. Om nu den Helige Ande uti oss sålunda werkar, lärer och öfwertygar oss om den saliggörande Evangeliska sanningen; men någon, af en fri och ondskefull wilja, sträfwade och arbetade alldeles emot den Heliga Andas embete, han begår en synd emot den Heliga Anda.
Att denna synd allenast af dem kan begången warda, som till moget förstånd komne, andeligen pånyttfödde, genom tron på Jesum rättfärdige gjorde, och uti den Evangeliska sanningen nogsamt upplyste och derom öfwertygade äro: jemwäl, att denna synd har följande wäsendtliga kännetecken, hwilka icke särskildt, utan alle samteligen skola betraktas: nemligen när man den rätt och tydligt kända, klart förstådda och en gång mottagna och gillade Evangeliska
_873.jpg&oldid=344316){kind=link}