Svensk musikhistoria/5

←  REFORMATIONSTIDENS KYRKO- OCH SKOLMUSIK

Svensk musikhistoria av Tobias Norlind REFORMATIONSTIDENS VÄRLDSLIGA MUSIK

STORMAKTSTIDENS VÄRLDSLIGA MUSIK  →

5. Reformationstidens världsliga musik.

Den världsliga musiken under denna tid stod avgjort efter den kyrkliga. Kyrkomusiken hade haft en lång tradition att stödja sig på, och den utvecklade sig även tack vare reformationstidens stora religiösa intresse, vartill kom skolornas stora betydelse för musikens sunda utveckling. Någon sådan tradition eller ett sådant stöd saknade den världsliga. Vid hovet fanns, som vi förut sett, under medeltiden ingen fast musikinstitution, och först under 1400-talet omtalas musiker direkt i konungens tjänst. Dessa hovmusiker blevo med 1500-talet allt talrikare, men först med 1600-talet utgick ur denna stab av hovmusiker ett verkligt hovkapell.

Hovmusikens fasta utgångspunkt utgjordes av en kyrkokör med skolade sångare, vilka kunde utföra den högre flerstämmiga konstmusiken. Denna kör var danad efter skolkörerna som mönster och synes även ursprungligen blott och bart ha utgjorts av en skolkör vid en av huvudstadens kyrkor. Storkyrkans och därjämte tyska kyrkans kör synes ofta ha gjort hovtjänst vid de större festerna vid hovet på 1500-talet.

Jämte denna kyrkliga hovkör funnos emellertid särskilt avlönade solosångare, vilka ofta hade högsta anseendet av konungens musiker och ofta buro titeln “componista“. I rang närmast solosångarna kommo de motsvarande soloinstrumentisterna, av vilka lutspelarna hade högsta värdigheten. Nära dem men ej likställda med dem var hovorganisten. I den mån en särskild instrumentalkorporation utbildades, fingo violinisterna särskild betydelse, ehuru under hela 1500-talet dessa endast ganska sporadiskt förekommo vid svenska hovet. En viktig komplettering erhöll man i samma mån militärmusiken togs till hjälp. Hit hörde framför allt de förnämliga hovtrumpetarna med de obligatoriska “piparna“ (flöjtisterna) och trumslagarna samt härolderna, som hade att blåsa signalerna vid festens början och slut.

Under 1500-talet ägde en jämt framskridande utveckling av den instrumentala musiken på den vokalas bekostnad rum, och med 1600-talet försvann till sist kören helt och hållet som fast hov- institution för att ge plats åt tvenne avrundade musikkorporationer, den ena det instrumentala kapellet med hovkapellmästaren i spetsen, den andra hovtrumpetarnas och hovtrumslagarnas, båda fasta institutioner med ett visst på förhand givet antal musiker. Först med Gustaf II Adolfs regering erhöll denna musikordning sin bestämda organisation, och följaktligen kunna vi först då noggrant följa hovmusikens direkta utveckling.

Under hela perioden 1530—1630 sakna vi en dominerande ledarepersonlighet inom hovmusiken. Ingen verklig hovkapellmästare fanns och följaktligen ej heller någon musikkårens ledare, i vilkens intresse det kunde vara, att musikerna voro övade och kunniga på sina instrument. I följd härav saknades även en direkt utbildningsanstalt för danandet av inhemska musiker lämpade för de krav ett hov kunde ställa på deras skicklighet.

Trots denna påtagliga brist på enhetlighet, uppehölls dock hovmusiken av konungarnas personliga musikintresse, och i detta hänseende fyllde nästan alla vasakonungarna de högsta fordringar.

Gustaf Vasa beskrives av sina samtida som god kännare av musik och framstående lutspelare. Om konungens musiksinne yttrar sig Per Brahe d. ä. på följande sätt: “Musik hade konungen stor lust att höra, såväl med mänskliga stämmor som goda och lustiga instrumenter; hade ock icke allenast gott judicium därom att döma, utan var ock själv en artist både till att sjunga och spela.“ I konungens tjänst voro 1526 tre instrumentister. 20 år senare hade antalet stigit till 16. 1544 års avlöningsregister nämner 16 “spelmän“ och dit räknas sedan: pipare, trumslagare, trumpetare, lutenister, harposlagare och fiddlare. 1553 avlönades icke mindre än 23 spelmän. Året därpå skickade konungen dock några spelmän ifrån sig till sönerna, emedan han själv var gammal och icke längre hade stor lust till musik. 1559 års avlöningslängd upptog blott 9 spelmän.

De musiker, som tillhörde konungens hovstat låta lämpligast fördela sig i komponister, sångare och instrumentister. Av kompositörerna omtalas 1526 två: Johannes och Mats. På 1540-talet voro de mest ansedda Jakob Schott och Gerardus. Dessa båda benämnas även Cantores. Såsom instrumentisternas ledare omtalas 1544 Blasius Fischer. Han kvarstod som sådan ända in på Erik XIV:s regering.

Av alla instrumentalmusiker hade lutspelarna högsta rang. Konung Gustaf älskade själv lutan synnerligen högt och övade sig därpå varje afton. 1532 omtalas två italienska lutenister “Store Jeronimo“ och “Lille Jeronimo“. 1542 omtalas tre lutspelare, Jeronimus, Niclas och Cornelius. Den sistnämnde synes ha stått konungen mycket nära. Han nämnes såsom hovmusiker 1536—44. 1541 kallade konungen till sig från Danzig en lutspelare vid namn Nils Hoffman. Studenten Henrik Stråbuck fick år 1555 av konungen i uppdrag att köpa lutor för hans kunglig majestäts behov.

Jämte lutspelarna träffa vi särskilt ofta organisterna hos konungen. En av dem vid namn Lars steg ända till kammarrådsvärdighet. Vi finna honom som sådan år 1544. Redan år 1547 föll han i onåd och avlägsnades 1549 till Uppsala. Av andra orgelspelets utövare omtalas 1527 Hans organista, 1536 Jakob, samtidigt orgelspelare och orgelbyggare. 1541 erhöll en viss Mats organista ett prebendegods i Östergötland. Bland övriga instrumentister nämnes på 1540-talet italienaren Thomas, vilken 1564 blev kunglig sekreterare hos Erik XIV. En symfonispelare Vilhelm Gorterus omtalas hos konungen 1559.

Konung Gustaf lät sina instrumentister varje dag spela för sig till dans. Per Brahe berättar härom: “Var dag efter middagen var en timme förordnad, när alla herremän måtte komma på danssalen. Där kom då hovmästarinnan med fruntimret [hovets damer], och konungens spelmän lekte dansen för dem.“

Som ett litet exempel på, hur hovmusiken lät representera sig vid en stor hovfest vilja vi här meddela några utdrag ur ceremoniellet vid konung Gustafs tredje bröllop 1552, vilket ägde rum i Vadstena. Festen började på lördagen med, att “Kungl. Maj:ts frid utblåstes“. Om söndagen, då färden gick till kyrkan, heter det: “Först när K. M., som berört är, drager från slottet, skall uppblåsas i trumpeterna och slås på härpukorna, och skola spelmännen skynda sig sedan, så att de äro före K. M. på kyrkogården, där skola de uppblåsa i stora pommertar. Sammaledes ock när bruden drager till kyrkan, skall ock spelas både på slottet och kyrkogården som tillförne.“ Sedan alla satt sig i kyrkan, fortsättes det med musiken: “När det är skett och K. M. går in i koret i sin stol, desslikes bruden, blåse spelmännen upp i de instrument, som dem vidare befallt bliver, hafve och för händer med diskant, sammaledes må ock fiddlarna spela på deras gigor tillsammans med simfoniet, om K. M. det eljest behagar.” På aftonen samma dag “sedan K. M. med henne dansat haver … sjunges först discant, sedan spelas på simfoni och annat spel … men när hans nåd då kommer, blåses upp i basuner, sammalunda ock när brudhanen med konfektet inbäres“. På måndagen avslöts festligheterna mot aftonen med dans, vari konungen själv deltog.

Under Erik XIV steg musiken än ytterligare i anseende. Själv var konungen musiken varmt hängiven: “Han tillbringade ofta sina aftnar“, säger en samtida, “med musik och sång i några fås närvaro.“ Erik Sparre, som var konungens page, omtalar, att “konungen själv sjöng väl och komponerat det som ibland speltes. Vackra sommaraftnar kunde hans majestät på lodior (båtar) ute på Mälarfjärdarna förlusta sig i sällskap med musiken, varande i kärlek av ömt hjärtelag". En 1568 upprättad förteckning på konung Eriks bibliotek upptager ej mindre än 22 notböcker, varav 5 tryckta i Breslau, 5 franska band, 10 handskrivna böcker och 2 lutböcker. Av Eriks hand hava vi några notuppteckningar under fängelsetiden inskrivna i konungens exemplar av Antoni Sabellici Opera och Strabos De situ orbis. De i Sabellicus äro nästan oläsliga, i Strabo kunna vi däremot tydligt särskilja början av en 8-stämmig komposition. Huruvida någon orginalkomposition av Erik XIV här skulle föreligga, blir svårt att avgöra. Att han emellertid uppträtt som kompositör, veta vi av flera historiska vittnesbörd. Vid konungens intåg i Stockholm d. 3 Juni 1568 förordnas, att “spelmännen ock sångarna skola vara både på triumfbågen, desslikes annorstädes i husen, där hans Kunglig Majestät framdrager, skall ock synnerligen den psalm figureras, som Kunglig Majestät själv har komponerat“. Enligt Johan Scheffer (Svecia litterata s. 48) har Erik komponerat musik för fyrstämmig kör till de båda psalmerna “In te domine speravi“ och “Cor mundum crea in me Deus“. Under konung Erik ökades hovkapellet i betydlig grad, så att det kom att omfatta 3 cantores, 6 italienska “fiddlare“ och 16 andra intrumentister. Ledare för kapellet var under första tiden fortfarande Blasius Fischer. Under senare tiden innehade Jörgen Heyde denna post. Särskilt framstående voro de kungliga Cantores. Högsta anseendet åtnjöt Johan Paston. Han härstammade från Holland, hade sjungit i sachsiska hovkantoriet i Dresden samt därifrån 1556 begivit sig till Danmark, varest han några år åtnjutit hovets synnerliga ynnest och hade värdigheten av kapellmästare över konungens “figural- och koralsång“. Han benämndes i Danmark “kunglig musiker och komponist“. Efter konung Kristian III:s död 1559 lämnade Paston landet och kom till Sverige, där han sedan kvarblev i samma ställning vid svenska hovet under Erik XIV som förut vid det danska. Den svenska hovmusiken synes vid denna tid varit den danska överlägsen. Visserligen omtalades ej i Sverige så många hovsångare som i Danmark och hovkören synes ej ha varit svenska hovets starka sida. Däremot avundas man i Danmark konung Erik hans “6 italienska fidlare“, ty någon motsvarighet till dem ägde man ej.

Jämte Paston omtalades som sångare och kompositör en Hans Gast. Som skicklig i sitt fack nämnes även sångaren Gert von Worms.

År 1565 omtalas även Eriks hovnarr Herkules såsom en av de kunglige Cantores. Av musikinstrumenten stod fortfarande lutan högt i anseende. Av konungens lutenister var Jörgen Vogel särskilt omtyckt. Även orgelspelet idkades med förkärlek. År 1558 hade Erik av Vilhelm Gottezens köpt en positivorgel för eget bruk. Såsom konungens organist nämndes 1561 en viss Gregorius.

Konung Johan III var även en passionerad musikvän. Messenius yttrade om honom: “Konung Johan älskade tonkonsten mycket och var själv väl förfaren i koralmusiken. Han plägade städse hava musik vid sina måltider“^[1]. Denna hans kärlek visste man även att begagna sig av, ej alltid till konungens fördel. Då Johan visade sig a åt katolicismen, skickades ständigt jesuiter till honom från Rom, vilka utgåvo sig vara musikanter. Under sin fängelsetid på Gripsholm sysselsatte han sig i synnerhet med musiken. Vi finna bland de böcker, han där begagnade, “en lutebok och en hop diskantböcker“. Hovkapellet under hans regering utgjordes av 20 instrumentister. Som konungens närmaste var isynnerhet en lutspelare Renatus Duplessis av högt anseende. Till konungens musikaliska förtroendemän kan även räknas kantorn vid tyska skolan Wolfgang Burchardt. År 1582 erhöll han på kunglig majestäts befallning 14 daler silvermynt, för att han ledde sången vid härtig Kristoffers bröllop. Även Torstenius Johannes torde med en del av sin verksamhet tillhöra Johan III:s regering. — Av de vid hovet sig uppehållande furstliga personerna bidrog isynnerhet konungens syster Elisabeth till musikens förkovran. Hon berömmes särskilt för sin skicklighet på spinett. År 1579 omtalas 3 spelmän i hennes tjänst. Anders basunblåsare, Bertil trumpetare och Laurentz harposlagare. Av dessa finna vi de båda sistnämnda sedermera i konung Karl IX:s kapell.

Polska från konung Sigismund dagar

Polska från konung Sigismund dagar.

Konung Sigismund, vilken i Polen så kraftigt bidrog till musikens förkovran fick liten tid övrig att främja musiken i Sverige. Den svenska tonkonsten kom att stå under avgjort polskt inflytande. De polska danserna, som vid denna tid vore så omtyckta i Europa, blevo nu även i Sverige kända. I flera handskrivna svenska notböcker från denna tid träffa vi uppteckningar av sådana. Talrikast äro de i en notbok från 1595 (Tyska kyrkans bibl. nr 32). Sigismunds polske lutspelare Diomedes blev i Sverige särskilt omtyckt. I ovannämnda notbok av 1595 förekomma flera av hans kompositioner. Med Sigismund följde från Polen ett stort antal polska musici, vilka blevo av en viss betydelse för svenska tonkonsten. Främst bland dessa må nämnas Fabius Quadrantinus, som i tryck utgav Psalmodiæ VII, samt P. Laterna, som låtit trycka Cithara vel Decachordon spirituale. Vid de stora nattskärmytslingarna 1593 omkom bland andra en polsk musiker vid namn Suca. Under kröningsfestligheterna i Uppsala förekom även musik. Strax efter den högtidliga kröningsakten, då konungen satt på tronen, “sjöngo discantores, orglar och trumpeter spelade, så att det var en lust att höra“. År 1598, då den allmänna bitterheten mot Sigismund var störst, förövades även våld mot konungens polska musikanter.

Under Karl IX:s regering stod musiken fortfarande i anseende, ehuru musikanternas antal var något mindre än förut. I likhet med sina bröder var Karl musikaliskt bildad samt spelade flera instrument. Redan år 1562 hade han köpt en fiddla av en viss Hieronymus, samt samma år erhållit undervisning på instrumentet av fiddlaren Herkules. Även på lutan ägde konungen skicklighet. Mest framstående av konungens musiker var Torstenius Johannes Rhyarander. Han tyckes ha intagit en värdighet av kapellmästare. De biografiska uppgifterna om honom äro få. I upplagan av Davids psalmer 1602 säges han vara från Småland. En del Torstenius tillhöriga notböcker äro till vår tid bebevarade i Tyska kyrkans bibliotek i Stockholm. Äldst av dessa är Orlando Lassos Liber missarum. Nürnb; 1581 (T. k:s bibl. nr 31). I en handskriven notbok nämner Torstenius sig som avskrivare av B. Kellners Missa a VI vocum super Lauda Jerusalem (T. k:s bibl. nr 15). År 1601 finna vi honom äga Johannes Thomæ Lambertini Psalmi Poenitentiales, Venedig 1561. I hovräkenskaperna träffas han 1605 bland dem, vilka då uppburo tionden. Torstenii förnämsta verk var anordnandet av musiken till svenska översättningen av Lobwassers Davids psalmer 1602. Tyvärr finnes intet exemplar kvar av denna bok. Troligen har Torstenius ej själv författat musiken till någon av psalmerna. Av andra hans musikarbeten har ej något vare sig i tryck eller handskrift blivit bevarat intill våra dagar^[2].

Under Gustaf II Adolfs regering steg musiken betydligt i anseende. För första gången finnes nu en fullständigt ordnad musikkår av sångare, instrumentister och trumpetare. År 1627 bestod kapellet av 4 sångare, 16 instrumentister med kapellmästare och 8 trumpetare samt en pukslagare. Anslaget för instrumentisterna ensamt utgjorde samma år omkring 6,700 daler. För hela kåren uppgick utgifterna 1629 till över 12,000 daler. År 1620 beställdes hos kapellmästaren i Kassel, Östermeijer, “några goda musikanter“. Som kapellmästare nämnes under 1620-talet Jakob Schmidt. Då i brandenburgiska hovkapellet 1618 nämnas två musiker Jacob Schmidt och Casper Zengel, vilka båda namn återfinnas i svenska hovkapellet, är ej osannolikt att den svenska hovkapellmästaren är identisk med den brandenburgiske musikern, så mycket mera som Gustaf Adolf var gift med en brandenburgisk prinsessa. Schmidt kvarstod som hovkapellmästare till 1636. Såsom främsta namnet efter Schmidt nämnas hovorganisten Andreas Düben, vilken, efter grundlig utbildning i orgelspel hos Sweelinck i Holland, inkom till Sverige och där anställdes i hovkapellet 1621 samt därjämte 1625 som organist vid tyska kyrkan. Sistnämnda år anställdes även Andreas Dübens broder Martin i hovkapellet, ävenledes som organist. Nyssnämnda Caspar Zengel blev längre fram lärare för Anders Dübens son Gustaf Düben. Då familjen Dübens egentliga stora verksamhet vid hovet först infaller efter 1630, vilja vi längre fram teckna hans liv. Oaktat Andreas Düben var hovkapellmästarens närmaste man, blev han ej direkt hovkapellmästare efter Jakob Schmidt, utan denna syssla gavs åt en annan musiker, som under 1620-talet omtalas tjänande i hovkapellet, nämligen Ludvig Bille, vanligen kallad “Ludvig Speleman“. Hans förnäma börd synes härvid ha gjort förnämsta utslaget.

Med alla dessa 1620-talets musiker i hovkapellet hade man nått upp till en ståndpunkt jämngod med de tyska hovens. Framför allt hade man i Anders Düben förvärvat sig en väl utbildad och förfaren man såväl i konstens teori som praktik, och den kommande stora epoken skulle med honom i spetsen få en dominerande personlighet, varunder musiken vid svenska hovet kunde antaga kontinentala former.

Det djupa intresse, som kom musiken till del vid hovet hade till följd, att även adeln i vidsträcktare mån tog sig an konsten. Kunskap i musik blev ett oundgängligt villkor för en fullbildad adelsmän. Per Brahe säger i sin Oeconomia 1581: “En adelsman måste hava förfarenhet uti Musica, på det honom ej måles åsneöron, som det skedde Midas, den där dömde åsnan bättre hava sjungit än näktergalen“. Även vid de i början av 1600-talet upprättade adelsskolorna lades vikt vid undervisningen i vokal- och instrumentalmusik. Den instrumentala musiken var den i de högre kretsarna mest omtyckta. Av musikinstrumenten funnos en mångfald olika arter.

Liksom vid hovet var även i de högadliga kretsarna lutan det mest omtyckta instrumentet. En del till vår tid bevarade lutböcker tillåter oss få en närmare inblick i dåtidens lutspel i Sverige. Från 1500-talet hava vi en notbok med tysk lutskrift omsorgsfullt skriven på pergamentsblad. Boken är en 1544 gjord avskrift av H. Newsidlers Ein newgeordnet künstlich Lautenbuch I, 1536. I slutet tillkommo några nya senare infogade danser. Innehållet är huvudsakligen tyska folkvisor i lutarrangement. År 1591 befann sig denna handskrift på Rydboholm, där den sedan otvivelaktigt användes av Ebba Brahe (nu i k. b., Sv. mus:-hdskr.). En annan lutbok från början av 1600-talet har tillhört Per Brahe d. y. Under sitt uppehåll i Giessen 1620 sysselsatte han sig bland annat även med att spela luta. I ovannämnda lutbok inskrev han i fransk lutskrift de kompositioner, vilka han då lärde sig utföra. Någon större teknisk färdighet synes han likväl ej ha förvärvat, ty styckena äro i allmänhet enkla och tunna i harmonien och stå häri avgjort efter den stora lutmusiken under denna period. Boken omfattar franska, italienska och tyska danser, några koraler i arrangement, samt självständiga lutstycken, preludier och fantasier.

Den mest omhuldade formen för sällskapsmusiken var dansen. Av svenska dansuppteckningar från denna tid finnes ej mycket kvar. De få notböcker, som giva oss någon underrättelse härom, kunna övertyga oss om, att Sverige stått på samma ståndpunkt som det övriga Europa. Några danser för stråkinstrument finnas upptecknade år 1569 i en notbok, vilken sedan blev tyska kyrkans tillhörighet (nr 45). Från 1595 hava vi redan lärt känna en med polska danser (T. k. bibl. nr 32). Från början av 1600-talet finnas åter några danser antecknade i ett exemplar av M. Vulpii Cantiones sacrae 1602 (T. k. bibl. nr 3). Såsom en fjärde källa kan Per Brahes lutbok från 1620 betraktas. De vanligaste danserna i Sverige voro enligt dessa notböcker: pavaner, galliarder, couranter samt tyska och polska danser. Särskilt de i Vulpii Cantiones upptecknade danserna äro intressanta, alldenstund de huvudsakligen äro engelska. De engelska instrumentisterna voro vid denna tid de i hela Europa mest omtyckta, och Sverige kunde så mycket lättare lära känna deras musik, som vid det närliggande danska hovet just då flera framstående engelska musiker vistades. Av de utländska instrumentalkompositörerna voro i Sverige omkring år 1600 lutspelarna John Dowland, Diomedes och Boquet mest kända. Under den nya tidsåldern, som sedan följde, mottog även adelsmännens musik starka intryck från utlandet, och skickligheten å musikinstrument steg så högt, att de unga svenska adelssönerna ej blott kunde försvarligt spela luta utan även klavér.

Utanför herreklassen begynte borgarklassen visa ett större intresse för tonkonsten. Överallt hörde det till god ton att kunna traktera ett musikinstrument, och vid fester i hemmen i städerna borde alltid stadsspelmännen eller stadsorganisten låta höra musik.

Under den nya tiden blev musiken en kulturfaktor av betydelse, varmed följde djupare kunskap, större teknisk färdighet och intensivare lust till egen inhemsk kompositorisk produktion.

---

1. Musica Rex Johannes valde delectabatur, unde versatus fuit ipsemet in musica chorali, et musicam semper ad mensam habuit (Palmsk, saml. N. I. T. VII s. 199).
2. Den ofta upprepade uppgiften efter P. Wieselgren (Sv. sköna Litteratur III: 404), att kompositioner av Torstenius skulle befinna sig i Riksarkivet och Operabiblioteket, är falsk.