Svensk musikhistoria/4

[ 42 ]

4. Reformationstidens kyrko- och skolmusik.

Vi få i stora drag tänka oss den protestantiska kyrkomusikens utveckling under 1500-talet såsom i början skeende relativt snabbt, sedan långsammare och till sist flytande ut i en ren katolsk motrörelse för att vid 1600-talets början åter slå om till förmån för tysk protestantisk tradition.

I yttre hänseende kan denna utveckling följas i samband med språkförändringen från latin till svenska som textunderlag för sången. I början ivrade man för modersmålet, men efter hand lät man latinet stå kvar; särskilt för skolornas skull erkändes latinet såsom särdeles lämpligt för kyrkosången. Först med 1600-talet utträngde långsamt modersmålet åter det lärda språket.

Ett annat område, där även protestantiska tankar kunna följas, är psalmsångens. Först ivrade man för införande av lutherska psalmer i stället för antifonerna, men även här tog man snart tillbaka och nöjde sig med att föreslå en del andliga sånger att ersätta antifonerna. Med 1600-talet inträdde åter ett omslag till förmån för den lutherska sången.

Den stora definitiva kyrkomusikaliska förändringen [ 43 ]ägde därför rum först med 1600-talet och då knappast förrän under andra och tredje årtiondet. En viktig orsak till denna sena reformering var närmast svårigheten att i tryck sprida någon lämplig normerande sångbok. Nottryck förekom under 1500-talet mycket litet i Sverige, och först med 1600-talet erhöllo landets egna boktryckare större färdighet att trycka noter. Att i handskrift sprida en normgivande sångbok var så gott som alldeles omöjligt, lika väl som en i ord uttryckt sångordning i alla dess detaljer var otänkbar. Man måste följaktligen nöja sig med allmänna anvisningar och lita till vars och ens förmåga och kunskaper.

En viktig orsak till den efter hand långsammare gående utvecklingen torde även vara att söka i den kraftigt insättande motreformationen under Johan III:s tid. Denna katolska rörelse hade ett kraftigt stöd i den gamla medeltida traditionen. Man hade ännu sina gamla kyrkosångböcker från katolska tiden i behåll. Där funnos inga tillfälliga förändringar eller några på måfå insatta nymodigheter. De representerade det fasta och stabila gent emot det osäkra och tillfälliga i den protestantiska traditionen. Att det med 1600-talets andra och tredje årtionde blev annorlunda, berodde till stor del på den livligare förbindelsen med protestantiska länder i Tyskland och den allt målmedvetnare protestantiska kursen inom kyrkan med front mot allt katolskt såväl i ritual som sång.

Vi vilja nu följa denna utveckling under hundra år framåt, 1530—1630, och begynna därvid med den särskilt påtagliga och iögonenfallande lutherska förändringen med avseende på psalmsången i stället för antifon- och sekvenssången.

[ 44 ]

Den första nya högmässoritualen utgavs år 1531 av Olaus Petri. Kyrkosången fick här lida vidlyftiga inskränkningar. Genom den dagliga kursens bortfallande förlorade Antifonariet helt och hållet sin forna betydelse, men även Gradualet blev inskränkt till ett minimum. Den gamla Introitusantifonen bortföll, och högmässan inleddes i stället med läsning av en Davids psalm; den forna Gradualantifonen fick lämna plats för en läst eller sjungen sång: efter evangeliet blev Symbolum apostolicum även läst; Offertorieantifonen försvann fullständigt, och Communitioantifonen ersattes av en psalm; av övriga sånger lämnades frihet mellan läsande och sjungande av Sanctus. Av Gradualets väsentligaste delar, antifonerna i Introitus, Graduale, Offertorium och Communitio, fanns således ej en tillstymmelse kvar. Någon ersättning för allt detta gavs så gott som ej. För de eljest för lutherska kyrkan så karakteristiska psalmerna var ej heller någon större plats given. Under det Luther i sin Deutsche Messe av 1526 låter högmässan inledas av en andlig sång, börjar Olaus Petri sin med läsning av en Davids psalm. Luther föreskriver i Gradualantifonens ställe en sjungen sång, Olaus Petri lämnar frihet mellan tal och sång; enligt Luther skulle Credo i versifierad omskrivning sjungas, enligt Olaus Petri endast läsas. Olaus Petri skiljer sig således i musikaliskt hänseende såväl från katolicismen som lutherska protestantismen. Följden av allt detta musikens utestängande blev, att man efter någon tid så mycket kraftigare begynte längta efter gamla medeltidssången. Redan i bihanget till 1537 års upplaga av mässan tillstaddes att understundom sjunga Introitus och Graduale på latin. I 1548 års upplaga infördes för första gången psalmen “O rena Guds lamm oskyldigt“ strax efter Agnus Dei. En grundlig revision undergick mässan först 1571 genom Laurentius Petri. Man hade då länge önskat att få medeltidssången tillbaka. [ 45 ]{{m\|Laurentii revision gick nu i musikaliskt hänseende ut på en sammansmältning av gamla medeltidssången med den lutherska kyrkosången. Såsom inledning till mässan föreskrives nu för första gången en andlig sång till ombyte för den latinska Introitus; i Gradualets ställe föreslås likaledes en svensk psalm omväxlande med antifonen; dessutom anbefalles i samband med Gradualet “kristliga sekvenser“ särskilt på de större helgdagarna. Detta var i synnerhet viktigt, alldenstund katolska kyrkan själv visade sig mindre gynnsamt stämd mot sekvensen och vid sin mässordnings revision förkastade alla utom fem. Det efter Gradualet följande Symbolum apostolicum skulle i städerna sjungas. Såsom fullständigt nytt inträder strax före predikan en sjungen psalm. Ett utmärkande drag för denna kyrkoordning är dess vacklan mellan den gamla medeltida kyrkosången och den lutherska. Försiggår mässan på latin, har gamla medeltidssången företräde, sjunges den däremot på svenska, föredrages den lutherska psalmsången. Det var denna vacklan, som skulle bliva så olycksdiger för framtiden. Då nämligen Johan III:s katolska reaktion inträdde, fann den på musikens område föga hinder att övervinna, enär gamla medeltidssången ju redan i kyrkoordningen av 1571 i huvudsak var tillåten. I 1575 års Ordinantia stadfästes därför visserligen endast kyrkoordningen av 1571: man gav blott företräde åt latinska sången. Bland enskilda mindre nyheter märkes inrättandet av en svensk psalm strax efter predikan. I Liturgien 1576 dragas de närmare konsekvenserna ur Ordinantian. Introitusantifonen återställes i sitt förra skick i alla stadsförsamlingar, men på landet får svensk psalmsång brukas i stället. Efter predikan införes den gamla Offertorieantifonen. Sanctus återställes i sitt medeltida utförande såsom växelsång. Den prästerliga mässningen, vilken i föregående mässordningar ansetts mindre väsentlig, fick ökad betydelse. Efter [ 46 ]Johans död inträdde ett hastigt omslag. Den katolska reaktionen följdes av en ny kalvinistisk strömning, utgående från konung Karl IX. Första steget var Liturgiens förklarande för katolsk villfarelse. Konungen sökte emellertid att genomdriva en ny kyrkoordnings utarbetande på kalvinistisk grundval. Då detta ej lyckades, författade han själv år 1602 en kyrkoordning för hovförsamlingen. Snart måste likväl denna indragas, och en kommitté tillsättas för utarbetandet av en ny gudstjänstordning, vilken 1611 antogs och 1614 utkom i tryck. Med denna var reformationstidens ordning för gudstjänsten definitivt bestämd. Introitus- och Gradualantifonen kunde fortfarande sjungas, men anvisning lämnades till några svenska psalmer, som lämpligast skulle kunna utföras i stället. I Laudamus’ plats föreslogs för första gång “Allenaste Gud i himmelrikt“. Angående psalmen före predikan skedde närmare bestämmelser. Gudstjänstens avslutning blev först nu en sjungen psalm. Förutom den vanliga ordningen, då nattvard hölls, upptog handboken även en annan förkortad, i det fall inga nattvardsgäster infunno sig.

Den utveckling, som svenska kyrkomusiken under reformationstiden genomgått, var härmed avslutad. På dess första stadium var musiken så gott som inskränkt till Ordinarium missæ. Därefter följde motrörelsen, då Gradualet återinsattes i sin rätt dock under inskränktare former. Tredje steget var den tyskprotestantiska psalmsångens införande vid sidan av medeltidsformerna, och slutligen sista stadiet, då tyngdpunkten förlades till lutherska koralen. Av betydelse för musikens utveckling var latinska och svenska språkets förhållande till varandra. I första kyrkoordningen av 1531 var stor vikt lagd på, att svenska språket användes. Redan i upplagan 1541 återinsattes latinet vid sidan av svenskan. En naturlig [ 47 ]följd av latinska språkets återställande var, att även medeltidssången fick högre anseende. Kyrkoordningen av 1571 lämnade endast ett svagt företräde åt det svenska språket: “Till församlingens förbättring må sångerna icke alltid ske på latin“. Under Johan III:s regering fick latinet avgjort företräde, endast de nya psalmerna blevo tillåtna att fortfarande sjungas på svenska. Med 1614 års kyrkoordning blev svenska språket det förhärskande, ehuru latinet ej helt förbjöds. Ordinarium missæ förblev under hela reformationstiden svenskt.

För kyrkomusikens ordnande blev det en trängande nödvändighet att i tryck utgiva lämpliga sångböcker. Redan i 1541, 1548 och 1557 års upplagor av mässan hade notlinjer tryckts till prefationen, på det att noterna skulle kunna skriftligen införas. Av Laurentius Petri ha vi nu den första musikaliska handboken för kyrkosången: En liten Sångbok. Den trycktes först i en folioupplaga något före 1553 (exempl. i k. b. och Link. b.), sedan i en kvartupplaga år 1553. Om något verkligt nottryck kan ej bliva tal, ty noterna måste skriftligen införas på tryckta linjer. Förutom Ordinarium missæ omfattar bokens musikaliska del endast de vanliga hymnerna på större helgdagar samt några sekvenser. 1572 års psalmbok hade notlinjer tryckta till 6 psalmer (ex. i Upps. b.). De första tryckta noterna, ej blott linjerna, förekommo i psalmboken av 1586. Här har dock endast “Tron“ tryckta noter (ex. i k. b.). Samma nottryck återkommer i 1610 års psalmbok (Upps. b.). Båda trycktes i Stockholm hos Andreas Gutterwitz, vilken således har äran att vara Sveriges förste nottryckare. Efter 1610 blevo nottrycken allt vanligare. Redan i 1614 års [ 48 ]kyrkohandbok finnes tryckt i noter såväl nattvardsmässan som en utgångspsalm: “Gud gifvom vårom konung och all öfverhet“. Psalmboken två år senare “präntad i Uppsala av Eskil Matzon“ (ny uppl. 1623 tryckt i Sthlm) har ej mindre än 16 psalmer med melodier. Laurentius Jonae psalmbok av 1619 (tryckt i Sthlm) hade ända till 58 andliga sånger med melodier. Alla dessa böcker äro dock att räkna som vanliga böcker med en mindre del här och där inströdda noter. Den första verkliga “notboken“ i egentlig mening är däremot den 1620 i Uppsala utgivna kyrkosångboken: Liber cantus in quo glorificationes hoc est Kyrie et Venite nec non: Sequentiæ ac Antiphonæ, in summis et simplicibus festis, atque diebus Dominicalibus usitatæ, continentur. 1623 följde i tryck en liknande “Liber cantus“ i Växjö, endast avsedd för stiftets kyrkosång. Förutom Ordinarium missæ omfatta dessa båda böcker de förnämsta Introitus- och Gradualantifonerna samt sekvenserna.

Det för reformationstidens kyrkomusik mest utmärkande draget var införandet av psalmsången. I Sverige skedde detta endast ytterst långsamt. 1531 års mässordning känner endast till gradualpsalmen. 1548 inträder för första gången “O rena Guds lamm oskyldigt“. Gudstjänstens inlednings- och predikopsalm tillkomma 1581. Psalmen efter predikan framträder 1575 i Ordinantian. Slutligen år 1614 “Allenaste Gud i himmelrik“ samt utgångspsalmen. Härmed är den sångordning skapad, vilken vi ännu i dag äga. Reformationstiden lämnade tämligen fritt val av psalmer i mässan. I gradualets ställe föreslår 1531 års mässordning psalmen “om Guds budord“ (Den, som vill en kristen heta). Som inled[ 49 ]ningpsalmer förekomma i kyrkoordningen 1581: “Af djupsens nöd“, “Fader vår som i himlom äst“, “O Fader vår“, “Nu bedja vi“. Predikstolspsalmer voro: “O du helge Ande kom“, “Nu bedje vi“ samt vid jultiden “En jungfru födde“; Ordinantian bestämmer predikopsalmen till att endast vara Veni sancte spiritus. Efter predikan föreslår varken Ordinantian eller mässordningen av 1614 någon särskild psalm. Avslutningspsalmer äro enligt 1614 års mässordning: “Förläne oss Gud så nådelig“, “Gud gifve vår konung“. Till dessa psalmer kom sedan efter Gradualet sekvensen. På juldagen var det Grates munc omnes eller Lætabundus, på påskdagen Victimæ paschali.

Verkliga koralböcker i vår mening finnes ej i Sverige förrän på 1700-talet. Dessförinnan fick man nöja sig med “koralpsalmböcker“ d. v. s. psalmböcker med här och där tryckta noter. Den första psalmboken i denna mening är 1616 års kyrkosångbok med 16 psalmmelodier. Alla dessa återfinnas i de flesta psalmböckerna från 1600-talet och upptagas även i koralpsalmboken av 1697. En ny upplaga med alldeles samma melodier (blott meddelade i en annan ordning) utgavs i Stockholm 1623. Av de egentliga psalmböckerna kunna sedan nämnas P. J. Rudebecks Enchiridier, vilka från och med 1622 utkommo i en mängd upplagor. Här förekommer dock endast “Tron“ med noter (i tvåkörig sättning). Någon psalmbok med nottryck utkom sedan ej förrän J. Arrhenii “Psalmeprov“ år 1689 (ny uppl. 1691). För den enskilda andakten trycktes 1619 en samling andliga sånger av H. L. Rhezelius (samlade av fadern Laurentius Jonæ), vilka dock ej upptogos bland kyrkans psalmer. Hovkapellmästaren J. Thorstenius lär 1602 ha utgivit en reformert psalmbok [ 50 ]efter Lobwasser (Davids psalmer på rim) med noter, men den tycks ha förkommit.

De musikaliska kyrkohandböckerna i tryck från 1500-talet lämna oss endast en ytterst begränsad underrättelse om kyrkomusiken. De omfatta sammanlagt knappast mera än Ordinarium missæ samt några medeltidshymner. Då något verkligt nottryck i dem ej alls förekommer, begränsas deras värde än ytterligare. Först kyrkohandboken av 1614 har nottryck och då endast till nattvardsmässan. En djupare inblick i kyrkomusiken lämna de handskrivna sångböckerna. Lyckligtvis äro dessa till en del synnerligen omfattande. Största antalet musikhandskrifter från 1500- och början av 1600-talet omfatta Ordinarium missæ. Jämte detta förekomma ofta hymner samt Introitus- och Gradualantifoner. Antifonariet är så gott som alldeles försvunnet. Endast i en och annan handskrift kunna vi återfinna rester därur.

De viktigaste handskrifter från 1500-talets första hälft äro Bjuråkers Mässbok och “Ordo canendi in templo“ (K. b.). Den förra innehåller delar ur Ordinarium missæ jämte några sekvenser och antifoner. Texten är genomgående svensk. Ordo canendi är mera omfattande. Förutom accentussången, delar ur Gradualet och Ordinarium missæ träffa vi ett stort antal hymner till större delen på svenska. Från senare delen av 1500-talet finnas flera handskrifter av vikt. Den omfångsrikaste är Tunhems sångbok (Skara b. mus.-hdskr. 2) skriven av Nicolaus Torchillus 1581. Den 496 folioblad omfattande boken är en synnerligen rik och mångsidig samling kyrkosånger såväl från medeltiden som reformationstiden. Förutom accentussången, Ordinarium missæ samt antifoner finnes en större samling hymner. Endast Ordinarium missæ är på svenska. [ 51 ]Jämte denna handskrift kunna nämnas följande: Från mitten av 1500-talet en sångbok (Upps. b. c. 505) innehållande Ordinarium missæ, antifoner på helgdagar samt några psalmer, till större delen på svenska: en sångbok från Nordsholm, skriven år 1555 (Upps. b. c. 418), givande antifonerna på helgdagar; Liber cantus (K. b. Brocm. 190) omfattande Ordinarium missæ jämte hymner; Liber officium från slutet av 1500-talet (K. b. Sv. Mus.-hdskr.) innehållande passionsmässan fullständig samt Ordinarium missæ jämte några hymner, dessa senare huvudsakligen på svenska, den övriga delen på latin; en sångbok skriven 1584 för Arvika kyrka av en Knut Kristoffersson från Norrköping (Karlstads lärov.-b.) innehåller huvudsakligen ottesången under jul och påsk (antifonsång efter medeltidstradition) samt några få hymner (84 blad m. noter; 7 melodier återfinnas i koralpsalmb. av 1697). Från början av 1600-talet hava vi en sångbok från Vadstena (Link. bibl. teol. 226) omfattande delar ur passionsmässan, antifoner och hymner. Utom dessa nämnda mera omfångsrika handskrifter finnes en mängd andra, innehållande mindre utdrag ur kyrkosången.\|95}}

I melodiskt hänseende bibehölls medeltidens sångsätt under hela 1500-talet oförändrat. Den prästerliga mässningen inskränktes väl till en stor del, men några nya recitationsformer infördes ej. Vid passionstiden träffa vi emellertid ett synnerligen intressant musikalisktdramatiskt föredrag av Kristi pinos historia. Bibeltextens ord fördelas på olika personer. Det berättande, historiska, kommer på evangelistens roll, de direkta anförandena tilldelas särskilda personer, vilka agera Jesu, Petri, Judas’ o. a. roller; folkets röst utföres av en fyrstämmig kör. Denna dramatiserade anordning är huvudsakligen hämtad från medeltidens mysterier. Den fyrstämmiga körsatsen tillhör där[ 52 ]emot reformationstiden. I flera handskrivna mässböcker finnes detta sångsätt vid Kristi pinos historia infört.

De psalmer, vilka i Sverige förekommo under reformationstiden voro dels gamla medeltidshymner, dels nya av svensk härkomst, dels ock från utlandet komne. Ej blott för kyrkan utan även för hemmet fick psalmen betydelse. Bland de för den enskilda andakten avsedda psalmerna träffa vi isynnerhet dem, vilka under medeltiden i klostren sjungits vid bönetimmarna: Prim, Ters, Sext, Non och Kompletorium. I reformationstidens psalmbok blevo sådana sånger till “psalmer att sjunga vid solens uppgång, vid måltidstimmarna och vid solens nedgång“. Förutom dessa funnos sånger vid enskilda tillfällen, under olika årstider m. m. De rent svenska psalmmelodierna från reformationstiden äro ej få. Av de mest omtyckta kunna nämnas: “Den signade dag, som vi nu här se“ samt de från latinet översatta: “En riker man“ och “Den lustige tid nu är“. Jämte de gamla medeltidshymnerna och nya av svensk härstamning riktades den svenska sångskatten med flera utifrån införda. Lutherska psalmboken blev naturligtvis härvidlag av största betydelsen. Särskilt från Erfurt-Enchiridiet 1524 låntes flera melodier. Genom den tyskprotestantiska kyrkan i Stockholm kom svenska koralen att stå under mera direkt tyskt inflytande. Den tyska församlingen i Stockholm hade år 1605 i Rostock åt sig låtit trycka en särskild samling, “Liber canticorum“, innehållande lutherska kyrkans förnämsta koraler, vilken samling till 1683 kvarstod som dess officiella psalmbok. Här kunde svenskarna grundligare lära känna den lutherska psalmsången. Från reformert håll mottog svenska kyrkan särskilt under Karl IX starka impulser. Karl lät föranstalta [ 53 ]en svensk versifierad upplaga av Lobwassers tyska översättning till Goudimels psaltare, och uppdrog åt sin kapellmästare Torstenius Johannes att anordna melodierna därtill år 1602.

En liten sångbok 1553

Utförandet av kyrkosången i Sverige synes under större delen av 1500-talet ha tillfallit en särskild kör av skolgossar. Kyrkoordningen av 1571 talar endast om körens och prästens sång, ej med ett ord församlingens. Kort därefter i Ordinantian 1575 höra vi emellertid, att församlingen på sista tiden blivit van vid att sjunga med ej allenast i Tron utan även i andra sånger, som på svenska utfördes av kören. Även i Karl IX:s gudstjänstordning 1602 bestimmes särskilt vid Kyrie, Gloria och Laudamus, att folket och djäknarna skulle sjunga med. Vid tiden för 1614 års handbok kan församlingssången allmänt anses vara genomförd. I denna finnes nämligen särskilt bestämt, vilka sånger skulle utföras “av kören med församlingen“.

Genom församlingssångens införande kom orgeln att spela större roll vid gudstjänsten. Vi finna därför nu flera kyrkor vinnlägga sig om anskaffandet av orgelverk. Även orgelspelskonsten gjorde framsteg och flera organister omtalas för sin skicktighet på instrumentet. Av de kyrkor, vilka redan i medeltiden ägde orglar, fingo några under denna tid nya verk. Linköping, som genom domkyrkans brand år 1546 förlorat sina orglar, lät 1619 uppsätta nytt verk vid västra ingången. Av resterna [ 54 ]efter orgeln i S:t Nikolai kor byggdes en ny vid muren. Storkyrkan i Stockholm lät skänka bort sin orgel av 1498, men uppbyggde i stället 1620 åt sig ett större orgelverk. Visby domkyrka erhöll år 1600 ett nytt instrument med 33 stämmor och 3 manualer. Detta kvarstod ända till slutet av 1700-talet. Flera nya orgelverk omtalas från denna tid så i stad som på land. Inom huvudstaden fick Riddarholmskyrkan orgel 1574. Konung Karl XI lät bortskänka detta till Kungsholmskyrkan. Tyska kyrkan hade orgel redan på 1590-talet. Ett nytt verk med 18 stämmor upprättades år 1608, vilket 1625 tillöktes med 8 stämmor. I Västerås’ domkyrka uppsattes 1615 av den från Tyskland i början av 1600-talet till Sverige inkomna orgelbyggaren Paul Müller ett orgelverk i koret, vilket instrument redan 1627 tillöktes med några stämmor. Det kvarstod intill 1758. I Strängnäs domkyrka omtalas orgel på 1570-talet. I Hedemora omnämnes 1535 en “Nils orgellekare“. Kyrkan erhöll 1590 en positivorgel, vilken 1634 ökades med 14 stämmor. Grenna fick 1616 orgel. Orgellekare omtalas dessutom i Söderköping år 1545, i Vadstena 1555, i Skenninge 1629. Av lantförsamlingar finna vi 1554 orgel i Hara socken av Uppsala stift, 1572 i Skultuna kyrka av Västerås stift.

Orgelspelarens uppgift var dels att intonera sångpartierna dels att utföra självständiga musiknummer. Något psalmsången beledsagande orgelspel kände reformationstiden ej. Av orgelspelare omtalas vid Uppsala domkyrka 1547 “Jakob organist“ och 1554 Joachim Harmens. Av alla församlingar vinnlade sig isynnerhet Tyska kyrkan i Stockholm om anskaffandet av framstående organister. Den förste orgelspelaren var Johannes Scherkewitz, [ 55 ]vilken under tiden 1590—92 skötte tjänsten. 1595 träffa vi som organist M. Paulsson, son till en orgelbyggare i Stockholm med samma namn; 1596—99 Per Andersson, 1604—6 Sabinus Frederus, 1609 Christianus. Efter honom följde en viss Andreas, som inkallats från Tyskland. Han avgick redan år 1610. Hans efterträdare blev David Ebel, vilken förut allt sedan år 1609 varit lärare i sång vid tyska skolan. Ebel kvarstod som organist till 1624. I febr. 1625 kallades Andreas Düben från Leipzig, då redan sedan 4 år tillbaka medlem av hovkapellet, att innehava posten som organist. Med honom började tyska kyrkans glansperiod på musikens område.

Den högre konstmusiken uppbars, under den tid vi här behandla (1530—1630), huvudsakligen av skolorna, vilka med reformationen fingo en mera självständig ställning än förut. Redan från början ålåg det skolgossarna att uppehålla kyrkosången och detta så mycket mera, som församlingssången ännu var föga utbildad. 1571 års kyrkoordning, som, författad av Laurentius Petri, och spridd i handskrift, faktiskt tillämpats sedan slutet av 1540-talet, stadgar: “Den ordning, som behöves till sången i kyrkan, skola skolmästarna icke heller förgäta, utan alltid låta tillskicka sig vissa officiales, horistas, rectores, lectores, versicularios (benämningarna avse olika uppgifter vid utförandet av den liturgiska sången) etc., vilka sig därpå i tid öva, så att de måga varda i saken färdiga; sammalunda ock cantores in figurativis (sångare för den flerstämmiga konstmusiken), när någon stor högtid tillstundar. Dessa skola heller icke oövade framkomma“. Ordinantian av 1575 betonar, att hymner, antifoner och responsorier böra [ 56 ]i skolorna av skolmästaren förklaras, att ungdomen må förstå det de sjunga.

Då sången i kyrkan skulle uppehållas av skolgossarna, fick undervisningen även byggas på en bredare bas än nu, så mycket mera som den flerstämmiga sången (“musica figurativa“ eller “discant“) var vida oftare förekommande än i våra dagar. Ej nog med att de ordinarie festdagarna hade flerstämmig musik, även de vanliga söndagarna hade sådan under vissa omständigheter. Så heter det t. ex. i en skolstadga från Nicolai skola i Stockholm: “Discant sjunges ordinarie om högtider; däremellan den, som begär discant, give, förrän skolans instrumenta musica uttagas, till skolan, vad honom synes efter sedvanan.“

1500-talets skolor voro i allmänhet både små och fåtaliga, men även de minsta lade vikt vid sången. Elementarundervisningen erhöll lagstadgad organisation genom 1571 års kyrkoordning efter mönster av Melanchtons skolplan för Sachsen. Skolan indelades i fyra klasser med ofta endast en till två lärare. Läroämnena voro kristendom, latin, skrivning och sång. Undervisningen begynte kl. 5 på morgonen med sång och slutade kl. 5 på eftermiddagen också med sång. Laurentius Petri Gothus meddelade särskilt i sin skolkatekes av 1576 (k. b.) de brukliga morgon- och aftonpsalmerna: “Veni sancte spiritus, reple tuorum“ (nya psb. nr 132) vid morgonbönen, “Christe, qui lux es et dies“ (g. psb. nr 364) vid aftonbönen. Såsom reservpsalmer upptagas “Jesu, nostra redemptio“ (g. psb. nr 175) och treenighetspsalmen “Serva Deus verbum tuum“.

Varje dag skulle en hel timme anslås till övning i sång och musik och enligt tysk sed bestämdes [ 57 ]middagstiden 12—1 därtill: “Strax efter måltid ifrån det tolv slår intill ett slår, skola allesamman, som lyda under den andra, tredje och fjärde kretsarna, övas in musica, både chorali (enstämmig sång) och figurativa (flerstämmig körsång). Icke att de allena sjunga ex usu (praktiska sångövningar) utan att de ock på samma tid varda undervista “in rudimentis musicæ (musikteoriens elementer)“. På söndagen skulle de sedan sjunga vid ottesång (matutin; mest på latin), högmässa och aftonsång (vesper; ävenledes mest på latin), och efter aftonsången skulle man förhöra, ”särdeles dem, som icke ännu mycket äro övade, i ’tropi tonorum musicalium’ (kyrkotonarterna) och ’intonationes psalmorum’ (recitativformlerna för de nio kyrkotonarterna)“.

Sångundervisningen hade dubbel betydelse vid skolan. Den utgjorde å ena sidan en fortsättning av den medeltida, rent prästerliga utbildningen; och då mycket av den gamla liturgiska sången levde kvar i den protestantiska kyrkan, måste också skolgossarna, som ju i första hand ville utbilda sig till präster, lära sig denna; men å andra sidan hade sångundervisningen till uppgift att stödja församlingssången, och därtill krävdes övning även i sjungandet av de nya lutherska sångerna (vad vi kalla psalmer), vanligen enstämmigt, någon gång på högtidsdagar flerstämmigt (in figurativis).

Någon närmare inblick i musikundervisningen erhålles först med 1600-talets mera utbildade skolplan. Skolordningen av 1611 indelade skolorna i dels lägre provinsialskolor (trivialskolor), dels högre katedralskolor (gymnasier), av vilka de förra skulle hava fyra och de senare tre klasser. Varje klass hade i allmänhet sin särskilda lärare. De båda högsta lärarna, [ 58 ]rector och conrector, voro vanligen ledare av musikövningarna, åtminstone i de övre klasserna. I de lägre fingo klasslärarna själva leda sången. Skolordningen föreskriver särskilt, vilka delar av musiken, som skola läras i varje klass: I första Davids och Luthers psalmer under klasslärarens ledning, i andra den liturgiska koralsången, särskilt mässans delar (Kyrie, Venite) även under klasslärarens ledning; i tredje och fjärde lärde man sedan de svårare liturgiska kyrkosångerna, såsom antifoner, responsorier och flerstämmig sång, under rectorns, conrectorns eller högste klasslärarens ledning. På söndagen skulle liksom förut förhör äga rum, och bestämdes detta till kl. 12 på dagen (förut efter aftonsången).

De läroböcker i musik, som skolorna betjänade sig av, voro ej överallt desamma. 1611 års skolordning föreskrev i trivialskolans tredje klass ett “Compendium musices” utan namngiven författare, i fjärde klassen “Musica Henrici Fabri“. Denna sistnämnda musikbok av Henrik Faber kan ej vara någon annan än denne författares för tyska skolor avsedda bok “Compendiolum musice pro incipientibus“, vilken under tiden 1548—1665 upplevde ej mindre än 37 upplagor. I svenska skolbibliotek förekomma dessutom musikläroböcker av J. Burmeister, G. Shaw och N. Listenius. En direkt för svenska skolor avsedd lärobok i musik utgavs 1622 från Reusners tryckeri i Stockholm av dåvarande kyrkoherden och kontraktsprosten i Häradshammar, Linköpings stift, förre rektorn vid Söderköpings skola, Laurentius Laurinus (f. 1573; † 1655). Bokens titel lyder: “Musicæ rudimenta pro incipientibus necessaria. Svetica interpretatione illustrata.“ Texten är både på latin och svenska. Indelningen är följande: [ 59 ]I klaverna, II stämmor, III sången, IV hexachordet, V noternas valör, VI noternas förhållande till varandra.

För den praktiska sångövningen fick man mestadels nöja sig med handskrivna sångböcker. En sådan från 1620-talet för den enstämmiga sången är den i Västerås skolbibliotek förvarade samlingen med titeln: “Hymni svetici tum latini in schola Calmariensi usitatissimi", alltså de i Kalmar skola mest brukade hymnerna på svenska och latin. Den innehåller 36 koralmelodier, de flesta gamla medeltida hymner vid jul, påsk och pingst. Samlingen står nära den 1619 av Rhezelius utgivna sångboken.

För den enstämmiga och enklare flerstämmiga musiken utom allmänna gudstjänsten hade man en särskild för svenska förhållanden utarbetad sångbok att tillgå. Den finske studenten och adelsmannen Theodoricus Petri Ruuta hade under sin studietid vid Rostocks universitet 1582 samlat och utgivit en notbok “Piæ cantiones“. Vi ha redan nämnt den i samband med medeltidens cantionsång och mensuralmusik. Boken omfattar, sådan den föreligger i denna första upplaga, 73 sånger, fördelade på 11 grupper, först sånger vid jul-, påsk- och pingsthögtiderna, sedan sånger direkt avseende skollivet. 61 sånger äro enstämmiga, och av de övriga 12 äro 7 tvåstämmiga, 3 trestämmiga och 2 fyrstämmiga. Som vi förut påpekat, äro de flerstämmiga i en sättning, som genast framhäver dem som rena medeltida produkter. På 1500-talet stod den flerstämmiga satsen på en betydligt högre ståndpunkt. Vi måste således beundra mera utgivarens pietet att oförändrat medtaga dessa gamla sånger från en redan då svunnen tid än hans pedagogiska förmåga. En ny reviderad [ 60 ]upplaga avpassad efter skolans direkta krav blev därför snart en nödvändighet, så mycket mera som sångboken trots sin omodernhet blev i hög grad omtyckt i svenska skolor. Den nya upplagan reviderades, vad de enstämmiga sångerna beträffa, av rektorn vid Viborgs skola Henrik M. Fattabur. De flerstämmiga sångerna anpassades efter de nya metoderna för harmonisering av kantorn i Rostock, M. Daniel Frederici. De ordnades därvid i två grupper: tvåstämmiga (5 sånger) och fyrstämmiga (6 sånger).

Sin måhända främsta betydelse erhöll Piæ cantionessamlingen såsom hjälp vid sockengången. Allt sedan medeltiden hade det varit sed, att skolgossarna vid de stora högtiderna vandrade omkring i närgränsande socknar för att sjunga och som tack erhålla penninggåvor till hjälp i studierna. Sockengången krävde mycken tid och långa övningar. Den förnämsta vandringen, den s. k. lussegången (Luciegången) ägde rum några veckor före jul, och musiken vid denna spelade en så stor roll, att en hel vecka dessförinnan anslogs åt idel övningar i musik och sång. Den kallades därför ’sångveckan’. Skolgossarna voro, då de sjöngo i byarna, anförda av sina sånglärare, men jämte dessa fanns en mängd andra ledare. Överinseendet över de influtna penningmedlen tillkom en notarie, vilken även utom själva sockengången hade rätt mycket med musiken att skaffa. Han skulle övervaka lärjungarnas sång i kyrkan och ibland även leda den. Varje stämma hade en av lärjungarna själva vald præcentor, som skulle hålla ordning inom stämmorna och därför erhålla något större andel av penningarna än de andra. Näst ’lussegången’ hade ’sommarsjungandet’ största [ 61 ]betydelsen. Sången hade vid denna kringgång en mera festlig och glättig karaktär. Enligt gammal tradition skulle en majfest firas den första maj, men den uppsköts i regel en eller annan vecka, så att något grönt fanns i skogarna. Den vanliga sången var den av danske skolmannen Mårten Borup författade och i Piæ cantiones upptagna vårsången “In vernali temporis“. Från Örebro skola ha vi från år 1616 en beskrivning på en sådan fest, vilken den 18 maj firades, på samma gång en sommar- och blomsterfest som en pingstfest. Man tågade först till skogen för att plocka eklöv och binda kransar. Sedan samlades man vid “södra ekskogen“ och tågade under procession in i staden sjungande: “O Gud vi love dig.“ Vid torget delade sig ungdomen i två körer, av vilka den ena gick åt norra, den andra åt södra sidan av torget. Sålunda fördelade sjöngo körerna en 8-stämmig sång: “Ego flos campi“ och därefter: “Gud vare oss barmhärtig och mild.“ Sedan två verser av denna sång sjungits och den tredje börjats, skred tåget in i kyrkan i samma ordning, som man kommit, varefter ytterligare några sånger följde.

Av denna beskrivning framgår även, att man ej nöjde sig med Piæ cantiones’ 2—4-stämmiga sättning utan sträckte sig ända till 8-stämmiga körer, ja till och med hade fått en viss uppfattning av venetianska skolans dubbelkörsättningar. Våra skolbibliotek ge oss även en föreställning om den högre konstsångens ståndpunkt. En mängd nottryck från 1500-talet finnas ännu i behåll, och att döma av det slitna skick, i vilket de nu befinna sig, ha de använts mycket flitigt. Till dessa tryckta böcker kan läggas en minst lika talrik samling handskrivna sångböcker, [ 62 ]där en del sånger jämte den latinska originaltexten har underlagd svensk översättning. Tidpunkten, då dessa böcker befunnit sig i biblioteket, anges därjämte genom en del på pärmen skrivna data.

Genom att nu ställa samman våra tryckta och handskrivna böcker kunna vi tämligen noga bestämma, vilka kompositörer, som varit mest omtyckta av Sveriges skolungdom under den tidsålder vi här behandla. Vi iakttaga då genast en viss enhetlighet i valet av musik och även av musikkrets. Alla med få undantag äro kompositörer, vilka ha anställning i Tyskland. Under 1500-talet äro några givetvis italienare, men även dessa hade nästan alltid några förbindelser uppåt åt Sydtyskland. Texten var regelbundet latinsk eller tysk, ibland med svensk översättning; innehållet utgöres alltid av kyrkosånger, medeltida hymner, antifonmelodier eller andra rent liturgiska texter.

Under 1500-talet dominerade helt och hållet de båda även i Tyskland särskilt populära Orlandus Lassus och Jacob Meiland. Andra omtyckta mästare äro Ivo de Vento, Giaches Wert, Jacob Handl och Alessandro Scandelli. Övergångstiden till den enkla koralsättningen i ren luthersk anda representeras vid de svenska skolorna av: Johan Eccard, Michael Wulpius, Joh. Leo Hasler, Hieronimus Prætorius och till sist vid slutet av perioden Herman Schein. Såsom skolböcker tycks särskilt Erhard Bodenschatz’ “Florilegium portense“ (1618, 21) och samma utgivares “Florigelium selectissimum hymnorum“ (1603) ha varit anlitade.

Alla dessa böcker av de främsta utlandets kompositörer antyda en stor förtrogenhet med samtidens [ 63 ]bästa musik samt även en stor skicklighet i körsång, då mycket av denna musik i våra dagar kräver den största övning för att kunna väl föredragas. Likvisst är denna påtagliga djupa musikkunskap hos skolgossarna ej något för hela perioden lika utmärkande. Från tiden före 1580, alltså första hälften av perioden, är antalet tryck- och handskrifter ovanligt ringa, och av de från senare hälften dominera avgjort 1600-talets första årtionden. Vi ha således att tänka oss i början en viss enkelhet och torftighet i den högre konstmusiken, sedan efter 1580 ett allt livligare intresse för denna gren och till sist med Gustaf II Adolfs regeringstid en påtaglig blomstring över hela landet av den stora kulturmusiken.

Som vi längre fram skola se är detta något utmärkande även för den världsliga musikutövningen, som även den får sin blomstring med Gustaf II Adolfs regering, då hovet föregick med ett särskilt gott exempel, därvid konungens egen person stod dominerande i förgrunden, överallt väckande och intresserande med ett målmedvetet viljande i allt med tro och förvissning om musikens betydelse som kulturfaktor i ett lands andliga daning och utveckling.

Så glädjande denna utveckling än är, finnes dock i allt detta en viss tomhet. Något fattas i detta till synes så rika musikaliska kulturarbete. Ej ett enda kompositörsnamn av svensk härkomst finnes. Kärleken till tonkonsten hade ej ännu varit stark nog att dana egna tonsättare, vilka kunde upptaga och förarbeta det myckna från utlandet mottagna utländska stoffet och dana något eget därav. Här och där framträdde visserligen ett namn med epitetet “componista“, men något om kompositioner av samma [ 64 ]namn höra vi ej. Då en stor fest skulle förhärligas med en musikprestation, nöjde man sig, som Kalmar skola gjorde, då skolgossarna skulle hylla Gustaf II Adolf, när han med sin gemål mottogs festligt: man lät en lärare skriva en lovsång på latin och underlade den en komposition av en tysk mästare.

Likvisst var en lång väg redan tillryggalagd i kulturutveckling, och målet skymtade redan i fjärran: en egen odling med egna ledande män.