Svenska Akademiens handlingar/Äreminne öfver Lennart Torstenson

←  Tal af Akademiens Secreterare, Hr v. Rosenstein
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1786. Första delen

Äreminne öfver RiksRådet och Fältmarskalken Grefve Lennart Torstenson
Gustaf Adolfs anträde till Regeringen  →


[ 245 ]

ÄREMINNE
öfver
RiksRådet
och
FältMarskalken

LENNART TORSTENSON,
Grefve till Ortala.

Skrift, som vunnit Stora Priset i Svenska Akademien 1786.

[ 246 ]

— — — — — — — Om denna Hjeltens ära
Europa häpen än kan evigt vittne bära.


Svenska Friheten.

[ 247 ]En lång och orättvis tystnad har afvändt Svenskars minne från de Hjeltar, som dels omgifvit, dels följt Gustaf Adolph. Det synes som vi hade skytt deras namn[1], då vi förlorat frukten af deras segrar; och att, likasom sjelfva minnet af en försvunnen lycka vore en ny sorg, åtanken af Fäderneslandets förra ära icke borde återkallas, då vi endast sysslosatte oss att med split, oenighet och förföljelser sönderslita det. Men dessa tider äro försvundna; Gustaf Adolphs namn, egnadt af segern och dygden åt odödligheten, har blifvit oss äfven så kärt, som det varit våra förfäder, och upplifvandet af dess lagar, har upplifvat vördnaden för dess dygder.

Sånggudinnorna, helgade till Hjeltars ära, fira nu för första gången den dag, som för ett [ 248 ]hundrade nittio två år sedan, såg födas[2] för Sverige en fader, för Tyskland en befriare. En vördad Lärare[3] tolkar i Herrens Tempel efterverldens tacksamhet för den Gud, som gaf oss en så stor, så god Konung; och då hans namn af religionens väktare upphöjes, af skaldens röst sjunges[4], förgätes ej den Hjelten, som han sjelf danade, som bibehöll och fullbordade dess verk. Vältaligheten bereder sig att tolka Torstensons förtjenster, och ett Samhälle, som förenar rikets yppersta män, med rikets yppersta snillen, med ett ord, Svenska Akademien samlar sig att kröna den vältaligaste. De förnämste medborgare, de skönaste, de vördnadsvärdaste af det kön, som så väl vet att värdera stora gerningar, vänta det utslag, som så upplyste domare skola utfärda. Hvem skulle ej darra vid åsynen af en så ypperlig samling? Jag vågar dock framträda, förundrad sjelf öfver min dristighet; men som Svensk är jag oförskräckt, och som medborgare vill jag uppfylla den skyldighet, att frambära ett fastän svagt rökverk på [ 249 ]det altare, som nu till Torstensons ära upptändes. Ämnet upphöjer mig; jag talar om en Hjelte; hjertats språk är den rätta vältaligheten.

Första Delen.

Carl IX regerade ännu. Sigismund, förskjuten ifrån sitt Fäderne rike, understödd af det folk, som valt honom till Konung, sökte hämnas på Sverige sin egen oförrätt, och på Carl det oskyldiga blod, som på Linköpings torg flutit. Sveriges Adel, delad emellan kärleken för deras Lära och tillgifvenheten för sin lagliga Konung, hatade Carl som en tyrann, men fruktade honom som en stor man: ömmade Sigismunds oförrätt, men ansåg honom ej mäktig att bära Gustaf Erikssons Krona. Detta tänkesätt ökade enskilta olyckan, då det underhöll den allmänna. Man såg medborgare mot medborgare, frände mot frände, broder emot broder strida mot hvarandra, för den Konung, deras kärlek, deras erkänsla eller deras fruktan tvang dem att följa; och alla bidraga till Rikets olycka. Nästan ingen enskilt slägt kunde räkna sig förenad. Om Anders Lennartsson till Forstena[5], stridde vid Stångebro för Carl, såg åter brodern, Torsten Lennartsson, trogen Sigismund, sig tvungen att öfvergifva sitt fädernesland, och till sin moders vård, under sin flykt, anförtro en enda son, ett barn af elfva veckor.

[ 250 ]O du trogne Svenske Riddersman! Om dina ögon kunnat läsa i framtidens bok! Om du kunnat förese, att denne son, detta faderlösa barn, skulle en gång blifva den Hjelten, som tyglade örnens högmod, och för hvars arm Sverges fiender skulle darra, så hade ditt hjerta varit tröstadt, och nöjd med ditt öde, hade du utan sorg följt den väg din trohet dig föreskref.

Margareta Ekeblad, enka af en krigsman, som uppoffrat och förlorat sitt lif[6] emot Rikets fiender, använde all sin omsorg att hos sin sonson fortplanta det hjeltemod, som var ärftligt i Forstena-ätten.

Hela lifstidens öde ankommer ofta på de första intryck, som själen i barndomen erfar. De ämnen, som lifligast måla sig för ungdomens ögon, fästa dess uppmärksamhet, uppelda dess inbillning, och föra dess åtrå att härma det, hvaraf den är intagen. Torstenson, född i ett tidehvarf, då utländskt och inbördes krig sysslosatte allas sinnen, kände en brinnande håg att följa sin farfaders fotspår, och genom krigsbragder göra sig namnkunnig.

Carl IX var död; stor konung, elak medborgare, ypperlig statsman; hård, sträng, tyrannisk, men mån om Rikets heder, dess sjelfständighet; farlig medtäflare, ännu farligare undersåte: den ende af sina syskon lik sin stora fader, [ 251 ]om ödet låtit honom födas till en krona, och skonat honom för att den med våldsverkan förvärfva. Han hade lemnat sitt Rike i krig: emot Polen, som mera traktade att få Lifland, än att återsätta Sigismund på sin förlorade thron: emot Dannemark, som trodde tiden vara inne att nyttja Sveriges invertes oenighet till sina gränsors utvidgande: mot en del af Ryssland, som, förenadt med Sigismund, ville störta Sveriges bundsförvandt, Wasili Schuski, från en thron, den Sigismunds son hoppades, och på hvilken en bedragare[7] hade uppstigit; men som efter Schuskis fall syntes ämnad till en Prins af Vasa huset[8]. Inom Riket var allt i bestörtning, i osäkerhet: trenne Arfförstar, men ingen säker thronföljare[9]: främmande krigsfolk, [ 252 ]obändigt och knorrande, uttömda kassor, upprörd menighet. Ingen förnäm ätt, som ej sörjde en fader, en man, en bror, en son, uppoffrad af Carls hämd. Calmar i Dannemarks våld; Jönköping hotad af Danska härar; och en 17 års Prins det enda hopp att upprätthålla Riket. Men denne yngling är Gustaf Adolph! Han syntes, han uppsteg på thronen, och allt tog ett annat skick. Hans tapperhet emotstod fienden; hans mildhet, hans dygder återvunno medborgaren. Man glömde snart bort Carl IX:s Son, för att endast vörda och älska en ung Prins, begåfvad med alla kroppens och själens egenskaper, danad att frälsa Riket; och snart samlades kring honom deras barn, som mest lidit för Sigismunds sak, och hvilka nu blefvo de tryggaste stöd af Gustaf Adolphs thron. Torstenson, hvilken funnit i sin fasters hus ett skygd, som döden honom i sin farmoders beröfvat, brann af håg att följa den Konung, hvars namn redan uppfyllde Sverige med [ 253 ]förundran. Riksrådet Boo Ribbing för honom till Konungen, och han emottages af honom till kammarsven. Att uppfödas i Gustaf Adolphs hof, var att uppfödas i läger. Freden i Knäryd hade skilt Sverige ifrån en fiende; men Sigismund lefde än, och Lifland var det fält, der hjeltar skulle uppammas.

Gustaf Adolph skyndar till Rigas eröfring; den unga Torstenson följer honom. Rigas murar stormas, och Jan Baner stiger först på muren; han fördrifver fienden, han tager till fånga befälhafvaren; Riga eröfras, och Gustaf Adolph på valplatsen, upphöjer Baner till öfverbefäl. Detta var det första krigsprof, som visade sig för Torstensons ögon; en hjeltes seger, dess belöning, dess tapperhet, hvad uppmuntrande syn för den, som brann af håg för äran! Ett stillestånd sätter snart gränsor för dess åtrå, att vid sin Konungs sida visa sig; men redan hade Gustaf Adolph känt värdet af den yngling han uppfostrade.

Nederländerne voro den tiden skolan för krigs-vettenskapen. Ett folk stridde der emot den mäktigaste Konung i Europa, att befria sig ifrån ett ok, som Hertigen af Albas grymhet och Philip II:s tyranni velat pålägga dem: De hade sitt mod, sin förtviflan, och Wilhelm af Oranien, för att möta Spanska makten, Perus rikedomar och Österrikiska huset. Striden hade [ 254 ]varat i 60 år, och den hade danat stora anförare på båda sidor och en grundelig kunskap. Mauritz af Oranien (Wilhelms värdige son), underhöll det verk fadern börjat, och Spinola, värdig att strida mot en så stor krigsman, bibehöll en del af Nederländerna under Spaniens välde. Det var till denna skola Gustaf Adolph skickade Torstenson med en del af Sveriges unga adel. Gustaf Horn, (redan känd i svenska härarna för en stor anförare, hvilkens olyckor[10]Torstenson skulle en gång utplåna med segrar[11] förde dessa unga riddersmän. Det var under denne store mans uppsigt, och under Mauritz och Fredrik Henriks af Oranien befäl (de mest ryktbare krigshöfdingar på den tiden), som Torstenson i tvenne år stridde. Men stilleståndet med Polen lider till slut, och Gustaf Adolph kallar tillbaka till fäderneslandet dessa unga riddersmän. Torstenson hade redan vid sin Konungs sida och under Prinsen af Oranien visat, att han trädt ur barnaåren. Svärdet (en riddersmans värdigaste kännetecken) var ej den tiden ansedt som en blott prydnad: ungdomen skulle förtjena rätten att bära hederstecken, och då först ansågs den hafva skilt sig vid barndomen; Gustaf Adolph [ 255 ]gör Torstenson till varaktig[12]; ett svärd är honom af Konungens hand gifvit; Lif-fanan af Gardet är honom anförtrodd!

Wallhoffs fält! J kunnen bära vittne af Torstensons tapperhet! Då fienden fördrifven, och soldaten kring Lif-fanan återsamlad, gaf Gustaf Adolph segern, och visade hvad Torstenson en gång skulle blifva. Hans insigt, hans tapperhet föra honom snart till öfverbefäl; då Sigismund, tröttad att fåfängt täfla om en krona, som Gustaf Adolphs dygder honom mera beröfva, än Carl IX:s list och stränghet, slutar ett stillestånd på sex år med en fiende, den han funnit oöfvervinnelig.

Torstenson vänder hem till sitt fädernesland, och anländer knappt förrän Gustaf Adolph anförtror honom artilleriets befäl. Ett större fält öppnar sig för Hjelten; ett fält, på hvilket samtiden och efterverlden skola fästa sina ögon. Frågan är ej mer, hvem af Gustaf Erikssons sonsöner skola bära svenska kronan! det angår Europas öden! det angår Tysklands frihet; och Evangeliska Lärans bestånd!

Andra Delen.

Österrikiska Huset, ur Hapsburgiska bergen utgångit, att uppstiga till den höjd af makt, som under Carl V:te redan hotade [ 256 ]Europa med bojor: deladt efter hans död, men ännu förfärligt, hade genom Ferdinand II:s upphöjelse på kejserliga thronen synts få ny styrka; ty en ärelysten Prins gifver nytt lif åt regements-kroppen, äfven då han, genom sin ärelystnad, sätter den i fara att förkrossas. Tysklands Förstar darrade för dess tilltagsenhet. Retade af dess högmod, uppeldade af religionen till motstånd, voro alla beväpnade, men ej förente. Böhmen hade gifvit första tecken till motstånd, och Fredrik af Pfalz, vald till konung, öfvervunnen, bortdrifven ifrån sin nya thron, hade sett sig beröfvas sina fäderne-länder, och flyktig erfarit, att en olycklig konung är den olyckligaste af menniskor. Dess fall hade ännu mera stärkt Ferdinands makt och ökat Tysklands bojor. Dess förstar, bortjagade ur deras länder, beröfvade deras städer, tvungne i deras religion, utan skydd af lagarna, som föraktades, öfverträddes och förtrampades, hade ändteligen sett sig bringas till den förtviflan, som födes, då hoppet om bättre tider anses för omöjligt. Christian IV, den enda Konung som dristat sig antaga deras beskydd, hade synts, hade stridt, men, öfvervunnen och bortjagad, hade med möda frälst sig genom en neslig fred undan Ferdinands vrede och hämd. Allt syntes förloradt, och Tysklands frihet för all tid fjettrad, då en hjelte, som Ferdinand hade förolämpat, kom att hämna dess egen, dess religions, och Tysklands oförrätt; och allt tog ett nytt anseende.

[ 257 ]Man såg på ena sidan Ferdinand, understödd af Ungern, Böhmen, Italien, katolska Ligan, Spaniens makt, nya verldens skatter: Tilly, Wallenstein, (ännu oöfvervundne) och af 30 års segrar; på den andra åter Protestanterne, som hade sin religion, sin förtviflan, och Gustaf Adolph.

Torstenson, sin Konungs lärling, och i hvars händer dess thordön[13] är anförtrodt, följer honom lik härarnas Gud. Demin, Frankfurt vid Oder, Landsberg, Greiffenhagen: triumffält som voren första ämnen för dess segrar, edra kullramlade murar, edra torn utan försvar, buro förskräckande vittnen om styrkan af hans vrede: edra flyktande invånare spridde ryktet af hans namn kring Tyskland, och detta rykte, som injagade förskräckelse ibland fienden, upplifvade hopp att Ferdinand ej vore oöfvervinnelig. Pommern, Mecklenburg underkasta sig med glädje deras befriares beskydd.

Gustaf Adolph framtågar, Berlin öppnar sina portar; Kurförsten, förundrad att i sin svåger finna en herre, men darrande ännu för örnens thordön, följer Gustaf, och lemnar sina fästen i hans händer. Sachsen, närmare Ferdinands makt, är mera vankelmodigt. Gustaf nalkas, fruktan förvandlas i hopp, och hoppet [ 258 ]stadgas igenom förening med hjelten. Ferdinand, förtörnad att en götisk Prins dristar mäta sin styrka med dess makt, sänder Tilly att hämnas, att straffa, och att på en dag sluta kriget, Tysklands öde, och Gustafs ära: Tilly, trettio års anförare, trettio års segervinnare, som aldrig rönt motstånd, och som förtjent namn af oöfvervinnelig.

Hvart hastar du, förmätne anförare? Du hastar till ditt fall. Du skall på en dag förlora frukten af sextio års möda. Lyckan, som du fäst vid dina fanor, skall rycka sig ifrån dem; segern flyr dig; hon skall förklara sig för den rättmätiga sidan: hon har länge nog tjent makten och orättvisan. En ung Prins, en ännu yngre anförare, äro beväpnade till ditt fall; stunden är kommen, lär att känna dina öfvermän.

Leipzig! du såg för första gången svenska härarne segervinnare, Gustafs mod, Finnarnes[14] tapperhet och Torstensons ära. Det var ej förgäfves Gustaf Adolph hade anförtrott honom artilleriet; han visade på denna märkeliga dag, att han var värd detta förtroende. Gustaf segrade, Tilly flydde, Tyskland upplyfte hufvudet, skakade sina fjettrar, och ansåg sig redan befriadt. J skolen ock blifva det, tappre Germaner! men än återstår mycket att våga; [ 259 ]frukten, att en för hastig förhoppning ej förkolnar eder åtrå att strida; frukten att Kejsarens list förleder er; bibehållen endrägt, förtroende till edra befriare. Eder osämja, edra farhågor[15] äro endast farliga. Ännu tvenne segrar, och örnens styrka är försvunnen.

Gustaf framtågar, och Torstenson förebådar hans ankomst med städers eröfring.

Erfurt, Königshofen, Würzburg underkufvas. Rhen- och Leckströmmens stränder! högmodige af edra fästen; j fån erfara eder öfvervinnare. Förgäfves ären j med torn och murar bekrönte; de göra endast hans seger mer ärefull.

Torstenson finner vid Kreuznach ett oväntadt motstånd; stormstegarne äro fästade mot murarna, och soldaten, uppmuntrad af sin anförare till storm, ser honom först stiga på muren. De följa honom med en fördubblad ifver; men snart råkad af en sten i hufvudet, försvinner hans styrka, men ej hans mod; han lyfter sin arm att hämnas; svärdet nedfaller utan makt; hans fötter darra, stormstegen försvinner ur hans händer, och dånad störtas han ifrån murens [ 260 ]höjd. Soldaten tror honom död; hämd och förtviflan fördubblar dess mod, Kreuzenach är intagit, och Torstenson, återkommen ifrån dödens portar, ser sig för mycket hämnad. Gustaf Adolphs segrande vapen upplifva alla de förstar, som förtrampade, förföljde eller öfvervundne af Ferdinand, se lyckan öfvergifva Kejsaren.

Ibland dessa den olyckligaste och sjelfva upphofvet till kriget, Fredrik, Konung af Böhmen, beröfvad sina arfländer genom en slagtning, tror tiden nu vara inne att förjaga Maximilian af Bayern ifrån dess hufvudstad, och att hämna sitt fall. Gustaf Adolph beslutar att föra kriget in i Bayern. Maximilian och Tilly hasta honom till mötes. En flod skiljer båda härarna. Segern allena kan öppna en väg deröfver. Leck! din hastande bölja blir äfven så odödlig som Granikens stränder, och den hjelten, som skall tygla dig, öfvergår äfven så mycket i krigskonst, i försigtighet, den macedoniska konungen, som han öfvergår honom i dygder.

Torstenson, som med artilleriet visar en ny och för verlden okänd styrka, en eld beständig, långvarig, hastig, för, ifrån höjden af Leck-strömmens stränder, döden ibland fienderna, och i moln af rök höljer Gustafs här. Fienden förundrad, villrådig, hastar till motstånd, och redan äro Finnarne öfverkomne. Jorden [ 261 ]synes höjas öfver dess yta, och på alla sidor förvandlas till vallar som betäcka nordens hjeltar. Du blef self deröfver förundrad, tappre Tilly! men ditt mod, din erfarenhet hade dyrt sålt segern åt dina fiender, om ej ett skott, ett dödligt skott slutat din ärefulla vandel med en ärefull död, och lemnat segern och Bayern i Gustafs våld.

Maximilian, öfvervunnen, tvungen att öfvergifva sitt land, sina städer, flyr och ångrar för sent sin hårdhet emot sitt blod och sin tillgifvenhet för Tysklands våldsverkare. Gustaf segrande inför Fredrik i sin förföljares hufvudstad; München darrar för Fredriks hämd, men tröstas af Gustafs ädelmod. Augsburg och Nürnberg underkasta sig segervinnaren. Men Maximilian anropar Ferdinands beskydd. Ferdinand, som har att tacka honom för sin första seger[16], för en krona; Ferdinand, för hvilkens skull han nu af Fredrik förföljes, uppoffrar för honom sin rättmätiga vrede; han gör mer, han tvingar sitt högmod och kallar Wallensteins hjelp; Wallenstein, som han förskjutit efter så många segrar, Wallenstein, som glömt att han var undersåte och trotsat sin herre. Ferdinand öfvervinner sig sjelf, att [ 262 ]frälsa Maximilian och hämnas på Gustaf Adolph; Tilly är död; Wallenstein är den enda, som kan återföra segern, och Wallenstein är nog stor, nog högmodig att förlåta sin kejsare, att förenas med sin fiende Maximilian[17], för att återföra honom till sin hufvudstad. Deras begge härar förenade nalkas Nürnbergs murar, men måste vika. Gustaf Adolph angriper deras eget läger. Den mest häftiga strid börjar nu, och Torstenson i spetsen af den svenska hären trotsar alla faror; han synes öfver allt; man skulle tro att det är hans första krigsprof. Maximilian, Wallenstein äro stridsmän värdige att strida mot honom; han söker dem öfverallt, då omringad, sargad, blodig, han tvingas att lemna sig i fiendens händer och fången föras till Ingolstadt.

O blygd! O tider af barbari och våldsverkan! En sårad fånge, en hjelte, tagen med vapnen i händerna, är ansedd som en missdådare; ett mörkt hvalf, en boning ämnad åt mördare, är den, hvari Torstenson instänges: dess osunda luft, det gula vatten som tär sig igenom [ 263 ]murarna, den svafvelaktiga dimma[18] hvaraf den uppfylles, det mörker som blandar dagen och natten, äro hedrande vittnen af den skräck din ära injagat hos dina fiender; detta ohyggliga rum gör deras skam och din heder: Torstenson var frimodig; Wallenstein sjelf rodnar för den medfart du erfar, han sjelf skall bidraga att lösa dina bojor[19]. Din Konung gråter ditt öde. Ack, du får snart fälla tårar öfver honom!

Nio månader framskrida, och Torstenson med en hjeltes ståndaktighet utstår Maximilians nesliga hårdhet. Ändteligen öppnas portarne, hans bojor aftagas, han är fri, han går.

En allmän glädje uppfyller staden, fröjdeeldar äro upptända: klockornas klang kallar menigheten i Herrens Tempel att lofsjunga Honom, all romerska kyrkans prakt användes att fira en allmän fröjd. Torstenson, likasom ifrån dödens boning återkallad, underrättar sig förundrad om orsaken till så stor glädje. — Ferdinands, Roms fiende, är ej mer. Gustaf Adolph är slagen. — O min Konung! O hjelte! [ 264 ]O mitt fosterlands hjelte! Du är ej mer! Hvarföre är jag ej qvar i mörkrets boning? hvarföre fick jag ej der sluta mina dagar? jag hade trott mitt fädernesland segrande, min Konung lefva; jag hade dött nöjd — — — Han är ej mer — — — Sveriges fiender, darren! Så länge denna arm kan bära ett svärd, så länge detta blod rinner i mina ådror, så egnar jag eder åt min hämd, åt döden, åt undergång.

Han säger, och hastar ifrån en ort, hvarest allt visar honom en förhatlig fröjd[20]. Oxenstjerna, Gustafs förtrogne vän och upplyste rådgifvare, hade upprätthållit allt efter Konungens död. Det syntes som Gustafs stora själ sväfvade öfver sina bundsförvandter, och bibehöll deras mod. Det var Oxenstjerna som lossade Torstensons bojor, men det var ej nog; han kände hans kärlek för sin Kung; han föresåg hans förtviflan efter dess död, och Oxenstjerna ville lemna Torstenson den värdigaste tröst för en hjelte: den, att genom segrar hämnas på fienden. Torstenson, i spetsen af de troppar Riks-Canzleren tillsändt honom, rycker öfver Leckströmmen och anfaller Landsberg. Få dagar hafva förflutit sedan hans bojor blifvit lossade, och fienderne finna med harm [ 265 ]och förundran, att Landsberg är intagit. Men om hans hjertas ädelmod föraktat fängelsets grymhet, kunde hans kropp ej emotstå så svåra prof, och sorgen öfver Gustaf Adolphs död hade fyllt måttet. Hans krafter gifva vika, och han öfverlemnar till Gustaf Horn befälet. Han måste söka stillhet, för att återvinna en styrka, som han vill nyttja till fäderneslandets tjenst. Hans sorg för honom till den ort, der Gustaf Adolphs jordiska qvarlefvor ännu förvaras. Den arm, som fjettrat Österrikes ärelystnad, som lossat Tysklands bojor, som beskyddat dess frihet, är förstelnad: det hjerta, som brunnit för äran, som ömmat för olycklige, som med en så liflig kärlek älskat sina undersåtare, är förkolnadt; Gustaf Adolph är ej mer — — — dess odödliga själ är uppstigen till dygdens boning; men dess namn uppeldar ännu dess undersåtare till hämd, Tysklands förstar och ständer till försvar, och dess andelösa kropp, omgifven af segertecken, af erkänsamma undersåtare och främlingar, föres till fäderneslandet, att der i Herrens Tempel förvaras.

Torstenson hastar till Wolgast; han vill ännu en gång se den Konung han älskat, den Hjelten som varit hans fosterfar, hans läromästare; han vill skölja dess händer med sina tårar, han vill njuta den sista trösten, att nalkas jordiska qvarlefvorne af den, hvars lif han ville återköpa med sitt. Han finner der Jan [ 266 ]Banér, Maria Eleonora, Tysklands förnämste förstar, Sveriges ypperligaste adel: det är med detta majestätiska följe af hjeltar, af en öm maka, af segertecken, af bestörta undersåtare, Gustaf Adolph återföres till fäderneslandet. Torstenson igenkommer till Stockholm. De ömma känslor, som hjertat erfar, då, efter en lång frånvara, återkommen till sitt fädernesland, man finner sig omgifven af slägtingar, af vänner, kan ej Torstenson erfara. Helt och hållen öfverlemnad sin sorg, upplifvar allt hvad som visar sig för hans ögon, minnet af den Hjelten han saknar. Han återser Stockholm; men hvad skillnad ifrån den tid han lemnade denna Sveriges hufvudstad? I stället för en Konung, omgifven af hjeltar, af ett folk som han förenat, finner han ett sörjande folk: rådsherrar, samdrägtige till Rikets upprätthållande, men bekymrade öfver de stora värf dem äro anförtrodda: och ändteligen på thronen ett spädt barn, som endast af sin oskuld väntar sitt stöd. Men detta barn var Gustaf Adolphs Dotter. Han omfamnar hennes fötter, han svärjer henne, han svärjer ännu mera faderns minne en evig trohetsed, och intagen af den renaste tillgifvenhet för Christina, öfverlemnar han sig endast åt sin sorg och sitt vigtiga embetes förvaltning. Kärleken förenar sig snart att lindra hans sorg; en ung skönhet, härstammad af en ätt, van att tygla Sarmatens öfvermod, intager hans hjerta. [ 267 ]Äktenskapet helgar hans låga, och oupplösliga band fästa honom med Beata De la Gardie.

Tredje Delen.

Med Gustaf Adolphs död hade manliga linien af Vasa huset utslocknat på svenska thronen. Christina, den store Gustafs Dotter, enhälligt hyllad och erkänd för Konung, hade med sin faders krona ärft dess fiender, och ibland dem, den som var i verket minst farlig, men hvars namn, hvars rättigheter syntes kunna rubba Christinas thron, så vida han med polska kronan förenade den äran att vara den enda Gustaf Erikssons manliga afkomma; ty hans begge bröder[21] voro döde för verlden. Uladislaus (Sigismunds son) boren svensk Kronprins, och ännu efter faderns olycka derföre erkänd af Sverige, men endast genom dess fel förlustig kronan, utan att honom sjelf något kunde förebrås, var nu utkorad Konung af Polen på samma tid, som det af Gustaf Adolph faststäldta stillestånd upphörde. Christinas förmyndare, orygglige i deras tillgifvenhet för Gustaf Adolphs blod, voro sorgfällige att befästa på hennes hufvud kronan och att bibehålla Tysklands frihet, erbjuda Polen fred, och anbefalla Jakob De la Gardie, hvars enda namn var [ 268 ]nog att injaga förskräckelse i polska härarna[22], som med heder stridt under trenne Konungar[23], och som till den äran att hafva grånat under lagrar, räknade den ännu högre, att hafva en Gustaf Adolph till sin lärling, nu lemna Christinas förmynderskap, för att vid aftonen af sin lefnad ännu strida för sin unga Drottning, och begär sin nya slägting, den tappre Torstenson[24], till följeslagare och understöd för sin ålder. Han nalkas Polens stränder, och ryktet af dess ankomst hastar ett nytt stillestånds afslutande[25]. Han lemnar sin här till Torstenson och återvänder till sitt fädernesland. Torstenson emottager af honom icke utan sinnesrörelse befälet: af Gustaf Adolphs läremästare hoppades han ännu mycket kunna lära; [ 269 ]men större faror fordra hans närvara: Svenska vapnens ära kallar honom till Tyskland. Baner väntar honom; hans blotta närvara kan återföra lyckan till de svenska härarna. Hvem kan emotstå Baner och Torstenson förenade? Städer, som i trohet vacklen; förstar, som frukten Ferdinands hämd: bundsförvandter, som tron Sveriges lycka försvunnen: fiender som förhäfven eder öfver edra segrar: otrogne vänner som förråden edert fädernesland, edra beskyddare, som öfvergifvit dem för edra våldsverkare: lären hvad tvenne store män kunna göra[26]. Torstenson skyndar till Baners hjelp, och knappt är han inkommen i Tyskland, förr än en seger förkunnar dess ankomst. Marasini, öfvervunnen vid Wollin, frälsar sig med möda under Stargards murar. Torstenson låter honom fly, öfvertygad att en försigtig krigsman bör ej låta sig förleda af hvad orsak, huru lysande den ock må vara, från målet dit han går. Torstenson hastar till Baner, och de förena sin styrka vid Malchin[27]. Här stannar min röst. Jag känner [ 270 ]nu vidden af det ämne jag företagit mig. Hvart jag kastar ögonen på de märkliga händelser häfdatecknare förvarat, finner jag svårigheten att dem rätt utföra; att ej trötta med uppräknandet af så många segrar, att nämna, att rätt välja de yppersta, att ej glömma dem, som utan att ådraga märkeliga följder, dock äro märkliga genom anförarnes snille. Hvad mönster! Hvilken skola för stridsmän! Baner och Torstenson strida ihop! Sveriges lycka, nyss vacklande i Tyskland, är redan återställd, segern återkommen, fienden flyr öfverallt. Här fattas mig ord att beskrifva så åtkilliga segrar, så många eröfringar, dels då Torstenson på Witstocks fält under Baners befäl med svenska förtropparna bereder Baner en fullkomlig seger, och vid Chemnitz bidrager att förskingra fienden: eller då Torstenson allena försvarar Salströmmens stränder, gör dem till en gräns emot en öfverlägsen fiendes anfall, och under Baners frånvaro lemnar denna hjelte tid att samla sina sinnen, hvilka sorgen öfver en kär makas död hade förkrossat; eller då, förkastande smickrets och tvedrägtens falska röst, uppfylld af nit för fäderneslandet, han bibehöll den förtroligaste vänskap med Baner, ty begge voro värdige hvarann, begge voro utan afundsjuka, utan annan ärelystnad, än att bäst tjena Riket: stora mäns rätta kännetecken. Så vigtiga omsorger, så mycken möda hafva medtagit dess krafter: Torstensons kroppsstyrka liknar ej dess mod; han tvingas till hvila; honom tillåtes att [ 271 ]återkomma till fäderneslandet, han kallas till den högsta Rikets värdighet, han intager sitt säte i Rådet.

Men snart kallas han till svårare värf. Baner är ej mer; Baner är bortryckt då hans lif var nödigast, och Sveriges makt hotas å nyo med fall. Baners armé är utan anförare. Oenighet, egennytta, sjelfsvåld bemästra sig alla sinnen, och alla vilja taga befälet; fienderne glädja sig öfver den oenighet, som röjer sig i svenska och franska förenade härarna, och de vänta redan att skörda samma förmåner, som efter nördlingska slaget.

J fröjdens för hastigt, Sveriges fiender! Ert hopp bedrager eder. Gustaf har uppammat mer än en hjelte; j hafven förlorat edre anförare; Tilly är död på ärans bana, Wallenstein, uppoffrad af edra mördares händer, har ej lemnat någon efterträdare: Men Gustaf Adolphs död har blifvit hämnad af Weimar, af Horn, af Baner, af Oxenstierna; De hafva bibehållit segern och lyckan; Weimar och Horn, slagne på Nördlingens fält, hafva förgäfves visat er möjligheten att segra: Oxenstjernas ståndaktighet, Baners mod hafva allt återställt. Baner är död; men Sverige, lik den jord, som fabeln föreställer framalstra krigsmän, har redan en annan hjelte tillreds att taga Baners ställe. Torstenson lefver, och [ 272 ]härarnas spira är anförtrodd i dess segrande händer[28].

Torstenson går att uppfylla sitt värf. Förgäfves äro hans krafter afmattade, förgäfves Ingolstadts fängelse och ännu mera Gustaf Adolphs död har lemnat ett intryck, som dess kropp ej kunnat emotstå. Det angår att uppfylla sina skyldigheter; Sverige åstundar dess tjenst: allt är uppoffradt för fäderneslandet.

Han anländer, hans närvara återställer ordning, hans försigtighet bemedlar enighet emellan anförarne; redan tillreder han fiendens fall. Men hans krafter äro ej återställda, de fjettra hans mod, och hindra hans företaganden: trenne månader förloras för Torstensons ära, men ej för Sveriges tjenst[29]. Fienden tror honom ännu i dödens armar, och redan är han i Schlesien; Stora Glogau är belägradt och efter tre dagar intagit. Fienden, förtörnad att se sig af Torstenson bedragen, samlar sig och rycker hastigt emot honom; det är åt Albrecht af Lauenburg som dess hämd anförtros. Torstenson [ 273 ]går honom till mötes; han har mer än en orsak att strida med ifver mot denna Prins[30]. Sweidnitz murar blifva vittnen af hans seger. Fienden nedergjord och fördrifven lemnar åt segervinnaren valplatsen, och sin anförare Hertig Albrecht af Lauenburg fången och sårad: Han dör i Svenska lägret af ärofulla stygn; han dör på hjeltars vis ... han som ... frånvändom våra ögon ... jag ryser vid hans namn ... O min Konung! O du store Gustaf! vi hafva förlorat dig ... och på hvad sätt?

Nyss, Olmutz, Eylenberg, Neustadt, Opellan falla i segervinnarens händer; han går till Lausnitz, han vill hämna Pragiska freden och Kurförstens affällighet. Kurförsten förskräckt, kallar Leopold och Piccolomini till sin hjelp. Leopold och Piccolomini, högmodige af Nördlingens seger, tro sig vara alla svenska anförares öfvermän.

Men Torstenson på Leipzigs fält hämnar Nördlingens förlust; du stridde der för [ 274 ]första gången, du stridde der, du ädelmodige Carl Gustaf, du förde öfver allt Torstensons bud[31], du såg honom der segra på samma fält, der han först sett, för Tysklands frihet, Gustaf Adolph segervinnare. Leipzig är intagit; Leopold flyr till Böhmen; Torstenson följer honom, Gallas betäcker Leopolds förskingrade här, Torstenson och Gallas visa här prof af alla krigskonstens utvägar, dess marscher, dess mest lärda och konstiga rörelser, och, utan att kunna komma till strids, uppehålla de sig i lika förmåner. Men på en gång saknar fienden Torstenson; ovanliga rörelser, marscher, hvilkas orsak ingen kan förutse, satte hela Tyskland i förskräckelse; hvar stad tror Torstenson för sina murar: ingen vet hvar detta moln, som hotar med thordön, skall stanna, då ryktet af dess seger upptäcker denna hemlighet. Han är mästare i Hollstein och Jutland; Christianpreis är intagit, de Danske slagne vid Colding; staden eröfrad, och danska hären, flyktig till Fyn, lemnar hela landet i Torstensons våld. Det gamla agg, som allt sedan Calmare unionen, skilt Sverige och Dannemark hade på nytt uppväckts. Ett krig hade utblossat, och Torstenson, åt hvilken Sveriges hämd anförtroddes, hade lik åskan följt blixten, och uppfyllt allt med skräck [ 275 ]och fasa. Gallas, som förlorat sin fiende ur ögonsigte, underrättad igenom ryktet af dess segrar hvar han är, skyndar sig att söka honom. Han tror nu tiden vara inne att innestänga honom emellan Tyskland och Dannemark. Torstenson lik ett ungt lejon, vänder sig till den farligaste fienden, lemnar Helmold Wrangel i Jutland att fullfölja sin seger, och går sjelf mot Gallas, tvingar honom att kasta sig in i Magdeburg, håller honom der insperrad, hinner Saxarne vid Guterbock, strider, segrar. Gallas anser sig lycklig att kunna fly, men Torstenson följer honom i Böhmen. Ferdinand är i Prag, och har samlat all sin styrka; Hatzfeldt, Götts, de förnämste anförare äro tillreds. Torstenson väntar dem icke; han går dem till mötes, och Jankovitz fält blir ett nytt vittne till en seger, som allena hade gjort honom odödlig. En af anförarne stupar, den andre faller i hans händer[32]; Kejsaren flyr, och Torstenson fullföljer sin segrande fart ända till Wiens portar. Men der stanna hans segrar: det syntes som naturen samlat hos honom den sista styrkan, att låta honom föra sina baner till Kejsarens hufvudstad: och att trött, hon der velat visa honom målet för hans ärefulla lopp. Tvungen af omöjligheten, att mera kunna föra befälet, begär han enträget sin [ 276 ]efterträdare; han fruktar att förlora sin ära sedan han förlorat sin kroppsstyrka, han fruktar ännu mer att våga rikets lycka: Christina samtycker på det mest hedrande sätt till dess begäran; han öfverlemnar till Carl Gust. Wrangel[33] sin krigsmakt, och återvänder till det fädernesland han i så många år gjort segrande.

Freden följer snart hans hemkomst. En fred, som gaf åt Tyskland lagar, frihet, säkerhet: som beseglade Gustaf Adolphs verk: som utvidgade Sveriges gränsor, och som stadfäste den jemvigt i Europa, hvilken Österrikiska husets makt och ärelystnad velat störa.

Sverige återstäldt i fred efter ett så långt krig, såg sin unga Drottning uppväxa, omgifven af de lagrar som höljt hennes vagga; af en krigshär i fyratio år segervinnare, af statsmän som föreskrifvit Europa lagar, af hjeltar, hvaraf en enda varit nog att hedra sitt fädernesland, och Torstenson främst bland dem alla, emottaga af sin monarkinna de mest rörande, de mest hedrande prof af aktning, af vänskap, af erkänsla[34]. Det var bland dessa glädjerop, [ 277 ]det var under dessa lysande fröjde-betygelser, Torstenson såg Gustaf Adolphs krona fästas på Christinas hufvud.

Store hjeltar förlora ofta under fredens lugn den glans, den vördnad de genom segrar förvärfvat. I läger, under krigens omskiften, då hela rikens öden äro anförtrodde i deras händer, då de äro likasom framställde för samtidens och efterverldens ögon, erfar deras själ en så stor rörelse, en så mäktig skakning, att hon ofta upphöjes öfver menskligheten. Men Torstensons ära segrar öfver det lugn hans bedrifter skaffat Sverige. Alltid sig lik, äfven så aflägse från egna afsigter, från egen ärelystnad, som tillförne: äfven så brinnande för rikets väl vid rådsbordet och under Westergötlands, Dals och Hallands styrsel, som vid härarnes anförande, bibehåller han Christinas förtroende, Oxenstjernas vänskap, sina medbröders aktning, det allmännas vördnad: beständigt tillgifven Gustaf Adolphs minne, motstår han frimodigt alla försök att på thronen upphöja en ny konunga-ätt[35]. Jag vet att det synes oss förundransvärdt (vi som nu dömma på mer än hundrade års afstånd), att så store män, så nitiske medborgare, som en Oxenstjerna, en Brahe, en Torstenson med all den makt ypperliga tjänster och en förtjent vördnad kunde gifva dem, motstått Carl [ 278 ]Gustafs upphöjelse. Jag vet att det räknas dem till last, att det förebrås dem hafva förborgat en större ärelystnad, än goda medborgare böra tillåta sig. Men tör hända äro vi för stränge i vårt omdöme. Jag lemnar Oxenstjernas, Brahes, andra deras medbröders uppsåt, jag talar endast om Torstenson. Att dömma oväldigt, böra vi flytta oss till det tidehvarf, hvari han lefde, påminna oss den djupa vördnad, hvaraf alla voro intagne för Gustaf Adolphs minne, för dess ätt: deras förtviflan att se Christina ej vilja fortplanta den; och på den andra sidan, den mängd af hjeltar, af store krigsmän af alla stånd, af alla åldrar, som omgaf hennes thron: som alla dels tjent, dels hämnat Gustaf Adolph, och som vane att se förstar lyda deras befäl, ansågo Carl Gustaf endast som en ung stridsman, den de fört på ärans bana, knappt som deras like, ännu mindre som öfver dem, och som osäkre, om ej Christina kunde en gång ångra hvad hon gjorde och vilja gifva sin hand, fruktade med skäl, att genom tvenne konungahus erkännande, upplifva de inbördes oenigheter, som under Erikska och Sverkerska husens blodiga osämja söndersleto riket. Och då vi flytta oss till Christinas hof, då vi skilja från Carl Gustafs namn tanken af segervinnare, af den store konung, som förenat med riket de länder, hvilka vi i våra olyckor bibehållit: då vi anse honom endast som en ung prins, hvilken gaf hopp, men hvars egenskaper ännu [ 279 ]mognade i skuggan, af en till större delen enskilt lefnad, och hvars glans bortblandades med så många stora mäns, som omgåfvo honom; så böra vi snart finna, huru naturligt det motstånd kunde synas, som Christinas vilja erfor. Lastom derföre ej dessa stora mäns uppsåt, men hembärom till Christinas minne en rättmätig tacksamhet. Christina allena föresåg rikets fara vid thronens ledighet; hon föresåg allena Carl Gustafs stora egenskaper. Värdigt Gustafs dotter, var hennes val äfven värdigt den thron hon gaf. Torstenson upphöjd till det högsta äreställe i riket, till det högsta embete bland krigsmän, till den högsta ärfteliga värdighet: begåfvad af Christinas frikostighet med egendomar, som gjorde honom till en den rikaste man på sin tid, kunde ej hafva någon önskan för sig enskilt öfrig. Carl Gustafs lärmästare på krigets bana, förenad med honom genom vänskapens band, kunde han äfven som ärelysten man ej annat vänta under hans spira, än aktning, förtroende och makt; men endast medborgare, lemnade han sig åt sin öfvertygelse, och yttrade fritt utan svek, utan förbehåll sin mening. Men om något tvifvel kunde om hans uppsåt uppkomma: om man kunde tveka om en mans tänkesätt, som (fast i sina bästa år, redan på grafvens brädd), visat sig i hela loppet af sin lefnad, nitisk för sitt fädernesland och utan all enskilt afsigt: om, säger jag, alla dessa skäl ej gjorde tillfyllest, så vädjar jag till Carl Gustaf sjelf, det tillhör honom att [ 280 ]rättfärdiga Torstensons minne. Carl Gustaf, den mest ädelmodige af våra konungar, har i rikets handlingar förvarat det mest hedrande omdöme, som af en stor man, en stor konung kan gifvas en död hjelte: Om Segersjö låge på min borggård, skulle Torstensons arfvingar det behålla, ty riket kan ej nog betala dess stora tjenster; och hvad jag vet, det har jag att tacka Torstenson före[36].

Det är Polens segervinnare, det är Skånes, Hallands och Blekingens intagare, det är Bältens öfverherre som talar. Afund stanna! belastare blifven stumme! hvem är nog dristig, att vädja från en sådan dom?

Torstenson, omgifven af vänner, af slägtingar, tillbringar i deras sköte de få öfriga dagar af en lifstid, så kort, men så ärefull. Plågor och värk uppfylla dess dagar; men med samma hjeltemod, med samma ståndaktighet, som han uthärdade krigets faror och besvärligheter, emottager han äfven döden. Han anser den som ett mål, dit alla skola nalkas; och såsom lyckligare att dö för tidigt, än att öfverlefva sig. Han dör, och Sverige tror hafva allt förlorat; ty en stor mans död, är en allmän förlust; och hvad kan det fordras mer till beröm, än att säga: i krig voro Baner, Horn, Weymar, Wrangel, Turenne, [ 281 ]Condé, Montecuculli, Gallas, Piccolomini hans medtäflare. I fred voro Oxenstjerna, Brahe, Carl Gustaf, Jakob de la Gardie, Gyllenhjelm hans vänner, hans umgänge. Christina ansåg honom som sin throns stöd; Carl Gustaf som sin fader; värdig lärling, värdig lärmästare af tvenne odödliga hjeltar, lyser hans namn i krigets handlingar emellan Gustaf Adolphs och Carl Gustafs; och hans namn är ej fördunkladt af all den glans dessa store Konungars sprida.

O mitt fosterland! o Sverige! (tillåt denna sista önskan, innan jag slutar det tal jag till en stor mans ära hållit) måtte du länge njuta fredens lugn; men då fienderne rusta sig, då krigets fackla upptändes af tvedrägtens hand; måtte du finna i ditt sköte många hjeltar, som, då de likna Torstenson i mod, i försigtighet, i kunskap, likna honom äfven i kärlek för riket, i vördnad för sina skyldigheter, och i de saktmodiga dygder, utom hvilka en hjeltes ära fördunklas, och blir ofta en tung börda för dess fädernesland!




Allt hvad som är historiskt i detta Tal, är hämtadt, dels ur Personalierne, som upplästes vid Grefve Torstensons begrafning, och finnas tryckte efter Doktor Erik Gabriel Emporagrii Lik-Predikan, dels ur Cantzli-Rådet Berchs namnkunniga Svenska Herrars och Fruars Skådepenningar med bifogade lefvernes-beskrifningar.



[ 282 ]

Direktören yttrade sig:

Sådan är den Skrift, som Akademien ansett förtjent af högsta Priset för Vältaligheten: en dom som allmänhetens bifall vid dess åhörande bekräftat. Den smickrande tillfredsställelse, att hafva framkallat ett äreminne, värdigt den hjelten, hvars namn deraf upphöjes, hade blifvit fullkomlig, om Akademien tillika fått det nöjet, att känna dess författare, och honom i dag närvarande tillställa sin belöning. Men som han förtegat sitt namn, och oaktadt skedd anmodan ej velat det uppgifva, så förblifver emedlertid, och till dess han sig upptäcker, Priset honom förvaradt i Sekreterarens hand.

Bland de öfriga Täflingsskrifter öfver samma ämne, har Akademien funnit skäl, att tilldömma N:o 3 det mindre Priset eller Accessit. Dess författare är Cantzlisten i Kongl. Cantzli-Collegii Expedition, Samuel Niclas Casström, hvilken för det närvarande icke är i staden vistande, men vid sin återkomst kan hos Akademiens Sekreterare afhämta belöningen.

Direktören gaf härpå tillkänna, att trenne skrifter under namn af Ode inkommit, öfver det i Skaldekonsten uppgifna ämne. Det stora Priset hade blifvit tilldömdt den ibland dem, som af honom nu upplästes.



Noter.

  1. Det har varit en tid, då för särskilta orsaker och afsigter man sökt bestrida Gustaf Adolph de stora tjenster han gjort Riket; man har velat påstå, att dess ärefulla regering har varit mera lysande än gagnande för Riket, att den bidragit mera till Nationens ära än lycka. Men om denne store Konung erfarit efter dess död det öde, de fleste nu lefvande Konungar erfara under deras lifstid, så har hans minne ock delat den tidens parti-ifver; ty han har funnit äfven så häftiga förfäktare som motståndare: Desse hafva vunnit till slut, och nu synes att hela Nationen sammanstämmer med Europa i vördnad och förtjusning för denne store Konungs minne.
  2. Enligt Svenska Akademiens Stadgar är det Gustaf Adolphs födelse-dag, på hvilken dess allmänna Fest årligen firas. Konung Gustaf Adolph föddes den 920 December 1594.
  3. Ärke-Biskopen Doktor Uno v. Troil, som är för i år af Svenska Akademien anmodad att hålla talet för Altaret.
  4. Konung Gustaf Adolphs upphöjelse på Thronen, är det utsatta täflings-ämnet för Skaldekonsten.
  5. Han anförde högra flygeln af Hertig Carls armé vid Stångebro slag, och bidrog mycket genom sin tapperhet till segern. Se v. Dal. Sv. R. H. III Tom. II B.
  6. Lennart Torstenson till Forstena, slagen i Kon. Eriks krig emot de Danske.
  7. Man antager i detta Tal för afgjordt, att Demetrius var en bedragare, fast nu i sednare tider åtskillige Ryske skribenter synas tro, att han verkligen var Ivan Wasilowitz’s Son.
  8. Hertig Carl Philip, vald vid Carl IX:s död till Storförste.
  9. Hertig Johan af Östergötland, såsom Konung Johans Son, syntes hafva den närmaste rätt till Kronan, då likväl Gustaf Adolph, Carl IX:s äldste Son, var genom Norrköpings beslut ansedd som Thronföljare; men fast Carl IX var död på Nyköpings Slott d. 30 Oktob. 1611, blef ej Riksdagen i Gustaf Adolphs namn, men i Hertig Johans samt Enke-Drottningens utskrifven, och vid Riksdagens öppnande var det Hertig Johan som förde ordet d. 10 Decemb., samt gjordes i Enke-Drottningens namn Ständerne en föreställning, att de skulle yttra sig: Hvilken af de trenne Arfförstarna de ville erkänna för Konung; Carl IX:s Söner förpligtande sig, att, i fall valet fölle på Hertig Johan, erkänna honom för Konung. (Se Hallenbergs Sv. Hist. Fortsättning 1 Cap. 15 §. M:skr.) Ändteligen gjorde Hertig Johan sin formliga afsägelse på Rikssalen d. 14 Decemb. 1611, och Gustaf Adolph erkändes både för Konung och för myndig. Af allt detta synes tydligast, att den skakning, som Carl IX gjort i Successions-Ordningen, ej var rätt stadgad vid dess död; men blef det först, då Gustav Adolph utropades för Konung.
  10. Bataljen af Nördlingen, hvarest Gustaf Horn blef till fånga tagen af Romerska Konungen Ferdinand, Ärke-Hertig Leopold af Österrike och Piccolomini.
  11. Andra bataljen af Leipzig, som Torstenson vann emot Leopold och Piccolomini.
  12. På Gripsholms Slott 1624 d. 23 Oktob.
  13. Torstenson förde vid tyska Krigets början öfverbefälet af artilleriet.
  14. Det var förnämligast den flygeln af svenska Armén, som bestod af finska krigsfolket, hvilken bidrog till segern.
  15. Gustaf Adolph, och efter hans död, dess Generaler, hade mera möda och besvär af de tyska Förstarnas afundsjuka och hemliga stämplingar med Kejsaren, än att strida mot hela österrikiska makten. Detta tänkesätt upptäcktes i synnerhet strax efter Gustaf Adolphs död, och sedermera efter nördlingska slagets förlust.
  16. Maximilian af Bayern hade vunnit den stora segern vid Prag 1620 d. 8 Nov., som störtade Fredrik af Pfalz ifrån böhmiska thronen och befäste böhmiska kronan på Ferdinand II:s hufvud, hvilken gjorde Maximilian till Kurförste efter den afsatte Fredrik.
  17. Denna underhandling med Wallenstein var så mycket kinkigare, som Wallenstein var personligen Kurförstens af Bayern fiende. De öfverdrifne förmåner äro allmänt kunnige, som Wallenstein äskade och undfick av Kejsaren, innan han ville återtaga befälet: förmåner, som ännu mer uppblåste dess högmod, och som förorsakade slutligen dess olycka.
  18. Detta fängelse, fullt af svafvelaktiga ångor, blef orsaken till Grefve Torstensons sjuklighet, som ändteligen beröfvat dess fädernesland denna Hjelte i en ålder, som bort lofva längre lif. Han var endast 48 år när han dog. Se Berchs namnkunniga Herrar och Fruar sid. 144 om dess personalier.
  19. Wallenstein betalte sjelf till Kurförsten af Bayern Torstensons ranson, och utväxlade honom sedermera mot sin svåger Grefven af Harach.
  20. Ingenting bevisar mera Gustaf Adolphs framgång och den skräck dess stora egenskaper injagade hos fienderna, än den oanständiga och öfverdrifna glädje katolska Ligan visade vid tidningen af dess död.
  21. Johan Casimir var Kardinal, och Carl Ferdinand var Jesuit och Biskop.
  22. Grefve Jakob De la Gardies segrar emot Demetriernas parti och Polackarna hade injagit en sådan skräck ibland dessa folkslag, att hans namn sattes i litanian, hvarest det bibehållits i många år.
  23. Jakob De la Gardie hade blifvit uppfödd i Konung Johan III:s hof, och tjent i krigshären under Konungarna Sigismunds, Carl IX:s och Gustaf Adolphs regering. Han var Konung Johan III:s dotterson, genom dess naturliga dotter Lukretia Gyllenhjelm, och var nu som Riksmarsk den andre af Drottning Christinas förmyndare.
  24. Beata De la Gardie var Riksmarskens broders, Friherre Johan Pontusson De la Gardies dotter.
  25. Stilleståndet emellan Sverige och Polen, afslutadt på 26 år i Stumsdorf genom Frankrikes bemedling.
  26. Nördlingska slaget samt freden i Prag, genom hvilken Kurförstarne af Saxen och Brandenburg, med andra förstar öfvergåfvo Sverige, hade förändrat Sveriges lycka och gjort dess makt i Tyskland vacklande, till dess Baners och Torstensons segrar samt traktaten afslutad af Riks-Canzleren med Frankrike i Campienne gaf nytt lif åt sakerna.
  27. Man har följt, vid alla dessa Torstensons bedrifter, Canzli-Rådet Berch i dess Lefverne af namnkunniga svenska män.
  28. Torstenson blef gjord till Fält-Marskalk den 31 Aug. 1641.
  29. Under det Torstenson hindrades i tre månader genom podager, sysslosatte han sig att negociera med tyska förstarne (som ingått i pragiska freden), så att, fast han ej kunde göra någon rörelse med armén, blef ej tiden fruktlöst använd.
  30. Denne Hertig Frantz Albrecht af Saxen Lauenburg är ansedd nästan allmänt för Gustaf Adolphs baneman. Uppfödd i Sverige med Konungen, var han sjelfannan med Gustaf Adolph, då han stupade, och genast efter denna olycka öfvergick han till Österrikiska sidan, tog der tjenst, och ändrade religion. Han var nu Fältmarskalk, då han dödligen sårad föll i Torstensons händer.
  31. Detta slag hölls på slätten vid Breitenfeld den 26 Oktober 1642, och kallas gemenligen den andra bataljen af Leipzig, eller bataljen af Breitenfeld. Konung Carl Gustaf tjente der som Fältmarskalkens Adjutant.
  32. Fältmarskalk Hatzfeldt, fem andra Generaler, 4000 man, 70 fanor och standarer, samt 26 stycken blefvo tagne vid denna slagtning, som stod vid Jankovitz den 27 Juni 1645.
  33. Torstenson förmådde icke afvänta Wangels ankomst, utan lemnade armén under Riks-Tygmästaren Wittenbergs befäl; men öfverlemnade befälet i Eulenburg, der han på hemresan råkade Wrangel.
  34. Han blef af Drottningen vid sin hemkomst gjord till Grefve till Ortala och Friherre till Virestad, samt General-Guvernör öfver Vestergötland, Vermland, Dal och Halland.
  35. Se Mémoires de Christine par Archenholtz. I. Tom. pag. 172 och 173 i Noten.
  36. Dessa Konung Carl X:s ord finnas antecknade i Råds Protokollerne.