Svenska Parnassen/II/Gustaf Fredrik Gyllenborg
| ← Saga (Creutz) |
|
Ur »Mitt lefverne» → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 109–116 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Gustaf Fredrik Gyllenborg. |
Under det Creutz af talrika och maktpåliggande offentliga uppdrag hindrades att fortsätta den skaldeverksamhet han under sin ungdom med så mycken framgång begynt, hade deremot hans vän Gyllenborg tillfälle att under hela sitt lif egna sig åt de vittra idrotter, som under hans tidigare period sysselsatte honom inom fru Nordenflychts krets och sedan fortsattes i Vitterhetsakademien och vid Gustaf III:s hof. Diktningen var alltid hans hufvuduppgift, för embetsmannaverksamheten och det politiska lifvet kände han ingen kallelse, och hoflifvet tilltalade honom endast i den mon det var vittert och literärt. Han var en stilla, enkel, något borgerligt anlagd natur, som i studier och författarskap med tillhörande skaldeära samt i det husliga lifvets fredliga tillbakadragenhet sökte och fann en tillräcklig ersättning för de äreställen, hans börd och studier möjligen kunnat förskaffa honom, om han eftersträfvat dem. Utan att taga någon verksam del i alla de politiska och sociala omhvälfningar vårt land undergick under hans nära 80-åriga lifstid, åtnöjde han sig med att på afstånd betrakta dem med det lugn och den likgiltighet, som han sjelf så mycket älskade att kalla »filosofiska», men som väl i icke ringa grad berodde på hans brist på vidsträcktare praktiska intressen. Från fåfänga och en viss naiv egenkärlek var han väl icke alldeles fri, men denna sträckte sig ej utöfver hans literära verksamhet; sin berömmelse sökte han uteslutande i sin diktning, och man måste erkänna, att hans poetiska begåfning, synnerligen i formelt afseende, väl förmår uthärda en täflan äfven med de förnämste skaldernas under frihetstiden.
Den sydländska glöd, som hvilar öfver många partier i Atis och Camilla, och ännu mera den läckra sinlighet som utmärker Daphne, saknas hos Gyllenborg. Hans poesi är mera nykter, mera reflekterande. Derför ligger ock hans styrka inom lärodikten och satiren. I språkets kraft, i uttryckens och bildernas elegans öfverträffar han deremot Creutz och förfaller sällan till den långsläpiga vidlyftighet, från hvilken denne ej alltid kan frikännas. Är Creutz större skald, så är Gyllenborg större ordkonstnär. Båda hade öppet sinne för naturens skönheter, men under det Creutz med sitt lättrörda sinne och sin spelande fantasi omedelbart tog intryck af omgifningen och, vare sig i sin diktning eller i sin mycket prisade muntliga konversation, återgaf dem i raska drag så som han erfarit dem, var Gyllenborg mera, sluten och betänksam; i sitt inre sofrade han sina intryck, och först efter en sträng granskning anförtrodde han dem åt papperet. Genom denna noggranna pröfning, genom den långa tid han kunde använda på sitt skaldskap och slutligen genom den förnyade granskning han lät sina dikter undergå före deras sista utgifvande, hafva dessa också hållit sig längre moderna än Creutz’, och han har derigenom också haft ett större och varaktigare inflytande på den följande periodens vittra alstring.
Gyllenborgs lefnadsöden intill 1775 äro väl bekanta genom hans sjelfbiografi, som han begynte nedskrifva på sin ålderdom 1802, den sista skrift vi äga af hans hand. »Mitt lefverne» är en liten väl skrifven bok, något bredt hållen och icke fri från den sirliga akademiska stil, som vid slutet af århundradet var den herskande i literaraturen. Jemte åtskilliga intressanta meddelanden af allmännare betydelse samt talrika resonnemanger öfver sina skrifter har skalden låtit sig angeläget vara att uppteckna äfven obetydligare detaljer af sina lifsrön; det hela ger därigenom en klar inblick i hans lefnadsförhållanden, karakter och uppfattningssätt. Orsaken hvarför arbetet afbröts vid sagda tid är obekant. Det är ur detta arbete vi låna följande biografiska data, för så vidt de falla inom den tiderymd det behandlar.
Gustaf Fredrik Gyllenborg, son af den gamle krigaren riksrådet Johan Gyllenborg och hans grefvinna Margareta Eleonora v. Beijer, dotterdotter af den berömde Erik Dahlberg, föddes den 25 Nov. 1731 på egendomen Strömsbro i Östergötland. Han tillhörde den bekanta slägten Gyllenborg, af hvilken flera medlemmar utmärkt sig såsom politiker och författare. Hans farbroder var kanslipresidenten Karl Gyllenborg, tillika dramatisk författare, en annan farbroder, Olof Gyllenborg, var äfven känd som skald, och hans farfader, riksråd och landtmarskalk, hade i likhet med sin fader och broder äfven verkat inom literaturen. Efter att i hemmet hafva åtnjutit en god uppfostran, bland annat under sin informator Ebersteins ledning, sändes den unge grefven 1747 till Upsala, der han vistades två terminer, hvarefter han begaf sig till Lund för att der fullända sina studier under den bekante juristen Nehrmans ledning. Hans håg låg dock mera åt det vittra hållet; hans käraste studium var de gamles poetiska skrifter, synnerligen Virgilius, som han genomgick för poes. professor Stobæus. Äfven åt de romerska filosoferna egnade han sin tid, och den latinska literaturen tyckes äfven i hans egna skrifter ständigt hafva föresväfvat honom som ideal. Vid universitetet åtnjöt han stort anseende, och 1750 kom honom den största ära till del, som akademien kunde tilldela sina adepter, i det han vid föga mer än 18 års ålder valdes till rector illustris. Det var nemligen vid denna tid vid universiteten icke ovanligt att till denna befattning utse ynglingar af lysande familj och framstående begåfning. Då nu Gyllenborg jemte sina egna förtjenster tillika var son till universitetets kansler, och flera af hans slägtingar förut varit rektorer, anförtroddes detta embete åt honom, och han försäkrar sig äfven samvetsgrant hafva skött det, t. o. m. utan att, såsom vanligen var fallet, dela göromålen med den prorektor, som sattes vid den adlige ynglingens sida för att verksamt biträda vid de akademiska göromålens handläggande. Följande år disputerade han på latin öfver en af Nehrman författad afhandling om »Högsta maktens rätt i anseende till studierna i samhället» och begaf sig kort derefter till hufvudstaden för att inträda i embetsverken. Redan förut (1748) e. o. kanslist i justitierevisionen, blef han nu genom fadrens bemedling registrator i justitiekanslerskontoret, en syssla, som dock föga behagade honom. Han betraktade det nemligen såsom en degradering att efter afläggandet af den akademiska purpurn nedstiga till ett ringa och temligen mekaniskt arbete i ett af statens embetsverk, som ej räknades bland de förnämligare. Länge behöfde han ej heller qvarstå på denna plats, utan förflyttades 1756, efter hofpartiets misslyckade revolution, till en syssla, som mera tilltalade honom, i det han utnämndes till kavaljer hos kronprinsen, på samma gång Creutz anstäldes hos hertig Fredrik Adolf.
Då den nya hofpersonalen på detta sätt påtvungits de kungliga mot deras önskan och efter deras vänners, Dalins m fl., afskedande, är det naturligt, att de nykomnes ställning gentemot hofvet skulle blifva nog brydsam; synnerligen kunde Gyllenborg, hvars hela slägt intagit en mycket framskjuten position inom det fiendtliga hattpartiet, icke vara särdeles välkommen. Han kände ock detta missförhållande i början ganska djupt. Emellertid förskaffade honom snart hans älskvärda egenskaper, hans poetiska begåfning och framför allt hans brist på intresse för politiken både konungens och hans unge lärjunges bevågenhet, särskildt tillvann han sig under den tid han tillbragte såsom hofkavaljer i så hög grad kronprinsens ynnest, att vänskapsförhållandet dem emellan ej upphörde förr än med Gustaf III:s död.
Under den tid, som nu följde, skref Gyllenborg sina bästa dikter. Huruledes han jemte sin oskiljaktige vän Creutz inträdde i »Tankebyggarorden» och medverkade i »Våra Försök», en diktsamling, som han dock sedermera betraktade med missaktning, huru fru Nordenflychts krets så småningom utbröts ur denna orden och i ett mera familjärt samqväm idkade vitterheten; huru slutligen detta sällskap utgaf Vitterhetsarbeten af de 3 skalderna — allt detta har i det föregående blifvit omtaladt. I sin sjelfbiografi citerar Gyllenborg ett yttrande af fru Nordenflycht, som utvisar hennes sätt att bedöma sina skaldebröder, och som äfven för efterverlden har en viss giltighet: »Gref Gyllenborg», sade hon, »ni är poet, tänk ej att blifva något annat, ni blir det aldrig. Gref Creutz gör snarare lycka i verlden. Gör sjelf er egen lycka, er egen förnöjelse och var säker om ett namn, mera varaktigt än någon embetsmans, huru hög han må synas».
I »Vitterhetsarbeten» finnas de berömdaste af Gyllenborgs skrifter intagna. Hans första dikt, skrifven före hans förflyttning till hofvet och tillkommen i förtrytelsen öfver hans ledsamma syssla, var en Satir öfver mina vänner, der han skildrar sina sysselsättningar och de personer, med hvilka han kommer i beröring. Hans sträfvan att efterbilda den romerskt-franska satiren är ögonskenlig, ehuru det endast ofullständigt lyckats honom. Versen är ledig och målande, men satiren är skäligen tam, och det dåliga lynne, skalden söker visa, förefaller något affekteradt. Alla der framstälda porträtt äro, enligt hans eget påstående, »dragna efter naturen», och äfven Creutz finnes der afmålad, ehuru efterverlden har svårt att i den intetsägande och löjliga bilden igenkänna den älskvärde skalden.
Hans andra satir, Verldsföraktaren, är af mera didaktiskt innehåll och sattes mycket högt af skalden sjelf. Han skildrar här, huru den unge Lisidor (Gyllenborg) utträder i verlden och nedslagen öfver dess dårskap och flärd beslutar sig för att vända den ryggen och draga sig tillbaka inom sig sjelf. Genom sitt sammanträffande med en gammal vän,
»en verdslig vis, som sökte se och lära
Och kunde dårars fel med köld och styrka bära»
föres han dock på andra tankar och inser, att man måste lefva med menniskorna för att förbättra dem, och att ingen har rätt att svika sin pligt i kampen mot dårskap och laster. — Stycket kan måhända genom sin didaktiska tendens förefalla något torrt, och äfven de oafbrutna alexandrinerna äro stundom litet enformiga, men äfven här måste man beundra skaldens herravälde öfver språket och hans förmåga att i kraftiga och kärnfulla sentenser uttrycka sina tankar. Hans tvenne dikter Menniskans Nöjen och Menniskans Elände äro det förra allegoriserande, det senare af didaktiskt innehåll. »Inbillningsgåfvan i det förra poemet», säger han sjelf, »kontrasterar mot tankestyrkan i det senare. Under olika förtjenst anser jag dem båda af lika värde», ett omdöme, hvilket, äfven om det i författarens mun öfverraskar oss, dock är ganska träffande. I samma samling intogos vidare tvenne af de qväden, Vår- och Vinterqväde, i hvilka skalden likasom Creutz i sitt Sommarqväde skattade åt den rådande smaken för poetiska naturbeskrifningar. Till dessa båda lade han sedermera ett Höstqväde och på sin ålderdom äfven ett Sommarqväde samt inledde dessa fyra dikter genom sitt praktfulla Ode till naturen, en dikt lika formelt fulländad som sublim och tankediger. Af mindre betydelse är hans i samma samling intagna Afsked från ungdomen.
Sin grannaste dikt Ode öfver själens styrka skref Gyllenborg efter Vitterhetsarbetenas utgifvande »till styrka för sin själ att uthärda ännu bistrare tider, som förebådades». Hållen i hans vanliga retoriska stil, utmärker dock denna dikt höjdpunkten af hvad som inom den didaktiska genren kan åstadkommas. En sann poetisk inspiration genomgår från början till slut detta stycke, som med en hög oratorisk konst uppställer Rom och Grekland såsom mönster för skaldens vekliga tid. I arten af stil och framställningssätt äger detta poem flera likheter med Tegnérs Svea, och man kan väl föreställa sig, att det vid sin framkomst väckte en lika uppmärksamhet.
De bistrare tider, på hvilka Gyllenborg vid tal om detta ode anspelar, hade kommit för honom. Sedan kronprinsen 1762 förklarats myndig, entledigades han från sin tjenst såsom hofkavaljer, och hans förmögenhetsomständigheter tilläto honom ej att lefva utan plats. Han sökte en sådan och erhöll slutligen, dock ej utan anlitande af de af honom så häftigt fördömda korruptionsmedlen, en kammarrådsbefattning, hvilken han förestod, till dess han 1774 på ansökan utnämndes till kansliråd.
Genom sitt entledigande från hofvet, Creutz’ afresa till Spanien och fru Nordenflychts död, vid hvilket tillfälle Gyllenborg skref sin dikt Äreminne öfver fru Nordenflycht, undergick skaldens lif en genomgripande förändring. Hans lyra tystnade för en lång tid; under de följande 9 åren äga vi intet af hans hand, likasom äfven de skrifter han framdeles utgaf ingalunda stå i paritet med dem han författat i sin ungdom.
I December 1764 gifte han sig med Anna Margareta Gotzman, dotter af en rik bankokassör i Stockholm och erhöll med henne i hemgift utom annan egendom tvenne sätesgårdar, Sätra och Ladvik, af hvilka den förra under en tid tjenade de nygifta till bostad. Genom den vid 1665 års riksdag framkallade finansiella krisen förlorade dock svärfadren sin förmögenhet, och då de till Gyllenborg öfverlemnade godsen endast voro betalda med Gotzmans revers, som genom hans iråkade ekonomiska trångmål förlorat sitt värde, afträdde Gyllenborg, ehuru ej dertill lagligen förpligtad, dessa gods till förmon för kreditorerna. Han erhöll dock sedermera efter Gustaf III:s uppstigande på tronen delvis godtgörelse för denna förlust.
I hög grad missnöjd med partiregeringen under frihetstidens senare skede, helsade Gyllenborg med glädje Gustaf III:s äntrade till regeringen och återkomst till fäderneslandet. I anledning af denna händelse bröt han sin långa tystnad och firade konungens hemkomst med tvenne Oden, i hvilka han, utan att nedsjunka till smicker, på ett värdigt sätt uttalar sin egen och landets längtan efter regenten, tillika utdelande ganska ampra slängar åt ständerna, partiregeringen och den utländska korruptionen. I sin sjelfbiografi kan skalden ej dölja sin belåtenhet med dessa båda oden: »Jag tror mig icke fela», säger han, »då jag vågar framställa dem båda som mönster i det skaldeslag, på hvilket de blifvit författade». Med hans föregående dikter uthärda de dock knappast en jemförelse.
Äfven 1772 års revolution väckte Gyllenborgs belåtenhet. Han var sjelf en bland dem som till konungens öfverseende framburo formuläret till konungaförsäkran och påminner sig i senare tid med förtjusning den lyckade förställning, med hvilken denne antog och gillade denna försäkran, samt beskrifver lifligt den väl planlagda och lyckligt utförda statshvälfningen den 19 Augusti.
Gyllenborgs tidigare tjenstgöring vid hofvet och hans poetiska begåfning närmade honom efter revolutionen till Gustaf III och Lovisa Ulrika. Uti den af enkedrottningen 1773 återupplifvade Vitterhetsakademien invaldes skalden och höll den 9 Februari sitt inträdestal, hvari han upphöjde drottningens förtjenster om den svenska odlingen och kastade en flygtig blick på skaldekonstens utveckling från Dalins tid, betonande slutligen huru akademiens uppgift vore att upplifva denna konst efter den afmattning som inträdt efter 1663. För samma akademi diktade han äfven två flockar Fabler och tillade under en senare tid ytterligare tvenne, hvilka upplästes i Svenska Akademien. Till denna fabeldiktning, som på den tiden var mycket modern och i Frankrike på ett lysande sätt representerats af den berömde La Fontaine, hade han enligt sin egen uppgift blifvit föranledd af sin lust att satirisera, men under en form, som mindre skulle såra utan att derför vara mindre verksam, eller med andra ord af sin önskan att använda »ett skaldeslag, i hvilket sanningen tillåtes att under förklädnad sig framställa». Genom det lätta och roande sätt, hvarpå Gyllenborg berättar sina fabler, närmar han sig ofta sina berömda franska förebilder och kan afgjordt uppställas såsom vårt lands förnämste fabeldiktare.
I Gustaf III:s krets var han en gerna sedd gäst och en af de få, som tillhörde konungens närmare omgifning. Såsom mindre angenämt än hedrande tyckes han deremot hafva betraktat sitt poetiska medarbetarskap i konungens dramatiska arbeten. Denne, som icke var någon versifikatör, uppgjorde som bekant planen till flera dramer, hvilka sedan versifierades af andra. På detta sätt framkommo genom samarbete mellan Gustaf III och Gyllenborg det lyriska skådespelet Sveas högtid, i anledning af aftäckandet af Gustaf I:s staty, samt Birger Jarl (hvarvid dock äfven Adlerbeth medverkade), som uppfördes vid hertig Karls förmälning den 8 Juli 1744. Af Gyllenborgs egen uppfinning äro deremot dramerna Sune Jarl, Penelope och komedien Det nya herrskapet.
Samma önskan att skapa en nationell hjeltedikt, som framkallade fru Nordenflychts »Caroliade», sysselsatte äfven Gyllenborg under en lång följd af år, och det var samma ämne som hon, nemligen Tåget öfver Bält, han valt till ämne för sitt epos. I fulländadt skick trycktes denna dikt i 12 sånger 1785. Den utmärker sig för samma förtjenster och fel som hennes: ett ganska vackert språk, ren och felfri versifikation, men är långdragen och enformig, hvarjemte de onaturliga allegoriska figurerna verka i hög grad störande.
Utom dessa dikter äga vi af Gyllenborgs hand från hans senare tid en lärodikt i 4 sånger, Försök om Skaldekonsten samt flera Psalmer, utom åtskilliga mindre dikter, bearbetningar, öfversättningar och poetiska utkast.
I samma mon Gustaf III under sina senare regeringsår koncentrerade sin verksamhet på politiken, förlorade han sitt intresse för skaldekonsten och sina vittra umgängesvänner. Äfven Gyllenborgs besök vid hofvet blefvo mera sällsynta. I stället drog denne sig tillbaka inom familjelifvet, egnande sin tid odelad åt sin hustru och sina barn. Hans systerson, skalden Oxenstjerna, karakteriserar honom såsom en fullständig »vir uxorius». »Fåfängt säger min morbror», påstår denne, »att han i gref Creutz’ sällskap ännu en gång skulle vilja beträda sin gamla bana, jag är försäkrad, att om Apollo och de nio sånggudinnorna komme hit, skulle han lika fullt öfvergifva dem för att göra dockor åt sin dotter, eller för att knyppla dagen i ända».
Utom sitt kanslirådsembete, som redan nämnts, förvaltade Gyllenborg 1777—79 och 1781—1800 en plats som bankofullmäktig. Vid Svenska Akademiens stiftelse 1786 var han en bland dem som af konungen sjelf utsagos till ledamöter. Han afled den 30 Mars 1808, och hans stoft hvilar i Klara kyrka.