Synnöve Solbacken/Kapitel 1

←  Synnöve Solbacken

Synnöve Solbacken – Blacken – Fadern av Bjørnstjerne Bjørnson Översättare: Karin Jensen Kapitel 1

Kapitel 2  →

Första kapitlet.

I EN STOR dal kan det finnas ett åt alla håll fritt beläget, högt ställe, som solen lyser på, från det den går upp och tills den sänker sig. Och de, som bo längre in under fjällen och mera sällan få sol, kalla då detta ställe för en solbacke. Hon, om vilken här skall berättas, bodde på en sådan, varav gården hade sitt namn. Där lade sig snön sist på hösten; där töade det också först om våren.

Gårdens ägare voro haugianer och kallades läsare, därför att de lade sig mera vinn om att läsa i bibeln än andra människor. Mannen hette Guttorm och hustrun Karen; de fingo en gosse, som dog för dem, och under tre år gingo de aldrig på den östra sidan om kyrkan. När den tiden gått, fingo de en flicka, som de kallade upp efter gossen; han hade hetat Syvert, och hon blev kristnad till Synnöv, eftersom de ej funno något namn, som hade större likhet. Men modern kallade henne Synnöve, därför att hon, så länge barnet var litet, hade för vana att lägga »min» till, och hon tyckte, att det då föll sig lättare.

Huru som helst, när flickan blev större, kallade alla henne Synnöve som modern, och de flesta sade, att i mannaminne hade det ej vuxit upp en så fager flicka där i bygden som Synnöve Solbacken. Hon var ej gammal, då föräldrarna varje predikosöndag togo henne med sig i kyrkan, fastän Synnöve i början inte förstod bättre än att prästen stod och bannade Bent straffånge, som hon såg sitta rakt under predikstolen. Men fadern ville ändå, att hon skulle vara med — »för att få vanan», sade han, och modern ville detsamma, »eftersom ingen visste, hur hon under tiden blev tillsedd därhemma».

Fanns det på gården något lamm, någon killing eller någon liten gris, som vantrivdes, eller en ko, som råkade ut för någonting, så fick alltid Synnöve den till skänks, och modern tyckte liksom, att från den stunden började den krya till sig. Fadern trodde inte riktigt, att det kom sig därutav, men »det var i alla fall detsamma, vem av dem som rådde om kräket, bara det trivdes».

På den andra sidan av dalen och tätt under det höga fjället låg en gård, som hette Granliden, så benämnd, därför att den låg mitt inne i en stor granskog, den enda på många mils omkrets. Ägarens farfars far hade varit med bland dem, som lågo i Holstein och väntade på ryssen, och från denna färd hade han många utländska och underliga frösorter med sig hem i ränseln. Dem planterade han runt omkring sina hus, men i tidernas längd hade den ena efter den andra gått ut; bara några grankottar, som besynnerligt nog kommit med, hade givit kraftig skog och skuggade nu husen på alla håll.

Holsteinfararen hade hetat Thorbjörn efter sin farfar, hans äldste son Sämund efter fadern, och sålunda hade på den gården ägarna växelvis hetat Thorbjörn och Sämund — längre tillbaka än man kunde minnas. Men det ryktet gick, att på Granliden hade blott varannan man lyckan med sig, och det var icke han, som hette Thorbjörn. Då den nuvarande ägaren, Sämund, fick den första sonen, tänkte han nog både ett och annat, men släktens sedvänja vågade han dock näppeligen frångå, och därför kallade han gossen Thorbjörn. Och mycket grubblade han på huruvida ej gossen skulle kunna uppfostras på så sätt, att han komme över den ödets stötesten, som folkpratet hade lagt i hans väg.

Han var icke riktigt säker därpå, men han tyckte sig märka ett envist sinne hos gossen. »Det skall plockas ur honom», sade han till modern, och så fort Thorbjörn hade blivit tre år, satte sig fadern stundom ned med ett ris i handen och tvang honom så att bära alla vedträna tillbaka på sin plats, ta upp igen den träskål, som han hade kastat, klappa katten, som han hade nupit. Men modern gick helst ut, när fadern var vid det lynnet.

Sämund förundrade sig över att allt eftersom gossen växte upp, blev det mera att rätta hos honom, och det fastän han hela tiden blev allt strängare behandlad. Han höll honom tidigt till boken och lät honom gå med på fältet för att kunna ha ett öga på honom. Modern hade stort hushåll och därtill småbarn; hon kunde ej mer än klappa och förmana sonen var morgon, när hon hjälpte honom på med kläderna, och tala sakta med fadern, när helgdagarna samlade dem.

Men Thorbjörn tänkte, när han fick stryk, därför att »a» och »b» sade »ab» och inte »ba» och därför att han inte hade lov att slå lilla Ingrid, fastän fadern slog honom: det är i alla fall besynnerligt, att jag skall ha det så svårt och alla mina småsyskon ha det så bra.

Som han var mest tillsammans med fadern och han inte kunde tala särdeles mycket med honom, blev han ordknapp, ehuru han tänkte en hel del. En gång undföll det honom dock, medan han släpade på det våta höet: »Varför är höet redan torrt och inkört där borta på Solbacken, och här hos oss är det vått?» — »Därför att de ha oftare sol än vi.» — Det var första gången, som han lade märke till, att den solglans där borta, som han ofta hade suttit och fröjdat sig åt, stod han själv utanför.

Efter den dagen föllo hans ögon oftare på Solbacken än förr. »Stå inte där och gapa», sade fadern och gav honom en sittopp. — »Här borta få vi slita allt vad vi orka, både stora och små, om vi skola få någonting till huset.»

Sämund bytte om dräng, då Thorbjörn kunde vara omkring sju, åtta år. Aslak hette den nye, och han var redan ganska vittberest, fastän han bara var en ung pojke. Den kvällen, han kom, hade Thorbjörn gått till sängs. Men dagen därpå, när han satt och läste, var det någon, som slog upp dörren med en sådan spark, att han aldrig hört maken, och det var Aslak, som kom klampande med ett stort fång ved och slängde det med fart ned på golvet, så vedträna flögo åt alla håll. Själv hoppade han högt upp i luften för att stampa snön av sig, och för varje hopp ropade han: »Det är kallt, sa’ trollbruden, satt i is upp till bältet.»

Fadern var inte inne, men modern sopade ihop snön och bar stillatigande ut den. — »Vad glor du på?» sade Aslak till Thorbjörn. — »Inte på någonting», svarade denne, ty han var rädd. — »Har du sett den tuppen, som du har bak i boken där?» — »Ja.» — »Han har fullt med höns omkring sig, när boken är hopslagen — har du sett det?» — »Nej.» — »Se då efter!» — Gossen gjorde så. — »Du är en dumbom», sade Aslak till honom. — Men från den stunden hade ingen sådan makt över honom som Aslak.

»Du kan ingenting», sade Aslak en dag till Thorbjörn — denne larvade som vanligt efter honom för att se på. — »Jo, jag kan till fjärde huvudstycket.» — »Pyttsan! Nej, du har inte en gång hört talas om trollet, som dansade så länge med flickan, tills solen rann upp och det sprack som en kalv, som har lapat surmjölk.» — Aldrig i sitt liv hade Thorbjörn hört så mycken lärdom på en gång. — »Var var det?» frågade han. — »Var? Ja det — jo, det var på Solbacken där borta.» — Thorbjörn stirrade. — »Har du hört om honom då, som sålde sig åt den onde för ett par gamla stövlar?» — Thorbjörn glömde svara, så häpen var han. — »Du tänker väl på var det var — hä? Jo, det var också där borta på Solbacken, rakt nere i bäcken, som du ser.» — —

»Vår Herre bevare oss, det står illa till med din kristendomskunskap», sade han sedan. »Du har väl inte ens hört om henne vallflickan, Kari Träkjol?» — Nej, han hade ingenting hört. Och medan nu Aslak arbetade flinkt, så berättade han ännu flinkare — och det var om Kari Träkjol, om kvarnen, som malde salt på havsens botten, om fan med träskor på, om trollet, som fastnade med skägget i en trädstam, de sju gröna jungfrurna, som nappade håren ur Skytte-Pers vador, medan han sov och omöjligt kunde vakna, och alltsammans tilldrog sig borta på Solbacken.

»Vad i Guds namn går det åt pojken?» sade modern dagen därpå. — »Han har nu stått på knä där borta på bänken och tittat uppåt Solbacken ända från det det blev dager.» — »Ja, i dag står han i», sade fadern, som låg och vilade sig så lång söndagen var. — »Åh, folk säger, att han har trolovat sig med Synnöve Solbacken», sade Aslak. »Men folk pratar då också så mycket», lade han till. — Thorbjörn förstod inte riktigt, men blev ändå eldröd över hela ansiktet. Då Aslak skämtade över detta, kröp han ned från bänken, tog sin katekes och satte sig att läsa. — »Ja, trösta dig med Guds ord, du», sade Aslak, »du får henne inte ändå.»

När det led så långt fram i veckan, att han trodde, att de hade glömt detta samtal, frågade han modern helt sakta (ty egentligen skämdes han): »Du — vem är Synnöve Solbacken?» — »Det är en liten tös, som en gång skall rå om Solbacken.» — »Har hon ingen träkjol då?» — Modern såg förundrad på honom. »Vad är det du säger?» frågade hon. Han kände, att det måste ha varit någonting dumt, och teg. — »Aldrig har man sett ett vackrare barn, än hon är», tillade modern, »och det har hon fått till belöning av vår Herre, för att hon ständigt är snäll och rar och flitig till att läsa.» — Nu visste han det med.

En dag, då Sämund hade varit ute i skogsmarken tillsammans med Aslak, sade han på kvällen till Thorbjörn: »Du skall inte sällskapa mera med drängen.» — Men Thorbjörn brydde sig just inte om det. Då hördes det en stund efter: »Om jag hittar dig mera i sällskap med honom, så går det dig inte väl.» — Då smög Thorbjörn sig efter honom, när fadern icke såg det. Denne kom på dem, då de sutto och pratade med varandra; då fick Thorbjörn stryk och kördes in. Men efter den dagen passade Thorbjörn på Aslak och gick med honom, när fadern ej var hemma.

En söndag, då fadern var i kyrkan, gjorde Thorbjörn ganska mycken odygd hemma. Aslak och han kastade snöboll på varandra. — »Nej nej, du kväver mig», bad Thorbjörn, »låt oss kasta tillsammans på någonting annat.» Aslak var genast färdig, och så kastade de först efter den smärta granen borta vid matboden, så efter matboddörren och slutligen efter fönstret på matboden — inte själva rutan, sade Aslak, utan listen däromkring. Thorbjörn träffade emellertid rutan och blev blek. — »Pyttsan, vem får veta det? Kasta bättre!» — Han gjorde så, men träffade en till. — »Nu vill jag inte mera.»

I detsamma kom hans äldsta syster, lilla Ingrid, ut. — »Kasta efter henne, du!» — Thorbjörn var strax färdig; flickan grät, och modern kom ut. Hon bad honom höra upp. — »Kasta, kasta!» viskade Aslak. Thorbjörn var varm och upphetsad; han lydde. — »Jag tror, du är rakt från vettet, pojke», sade modern och sprang emot honom. Han före, hon efter, gården runt — Aslak skrattade och modern hytte med näven. Men så fick hon tag i honom uppe i en snödriva och började riktigt dunka på honom. — »Jag slår igen, jag, det bruka de här.» — Modern hörde förundrad upp och såg på honom. — »Det har någon annan lärt dig», sade hon därefter, tog honom tigande vid handen och ledde in honom. Hon sade ej ett ord mera åt honom, utan pysslade om hans småsyskon och talade med dem om, att nu kom far snart hem från kyrkan.

Då började det bli fasligt hett i stugan. Aslak bad om lov att få gå och hälsa på en släkting, och det fick han genast. Men Thorbjörn blev mycket mindre, så fort Aslak hade gått. Han hade förskräckligt ont i magen och var så fuktig om händerna, att han satte märken i boken, när han tog i den. Bara mor inte ville säga någonting åt far, när han kom hem! ... Men be därom — därtill kunde han inte förmå sig. Allting, som han såg på, ändrade utseende, och vägguret sade: Dunk, dunk — dunk, dunk!

Han måste upp i fönstret och titta på Solbacken. Den ensam låg insnöad och stilla och sken i solen som vanligt; huset stod och skrattade med alla sina rutor, och där var minsann inte en enda sönderslagen. Röken for så glatt upp genom skorstenspipan, så han kunde förstå, att också där lagade de mat åt kyrkfolket.

Där gick bestämt Synnöve ut och tittade efter sin far, och hon skulle alls inte ha stryk, när han kom hem. Han visste inte vad han skulle ta sig till, och han blev med ens så vänlig mot sina systrar, att det inte var någon måtta på det. Ingrid var han så snäll emot, att han gav henne en blank knapp, som han hade fått av Aslak. Hon tog honom om halsen, och han tog henne om halsen: »Kära lilla Ingrid min, är du ond på mig?» — »Nej, Thorbjörn lille! Du får gärna kasta så mycket snö på mig du vill!»

Men där stampade någon snön av sig ute på svalgången. Mycket riktigt, det var fadern; han såg mild och god ut, och det var ännu värre. — »Nå?» sade han och såg sig omkring — och det var märkvärdigt, att inte vägguret ramlade ned. Modern satte fram maten. »Hur står det till här?» frågade fadern, i det han satte sig och tog upp skeden; Thorbjörn såg på modern, så att tårarna kommo honom i ögonen. — »Åh, — jo», sade hon rent otroligt långsamt, och hon ville säga ännu mera, det såg han nog. — »Jag gav Aslak lov att gå ut», sade hon. — Det var då det, tänkte Thorbjörn, och så började han leka med Ingrid, som om han inte haft någonting särskilt i tankarna.

Så länge hade fadern aldrig ätit, och Thorbjörn tog sig slutligen för att räkna varenda munsbit. Men då han kom till den fjärde, ville han se, hur långt han kunde hinna räkna mellan den fjärde och den femte, och så gick det sönder för honom. Äntligen reste fadern sig och gick ut.

Rutorna, rutorna, klirrade det för öronen på honom, och han såg efter, om de voro hela, de, som sutto i stugan. Jo, de voro hela allesammans. Men nu gick också modern ut. Thorbjörn tog lilla Ingrid på knäet och sade så milt, att hon måste stirra förundrad på honom: »Vi båda skola leka gulddrottning på ängen, vi!» Ja, det ville hon gärna. Och så sjöng han, medan benen darrade under honom:

»Lilla blomma,
ängens blomma,
hör en stund på mig!
Och vill du vara kärestan min,
så skall du få en kappa fin,

av sammet och gull,
med pärlor full.
Ditteli, dutteli dej;
och solen skiner på heden — tjo hej!»

Och lilla Ingrid svarade:

»Gulddrottning,
pärldrottning,
hör en stund på mig!
Jag vill ej vara kärestan din,
jag vill ej äga kappan så fin
av sammet och gull
med pärlor full.
Ditteli, dutteli dej —
och solen skiner på heden — tjo hej!»

Men när nu denna lek var som bäst i gång, kom fadern in och spände ögonen i honom. Han tryckte Ingrid hårdare in i sin famn och föll alls inte av stolen. Fadern vände sig bort och sade ingenting; en halv timme gick, han hade ännu ingenting sagt — och Thorbjörn hade nästan lust att börja bli glad igen, men tordes inte.

Han visste inte vad han skulle tro, när fadern själv hjälpte till med att kläda av honom; han började så smått darra igen. Då klappade fadern honom på huvudet och strök hans kind; det hade han aldrig gjort, så långt gossen kunde minnas tillbaka, och därför blev han så varm om hjärtat och över hela kroppen, att hans fruktan smälte bort som is för dagsmeja. Han visste inte, hur han kom i säng, och som han varken kunde ge sig till att sjunga eller ropa, lade han händerna stilla i kors över varandra, bad Fader vår sex gånger framlänges och baklänges, helt sakta — och kände, när han somnade in, att det ändå inte fanns någon på Guds gröna jord, som han höll så mycket av som far sin.

Dagen därpå vaknade han upp i en förfärlig ångest, och det var honom omöjligt att skrika. Ty nu skulle han i alla fall ha stryk. Då han slog upp ögonen, märkte han till sin stora lättnad, att han bara hade drömt, men han märkte också snart, att det var någon annan i rummet, som skulle ha smörj, och det var Aslak.

Sämund gick av och an på golvet, och den marschen kände Thorbjörn till. Den något kortväxte, undersätsige mannen gav då och då under sina buskiga bryn Aslak en sådan blick, att denne nog kände, vad som låg i luften. Aslak själv satt uppe på bottnen av en stor tunna, utmed vilken hans ben dinglade eller kröktes uppåt. Han hade som vanligt händerna i fickorna och mössan en smula nedtryckt på huvudet; så att det tjocka, mörka håret stack fram i testar under skärmen. Den något sneda munnen var ännu snedare, hela huvudet höll han litet lutat åt sidan och så skelade han på Sämund under halvt slutna ögonlock.

»Ja, pojken din är galen nog», sade han, »men värre är det, att hästen din är förgjord.» — Sämund stannade. »Du är en lymmel», sade han, så att det dånade i stugan, och Aslak knep ännu hårdare till ögonlocken. Sämund började gå igen; Aslak satt en stund stilla. »Jagu’ är den förgjord», upprepade han och sneglade efter husbonden för att se vad verkan det hade. — »Nej, men han är skogrädd, det är vad han är», sade Sämund och gick som förut. »Du har fällt träd över honom uppe i skogen, din vårdslöse drummel, och därför kan ingen längre få honom att gå lugnt där.»

Aslak hörde en stund på detta. — »Ja ja, tro det du, tron fördärvar ingen. Men jag tvivlar på att den gör hästen din bra igen», tillade han, makade sig samtidigt längre upp på tunnan och satte den ena handen för ansiktet.

Sämund kom mycket riktigt bort till honom och sade sakta, men med hemskt eftertryck: »Du är en ond —» — »Sämund!» ljöd det borta från spiseln; det var Ingeborg, hustrun, som tystade på honom, liksom hon tystade på den lille minste, som var rädd och ville skrika. Barnet hade tegat förut, och nu teg också Sämund, men han stack sin för en så starkt byggd man mycket lilla näve rakt upp under näsan på Aslak och höll den där en stund, i det han lutade sig fram och brände honom med ögonen i ansiktet. Därpå vandrade han av och an som förut och såg då och då hastigt bort på drängen.

Aslak var mycket blek, men skrattade ändå med halva ansiktet mot Thorbjörn, medan han höll den sidan stram, som han vände mot Sämund. — »Vår Herre give oss ett gott tålamod!» sade han efter en liten stund, men lyfte i detsamma armbågen som för att avvärja ett slag. Sämund tvärstannade och ropade med hela sin stämmas kraft, i det han stampade i golvet, så Aslak skrek till: »Nämn inte honom — du!» — Ingeborg reste sig med dibarnet och tog honom milt i armen. Han såg icke åt henne, men lät ändå genast armen falla. Hon satte sig, han gick åter av och an, men ingen sade någonting.

När en stund förgått, kunde Aslak ej hålla sig längre. »Ja, han lär nog ha mycket att bestyra på Granliden — han!» — »Sämund, Sämund!» viskade Ingeborg, men innan det nådde fram, hade Sämund redan rusat bort till Aslak, som sträckte ut foten. Den slogs åt sidan, och sedan greps karlen vid den och tröjkragen, lyftes upp och slängdes mot den stängda dörren, så att dörrspegeln gick ur och han for på huvudet ut genom öppningen.

Hustrun, Thorbjörn och alla barnen skreko och bådo för honom, och hela huset var fullt av jämmer. Men Sämund rusade ut efter honom; han tänkte inte ens på att öppna dörren ordentligt, utan sparkade spillrorna åt sidan, högg tag i honom för andra gången, bar honom över förstugan och ut på gården, lyfte honom högt upp och kastade honom med all sin kraft i marken. Och då han märkte, att där låg för mycket snö, för att han skulle kunna slå sig ordentligt, satte han knäet mot hans bröst och drog till honom ett par slag över ansiktet, lyfte upp honom för tredje gången, bar honom till ett mera snöfritt ställe likt en varg, som släpar på en riven hund, lät honom åter falla, värre än förut, och satte knäet på hans bröst.

Ingen kunde veta, huru detta skulle ha slutat, om icke Ingeborg hade störtat emellan med dibarnet på armen. »Gör oss inte olyckliga!» skrek hon.

En stund därefter satt Ingeborg i stugan, Thorbjörn klädde på sig, fadern gick av och an och drack då och då litet vatten. Men handen darrade så, att vattnet flög över muggen och skvätte i golvet. Aslak kom ej in, och Ingeborg redde sig omsider till att gå ut. — »Stanna inne», sade han, som om det icke var till henne, han talade, och hon stannade inne. En stund senare gick han emellertid själv. Han kom icke in igen. Thorbjörn tog sin bok och läste oavlåtligt utan att se upp, fastän han ej fick sammanhang i en enda mening.

Något längre fram på förmiddagen var huset åter i sina gamla gängor, fastän alla hade en känsla över sig som efter ett främmande besök. Thorbjörn tog mod till sig och gick ut, och den förste han mötte utanför dörren var Aslak, som hade lastat alla sina kläder på en kälke. Men kälken var Thorbjörns. Thorbjörn stirrade på honom, ty han såg otäck ut. Blodet hade klibbat fast vid ansiktet och runnit ut i stora fläckar; han hostade och tog sig ofta för bröstet. Han såg en stund tigande på Thorbjörn, så utbrast han häftigt: »Jag tycker inte om ögonen du har, pojke!» — Därmed skrevade han över kälken, satte sig och åkte utför. — »Du får se dig om, var du hittar kälken», sade han och skrattade, i det han ännu en gång vände sig om och räckte ut tungan åt honom. Så reste Aslak.

Men under den vecka, som följde, kom länsmannen; fadern var ibland borta, modern grät, och hon var också ett par gånger borta. — »Vad är det, mor?» — »Åh, Aslak är skulden till alltsammans.»

Så en dag kommo de på lilla Ingrid, när hon satt och sjöng:

»O, du erbarmliga värld,
nu är jag trött på din färd!
Flickan blir på tråden lätt,
pojken tappar allt sitt vett,
matmor vatten spä’r i mat,
husbond’ drar sig lång och lat;
katten är klokast i huset,
han stjäl grädden i kruset.»

Det blev ett undrande och frågande, var hon hade lärt sig den visan. Jo, det var av Thorbjörn. Denne blev mycket rädd och sade, att han hade lärt den av Aslak. Han fick då veta, att om han själv sjöng eller lärde systern flera sådana visor, skulle han få stryk. Någon tid därefter råkade lilla Ingrid svära. Thorbjörn blev åter inkallad, och Sämund tyckte, det var bäst att han fick litet av riset med detsamma, men han grät och lovade så vackert, att han slapp för den gången.

Nästa predikosöndag sade fadern till honom: »I dag skall du slippa göra odygd här hemma, du skall få följa med mig till kyrkan.»