←  Kapitel 1
Synnöve SolbackenBlackenFadern
av Bjørnstjerne Bjørnson
Översättare: Karin Jensen

Kapitel 2
Kapitel 3  →


[ 22 ]

Andra kapitlet.

KYRKAN står i bondens föreställning på ett högt ställe och för sig själv, fridlyst, med gravars högtidlighet runt omkring och gudstjänstens omväxling inom sina murar. Hon är det enda hus i dalen, varpå han har nedlagt prakt, och hennes spira räcker därför också litet längre, än den ser ut att räcka. Hennes klockor hälsa långväga ifrån hans vandring dit den klara söndagsmorgonen, och han lyfter alltid på mössan åt dem, som om han ville säga dem ett tack för sist.

Det finnes ett förbund mellan honom och klockorna, som ingen vet om. Tidigt stod han nog i den öppna dörren och lyssnade till dem, medan kyrkfolket i stillsamt tåg drog förbi där nere på vägen; far rustade sig i ordning, men han själv var för liten. Han förband då mången föreställning med detta tunga, starka ljud, som skallade bland fjällen en timme eller två och genljöd från det ena till det andra. Men en var oskiljaktig från det: rena, nya kläder, skinande kvinnor, ryktade hästar med blanka seldon.

Och när de så en söndag ringa över hans egen lycka, där han själv i splitternya, men alltför stora kläder går säker och stadig vid sin fars sida och skall dit för första gången — ja, då är det jubel i dem! [ 23 ]Då kunna de helt visst slå upp alla dörrar för det, han kommer att få se! Och på hemvägen, när de brusa över hans huvud, som ännu är tungt och uppfyllt av psalmer, växelsång och predikoord, vilka avlösas av vad ögat under samma tid har uppfångat: altartavlan, dräkter, personer — då välva de också en gång för alla tak över detta samlade intryck och viga in den mindre kyrka, som han från den dagen bär i sitt eget bröst.

När han blivit litet äldre, får han vakta boskapen på fjället. Men när han den vackra, daggiga söndagsmorgonen sitter på stenen med kreaturen nedanför sig och hör kyrkklockorna över deras skällor, då blir hans sinne tungt. Ty det klingar i dem någonting ljust, lätt och lockande där nedifrån, tankar på bekanta utanför kyrkan, glädje, när man är där, ännu större glädje, när man har varit där, god mat hemma, far, mor och syskon, lek på ängen den ljusa söndagskvällen — och det lilla hjärtat gör uppror i bröstet. Men det slutar dock alltid med att det var kyrkklockorna, som ljödo; han letar i sitt minne och finner till slut en halv psalmvers, som han kan. Den sjunger han med hopknäppta händer och ett långt öga ned i dalen, läser så en liten bön ovanpå, springer upp, är hjärtans belåten och stöter i luren, så att det skräller i fjällen.

Här i de stilla fjälldalarna har ännu kyrkan sitt särskilda språk för varje ålder, sin egen syn för varje öga; mycket kan ha byggts framför den, men aldrig någonting högre. Den står vuxen och färdig för konfirmanden — med uppräckt finger, halvt hotande, halvt vinkande, för ynglingen, som har gjort sitt val — bredskuldrad och stark över mannens sorg [ 24 ]— rymlig och blid över åldringen, som är trött. Mitt under gudstjänsten inbäras och döpas de små barnen, och det vet man nog, att under denna handling är andakten som störst.

Man kan därför icke teckna norska bönder, fördärvade eller ofördärvade, utan att på ett eller annat ställe komma i beröring med kyrkan. Det gör nog intryck av enformighet, men denna är kanske inte det värsta. Vare detta sagt en gång för alla, ej särskilt för det kyrkobesöks skull, som här skall skildras.

Thorbjörn gladde sig åt vandringen och åt vad han såg, fick förunderligt många färger i ögonen utanför kyrkan, kände den stillhetens tyngd, som låg over alla och allt där innanför, då högmässan ännu icke var börjad. Och fastän han själv ej kom ihåg att böja huvudet, när bönen lästes, hölls det dock liksom böjt vid åsynen av flera hundra andra böjda huvuden. Sången ljöd, och alla sjöngo på en gång omkring honom, så han tyckte nästan han blev rädd. Så försjunken satt han, att han spratt upp liksom ur en dröm, när deras bänk sakta öppnades för någon, som trädde in. När psalmen sjungits till slut, tog fadern den mannen i handen och frågade: »Står det bra till på Solbacken?»

Thorbjörn tittade stort, men hur han än såg eller icke, spårades det mycket litet samband mellan denne man och något slags trolldom. Det var en blid, ljuslätt man med stora blå ögon och hög panna, och han verkade lång, där han satt; han log, när man talade till honom, och svarade ja till allt vad Sämund sade, men annars var han fåordig. — »Där kan du få se Synnöve», sade fadern, i det han lutade sig ned till [ 25 ]Thorbjörn, tog honom på knäet och pekade över till kvinnfolksbänken mitt emot.

Där stod en liten flicka på knä uppe på bänken och tittade ut över gallerverket; hon var ännu ljusare än mannen, så ljus att han aldrig hade sett maken. Hon hade röda hängande band i mössan och vitgult hår därunder, och nu skrattade hon bort emot honom, så att han en lång stund inte kunde se på annat än hennes vita tänder. Hon höll en blänkande psalmbok i den ena handen och en sammanviken rödgul silkesnäsduk i den andra och roade sig nu med att slå näsduken mot psalmboken.

Ju mera han stirrade, desto mera skrattade hon, och han ville också stå på knä på bänken liksom hon. Så nickade hon. Han såg en stund allvarligt på henne, så nickade han tillbaka. Hon skrattade och nickade en gång till; han nickade igen, och en gång till, och ännu en gång. Hon skrattade, men nickade ej mera — inte förrän efter en liten stund, då han åter hade glömt det, nickade hon.

»Jag vill också se!» hörde han bakom sig — och kände i detsamma, hur någon drog honom i benen ned på golvet, så att han var nära att falla. Det var en axelbred pojkbyting, som nu tappert arbetade sig upp i hans ställe; han hade också ljust, men stripigt hår och trubbig näsa. Aslak hade nog lärt Thorbjörn, hur de stygga pojkarna, som han råkade i kyrkan och i skolan, skulle tas; därför knep Thorbjörn pojken bak, så att han skulle till att skrika, men lät bli och kravlade i stället mycket fort ned igen från bänken och högg Thorbjörn i bägge öronen. Denne grep fatt i hans lugg och drog honom in under sig; den andre skrek ännu inte, men bet [ 26 ]Thobjörn i låret. Thorbjörn drog undan det och körde hans ansikte rakt mot golvet.

Då blev han själv gripen vid tröjkragen och upplyft som en hösäck — det var fadern, som satte honom på sitt knä. »Vore det inte i kyrkan, finge du smörj!» viskade han honom i örat och klämde hans hand, så det sved ända ned i foten. Han kom ihåg Synnöve och tittade bort emot henne; hon stod där ännu, men så storögd och häpen, att han började förstå vad han hade gjort, att det måste vara någonting mycket orätt. Så fort hon märkte, att han såg på henne, kröp hon ned från bänken och blev inte mera synlig.

Där kom fram klockare, och där kom fram präst; han hörde och såg noga på dem. Där kom åter klockare och åter präst — men ännu satt han kvar på faderns knä och tänkte: skall hon inte snart titta fram igen? Den pojken, som dragit honom ned från sätet, satt på en pall längre in i bänken, och för var gång han ville resa sig, fick han en puff i ryggen av en gammal gubbe, som satt och nickade i sömnen, men regelbundet vaknade, så ofta pojken försökte stiga upp.

»Skall hon inte snart titta upp igen?» tänkte Thorbjörn, och vartenda rött band, som han såg röra sig runt omkring, påminde honom om dem, hon hade, och varje prålande tavla i den gamla kyrkan var antingen precis lika stor eller litet mindre än hon. Jo, där stack hon upp huvudet, men så fort hon fick se honom, drog hon åter helt allvarligt ned det.

Klockaren kom fram och prästen ännu en gång, det ringde, och man reste sig. Fadern språkade åter sakta med den ljuslätte mannen; de gingo [ 27 ]tillsammans över till kvinnfolksbänken, där man nu också hade rest sig. Den första, som kom ut därifrån, var en ljuslagd kvinna, vilken smålog som mannen, dock ej fullt så mycket; hon var mycket liten och blek och höll Synnöve vid handen. Thorbjörn skulle genast fram till Synnöve, men hon snodde hastigt ifrån honom, runt omkring moderns kjol. — »Låt bli mig!» sade hon.

»Han där måtte visst aldrig ha varit i kyrkan förut», sade den ljuslagda kvinnan och lade handen på honom. — »Nej, därför slåss han också första gången han är där», sade Sämund. Thorbjörn tittade skamsen upp på henne och sedan på Synnöve, som tycktes honom ännu allvarligare. De gingo alla ut, de äldre i samspråk, men Thorbjörn efter Synnöve, som drog sig mera intill modern för var gång han kom henne nära. Den andre pojken såg han inte mer.

Ute på kyrkbacken stannade de och började ett längre samtal. Thorbjörn hörde flera gånger namnet »Aslak», och som han var rädd för att det i det sammanhanget också skulle kunna bli tal om honom själv, drog han sig undan. — »Du skall inte höra på det här», sade modern till Synnöve; »gå bort litet, vännen min, gå bort, säger jag!» — Synnöve drog sig långsamt åt sidan. Thorbjörn gick då litet närmare och såg på henne, och hon såg på honom, och så stodo de en lång stund och bara sågo på varandra.

Slutligen sade hon: »Fy!» — »Varför säger du fy?» frågade han. — »Fy», sade hon en gång till. »Fy, skäm ut dig!» lade hon till. — »Vad har jag gjort?» — »Du har slagits i kyrkan, och det medan prästen stod för altaret — fy!» — »Ja, men det är [ 28 ]länge sedan.» — Det var ju på sätt och vis sant, och hon återtog efter en liten stund: »Är det du, som heter Thorbjörn Granliden?» — »Ja, och är det du, som heter Synnöve Solbacken?» — »Ja. Jag har alltid hört, att du skulle vara en sådan snäll gosse.» — »Nej, det är inte sant, för jag är den styggaste av oss alla där hemma», sade Thorbjörn. — »Åh, nu har jag då aldrig hört — —», sade Synnöve och slog ihop sina små händer, »mor, mor, han säger — —»

»Tyst och stanna där borta!» mötte hon från det hållet — och hon blev stående och gick därefter långsamt baklänges tillbaka, med de stora blå ögonen fästade på modern. — »Jag har alltid hört, att du är så snäll», sade Thorbjörn. — »Ja, det är ibland, det, när jag har läst», svarade hon. — »Är det sant, att det är så väldigt fullt med tomtar och troll och annat otyg där borta åt ert håll?» frågade han, satte handen i sidan, sköt fram ena foten och stödde sig på den andra — alldeles som han sett Aslak göra. — »Mor, mor, vet du vad han säger? Han säger att — —» — »Låt mig vara, hör du! Och kom inte hit, förrän jag ropar på dig!» — Åter drog hon sig långsamt och baklänges åt sidan, stack en snibb av näsduken i munnen, bet fast i den och drog. — »Är det inte sant, att varenda natt så spelar det i bergen där borta?» — »Nej.» — »Har du aldrig sett några troll då?» — » Nej.» — »Men i Jesse namn — —» — »Fy, så får du inte säga.»

»Pyttsan, det är inte farligt», sade, han och spottade mellan tänderna för att visa henne, hur långt han kunde spotta. — »Jo, jo», sade hon, »för då kommer du till helvetet.» »Tror du det?» frågade han, betydligt mjukare, ty han hade endast tänkt sig, [ 29 ]att han kunde få stryk därför, och just nu stod fadern så långt borta.

»Vem månntro är den starkaste där borta hos er?» frågade han och satte mössan litet mera på sned. — »Åh, det vet jag inte.» — »Hemma hos oss är det far; han är så stark, att han klår Aslak, och du kan tro Aslak är stark.» — »Jaså.» — »Han har en gång tagit och lyft en häst.» — »En häst?» — »Det är så sant, så sant — för han har själv berättat det.» — Då tvivlade förstås inte heller hon. — »Vem är Aslak?» frågade hon. — »Det är en stygg en, kan du tro. Far, han klådde upp honom så, att aldrig i världen har någon karl förut fått så mycket stryk.» — »Slåss ni där borta hos er?» — »Ja, ibland så — — gör ni inte det hos er?» — »Nej, aldrig.»

»Vad gör ni där då?» — »Åh, mor hon lagar maten, stickar strumpor och syr; det gör Kari också, men inte så bra som mor, för Kari är så lat. Men Randi vaktar korna, och far och pojkarna äro på åkern eller också hemma.»

Detta fann han vara en tillfredsställande förklaring. — »Men varenda kväll läsa och sjunga vi», fortsatte hon, »och det göra vi om söndagen också.» — »Allihop?» — »Ja.» — »Det måtte vara tråkigt —»— »Tråkigt? Mor, han säg —» Men så kom hon ihåg, att dit bort fick hon inte gå. — »Du kan tro att jag rår om många tackor», sade hon. — »Gör du det?» — »Ja, tre gå med lamm i vinter, och den ena tror jag bestämt får två.» — »Jaså, du har får, du?» — »Ja, jag har också kor och grisar. Har du inga?» — »Nej.» — »Kom bort till mig, skall du få ett lamm. Så skall du nog få se, att du får flera efter det.» — »Det skulle vara förfärligt roligt ...»

[ 30 ]De stodo en liten stund. — »Kunde inte också Ingrid få ett lamm?» frågade han. — »Vem är Ingrid?» — »Ingrid, lilla Ingrid?» — Nej, henne kände hon inte. — »Är hon mindre än du?» — »Ja, visst är hon mindre än jag — så pass som du.» — »Åh, vad säger du, henne måste du ta med, hör du.» — Ja, det skulle han visst. — »Men», sade hon, »om du får ett lamm, kan hon få en gris.» — Det tyckte också han var mycket förståndigare, och nu pratade de litet om gemensamma bekanta, av vilka de förstås inte hade just så många. Föräldrarna voro färdiga, och de måste gå hem.

På natten drömde han om Solbacken, och han tyckte sig se idel vita lamm där borta och en liten ljus flicka med röda band gå mitt ibland dem.

Ingrid och han talade varenda dag om att gå dit. De hade så många lamm och smågrisar, att de inte visste, hur de skulle vända sig ibland dem ... De förundrade sig emellertid mycket över att de ej fingo gå dit genast. — »Därför att den där lilla flickungen har bjudit er?» sade modern. »Har du någonsin hört talas om sånt?» — »Ja ja, vänta bara till nästa predikosöndag», menade Thorbjörn, »så får I väl se.»

Den kom. — »Du skall vara så svår till att skryta och ljuga och svärja», sade då Synnöve till honom, »att du inte får lov att komma, förrän du lagt bort det.» — »Vem har sagt det?» frågade Thorbjörn förundrad. — »Mor.»

Ingrid väntade ivrigt på att han skulle komma hem, och han berättade för henne och modern, hur det hade gått. — »Där ser du!» sade modern. Ingrid sade ingenting. Men efter den dagen gåvo både [ 31 ]hon och modern akt på honom, var gång han svor eller skröt. Ingrid och han kommo emellertid ihop sig om huruvida »hunden fare i mig!» kunde vara att svärja eller ej. Ingrid fick känna sin överman, och sedan sade han »hunden fare i mig!» så lång dagen var. Men på kvällen hörde fadern det. — »Ja, han skall fara i dig, skall du få se», sade han och drev till honom, så att han tumlade ett långt stycke. Thorbjörn skämdes mest för Ingrids skull, men efter en liten stund kom hon bort till honom och klappade honom.

När det gått ett par månader, fingo båda komma till Solbacken; Synnöve var sedan hos dem, de åter där, och så fortgick det under hela den tid de växte upp. Thorbjörn och Synnöve läste i kapp; de gingo i samma skola, och han blev till sist den duktigare, så duktig, att prästen tog sig an honom. För Ingrid gick det sämre, och henne hjälpte de båda. Hon och Synnöve blevo så oskiljaktiga, att folk kallade dem »riporna», därför att de alltid flögo tillsammans och båda voro mycket ljusa.

Understundom hände sig, att Synnöve blev ond på Thorbjörn, därför att han var väl vild och oförvägen utav sig och kom i gräl med folk både här och där. Ingrid gick då alltid emellan, och de blevo goda vänner som förut. Men fick Synnöves mor höra talas om slagsmål, kom han inte till Solbacken den veckan och knappt nog den nästa. För Sämund tordes ingen berätta om sådant. — »Han far för hårt fram med pojken», sade hans hustru och ålade alla tystnad.

Som de nu växte upp, blevo alla tre fagra att se på, fastän var och en på sitt sätt. Synnöve blev [ 32 ]högrest och smärt, fick gult hår och ett fint, lysande ansikte med stilla, blå ögon. När hon talade, log hon, och folk brukade tidigt säga, att det kändes som en välsignelse att närma sig det leendet. Ingrid var mindre och fylligare, hade ännu ljusare hår och ett helt litet ansikte, som var mjukt och runt. Thorbjörn blev av medellängd, men ovanligt välvuxen, fick mörkt hår, svartblå ögon, ett skarpt ansikte och starka lemmar. När han var på det humöret, brukade han ofta skryta med att han kunde läsa och skriva lika bra som skolmästaren och för resten inte var rädd för någon i hela dalen — utom far sin, tänkte han, men det lade han inte till.

Thorbjörn ville gå och läsa tidigt, men därav blev intet. — »Så länge du inte är konfirmerad, är du bara pojken, och jag kan bättre rå på dig», sade far hans. På så sätt kom det sig, att han, Synnöve och Ingrid gingo till prästen samtidigt. Synnöve hade också väntat länge; hon var femton år och gick på det sextonde. — »Man kan aldrig tillräckligt, när man skall avlägga sitt löfte till Gud», hade modern alltid sagt, och fadern, Guttorm Solbacken, hade hållit med.

Det var alltså inte så värst besynnerligt, att ett par friare började visa sig, den ene en bättre mans son och den andre en rik granne. — »Det är ändå för galet! Hon är ju ännu inte konfirmerad.» — »Ja, så få vi ta och konfirmera henne då», sade fadern. Men härom visste Synnöve själv ingenting.

I prästgården tyckte kvinnfolken i prästens familj så bra om Synnöve, att de ofta togo in henne för att prata med henne. Ingrid och Thorbjörn stodo kvar ute bland de andra, och då en pojke sade till [ 33 ]honom: » Jaså, du slapp inte in med? De ta henne bestämt ifrån dig!» så inbragte det pojken ett blått öga.

Från den stunden blev det sed bland de andra pojkarna att bry honom för Synnöve, och det visade sig också, att ingenting kunde försätta honom i större vrede.

I en skog på prästgårdens ägor blev det till sist och efter överenskommelse ett stort slagsmål, som hade detta till orsak; det tog till och bredde ut sig, så att Thorbjörn fick att göra med en hel skara på en gång. Flickorna hade gått i förväg, så att det fanns ingen, som kunde skilja kämparna åt, och det blev därför värre och värre. Ge sig ville han icke, allt flera trängde sig inpå honom, och nu försvarade han sig på vad sätt han bäst kunde. Därför kom det att utdelas slag, som sedan själva berättade om vad som tilldragit sig. Orsaken blev bekant samtidigt, och det talades mycket om detta i bygden.

Nästa predikosöndag ville Thorbjörn ej gå i kyrkan. Nästa gång de skulle läsa hos prästen, lade han sig sjuk. Ingrid gick därför ensam. Han frågade henne vid hemkomsten vad Synnöve hade sagt. »Ingenting.»

När han så var med nästa gång igen, tyckte han, att alla människor tittade på honom och att läsbarnen fnissade. Men Synnöve kom senare än de andra och var mycket inne hos prästens den dagen. Han var rädd att få bannor av prästen, men han märkte snart, att de två enda i bygden, som ej visste någonting om slagsmålet, voro hans egen far och prästen. Nå, det var ju förstås bra, men hur han åter skulle få tala med Synnöve, det visste han inte, ty för första gången hade han inte riktig lust att bedja Ingrid [ 34 ]gå och medla. Efter förhörets slut var Synnöve åter inne hos prästen; han väntade, så länge det fanns några andra kvar på gården, men slutligen måste också han gå. Ingrid hade gått tillsammans med de första.

Nästa gång hade Synnöve kommit före alla de andra och gick i trädgården med en av fröknarna och en ung herre. Fröken tog upp blommor ur jorden och gav Synnöve; herrn hjälpte till, och Thorbjörn stod bland de andra utanför och såg på. De förklarade så högt för henne, att alla kunde höra, hur de där blommorna skulle planteras, och Synnöve lovade att göra det själv, så att det skulle bli precis så som de hade sagt. — »Det kan du inte göra ensam», sade den där främmande mannen, och det tänkte Thorbjörn på.

När Synnöve kom ut till de andra, visade dessa henne ännu större aktning än vanligt; men Synnöve gick bort till Ingrid, hälsade vänligt på henne och bad henne följa med ut på ängen. Där satte de sig, ty det var länge sedan de riktigt fått tala med varandra. Thorbjörn stod kvar hos de andra och såg på Synnöves fina utländska blommor.

Denna dag gick Synnöve samtidigt med alla andra. — »Kanske jag skall bära blommorna åt dig», sade Thorbjörn. — »Det får du gärna», svarade hon milt, men utan att se på honom, tog Ingrid vid handen och gick i förväg. Uppe nära Solbacken stannade hon och sade farväl till Ingrid. — »Nu bär jag dem nog själv den biten, som är kvar», sade hon och tog korgen, som Thorbjörn hade satt ned. Under hela vägen hade han tänkt på att erbjuda sig att plantera blommorna åt henne, men nu kom han [ 35 ]sig inte för — hon vände sig så hastigt om. Men sedan tänkte han inte på någonting annat än att han ändå borde ha hjälpt henne med blommorna. — »Vad talar ni båda om?» frågade han Ingrid. — »Om ingenting.»

När de andra väl hade lagt sig, klädde han sakta på sig igen och gick ut. Det var en vacker afton, mild och stilla; himlen hade ett tunt täckelse av blågråa skyar, här och där sönderslitna, så att det var, som om någon fick skåda ut ur det dunkla blå som ur ett öga. Ingen stod att upptäcka omkring husen eller längre bort; men i gräset åt alla håll spelade gräshopporna. En ängsknarr lät höra sig till höger och fick svar från vänster, varpå det började en sång i gräset från plats till plats, så att honom, som vandrade, föreföll det, som om han hade ett talrikt sällskap, fastän han inte såg en enda. Skogen drog sig blå, sedan allt mörkare och mörkare, upp emot fjällsidan och liknade ett vidsträckt dimhav. Men därifrån hörde han orren spela och flaxa upp, en enstaka kattuggla skrika och forsen kväda sina gamla, hårda rim starkare än någonsin — nu, när allting hade lagt sig till ro för att höra på honom.

Thorbjörn såg bort emot Solbacken och vandrade vidare. Han vek av från de vanliga vägarna, kom fort fram och stod snart i den lilla trädgård, som Synnöve rådde om och som låg rakt under det ena vindskammarfönstret, just det, innanför vilket hon sov. Han lyssnade och spejade, men allt var stilla. Då såg han sig om i trädgården efter arbetsredskap och fann ganska riktigt både spade och kratta. Uppgrävning av en säng var påbörjad; bara ett litet hörn var färdigt, men i det voro redan två plantor satta, [ 36 ]förmodligen för att man skulle kunna se, hur det tog sig ut.

»Hon har blivit trött, stackaren, och har gått från det», tänkte han. — »Här behövs det en karl», tänkte han vidare och tog itu med arbetet; han kände alls ingen lust att sova, ja, tyckte till och med, att han aldrig gjort ett så lätt arbete. Han kom ihåg plantorna, hur de skulle sättas, kom också ihåg prästgårdsträdgården och rättade nu det ena efter det andra. Hela natten förflöt, men han märkte det ej; han vilade sig knappt och fick hela trädgårdssängen uppgrävd, blommorna satta och en och annan omplanterad för att få det hela ännu vackrare. Och ständigt och jämt tittade han upp mot vindskammarfönstret för att se efter, om någon skulle ge akt på honom.

Men varken där eller annorstädes fanns det någon, ej heller hörde han så mycket som en hund skälla, förrän tuppen började gala och väcka skogens fåglar, vilka då den ena efter den andra satte sig upp för att sjunga »god morgon».

Medan han stod där och klappade till jorden kring plantorna, drog han sig till minnes sagorna, som Aslak hade berättat, och huru han förr i världen trodde, att det myllrade med troll och tomtenissar borta på Solbacken. Han blickade upp mot vindskammarfönstret och log, när han undrade vad Synnöve nu i morgonstunden skulle tänka. Det hade blivit bra nog ljust, och fåglarna höllo redan ett förfärligt väsen, varför han svängde sig över staketet och skyndade hem. Så skulle då ingen kunna påstå, att det var han, som hade varit borta och planterat blommor i Synnöve Solbackens trädgård.