Synnöve Solbacken/Kapitel 3

←  Kapitel 2

Synnöve Solbacken – Blacken – Fadern av Bjørnstjerne Bjørnson Översättare: Karin Jensen Kapitel 3

Kapitel 4  →

Tredje kapitlet.

SNART BERÄTTADES det mångahanda i trakten, men ingen visste någonting med säkerhet. Aldrig sågs Thorbjörn mera på Solbacken, sedan de båda unga hade gått och läst, och det var detta, som folk minst av allt kunde förstå. Ingrid kom ofta dit och Synnöve och hon togo sig då gärna en promenad i skogen. — »Stanna inte för länge borta!» ropade modern efter dem. — »Åh nej», svarade Synnöve — och kom inte hem, förrän det led mot kvällen.

De båda friarna anmälde sig på nytt. — »Hon får själv avgöra», sade modern; fadern tyckte detsamma. Men då Synnöve blev tagen avsides och tillfrågad, fingo de nej. Det anmälde sig flera ännu, men ingen hörde talas om, att de buro lyckan med sig hem från Solbacken.

En gång då hon och modern stodo och skurade några mjölkbyttor, frågade modern, vem hon egentligen tänkte på. Det kom över Synnöve så oväntat, att hon blev röd. — »Har du givit löfte åt någon?» frågade modern igen och såg stadigt på henne. — »Nej», svarade Synnöve raskt. Så blev det inte mera tal om den saken.

Som hon var det bästa gifte någon kunde nämna där på trakten, så var det långa blickar, som följde henne, när hon gick utanför kyrkan, det enda ställe, där man kunde råka henne utom i hemmet. Hon sågs nämligen aldrig vid något dansgille eller annan festlig tillställning, eftersom föräldrarna voro haugianer. Thorbjörn satt i kyrkbänken mitt emot hennes, men de talades aldrig vid, så vitt man kunde märka.

Så mycket tycktes dock var och en veta, att det måste vara någonting dem emellan, och då de ej umgingos med varandra som andra unga förlovade par i dalen, började man prata en hel del. Thorbjörn blev liksom inte vidare omtyckt. Han kände det nog själv, ty han uppträdde något väl framfusigt, där flera voro församlade, såsom vid dansgillen och på bröllop, och det hände nog, att han understundom gav sig rakt in i ett slagsmål. Detta tog dock av, i mån som flera fingo pröva på hur stark han var, men Thorbjörn vande sig tidigt att icke tåla, att någon stod honom alltför mycket i vägen. — »Nu har du kommit ut på egen hand», sade Sämund, far hans. — »Men hav ändå i minne, att min är kanske starkare än din.»

Höst och vinter gingo, våren kom, och ännu visste man ingenting bestämt. Det löpte så många rykten om de korgar, som Synnöve hade utdelat, att hon nästan fick gå för sig själv. Men Ingrid följde henne; de båda skulle draga till säters tillsammans i år, eftersom Solbackefolket hade köpt del i Granlidsätern. Man hörde Thorbjörn sjunga uppe på fjällsluttningarna, ty han rustade i ordning ett och annat åt dem.

En vacker dag, då det redan led emot kvällen och han var färdig, satte han sig ned och funderade på ett och annat. Det var nog mest det, man pratade om i bygden, som han tänkte på; han sträckte ut sig på ryggen i den röda och bruna ljungen, och med händerna under huvudet gav han sig till att stirra upp mot himlen bakom de lummiga trädkronorna. Det gröna lövet och barren flöto ut över den i en skälvande ström, och de mörka grenarna, som skuro igenom, drogo upp sällsamma, vilda teckningar däri. Men himlen själv sågs endast, när ett blad fläktade åt sidan; längre bort mellan de kronor, som ej nådde varandra, bröt den fram som en bred älv i nyckfulla bukter och rann vidare. Detta bragte honom i stämning, och han började tänka på det, som han såg.

Björken log åter med tusen ögon upp emot granen; furan stod där med tyst förakt och stack ut sina vassa nålar åt alla håll. Ty efter hand som luften började bli mera smeksam, kvicknade flera och flera tynande skott till, sköto högt upp och stucko sitt friska lövverk rakt i näsan på furan. — »Var höllo ni månntro till i vintras?» frågade furan, fläktade sig och svettades kåda i den odrägliga hettan. »Det är nästan för galet — så här långt norrut — fy!»

Men så var det en annan gammal gråskäggig tall, som såg upp över alla de andra och till och med kunde böja en fingerrik gren nästan lodrätt ned och ta en dristig lönn i kalufsen, så att den darrade ända ned i knävecken. Denna famntjocka tall hade människorna kvistat allt längre och längre uppåt, tills den en gång, trött och led därpå, med ens sköt sådan fart i höjden, att den spinkiga granen bredvid blev rädd och frågade honom, om han inte kom ihåg vinterstormarna.

»Om jag kommer ihåg dem?» sade tallen, och med nordanvindens tillhjälp smällde den granen så om öronen, att den inte var långt ifrån att förlora jämvikten, och det var rätt förtretligt.

Den grovlemmade, svartmuskiga tallen hade nu satt en så väldig fot i jorden, att tårna stucko upp en sex alnar från den och voro ännu tjockare än det tjockaste av sälgen — vilket denne helt blygt en afton viskade till humlan, som förälskad surrade uppåt den. Den skäggiga tallen visste med sig sin kraft och sade till människorna, medan han högt över deras räckhåll sköt ut gren på gren i den vida luften: »Kvisten mig, om I kunnen.»

»Nej, de kunna inte kvista dig», sade örnen, sänkte sig nådigt, fällde värdigt ihop sina vingar och putsade litet uselt fårblod av fjädrarna. — »Jag tror nästan jag ber drottningen, min gemål, slå sig ned här — hon har några ägg, som hon skall lägga», tillade han mera dämpat och tittade ned på sina skalliga ben. Ty han skämdes över att det kom flygande en del blida minnen från de tidigaste vårdagarna, då man blir halvt förryckt i den första solvärmen.

Snart lyfte han åter huvudet och stirrade under de av fjädrar skuggade ögonbrynen uppåt de svarta fjällbranterna för att se, om ej drottningen skulle segla där någonstädes, äggtung och lidande. Han flög åstad, och tallen kunde snart se paret uppe mot den klara, blå luften, där de seglade i rak linje mot den högsta fjälltoppen och avhandlade sina husliga angelägenheter. Det var inte fritt för att han kände sig litet orolig, ty hur präktig han än visste, att han var, så var det ändå präktigare att få ett örnpar att vagga.

Men de kommo båda ned, och rakt på honom! De talade ej med varandra, utan började på med att hämta kvistar. Tallen vidgade om möjligt ut sig ännu mera — det fanns då heller ingen, som kunde hindra honom därifrån.

Men bland de övriga skogsträden blev det nu ett ivrigt pratande, när de sågo den ära, som vederfarits stortallen. Där var sålunda en liten täck björk, som stod och speglade sig över en tjärn och trodde, att hon hade rätt att vänta litet älskog av en gråvit ärla, som hade för vana att sova middag i hennes krona. Hon hade doftat ärlan rakt upp i näbben och klibbat fast småkryp vid sina blad, så att de voro lätta nog att fånga. Ja, slutligen hade hon i värmen byggt och fogat samman ett tätt litet hus av kvistar, betäckt med friska blad, så att ärlan ämnade verkligen inrätta sig där över sommaren. Nu däremot — örnen hade slagit sig ned i stortallen, och ärlan måste flytta. Det var en bedrövelse! Hon sjöng en drillande avskedssång, men helt sakta, så att inte örnen skulle märka det.

Bättre gick det inte några småsparvar borta i en aldunge. De hade fört ett sådant förskräckligt leverne där, att en trast tätt bredvid, uppe i en ask, aldrig fick somna i rättan tid, utan ibland blev topp tunnor rasande och trätte. En allvarlig hackspett i trädet näst intill hade skrattat, så att han nära på hade trillat av grenen. Men så fingo de syn på örnen i stortallen! Och trasten och småsparvarna och hackspetten och allting, som flyga kunde, måste åstad hals över huvud, över och under grenarna ... Trasten svor på, där han flög, att han aldrig mera skulle hyra så, att han fick sparvarna till grannar.

Så stod skogen där omkring övergiven och eftertänksam mitt i det muntra solskenet. Den skulle ha all sin glädje av stortallen, men det var en skral glädje. Skogen böjde sig i fruktan, så ofta nordanvinden ven, stortallen slog i luften med sina väldiga grenar, och örnen flög i ring omkring den, lugnt och betänksamt, som om det bara var en krypande kastvind, som bar en smula tarvlig rökelse upp till honom från skogen. Men hela tallfamiljen var glad. Inte en enda kom ihåg, att han själv intet bo fick att vagga det året. »Bort!» sade de. »Vi tillhöra släkten!» — — —

»Vad ligger du och tänker på?» frågade Ingrid — hon trädde leende fram mellan några buskar, som hon höll böjda åt sidan. Thorbjörn reste sig. — »Åh, det är ju mycket, som kan leka en i hågen», sade han och såg trotsigt hän över träden. — »De prata för resten alldeles för mycket här på trakten just nu», tillade han, i det han borstade litet damm av sig. — »Varför bryr du dig också alltid om, vad folk säger?» — »Åh, jag vet inte riktigt, men — ännu har aldrig folk sagt någonting, som inte har varit i mitt sinne, om det också inte har varit i min handling.» — »Det var fult sagt.» — »Ja, det var det», sade han; efter en liten stund tillade han: »Men det är sant.»

Hon satte sig på gräsmattan; han stod och såg ned framför sig. — »Jag kan lätt bli sådan, som de vilja ha mig; de skulle låta mig vara sådan jag är.» — »Så är det ändå i alla fall din skull.» — »Det är nog möjligt, men de andra ha sin del däri ... Jag säger: jag vill ha fred!» nästan skrek han och blickade upp emot örnen. — »Men Thorbjörn!» viskade Ingrid. Han vände sig mot henne och skrattade. — »Sch!» sade han. »Som sagt — månget kan leka en i hågen ... Har du talat med Synnöve i dag?» — »Ja, hon har redan dragit till sätern.» — »I dag?» — »Ja.» — »Med Solbackehjorden?» — »Ja.» — »Tralala!»

Och solen ser ned på trädet sitt,
Triumlire!
»Står du där, du skinande guldet mitt?»
Triumlit, triumlat!
Fågeln vakna’, for upp:
»Vad är på färde?»

»I morgon släppa vi ut kreaturen», sade Ingrid; hon ville vända hans tankar åt annat håll. — »Jag skall vara med om att driva», sade Thorbjörn. — »Nej, far skall själv vara med», sade hon. — »Jaså», sade han och teg. — »Han frågade efter dig i dag», sade hon. — »Gjorde han det?» sade Thorbjörn, skar av en kvist med sin slidkniv och började tälja på den. — »Du skulle språka oftare med far än du gör», sade systern milt. »Han håller mycket av dig», tillade hon. — »Det kan nog hända», sade han. — »Han talar ofta om dig, när du är ute.» — »Desto mera sällan, när jag är inne.» — »Det är din egen skull.» — »Det är nog möjligt.»

»Så där skall du inte tala, Thorbjörn; du vet själv, vad det är emellan er.» — »Vad är det då?» — »Skall jag behöva berätta om det?» — »Det kommer väl på ett ut, Ingrid; du vet, vad jag vet.» — »Ja visst, du driver för mycket omkring på egen hand; det vet du, att han inte tycker om.» — »Nej, han ville nog helst hålla mig i armen.» — »Ja, i synnerhet, när du slåss.» — »Skola då människor få lov att göra och säga precis vad de vilja?» — »Nej, men du kan ju också gå litet ur vägen; det har han själv gjort och blivit en ansedd man på det sättet.» — »De ha nog inte heller plågat honom så mycket.»

Ingrid teg en stund; så fortsatte hon efter att ha sett sig om: »Det tjänar väl ingenting till att komma in på detta igen, men ändå — där du vet, att ovänner väntas, bör du hålla dig borta.» — »Nej, just där vill jag vara. Jag heter inte Thorbjörn Granliden för inte.» — Han hade skalat barken av kvisten; nu skar han den tvärs utav. Ingrid satt och såg på honom och frågade en smula långdraget: »Skall du till Nordhaug om söndag?» — »Ja.» — Efter att ha tegat en stund utan att se på honom, sade hon igen: »Vet du, att Knut Nordhaug har kommit hem till sin systers bröllop?» — »Ja.»

Nu såg hon på honom: »Thorbjörn, Thorbjörn!» — »Skall han ha mera lov nu än förr att gå emellan mig och andra?» — »Han går inte emellan; inte mera än andra vill.» — »Det vet du mycket väl.» — »Själv säger hon i alla fall ingenting.»

»Åh, så du kan prata», sade Ingrid, såg misslynt på honom, reste sig och tittade sig om. Han kastade sina kviststumpar, stack kniven i slidan och vände sig emot henne: »Hör på — jag är ibland utledsen på detta. Folk talar hedern både av mig och henne, därför att ingenting går öppet till. Och å andra sidan — jag är ju heller aldrig på Solbacken, därför att föräldrarna inte kunna med mig, säger hon. Jag får inte hälsa på henne såsom andra pojkar hälsa på hos sina flickor, därför att hon nu är en av de heliga — kantänka!» — »Thorbjörn!» sade Ingrid och blev litet orolig, men han fortfor: »Far vill inte lägga in något gott ord för mig; förtjänar jag henne, så får jag henne, säger han. Prat, bara prat på den ena sidan — och intet vederlag för pratet på den andra ... Ja, jag vet inte en gång, om hon verkligen —»

Ingrid ryckte till och lade handen över hans mun, i det hon såg sig om. Då böjdes buskarna åter åt sidan, och någon högväxt och smärt trädde fram, blossande röd; det var Synnöve.

»God afton!» sade hon. Ingrid såg på Thorbjörn, som om hon ville säga: där kan du se! — Thorbjörn såg på Ingrid, som om han velat säga: det skulle du inte ha gjort. Ingen såg på Synnöve.

»Jag får väl lov att sätta mig litet, jag har gått så mycket i dag.» — Och hon satte sig. Thorbjörn vände på huvudet liksom för att se, om det var torrt, där hon satte sig. Ingrid hade låtit ögonen fara nedåt Granliden, och nu ropade hon med ens: »Åh, nej, åh nej! Fagerlin har slitit sig och går mitt i det nyplöjda! Det stygga kräket! Kjelleros också! Nej, nu blir det för tokigt, det är minsann nödvändigt, att vi snart komma upp på sätern!» Och så började hon springa utför backarna utan att säga farväl en gång.

Synnöve reste sig genast. — »Går du?» frågade Thorbjörn. — »Ja», svarade hon, men hon blev stående.

»Du kan gärna vänta litet», återtog han utan att se på henne. — »En annan gång», svarades det sakta. — »Det kan dröja länge till dess.» — Hon såg upp; han såg nu också på henne, men det drog om en stund, innan någondera talade. — »Sätt dig igen», sade han litet förlägen. — »Nej», svarade hon och stod kvar som förut. Han kände trotset stiga upp, men då gjorde hon någonting, som han inte hade väntat: hon gick ett steg fram, böjde sig rakt emot honom, såg honom upp i ögat och sade med ett leende: »Är du ond på mig?» — Och då han såg närmare efter, grät hon. — »Nej», sade han, eldröd i ansiktet.

Han räckte fram handen, men som hennes ögon stodo fulla av tårar, märkte hon det inte, och han drog den tillbaka. Så sade han äntligen: »Du har alltså hört det?» — »Ja», sade hon, såg upp och skrattade, men det var nu flera tårar i ögonen än förut. Han visste inte, vad han skulle göra eller säga, och därför flög det ur honom: »Jag har kanske varit för svår.» — Det var mycket lindrigt sagt; hon såg ned och vände sig till hälften bort: »Du skall inte döma om det, som du inte känner till.»

Detta sades med halvkvävd röst, och han blev helt illa till mods därvid. Han kände sig som en pojkvasker och sade också, när han inte kunde hitta på någonting annat: »Jag ber dig om förlåtelse.» — Men då brast hon ut i verklig gråt. Det stod han inte ut med — han gick fram och tog henne om livet och lutade sig ned över henne: »Håller du riktigt av mig, Synnöve?» — »Ja», snyftade hon. — »Men det gör dig inte lycklig?» — Hon svarade ej. — »Det gör dig inte lycklig?» upprepade han. Hon grät nu mera än förut och ville draga sig undan. — »Synnöve», sade han och tog fastare om henne. Hon lutade sig intill honom och grät mycket.

»Kom, skola vi tala litet med varandra», sade han, och så hjälpte han henne att sätta sig i ljungen; själv satte han sig bredvid. Hon torkade sina ögon och försökte sig på med att småle, men det ville inte gå. Han höll en av hennes händer och såg in i hennes ansikte. — »Käraste, varför kan jag inte få komma bort till Solbacken?» — Hon teg. — »Har du aldrig bett därom?» — Hon teg. — »Varför har du inte det?» frågade han och drog hennes hand närmare intill sig. — »Jag vågar inte», sade hon helt sakta.

Han blev mörk, drog den ena foten litet till sig och stödde armbågen mot knät, i det han lade huvudet i handen. — »På detta sätt kommer jag väl aldrig dit», sade han slutligen. I stället för svar började hon rycka upp ljungen. — »Åh ja — jag kan väl ha gjort många saker, som — som — inte voro som de borde vara ... Men man får ändå ha litet överseende med mig ... Jag är inte elak (han gjorde ett litet uppehåll), jag är också ung ännu — litet över tjugu år — jag ...» Han kunde ej fullborda meningen genast. — »Och den, som hölle riktigt av mig», återtog han, »kunde väl ändå — —» Här stannade han alldeles.

Då hörde han bredvid sig, helt dämpat: »Du skall inte tala så där — du vet inte, hur mycket — jag törs inte ens säga det åt Ingrid — (och så åter med häftig gråt) — jag — — lider — — så mycket!» — Han slog armen om henne och drog henne tätt intill sig. — »Tala med dina föräldrar», viskade han, »så skall du få se, att allting blir bra.» — »Det blir, som du vill», viskade hon tillbaka. — »Som jag?»

Då vände Synnöve sig och lindade sin arm om hans hals. — »Om du ändå hölle så mycket av mig som jag av dig!» sade hon mycket innerligt och med ett försök att småle. — »Och det skulle jag inte göra?» sade han blitt och sakta. — »Nej nej, du tar inte råd av mig; du vet vad som skulle föra oss samman, men du gör det inte. Varför gör du det inte?»

Och då hon nu väl en gång hade börjat tala, sade hon i samma andedrag: »Herre Gud, om du visste, vad jag har väntat på den dag, då jag skulle få se dig hos oss på Solbacken! Men alltid skall en få höra om någonting, som inte är, som det borde vara — och ens egna föräldrar skall det vara, som föra fram det.» — Då tändes det liksom ett ljus för honom; han såg henne nu tydligt gå där på Solbacken och vänta på en liten fridfull stund, då hon så milt kunde föra honom fram för föräldrarna ... Men han gav henne aldrig en sådan stund.

»Detta skulle du ha sagt mig förut, Synnöve.» — »Och det har jag inte gjort?» — »Nej, inte på det sättet.» — Hon funderade en smula på detta; så sade hon, i det hon lade sin förklädssnibb i små veck: »Då var det väl därför att jag — inte riktigt tordes.» Men detta, att hon hade varit rädd för honom, rörde honom så, att han för första gången i sitt liv kysste henne.

Detta gjorde henne så förändrad, att gråten med ens upphörde och ögonen blevo osäkra, i det hon försökte småle. Hon såg ned, slutligen åter upp på honom och log nu verkligen. De talade ej mera — dock funno de åter varandras händer, men ingendera av dem vågade trycka till. Så drog hon sig sakta tillbaka, började torka sina ögon och sitt ansikte och slätade till håret, eftersom det kommit en smula i oordning. Han satt där och tänkte i sitt stilla sinne, medan han såg på henne: är hon blygare än de andra flickorna i bygden och vill umgås med en på ett annat sätt, så får man inte säga någonting om det.

Han följde henne upp till sätern, som icke låg långt borta. Han ville gärna gå hand i hand, men det hade kommit någonting över honom, som gjorde, att han knappt tordes röra vid henne och tyckte, att det var förunderligt, att han hade lov att gå bredvid henne. — Därför sade han också, när de skildes: »Det skall dröja om länge, innan du åter får höra någonting illa om mig.»

Hemma höll far hans på med att bära upp spannmål till kvarnen från visthusboden. Ty traktens folk runt omkring malde på Granlidkvarnen, när vattnet i deras egna bäckar tröt; Granlidälven blev aldrig torr. Här voro många säckar att bära, somliga ganska stora och somliga övermåttan stora. Kvinnfolken stodo tätt bredvid och vredo kläder från stortvätten. Thorbjörn gick bort till fadern och tog tag i en säck. — »Jag skall kanske hjälpa dig?» — »Åh, jag reder mig nog själv», sade Sämund, hävde raskt en säck upp på ryggen och vandrade i väg mot kvarnen. — »Här äro många tockna», sade Thorbjörn och högg tag i två stora, satte ryggen mot dem och grep över skuldrorna med en hand i vardera, i det han höll emot dem på sidorna med armbågarna.

Halvvägs mötte han Sämund, som gick tillbaka för att hämta flera; fadern såg hastigt på honom, men sade intet. Då Thorbjörn i sin tur gick tillbaka mot boden, mötte han Sämund med två ännu större säckar. Denna gång tog Thorbjörn en liten och gick med den; då Sämund mötte honom, såg han på honom, och det längre än förra gången. Sen hände sig, att de kommo att stå framme vid boden båda på en gång.

»Här har kommit bud från Nordhaug», sade Sämund, »de vilja ha dig dit på bröllop om söndag.» — Ingrid såg bönfallande bort på honom från sitt arbete; modern likaså. — »Jaså», svarade Thorbjörn torrt, men tog denna gång de båda största säckar, han kunde finna. — »Går du?» sporde Sämund mörkt. — »Nej.»