Talismanen/Kapitel 02
| ← Första kapitlet |
|
Tredje kapitlet → |
ANDRA KAPITLET.
Farliga tider hava alltid och i synnerlig grad sina perioder av välvilja och säkerhet, och detta var isynnerhet händelsen under de gamla feodaltiderna; enär nämligen tidevarvets seder då gjorde kriget till människosläktets förnämsta och ädlaste sysselsättning voro mellanskoven av fred, eller rättare vapenvila, högligen angenäma för dessa krigare, som sällan fingo njuta dem, varför de också blevo dem så mycket kärare just genom de omständigheter, som gjorde dem så ovaraktiga. Det lönade ej mödan att hysa någon varaktig fiendskap mot en fiende, med vilken den tappre kämpen stritt i dag och mot vilken han kunde komma att stå i blodig kamp påföljande morgon. Tiden och omständigheterna lämnade så tillräckligt utrymme för häftiga lidelsers uppsvallande, att de, som ej hyste särskild fiendskap emot varandra, eller voro uppretade av hågkomsten av enskilda och personliga förolämpningar, med glädje i varandras sällskap njöto de korta mellanstunder av fredligt umgänge, som ett krigiskt liv medgav.
Olikheten i religion, ja, till och med det fanatiska nit, som eldade korsets och halvmånens anhängare emot varandra, mildrades mycket genom en känsla, som var så naturlig för ädelmodiga krigare, och som i synnerhet hyllades av chevaleriets anda. Denna anda hade småningom utbrett sitt inflytande från de kristna till deras dödsfiender, saracenerna, både i Spanien och Palestina. De sistnämnda voro nu ej heller längre dessa fantastiska vildar, som framträngt ur Arabiens innersta öknar med sabeln i den ena handen och koranen i den andra för att pålägga alla dem, som vågade vägra att antaga tron på profeten från Mekka, döden eller Mahomets lära, eller i bästa fall träldom och skattskyldighet. Dessa alternativ hade verkligen blivit ålagda de mindre krigiska grekerna och syrierna; men i striden med de västerländska kristna, vilka livades av samma brinnande nit och obetvingade mod, som de själva, samt ägde samma skicklighet och framgång i krigsväsendet, hade saracenerna småningom antagit en del av deras seder och i synnerhet de ridderliga bruk, som voro så väl beräknade att tjusa ett stolt och erövrande folks sinne. Saracenerna hade sina riddarespel och torneringar, sina riddare eller en däremot svarande värdighet; och framför allt höllo de sitt givna ord med en punktlighet, som stundom kunde komma en renare läras bekännare på skam. Deras, så väl enskilda, som nationella vapenstillestånd höllos samvetsgrant, och därigenom gav kriget, i sig självt kanske den största av alla olyckor, anledning till ett ömsesidigt ådagaläggande av trofasthet, ädelmod, mildhet och även välvilja, vilka känslor mera sällan göra sig gällande i fredliga tider, då de passioner, som framkallas av lidna oförrätter, eller av tvister, som ej kunna bringas till ett ogonblickligt avgörande, länge fortfara att glöda i deras sinne, som äro så olyckliga att vara ett rov för dem.
Det var under inflytandet av dessa blidare känslor, vilka mildra krigets fasor, som den kristne och saracenen, vilka nyss gjort sitt bästa till varandras förgörande, helt makligt redo tillsammans inåt palmträdsbrunnen, dit riddaren av den Vilande Leoparden ämnat sig, då han avbröts i sin färd av sin viga, farliga motståndare. Båda voro en stund fördjupade i sina egna betraktelser och hämtade andan efter en kamp, som hotat bliva farlig för endera eller båda, och deras goda hästar tycktes ej mindre njuta av detta mellanskov av vila. Saracenens häst, som nödgats göra hastigare och vidsträcktare rörelser, tycktes likväl hava lidit mindre därav, än den europeiska riddarens stridshäst, vars lemmar ännu voro alldeles överhöljda av svett, medan den ädle arabens under den saktare ritten blivit fullkomligt torra, med undantag av de skumflingor, som ännu syntes på betslet och schabraket. Den lösa sanden, varpå han gick, var däremot så besvärlig för den kristnes tungt lastade och rustade häst, att riddaren hoppade ur sadeln och ledde honom genom den lösa jordmånens djupa damm, som av den brännande solen blivit finare än den finaste sand, och skänkte på detta sätt sin trogna gångare en lindring på bekostnad av sin egen möda; ty med sina tunga järnskor nedsjönk han ända till fotknölen, vid vart steg han tog på en så lös mark.
»Ni har rätt», sade saracenen, och det var det första ordet, någondera talat sedan deras vapenvila avslutats. — »er starka häst fortjänar er omsorg men vad gör ni i öknen med ett djur, som sjunker ner över hoven vid varje steg, liksom han ville plantera foten lika djupt som dadelträdets rot.»
»Du talar rätt, saracen», svarade den kristne riddaren, ej synnerligt belåten med den ton, vari den otrogne klandrade hans favorithäst, »rätt efter din kunskap och erfarenhet; men min goda häst har i mitt eget fädernesland förrän nu burit mig över en sjö, lika stor som den du ser där bakom oss, utan att väta ett hår ovan hoven.»
Saracenen såg på honom med så mycken förvåning, som hans begrepp om belevenhet tillät honom att visa, och vilken endast uttrycktes med ett nästan omärkligt, föraktligt smålöje, som knappt krusade de tjocka mustascher, vilka betäckte hans överläpp.
»Det är med rätta det säges», yttrade han och återtog genast sitt vanliga lugna allvar; »hör på en frank, och du får höra en fabel.»
»Du är ej artig, otrogne», svarade korsfararen, »som tvivlar på en dubbad riddares ord, och vore det ej för att du talar i fåvitsko och ej av elakhet, skulle vår vapenvila tilländalöpa, innan den väl begynt. Tror du, jag berättar dig en osanning, då jag säger dig, att jag tillsammans med femhundra ryttare i full rustning har ridit — ja, och ridit många mil — på vatten, lika fast som kristall och tio gånger mindre bräckligt.»
»Vad säger du?» svarade muselmannen. »Den där insjön, du pekar på, har den egenheten, att den genom Guds särskilda förbannelse ej tillåter något att sjunka i dess vågor, utan bortför det och kastar det på stranden; men lika litet som Röda havet kunde överskridas av Farao och hans här, lika litet kan Döda havet, eller någon av de sju oceaner, som omgiva jorden, på sin yta bära tryckningen av en hästhov.»
»Du talar sanning, efter vad erfarenheten lärt dig, saracen», sade den kristne riddaren, »och likväl, tro mig, är, vad jag berättar, ingen dikt, utan blott vad jag å min sida erfarit. Hettan förvandlar här jorden till något nästan lika ostadigt som vatten, och i mitt land förvandlar kölden ofta själva vattnet till ett ämne, lika hårt som klippan. Men låt oss ej vidare tala härom; ty tanken på den lugna, klara, blåa glansen av en vintersjö, som återspeglar stjärnornas och månens strålar, gör denna ohyggliga öken ännu rysligare, där själva luften, vi inandas, i mitt tycke liknar ångorna från en sjufalt upphettad ugn.»
Saracenen såg uppmärksamt på honom, liksom han velat upptäcka, i vilken mening han skulle förstå ord, som i hans tanke antingen måste innebära något hemlighetsfullt, eller blivit yttrade för att lura honom. Slutligen tycktes han hava stadgat sitt beslut om, huru han skulle upptaga sin nya kamrats tal.
»Du är», sade han, »av ett folkslag, som älskar löjet, och ni gyckla med er själva och andra, genom att berätta det, som är omöjligt, och omtala, vad som aldrig hänt. Du är en av de franska riddare, som hålla det för ett nöje och tidsfördriv att gabera[1], som de kalla det, om bedrifter, vilka äro över mänsklig förmåga, och det vore orätt av mig, att vilja betaga dig rättigheten att tala efter din sed, eftersom skryt är dlg naturligare än sanning.»
»Jag är varken från deras land, eller hyllar deras plägsed», sade riddaren, »vilken, som du riktigt säger, är att gabera om, vad de ej våga företaga, eller ej kunna utföra, om de företaga det. Men jag har därutinnan härmat deras dårskap, käcke saracen, att jag, då jag talat med dig om ting, som du ej kan fatta, genom berättelsen av den enklaste sanning i dina ögon gjort mig misstänkt för att vara en pratmakare, och jag ber dig därför ej fästa något vidare avseende vid dessa mina ord.»
De hade nu anlänt till palmlunden och källan, som i gnistrande överflöd framvällde under dess skugga.
Vi hava talat om ett ögonblicks vapenvila mitt under kriget, och denna sköna plats mitt i en ofruktbar öken företedde en för inbillningskraften knappt mindre angenäm bild. På varje annat ställe skulle denna plats hava förtjänat föga uppmärksamhet; men såsom den enda fläck i den gränslösa rymden, vilken lovade vederkvickelsen av skugga och rinnande vatten, blevo källan och dess grannskap ett litet paradis genom dessa fördelar, som ringaktas där de äro allmänna. Innan de onda tiderna inträffade i Palestina, hade någon ädelmodig eller välgörande hand inhägnat källan och uppfört ett valv över densamma, för att hindra den från att bliva uppsugen av jorden, eller tilltäppt av de dammoln, varmed den minsta väderil överhöljde öknen. Valvet var nu spräckt och till en del förfallet, men skyddade ännu källan så mycket, att det i det närmaste utestängde solen från dess vatten, vilket, knappt vidrört av en snett infallande stråle, låg i orubblig vila, lika behagligt för ögat som för inbillningen, under det att hela den kringliggande nejden visade sig i full strålglans. Vid framrinnandet ur valvet upptogs vattnet först i ett marmorkar, som väl var mycket förfallet, men ännu fägnade ögat och gladde tanken med den föreställningen, att platsen av gammalt varit ett viloställe, och att människohand varit där och till en viss grad sörjt för människans bekvämlighet. Den törstige och trötte vandringsmannen erinrades härigenom, att andra före honom utstått samma svårigheter, att de vilat på samma ställe och utan tvivel i säkerhet letat sig fram till ett fruktbarare land. Den lilla, knappt märkbara vattenådran, som rann ur marmorkaret, tjänade vidare till att nära de få träd, som omgåvo källan, och när den nedsjönk i marken och försvann, ådagalades dess förfriskande närvaro av en vacker gräsvalls sammetsgrönska.
De båda krigarne gjorde halt på detta behagliga ställe och började var på sitt sätt att befria sina hästar från sadel, betsel och remtyg, samt låta djuren dricka ur marmorkaret, innan de själva vederkvickte sig ur källan under valvet. De läto sedan hästarne gå lösa, övertygade, att deras egen fördel och hustama vanor skulle kvarhålla dem vid det rena vattnet och friska gräset.
Den kristne och saracenen nedsatte sig därefter tillsammans i det gröna gräset och framtogo var och en sin lilla reskost, som de medförde till sin förfriskning. Men innan de, var och en på sitt håll, började sin tarvliga måltid, betraktade de likväl varandra med den nyfikenhet, som den skarpa och oavgjorda strid, vari de så nyss varit inbegripna, var beräknad att ingiva. Vardera önskade att göra sig ett begrepp om en så fruktansvärd motståndares styrka och karaktär, och vardera nödgades tillstå, att han, om han dukat under i striden, fallit för en ädel hand.
Kämparne bildade till gestalt och anletsdrag en skarp motsats till varandra, och skulle kunnat anses som ej olämpliga representanter av sina olika folkslag. Franken tycktes vara en stark man, gjuten efter den gamla götiska formen, med brunt hår, som, då hjälmen avtogs, syntes krusa sig på hans huvud i tjocka täta lockar. Hans ansikte hade under det heta luftstrecket fått en mycket mörkare färg, än de delar av halsen, som vora mindre ofta blottade, eller som överensstämde med hans stora, öppna, blå ögon och färgen på hans hår och på de mustascher som tjockt beskuggade överläppen, medan hakan, efter det normandiska bruket, omsorgsfullt var befriad från allt skägg. Hans näsa var grekisk och väl bildad, hans mun något för stor i förhållande till de övriga dragen, men försedd med jämna, starka och mycket vita tänder; huvudet var litet och behagligt uppburet. Hans ålder kunde ej vara över trettio år; men om man tog klimatets och mödornas inverkan i beräkning var han kanske tre eller fyra år yngre. Hans gestalt var reslig stark och kämpalik, och ehuru det såg ut, som hans styrka vid en mera framskriden ålder kunde bliva ovig, var den ännu förenad med lätthet och smidighet. När han avdrog stålhandskarna, voro hans händer långa, vackra och välbildade, handlovarne särdeles breda och starka, och armarna utmärkt väl formade och muskulösa. En krigisk oförskräckthet och vårdslös frihet i uttrycket utmärkte hans tal och åtbörder, och hans röst tillkännagav en person, mer van att befalla än lyda, och som högt och dristigt plägade säga sina tankar, varhelst han än uppmanades att yttra dem.
Den saracenske emiren bildade en skarp och slående motsats till den västerländske korsfararen. Hans växt var visserligen över medelmåttan men han var åtminstone tre tum mindre än européen, vars längd närmade sig det jättelika. Hans smärta ben samt långa, magra händer och armar, ehuru väl avpassade till hans kropp och hela övriga utseende, tycktes vid första anblicken ej lova den styrka och spänstighet, varpå han nyss visat så utmärkta prov. Men vid närmare betraktande syntes hans lemmar där de voro blottade för blicken, befriade från allt tungt och köttigt, och då de således blott bestodo av ben, muskler och senor, blev hans kropp vida lämpligare för mödor och ansträngningar, än en grovlemmad kämpes, vars styrka och storlek motvägas av hans tyngd, och som utmattas av sina egna ansträngningar. Saracenens ansikte bar naturligtvis prägeln av den österländska stam, varifrån han ledde sitt ursprung, och var så olik som möjligt de överdrivna beskrivningar, tidevarvets ministreler gjorde på de otrogna kämparna, och de saracenhuvud, som en annan konst ännu i våra dagar avmålar på skyltar. Hans ansiktsdrag voro små, fina och välbildade, ehuru starkt brynta av österlandets sol, samt slutade med ett yvigt och lockigt svart skägg, som tycktes kammat med särdeles omsorg. Näsan var rak och av regelbunden form, ögonen skarpa, djupt sittande, svarta och glödande; tänderna vita som hans öknars elfenben. Med ett ord, där han låg utsträckt i gräset bredvid sin kraftfulla motståndare, kunde saracenens gestalt och kroppsbyggnad jämförts med hans blänkande, halvmånformiga sabel med dess smala och lätta, men skarpa och blixtrande Damascenklinga, som utgjorde en i ögonen fallande motsats till det långa, tunga götiska svärd, vilket låg kastat på samma gräsmatta. Emiren var i blomman av sin ålder och skulle kanske kunnat kallas utmärkt vacker, om hans panna ej varit för smal och hans anletsdrag något för skarpa och tunna, för att överensstämma med det europeiska skönhetsbegreppet.
Den österländske krigarens skick var allvarsamt, behagligt och prydligt; men antydde likväl i vissa enskildheter det tvång, som uppbrusande och lättretliga människor ofta frivilligt pålägga sin medfödda häftighet, och utvisade tillika en känsla av eget värde, vilken tycktes ålägga den, som hyste den, en viss formlighet i sitt uppförande.
Denna högmodiga känsla av överlägsenhet hyste till äventyrs också hans nya europeiska bekantskap; men verkan därav var olika, och samma känsla, som hos den kristne riddaren föranledde ett dristigt, rättframt och nästan vårdslöst skick, liksom han varit för mycket medveten av sin egen betydenhet för att bry sig om andras omdöme, tycktes hos emiren framkalla en kruserligare och mera studerad artighet. Båda voro förekommande; men den kristnes artighet tycktes härflyta från en godmodig känsla av vad han var skyldig andra, muselmannens däremot från en högsint känsla av vad andra hade rätt att förvänta sig av honom.
Det matförråd, båda framtogo till sin förfriskning, var ganska tarvligt, men saracenens måltid var ytterst återhållsam. En näve dadlar och ett stycke groft kornbröd var nog att stilla den senares hunger, ty genom sin uppfostran hade han blivit van vid denna öknens kost, ehuru araberna efter sina erövringar i Syrien ofta utbytte sitt enkla levnadssätt mot det gränslösaste överflöd och fråsseri. Några klunkar ur den intagande källa, vid vilken de vilade, fulländade hans måltid. Den kristnes middag var, ehuru grov, likväl mera kraftig. Torrt fläsk, muselmannens styggelse, utgjorde förnämsta delen därav, och drycken, som han hämtade ur en läderflaska, innehöll någonting bättre än det rena elementet. Han åt med mera aptit och drack med mera synbar förnöjelse, än saracenen ansåg passande att visa vid tillfredsställandet av ett blott kroppsligt behov, och det hemliga förakt, vardera hyste för den andra, såsom bekännare av en falsk religion, ökades utan tvivel betydligt av den märkbara olikheten i deras kost och seder. Men de hade ömsesidigt känt styrkan av varandras arm, och den inbördes aktning, som deras modiga kamp alstrat var tillräcklig att giva en underordnad betydelse åt alla andra mindre viktiga omständigheter. Saracenen kunde likväl ej avhålla sig från att anmärka de omständigheter, som misshagade honom i den kristnes uppförande, och sedan han stillatigande betraktat den starka aptit, som förlängde riddarens måltid, långt efter sedan hans egen var slutad, tilltalade han honom sålunda:
»Tappre nazaren, är det passande att den, vilken kan strida som en man, skall äta som en hund eller en varg? Till och med en otrogen jude skulle rysa för den spis, ni äter med lika god smak, som om det vore en frukt av paradisets träd.»
»Tappre saracen», svarade den kristne och såg upp med någon förvåning vid denna oväntade beskyllning, »du bör veta, att jag begagnar min kristna frihet, då jag njuter det, som är förbjudet för judarna, vilka ännu anse sig böra leva under den gamla mosaiska lagens träldom. Vet, saracen, att vi kristne hava en säkrare borgen för våra handlingar. — Ave Maria! — låt oss vara tacksamme!» Och liksom för att trotsa sin kamrats betänkligheter, slutade han en kort latinsk tacksägelsebön med en lång klunk ur läderflaskan.
»Se där även något, som ni kallar en del av er frhet», sade saracenen, »och liksom ni äter som de oskäliga djuren, så förnedrar ni er under dem, genom att dricka vad till och med de sky!»
»Vet, dåraktige saracen», svarade den kristne utan tvekan, »att du hädar Guds gåvor med din fader Ismaels hädelse. Druvans saft är given för att visligen njuta därav, för att muntra mannens sinne efter möda och arbete, för att vederkvicka honom pa sjuksängen. och trösta honom i bedrövelsen. Den som så njuter den, kan tacka Gud för sin vinbägare, liksom för sitt dagliga brod och den som missbrukar himmelens gåva, är ej en större narr i sin dryckenskap, än du i din återhållsamhet.»
Saracenens skarpa öga blixtrade vid detta hånfalla yttrande och hans hand sökte dolkfästet. Men det var likväl blott en ögonblicklig tanke, som försvann, då han erinrade sig, vilken väldig motståndare han hade att göra med, och huru stark den hand var, efter vars hårda grepp han ännu kände sina lemmar värka; och han åtnöjde sig med att fortsätta striden med ord, såsom mera passande för tillfället.
»Dina ord, o nazaren», sade han, »kunde alstra vrede, om ej din okunnighet väckte medlidande. O, du blindare än någon, som tigger allmosor vid moskéens dörr, ser du ej, att den frihet, varav du skryter, är inskränkt just i den punkt, som är dyrbarast för mannens sällhet och för hans familj, och att din lag, om du följer den, binder dig i äktenskapet vid en enda maka, och det antingen hon är frisk eller sjuk, fruktsam eller ofruktsam, antingen hon bringar tröst och glädje, eller split och osämja till ditt bord och i din säng? Detta, nazaren, kan jag verkligen kalla slaveri, då profeten däremot givit de rättrogna på jorden vår fader Abrahams och Salomos, den visastes bland människor, patriarkaliska företrädesrättigheter, så att vi här i livet kunna ombyta skönheter efter behag, och på andra sidan graven komma i åtnjutande av paradisets svartögda houris.»
»Nå, vid Hans namn, som jag högst vördar i himmeln», sade den kristne, »och vid hennes namn, som jag högst dyrkar på jorden, är du ej en vilseförd och förblindad otrogen! — Den där diamantringen, som du bär på fingret, anser du helt säkert av oskattbart värde?»
»Bassora och Bagdad kunna ej framvisa dess make», svarade saracenen, »men vad har det att göra med vårt närvarande ämne?»
»Mycket», svarade franken, »som du själv skall nödgas medge. Tag min stridsyxa och slå stenen i tjugu skärvor — blir då varje stycke lika mycket värt som hela ädelstenen, sller skola de alla tillsammans uppgå till tiondedelen av dess värde?»
»Det är en barnslig fråga», svarade saracenen; »bitarna av en sådan sten skulle ej uppgå till en hundradel av hela diamantens värde.»
»Saracen», svarade den kristne krigaren, »den kärlek, som en sann riddare hyser för en enda trogen skönhet, är ädelstenen hel och hållen; den ömhet, du slösar på dina förslavade hustrur och till hälften gifta slavinnor, är jämförelsevis lika värdelös som de gnistrande skärvorna.»
»Nå, vid den heliga Kaaba», sade emiren, »är du ej en dåre, som smeker sin järnkedja, liksom den vore av guld! Undersök närmare. Denna min ring skulle förlora hälften av sin skönhet, om ej den mellersta stenen vore omgiven och infattad av dessa mindre briljanter, som försköna och upphöja den. Den stora stenen är mannen, stark och hel, vars värde beror av honom själv allena, och denna krets av mindre juveler äro kvinnorna, som låna hans glans, vilken han utdelar till dem, såsom det bäst behagar och anstår honom. Borttag den mellersta stenen ur ringen, och den bibehåller ännu samma värde som förut, då däremot de mindre stenarna bliva jämförelsevis av föga värde. Och detta är rätta förståendet av liknelsen; ty vad säger poeten Mansour? ’Det är mannens ynnest, som ger skönhet och älskvärdhet åt kvinnan, liksom strömmen ej längre glittrar, då solen upphör att skina på den’.»
»Saracen», svarade korsfararen, »du talar som den där aldrig sett en kvinna, värd en krigares ömhet. Tro mig, att om du finge se de europeiska skönheter, vilka vi riddare, näst Gud, ägna vår dyrkan och trohet, skulle du för alltid vämjas vid dessa sinnliga slavinnor, som utgöra ditt harem. Dessa skönheters behag giva spets åt våra spjut och egg åt våra svärd; deras ord äro vår lag, och lika väl skulle en otänd lampa kunna sprida glans, som en riddare utmärka sig genom vapenbragder, utan att hava en härskarinna över sitt hjärta.»
»Jag har hört omtalas denna ursinnighet bland de västerländske krigarne», sade emiren, »och har alltid ansett den som ett av bisymptomen till den galenskap, som fört er hit för att erövra en tom grav. Men likväl ha de franker, jag träffat, så upphöjt sina kvinnors skönhet, att jag rätt gärna skulle önska med mina egna ögon, skåda dessa behag, vilka kunna förvandla så tappra krigare till redskap för deras nycker.»
»Tappre saracen», sade riddaren, »om jag ej vore stadd på en pilgrimsfärd till den heliga graven, skulle det utgöra min stolthet, att, med full försäkran om trygghet, föra dig till Richards av England läger, ty ingen förstår bättre än han att hedra en ädel fiende, och ehuru jag är fattig och utan följeslagare, tror jag mig likväl ha tillräckligt inflytande att kunna tillförsäkra dig och varje sådan som du tyckes vara, icke allenast trygghet, utan även aktning och vördnad. Du skulle där få se flera av de skönaste fruntimmer i Frankrike och England utgöra en liten krets, vars glans tiotusenfalt överträffar prakten av hela gruvor med sådana diamanter som din.»
»Nå, vid Kaabas grundsten», sade saracenen, »skall jag ej lika fritt, som den givits, emottaga din bjudning om du vill uppskjuta din tillämnade färd, och tro mig, käcke nazaren, det vore bättre för dig, om du vände din hästs huvud åt ditt folks läger; ty att resa till Jerusalem utan pass, är att uppsåtligen bortkasta livet.»
»Jag har ett pass», svarade riddaren och framtog ett stycke pergament, »med Saladins namn och insegel.»
Saracenen böjde huvudet till stoftet, då han igenkände den namnkunnige sultanens av Egypten och Syrien handstil och sigill, och sedan han med djup vördnad kysst pergamentet, tryckte han det till sin panna och återlämnade det till riddaren sägande »obetänksamme frank, du har syndat emot mitt blod och ditt, som ej visade mig detta, då vi träffades.»
»Du kom med lyft lans», sade riddaren. »Om en trupp saracener anfallit mig, så hade det varit förenligt med min heder att visa dem sultanens pass, men aldrig för en enda man.»
»Och likväl var en man», sade saracenen högdraget, »tillräcklig att uppehålla din färd.»
»Sant, tappre muselman», svarade den kristne; »men det finnes få sådana som du. Dylika falkar flyga ej i flockar och om de göra det, slår hela flocken ej ner på en.»
»Du gör oss blott rättvisa», sade saracenen, synbarligen lika belåten med komplimangen, som han förut varit stött av det förakt, han tyckte ligga i européens föregående skryt; »av oss skulle du ej lida något ont; men väl var det för mig, att det ej lyckades mig att döda dig; med konungarnes konungs lejdebrev på din person. Det säkra hade varit, att snaran eller sabeln rättvisligen bestraffat ett sådant brott.»
»Det fägnar mig att höra, att det kan bliva mig nyttigt», sade riddaren »ty jag har hört, att vägen är oroad av rövarstammar, som ej bry sig om någonting, då de finna ett tillfälle att plundra.»
»Man har berättat dig sanningen, tappre kristne», sade saracenen »men jag svär dig vid profetens turban, att om det skulle vederfaras dig något ont av dylika bovar, skall jag själv med fem tusen hästar bliva din hämnare. Jag skall döda allt mankön av dem och skicka deras kvinnor så långt bort, att namnet av deras stam aldrig mer skall omtalas inom femhundra mil från Damaskus. Jag skall beströ deras boningsplatser med salt, och ingen levande varelse skall från den tiden någonsin mer kunna vistas där.»
»Jag såge hellre, att ni finge detta besvär för någon annan än för mig, ädle emir», svarade riddaren »men mitt löfte är inskrivet i himmeln, för väl eller ve, och jag skulle bli er mycket förbunden, om ni ville underrätta mig om vägen till mitt viloställe för natten.»
»Det», sade saracenen, »måste bli under det svarta taket av min faders tält.»
»Denna natt», svarade den kristne, »måste jag tillbringa i bön och botövning med en helig man, Theodorik av Engaddi, som vistas i denna ödemark och ägnar sitt liv åt Guds tjänst.»
»Jag skall åtminstone säkert beledsaga er dit», sade saracenen.
»Det skulle. vara ett ganska angenämt sällskap för mig», sade den kristne, »om jag ej fruktade att därigenom blottställa den fromme faderns framtida säkerhet; ty ert folks grymma, händer hava varit rödfärgade med Herrans tjänares blod, och därför hava vi kommit hit i harnesk och pansar, med svärd och lans, för att öppna vägen till den heliga graven och beskydda de utvalda heliga och eremiter, som ännu vistas i detta underverkens förlovade land.»
»Nazaren», sade muselmannen, »greker och syrier hava mycket beljugit oss härutinnan; ty vi handla blott efter de föreskrifter, som blivit oss givna av Abubeker Alwakel, profetens efterträdare och efter honom de rättrognes första anförare. ’Gå ut’, sade han, ’Yezed Ben Sophian’, då han skickade denne namnkunnige härförare att erövra Syrien från de otrogna, ’uppfören eder som män i striden; men mörden varken de gamle och orkeslöse, eller kvinnor och barn. Förhärjen ej landet, förstören ej heller säden och bärande träd; ty de äro Allahs skänker. Hållen tro och loven, när ni gjort något förbund, även om det vore till eder egen skada. Om I finnen heliga män, som tjäna Gud i öknen och arbeta med sina egna händer, så gören dem ingen skada och förstören ej heller deras boningar. Men om I finnen några med rakade hjässor, de äro av satans synagoga! Huggen med sabeln, mörden, upphören ej, förrän de blivit omvända eller skattdragande.’ Såsom kalifen, profetens följeslagare befallt oss, så hava vi gjort, och de, som vår rättvisa slagit, hava blott varit satans präster. Men för de fromma män, vilka, utan att uppreta folkslag mot folkslag, uppriktigt hylla Isa Ben Mariams[2] tro, äro vi en sköld och en skugga, och då den, ni söker, är en sådan, skall han av mig ej erfara annat än vänskap, ynnest och aktning, även fastän profetens ljus ej hunnit honom.»
»Den eramit, jag ämnar besöka», sade den krigiske pilgrimen »är, som jag hört, ej någon präst; men vore han av denna heliga och smorda orden, skulle jag med min goda lans bevisa emot varje hedning och otrogen…»
»Låt oss ej utmana varandra, broder», inföll saracenen. »Vi båda skola nog finna tillräckligt med franker och muselmän, emot vilka vi kunna pröva både svärd och lans. Denne Theodorik är beskyddad av både turkar och araber, och ehuru han ibland är något besynnerlig, uppför han sig likväl på det hela så väl att han förtjänar beskydd av den som blev sänd att…»
»Nå, vid vår Fru, saracen, om du i samma andetag vågar nämna kameldrivaren från Mekka och…»
En elektrisk skakning av vrede genomfor emirens kropp men den var blott ögonblicklig, och hans lugna svar var både förståndigt och värdigt, då han sade »förklena ej den, du ej känner; isynnerhet som vi vörda grundläggaren av din religion, ehuru vi förkasta den lära, som edra präster därav hopspunnit. Jag skall själv ledsaga dig till eremitens grotta, vilken jag tror du utan mitt biträde skulle få svårt att finna reda på. Och låt oss överlämna åt mollahs och munkar att tvista om gudomligheten av vår ömsesidiga tro, och under vägen tala om ämnen, som bättre passa för unga krigare — om djärva bragder, vackra kvinnor, skarpa svärd och blänkande rustningar.»