Talismanen/Kapitel 01

[ 3 ]

FÖRSTA KAPITLET.

― ― Till öknen

sig båda drogo undan, fast i vapen.

Det återvunna Paradiset.

Syriens brännande sol hade ännu ej uppnått sin största höjd på himlavalvet, då en riddare av Röda korset, som övergivit sin avlägsna nordiska hembygd och slutit sig till korsfararnes här i Palestina, långsamt färdades genom de sandiga öknar, som ligga i grannskapet av Döda havet, eller, som det även kallas, Asphaltiska sjön, där Jordans vågor utgjuta sig i en insjö, som ej har något utlopp.

Den krigiska pilgrimen, som tidigare på morgonen strävat framåt mellan klippor och bråddjup, hade nyss lämnat dessa branta, farliga pass och nedstigit på den stora slätt, varest de förbannade städerna i forna tider ådrogo sig den allsmäktiges omedelbara och förfärliga hämnd.

Trötthet, törst och vägens faror voro glömda, då den resande erinrade sig den fruktansvärda katastrof, som förvandlat den fordom som en Herrans trädgård väl vattnade Siddims sköna, fruktbara dal till en torr, ohygglig ödemark och en till evig ofruktbarhet dömd, förbränd och förtorkad öken.

Han korsade sig, då han såg den mörka massan av böljande vatten, till färg och egenskaper så olikt varje annan sjös, och han ryste, då han ihågkom, att under dessa tröga vågor lågo slättens fordom så stolta städer, vilkas grav grävdes av himmelns åska eller utbrottet av en underjordisk eld, och vilkas lämningar döljas av den sjö, som ej hyser någon levande fisk i sitt sköte, ej en båt på sin yta, och som ej, lik andra sjöar, betalar någon skatt till oceanen, liksom dess [ 4 ]egen rysliga bädd vore det enda passande mottagningsrummet för dess dystra vatten. Hela det kringliggande landet var, liksom i Moses tid, salt och svavel, där varken såddes eller skördades, och gräs växte där icke. Landet liksom sjön, kunde kallas dött, medan det ej frambringade något, som liknade växtlighet, och till och med själva luften saknade sina vanliga bevingade invånare, vilka troligen bortskrämdes av de svavel och jordbeckshaltiga ångor, som genom solens brännande strålar avdunstade från sjöns yta i tjocka moln, vilka ofta antogo utseendet av skydrag. Massor av det slemmiga, svavelhaltiga ämne, som kallas nafta, flöto av och an på det stillastående mörka vattnet och gåvo ständigt ny näring åt dessa svävande dunster samt tycktes bära ett förfärligt vittnesbörd om den mosaiska historiens sannfärdighet.

Solen sken med nästan olidlig glans på denna forödelsens skådeplats, och hela den levande naturen tycktes hava dolt sig undan dess strålar, med undantag av den ensliga skepnad, som i långsamt skritt red genom flygsanden och syntes vara den enda levande varelse på slättens vidsträckta yta. Man skulle nästan trott, att ryttarens klädsel. och hästens mundering med flit varit valda såsom de mest olämpliga för resor i ett sådant land. En pansarskjorta med långa ärmar, stålhandskar och bröstharnesk av stål, hade ansetts som en tillräckligt tung rustning; han hade även sin trekantiga sköld hängande om halsen och sin med galler försedda stålhjälm på huvudet, varöver hängde en huva och krage av hopvirkade stålringar, som drogs över krigarens hals och axlar samt betäckte öppningen emellan harnesket och hjälmen. Lår och ben voro, liksom kroppen, betäckta med böjlig pansarklädnad, och på fötterna hade han järnskor, motsvarande handskarne. Ett långt, brett och rakt, tveeggat svärd med korsformigt fäste hängde vid hans vänstra sida, och en stor dolk på den högra. Den långa lansen, riddarens egentliga vapen, var bunden vid sadeln och vilade med skaftändan på stigbygeln, medan den övre med stålspets försedda ändan lutade bakåt, då han red, och visade en liten vimpel, som antingen svajade, då en vindpust fläktade, eller hängde slappt ned, då det var lugn väderlek. Till denna tunga rustning kom ytterligare en broderad klädesöverrock, som, ehuru mycket nött och sliten, likväl så tillvida var nyttig, att den utestängde de brännande solstrålarne från rustningen, vilken [ 5 ]de eljest skulle gjort odräglig för bäraren. På flera ställen av överrocken såg man riddarens sköldmärke, ehuru till en del bortnött. Det tycktes vara en vilande leopard med motto: ’jag sover — väck mig ej’. Samma sinnebild och valspråk hade även varit tecknade på hans sköld, ehuru månget hugg nästan utplånat målningen. Den platta toppen av hans tunga cylindriska, hjälm saknade varje prydnad. De nordiska korsfararne tycktes genom bibehållandet av sitt eget hemlands oviga försvarsvapen vilja trotsa naturen och klimatet av det land, dit de kommit för att kriga.

Hästens rustning var föga mindre tung och ovig än ryttarens. Han hade en tung, med stål beklädd sadel, som framtill var förenad med ett slags bröstplåt och baktill med en stålbeklädnad för länden. Vidare hängde på sadelknappen en järnyxa, eller hammare, som kallades stridsklubba; tyglarna voro skyddade förmedelst kedjelänkar, och framstycket av huvudlaget bestod av en järnplåt med öppningar för ögon och näsborrar, samt en kort, vass pik i mitten, som stack ut från hästens panna, liksom den fabelaktiga enhörningens horn.

Men vanan, som är halva naturen, hade gjort det möjligt för riddaren och hans ädla häst att uthärda denna rustning. Många av de västerländska krigare, som strömmat till Palestina, hade visserligen dött, innan de hunnit vänja sig vid det brännande luftstrecket; men för andra hade klimatet icke allenast blivit oskadligt, utan även hälsosamt, och ibland detta lyckligare lottade antal var den ensliga ryttare, som färdades utmed Döda havets stränder.

Naturen, som gjutit hans lemmar i en ovanligt stark form, lämpad att bära hans pansarskjorta med samma lätthet, son om maskorna varit av spindelväv, hade begåvat honom med en hälsa, lika stark som hans lemmar, så att de trotsade ej blott klimatets ombytlighet, utan även alla slags mödor och umbäranden. Hans sinnelag tycktes till en viss grad vara i överensstämmelse med hans kroppsbyggnad; ty liksom den senare ägde stor styrka och uthållighet, förenad med förmågan av häftig ansträngning, hade det förra under ett yttre sken av lugn och saktmodighet mycket av den eldiga, svärmiska kärlek till äran, som utgjorde den mest utmärkande egenskapen hos de namnkunniga normanderna och som gjort dem till härskare i varje vrå av Europa, där de dragit sina äventyrsälskande svärd.

[ 6 ]Lyckan hade likväl ej givit alla av denna stam dylika frestande belöningar, och de, som under två års fälttåg i Palestina vunnits av vår ensliga riddare, voro blott timlig ryktbarhet och, som han var lärd att tro, andliga förmåner. Under tiden hade hans ringa penningförråd bortsmält, och detta så mycket snarare, som han ej anlitat någon av de vanliga utvägar, varigenom de övriga korsfararne nedläto sig att förstärka sina förminskade tillgångar på Palestinas invånares bekostnad. Han utpressade inga gåvor av de stackars infödingarne, för det han skonade deras egendom under fejden mot saracenerna, och han hade ej haft tillfälle att rikta sig genom lösen för några förnäma fångar. Det lilla följe, som beledsagat honom från hans fädernesland, hade småningom förminskats i samma mån som medlen för deras underhåll hopsmält, och hans enda återstående väpnare låg för det närvarande på sjuksängen, ur stånd att åtfölja sin herre, som således färdades ensam och allena. Detta var av föga vikt för korsfararen, vilken vant sig att anse sitt goda svärd som sitt säkraste beskydd och fromma tankar som sitt bästa sällskap.

Men även riddarens av den Vilande Leoparden järnkropp och tåliga sinnelag måste underkasta sig naturens krav på vila och forfriskning, och då han vid middagstiden hade lämnat Döda havet på något avstånd till höger, hälsade han glättigt anblicken av några palmträd, vilka höjde sig vid den brunn, som blivit honom anvist som hans rastställe för middagen. Hans goda häst, vilken strävat framåt med samma tålamod och ihärdighet som hans herre, lyfte nu även upp huvudet, utspände näsborrarna och påskyndade sin gång, liksom han på långt håll vädrat det rinnande vatten, som skulle bliva deras vilo- och förfriskningsställe. Men ännu skulle faror och besvärligheter mellankomma innan hästen och ryttaren nådde det efterlängtade målet.

Då riddaren av den Vilande Leoparden fortfor att uppmärksamt fästa sina ögon på den ännu avlägsna palmlunden, föreföll det honom, som om något rörde sig mellan träden. Detta avlägsna föremål skilde sig från lunden, som till en del dolde dess rörelser, och nalkades riddaren med en snabbhet, som snart visade att det var en ryttare, vars turban, långa spjut och för vinden fladdrande gröna kaftan på närmare håll tydligt utvisade att han var en saracen. Ett österländskt ordspråk säger ’i öknen råkar man aldrig en vän’. [ 7 ]Det var fullkomligt likgiltigt för korsfararen, om den otrogne, som på sin sköna arab nu nalkades, liksom buren på en örns vingar, kom som vän eller fiende — kanske torde han, som en korsets edsvurne kämpe, föredragit det senare. Han lösgjorde sin lans från sadeln, fattade den med högra handen, fällde den med halvt upplyft spets, samlade tyglarne i den vänstra, uppmuntrade sin häst med sporrarna och beredde sig att möta främlingen med det lugna självförtroende, som anstod segervinnaren i mången strid.

Saracenen sprängde an med en arabisk ryttares snabba galopp och styrde sin häst mer medelst benen och kroppens böjningar, än med tyglarna, vilka hängde lösa i hans vänstra hand, så att han kunde hantera den lätta, runda sköld av rhinoceroshud, prydd med silverfransar, som han bar på vänstra armen och svängde, liksom han med dess lilla cirkel velat avvärja den västerländska lansens fruktansvärda stöt. Hans eget långa spjut var ej fällt eller riktat som hans motståndares, utan med högra handen omfattat på mitten, och svängdes med utsträckt arm över hans huvud. Då ryttaren i fullt galopp nalkades sin fiende, tycktes han vänta, att riddaren av Leoparden skulle sätta sin häst i galopp för att möta honom; men den kristne riddaren, som var noga bekant med de österländska krigarnes stridssätt, ämnade ej uttrötta sin goda häst med några onödiga ansträngningar, utan gjorde tvärtom en full halt, förlitande sig på, att om hans fiende ryckte an till anfall, hans egen och den starka hästens tyngd skulle giva honom tillräcklig fördel, utan den ytterligare kraften av en hastig rörelse. Den saracenska ryttaren förmodade och fruktade sannolikt även ett dylikt resultat; ty då han nalkats den kristne på två lanslängders avstånd, kastade han om sin häst till vänster med oförliknelig skicklighet och red två gånger omkring sin motståndare, som vände sig utan att lämna sin plats, och genom att han ständigt gjorde front emot sin fiende, gäckade han alla dennes försök att anfalla honom på en obevakad punkt, så att saracenen nödgades kasta om sin häst och draga sig tillbaka på en hundrafemtio alnars avstånd. För andra gången förnyade moren angreppet, liksom en falk, vilken anfaller en häger, och för andra gången nödgades han retirera, utan att hava kommit i handgemäng. För tredje gången nalkades han på samma sätt, då den kristne riddaren, som önskade göra slut på denna skenstrid, vari han slutligen kunde bliva uttröttad av sin fiendes [ 8 ]rörlighet, plötsligt fattade stridsklubban, som hängde vid sadelknappen, och med stark hand och ofelbart s1kte slungade den mot huvudet på sin fiende, vilken minst tycktes vara en emir. Saracenen märkte det fruktansvärda kastvapnet i lagom tid för att sätta sin lätta sköld mellan yxan och sitt huvud men häftigheten av slaget tryckte skölden ner på turbanen, så att saracenen, ehuru detta skyddsvärn bidrog att försvaga slagets våldsamhet, likväl kastades av hästen. Men innan den kristne kunde begagna sig av denna fördel, sprang hans viga fiende upp från marken, ropade på sin häst som i ögonblicket återvände till hans sida, hoppade upp i sadeln, utan att vidröra stigbygeln, och återvann sålunda all den fördel, som riddaren av Leoparden hoppats betaga honom. Den senare hade likväl emellertid åter bemäktigat sig sin stridsyxa, och den österländske ryttaren, som ihågkom den styrka och skicklighet, varmed den blivit kastad, tycktes försiktigt vilja hålla sig på ett sådant avstånd, att han ej mer kunde nås av ett vapen, vars kraft han så nyligen erfarit, men tillika visade han sig hågad att fortsätta en avlägsen strid med sina egna skjutvapen. Stickande sitt långa spjut i sanden, på något avstånd från stridsplatsen, spände han med stor skicklighet en liten båge, som han bar hängande på ryggen, och sättande sin häst i galopp, beskrev han ånyo några cirklar av större omkrets än förut, varunder han avsköt sex pilar på riddaren med sådan ofelbar säkerhet, att endast dennes förträffliga harnesk räddade honom från att erhålla lika många sår. Den sjunde pilen träffade efter utseendet en mindre stark del av rustningen; ty den kristne föll tungt ned från hästen. Men hurudan blev ej saracenens förvåning, då han stigit av hästen för att undersöka sin fallne fiendes tillstånd, och hastigt kände sig gripen av europeen, som begagnat denna krigslist, för att komma åt sin fiende. Men även i denna dödsbrottning frälste saracenen sig genom sin vighet och fintlighet. Han uppknäppte sabelbältet, vari riddaren av Leoparden fattat tag, och sedan han sålunda befriat sig ur sin fiendens våld, kastade han sig på hästen, som med nästan mänskligt förstånd tycktes ge akt på alla hans rörelser, och red ånyo sin väg. Men i det sista handgemänget hade saracenen förlorat sin sabel och sitt pilkoger, som båda voro fästa vid bältet, vilket han måst lämna i sticket. Han hade även mist sin turban under kampen. Dessa motgångar tycktes göra muselmannen böjd för en vapenvila. Han nalkades den [ 9 ]kristne med sin högra hand utsträckt, ehuru ej längre med en hotande åtbörd.

»Det är stillestånd mellan våra nationer», sade han på lingua franca, vilket blandade tungomål vanligen nyttjades vid meddelanden mellan saracener och korsfarare; »varför skall det då vara krig mellan dig och mig? Låt det vara fred oss emellan.»

»Det är jag fullkomligt belåten med», svarade riddaren av Leoparden; »men vad säkerhet erbjuder du, att du vill hålla stilleståndet?»

»En profetens anhängare har ännu aldrig brutit sitt ord», svarade emiren. »Det vore av dig, tappre nazaren, som jag skulle fordra säkerhet, om jag ej visste, att falskhet sällan trives ihop med modet.»

Korsfararen kände, att muselmannens förtroende kom honom att blygas över sitt eget misstroende.

»Vid korset på mitt svärd», sade han och lade i detsamma handen på vapnet, »vill jag ej vara dig en trogen kamrat, saracen, så länge vårt öde vill, att vi skola vara tillsammans.»

»Vid Mahomet, Guds profet, och vid Allah, profetens Gud», svarade hans forna fiende, »det finnes ej något försåt i mitt hjärta emot dig. Låt oss vända våra steg till brunnen där borta, ty vilotimman är för hand, och mina läppar hade knappt vidrört vattnet, då din ankomst kallade mig till striden.»

Riddaren av den Vilande Leoparden gav ett villigt och artigt samtycke, och utan en vred blick eller misstänksam åtbörd redo de båda fienderna sida vid sida till den lilla palmlunden.