Tor Hedberg Dikter 1896/Joconda
| ← Babelstornet |
|
Narren → |
Joconda.
Joconda, ögats glädje, älskarinnan,
som med sin skönhet smyckat lifvets öden,
en kvinna själf, och dock en dröm om kvinnan,
låg bruten, vissnad, bidande på döden.
På täcket lågo hennes händer fallna,
oändligt trötta och oändligt tomma;
hon rörde fingrarne, som börjat kallna,
som om hon plockat bladen af en blomma.
Med öppna ögon, hvilka intet sökte,
hon såg sig kring, som om hon intet såge,
och lifvets vällust icke längre krökte
till gåtfullt löje hennes läppars båge.
Allt mera matta hennes pulsar slogo,
allt mera svaga blefvo hjärteslagen,
likt ljud af vilsna steg, som fjärran dogo,
och dagen släcktes på de bleka dragen.
Vid hennes läger Leonardo vakat,
den åldrige, som döden tycktes vörda,
som hennes skönhets bittra sötma smakat,
och lyftat hennes själs fördolda börda.
Från hennes bleka drag han torkat skummet
af lifvets vågor, men när dödens tunga
och mörka skugga bredde sig i rummet,
han rörde lutan och begynte sjunga:
»Barn af underbara öden,
barn, som aldrig varit hemma
i det hem, som blef dig gifvet,
låt ej skuggorna dig skrämma,
jag har älskat dig i lifvet,
jag vill sjunga dig till döden!
Hör du orden?
Hvad är ord för den som ämnar
söka jordens frid i jorden?
Blott ett dunkelt brus af vågor
ifrån stranden som du lämnar,
blott ett flyktigt sken af lågor,
som ej mer dig kunna värma,
skuggor blott, som lifvet härma,
tomma ljud, som snabbt förgå.
Men som vinden är i suset,
men som elden är i ljuset,
så är anden
i de ord, som snabbt förgå.
Därför lyss till brus från stranden,
där din ande varit fången,
lyss, Joconda, lyss till sången
om den tid som är förgången!
Ymnigt kvälla
lifvets flöden,
sjungande dess vågor röras.
Mänskan är det ljuft att följa
stundens bölja,
och mot obekanta öden
på dess kammar sakta föras.
Jag fick aldrig åran fälla,
ty jag sökte vattnens källa,
mig höll lifvets gåta fången,
mig var sången
tung af frågor;
jag har pejlat lifvets vågor.
Då de stormande mig vätte,
deras kraft jag tankfull mätte,
och af milda vindar dragen
har jag räknat böljeslagen.
Lagarne jag sökt och måtten,
under fröjderna och kvalen
har jag sökt och funnit talen.
Intet var mig tomt och öde,
slammet, hämtadt upp från botten,
mig förtalde om de döde.
Gammal vorden,
mångförfaren, vis på jorden
står jag nu, men idel under
ser jag skymta och försvinna,
skiftande i lifvets stunder.
Hur jag svarar och förklarar,
undret än sin makt bevarar.
Fast jag ljusets gång kan spana,
fast jag tecknat ljudets bana,
ser jag häpen blixtar brinna,
lyss jag bäfvande till dundret.
Jag har älskat mången kvinna,
men i dig jag älskat undret.
Muntert hördes hornen klinga,
som mig manade till färden,
klar och strålande låg världen,
fast i formen innesluten
och af färgens glans begjuten.
Bergens stalper såg jag springa
djärft mot höjden, nedför stupen
vattnen sökte sig mot djupen.
Rikt på trädens grenar hängde
gyllne frukter,
blommor stängde
med sin fägring stigens bukter.
Och jag gladdes, då jag röjde
mannens kraft, som oförvägen
emot frukterna sig sträckte,
och min glädje kvinnan väckte,
som mot blommorna sig böjde.
Men allt dunklare blef vägen,
där jag gick i tyst förbidan,
och jag hörde lifvets källa,
sakta kvälla
med en klang af skratt och kvidan,
barnaskratt och barnakvidan.
Och där källan sprang i dagen,
såg jag, undrande, betagen,
barnet, som vid brädden lekte,
och jag stannade och smekte
spörjande de späda dragen.
Barnet, det var du, Joconda!
Barnet, än ej man, ej kvinna,
men dock mer än man och kvinna.
I ditt ögas tysta fråga,
där det brann en sällsam låga
från förgångna sagostunder,
i din muns förskrämda böjning,
handens aningsfulla höjning,
har jag älskat barnets under.
Löftet, mer än verkligheten,
drömmarna, som ej förlossas,
det som brytes, det som krossas,
det som vissnar och förhärjas,
lifvets öfverflöd som bärgas
ofödt ren af evigheten,
glans af världar, aldrig sedda,
sång om öden aldrig skedda,
barnets glädje, barnets vånda
du mig älska lärt, Joconda!
Men Joconda, du var kvinna!
Än på mina läppar brinna
kyssarna, som du mig skänkte,
ännu blomma i mitt sinnes
sena höst de barn af våren
du med morgondagg bestänkte.
Ännu skälfver jag som trädet
inför stormen, då jag minnes
barmens skimmer under klädet,
mörkret under ögonhåren.
Än vid aftonvindens susning
jag af ångest fylls och tjusning.
Helig, helig är mig natten,
sen Jocondas natt jag delat,
sen i mörkret vid din sida
evigheters fröjd jag smakat,
evigheters kval fått lida!
Hvad är åldern mig och döden,
lugn jag möter skumma öden,
lifvets högsta spel jag spelat,
lifvets ångest har mig skakat,
mig dess vällust genombäfvat,
jag har älskat, jag har lefvat!
Hvad du blifvit blek, Joconda!
Liksom stjärnskott de försvinna,
dessa heta kärleksminnen,
men i stilla, gåtfullt skimmer
ser jag andra stjärnor brinna.
Tystnad kyler mina sinnen,
och i tystnaden förnimmer
jag ett fladder som af vingar,
lätta, sköra andevingar.
Det är ord, som du mig skänkte,
det är tankar, som du tänkte,
Minns du — öfver pinielunden
evighetens stjärnor brunno,
stigarne i natt försvunno,
— stilla satt du vid min sida,
och i djupet af ditt öga
dina tankars gång jag följde,
såg dem stiga mot det höga,
kretsa vida
eller stilla hos mig dröja.
Aningsfulla andestunder,
då jag lyfte mörkets slöja
från din själ och såg dess under!
Då din tanke jag höll fången
i min hand och slagen kände
af dess jubel och elände,
såg den flämta, såg den bäfva,
för att åter frigjord sväfva
från mig bort. — Hvar var den? — Gången!
Fjärran från jag hörde sången.
Säg, Joconda,
når min stämma än ditt öra,
kan du än, fast fjärran, höra
lifvets sånger?
Lyss, det är min kärleks sånger,
susande från hemmets lunder,
talande om lifvets under!
Minns du rosens doft vid barmen,
fågelns sång vid fönsterkarmen,
minns du skimret på din ruta,
minns du tonen från min luta,
minns du tankarna och orden,
minns, Joconda, minns du jorden?
Nej, du minns ej, rosen vissnat,
skimret slocknat, sången tystnat,
— allt blir stillhet, sakta glider
lifvets minne ur ditt sköte,
och allena, tyst du skrider
till det sista undrets möte.
Du är borta! — Fröjd och vånda,
allt är stoft, stoft är Joconda!
Är det du, hvars kyssar brände,
som jag älskade och kände?
Blek är munnen, sträng är pannan
och du synes mig en annan.
Barn af underbara öden,
inga gåtor mer dig skrämma,
inför stillheten och döden
endast joller är min stämma.
Han har segrat nu, den tyste!
Ensamhet är själens öde,
tecknet, på din panna skrifvet.
Dina läppar blott jag kysste,
— ensam gick du genom lifvet,
ensam gick du till de döde!»
Han tystnade. I stycken lutan bröt han.
Re’n bräckte dagen; blek blef lampans låga.
Och med en kyss på hennes panna slöt han
för sista gången hennes ögons fråga.