←  Vårglädje
Trollsländan som förlovad
av Bertha Clément
Översättare: Oscar Nachman

Vid Gardasjön
Översvämningen  →


[ 37 ]

III.
VID GARDASJÖN.

Utanför en gammal, på en liten kulle belägen kyrka i Gardone sutto doktorinnan Hermsdorf och Hilde. Sedan fyra veckor tillbaka vistades de på den härliga kurorten vid Gardasjön. Man hade nu hunnit till oktober. Där hemma voro träden redan betäckta med höstligt färgade blad och delvis redan avlövade, fåglarna hade dragit bort, och naturen beredde sig till vintervila. Men här rådde det nästan sommar.

Drömmande gled den sjukas blick över viken, vid vilken Gardone ligger, under det att Hilde läste högt för henne ur en bok. På andra sidan sjön sträckte sig Monte Baldo, som söderut går ihop med S:t Vigilios förberg. Mitt i sjön låg Isola di Garda med sina vackra träd, inramad i mörk grönska, och längre bort avtecknade sig halvön Sermiones konturer.

Nu lät Hilde boken sjunka ned och frågade:

[ 38 ]— Ska vi gå hem nu, mamma?

— Nej, vi stannar en stund till. Utsikten är så vacker.

— Ja, det är den. Mamma, skulle vi inte kunna fara över till den lilla ön en gång?

— Låt mig få litet tid på mig, Hilde. Jag har ju ännu inte hämtat mig riktigt efter resan, och då kommer du redan med förslag. Det var bara för att göra dig ett nöje, som jag i dag följde med hit upp, i annat fall hade jag säkert inte gjort det.

— O, mamma, var det för ansträngande för dig? Jag föreslog det endast för att bereda dig litet omväxling.

— Här är varje väg så vacker, att man inte behöver daglig omväxling. Hur ska det bli, om du redan behöver omväxling?

— Åh, kära mamma, bli inte upprörd, bad Hilde förskräckt och smekte ömt moderns bleka händer. Hur skulle man kunna ha tråkigt i det härliga, himmelska Gardone!

Egentligen hade Hilde tänkt sig det bra mycket roligare att resa med modern. Där hemma hade hon ju också hjälpt till att pyssla om den sjuka, men hon hade icke ägnat sig däråt så uteslutande, som hon måst göra här. Och så hade hon haft sina väninnor, sitt piano och sina handarbeten, den alltid muntra mormodern, släktingarna och genom dem många nöjen och mycken omväxling. Här saknade hon allt detta, var hänvisad till modern och sig själv, och först under denna ständiga samlevnad gick det upp riktigt för henne, hur sjuk och klen modern egentligen var.

Hilde suckade vid tanken på att detta liv kunde fortgå i flera månader till. Så bra väninnorna däremot hade det; deras brev utgjorde hennes enda nöje, och dock avundades de alla henne, att hon fick tillbringa vintern i södern! Det nöjet hade hon gärna avstått åt vem som helst, ja, hon längtade förfärligt tillbaka till Weidenburg. Hur härligt hade hon icke föreställt sig del att få vara ensam med modern och [ 39 ]vårda henne, vara hennes tröst och solsken, såsom pappa så innerligt önskat vid skilsmässan i Buenos Aires. Och redan efter fyra veckor hade hon förlorat tålamodet, tänkte helt själviskt endast på sig själv och sina nöjen. Tärar skimrade i hennes eljest så klara ögon, och hon lutade sig hastigt ned och kysste moderns hand.

Denna slog upp ögonen och smålog matt. Det blir väl för tråkigt för min unga yrhätta att sitta stilla? sade hon.

— Visst inte, lilla mamma! Jag sitter gärna kvar, om du vill, men jag tror, att det är på tiden för oss att gå hem.

Den sjuka reste sig suckande. Jag önskar, att jag väl vore där nere, sade hon.

— Ta mig under armen, mamma, och stöd dig riktigt tungt på mig, så skall jag nog föra dig ner, tröstade Hilde, och sedan gingo mor och dotter långsamt nedför berget.

Helt plötsligt hörde de hastiga steg bakom sig, en smärt, mycket lång herre hann fatt dem och frågade på engelska:

— Ursäkta mig, mina damer, men tillhör kanske den här boken er?

— Åh, ja visst! Jag hade glömt den på bänken, sade Hilde rodnande. Tack så mycket, min herre!

Främlingen lyfte på hatten och gick hastigt vidare, under det att modern bannade sin lilla dotter för hennes oaktsamhet.

Doktorinnan hade hyrt några rum hos en enkel familj, där hon bodde i lugn och ro. Hon lät hämta middag, och de övriga måltiderna drog Hilde försorg om. Medan de sutto vid kvällsvarden, kom Hilde på en utmärkt idé.

— Mamma, utbrast hon livligt, jag har just kommit att tänka på något. Jag har ju alltid längtat efter att få återse mina vänner från Schweiz. Kan vi inte företa en tur till Vevey, när du väl är litet bättre? [ 40 ]Därifrån är det ju bara en bit till Oron, där Valentine och Helene är.

Doktorinnan lade ned kniv och gaffel och såg med förargad min på sin företagsamma lilla dotter. Du måste tänka dig för, innan du talar, Hilde, sade hon. Kasta en blick på kartan och fråga dig sedan, om det är möjligt att härifrån företa en tripp till Genèvesjön. Ibland pratar du verkligen som ett litet barn. Och så tänker du naturligtvis inte alls på, vad det kostar.

— Men mamma, är vi inte rika?

— Nej, visst inte. Om farbror inte kommit mig så vänligt till hjälp, hade jag inte kunnat kosta på mig denna andra vinter i södern. Vi måste vara så sparsamma som möjligt för att kunna reda oss.

— Det också! tänkte Hilde och fann det ännu dystrare i det härliga Gardone.

Följande morgon steg hon upp mycket tidigt och smög sig ut till värdinnan och meddelade henne, att hon ämnade företa en promenad; ville hon vara snäll och gå in, för den händelse alt mamma skulle ringa oväntat tidigt? Det lovade den vänliga italienskan, och Hilde begav sig av.

Det var första gången, hon var ute ensam, och hon erfor en oemotståndlig frihetsträngtan. Klockan var nu sex, mamma steg inte upp förrän klockan åtta, alltså hade hon två timmar på sig. Hon såg sig ivrigt omkring. Vart skulle hon gå? Gardone Riviera ligger vid Gardasjöns västra strand och har femtonhundra invånare, som bo i åtta skilda byar. Dessa ligga kringströdda i Salobukten på bergssluttningen, och man kan gå dit eller färdas dit i båt. Vad det måtte vara härligt att färdas över sjön! tänkte Hilde. Hon skyndade fram till de stora hotellen, nedanför vilka roddbåtarna lågo, och blev till sist ense om priset med en av båtkarlarna. Hon förstod endast helt obetydligt italienska, men redde sig med franska och spanska och steg helt själaglad ned i båten för att fara över till Fasano. Vad det var härligt denna vackra morgon ute på sjön! Hon gav icke akt på de hotande moln, som [ 41 ]långsamt drogo upp från väster, och hon märkte icke, att alla båtar, som voro ute på sjön, hastigt skyndade mot land; hon njöt i fulla drag av färden, som gick i medvind utefter stranden.

Allt högre gingo vågorna, och Hilde var riktigt ledsen över att den korta sträckan var tillryggalagd och att båtkarlen lade till. Hon hoppade upp ur båten och bad mannen vänta en halvtimme, ty då skulle hon fara tillbaka. Men han skakade på huvudet, visade på de allt närmare kommande mörka molnen och drog upp sin båt på stranden.

— Men jag måste hem! utbrast Hilde helt förskräckt. Min mor skulle bli utom sig av ängslan, om det blev storm och jag inte var hemma. Var snäll och ro mig tillbaka. Jag är inte rädd, och jag betalar dubbel taxa.

Mannen förstod inte hennes rotvälska på tre språk, men han begrep, vad hon menade, och skakade energiskt på huvudet. Det går inte, signorina. Inom tio minuter går sjön så högt, att ingen båtkarl tar er ut, om ni så skulle erbjuda honom en hel förmögenhet. Gå ni upp på hotellet där borta och vänta, tills stormen är över, då ska jag gärna ro er tillbaka; men det kan mycket väl bli eftermiddag, innan sjön lagt sig något så när.

Hilde såg sig omkring i förtvivlan. Hon måste hem, ty modern skulle bli utom sig av ängslan, om hon vaknade under ovädret och fick höra, att hennes dotter begivit sig av ut. Men det fanns ju en gångstig, på vilken man hastigt kunde komma fram till Gardone. Hon inhämtade som hastigast upplysningar av båtkarlen och sprang sedan trots hans varning åt det angivna hållet genom byn och sedan hastigast uppför berget. Nu var hon framme vid den av lagerträd kantade vägen, som ledde direkt till Gardone.

Blåsten tilltog allt mer och mer, och sjön, som hon kunde se häruppifrån, påminde om havet. Grågula vågor kommo framrullande och slogo dånande mot stranden. Hilde ryste vid tanken på hur det [ 42 ]skulle ha gått henne, om hon ännu varit kvar i den bräckliga farkosten. Men hennes belägenhet var även nu tillräckligt otrevlig. Himmeln såg olycksbådande ut. Solen hade försvunnit, bergen blickade hotande ned, och nu sköt den första blixten ut ur de svarta molnen. På de skogbevuxna höjderna över henne stönade och knakade de smärta ekarna, vitbokarna och kastanjeträden, och här och var föll en gren ned på marken.

Hilde formligen flög fram; hon var ängsligare för moderns än för sin egen skull. Och nu var det helt plötsligt, som om underliga gestalter rusat fram mot henne — blixtsnabbt lade sig en tät dimma över herg, dal och sjö. Sedan sin vistelse i franska Schweiz kände Hilde till denna dimma, som kommer med stor hastighet och mången gång bliv fördärvbringande för den ensamma vandraren. En bländande blixt genomskar dimman, en öronbedövande åskskräll ekade bland bergen. Heta ångesttårar strömmade över den unga flickans kinder. Ack, om hon blott stannat hemma hos mamma och icke hade följt ögonblickets ingivelse! Vad det var förfärligt att vara ensam och obeskyddad och icke ha en aning om vägen! Och nu föllo de första regndropparna, och hon kunde icke se till någon skyddad plats!

Helt plötsligt dök en högväxt gestalt upp framför henne, hon kände, hur någon fattade hennes hand, hon hörde en människoröst och lät sig villigt släpas med. Nu forsade regnet ned, blixt följde på blixt, och hon klängde sig ängsligt fast vid sin räddares arm. Men nu befann hon sig redan i ett slags naturlig grotta, bildad av en utskjutande klippa, i vilken herrn sköt in henne. En vek, djup kvinnoröst hälsade henne med de deltagande orden: Poor child, how frightened you must be! En arm lades om henne, och snyftande smög hon sig intill den främmande damen, som kommit henne så kärleksfullt till mötes, under det att herrn stannade vid ingången och med sin kropp skyddade dem mot stormen och ovädret.

Hilde lugnade sig så småningom, höjde sitt blonda huvud och blickade förbi herrn ut i stormen. Egent[ 43 ]ligen upplevde hon ju ett riktigt äventyr. Ett leende drog över hennes ansikte, när hon tänkte på hur förskräckligt intressant hennes upplevelse var. Om hon blott icke varit så orolig för moderns skull! Åskan förtonade på avstånd, blixtarna upphörde, och regnet forsade icke längre ned. Dimman skingrade sig så småningom, Fasanos villor och hus döko åter upp ur sin omgivande grönska, en frisk vind jagade undan de sista regnmolnen, och nu dallrade den första solstrålen över den ännu upprörda sjön, vars skumkrönta vågor våldsamt vältrade sig fram. Snart framträdde åter bergens konturer, och dimman, som kommit med stormen, måste åter ge vika för solens segerrika strålar.

De tre inne i grottan hade under tystnad åsett det storslagna naturskådespelet. Nu först vände Hilde sig till damen, men hennes mun förblev vidöppen av förvåning, och orden förblevo outtalade. Var i all världen hade hon sett detta goda ansikte, dessa vänliga gråa ögon? Helt plötsligt kom hon ihåg det.

— Miss Braddon! utropade hon jublande. Kära miss Braddon, är det verkligen ni?

— Ja, livslevande, svarade damen leende. Jag kände genast igen er, när min bror sköt er in till mig. Vad det gläder mig att återse er, fröken Hildegard!

— Ack — och mig sedan! Jag är alltför glad! Men vad ska mamma säga? Jag måste skynda mig hem, ty mamma är nog förskräckligt orolig för min skull. Hon omtalade som hastigast, att hon begivil sig av utan moderns vetskap och överraskats av stormen. Miss Braddon ruskade på huvudet.

— Alltjämt samma yrhätta? frågade hon.

Hilde rodnade.

— Ack ja, emellanåt. Men jag kan verkligen vara riktigt förståndig.

— Det skall jag själv övertyga mig om, svarade miss Braddon leende. Så ropade hon till brodern, som gått längre ut: Hurudana är vägarna, John?

— De äro uppblötta, löd svaret.

— Kan vi gå hem?

[ 44 ]— Ja, jag kan det nog, men för damerna är det alldeles omöjligt.

— Men jag måste hem, om också vattnet står högt på vägarna! utbrast Hilde.

Miss Braddon höll fast henne vid handen. Vad ska vi göra, John? frågade hon.

— Vi tar en vagn i Fasano.

— Ack, det dröjer för länge, jämrade Hilde sig, i det hon följde efter sin gamla väninna, som nu gjorde henne bekant med brodern. Hilde kände i honom igen den herre, som kommit efter dem med boken, och sade: O, jag är er så tacksam! Nu har ni för andra gången gjort mig en tjänst. Med ett älskligt leende räckte hon honom handen, som han skakade under tystnad.

— Det gläder mig mycket, fröken Hildegard, att John med sin skarpa blick såg er, sade hans syster. Annars hade ni blivit alldeles genomvåt.

— Och jag hade blivit utom mig av ängslan, tillade Hilde livligt.

— Jag går före och beställer en vagn, sade den unge mannen och skyndade före med långa steg. Så förskräckligt stel och tråkig han är! tänkte Hilde. Sedan omtalade hon för sin gamla väninna, att hon och modern skulle stanna där hela vintern. Stannar ni också här? tillade hon ivrigt. O, miss Braddon, det vore underbart!

— Det kan jag icke lova, kära Hilde. Det beror på min bror, vars önskningar jag helt och hållet rättar mig efter.

— Är han sjuk?

— Nej, men jag gör allt jag kan för honom.

Hilde såg med överraskad min på miss Braddon och observerade, att dennas eljest så glada ansikte nu hade ett sorgset och bekymrat uttryck. Hilde vågade ej göra några frågor, ehuru hon nu kände ett livligt intresse för den tystlåtne John.

En vagn var snart funnen, och den unga flickan drog ett andetag av lättnad, när det bar av hemåt. [ 45 ]Trots oron för moderns skull njöt hon av färden genom det härliga landskapet och av samvaron med miss Braddon, som hon lärt känna och hålla av på hemfärden från Sydamerika några år tidigare. Färden tillryggalades under livligt samtal, i vilket dock mr Braddon endast deltog helt föga, och Hilde blev riktigt överraskad, när de voro framme i Gardone. Hennes gamla väninna följde henne ända fram till dörren, och de skildes med löfte att snart åter träffas.

— Hilde — Hilde! utbrast modern, när hon fick se dottern. Jag har varit utom mig av ångest! Var har du varit? Hur kunde du smyga dig hemifrån så där och vara borta så länge? Tänkte du då inte alls på mig? Darrande av sinnesrörelse och med stora, röda fläckar på kinderna sjönk hon ner i soffan.

Tårarna strömmade över Hildes kinder. Ångerfull knäböjde hon bredvid modern och strök hennes händer. O, mamma, förlåt mig! Jag ska aldrig mer gå bort från dig, aldrig mer!


⁎              ⁎


När den sjuka steg upp följande morgon, kände hon sig alltför klen att gå ut, utan hon och Hilde sutto i den lilla trädgården bakom huset.

— Mamma lilla, får jag nu berätta om i går? bad flickan.

— Gärna, om du blott inte blir för ivrig.

Detta blev förstås litet svårt, men Hilde vinnlade sig om att tala riktigt lugnt, och till hennes glädje sade modern i intresserad ton:

— Miss Braddon? O, det gläder mig, ty hon är så rar!

— Ja, inte sant, mamma? Jag är också mycket glad. Hon är sig alldeles lik och klär sig alltjämt lika enkelt. Jag skulle endast vilja veta, vad det är fatt med hennes bror. Det är något med honom, som [ 46 ]inte står rätt till, det kan jag slå vad om, och jag ska också ta reda på vad det är.

— Du får inte göra några indiskreta frågor, Hilde. Den unge mannen angår dig ju icke alls, tillrättavisade modern.

— Men mamma, han är ju miss Braddons bror, och han intresserar mig livligt.

Doktorinnan suckade.

— Ack, Hilde, du är ett förskräckligt barn! Jag önskar verkligen, att jag hade lämnat dig kvar hemma. Hilde var mycket förvånad. Varför, lilla mamma? Därför att miss Braddon har en sådan besynnerlig bror? Det kan jag väl inte rå för! Men där kommer miss Braddon, mamma! Hilde sprang upp och fram till damen, som kom ut ur huset, för att föra henne till modern. Doktorinnan reste sig upp, men miss Braddon skyndade fram och tryckte henne milt ner i stolen. Hon blev rikligt förfärad över den förändring, som försiggått med den sjuka, sedan de träffats, men hon dolde sin förfäran under älskvärd munterhet, och hennes milda, lugna uppträdande hade även nu en välgörande inverkan på den sjuka.

Hilde blev mycket glad, när miss Braddon sade:

— Vi har beslutat oss för ati stanna här tills vidare. Min bror trivs här, och vi har föresatt oss att lära känna omgivningarna riktigt. Ni tittar så förvånad på mig, kära Hilde — ni undrar, säkerligen, hur den f. d. guvernanten kan flacka omkring i världen för nöjes skull? Ja, lilla barn, det går ofta besynnerligt till här i livet. Helt oväntat fick vi ett stort arv, och då följde jag med min mor och min bror till vår egendom i trakten av Leeds och för sedan dess ett mycket behagligt liv.

— Det unnar jag er av hela mitt hjärta, sade doktorinnan och tryckte hennes hand. När vi träffades för närmare fyra år sedan, såg ni ut att behöva vila.

— Ja, då var jag ju litet angripen, men jag hade nog kunnat dra försorg om mig. Jag är naturligtvis tacksam mot Gud för förändringen i våra förhållan[ 47 ]den — särskilt för min mors och min brors skull — och vad arbete beträffar, så har jag skaffat mig sådant där hemma.

Hilde hade redan ett par gånger öppnat sin lilla mun, och nu frågade hon hastigt, som om hon fruktat att inte komma till ordet: Och nu reser ni för nöjes skull? En skugga drog över miss Braddons ansikte, innan hon vänligt svarade:

— Endast för vårt nöjes skull, barn, ty lyckligtvis är både Johnny och jag alldeles friska.

Hilde teg under moderns varnande blick, men hon hade hört den lätta suck, som åtföljde miss Braddons ord, och hennes nyfikenhet blev ännu större. Vad kunde det väl vara fatt med den där långa Johnny? Hon beslöt att iakttaga honom så ofta hon fick tillfälle därtill.


⁎              ⁎


Tack vare de båda syskonen kom Hilde i åtnjutande av många nöjen och många glada stunder, även om mr John icke deltog mycket i konversationen. Hon formerade bekantskap med Gardones underbart vackra omgivningar, företog utflykter på sjön och förde de närmast följande veckorna ett mycket muntert liv, ulan att därför behöva försumma modern, ty miss Braddon avhämtade henne icke alla dagar, utan endast när modern icke behövde henne.

Hilde hade icke alls tänkt på att hennes vänner skulle kunna avresa, och till följd därav blev hon så mycket mera bestört, när miss Braddon en vacker dag sade:

— Johnny har helt plötsligt beslutat sig för att resa vidare — han har ingen ro längre, utan vill prompt till Italien. Beklagar ni det så mycket, kära barn? frågade hon vänligt, när Hilde bleknade och fick tårar i ögonen. Seså, barn, jag skall göra mitt [ 48 ]bästa, så att vi kommer hit på hemresan och stannar här en kort tid. Jag trivs så bra här, att jag inte känner minsta längtan efter att se andra länder, men herrarna är mången gång av annan åsikt än vi.

— Det är riktigt avskyvårt av mr Johnny, sade Hilde sedermera till modern. Han måste dock se, att hans syster trivs bra här. Varför kan han då inte göra henne den tjänsten att lägga band på sin rastlöshet? Han är en förskräckligt tråkig människa.

— Eftersom miss Braddon reser enbart för broderns skull, så är det ju endast helt naturligt, att hon rättar sig efter hans önskningar, svarade modern.

— En gentleman tar alltid hänsyn till en dams Önskningar, men den där långa, stela mr Johnny tycks tänka endast på sig själv. Tror du inte, att han är sjuk?

— Kroppsligen? Nej.

— Mamma — Hilde dämpade rösten till en viskning — tror du således, att han är sinnessjuk? Ibland stirrar han rätt framför sig, så att jag själv kommit på den tanken.

— Dumheter! Han är lika klok som du och jag! Han tycks lida av en stor sorg.

— O, mamma, så förskräckligt intressant! Vad tror du, det är?

— Hur skulle jag kunna veta det, Hilde?

— Synd, att mr Johnny ska resa, för nu har han blivit riktigt intressant för mig. Jag undrar just, om miss Braddon fruktar, att han ska dö av ett brustet hjärta? Men jag tror inte, att den där tråkiga mr Johnny är i stånd till att dö en så poetisk död.

— Sluta nu att prata dumheter, Hilde!

Redan följande dag avreste syskonen, och sedan vidtog för Hilde åter det stillsamma, enformiga liv, som hon fört under första tiden av sin vistelse i Gardone. Hon pysslade med största ömhet om modern och hade även den glädjen att se, att denna blev starkare och friskare, så att hon då och då kunde företaga korta promenader.

[ 49 ]En dag i medio av februari satt Hilde i trädgården och läste upp för modern ett brev från Enriko i England. Ett meddelande i det intresserade både mor och dotter alldeles särskilt. Den unge mannen skrev bland annat: »Jag emottog nyligen några rader från Alfonso i Lissabon, vari han till min stora överraskning meddelade mig, att man lyckats finna spår efter släktingar till min mor, men att dessa icke kunna följas på avstånd, utan endast på platsen. Jag avreser härifrån i slutet av mars, april tillbringar jag hos farfar i Hamburg, och i början av maj kommer jag till Gardone för att taga avsked av er. Sedan beger jag mig till Spanien för att personligen anställa efterforskningar. Därifrån återvänder jag till Buenos Aires. Alfonso skriver i största korthet. Min stackars vän tycks hastigt närma sig slutet.»

Hilde lät brevet sjunka ner och såg på modern. Så sorgligt för stackars Carmen, som håller så innerligt av sin bror. O, vad det måtte vara svårt att se en människa, man har kär, långsamt avtyna! Men vad fattas dig, lilla mamma? Du är så förskräckligt blek.

— Ett yrselanfall, ingenting annat. Skaffa mig ett glas vatten, barn!

Hilde ilade bort, och modern såg vemodigt efter henne. En sådan lycka, att hon ingenting anar! viskade den sjuka för sig själv, och en tår rullade långsamt över hennes infallna kind. När Hilde kom tillbaka, hade modern betvingat sin sinnesrörelse och smålog vänligt.

Strax efteråt kom värdinnan och anmälde, att två unga damer önskade träffa signorinan. Mig? Hilde såg mycket förvånad och nyfiken ut, kastade bok och brev på bordet och sprang in i huset. Vem i all världen kunde besöka henne? Hon hade icke gjort en enda bekantskap där på platsen. Nu befann hon sig plötsligt ansikte mot ansikte med två vackra brunetter, vilkas mörka ögon glatt skrattade mot henne.

Eh bien, Hildegard! utbrast den längre av [ 50 ]dem, men hon kom icke längre, ty med ett: Valentine, Valentine! Helene! Quelle surprise! O, que je suis heureuse! kastade Hilde sig i deras armar. Det var hennes käraste kamrater från pensionen i Schweiz.

— Var i all världen kommer ni så plötsligt ifrån? frågade hon på franska, då den första sinnesrörelsen lagt sig.

— Tant Adele har så länge lovat oss en resa till de italienska sjöarna, svarade Valentine, och då bad vi henne inrätta det så, att vi skulle komma hit nu.

— Jag tror, Hildegard, all vi stannar här till våren, tillkännagav Helene glatt.

— Alltså är tant Adele också här?

— Ja, naturligtvis. Vi bor på Pension Gardone, och hon gläder sig hjärtligt åt att få återse dig. Men som vi inte visste, hur det var med din mamma, så ville hon inte komma med nu.

O, mamma är bättre! Vad ska hon säga? Ni måste genast komma med mig in i trädgården. Först framförde dock flickorna alla de hälsningar, som Trollsländans gamla och unga väninnor anförtrott dem. Blanche hade helst kommit med oss, berättade Valentine.

— Hon kommer således ännu ihåg mig? frågade Hilde glatt.

— Ja visst! Hon älskar dig ömt och glömmer inte att varje morgon och kväll kyssa ditt porträtt.

— Den lilla raringen! utbrast Hilde helt rörd. Jag skulle förskräckligt gärna vilja återse henne en gång.

Några dagar senare avlade fröken S:t Just i sällskap med sina niecer ett besök hos doktorinnan, och den sjuka, som känt en viss fruktan för den obekanta gamla damen, blev angenämt överraskad av dennas milda, lugna väsen. Hilde gladde sig mycket däråt och smidde allehanda planer med väninnorna, som ju endast kommit dit för sitt nöjes skull och naturligt nog ville roa sig riktigt. I utfärderna på sjön [ 51 ]deltog till allas glädje även doktorinnan en och annan gång, och till sist kom man även överens om att fara över till Isola di Garda. Denna klippö steg upp mitt ur sjön, och högst uppe hade ett gammalt kloster omdanats till ett litet slott, tillhörande hertig Ferrari.

Som ägaren icke var hemma, fingo de besökande under ledning av en vägvisare bese de vackra trädgårdsanläggningarna. Man uppsökte en skyddad plats åt doktorinnan, under det att tant Adele gick med flickorna genom trädgårdsanläggningarna och de underjordiska grottorna.

— Är del inte sagolikt här? sade Helene till Hilde, då de lämnade det strålande solskenet och gingo ned i en större grotta.

— Jo, det är förtjusande. Jag är så glad, att jag fått se allt det här. Jag kan just undra, vart den här gången leder? Efter en kort förklaring hade vägvisaren gått före med fröken S:t Just och Valentine, Men Hilde hade stannat; hon tycktes ha god lust att gå nedför den långa gången.

— Låt bi det, Hilde. Det är så mörkt där inne, sade Helene och ville draga väninnan med sig bort därifrån. Men så stodo båda plötsligt stilla och sågo förfärade på varandra; de hörde helt tydligt ett stönande.

— Det är en människa, som behöver hjälp! utbrast Hilde och sprang hastigt åt det håll, varifrån ljudet kom. Ropa på föraren!

— Nej, jag stannar hellre hos dig. I huvudgången trängde tillräckligt ljus in utifrån, men här inne var det alldeles mörkt. Darrande tryckte Helene sig intill den modigare Hilde och viskade till henne: Var försiktig! Du kan inte alls veta, vad vi finner här inne.

— Var inte så rädd, svarade Hilde. Så ropade hon högt: Är det någon här?

— Ja, svarade en röst på engelska. Hjälp mig — jag har fallit och vrickat foten. Men var försiktig, ty här är trappsteg.

[ 52 ]De unga flickorna trevade sig försiktigt fram, veko om ett hörn, och till deras glädje strömmade nu åter dagsljus dem till mötes. Samtidigt sågo de en ljusklädd flicka ligga en bit nedanför. Medan de försökte resa henne upp, hörde de röster bakom sig och ropet: Margaret! Margaret!

— Här, far! svarade den förolyckade, och strax efteråt blev synlig en äldre, korpulent herre jämte en vägvisare, och bakom dem döko tant Adele och Valentine upp med sin förare och ropade på Hilde och Helene. De unga flickorna drogo sig tillbaka och överlämnade åt männen att lyfta upp den skadade och bära henne ut i det fria. Där lade de försiktigt ner henne på gräsmattan, och tant Adele, som alltid hade en flaska eau-de-cologne med sig, pysslade ömt om den halvt vanmäktiga.

Denna var en ovanligt vacker flicka på cirka nitton år med regelbundna anletsdrag, rödblont hår och djupblåa ögon, som strax efteråt slogos upp och tacksamt betraktade de kringstående.

— Stackars barn, har ni svåra plågor? frågade tant Adele.

— Ja, min fot gör mycket ont, svarade engelskan på renaste franska.

— Margaret, hur kunde du komma in i den mörka gången? frågade fadern. Hade du tappat bort oss?

— Nej, jag var bara nyfiken och ville veta, vart den mörka, hemlighetsfulla gången ledde. I min iver observerade jag inte de båda trappstegen, föll, kände en stickande smärta i foten och kunde inte resa mig upp igen. De unga damerna här hörde mina rop och skyndade mig till hjälp.

— Jag tror, att vi också hade trängt in i gången, erkände Hilde, även om vi inte hört era stönanden, ty vi och i synnerhet jag är förskräckligt nyfiken.

— Tag ett varnande exempel av min dotter Margaret, mina damer. Ni ser, att vetgirigheten emellanåt kan föra för långt, skämtade den gamla herrn. Så tillade han: Damerna tillåta väl, att jag presen[ 53 ]terar mig — Gilbert Warring från Liverpool och min dotter Margaret.

Nu presenterade tant Adele sig och flickorna och bad sedan att få titta närmare på den sjuka foten. Det framgick, att den var mycket svullen kring fotknölen, och Margaret kunde icke återhålla ett stönande, hur lätt den gamla damen än rörde vid den. Fröken S:t Just lade på ett kallt omslag och över det ett bandage. Så tog fadern sin dotter på armen, under det att Valentine gick bredvid och stödde den skadade foten, så att den icke skulle hänga ned. Hilde och Helene skyndade före för att underrätta doktorinnan om den sorgliga händelsen, och alla beslöto att följa med mr Warring och hans dotter till Gardone för att i nödfall vara dem behjälpliga.

Den unga flickan bäddades ned i båten och vagnen så bekvämt som möjligt, men det oaktat hade hon sådana plågor, att hon svimmade flera gånger. I Gardone skickade man genast efter en läkare, som med ens lämnade den erforderliga hjälpen.

Alla inväntade i största spänning läkarens utlåtande, och då Hilde druckit te med modern, återvände hon till hotellet för att höra av tant Adele, hur det var med den sjuka. Tyvärr var det svårare, än man befarat. Miss Margaret hade brutit foten på två ställen, och läkaren hade dragit den rätt och lagt på ett gipsförband. Nu gällde det att ha tålamod och hålla sig stilla en lång tid.

Följande morgon, då de ätit frukost och läst sina brev, skyndade Hilde över till hotellet, där hon träffade de båda unga flickorna på verandan.

— Miss Margaret har haft en mycket svår natt, omtalade Helene. Vi har redan varit där för att önska henne god morgon och höra efter, hur det är med henne. Hon är förskräckligt blek och har svåra plågor.

— Den stackars flickan! utbrast Hilde i djupaste deltagande. Jag undrar just, om jag kan gå upp till henne?

— Där kommer tant, vi ska fråga henne. Hilde [ 54 ]skyndade den gamla damen till mötes, hälsade på henne och upprepade sin fråga.

— Ja, ni är mycket välkommen, kära Hildegard, svarade fröken S:t Just leende. Jag frågade miss Warring, ty jag tänkte just, att ni skulle vilja se till den sjuka, och då svarade hon: Ack, det är den lilla blondhåriga tyskan med de muntra ögonen? Ja, var snäll och be den unga damen komma hit — d. v. s., om hon kan uthärda min dystra ensamhet.

— Dystra ensamhet? upprepade Hilde i förtörnad ton. Hon tycks redan vara på god väg att bli hypokondrisk, och dock är det endast andra dagen hon ligger där! Henne måste vi behandla på rätt sätt, och jag ska genast göra början.

Hon nickade åt de andra och lämnade rummet.

Då hon var uppe i Warrings våning, kom mr Warring henne till mötes och förde henne ut på balkongen, där dottern låg. Han pratade en stund med flickorna, men så sade han, att eftersom Margaret hade ett sådant trevligt sällskap, kunde han nog gå ut och promenera en stund.

— Ja visst, kära far. För min skull ska du inte pålägga dig något tvång, svarade Margaret matt och räckte honom handen. Han gick, och hon blickade längtansfullt ut i rymden.

— Ack, om vi blott icke farit över till ön, sade hon. Just nu passar det mig så illa som möjligt att ligga så här.

— Ja, det passar en aldrig att vara sjuk, svarade Hilde, men ni kan känna er tacksam för att olyckan hänt er här och inte i någon liten småstadshåla, där det kanske inte ens funnits någon läkare till hands. Här har ni det helt enkelt som en prinsessa med den underbara utsikten över sjön och bergen, och ni behöver bara vinka, för att tjänstvilliga andar ska skynda till och utföra era befallningar, skämma bort er och hålla av er. När man kan ha det så bra, är det verkligen inte så svårt att vara sjuk.

[ 55 ]Margaret smålog, när hon såg på Hilde. Var har ni lärt er konsten att trösta så bra? frågade hon.

— Hos min mamma. Hon har varit sjuklig, så länge jag kan minnas, och min pappa sade, att det är min uppgift att vara hennes tröst och solsken.

— Jag hoppas, att gårdagens utflykt bekommit er mamma väl? sade Margaret efter elt ögonblicks tystnad.

— Ja tack, på sätt och vis är mamma tämligen kry i dag. Men vad ska er mamma säga om er olyckshändelse? Hon blir nog förskräckt.

— Jag har inte på länge haft någon mamma, jag är min fars enda lycka. Detta lät så sorgset, att Hilde gled ner från sin stol och ömt kysste det vackra, sorgsna ansiktet. Den unga engelskan såg smått överraskad ut, men så småningom drog ett leende över hennes ansikte.

— Det är ju härligt att vara någons enda lycka och därtill sin fars, forlsatte Hilde. Ni blir nog förskräckligt bortskämd och får allt, ni önskar er, icke sant? Mamma skämmer inte alls bort mig, tvärtom — hur mycket hon än håller av mig, är hon aldrig riktigt belåten med mig. Med pappa var det helt annorlunda, har gladde sig alltid åt sin yrhätta. Fäder är nog i allmänhet mer överseende mot sina döttrar, än vad mödrar är. Jag finner det för övrigt helt begripligt och föreställer mig, att det måtte vara förtjusande för en gammal pappa att ha en ung, vacker dotter, som han kan vara ute på resor med.

— Jag tror, att pappa gärna skulle avstå från det nöjet. Han skulle ge mycket för att inte behöva flacka omkring med sin dotter, och jag skulle säkerligen bli riktigt sjuk av hemlängtan.

— Åh, till England hinner ni tids nog, och här får ni ju den bästa vård, och då är det ju egentligen alldeles likgiltigt, om ni är här eller där. Och ledsen får ni heller inte vara — vi ska nog dra försorg om att ni inte hinner bli det. Men det knackar… Åh, så bra, att du kommer, Valentine, ty jag måste hem.

[ 56 ]— Jag vet det, och jag kommer just för att hålla miss Warring sällskap, om hon tillåter det.

Med ett bedårande leende räckte Margaret den unga flickan sina vita händer och sade:

— Hur ska jag någonsin kunna gengälda en sådan oförtjänt älskvärdhet?

— Åh, det gör vi ju förskräckligt gärna, försäkrade Hilde eldigt, och Valentine tillade: Det är ju så litet vi kan göra för att hjälpa er över den svåra tiden.


⁎              ⁎


De unga flickorna ägnade dagligen sin nya bekantskap några timmar, även om de därigenom måste avstå från något nöje. Margaret, som mycket väl insåg detta, visade en rentav rörande tacksamhet och uthärdade sin prövningstid älskvärt och tåligt. Endast emellanåt blickade hennes blåa ögon sorgset och längtansfullt, men ingen av flickorna vågade göra henne några frågor, och hon själv talade aldrig mer så förtroligt med någon, som hon gjort den första morgonen.

Mars hade gått till ända, och gipsförbandet var avtaget, men Margaret fick ännu ej använda den skadade foten.

— Om den bara inte blir stel, sade hon ofta i stilla ängslan till väninnorna, så att jag får linka i hela mitt liv. Jag vågar knappast tänka på mitt första försök att gå.

Alla tröstade henne och försökte ingiva henne mod. Så småningom kunde hon röra på den sjuka foten, och till sist kom även det fruktade första försöket. Stödd av fadern och läkaren, gick hon de första, ängsliga stegen. Ja, hon kunde gå! Men linkade hon ej?

— Det ger sig med tiden, tröstade läkaren.

[ 57 ]— Verkligen? Jag ber er, säg mig sanningen, bad hon, blek av sinnesrörelse.

— Det går över, ni måste endast ha tålamod, ty foten kommer att vara svag en längre tid.

— Då ska jag vänta, ty jag har lärt mig att vara tålig, icke sant, far? frågade hon leende.

— Jo, min älskling, det har du, och nu har vi gudilov det svåraste bakom oss.

Sedan gjorde Margaret dagligen försök att gå, och dessa utföllo allt bättre och bättre. Hon blev buren ned i trädgården, satt ute i det fria, och hennes bleka kinder fingo för var dag mera färg, ehuru hennes blåa ögon behöllo sitt allvarliga, längtansfulla uttryck. Mr Warring åkte dagligen ut med sin dotter och bjöd alltid med sig den ena eller andra av väninnorna. Så småningom fick Margaret även företaga små promenader, och ju bättre och starkare hennes fot blev, desto ivrigare blev hon, att de skulle resa därifrån.


⁎              ⁎


Huvudsakligen för främlingarnas skull anordnades årligen i början av april en blomsterfest, i vilken hela trakten deltog. Redan nu vidtogos förberedelser till denna, och Valentine och Helene bestormade Margaret med böner, tills hon slutligen lovade att uppskjuta avresan till efter denna fest.

— För det beslutet ska du ha en belöning, Maggie, sade hennes far och strök ömt hennes vackra hår. Hur skulle det vara, om damerna deltoge i korson? Jag ska dra försorg om vagnarna, så att damerna endast behöver välja kostymer.

Margaret såg tacksamt på fadern och tryckte hans hand mot sina läppar. De andra voro utom sig av förtjusning och tacksamhet, i all synnerhet Hilde, som genast skyndade hem för att utbedja sig moderns till[ 58 ]åtelse, vilken även beviljades. Och sedan vidtog en ivrig rådplägning om kostymerna, i vilken även modern och tant Adele deltogo.

Sedan alla gjort sitt val, utvecklades en febril verksamhet, ty festen skulle äga rum om några få dagar.

Mr Warring hade skaffat tribunplatser åt sig själv och tant Adele; de unga flickorna skulle, tills de klädde om sig, sitta på hotellbalkongen, varifrån de kunde se allt. Hildes mor hade också lovat att komma dit, så att hon kunde draga sig tillbaka, så fort hon kände sig trött.

Lilla Trollsländan befann sig i en förklarlig upphetsning, och modern, suckade mången gång och sade:

— Jag önskar, att hela den här historien vore över!

När Hilde kom hem kvällen före festen, räckte doktorinnan henne ett kort och sade:

— Enriko anländer fram mot middagen i morgon.

— O, så stiligt! uibrast Hilde och klappade i händerna. Vår prins hade inte kunnat komma lägligare!

Följande morgon blickade många par ögon prövande upp mot himmeln, men inte ett moln syntes på den, och alla ägnade sig med liv och lust åt de sista förberedelserna. Hilde hade avlagt ett kort besök hos väninnorna och omtalat Enrikos förestående ankomst, och nu satt hon med sitt handarbete ute hos modern i trädgården och inväntade med otålighet vännen. Vid varje litet buller for hon upp och satte sig åter med besviken min, när den väntade alltjämt icke kom.

— Gör mig den enda tjänsten att sitta stilla, Hilde, sade till sist doktorinnan. Din rastlöshet gör mig riktigt nervös.

— Här är han, lilla mamma! Här är han! utropade Hilde jublande, när i samma ögonblick en smärt ung man trädde in i trädgården. Hon slängde ifrån sig sitt handarbete och skyndade med utsträckta händer den anländande till mötes.

— Goda gamla Riko! Vad jag gläder mig åt att [ 59 ]du kommer och därtill just i dag! Men du stannar väl flera dagar?

— Ja, mycket gärna, om inte mamma och du har något däremot. Men lilla Trollslända, du är alltjämt samma lilla pyre, som du var för några år sedan!

— Ja, jag väser naturligtvis inte mer. Men du har blivit manligare. Jag tror, prins Enriko, att man kan anse dig för en färdig ung man.

— Jag tycker också, att jag med mina tjugufyra år kan göra anspråk på det. Men hur är det med mamma, Hilde?

— Åh, mycket, mycket bättre! Se själv! Ja, Enriko blev glatt överraskad, ly glädjen att återse den unge mannen, som hon alltid älskat som en son, trollade fram en skär rodnad på den sjukas kinder och kom henne alt se friskare ut, än hon verkligen var.

Nu slog Enriko sig ner hos damerna och framförde hälsningar från alla släktingar och vänner i Hamburg och Weidenburg.

— Har du även varit hos Klara? frågade Hilde.

— Ja, jag träffade henne tillsammans med en massa pojkar, som hon bredde smörgåsar åt. Hon såg frisk och blomstrande ut och gladde sig åt att kunna sända hälsningar med mig. Vet du, vad jag skulle vilja be dig om, lilla Trollslända? Jo, att hälsa på hos farfar Born någon gång under loppet av sommaren. Icke sant, tant Adine, du tillåter det? Jag unnar honom den glädjen, ty han känner sig mycket ensam.

Modern gav gärna sitt samtycke, och Hilde jublade vid utsikten till att få tillbringa några veckor i Hamburg. Sedan berättade Enriko om mormor och alla släktingar och vänner i Weidenburg.

— Vet du av Hilde, att unga Regnier nu tagit sin examen? Jag var just där, när telegrammet från Berlin anlände. Nu befinner familjen sig i högsta spänning, vart han väl blir skickad.

— Åh, ska han lämna Weidenburg? Så tråkigt! Men vad har du där?

— Brev till dig. Det här är från fröken Hilly — [ 60 ]det här från fröken Hanna — och det här från fröken Lisbeth.

— Åh, de snälla Insekterna! Har du även hört något om Emmy och Marie?

— Ja, fröken Emmy väntas hem med det snaraste.

— Vad för slag? Är hon ännu kvar vid Elbes strand?

— Jag har för mig, att hon ska stanna där till första juni. Jag tror, att de ska ha något slags fest där — åtminstone sade fröken Lisbeth något i den vägen. Du får nog närmare upplysningar i breven.

Det var mycket intressant för Hilde att få höra nyheter hemifrån, så tiden gick mycket fort. På eftermiddagen följde Enriko de båda damerna till hotellet, där han blev presenterad för väninnorna och efter en del invändningar måste övertaga fröken S:t Justs tribunplats, enär hon hellre ville stanna med doktorinnan på balkongen. De unga flickorna drogo sig tillbaka för att klä om sig, och när de åter visade sig, betraktade de båda damerna dem med stolt beundran.

Festen skulle börja vid tvåtiden. Väldiga människomassor drogo genom gatorna, omgåvo den öppna platsen och klättrade upp på sluttningarna. Den öppna platsen var förvandlad till en trädgård; runt omkring den stodo majstänger, sirade med grönt, ur vilket de vackraste magnolior, rododendron, kamelior, azaleor och andra blommor hängde ned, under det att lätta blomstergirlander vajade från stång till stång. Mitt emot tribunen satt ett musikkapell, som inledde festen med en klingande marsch. Sedan följde en dans av herrar och damer i nationaldräkter, till vilken slöto sig några sånger, sjungna av en manskör, som klingade härligt i det fria. Efter en kort paus framträdde några unga män, kostymerade som spanska riddare och dansade en kadrilj.

Efter ytterligare en kort paus följde en procession av små gossar och flickor, alltid åtta och åtta klädda lika och alla kostymerade såsom blommor. Efter en alpkör av unga män i alpdräkter var första delen av [ 61 ]festen över, och en längre paus följde. Under denna uppsökte mr Warring och Enriko sina damer, varpå de följde väninnorna till deras vagnar, i vilka de skulle deltaga i festtåget. Detta skulle gå genom huvudgatan fram till Salo, där festen skulle avslutas med bal.

Tåget anfördes av italienska riddare till häst, och sedan följde flera med blommor behängda vagnar, i vilken de unga flickorna och fruarna sutto. Därpå följde en musikkår och efter denna vårvagnen, smyckad helt och hållet med liljekonvalj och förgätmigej. I den sutto tjugu små flickor, alla vitklädda utom en, som satt på en liten upphöjning, iförd en skär klänning och var bekransad med rosor. Flickorna kastade blommor åt alla håll. Sedan följde vagnar med alla möjliga blommor, den ena allt vackrare än den andra. Allmän beundran väckte i all synnerhet de två vagnar, i vilka väninnorna sutto.

— Det är underbart! utropade Hilde gång på gång. Ack, det är ändå alltför härligt här i världen! Jag önskar endast, att de andra Insekterna kunde se mig nu — de skulle inte känna igen sin lilla Trollslända.

Ända fram till Salo stodo människorna packade utefter vägen och emottogo de förbiåkande med jubel.

Under klingande musik drog tåget in i Salo och genom gatorna fram till torget. Då skyggade plötsligt hästarna framför Margarets och Valentines vagn, skrämda av en fladdrande duk — så togo de ett språng åt sidan och ryckte vagnen med sig. Gälla skri hördes, förfärade drogo fotgängarna sig tillbaka — i detsamma rusade en lång, smärt herre fram och grep hästarna i tyglarna. Djuren skrämdes emellertid ännu mer av skriken och rusade fram mot en smal tvärgata, varvid de ryckte herrn med sig. Han föll och hade otvivelaktigt blivit överkörd, om icke två män sprungit fram och hejdat de darrande, frustande hästarna.

Då skallade ett gällt skri, och Margaret, som hittills suttit orörlig och likblek bredvid Valentine, hoppade ur vagnen och sjönk med ett skri av förtvivlan ned bredvid herrn, som låg där blek och med slutna ögon. [ 62 ]Utan att bekymra sig om alla de kringstående, lade hon ömt hans mörkblonda huvud i sitt knä och skrek till av förfäran, då blod sipprade fram ur ett litet sår i bakhuvudet. I sitt modersmåls ömmaste ord bad hon honom slå upp ögonen och se på henne. Valentine var för länge sedan vid hennes sida, och nu trängde sig även en läkare fram och tillsammans med honom en icke längre ung dam med vänliga drag, ehuru hon nu var blek av ängslan. Hennes första blick gällde den skadade, hennes andra i största överraskning den vackra flickan, som höll hans huvud.

— Margaret! utbrast hon, halvt glatt, halvt sorgset.

— O, Ellen, Ellen, hjälp mig, så att han icke dör! utbrast Margaret i största förtvivlan.

— Tillåt, att jag tar mig an den skadade, signoTma jag är läkare, sade en melodisk röst, och Margaret avstod villigt sin plats åt läkaren, som lät bära den medvetslöse in i närmaste hus.

I samma ögonblick kommo Helene och Hilde fram, men den sistnämndas blick hade knappast fallit på den skadade, förrän hon utbrast:

— O, det är ju mr Johnny! O, miss Braddon, ett sådant sorgligt återseende! Och hon omfamnade engelskan, och tryckte henne under tårar till sitt bröst,

— Ja, Hilde, mycket sorgligt, men Gud är nog barmhärtig och låter Johnny bli frisk igen, och då —

Hon avslutade icke meningen, men genom hennes tårar syntes ett leende; så lade hon ömt armen om Margaret och förde henne in i det hus, dit den skadade redan blivit buren.

De tre flickorna stodo kvar och sågo ängsligt på varandra. Så uppgav Hilde plötsligt ett utrop av glädje och skyndade till mötes mr Warring och Enriko. Sedan han fått veta av Hilde vad som hänt, gick mr Warring in i huset, där hans dotter och den skadade voro, under det att Enriko återvände med flickorna Lill Gardone.

I största spänning, otålighet och oro inväntade flickorna nu ytterligare underrättelser från Salo, och [ 63 ]dock tycktes natten inbryta, utan att de fingo veta något. Doktorinnan Hermsdorf skulle just draga sig tillbaka för natten, då Enriko äntligen kom tillbaka från hotellet och omtalade, att mr Warring och Margaret återvänt dit.

— Nå, och — Så tala då, Riko! utbrast Hilde otåligt. Hur är det med mr Johnny?

— Bra — såret har ingenting att beiyda. Han är vid medvetande och skall bara hålla sig i stillhet några dagar.

Och Hilde måste ännu längre tygla sin otålighet och nyfikenhet, ty följande morgon kom Enriko med den underrättelsen, att mr Warring och hans dotter redan helt tidigt begivit sig ut till Salo för att tillbringa dagen där.

— Det är riktigt nedrigt, sade den unga flickan. När allt kommer omkring, ger de sig kanske i väg en vacker dag, och man får inte alls veta, vad det är, man upplevat!

— Så grym kommer miss Warring nog inte att vara, ty din vetgirighet har säkerligen icke kunnat förbli henne obekant, lilla Trollslända, gnabbades Enriko.

Hilde skrattade. Del tror jag också, och egentligen borde hon ta litet hänsyn därtill, sade hon.

— Hilde, gläd dig, sade den unge mannen, när han ganska tidigt den därpå följande morgon anlände hem till damerna. Miss Warring stannar hemma i dag och väntar till middagen miss Braddon och hennes för dig så intressanta bror, som nu är återställd. Men dessförinnan vill hon se de unga damerna på en hemlig konferens hemma hos sig.

— O, är det verkligen sant, eller narras du bara?

— Hur skulle jag kunna tillåta mig något sådant?

— Får jag gå med detsamma, mamma? Inte sant, du behöver mig ej?

— Nej, gå du bara, ty du blir ju inte lugn, förrän du fått din nyfikenhet stillad, svarade modern.

[ 64 ]— Adjö då, roa mamma! Därmed skyndade lilla Trollsländan bort och träffade väninnorna på Margarets balkong. Kommer jag för sent? Har hon redan berättat något för er? utbrast hon ivrigt.

— Nej, lugna dig, svarade Valentine skrattande. Vi har väntat på dig.

— Nå, då kan det börja, sade Hilde belåtet och slog sig ned. Börja, Margaret.

Den vackra flickan smålog, blickade ut över sjön och började sedan:

— Att mr Braddon varit min fästman, har ni nog gissat; hur jag återfunnit honom, har ni själva sett, så nu ska jag omtala för er, hur vi blev åtskilda. Nu är det nästan ett år sedan vi blev förlovade. Då hade John ännu icke tillträtt sitt stora arv, utan levde på sin lilla lön som tjänsteman i ett av statens verk och måste dessutom hjälpa sin mor och sin syster. Den sistnämnda hade vistats många år utomlands och var nu hemma för att vila ut. Jag och John träffades ofta ute i sällskapslivet, och jag märkte snart, att han tyckte bra om mig men inte vågade närma sig mig, därför att han visste, att jag var rik. Till sist kom det dock till en förklaring, och jag blev hans fästmö.

Till en början var vi mycket lyckliga, men snart visade det sig, att våra karaktärer hade stor likhet i många hänseenden. John var mycket bestämd av sig, och jag hade aldrig fått lära mig att foga mig under någon annans vilja, därför att pappa skämt bort mig alldeles gränslöst. Naturligt nog uteblev det icke, att John och jag ofta var av olika åsikt, och det uppstod ofta tvister, därför att ingendera ville ge med sig. Jag blev helt överraskad och förtörnad över att jag ett tu tre skulle underordna mig en annans vilja, och det visade jag tydligt John. Till en början försökte han stämma mig mera eftergivande, ja, han gav själv efter i fråga om småsaker, men när jag inte ändrade mig, trodde han, att jag ångrade mitt ja-ord och hellre [ 65 ]hade gjort ett rikt parti, och efter en stormig scen kom det till en brytning mellan oss. Jag kände mig djupt kränkt av hans misstroende och vände honom ryggen, fastän jag i hemlighet hoppades, att han skulle ge efter.

Strax efteråt tillföll honom det stora arvet. Därigenom berövades jag möjligheten att söka bli försonad med honom, något jag för länge sedan hade gjort, om icke min stolthet avhållit mig därifrån. För att förströ mig tog min far mig med sig ut på resor, men trots all hans vänlighet och godhet kände jag mig icke lycklig någonstans. Jag måste alltid säga mig själv, att jag genom min egen skuld gått förlustig min levnadslycka, och det var en mycket bitter insikt.

Sålunda kom vi hit, ehuru endast för att stanna här en kort tid, ty jag ville prompt återvända hem, i den stilla förhoppningen, att Gud i sin godhet åter skulle sammanföra mig och Johnny. Ni kan således tänka er, hur olycklig jag kände mig, när jag genom mitt olycksfall blev fängslad här flera månader; jag kunde ju inte ana, att Gud just här skulle återgiva mig min lycka.

— Ser du, så rätt jag hade den där gången, när jag sade, att ditt öde hade lockat dig in i den mörka gången! utbrast Hilde livligt. Därigenom återfann ni varandra, och nu är ni naturligtvis förfärligt lyckliga?

Margaret nickade endast; drömmande blickade hon ut över sjön med ett vekt leende kring läpparna, som förlänade hennes ansikte ett nytt behag.

Hilde kände sig naturligtvis mycket stolt över att ha fått vara med om ett så intressant äventyr, men hennes tankar leddes bort från de förlovade, när tiden för Enrikos avresa närmade sig. Kvällen före denna gingo de två tillsammans genom trädgården.

— Jag är mycket nyfiken på vad du får uppleva allt i Spanien, sade Hilde. Riktigt intressanta äventyr, ska vi hoppas. Skriv riktigt utförligt, Riko, och hälsa Carmen och säg henne, att jag inte tycker att det är riktigt vackert av henne att inte besvara mina brev.

[ 66 ]Följande morgon stod Enriko framför damerna och tog avsked. När han sedan avlägsnade sig, följde Hilde honom med blicken, tills han försvunnit ur sikte vid vägkröken. Då sprang hon fram till modern och sjönk snyftande ned framför henne. Ack, mamma, mamma, vad livet dock mången gång är svårt! Jag skulle kunna gråta ihjäl mig för Rikos skull!