Under långa nätter/Åttonde natten
| ← Sjunde natten |
|
Nionde natten → |
Åttonde natten.
Ifrån dessa år, då jag just stod på gränsen af barnaåldern, ser jag nu uppstiga en bild, den jag icke längre kan afvisa. Ofta har den i långa tider legat begrafven, för att i någon stilla stund åter uppvakna lika frisk, ljus och lefvande — men aldrig har jag varit frestad att draga den fram ur sitt gömsle för att göra den åskådlig också för andra. Det namn, som fästade sig till den bilden, har jag nämnt genom den första enthusiastiska vänskapens hela tonskala; jag har nämnt det hvarje dag, hvarje timme — i drömmar, till dess plötsligen en dag min själ tillslöt sig öfver detta namn, och jag har aldrig, aldrig uttalat det sedan. Det var namnet på en af mina pensionskamrater och hon heter Kristiane Schoulz.
Vid fjorton års ålder blef jag skickad till Kristiansfeldt, der jag skulle qvarblifva tills jag fyllt sexton år. Idéen härtill var, efter hvad jag tror, förnämligast väckt genom en lysande, men ytlig skildring, som en resande efter blott en enda dags vistande på stället låtit införa i en tidning. Det ligger så mycket godt och redbart till grund för denna inrättning, hvilket man noga bör taga sig i akt för att misskänna, men det gäller om den som om alla af liknande art, att den ej passar för alla; den förmår lika litet som någon skola, der uppfostringsverket bedrifves en gros, att gifva åt hvarje individualitet, hvarje öde sin särskilda omvårdnad. För många naturer kan den måhända vara en lugnande, i hög grad välgörande öfvergång till det lif, de sedan skola komma att föra, och jag har hört just de verldsligast uppfostrade barn prisa den lugna tiden i Hernhüter-anstalten Kristiansfeldt såsom den lyckligaste i deras lif. För många olyckliga barn har det varit en välsignelserik hamn, der de emellanåt slagit sig till ro för hela lifvet. För mig var det afsöndring, ensamhet, blott i en annan klosterlikare form än den jag förut varit van vid. Men meningen är ju ej, att man skall invigas för att gå i kloster, utan för att sedan vandra sin väg fram i lifvet. Man skall lära känna sig sjelf och sina anlag och krafter, och huru vidt de äro dugliga att uppträda i de strider, hvilka icke länge låta vänta på sig,
Jag hade vuxit upp som ett pilträdsskott på marken; jag kände verlden endast ur böcker och på sin höjd ur modersungdomsminnen, hvilka olyckligtvis alla voro lysande och lyckliga, och visst är, att, om man frånräknar en smula skolkunskap, hvilken ville in i mitt hufvud just i samma mon, som jag tyckte om dem hvilka sökte bibringa mig dem, kom jag lika slug ut ur institutet som jag trädt in deri, det vill säga, lika skygg, konfus och föga stadgad, med ett ord fullkomligt oskicklig att börja lifvets realitet.
Dertill var jag ett godmodigt, väluppfostradt barn, obetydlig till min gestalt, formlös i hela min tillvaro, och af mitt eget väsens hemlighet förstod jag då ungefär lika mycket, som jag den dag i dag är förstår matematik. Om man försäkrat mig, att jag var dum, obetydlig, odräglig, så skulle jag funnit det lika trovärdigt, som om någon gjort sig omak att inbilla mig motsatsen. Min omdömesförmåga var som jag sagt, noll; desto rikare var jag på idealer. Med denna olyckliga sammansättning af egenskaper föll jag plötsligt ned i en krets af tio till tolf jemnåriga barn, alla mer eller mindre kloka, mera sjelfmedvetna, mera rutinerade än jag. Det regelmessiga och tvungna lifvet, den nakna tarfligheten, institutkosten, kunde dertill föga behaga ett barn, som var uppvuxet i frihet och ett visst dagligt öfverflöd. Jag kände mig mycket olycklig. Mesta lidandet vållade mig dock mitt förhållande till de andra barnen. Der funnos barn från alla zoner: från Kontinenten, Vestindien, Surinam. I spetsen för denna lilla republik — ty barnens inbördes ställning till hvarandra gjorde igen en egen stat i staten — stodo tvänne små Köpenhamnsbor, hvilka voro oskiljaktiga väninnor. Med den anspråkslösaste, mildaste despoti i verlden, herrskade de icke destomindre oinskränkt, Hvar och en rättade sig obetingadt efter dem, ingen vågade motsäga dem, på dem ankom, huruvida en lärarinna eller ny elev skulle tålas eller icke tålas, huruvida ölsoppa var en välsmakande rätt eller ej. Det förstås af sig sjelf, att jag stod bäfvande inför dessa små diktatorer i hvita jaconetts-modester. De voro nämligen också lika klädda, i hvita långa kardinalskragar och röda halsband, måhända såsom tecken på deras myndighet. Hvari denna myndighet, denna makt öfver de andra barnen egentligen låg, ja, derom har jag efteråt frågat mig sjelf! Voro de framstående, voro de utmärkt eller egendomligt begåfvade? Ingalunda. Det är den eviga, aldrig lösta gåtan af medelmåttans öfverlägsenhet, denna mer än någon annan tryckande och outhärdliga despotism. Måhända är denna öfverlägsenhet ej någon annan än ormbunkarnas, hvilka trifvas och yfvas i förhållande till deras mängd och den säkra och breda plats de intaga. Kunde ormbunkarna tala, skulle de yttra sig mycket hånfullt om hvarje olikartad växt, som vore olycklig nog att gro i deras närhet; men flytta en gång ormbunken in i en jordmon hvarest ädlare växter höra hemma och adlas, så få vi se hvad som blifver af ormbunken. På samma sätt är det icke omöjligt att våra små diktatorer vid deras senare lifsförhållanden fått undergå en sådan omplanterad ormbunkes öde. Om jag undantager en eller två af mildare, mera negativ art, var ingen af mina kammarkamrater i någon högre eller ädlare grad utvecklad, men hvar och en af dem bar dock redan inom sin lilla person qvinnonaturens starkt utpräglade, karakteristiskt mångsidiga egendomlighet. Jemför blott en samling gossar vid denna ålder! Icke till någon enda bland dem kände jag mig särdeles dragen. Det var derföre med mera oro än glädje som jag erfor, att vår krets skulle förökas med en ny medlem. En fru Schoulz, enka efter en dansk öfverste v Schoulz, hade i institutet anmält icke mindre än tre döttrar. En vacker vårdag anlände hon med dem, en ädel hög gestalt, djupt sorgklädd, emedan hon för någon tid sedan mistat en uppvuxen dotter. De nykomna blifvo fördelade på de tre afdelningarna, Christiane, som var femton år, på den äldsta, Minnie på den andra, och den yngsta bland de mindre barnen nederst.
Om Minnie, som vid denna tid var tolf, tretton år, kan jag blott göra den anmärkning, att hon, till och med vid denna ogynsamma ålder, var det skönaste man kunde se för sina ögon. Hela hennes gestalt och hvartenda drag, från den lilla bleka munnen som hon höll något öppnad, profilen ända till pannan, som var slät och hvit som marmor, så att de blå ådrorna derunder tydligt visade sig — allt var fullkomligt, ja nästan underbart fullkomligt. Öfver denna panna höjde sig håret i vågiga linier, såsom man blott ser det på antikerna. Det var ljust, solglänsande, och stack på ett besynnerligt sätt af mot de mörka, nästan stålblå ögonen. Hon var hvit som en lilja, höll jag på att säga, men hon liknade icke en lilja, hon liknade blott en staty. Der fanns hos henne någonting stolt, någonting undinartadt kallt, och hon bar sitt vackra hufvud något kastadt tillbaka. Det fanns icke ett spår af barnslighet hos henne. Hon var korrekt, artig, ådrog sig aldrig något tadel, men det föll heller aldrig någon in att gifva henne en smekning; hon var ej illa omtyckt af någon, men ingen slöt sig heller till henne. Jag har under hela vår sammanvaro knappt en enda gång talt vid Minnie, men råkade jag henne oväntadt i trädgården eller annorstädes, stod jag blott stilla och stirrade på henne.
Christiane — ack Christiane, huru skall jag kunna skildra henne! Jag känner omöjligheten deraf, och jag har också ingalunda försökt det. Det finns ingen, som jag kan se med tillslutna ögon så tydligt som henne. Hon påminte något om Charlotte Munch,[1] och likväl var hon henne helt olik. Hon var icke så vacker som Minnie, men långt älskligare, långt själfullare. Hög, smärt, fyllig och smidig som ett rör, men af denna mjuka naturliga smärthet, som icke är framtvingad, bar hon sitt något stora hufvud med det vackraste cendré-färgade hår litet böjdt framåt, lik en blomma som har utvecklat sig alltför yppigt för sin stängel; men man behöfde blott känna henne och se på det ansigtet för att finna denna rörelse naturlig. Grundtonen i hennes väsende var en känslighet, som var allt för lättväckt, alltför öm, för att den skulle kunnat härda ut i en verld sådan som vår. Man skulle hafva sett huru den dallrade i detta anletes beständigt vexlande rodnad och under dessa stora, skygga, halft tillslutna ögon, men fästade hon så blicken på en, då var det, som hade man blickat in i en himmel af kärlek och mildhet. Man talar om en sväfvande gång, hon hade en sväfvande gång! O, man skulle hafva sett henne om söndagen, eller någon af de många högtidsdagarna, då hon i sin hvita drägt, blott med en svart eller hvit slöja kastad öfver hufvudet, gick till kyrkan, eller när hon kom ut derifrån, rörd, upplifvad af gudstjensten, hvilken i sin ädla enkelhet ej kan vara vackrare och mera upplyftande än hos hernhutarne! Man kunde hafva gifvit henne en palm i handen, och hon skulle verkliggjort idealet af kristendomens jungfruliga martyrer. Sådant var Christiane Schoulz’ yttre.
Men hennes känslighet var alltför stor och måste derföre med skäl väcka ängslan hos enhvar som gaf akt på henne. Vår lärarinna, den kloka Margaretha N. sade understundom — (i institutet talades beständigt tyska:) Mein liebes Kind, wie wirst Du damit hinausreichen? Spare diese grossen, heissen Thränen, ach, wirst sie immerhin gebrauchen.[2] En ovisshet i lexan, skuggan af ett klander, kunde komma henne att våldsamt skifta färg, likaså kunde en annans lidande, ett gripande ställe i en bok som förelästes, en vacker melodi, den plötsliga ankomsten af en bekant försätta henne i en darrande rörelse; dock var hon stilla dervid, hon gret icke hörbart, men aldrig har jag sett större, tyngre tårar falla från menskliga ögon, jag säger falla, störta, ty de gledo aldrig. Ett litet drag af hennes känslas stilla, djupgående karakter faller mig just i minnet. Under vår senare bekantskap besökte jag en dag tillsammans med Christiane en familj i Apenrade, borgmästar S.’s, gamla bekanta till familjen Schoulz. Detta rika, bildade hus med sina många uppblomstrande döttrar, af hvilka den äldsta, Charlotte, var en skönhet, den andra, Carolina, var Christianes väninna, gjorde på mig ett djupt intryck, och erbjöd efteråt naturligtvis många ämnen till samtal. Längre fram hade Christiane åter varit der, men hon var besynnerligt sluten och talade mot sin vana icke om S.’s. Jag anade ingenting, utan gjorde frågor om familjen. Och Charlotte, var hon lika skön? hur var hon klädd? och Carolina, var hon lika munter som sist? Nej, svarade Christiane. Hvarför icke? var hon sjuk? Nej, sade hon åter och blef blekare. Hon såg på mig, som ville hon bedja om förskoning. Jag teg. Carolina är död, sade hon. Jag frågade icke mera, och der var ej heller mer att säga; omständigheterna voro ju likgiltiga mot detta sorgligt lugna, stilla sörjande: Carolina är död.
Men nu tillbaka till Christianes första vistelse vid pensionen. Att jag kände mig mäktigt dragen till henne, lär enhvar kunna förstå. Men äfven hos henne fanns liksom hos systern något förnämt tillbakahållande, ochså hon var skygg, men på ett annat vis än jag. Man såg, att med all denna blyghet var hon uppfostrad i verlden, hon ägde säkerhet, hållning, hon utförde med lätthet alla dessa dagliga småpligter, hvilka i en pension bero på klockslag, idel fullkomligheter, hvari jag dessvärre stod långt tillbaka. Således kom jag henne icke närmare. Jag såg beundrande upp till henne; också var hon ett halft hufvud högre än jag. Hur skulle jag, som gällde så föga hos de andra barnen, kunna hoppas att vinna hennes vänskap? Och likväl drefs jag af en smärtsam längtan att göra mig förstådd af henne, den första i verlden, åt hvilken jag tyckte mig hafva något att säga. Med all min ålders excentricitet önskade jag en anledning att för henne visa mig stor, framstående. Slumpen är ju de dårars förmyndare, och så lät tillfället ej heller länge vänta på sig.
Jag var vid denna tid svag till helsan, och just en liten ömklig stackare att se på, en följd, efter hvad jag tror, af det något torra och skarpa klimatet i vår hembygd, som verkar tillbakahållande på organisationer af en viss art. Men det gick med mig som med kalkonungarna, som det var så svårt att behålla lif i sålänge de voro späda; när vi nått en viss ålder, togo vi vår skada igen och trifdes dubbelt så bra. Bland de unga flickorna fanns en qvarteron från St. Thomas, som hette Anna Friborg. Denna Anna hörde icke med till ormbunkarna; hon var en sann produkt af sitt eget aflägsna luftstreck, en kaktus med hastigt utvecklade, eldröda blommor, skarpa törnen och bisarra blad — för mig för resten en omöjlighet, ett fullkomligt främmande, obegripligt väsende, liksom jag å min sida måste varit det för henne. Vacker var hon, ja understundom förtrollande, men så besynnerligt häftig och nyckfull. Under hela veckor kunde hon vara svårmodig och sluten, så igen öfverdådigt munter och liksom besatt af en gäckande demon. I den galna rotvälska hon talade, af tyska, engelska och danska, väckte dock hennes gäckerier som oftast blott skratt. Den omständigheten att jag, svag till helsan och förklemad i hemmet, hade svårt för att finna mig i pensionens tarfliga lefnadsätt och tidiga uppstigande, gaf henne i synnerhet ämne till gäckeri.
En dag angrep mig Anna på detta sätt i de andra barnens och Christianes närvaro. Det ena ordet gaf det andra, och för att en gång för alla bevisa dem, att jag ej förtjente deras beskyllningar för bortskämdhet och klemighet, tillbjöd jag mig att under åtta dagar lefva för fyra skilling, och på inga vilkor förtära något annat än hvad jag kunde få för fyra skilling om dagen.[3] Detta var ju mycket roligt, löftet blef mottaget och besegladt med alla formaliteter och vi blefvo alla enige om att sörja för det saken ej skalle upptäckas af lärarinnorna. Att jag åt mjölk och bröd, medan de andra drucko the, till det kunde man ju angifva ett dietetiskt skäl. Det spisades i tvänne rum; när jag ej fanns i det ena måste jag ju vara i det andra. Ett förfärligt löfte var det dock, förfärligare än jag hade tänkt, och hållas måste det. När man öfverväger mitt förhållande till dessa barn, som plågade och missförstodo mig, till Christiane, hvars vänskap jag ville vinna ehvad det än måtte kosta, så skulle man begripa, att jag måste hålla det, om det än skulle kosta mitt lif. Helt allvarlig beredde jag mig att begynna hungerprofvet. Mina välvilliga åhörare! skall jag berätta er, huru det gick mig? Ja, hvarför icke! Jag har ju ej utlofvat något annat och bättre än hvad jag sjelf har upplefvat, och skullen I också falla i sömn vid min berättelse — nå, Gud signe eder, det vore ju det bästa, som kunde hända er! Märkvärdigt tydligt står dessa dagars kamp med sina minsta drag qvar för mitt minne, som vore det blott en vecka sedan jag upplefvat det. Lördagen skulle profvet börja och jag köpte på morgonen för två skilling bröd, en skilling mjölk och en skilling frukt. Denna dag förgick drägligt nog, den hade ännu godt af gårdagen. Ännu ser jag kannan med det rosenröda landskapet på, som inneslöt det hvita lifselixir, hvaraf jag tog ungefär ett halft qvarter i sender. Söndagen var värre; kyrkogången angrep mig och det var svårare än jag tänkt att vara andäktig när man fastat i ett dygn. Om aftonen gjorde vi en promenad i det vackre Kristineruhe, en park, som blifvit skänkt till staden af en from afliden godsegarinna, som bott straxt bredvid. I dessa anstalter spatserar man parvis och alla på en gång, dock kan man få välja med hvem man vill gå. I skogen släppes hjorden lös och man leker och sprider sig som man vill. Händelserna på en sådan tur är att man kan möta gossarne med sina herdar, hvilka halft leende, sneglande, men lika så tysta vandra förbi. Det var en skön, varm septemberafton; på vägen stannade jag vid en björnbärsbuske och ville plocka några bär; då utspann sig en tvist om det tillåtliga häri. Några af de mera ömhjertade menade, att björnbär icke voro innefattade i förbudet, men de mera juridiska hufvudena påstodo, att det var sagdt, hvad man kunde få för fyra skilling. Dessa björnbär voro icke köpta, och det blef stående dervid: Björnbär tillåtas icke. Måndagen var icke värre. Jag köpte samma ingredienser, endast litet »drygare» bröd. Aftonen framtedde emedlertid ett svårare skär att slippa förbi. Efter gammal sed serverades der hvar måndag något bättre, en varm rätt t. ex. Gott die Arme! hörde jag ett af barnen säga, då jag gick ut ur rummet. Det hjelper att hafva en god nattsömn. Men det är mindre behagligt att stå upp kl. 3 qvart på 6 för att städa två rum. En ung svensk baronessa och jag hade just veckan den gången. Måndagsafton frågade Christiane mig om jag ville göra henne en tjenst: om jag ville byta vecka med henne, då det låg henne så om hjertat att vara fri den nästa. Ganska naift trodde jag, att det var derföre, och att jag gjorde henne en stor tjenst. Tisdagen var svår, värre än jag hade föreställt mig att ett sådant prof kunde bli, och ännu hade jag tre dagar igen. Att släppa taget hade varit det jemmerligaste fiasco, då det gällde att hålla ut. Om aftonen, då de andra satte sig till bords, hade jag nätt och jemt kraft till att störta bort derifrån in i sidorummet, der jag brast i en våldsam gråt; men på det att ingen måtte se detta tecken till svaghet, gick jag ned i trädgården. Resten af min knappa ration hade jag allaredan om eftermiddagen förtärt med en verklig femtonårig varghunger; det fanns intet mer för den dagen. Trädgården dignade af frukt. Det var emellertid en tyst öfverenskommen hederssak emellan oss stora, nästan fullvuxna flickor, att icke röra ett äpple, till och med om det var nedfallet. Det kunde de små barnen göra sig skyldiga till. Och så strängt höllo vi detta bud, att vi skulle ådragit oss ett sjelfförakt värre än de andras, ifall någon hade syndat emot det. Med denna skärpta uppfordran till att vara stoisk, och icke gifva efter, sökte jag så godt jag kunde att öfverrösta min mages knarrande motsägelser. Och — man är stoisk när man är femton år. Jag satte mig på en bänk framför ett päronträd och öfverlemnade mig åt mina betraktelser. Bland annat flög min tanke tillbaka till Edens första dagar, och jag kan icke neka att jag tänkte på vår beprisade moder Eva med mindra vänliga, mindre aktningsfulla känslor. O Eva, Eva, hvilken brist på själsstyrka har du icke lagt i dagen! Icke nog med det allmänna elände du har fört in i verlden, men den skam du har bragt öfver dina arma döttrar! Det lass af fördomar och stereotypa beskyllningar som vi till eviga tider måste släpa på! Nu har hvar och en mansperson, som skakar kunskapens träd af hjertans lust, lof till att kalla oss — för dina döttrar. O Eva! och hvarje skolpojke, som plundrar grannens plommonträd, säger det efter! O Eva, Eva, och du som icke engång likasom jag lefde af fyra skilling om dagen, men frossade i paradisets lustgård! Kanhända att du samma dag hade ätit fasanstek och persico-compott och smultron med grädde, och Gud vet hvad, och skulle ändå förgripa dig på det olycksaliga äpplet! Hade det ändå varit ett päron, just utaf samma sort, som de som hänga der — — —!
Kära vänner, sofven J? Godt, så blott ett ord förr än jag går vidare. Jag ljuger, när jag säger, att jag höll detta tal under det att jag satt framför päronträdet den aftonen. Nej jag höll det icke der. På sin höjd har jag tänkt, att päron äro långt att föredraga framför äpplen, men äpplen äro också en mycket behaglig frukt. Nej, jag förvexlar dessa betraktelser med andra som jag senare har haft tillfälle att anställa — och ack! det har alls icke felats anledningar. I len åt mitt infall att vilja vara stoisk, J blifven kanske förargade, J kallen det tillgjordhet, svärmeri, galenskap. Ack, mig synes att deri ligger en djup allvarlig visdom dold. Äro dessa ungdomliga kraftprof, af hvilka J sjelfve säkert minnens er hafva anställt några, är denna omedvetna lek annat än ett aningsfullt förespel till vår hela tillvaro? I Sparta blef ungdomen offentligen inöfvad till att tåla smärtor. Svält och piskning var der ett skolämne så väl som broderi och geometri hos oss — endast för att härda dem till deras bestämmelse: Krig. Så borde i hvarje qvinlig uppfostringsanstalt vissa kraftöfningar hvar vecka anställas. Man kan aldrig veta huru nyttiga dylika öfningar kunna blifva. Hvad menen J när hjertats hungerprof kommer? Hjertat med sina omåttliga fordringar? Det vill icke lefva, det vill frossa i paradisets lustgård, och det har blott fyra skilling att lefva af, och — björnbär tillåtes icke.
Nästa morgon, onsdagen, mådde jag icke riktigt bra, och fick om förmiddagen lof att gå till sängs. Mjölken och brödet smakade mig icke riktigt, hvilket ju var glädjande; desto drygare blef det! Jag låg som i en dvala största delen af dagen, men vaknade vid att se Christiane knäböja framför sängen och med strömmande tårar besvärja mig att afstå från profvet, eljest ville hon röja mig. Att detta icke allaredan var skett, skall kanhända synas er otroligt; mig sjelf har det ofta förekommit besynnerligt. För att intet sjelfbedrägeri eller minnesfel skulle vilseleda mig, talade jag nyligen med en af lärarinnorna från den tiden, som är bosatt här i staden. Hon uppgaf att omständigheten med de tvänne bordlagen samt att ingen kunde hitta på sanningen, ty ett sådant streck hade aldrig kommit inom deras erfarenhet, hade gjort att det förblef doldt. Men återvändom till Christiane. Om hon röjde mig vet jag icke, men det blef röjdt. Doktor M. kom, han var icke att leka med, han inqvirerade skarpt, ordinerade en kopp godt the och några styrkande droppar, och om aftonen ändades denna lilla tragikomedie, som jag tror till alla parternas belåtenhet; och härmed vill jag sluta mitt berättande för i natt.
- ↑ Skalden Munchs så tidigt bortgångna och så djupt sörjda hustru.
- ↑ Spara dessa stora heta tårar, mitt kära barn, ack, nog får du bruk för dem!
- ↑ Ungefär 12½ öre.