Under långa nätter/Sjunde natten
| ← Sjette natten |
|
Åttonde natten → |
Sjunde natten.
Vårt käraste umgänge i E. ägde vi med familjen på granngården Mörk, en öfverste von Krogh, med fru och tvänne döttrar: ett umgänge — jag kan väl säga en vänskap — mellan mödrar och barn, hvilken ostörd fortsattes genom nära tre decennier, till dess döden upplöste den. Detta ställe var i sanning mitt barndomsparadis. Det hade det vackraste läge Och var till sitt inre utstyrdt med all den gammaldags prakt, som jag försökt att skildra i skitsen »Kongsgard» (se berättelser). Öfverstinnan var den älskligaste gamla fru jag har känt; beständigt munter och blid och likväl med en så stilla anspråkslös värdighet. Han hade äktat henne mot familjens vilja, ty hon var icke af adel. Men om förträfflighet i förening med älskvärdhet adlar en menniska, så kunde hon gerna umbära ett stamträd; också var deras äktenskap och hela husliga förhållande ett af de lyckligaste man kunde tänka sig. I mina ögon hade hon blott ett enda fel, hvilket tillika, om man ändtligen ville utfinna något, i all sin obetydlighet kunde röja, att hon ej var »af blodet»; likasom man hos de hvitaste färgade skall kunna upptäcka deras härkomst af en skuggning på nageln. Hon satte ej nog värde på de gamla vördnadsvärda saker som gått i arf från svärföräldrarna, och hvilka förlänade denna boning ett så karakteristiskt behag. ja, man berättar till och med att hon understundom bortbytte eller sålde en del af dessa dyrbara ting. Jag kan icke förlåta henne att hon efter sin mans död bortbytte dessa herrliga gamla saker mot några fula mahognymöbler. Honom erinrar jag mig som en ytterst sirlig gammal man, med snöhvitt hår och ädla förnäma drag, beständigt klädd i svart, antingen läsande, eller gående fram och tillbaka på golfvet med blanka knarrande stöflar och händerna på ryggen; någon enda gång kunde han närma sig oss för att med låg ton göra en eller annan behaglig anmärkning, hvarpå han dock af artighet aldrig afvaktade svar, emedan han var nästan stendöf. Han led af enstaka anfall af sinnesförvirring, hvilka kommo på honom under varm väderlek, eller rättare han led icke utaf dem, ty då först blef han riktigt förnöjd. Detta anfall yttrade sig på ett sällsamt sätt. Lika mycket som han i normalt tillstånd var älskvärd, stilla och anspråkslös, lika mycket slog han nu öfver i det motsatta. Han iklädde sig sin röda uniform med trekantig hatt, fästade på sig ett par aflagda danska ordnar, steg till häst och gjorde i denna kostym besök rundtomkring i nejden. Här uppträdde han såsom förnäm herre, högröstad och öfverlägsen, ödslade med penningar till höger och venster, nöp de unga flickorna i kinden med ett skälmskt ord, korteligen: spelade den lefnadslustige adelsmannen. Karakteristiskt var, att han under dessa raptus, till oerhörda priser återköpte de gamla klenoder, som en gång blifvit sålda. Det gjorde ett komiskt hemskt intryck att se den gamle öfversten, hvilken man icke kunde tänka sig annorlunda än i denna stilla, ärevördiga skepnad hvarmed han vandrade fram och tillbaka i sitt hvardagsrum, komma farande i röd uniform in på gården. En aristokratiens blodiga, fridlösa gengångare! Det felade blott att synen visat sig hufvudlös! Man berättade att han fått denna periodiska sinnesförvirring i arf efter sin moder, då hon, den stolta förnäma damen, tillika med sin gemål flyttade från Kristian den sjundes yppiga hof till en förfallen, dyster bondgård här uppe i Norge, hvarest de bodde ett par år, innnan de köpte M. Der öfverfalls hon af ett svårmod som nästan gränsade till vansinne, och som säges hafva inverkat på den ännu ej födde.
Öfversten hade haft en syster som varit särdeles skön och älskvärd, men som dog i sin fagraste ungdom af sorg öfver att hon ej kunde få förenas med den man hon älskade, en rättskaffens men ofrälse militär. Måhända var det för att försona hennes skugga, som brodren sedan äktade hennes sällskapsdam. Hans muntra anfall voro dock sällsynta, och familjen betraktade dem med denna tids lätta filosofi, liksom de icke heller orsakade något uppehåll i vårt lyckliga umgänge. Hvilka hjertliga, sannt humana menniskor! Huru mycken glädtighet och munterhet, som dock hölls i tukt genom en återstod af det gamla förnäma ceremonielet. Detta kändes dock ingalunda. tryckande; nej, det gaf tvärtom glädjen intimitet och en viss gratie. Om jularna hade vi hela maskeradtillställningar, eller utförde vi dessa kostymlekar, hvilka på den tiden knappast ännu voro kända här, och hela sceneriet och den gammaldags-garderoben kom oss väl till pass. Huru hjertligt kunde ej öfverstinnan skratta — och den gamla mamsell Netta, som beständigt blinkade med ögonen! Sådana hus, och jag kan gerna säga, sådana menniskor, finnas nu icke mera till.
Öfversten dog 1889, och familjen flyttade bort. Det ligger något mycket vemodigt i upplösandet af ett sådant gammalt hus. Huru många scener, allt ifrån det första, nästan omärkliga tecknet, ända till den sista akten i det sorgliga dramat: auktionen, ödeläggelsen i sin styggelse! Med bedröfvelse erfor jag, då jag återkom från en vistelse i utlandet, att denna allaredan ägt rum, så att jag kom för sent för att rädda några af mina kära, gamla saker. Nu voro de spridda i alla väderstreck, och man kunde ej en gång lemna mig upplysning om hvart de kommit; man visste blott, att två af bygdens bönder köpt de båda stora speglarna. Det fanns således ännu hopp om att kunna erhålla dessa. De voro verkliga praktstycken, dessa speglar; på baksidan af den ena stod Venedig 1601, alltså samma år Maria af Medicis blef förmäld med Henrik IV. De voro af ett enda glas. af praktfull höjd, omgifna af spegelramar hvilka upptill höjde sig till en majestätisk topp af slipade, konstrikt sammanfogade glasstycken. När ljusen voro tända, glindrade allt detta som idel diamanter. Smaken för det antika (rococomanien) hade då ännu knappt begynnt yppa sig; man lefde ännu i godt förstånd med sina björk- och mahognymöbler, och egde man ett eller annat antikt föremål, så kunde man som oftast söka det i klädkammaren. Jag vet blott, att jag alltid hade afskytt de på den tiden så kallade moderna möblerna, som i sjelfva verket alldeles icke voro moderna, utan egentligen blott utlefvade återstoder af den dåliga, stela, opoetiska stil, som kom in med kejsardömet, och att jag, så långt jag kan minnas, hållit af det gamla. Till denna inrotade lidelse kom nu den särskilda pietet jag hyste för bohaget på M., vid hvilket fästade sig så många kära barndomsminnen. Jag hade således ej annat att göra än att gå ut på jagt efter de saker som voro sålda i bygden. Bönderna hade gifvit 5 Spd stycket för speglarna; och om jag ock skulle uppdrifva dem tredubbelt, kunde de likväl anses såsom hittade. Och hören nu, käre vänner, huru det gick mig på min rococo-excursion. Om den också icke är så synnerligen märkvärdig, så kan den dock lemna ett nytt och ganska originelt bidrag till den sanningen, att man icke bör fästa sitt hjerta vid något i denna verld, icke engång vid gamla speglar, Jag vill ordagrannt berätta hvad jag upplefde.
Den ena af dessa klenoder var köpt af en bonde, som bodde en hel mil norrut från mitt hem. Jag begaf mig ut till häst, och jag tror, att det denna eftermiddagen regnade dugtigt, men hvad betydde det? För en riktig liebhaber, som beger sig ut i säker förhoppning att eröfra ett äkta stycke, finnes det hvarken regn eller fult väder till. Jag upphann stället och träffade mannen stående i förstugusvalen.
— Är det kanhända Lars Moestugan sjelf?
— Jo men, är det så.
— Var det ej du, som köpte en af de stora speglarna vid auktionen på M.?
— Jo men, var det så, svarade han
— Och kunde jag inte få se den?
— Neej, det passar sig allt litet olägligt det.
— Litet olägligt? …
— Ja, bevare oss, för si, det gick riktigt galet med den spegeln.
— Å — på hvad sätt då? den är väl aldrig ituslagen;
— Nej, inte just det, men när jag skulle köra’n hem om qvällen, så råka jag te å köra sönder’n —
— Köra sönder den! Då är den ju itu! men hur kunde det gå till?
— Åh jag hade väl fått litet i hufvu’t, som så lätt kan hända på ett tocket ställe, men icke så jag kan säga att jag inte hade reda på mig inte, för det ska ingen kunna säga om mig! och så la’ jag mig på’n för å stö’n lite! men si, det talte han inte ve’ måtro!
Jag lemnar åt en hvar att tänka sig alla de utrop, jag utstötte i mitt inre. Gentemot karlen skulle det varit till föga gagn. Jag ville icke se den, men sporde, om han kunde säga mig hvar den andra spegeln fanns.
— Jo, den blef såld till Östvold den, nu hugsar jag det också. Det var Hans Östvold som köpt’n. Jag hade väl fått lite i hufvu’, som så lätt kan hända, men inte så jag kan säga att jag inte hade reda på mig …
Det var en drypande, starkt doftande, men ljus sommarafton, så jag beslöt att hålla ut och göra ett besök på Östvold, om det också blef sent.
Jag uppnådde gården.
— Är icke ni den mannen som köpt o. s. v.
— Nej, det var inte jag, det, blef svaret jag der fick.
— Men bonden på Moestugan försäkrade mig …
— Jo, det var likt det! Jag köper minsann inte tockna speglar jag! Det måtte vara gamla Hans häruppe i Nordgården då, men jag har inte förnumme’ om någon spegel oppe hos honom heller,
Gamle Hans råkade jag icke, men hans hustru försäkrade, att det berodde på ett rent misstag af Moestugabonden. Spegeln hade ej blifvit såld till Östvold, utan till Vestvold. Der bodde hennes syster, hon hade nyligen sett spegeln hänga der.
Östvold och Vestvold!
Till Vestvold således! Jag repeterade för mig sjelf under vägen likasom en trollformel, som skall öppna dörren till den förlorade skatten: Hustrun på Östvold har sett spegeln hänga på Vestvold, hustrun på Östvold, har sett spegeln hos sin syster på Vestvold, hustru på Östvold har sett den hänga på väggen hos sin sin syster på Vestvold, o. s, v.
Kom så fram till Vestvold. Med tillhjelp af en liten hvithårig pilt, som stod i förstusvalen och åt på en smörgås, hvars tjocklek syntes mig långt öfverstiga gränserna för hvad man rimligen kan fordra af ett par käkar, fick jag ut hustrun som satt derinne vid sin väf.
— Är icke det mor Vestvold, som är syster till hustrun på Östvold.
— Jo men, det är nog syster mi’ det.
— Då är det visst du, som köpte o. s. v.
— Jo är det så, fröken får vara så god och stiga in, sade den vänliga snygga gumman, i det hon hjelpte mig ned af hästen.
I stugan såg jag mig förgäfves om efter det jag sökte.
— Jaha, det har allt sin riktighet det, det var en grann spegel, men jag såld’en igen till bond’ här borta på Börgje; han har nybygdt han, måtro, och så tyckte han, att han skull’ ha en spegel.
— Men det är inte långt till Börgje, det är bara tvärt öfver gärdet, tillade hustrun, då hon såg min svikna förväntan, hvilken nästan gränsade till förskräckelse. Fröken rider snart dit bort. Han har byggt han, kantänka, och så tyckt’ han skull’ ha sig en spegel.
Till den utvisade gården var det just jemnt så långt ner igenom dalarna och bortöfver gärdena, att jag hade tid till att utfundera alla möjligheter för att spegeln icke skulle finnas der, för att så igen med den sista svikande förhoppningen upplösa dem i lika många omöjligheter. Han kunde icke hafva sålt den igen, ty han hade byggt, och då tyckte han, att han ville ha o. s. v. Gumman hade nyligen sett den hänga på väggen i hans nya stuga. Det skulle dock vara besynnerligt, om den på så kort tid blifvit sönderslagen! — Någon eldsvåda kunde icke heller hafva förstört den, ty huset, det nybyggda huset står ju qvar. Dessutom slår ingenting in af hvad jag kan tänka mig, ergo finnes ingen tänkbar anledning till att jag ej skall få se spegeln hänga på väggen midt för mina ögon.
— Är far hemma? frågade jag en flickunge, som stod med en annan nästan lika stor på armen.
— Nej, det är han inte.
— Till du vara snäll och visa mig den stora spegeln han köpte af mor Vestvold? sade jag och hoppade dristigt öfver inledningen.
— Nej, spegeln den kan ho’ inte få se.
— Hvarför inte det?
— Han ä inte hemma.
— Spegeln?
— Nej, han ä hos snickarn, men i mora kan ho’ nog få se’n, för då blir han färdig.
— Färdig! skrek jag, min Gud, hvad har snickarn gjort vid den? Var den itu … Var den sönder?
— Nej, han ä inte sönder. Snickarn har bara skurit’en te’ småspeglar.
»Dann wendet sich der Gast mit Grausen», står det i den vackra balladen, som Schiller kallar Polykrates’ ring — och så gjorde jag också. Toppen på den gamla klenoden — en skärfva af den splittrade ädelstenen — räddade jag från vandalismen, sedan jag stycke för stycke hopsamlat glasen, hvilka såsom leksaker blifvit utdelade åt barnen rundtomkring, och nu står den på skräpkammaren bland så många andra stympade minnen.