Världsmarknaden/Kap 36

←  Kapitel 1

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Hur man lever på ingenting om året

Kapitel 3  →

ANDRA KAPITLET.
Hur man lever på ingenting om året.

Jag förmodar, att det icke finnes någon människa på vår världsmarknad, som är så föga observatör, att hon icke stundom tänker på sina bekantas världsliga angelägenheter, eller så from och beskedlig, att hon icke grubblar över hur hennes granne Jones eller Smith kan få utgifter och inkomster att gå ihop. Med den största aktning för den Jenkinska familjen (ty jag är två eller tre gånger under säsongen på middag hos dem) kan jag icke annat än medgiva, att Jenkinsarnas uppträdande i parken med den stora kaleschen och betjänten kommer att så länge jag lever utgöra föremålet för min undran och förvåning, ty ehuru jag vet, att det endast är ett hyrkuskekipage och att alla Jenkins tjänare ha kostpengar, måste likväl dessa tre tjänare och vagnen representera en utgift av allra minst sex hundra pund om året — och sedan komma de lysande middagarna, gossarna i skolan, guvernanten och lärarna åt flickorna, den lilla utflykten till utlandet, den årliga balen med supé från Gunters (vilken i förbigående sagt presterar de flesta av de finfina middagskalas, vilka Jenkins giver, såsom jag väl vet, eftersom jag blev inbjuden till en av dem för att fylla en ledig plats, varvid jag genast märkte, att dessa måltider äro mycket överlägsna de vanliga tillställningar, till vilka Jenkins tarvligare bekantskaper bli bjudna) — vilken, säger jag, även om han är aldrig så from och beskedlig, kan låta bli att undra över, hur herrskapet Jenkins kan slå sig ut? Vad är Jenkins i det hela taget? Jo, han är en ämbetsman med en avlöning av tolvhundra pund om året: Hade hans hustru någon enskild förmögenhet? Bah! miss Flint, dotter till en lantjunkare i Buckinghamshire med elva barn! Allt vad hon någonsin får från sin familj är en kalkon till jul, i utbyte mot vilken hon får hysa och föda två eller tre av sina systrar eller bröder, då de komma till staden. Hur beter sig Jenkins för att få utgifter och inkomster att gå ihop? Jag säger så, som envar av hans vänner måste säga: hur kommer det sig, att han icke redan för länge sedan rymt för skuld och att han någonsin kom tillbaka (såsom han gjorde till allas förvåning) förlidet år från Boulogne?

Då Rawdon Crawley och hans maka så där vid pass tre eller fyra år efter sin vistelse i Paris slogo sig ned i ett litet, men bekvämt inrett hus vid Curzon Street i May Fair, fanns det knappast någon av deras talrika vänner, vilka de bjödo på middag, som icke gjorde sig själv ovan antydda fråga. Romanförfattaren känner, såsom vi redan nämnt, till allting, och som jag befinner mig i den ställning, att jag kan berätta allmänheten, hur Crawley och hans hustru levde utan någon inkomst, får jag härmed be de respektiva tidningar, som ha för vana att göra utdrag ur åtskilliga nu utkommande periodiska skrifter, att icke trycka av följande noggranna beskrivning och beräkning — varav jag i min egenskap av upptäckare (vilken jag icke förvärvat mig så helt och hållet gratis) bör njuta förmån. Min son, skulle jag säga, om jag vore välsignad med en sådan, du bör genom djupa efterforskningar och ständigt umgänge med honom lära dig, huru en person lever för ingenting om året.

Men som det är bäst att icke vara alltför förtrolig med herrar av hans yrke, torde det kanske vara bäst att du tager emot beräkningarna ur andra hand, ty om du själv skall söka att skaffa dig dem, så kan du vara säker om, att det kommer att kosta dig rätt vackert.

På intet om året och under loppet av två eller tre år, av vilka vi endast kunna ge en mycket kort skildring, levde Crawley och hans hustru mycket glatt och trevligt och bekvämt i Paris. Det var vid denna tid, som han lämnade gardet och sålde sin officersfullmakt. Då vi återfinna honom, utgöra hans mustascher och överstetiteln på hans kort de enda relikerna från hans forna militära yrke.

Det har blivit omnämnt att Rebecka, kort efter sin ankomst till Paris, intog en framstående plats inom societeten i denna huvudstad och mottogs såsom en välkommen gäst i några av den återkomna franska adelns förnämsta familjer. Även de eleganta engelsmännen i Paris ägnade henne sin hyllning till stor förtrytelse för deras stolta damer, som icke kunde lida uppkomlingen. Salongerna i Saint Germain, i vilka en plats blivit henne betryggad, och glansen inom det nya hovet, där hon mottogs med mycken utmärkelse, tjusade och kanske något litet berusade under några månader mrs Crawley, som under denna tidpunkt måhända var en smula fallen för att se över axeln de personer — mest hederliga unga officerare — som utgjorde hennes mans förnämsta sällskap.

Men översten gäspade jämmerligen bland hovets hertiginnor och förnäma damer. De gamla fruar, som spelade ekarté, gjorde ett sådant väsen för ett femfrancsstycke, att överste Crawley snart fann, att det icke lönade mödan att slå sig ned vid ett spelbord. Kvickheten och livligheten i deras konversation kunde han icke uppfatta, emedan han icke var mäktig deras språk. Och vad gott kunde väl, resonerade han, hans hustru ha av att varenda afton niga och krumbukta för en hel rad av prinsessor? Han började därför snart att låta Rebecka ensam bege sig till dessa förnäma sällskap och återtog sina egna enkla sysselsättningar och nöjen bland de älskvärda vänner han själv valde.

Då vi säga, att en fin herre lever elegant på ingenting, begagna vi naturligtvis ordet "ingenting" för att beteckna någonting okänt, menande helt enkelt, att vi icke veta på vad sätt den fina herrn betalar utgifterna för sitt hushåll. Nu hade, såsom vi veta, vår vän översten stora anlag för alla slags hasardspel, och som han oupphörligt övade sig med kort, tärningsbägare eller biljardkö, är det helt naturligt att antaga, att han förvärvade en vida större skicklighet i bruket av dessa verktyg än personer kunna äga, vilka endast tillfälligtvis hantera dem. Att använda en biljardkö väl är alldeles som att använda en pensel eller en flöjt eller en värja — man kan till en början endast mycket klent hantera dessa redskap, och det är endast genom upprepad övning och ihållighet, i förening med en naturlig fallenhet, som en person kan uppnå en mera framstående skicklighet i deras användning. Vår vän Crawley hade nu, ifrån att endast vara en utmärkt amatör, blivit en fulländad mästare på biljard. Liksom fallet är med en stor general, plägade hans snille växa med faran, och då lyckan en längre stund hade legat emot honom och parierna till följd därav hade stigit, kunde han med utsökt skicklighet och djärvhet göra några underbara stötar, varigenom han återställde jämvikten och slutligen gick segrande ur striden till stor förvåning för envar — det vill säga, för envar som inte kände till hans spel. De, som voro vana att se det, aktade sig helst att hålla sina pengar mot en person med så plötsliga resurser och en så lysande och överväldigande skicklighet.

I kortspel var han lika skicklig, ty ehuru han alltid tappade i början av varje afton, spelande så vårdslöst och görande så många bockar, att nykomlingar ofta kände sig böjda att tänka lågt om hans talang, anmärktes det dock, att Crawley, sedan han blivit väckt till försiktighet genom upprepade små förluster, började att spela på ett helt annat sätt och var tämligen säker om att totalt slå sin motståndare, innan kvällen var förbi. Få personer kunde också i själva verket säga, att de någonsin hade vunnit på honom.

Hans framgångar voro så ständiga, att ingen kan undra över, att de avundsjuka och besegrade stundom talade om dem med en viss bitterhet och att man i de engelska högkvarteren viskade om, att det icke gärna kunde gå fullt ärligt till att överste Crawley oupphörligt vann.

Ehuru Frascatis och Salongen den tiden voro öppna i Paris, var likväl spelmanien så vida spridd, att de offentliga spelrummen icke förslogo för den allmänna ivern, utan man spelade i enskilda hus lika mycket, som om det icke hade funnits offentliga medel till passionens tillfredsställande. På herrskapet Crawleys små assembléer övades vanligen detta olycksdigra tidsfördriv — till stor ledsnad för den godhjärtade lilla mrs Crawley. Hon talade också om sin mans passion för kort och tärning med den djupaste sorg och beklagade sig däröver för envar, som kom till hennes hus. Hon besvor de unga männen att aldrig röra vid en tärning, och då unge Grön vid karabinjärerna en kväll förlorade en betydlig summa, tillbragte Rebecka en hel natt i tårar, efter vad kammarpigan berättade denne olycklige unge herre, och föll bokstavligen på knä för sin man för att förmå honom att avkvitta skulden och bränna upp reversen. Men hur skulle han väl kunna göra det? Han hade själv tappat precis lika mycket till Blackstone vid husarerna och till greve Punter vid det hannoveranska kavalleriet. Grön skulle gärna få litet anstånd med betalningen, men betala måste han naturligtvis, och att tala om att bränna upp en revers var ju en riktig barnslighet.

Andra officerare, i synnerhet unga — ty de unga samlade sig kring mrs Crawley — kommo långa i synen från hennes tillställningar, sedan de tappat mer eller mindre vid hennes olycksaliga spelbord. Hennes hus började få ett elakt rykte. De gamla och mera erfarna varnade de yngre för denna fara, och överste O'Dowd vid det —de regementet, som för närvarande vistades i Paris, varnade särskilt löjtnant Spooney vid samma kår. En högljudd och häftig träta uppstod en dag mellan å ena sidan infanteriöversten och hans maka, som intogo sin middag på kafé de Paris, samt å andra sidan översten och överstinnan Crawley, som ävenledes intogo sitt mål därstädes. Damerna på vardera sidan kastade sig in i striden. Mrs O'Dowd knäppte med fingrarna mittför näsan på mrs Crawley och förklarade, att hennes man var "en riktig skojare". Överste Crawley utmanade överste O'Dowd. Då överbefälhavaren för de engelska trupperna fick höra talas om tvisten skickade han efter överste Crawley, som höll på att göra i ordning samma pistoler, med vilka "han sköt kapten Marker", och hade med honom ett sådant samtal, att det icke blev någon duell av. Om icke Rebecka hade gjort knäfall för general Tufto, skulle Crawley ha blivit sänd tillbaka till England, och under några veckor efteråt spelade han sedan endast med civila.

Men i trots av Rawdons obestridliga skicklighet och ständiga framgångar blev det dock vid närmare övervägande klart för Rebecka, att deras ställning var tämligen osäker och att, ehuru de knappast betalte någon människa, deras lilla kapital ändå slutligen skulle komma att smälta ihop till noll.

— Spel, min vän, plågade hon säga, kan visst vara bra som en tillökning till dina inkomster, men det är inte i sig själv någon inkomst. En vacker dag skulle folk kunna tröttna vid att spela, och vart skulle det då taga vägen med oss?

Rawdon medgav det riktiga i hennes resonemang och hade också ganska riktigt märkt, att man efter några aftnar, tillbragta vid spelbordet tillsammans med honom, började att tröttna och draga sig ur spelet, och spelkundernas led började alltmer glesna i trots av Rebeckas behag och tjusningskraft.

Så glatt och trevligt deras liv än var i Paris, så var det dock i det hela taget endast ett fåfängligt tidsfördriv och ett angenämt lekverk, och Rebecka insåg, att hon måste söka att skapa Rawdon en framtid i deras eget land. Hon måste skaffa honom en plats eller inkomst hemma eller i kolonierna, och hon beslöt att bege sig till England, så snart omständigheterna så fogade sig. Det första steg hon tog, var att förmå Crawley att sälja sin plats vid regementet och ställa sig på halv sold. Hans befattning såsom adjutant åt general Tufto hade redan förut upphört. Rebecka skrattade nu i alla sällskap åt denne sistnämnde officer, åt hans tupé, vilken han anlade vid sin ankomst till Paris, åt hans midjeband, åt hans löständer, men framför allt åt hans anspråk på att vara en Don Juan och åt hans löjliga fåfänga att inbilla sig att varje fruntimmer, med vilket han kom i sällskap, förälskade sig i honom. Det var till mrs Brent, herr krigskommissarien Brents hulda maka, som generalen nu hade förflyttat sin hyllning — sina buketter, sina fina middagar, sina operaloger och sina presenter. Stackars mrs Tufto var icke lyckligare än förut och måste ännu alltjämt tillbringa långa aftnar allena med sina döttrar, medan hon visste att hennes general hade avlägsnat sig, parfymerad och bränd, för att stå bakom mrs Brents stol på teatern. Becky hade visserligen ett dussin beundrare i hans ställe och kunde skjuta sin rival i sank med sin kvickhets fyrverkeripjäser, men såsom vi redan nämnt, så började hon tröttna vid detta tomma sällskapsliv; hon började bli övermätt på operaloger och middagar på värdshus; blomsterbuketter kunde icke förvandlas till kapital, och hon kunde icke leva på små granna nipper, spetsnäsdukar och glacéhandskar. Hon kände nöjets tomhet och flärd och längtade efter mera solida fördelar.

Just i den vevan anlände och spredo sig nyheter, som väckte stor tillfredsställelse hos överstens många fordringsägare i Paris. Miss Crawley, den rika tant, efter vilken han väntade att få det omätliga arvet, låg på sitt yttersta, och översten måste skynda till hennes dödsbädd. Mrs Crawley och hennes barn skulle stanna kvar, till dess han komme tillbaka för att hämta dem. Han reste till Calais, och sedan han lyckligt och väl anlänt dit, skulle man kunnat förmoda, att han for över till Dover, men i dess ställe for han med diligens till Dunkerque och reste därifrån till Brüssel, för vilket ställe han hyste en gammal förkärlek. Saken var nämligen den, att han var skyldig annu mera i London än i Paris och att han föredrog den lugna lilla belgiska staden framför någondera av dessa mera bullrande huvudstäder.

Hans tant var död. Mrs Crawley klädde sig själv och lille Rawdon i den djupaste sorgdräkt. Översten hade fullt upp att syssla med den dödas affärer. De skulle hädanefter komma att taga första våningen i stället för den lilla entresolen i det hotell de bebodde. Mrs Crawley och hotellvärden hade en konsultation rörande de nya gardinerna, en vänskaplig tvist om mattorna och kommo till en slutlig uppgörelse om allting, med undantag av räkningen. Hon reste av i en av hans vagnar, med sin franska bonne och med den lilla gossen vid sin sida, medan värden och värdinnan mysande bugade och nego farväl åt henne från porten. General Tufto blev alldeles ursinnig, då han fick höra att hon hade rest, och mrs Brent blev ursinnig på honom för att han blev ursinnig häröver; löjtnant Spooney kände ett djupt och smärtsamt styng i hjärtat, och hotellvärden höll sina bästa rum i ordning till den förtjusande lilla fruns och hennes mans återkomst och låste med största omsorg in koffertarna, vilka madame Crawley hade lämnat i hans vård med ivriga förmaningar att väl akta dem, ehuru de, då de någon tid därefter blevo öppnade, icke just befunnos innehålla så synnerligt dyrbara saker.

Men innan mrs Crawley begav sig av för att förena sig med sin man i den belgiska huvudstaden, gjorde hon en expedition till England, kvarlämnande på kontinenten sin lille son i sin franska kammarjungfrus vård.

Skilsmässan mellan Rebecka och lille Rawdon förorsakade icke heller någondera någon så särdeles stor smärta. För att säga sanningen hade hon icke sett denne unge herre så synnerligt ofta sedan hans födelse. Enligt de franska mödrarnas älskvärda sed placerade hon honom hos en sköterska i en by i närheten av Paris, där den lille Rawdon tillbragte de första månaderna av sitt liv rätt lyckligt tillsammans med en talrik skara av fosterbröder i träskor. Hans pappa plägade alltemellanåt begiva sig dit ut för att se om honom, och den äldre Rawdons faderliga hjärta svällde av glädje över att se honom rödblommig och smutsig, muntert skrikande och helt förtjust över att få göra små gyttjepastejer under överinseende av trädgårdsmästarens hustru, hans sköterska.

Rebecka däremot visade icke någon stor iver att fara och besöka sin son och arvinge. Han förstörde en gång hennes spritt nya sidenpelis. Han föredrog sin ammas smekningar framför sin mammas, och då han slutligen måste lämna denna sin glada och välmående amma och nästan mor, skrek han högljutt efter henne i timtal och kunde endast tröstas genom sin mors löfte om att han den följande dagen skulle få komma dit tillbaka igen, liksom även amman själv, som sannolikt även skulle ha känt sig bedrövad över skilsmässan, fick den underrättelsen, att barnet med det allra snaraste skulle bli återlämnat till henne, vilken också under någon tid helt oroligt väntade på hans återkomst.

Ja, våra vänner torde i själva verket kunna sägas ha varit bland de första av den skara av härdade engelska äventyrare, som sedan översvämmat kontinenten och skojat och bedragit i alla Europas huvudstäder. Vid denna tid, mellan 1817 och 1818, var vördnaden för engelsmännens rikedom och heder mycket stor. De hade då ännu icke lärt sig att knussla och pruta med den envishet, som nu utmärker dem. Europas stora huvudstäder hade ännu icke utgjort en skådeplats för våra skälmars bragder, och i motsats till att det nu knappast finnes en stad i Frankrike eller Italien, i vilken man icke ser någon av våra ädla landsmän, med den lyckliga självbelåtenhet och den oförskämdhet i hållning, som vi föra med oss överallt, lurande värdshusvärdar, narrande falska växlar på lättrogna bankirer, rövande vagnmakare på deras vagnar, guldsmeder på deras nipper, lättrogna resande på deras penningar — ja, till och med offentliga bibliotek på deras böcker — behövde man för en trettio år sedan endast vara en engelsk mylord, som reste i enskilt åkdon, för ätt ha kredit överallt — och för att bli duktigt uppskörtad.

Det var icke förrän några veckor efter herrskapet Crawleys avresa, som värden på det hotell, där de hade bott under sin vistelse i Paris, kom underfund med vilka förluster han hade lidit, icke förrän modehandlerskan madame Marabou hade gjort upprepade besök för att få betalt för sin lilla räkning på de saker som madame Crawley hade tagit hos henne, icke förrän monsieur Didelot från Boule d'Or i Palais Royal ett halvt dussin gånger hade frågat om icke den där charmanta mylady, som hade köpt ur och armband av honom, ännu icke hade kommit tillbaka. Ja, det är ett faktum, att till och med den stackars trädgårdsmästarens hustru, som hade ammat madames barn, aldrig efter de första sex månaderna fick betalt för den människokärlekens mjölk, varmed hon hade försett den muntre och friske lille Rawdon — herrskapet Crawleys hade alltför brått för att erinra sig sin lilla obetydliga skuld till henne. Vad hotellvärden angår, så svor han sedan förskräckligt i hela sitt liv över den engelska nationen. Han frågade alla resande, om de kände en viss överste, lord Crawley — med hustru — en liten mycket spirituell dam. — Ah, monsieur! plägade han tillägga, ils m'ont affreusement volé! (De ha förfärligt bestulit mig!) Det var riktigt melankoliskt att höra den ton, med vilken han talade om denna katastrof.

Rebeckas syfte med sin resa till London var att åstadkomma ett slags uppgörelse med sin mans talrika fordringsägare och erbjuda dem en utdelning av nio pence eller en shilling på pundet för att skaffa honom tillfälle att i trygghet återvända till sitt eget land. Vi äro icke i stånd att här skildra alla de steg hon tog i och för denna i högsta grad kinkiga uppgörelse, men sedan hon hade tydligen visat herrar kreditorer, att den summa, som hon var i stånd att erbjuda, utgjorde hela hennes mans disponibla kapital och övertygat dem om, att överste Crawley skulle föredraga en evig landsflykt på kontinenten framför en vistelse i detta land med ouppgjorda skulder; sedan hon visat dem, att han icke ägde den allra ringaste utsikt att få ett öre från annat håll och att de på inga villkor kunde hoppas att få en större utdelning, än den hon nu kunde erbjuda, fick hon överstens fordringsägare att enhälligt gå in på hennes förslag och köpte med femtonhundra pund i kontanter mer än tio gånger denna summa i skulder.

Mrs Crawley använde icke någon jurist vid denna transaktion. Saken var så klar, att taga emot eller låta bli, såsom hon mycket riktigt uttryckte sig, att hon fick herrar kreditorers egna jurister att göra upp saken, och mr Lewis, som representerade mr Davids vid Red Lion Square, och mr Moss, som skötte saken för mr Manasse vid Cursitor Street (överstens största fordringsägare), komplimenterade denna dam i anledning av det lysande sätt, varpå hon skötte affärer och förklarade, att det icke fanns någon enda person av yrket som kunde hålla henne stången.

Rebecka mottog dessa artighetsbetygelser med fullkomlig blygsamhet, lät hämta en butelj sherry och en kaka upp till den lilla ruskiga bostad, där hon vistades, medan hon skötte affären, trakterade fiendens juridiska ombud med dessa läckerheter, skakade helt glatt och vänligt hand med dem vid skilsmässan och begav sig därefter direkt av till kontinenten för att återförena sig med sin man och son och meddelade den förre den glada nyheten om hans fullständiga befriande. Vad den senare angår, så hade han under sin mors frånvaro blivit betydligt försummad av mademoiselle Genevieve, den franska kammarjungfrun, ty som denna unga dam hade fattat en öm böjelse för en soldat vid garnisonen i Calais, glömde hon i dennes sällskap sin lille skyddsling, och unge Rawdon var vid denna tid hart nära att drunkna vid Calais' strand, där mademoiselle Genevieve hade lämnat honom på en man hand och sedan förlorat honom ur sikte.

Och sålunda kommo mr och mrs Crawley till London, och det var i sitt hus vid Curzon Street i May Fair, som de riktigt ådagalade den skicklighet, som måste besittas av dem, som vilja leva på — ingenting om året.