Världsmarknaden/Kap 37

←  Kapitel 2

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Fortsättning av samma ämne

Kapitel 4  →

TREDJE KAPITLET.
Fortsättning av samma ämne.

Först och främst och såsom en sak av allra största vikt äro vi tvungna att beskriva, hur man kan hålla ett hus för ingenting om året. Dessa bostäder kunna antingen fås omöblerade, då ni, om ni har kredit hos herrar Gillows eller Bantings, kan få dem utmärkt inredda och fullständigt dekorerade efter eget tycke och smak, eller också hyras de ut med möbler — ett mindre besvärligt och invecklat arrangemang för de flesta personer — och det var på detta sätt, som Crawley och hans maka föredrogo att hyra sin bostad.

Innan mr Bowls kom att presidera över miss Crawleys hus och källare vid Park Lane, hade denna dam haft till taffeltäckare en mr Raggles, som var född på familjegodset i Drottningens Crawley och var yngre son till en trädgårdsmästare därstädes. Genom ett hyggligt uppförande, en vacker gestalt, respektabla vador och en allvarlig hållning steg Raggles från knivskurningslådan upp till betjäntbrädet bakpå vagnen och därifrån till taffeltäckarens skafferi. Då han under ett visst antal år hade stått i spetsen för miss Crawleys etablissemang, där han hade haft god lön, feta sportler och en hel hop tillfällen att spara och lägga ihop, förklarade han, att han ämnade ingå giftermål med en före detta kokerska i miss Crawleys hus, som på sista tiden hade på ett hedrande sätt fött sig genom uthyrning av en mangel samt genom att hålla en liten grönsaksbutik i närheten. Sanningen var emellertid den, att denna ceremoni hade blivit fullbordad redan för åtskilliga år tillbaka, ehuru nyheten om mr Raggles' giftermål först nådde miss Crawley genom en liten gosse och flicka om sju och åtta års ålder, vilkas ständiga närvaro i köket hade fäst miss Briggs uppmärksamhet.

Mrs Raggles drog sig nu tillbaka och övertog personligen överinseendet av den lilla butiken och grönsakerna. Han tillade nu ytterligare härtill mjölk och grädde, ägg och gödgrisar, nöjande sig sålunda med att handla med de enklaste lantmannaprodukter, medan andra före detta taffeltäckare vanligen slogo sig på att hålla krog eller värdshus. Och som han hade många bekantskaper bland taffeltäckarna i trakten och hade en liten trevlig bodkammare, där han och hans hulda maka togo emot dem, togo många av hans forna kamrater sin mjölk, sin grädde och sina ägg hos honom, så att hans inkomster ökades för varje år. År efter år samlade han pengar helt stilla och blygsamt, och då slutligen det trevliga och fullständigt inredda ungkarlsresidenset n:r 201 vid Curzon Street i May Fair, där den nu till utlandet avreste välborne Frederick Deuceace förut hade bott, gick på auktion tillika med det rika, smakfulla och solida möblemanget, vem var det väl då som inropade huset och möblerna, om icke Charles Raggles? En del av pengarna måste han visserligen låna, och det mot en ganska dryg ränta, av en broder taffeltäckare, men största delen betalte han kontant, och det var med icke ringa stolthet som mrs Raggles fann sig sovande i en skulpterad mahognysäng med sidengardiner och en ofantlig toalettspegel mittemot sig samt en garderob, som kunde inrymma henne och Raggles och hela familjen.

Naturligtvis ämnade de icke för beständigt behålla en så präktig boning. Det var för att åter hyra ut huset, som Raggles hade köpt det. Så snart en hyresgäst blev funnen, gick han åter tillbaka till grönsaksbutiken, men en behaglig sak var det för honom att från denna bostad vandra bort till Curzon Street och där taga sitt hus i betraktande — sitt eget hus — med blomkrukor i fönstren och med en portklapp av brons i drivet arbete. Betjänten, som vanligen stod och hängde vid järnstaketet, bemötte honom med aktning; kokerskan tog sina grönsaker i hans bod och kallade honom 'Herr Värd', och det fanns ingenting, som hyresgästerna gjorde, eller någon rätt, de hade till middagen, som icke Raggles kunde få reda på, om han ville.

Han var en hederlig och beskedlig människa och i sin väg rätt lycklig. Huset gav honom en så vacker årlig inkomst, att han beslöt att skicka sina barn i goda skolor, och följaktligen blev, utan avseende på kostnaden, Charles skickad i pension hos d:r Swishtalis, Sugarcane Lodge, och lilla Mathilda till miss Peckovers, Laurentinum House i Clapham.

Raggles älskade och tillbad den Crawleyska familjen såsom upphovet till all hans lycka och framgång i livet. Han hade en silhuett av sin matmor där inne i bodkammaren och en tavla, föreställande portvaktarstugan i Drottningens Crawley, laverad med tusch av den nämnda damen själv — och det enda tillägg han gjorde till dekorationerna i huset vid Curzon Street var ett kolorerat stentryck av Drottningens Crawley i Hampshire, sätet för sir Walpole Crawley, baronet, som var framställd i en förgylld vagn, dragen av sex vita hästar och farande förbi en sjö, betäckt av svanor samt båtar, innehållande damer i styvkjortlar och musikanter med flaggor och peruker. Med ett ord, Raggles ansåg att det icke fanns något dylikt palats i hela världen eller maken till hög familj.

Till all lycka var Raggles' hus vid Curzon Street att hyra, då Rawdon och hans hustru kommo tillbaka till London. Översten kände mycket väl till både detta och dess ägare, vars förbindelse med den Crawleyska familjen ständigt hade blivit bibehållen, ty Raggles hjälpte mr Bowls så ofta miss Crawley hade kalas. Och den gamle mannen icke allenast hyrde ut sitt hus åt översten, utan tjänstgjorde även som hans taffeltäckare, då han hade främmande, medan mrs Raggles opererade nere i köket och skickade upp middagar, vilka gamla miss Crawley själv skulle ha gillat. På detta sätt var det som Crawley fick sitt hus för intet, ty ehuru Raggles hade att betala skatter och kontributioner och räntan på inteckningen hos brodern taffeltäckaren och premierna på sin livförsäkring och omkostnaderna för barnen i skolan och betalningen för mat och dryck åt sin egen familj — och nu även åt överste Crawleys, och ehuru den arma stackaren blev ytterligt ruinerad genom denna transaktion, och hans barn blevo utkastade på gatan och han själv kom i gäldstuguhäktet, så måste ju i alla fall alltid någon betala för fina herrar, som leva på ingenting om året — och på detta sätt var det som denne olycklige Raggles kom att representera överste Crawleys bristande kapital.

Jag undrar just, hur många familjer drivas till undergång genom dylika stora praktici som herrskapet Crawley? hur många stora och förnäma herrar bestjäla sina små krämare och furnissörer och nedlåta sig till att lura sina fattiga underhavande på små summor? Då vi läsa om att den eller den höge adelsmannen har rymt landet och rest till kontinenten, eller att en annan förnäm herre haft utmätning i huset — och att den ene eller andre är skyldig sex eller sju millioner, förefaller själva nederlaget lysande, ock vi respektera offret för storheten i dess ruin. Men vem beklagar väl en fattig barberare, som icke kan få sin betalning för pudret till betjänternas huvuden, eller en stackars tapetserare, som ruinerat sig genom att sätta upp ornament och tält till myladys fina tillställningar? eller den stackars satan till skräddare, som pantsatt allt vad han äger för att åstadkomma de silversmidda livréer, som mylord gjort honom den äran att beställa? — Då det stora huset ramlar, falla dessa eländiga stackare under spillrorna, utan att någon frågar efter dem — alldeles som det heter i de gamla sagorna, att innan en människa själv far till helvetet, skickar hon på förhand dit en hel hop andra själar.

Rawdon och hans maka gåvo ädelmodigt sitt beskydd åt alla sådana av miss Crawleys krämare och furnissörer, som behagade tjäna dem. Somliga voro villiga nog, i synnerhet de fattiga. Det var förvånande att se den envishet, varmed tvätterskan från Tooting kom med sin kärra varje lördag och med räkningen den ena veckan efter den andra. Mr Raggles själv fick släppa till alla grönsakerna. Räkningen för betjäningens porter på närmaste ölstuga var en verklig kuriositet i sitt slag. Var och en av tjänarna hade även större delen av sin lön att fordra och hölls på detta sätt kvar i huset av sitt eget intresse. I det hela taget betalte man ingen enda. Icke smeden, som lagade låset, eller glasmästaren, som lagade rutan, eller hyrkusken, som hyrde ut ekipaget, eller kusken, som körde det, eller slaktaren, som levererade fårsteken, eller kolen, som stekte den, eller kokerskan, som späckade den, eller tjänarna, som åto den — och detta lär, efter vad jag hört sägas, icke vara något ovanligt sätt, varpå folk lever elegant på ingenting om året.

I en liten stad kän sådant icke ske utan att märkas. Vi känna huru mycket mjölk vår granne köper och utspionera steken eller fågeln, som bäres in till hans bord. Sålunda kände sannolikt n:r 200 och n:r 202 vid Curzon Street vad som försiggick i huset emellan dem, eftersom tjänarna kunde samspråka med varandra genom järnstaketet till gården, men Crawley och hans hustru och hans vänner kände icke n:r 200 och n:r 202. Då man kom till n:r 201, fick man en hjärtlig välkomnad, ett vänligt leende, en god middag och en glad handtryckning av värden och värdinnan därstädes, som om de hade haft en obestridd inkomst av tre eller fyra tusen pund om året — och det hade de även; icke i pengar, men i naturaprodukter och arbete. Om de icke betalte för steken, så hade de den i alla händelser, och om de icke gåvo mynt i utbyte mot sitt vin, vem visste väl det? Aldrig serverades ett bättre rött vin än vid den hederlige Rawdons bord, och aldrig såg man en trevligare eller en mera nätt och prydligt serverad middag. Han hade de nättaste och prydligaste små salonger man kunde tänka sig, dekorerade med den finaste smak och med tusende små nätta prydnader, som Rebecka hade fört med sig från Paris, och då hon satt vid pianot och sjöng och drillade sånger med ett lätt och glatt hjärta, tyckte sig främlingen vara i ett litet paradis av huslig trevnad och bekvämlighet och medgav att, om också mannen var stupid, så var hustrun förtjusande och middagarna de angenämaste i världen.

Rebeckas kvickhet, talanger och glada livlighet gjorde henne snart mycket omtyckt inom en viss klass i London. Man såg blygsamma vagnar vid hennes dörr, ur vilka ganska stort och förnämt folk steg. Man såg hennes kalesch i parken, omgiven av välbekanta modeherrar. Den lilla logen på tredje raden i operan var full med huvuden, som ständigt bytte om, men det måste erkännas, att damerna höllo sig på avstånd ifrån henne och att deras dörrar voro stängda för vår lilla äventyrerska.

I avseende på den eleganta kvinnovärlden och dess seder och bruk kan författaren naturligtvis endast tala efter hörsagor. En man kan icke mera tränga in i eller fatta dessa mysterier, än han kan veta vad damerna tala om, då de efter middagen begiva sig upp i salongen. Det är endast genom ihärdiga frågor, som man någon gång kan få nys om dessa hemligheter, och genom en dylik flit känner envar, som trampar Pall Malls stenläggning och besöker huvudstadens klubbar, antingen genom egen erfarenhet eller genom någon bekant, med vilken han spelar biljard eller intager sin middag, någonting om den eleganta världen i London och huruledes liksom det finns män i samma ställning som Rawdon, som göra en god figur i de okunnigas och oinvigdas ögon, vilka se dem tillsammans med de mest kända sprättarna på de offentliga promenaderna, det även finns damer, som äro gärna sedda bland herrarna, men ses över axeln och undvikas av deras hustrur. Mrs Firebrace är av detta slag — damen med de vackra, ljusa lockarna, som man varje dag ser i Hyde Park, omgiven av detta lands förnämsta och mest ryktbara modeherrar. En annan sådan är mrs Ronkvood, vars soaréer utförligt omtalas i de fashionabla tidningarna och med vilken man ser alla slags höga och förnäma herrar dinera — och många flera sådana kunde nämnas, ifall de hade något att göra med denna berättelse. Men medan simpelt folk, som icke tillhör stora världen, eller folk från landet med smak för det gentila och förnäma, skådar dessa damer i deras skenbara glans och härlighet på de offentliga platserna eller avundas dem på långt avstånd, kunna personer, som äro bättre underrättade, meddela dem, att dessa avundade damer icke ha större utsikt att intaga en plats i "societeten", än den tarvlige lantjunkarens fru, som läser om dem i Morning Post. Män, som bo i London, känna till dessa förfärliga sanningar. Man hör hur skonslöst många damer av skenbar rang och rikedom äro uteslutna från denna "societet". De vanvettiga bemödanden de göra för att få komma in i denna krets, de lågheter vilka de underkasta sig, de förödmjukelser de uthärda — allt detta är ämnen till undran och förvåning för dem, som älska att studera människo- eller kvinnonaturen,

Nu förhöll det sig så, att de få kvinnliga bekanta, som mrs Crawley hade känt utrikes, icke blott nekade att besöka henne, då hon kom på denna sida av Kanalen, utan även på det bestämdaste vägrade att känna igen henne, då de möttes på offentliga ställen. Det var eget att se, huru de förnäma damerna glömde henne — och utan tvivel var detta ett icke just så synnerligt angenämt studium för Rebecka. Då lady Bareacres mötte henne i foajén på operan, samlade hon sina döttrar omkring sig, som om de kunde bli smittade av Beckys vidrörande, tog ett par steg tillbaka, ställde sig framför dem och stirrade på sin lilla fiende. För att stirra Becky ut ur fattningen fordrades dock en skarpare blick, än den kalla gamla Bareacre kunde slunga ur sina sura ögon. Då lady de la Mole, som hade ridit ett tjog gånger vid Beckys sida i Brüssel, mötte mrs Crawleys öppna vagn i Hyde Park, var hennes nåd alldeles stenblind och kunde icke på ringaste sätt känna igen sin forna vän. Även mrs Blenkinsop, bankirens fru, kände icke igen henne i kyrkan. Becky gick nu regelbundet i kyrkan, och det var riktigt uppbyggligt att se henne träda in där med Rawdon vid sin sida bärande ett par stora, förgyllda bönböcker och genomgående hela ceremonien med den största resignation.

Rawdon kände först mycket livlig den missaktning, som visades hans hustru och var benägen att vara butter och vild. Han talade om att utmana männen eller bröderna eller släktingarna till de oförskämda kvinnovarelser, som icke ville visa hans hustru tillräcklig aktning, och det var endast genom de strängaste tillsägelser och ivrigaste böner å hennes sida, som han kunde förmås att iakttaga ett hyggligt uppförande.

— Du kan inte skjuta eller slå mig in i societeten, sade hon godmodigt. Kom ihåg, min vän, att jag endast var en guvernant och att du, min enfaldige gamle stackare, har det värsta rykte för skuld och spel och alla möjliga stygga saker. Vi skola nog så småningom få så många vänner som vi kunna önska oss, och under tiden måste du vara en snäll gosse och lyda din skolmästarinna i allt vad hon befaller dig. Då vi hörde, att vår tant hade lämnat nästan allting åt Fox och hans hustru, kommer du ihåg hur ursinnig du då blev? Du skulle ha velat berätta det för hela Paris, om jag inte hade förmått dig att lugna dig, och var skulle du annars nu ha varit? Jo, du skulle nu ha suttit i Saint Pelagie för skuld i stället för att bo i London i ett vackert hus med all möjlig trevnad och bekvämlighet. Ja, du var så ursinnig, att du nära nog ville taga livet av din bror, du stygga Kain, och vad gott skulle väl ha kommit av att du fortsatt att vara ond? Allt raseri i världen skulle inte kunna skaffa oss din tants pengar, och det är mycket bättre att vi äro vänner med din brors familj, än ovänner, såsom de där dumma Butes äro. Då din far dör, skall Drottningens Crawley bli en trevlig bostad för dig och mig att tillbringa vintern i. Om vi äro ruinerade, kan du ju se efter stallet, och jag kan bli guvernant åt lady Janes barn. Hahaha! Nej, var lugn, jag skall, innan det går så långt, skaffa dig en god plats, eller också kunna Fox och hans lille gosse dö, och då skola vi bli sir Rawdon och mylady. Så länge det finns liv, finns det hopp, min vän, och jag ämnar ännu göra en karl av dig. Vem sålde dina hästar åt dig? Vem var det som betalte dina skulder?

Rawdon var tvungen att bekänna, att han för alla dessa välgärningar hade sin hustru att tacka samt lova att även för framtiden överlämna sig åt hennes ledning.

Då miss Crawley lämnade världen och då de pengar, för vilka hennes släktingar så länge och så ivrigt hade kämpat, slutligen tillföllo Fox, råkade Bute Crawley, som fann, att endast femtusen pund hade blivit honom testamenterade i stället för de tjugutusen, som han hade väntat sig, i ett sådant raseri över sin besvikna väntan, att han gav det fritt lopp mot sin brorson, och den osämja, som alltid hade legat och grott dem emellan, slutade med en fullständig brytning. Å andra sidan var det uppförande, som visades av Rawdon Crawley, som endast hade fått hundra pund, sådant att det överraskade hans bror och förtjuste hans svägerska, som var benägen att visa vänlighet mot alla medlemmar av hennes mans familj. Han skrev till sin bror ett mycket öppet, manligt och godlynt brev från Paris. Han visste, sade han, att han genom sitt gifte hade förverkat sin tants ynnest, och ehuru han icke dolde sin bedrövelse över att hon ända till slutet hade visat sig så skonslös mot honom, var han likväl glad över att pengarna stannade inom deras egen familj samt lyckönskade hjärtligt sin bror i anledning av hans goda tur. Han sände sin hjärtliga hälsning till sin svägerska och hoppades, att hon skulle visa sig vänligt stämd mot hans hustru, och så slöt brevet med ett postskriptum till Fox av den nämnda damens egen hand. Även hon bad att få instämma i sin mans lyckönskningar. Hon skulle aldrig förgäta mr Crawleys godhet emot henne i forna dagar, då hon var en stackars fader- och moderlös flicka utan vänner samt guvernant åt hans små systrar, för vilkas välgång hon ännu hyste det ömmaste deltagande. Hon önskade honom all möjlig lycka i hans äktenskapliga liv och anhöll om tillåtelse att få sända sin hjärtliga hälsning till lady Jane (om vars godhet hela världen underrättade henne); hoppades att hon en dag skulle få presentera sin lille gosse för hans onkel och tant och anhöll om dessas godhet och beskydd för den stackars gossen.

Fox Crawley upptog detta brev mycket välvilligt och nådigt, vida mera än miss Crawley hade mottagit några av Rebeckas forna, av Rawdon nedskrivna kompositioner, och vad lady Jane beträffar, så var hon så förtjust över brevet, att hon väntade att hennes man genast skulle dela arvet efter tanten i två lika delar och sända den ena halvan till brodern i Paris.

Till hennes nåds stora överraskning vägrade Fox att skänka sin bror en växel på trettio tusen pund, men gav däremot Rawdon ett vänskapligt och ädelmodigt löfte om sitt broderliga handslag, om han komme till England och ville taga emot det, varefter han tackade mrs Crawley för hennes goda tanke om honom själv och lady Jane samt förklarade sig villig att begagna varje tillfälle att vara hennes lille gosse till tjänst.

På sådant sätt hade nästan en försoning åvägabragts mellan bröderna. Då Rebecka kom till London, voro Fox och hans hustru icke i staden. Mången gång for hon till den gamla porten i Park Lane för att se om de hade tagit miss Crawleys forna hus därstädes i besittning. Men den nya familjen hade ännu icke visat sig; det var endast genom Raggles, som hon fick kännedom om deras görande och låtande — om huru miss Crawleys domestiker hade blivit avskedade med anständiga gratifikationer och mr Fox endast en enda gång hade varit inne i London, då han stannade ett par dagar i huset och ordnade affärer tillsammans med sina lagkarlar samt sålde samtliga miss Crawleys franska romaner till en bokhandlare vid Bond Street. Becky hade sina egna skäl att längta efter den nya släktingens ankomst.

— Då lady Jane kommer, tänkte hon, skall hon komma att bli den, som inför mig i societeten i London — och vad fruntimren angår, så skola de nog bjuda mig, då de finna att herrarna önska att se mig.

En artikel, som för en dam i denna ställning är lika nödvändig som hennes kalesch och hennes bukett, är hennes sällskapsdam. Jag har alltid beundrat det sätt, varpå de ömma varelser, som icke kunna existera utan sympati, hyra sig en utomordentligt ful vän av deras eget kön, från vilken de äro nästan oskiljaktiga. Åsynen av denna oundvikliga kvinna i sin urblekta klänning, sittande bakom den kära vännen i operalogen eller intagande baksätet i kaleschen, är städse för mig en hälsosam och moralisk syn, en lika trevlig påminnelse om fåfängligheten som den där dödskallen, vilken tjänstgjorde vid de egyptiska gurmandernas måltider. Ja, även den genomhärdade, metallhårda, fräcka, vackra och hjärtlösa mrs Firebrace, vars far dog av förtvivlan över hennes skam, även den förtjusande, djärva mrs Mantrap, som spränger över varje inhägnad, som en karl kan sätta över och som kör sina grå skymlar i parken, medan modern ännu håller månglerskestånd i Bath — även dessa, som äro så djärva, att man skulle kunna tro dem om att se vad som helst mitt i synen, våga icke se världen i ansiktet utan en kvinnlig vän. De måste ha någonting att hylla sig till, de kärleksfulla varelserna! Och man skall knappast kunna få se dem på något offentligt ställe utan en luggsliten sällskapsdam i uppfärgad sidenklänning, sittande någonstädes i skuggan tätt bakom dem.

— Rawdon, sade Becky ett gott stycke frampå natten, då ett sällskap av herrar satt runtomkring en livligt flammande brasa (ty herrarna kommo till hennes hus för att avsluta kvällen, och hon hade kaffe och glass i beredskap åt dem, de bästa i London), jag måste ha en fårhund.

— Vad för slag? utbrast Rawdon och såg upp från ett ekartébord.

— En fårhund! sade unge Southdown. Min bästa mrs Crawley, vilken idé! Varför inte då ha en dansk hund? Jag vet en som är lika stor som en duktig kalv och som nästan skulle kunna draga er vagn. Eller en persisk vinthund, vasa? (Jag proponerar omgivning) eller en liten mops, som kunde få rum i en av lord Steynes snusdosor? Jag känner en person, som har en sådan där liten mops, på vars nos (jag markerar kungen) ni skulle kunna hänga upp er hatt.

— Jag markerar tricken, sade Rawdon allvarligt. Han skötte vanligen sitt spel och blandade sig icke i samtalet, utom då det rörde hästar och parier.

— Men vad i all världen ska ni göra med en fårhund? fortfor lille Southdown helt livligt.

— Jag menar en moralisk fårhund, sade Becky skrattande, med en blick på lord Steyne.

— Vad tusan vill det säga? sade hans härlighet.

— En hund, som håller vargarna på avstånd ifrån mig, fortfor Rebecka, en sällskapsdam!

— Ja, ni söta, oskyldiga lilla lamm, ni kunde just behöva en sådan! sade markisen och sköt fram underkäken och började att grina ohyggligt, skelande med sina små ögon bort mot Rebecka.

Den store lorden av Steyne stod vid kaminen och smuttade på sitt kaffe. Elden sprakade och flammade muntert. Väl ett tjog ljus glimmade omkring kaminen i alla slags sällsamma stakar — i guld, brons och porslin. De lyste beundransvärt upp Rebeckas gestalt, där hon satt på en soffa med ett hjärtblommigt överdrag. Hon var klädd i ljusrött siden, som lyste så skärt och friskt som en törnros; hennes bländvita armar och axlar voro halvt beslöjade av en långschal, fin och tunn som en sky, ur vilken de blänkte fram; hennes hår hängde i lockar kring hennes hals, och en av hennes små fötter tittade fram under de frasande sidenvecken — den sötaste lilla fot i den allra som sötaste lilla sandal och den finaste lilla silkesstrumpa man någonsin kunde se.

Ljusen lyste upp lord Steynes skinande, kala huvud, som bar en krans av rött hår. Han hade tjocka, buskiga ögonbryn och små, blinkande, blodsprängda ögon, omgivna av tusentals rynkor. Hans underkäk sköt fram, och då han skrattade, trädde två vita betar fram och glimmade hemskt mitt i grinet. Han hade dinerat med kungliga personer och bar strumpebandsorden. Hans härlighet var en kortväxt herre med brett bröst och hjulben, men var stolt over sina fötters och fotknölars fina form och smekte alltid det knä, under vilket han knöt sitt ordensband.

— Jaså, så att herden inte är tillräcklig till att försvara det lilla lammet? sade han.

— Herden tycker för mycket om att spela kort och gå på klubbar, svarade Rebecka skrattande.

— En sådan utsvävande korydon! sade mylord. Och en sådan ska vara herde!

— Jag markerar tre poäng! hördes Rawdon i detsamma yttra vid spelbordet.

— Nej, hör bara på Melibæus! sade den ädle markisen. Han håller, min själ, på att utöva sitt yrke som herde. Han klipper ett Southdownsfår. Och ett sådant oskyldigt får sedan! Tänk bara vilket ofläckat, snövitt skinn!

Rebeckas ögon sköto blixtar av gäckande skalkaktighet.

— Mylord, sade hon, ni själv är en riddare av skinnets orden! och han hade verkligen gyllene skinnets ordenskedja kring sin hals — en gåva av de restaurerade franska prinsarna.

Lord Steyne hade i sitt tidigare liv varit beryktad för sin djärvhet och framgång i spel. Han hade suttit uppe två dagar och två nätter vid hasardspelbordet tillsammans med Fox, den store statsmannen och spelaren. Han hade vunnit pengar av de högsta personer i riket, ja, det påstods till och med, att han hade vunnit sitt markisat vid spelbordet, men han tyckte icke om att man hänsyftade på dessa forna ungdomsdårskaper. Rebecka såg hur ett moln drog upp på den dystra pannan.

Hon reste sig upp från soffan, gick fram och tog koppen ur hans hand med en liten nigning.

— Ja, sade hon, jag måste skaffa mig en vakthund, men han ska inte skälla på er!

Härmed gick hon in i salongen, satte sig ned vid pianot och började sjunga små franska sånger med en så förtjusande, drillande röst, att den blidkade lorden skyndsamt följde efter henne dit och kunde ses stå och nicka med huvudet och slå takt över henne.

Rawdon och hans vän spelade under tiden ekarté, till dess de hade fått nog. Översten vann, men låt också vara att han vann aldrig så ofta och mycket, så måste dock nätter sådana som denna ha varit tämligen tröttsamma för före detta dragonen — nätter under vilka hans hustru hade all konversationen och beundran för sig och han satt tyst utom kretsen, utan att förstå ett ord av skämtet, hänsyftningarna och det mystiska språket där inom.

— Hur står det till med mrs Crawleys man? plägade lord Steyne säga till honom såsom en hälsning, då de möttes — och detta var också verkligen numera hans ställning i livet. Han var icke längre överste Crawley — han var mrs Crawleys man.

Om ingenting under hela denna tid blivit yttrat om lille Rawdon, så kommer sig detta därav, att han är gömd någonstädes uppe i en vindskammare eller har kravlat sig ned i köket för att skaffa sig sällskap. Hans mor tog knappast någor notis om honom. Han tillbragte dagarna tillsammans med sin franska bonne, så länge som denna domestik var kvar i den Crawleyska familjen, och då hon avlägsnade sig, och den lille stackaren låg och tjöt och skrek i nattens enslighet, hade en huspiga fattat medlidande med honom och tagit honom från hans ensliga barnkammare in i sitt vindsrum strax bredvid och lugnat och tröstat honom.

Rebecka, lord Steyne och en eller ett par till voro i salongen och drucko te efter operan, då detta tjut och skrik hördes där uppe.

— Det är min kerub, som skriker efter sin amma, sade Rebecka, men gjorde icke någon rörelse för att gå och se efter honom.

— Uppskaka inte edra känslor med att gå och se efter honom! sade lord Steyne i sarkastisk ton.

— Bah, svarade modern med ett slags rodnad, han gråter sig nog till sömns! och så började de att tala om operan.

Rawdon hade smugit sig bort för att se efter sin son och arvinge och kom tillbaka till sällskapet, då han fann att den hederliga Dolly höll på att trösta barnet. Överstens toalettrum låg i dessa övre regioner. Han brukade där se gossen enskilt. De hade sammankomster där varje morgon medan han rakade sig — då unge Rawdon satt på en låda vid sin fars sida och betraktade operationen med aldrig svalnande nöje. Han och hans far voro utmärkta vänner. Fadern plägade ha med sig namnam och sötsaker från desserten och gömma dem i en viss gammal epålettask, där barnet sökte upp dem och skrattade av glädje, då han hittade skatten — skrattade, men icke alltför högt, ty mamma sov där nere och fick icke störas. Hon gick icke till vila förrän mycket sent och steg sällan upp förrän på eftermiddagen.

Rawdon köpte gossen fullt upp med bilderböcker och fullproppade hans barnkammare med leksaker. Dess väggar voro betäckta med tavlor, som fadern med egen hand hade klistrat upp och köpt åt honom för kontanta pengar. Då han icke måste följa med mrs Rawdon i parken, plägade han sitta där uppe och tillbringa hela timmar hos gossen, som red på hans bröst och ryckte i hans långa mustascher, som om de varit tömmar, och tillbragte dagen med honom i outtröttliga lekar och språng. Rummet var lågt i taket, och en gång, då barnet ännu icke var fem år gammalt och fadern kastade honom muntert upp och ned på sina armar, slog han den lille stackarens huvud så hårt mot taket, att han var nära att släppa barnet, så förskräckt blev han över olyckan.

Unge Rawdon satte sitt ansikte i ordning till ett förskräckligt tjut, till vilken lättnad det hårda slaget även med fog kunde ha berättigat honom, men just som han ämnade börja, inföll fadern:

— För Guds skull, Rawdy, väck inte mamma!

Barnet såg nu på ett mycket stint och ömkligt sätt på sin far, bet ihop läpparna och knöt ihop händerna, men yttrade icke ett ord.

Rawdon berättade sedan denna historia på klubbarna, vid officersmässen och till var och en han kände.

— Min själ är inte den pojken en rask unge och har ruter i kroppen på sig! Jag stötte honom, förbanne mig, halvvägs genom taket, och han sade aldrig ord bara av fruktan för att störa sin mor!

Stundom — en eller två gånger i veckan — besökte denna dam de högre regioner, där barnet levde. Hon kom dit upp lik en förkroppsligad plansch i modetidningen — milt leende och utrustad i de vackraste nya kläder och små handskar och stövlar. Underbara skärp, spetsar och juveler strålade omkring henne. Hon bar ständigt en ny hatt, och blommor blommade ständigt på denna, eller hade den präktiga, krusiga strutsfjädrar, mjuka och snövita som kamelior. Hon nickade två eller tre gånger beskyddande åt den lille gossen, som såg upp från sin middag eller från de soldatfigurer, vilka han ritade. Då hon lämnade rummet, dröjde en doft av törnros eller annan förtrollande vällukt kvar i barnkammaren. Hon var i den lille gossens ögon en överjordisk varelse, överlägsen fadern och hela världen — en varelse, som skulle dyrkas och tillbedjas på avstånd. Att fara ut och åka i kaleschen tillsammans med denna dam var en förfärlig ceremoni: han satt då baklänges och vågade icke tala, utan stirrade endast av alla krafter på den skönt klädda prinsessa, som satt mittemot honom. Herrar på ståtliga, kurbetterande hästar kommo fram och talade med henne. Hur hennes ögon strålade mot dem alla! Hennes hand plägade vifta och vaja graciöst då de redo förbi. Då han begav sig ut med henne, hade han på sig sin nya röda dräkt. Den gamla bruna lärftsdräkten var god nog åt honom, då han var hemma. Stundom hände det, då modern var borta och Dolly, hans piga, bäddade hennes säng, att han smög sig in i sin mors rum. Detta var för honom ett fepalats, ett mystiskt gemak fullt av glans och härlighet. Där inne i garderoben hängde de där underbara klänningarna — ljusröda och blå och mångfärgade. Där stod juvelskrinet med silverknäppena och där stod den hemlighetsfulla bronshanden på toalettbordet, glimmande med hundratals ringar. Där stod den stora toalettspegeln, detta konstens under, i vilken han nätt och jämnt kunde se sitt undrande huvud och avbildningen av Dolly (underligt förvriden och liksom uppe i taket) böstande och bråkande med kuddar i sängen. Ack, du stackars lille okunnige gosse! Moder är på små barns läppar och i deras hjärtan namnet på Gud, och här var det en som dyrkade en sten.

Hur stor skojare Rawdon Crawley än var, hade han likväl vissa tendenser till ömhet i sitt hjärta och kunde ännu älska ett barn och en kvinna. För unge Rawdon hyste han en stor hemlig ömhet, som icke undföll Rebecka, ehuru hon icke talade därom med sin man. Den förtretade henne icke, hon hade alltför gott lynne därtill; den endast ökade hennes förakt för honom. Han kände även en viss blygsel över sin faderliga ömhet, dolde den för sin hustru och överlämnade sig åt den endast då han var allena med gossen.

Han plägade taga honom med sig om morgnarna, då de vanligen följdes åt till stallet eller till parken. Lille lord Southdown, den mest godhjärtade människa i världen, som kunde skänka bort hatten från sitt huvud och vars förnämsta sysselsättning i livet bestod i att köpa små presenter för att sedan giva bort dem, köpte den lille gossen en ridhäst, inte stort större än en råtta, sade givaren, och på denna Shetlandspygmé roade sig lille Rawdons store far att låta gossen rida, medan han själv gick vid hans sida i parken. Det roade honom att återse sina gamla kvarter och sina gamla kamrater vid Knightsbridge — och han började med en viss saknad se tillbaka på sitt ungkarlsliv. De gamla dragonerna voro glada att återse sin gamle officer och att få låta lille översten gunga på knäet. Överste Crawley fann även ett stort nöje i att äta middag i mässen och tillsammans med sina forna kamrater.

— Jag har alldeles för dåligt huvud för henne, det vet jag. Hon skall inte sakna mig, plägade han säga, och han hade rätt — hans hustru saknade honom icke.

Rebecka tyckte om sin man. Hon var alltid mycket godlynt och vänlig mot honom, hon visade icke heller så synnerligt det förakt hon hyste för honom och tyckte kanske bättre om honom, för att han var ett enfaldigt nöt. Han var hennes främste tjänare och hovmästare. Han gick hennes ärenden, lydde hennes order utan frågor eller invändningar, åkte tillsammans med henne på promenaden i parken utan att visa någon surmulenhet, förde henne till operan, tröstade sig på sin klubb under representationens gång och kom punktligt för att hämta henne, då tiden därtill var inne. Han skulle gärna sett att hon hade varit litet mera öm mot gossen, men även med detta försonade han sig.

Då sällskapsdamen kom, blevo hans husliga plikter mycket lätta. Hans hustru uppmuntrade honom att äta middag ute och ville även befria honom från plikten att föra henne till och ifrån operan.

— Stanna inte hemma och tråka ut dig i kväll, min vän, plägade hon säga. Det kommer några herrar hit, i vilkas sällskap du bara skulle ha ledsamt. Jag skulle inte bjuda dem, om det inte vore för ditt eget bästa, och nu, då jag har en fårhund, behöver jag inte vara rädd för att vara allena.

— En fårhund — en sällskapsdam! Becky Sharp med en sällskapsdam! Är det inte bra lustigt! tänkte mrs Crawley för sig själv. Tanken därpå kittlade hennes sinne för det komiska.

En söndagsmorgon, då Rawdon Crawley, hans lille son och den lilla ridhästen togo sin vanliga promenad i parken, kommo de förbi en gammal bekant till översten, korpral Clink vid hans forna regemente, som samtalade med en vän, en gammal herre, som höll i sina armar en gosse vid ungefär samma ålder som lille Rawdon. Denne unge herre hade fått tag i Waterloomedaljen, som korpralen bar, och undersökte den med stort nöje.

— God morgon, ers nåd! sade Clink till svar på överstens: "Hur står det till, Clink?" Den här unge herren är ungefär vid unge överstens ålder, fortfor korpralen.

— Hans far var även en Waterlooman, sade den gamle herrn, som bar gossen. Var han inte, George?

— Jo, det var han, svarade George, och han och den lille gossen på ridhästen stirrade på varandra av alla krafter — betraktande varandra högtidligt, såsom barn pläga.

— Vid ett linjeregemente, sade Clink med en beskyddande min.

— Han var kapten vid —de regementet, sade den gamle herrn helt skrytsamt. Kapten George Osborne, sir — kanske ni kände honom? Han dog en hjältedöd i striden mot den korsikanske tyrannen.

Överste Crawley blev helt röd i synen och svarade:

— Jag kände honom mycket väl, och hans hustru också, hans söta lilla hustru — hur mår hon?

— Hon är min dotter, sir, sade den gamle herrn, släppte ned gossen och tog med mycken högtidlighet upp ett kort, vilket han räckte översten. På kortet stod skrivet:

"Mr Sedley, ende agent för Svarta Diamant- och Kolbolaget, Bunkers Varv, Thames Street och Anna Maria Cottage, Fulham Road West."

Lille George gick fram och såg på ridhästen.

— Skulle du vilja rida? sade unge Rawdon från sadeln.

— Ja, svarade George.

Översten, som hade betraktat honom med ett visst deltagande, tog upp barnet och satte honom upp på ridhästen bakom unge Rawdon.

— Fatta om livet på min lille gosse, George, sade han. Hans namn är Rawdon. Och båda gossarna började att skratta.

— Ni ska allt få svårt att se ett vackrare par, sir, sade den vänlige korpralen, och översten och korpralen och gamle mr Sedley med sitt paraply gingo vid barnens sida.