Världsmarknaden/Kap 51

←  Kapitel 16

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket spelas en charad, som läsaren kan lösa eller icke

Kapitel 18  →

SJUTTONDE KAPITLET.
I vilket spelas en charad, som läsaren kan lösa eller icke.

Efter Beckys uppträdande på lord Steynes enskilda bjudningar voro denna estimabla dams anspråk på att räknas till den eleganta världen en gång för alla avgjorda, och några av de största och högsta dörrarna i huvudstaden öppnades för henne — dörrar så stora och så höga, att den käre läsaren och författaren härav aldrig kunde hoppas att få träda där inom. Följden av hennes besök hos lord Steyne var, att hans höghet fursten av Peterwardein begagnade tillfället till att förnya sin bekantskap med överste Crawley, då de den följande dagen sammanträffade på klubben, och komplimenterade mrs Crawley på promenaden i Hyde Park med en djup hälsning med hatten. Hon och hennes man blevo strax därpå bjudna till en av furstens små tillställningar i Levant House, som då innehades av hans höghet under dess noble ägares tillfälliga frånvaro från England. Hon sjöng efter middagen inför ett litet, men mycket valt sällskap, och markisen av Steyne var närvarande för att faderligt övervaka sin skyddslings framsteg.

I Levant House sammanträffade Becky med en av de finaste gentlemän och största ministrar, som Europa någonsin frambragt — hertigen de la Jabotieére, fransk ambassadör och således minister hos det franska majestätet. Jag tillstår, att jag riktigt sväller av stolthet, då dessa höga namn nedskrivas av min penna och då jag tänker på det lysande sällskap, i vilket min kära Becky rör sig. Hon blev en ständig gäst i franska ambassadhotellet, där ingen festlighet ansågs vara fullständig, såvida icke den charmanta madame Crawley var närvarande.

Herrar de Truffigny (av Périgordfamiljen) och Champignac, båda attachéer vid beskickningen, voro rentav betagna i den charmanta överstinnan, och båda förklarade, enligt sin nations vana, att de voro au mieux med den förtjusande madame Rawdon.

Jag betvivlar emellertid sannfärdigheten av denna uppgift. Champignac tyckte mycket om ekarté och spelade månget parti med översten om aftnarna, medan Becky sjöng för lord Steyne i rummet bredvid, och vad Truffigny beträffar, så är det en känd sak, att han icke vågade gå till Travellers klubb, där han var skyldig kyparna pengar, och om han icke hade haft ambassadhotellet, där han kunde intaga sina måltider, skulle denne hedervärde unge herre ha svävat i fara att svälta ihjäl. Jag betvivlar, säger jag, att Becky skulle ha valt någondera av dessa båda unga män till föremål för sin särskilda uppmärksamhet. De sprungo hennes ärenden, köpte handskar och blommor åt henne, skuldsatte sig för operaloger åt henne och gjorde sig älskvärda på tusende sätt. Och de talade engelska med tillbedjansvärd naivitet och till Beckys och lord Steynes ständiga nöje. Hon härmade den ena eller den andra mitt upp i ansiktet och komplimenterade honom för hans framsteg i engelskan med ett allvar, som aldrig förfelade att kittla hennes sarkastiske gamle beskyddares skrattmuskler. Truffigny gav Briggs en schal för att på detta sätt vinna Beckys förtrogna samt bad henne taga emot ett brev, vilket den enfaldiga gamla mön lämnade fram offentligt till den person, till vilken det var adresserat, och vars stil och sammansättning högeligen roade envar som läste det. Lord Steyne läste det, envar läste det, utom den hederlige Rawdon, för vilken det icke var nödvändigt att berätta någonting, som tilldrog sig i det lilla huset i May Fair.

Här mottog Becky snart icke blott de förnämsta utlänningarna, utan även några av de mest framstående av hennes egna landsmän och landsmaninnor — sådana som den höga och förnäma lady Fitz-Willis, den höga och förnäma lady Slowbore, den höga och förnäma lady Grissel Macbeth m. fl. Då grevinnan av Fitz-Willis tager en person under sitt beskydd, kan han eller hon vara lugn. De äro då höjda över allt tvivel. Icke för att lady Fitz-Willis är bättre än någon annan, eftersom hon tvärtom är en tämligen vissnad och urblekt personlighet, femtiosju år gammal och varken vacker eller rik eller underhållande, men detta oaktat är man överallt överens om att hon hör till den "allra bästa" societeten, varför de som umgås i hennes krets ävenledes räknas till de "allra bästa". Möjligen var det av gammalt groll mot lady Steyne (efter vars markisinnekrona hennes nåd, den tiden den unga Georgina Frederica, dotter till prinsens av Wales gunstling, greven av Portansherry, fordom hade strävat) som denna höga och förnäma dam behagade upptaga mrs Rawdon Crawley, visade henne en utsökt artighet inom den cirkel över vilken hon presiderade och icke blott uppmuntrade sin son (som hade fått sin plats genom lord Steynes bemedling) att besöka mrs Crawleys hus, utan även bjöd henne till sitt eget hus och talade med henne två gånger under middagens lopp på det mest offentliga och nedlåtande sätt. Detta viktiga faktum blev samma afton känt över hela London. Folk, som hade rynkat näsan åt mrs Crawley och talat illa om henne, blev nu tystat. Wenburn, kvickhuvudet och advokaten, lord Steynes högra hand, gick omkring överallt och prisade henne, några, som hittills hade tvekat, gingo henne nu till mötes och välkomnade henne. Kort sagt, hon erkändes tillhöra den "allra bästa" societeten. Men, mina kärälskliga läsare och bröder, avundens icke den stackars Becky i förtid — en sådan glans och ära som denna påstås vara flyktig. Det påstås allmänt, att man även i de allra finaste och högsta cirklarna icke är lyckligare än de stackare, som icke ens komma i beröring med periferien, och Becky, som kom mitt i modets och elegansens medelpunkt och såg den store George IV ansikte mot ansikte, har sedan bekänt, att även där var fåfänglighet.

Vi måste vara korta i vår skildring av denna del av hennes bana. Liksom jag icke kan beskriva frimureriets mysterier, ehuru jag har en skarpsinnig aning om att alltsammans endast är en humbug, så kan icke heller en oinvigd person åtaga sig att noggrant porträttera stora världen och torde därför göra bäst i att behålla sina omdömen och funderingar för sig själv.

Becky har under de efterföljande åren ofta talat om detta skede av sitt liv, då hon rörde sig inom Londons modevärlds förnämsta cirklar. Hennes framgång livade henne, uppblåste henne och tröttade henne slutligen. Till en början fanns det icke någon mera angenäm sysselsättning än att uppfinna och anskaffa (det senare ett arbete av icke ringa besvär och fyndighet för en person med mrs Rawdon Crawleys små tillgångar) — att anskaffa, säger jag, de vackraste nya dräkter och prydnader, att fara till fina middagar, där hon välkomnades av fint och förnämt folk, och att från de fina middagarna fara till fina soaréer, dit samma personer kommo som hon hade ätit middag med, som hon hade träffat den föregående aftonen och som hon skulle komma att träffa i morgon — de unga männen, utstyrda i otadliga toaletter, i de vackraste halsdukar, de nättaste, spegelglänsande stövlar och vita handskar — de äldre herrarna korpulenta, i frackar med blanka knappar, nobla, artiga och torra och prosaiska — de unga damerna blonda, blyga och klädda i ljusrött — mammorna stora och ståtliga, vackra, högtidliga och i diamanter. De talade engelska, icke dålig franska, såsom i romanerna. De talade om varandras hus, personer och familjer, alldeles som man hos Jones talar om Smiths. Beckys förra bekanta hatade och avundades henne, medan den stackars kvinnan själv gäspade i hemlighet. — Jag önskar att jag väl vore härifrån, tänkte hon för sig själv. Jag skulle hellre vilja vara en prästfru och undervisa barnen i söndagsskolan, eller en fanjunkares hustru och åka på trossvagnen. Ja, jag skulle tusen gånger hellre vilja bära paljetter och vidbyxor och dansa framför ett stånd på marknaden.

— Ni skulle min själ nog göra det väl, sade lord Steyne skrattande, ty hon brukade meddela den store mannen sin ledsnad och sina bekymmer på sitt vanliga okonstlade sätt, något som särdeles roade honom.

— Rawdon skulle bli en mycket präktig stallmästare — ty han kallas ju så, den där karlen i stora kragstövlar och uniform, som går omkring i cirkus och smäller med piskan? — Han är stor, korpulent och har en militärisk figur. Jag kommer ihåg, fortfor Becky tankfullt, att min far en gång lät mig se en representation på marknaden i Brookgreen, medan jag ännu var ett barn, och då jag kom hem, gjorde jag mig själv ett par styltor och dansade inne i ateljén till samtliga elevernas undran och förvåning.

— Jag skulle bra gärna velat se det, sade lord Steyne.

— Jag skulle gärna göra det nu, fortfor Becky. Hur lady Blinkey skulle spärra upp ögonen och hur lady Grizzel Macbeth skulle stirra! Men tyst! Pasta börjar sjunga!

Becky satte alltid en ära i att vara mycket artig emot de kvinnliga och manliga artister, som uppvaktade vid dessa aristokratiska tillställningar, och gick fram till dem borta i hörnen, där de sutto, och skakade hand med och log sött åt dem, så att alla människor sågo det. Hon var själv en artist, sade hon sant nog. Det låg någonting mycket uppriktigt och ödmjukt i det sätt, varpå hon erkände sitt ursprung, vilket retade eller avväpnade eller roade åskådarna, allteftersom det föll sig.

— Hur lugn och tvärsäker den där kvinnan är, sade den ene, och vilken stolt och självständig min hon tar på sig, då hon i stället borde sitta tyst och stilla och vara tacksam, om någon ville tala med henne! — Vilken hederlig och godmodig varelse hon är! sade en annan. — Vilken listig och kokett liten häxa! sade en tredje, och de hade sannolikt allasammans rätt, men Becky gick sin egen väg och förtrollade de artistiska herrarna och damerna, så att de sjöngo på hennes soaréer och gåvo henne lektioner för intet.

Ja, hon gav soaréer i sitt lilla hus vid Curzon Street. Många tjog vagnar med blänkande lyktor belamrade gatan, till stor förtret för n:r 100, där man icke fick sova för hamrandet på porten, och för n:r 102, där man icke kunde sova av avund. De gigantiska betjänterna, som följde med dessa ekipage, voro alltför stora för att kunna få rum i Beckys lilla kökskammare och inkvarterades därför i de angränsande värdshusen eller ölstugorna, där de sedan, då de behövdes, blevo hämtade från sina ölstånkor av särskilt anställda springpojkar. Några av Londons förnämsta eleganter trängdes och knuffades i de små trapporna, skrattande åt att finna sig där, och mången fläckfri, sträng dam av ton satt i den lilla salongen och lyssnade till de berömda sångarna och sångerskorna, vilka enligt sin vana sjöngo, som om de velat spräcka fönsterrutorna. Och dagen efter stod bland de fashionabla bjudningarna i "Morning Post" en notis av följande lydelse:

"I går hade översten och överstinnan Crawley ett utvalt sällskap till middag i sitt hus i May Fair. Deras excellenser fursten och furstinnan av Peterwardein, hans excellens Papoosh Pascha, den turkiske ambassadören (uppvaktad av Kibob Bey, beskickningens tolk), markisinnan av Steyne, greven av Southdown, sir Fox och lady Jane Crawley, mr Wagg etc. Efter middagen hade mrs Crawley en assemblé, vid vilken voro närvarande änkehertiginnan av Stilton, hertig de la Gruyére, markisinnan av Cheshire, markis Allessandro Strachino, greve de Brie, baron Schapzuger, chevalier Tosti, grevinnan av Slingstone, lady F. Macadam, generalmajoren och lady G. Macbeth och två av de unga damerna Macbeth, vicomt Roddington, sir Horace Fogey, den välborne Sands Bedwin, Bobbachy Bahawder" och ett etc., vilket läsaren kan ifylla bäst han behagar genom ett dussin täta petitrader.

I sitt umgänge med de stora visade vår unga vän samma öppenhet och uppriktighet, som utmärkte hennes förhållande till dem, som stodo lägre i livet. En afton, då Rebecka var borta i ett mycket fint och förnämt hus, stod hon och samtalade (kanske på ett nog mycket ögonfallande sätt) på franska språket med en berömd tenorsångare av denna nation, medan lady Grizzel Macbeth såg sig över axeln med en butter, halvt föraktfull blick på paret.

— Så väl ni talar franska! sade lady Grizzel, som själv talade detta språk med en skotsk brytning, som var högst egen att höra.

— Ja, jag bör väl känna språket, sade Becky blygsamt och slog ned ögonen. Jag har givit lektioner däri i en skola, och min mor var fransyska.

Lady Grizzel Macbeth besegrades av denna ödmjukhet och kände sig mildare stämd mot den lilla frun. Hon beklagade tidevarvets olycksaligt nivellerande tendenser, som släppte personer av alla klasser in i samma sällskap som de höga och förnäma, men medgav på samma gång, att åtminstone den nu ifrågavarande personen betedde sig väl och aldrig glömde sin ställning i livet. Lady Macbeth var i det hela taget en god och beskedlig varelse, välgörande mot de fattiga, stupid, otadlig och omisstänksam. Det är icke hennes fel, att hon anser sig bättre än ni och jag. Fållen på hennes förfäders kläder har blivit kysst i århundraden, och det torde väl vara sina tusen år sedan familjens store stamfader blev konung av Skottland.

Lady Steyne opponerade sig icke vidare mot Becky efter den där musikscenen och var kanske i det hela taget icke oblitt stämd mot henne. De yngre damerna av huset Gaunt blevo även tvungna att underkasta sig. En eller ett par gånger tussade de folk på henne, men dessa blevo alltid slagna. Den briljanta lady Stunnington inlät sig en gång i en skarp skärmytsling, men blev med. stor manspillan slagen på flykten av den oförskräckta lilla Becky. Då Becky någon gång blev anfallen, begagnade hon vanligen den krigslisten att antaga en blyg och naiv min, under vilket pansar hon var som allra farligast. Då hon var i detta lynne, kunde hon säga de mest elaka och bitande saker med den allra oskyldigaste och mest okonstlade min och bad alltid sedan helt fromt och beskedligt om ursäkt för de fel och misstag hon hade begått, så att alla människor skulle få riktigt klart för sig, vad det var hon hade sagt.

Mr Wagg, det ryktbara kvickhuvudet, en av lord Steynes parasiter och tallriksslickare, uppmanades av damerna att angripa henne, och sedan denne hedersman blinkat skalkaktigt åt sina beskyddarinnor och givit dem en vink, som om han velat säga: — Hör nu på, så ska ni få höra något lustigt! gjorde han en afton ett utfall mot Becky, som satt helt omisstänksam och åt sin middag. Den lilla frun, som även då hon blev plötsligt angripen aldrig var utan vapen, satte sig genast i försvarsställning, parerade anfallet och föll därpå i sin tur ut och gav sin motståndare en sådan stöt mitt i bröstet, att mr Wagg blev blodröd i ansiktet, varefter hon återvände till sin soppa med fullkomligt lugn och ett leende på läpparna. Waggs store beskyddare, som gav honom middagar och stundom lånade honom litet pengar och vars alla möjliga ärenden han uträttade, gav den olyckliga varelsen en så ursinnig blick, att han nästan sjönk under bordet och utbrast i tårar. Han kastade ömkligt bedjande blickar på mylord, som icke sade ett ord till honom under hela middagens lopp, och på damerna, som icke ville kännas vid honom. Slutligen fattade Becky själv medlidande med honom och sökte inleda honom i ett samtal. Han blev sedan icke på hela sex veckor en enda gång bjuden till middag, och Fiche, mylords förtrogne tjänare, vilken Wagg naturligtvis betydligt kurtiserade, fick order att säga honom, att om han någonsin vidare vågade yttra ett oartigt ord åt mrs Crawley eller göra henne till skottavla för sitt stupida skämt, skulle mylord lämna ut varenda en av hans reverser och låta lagen ha sin gång utan nåd och förskoning. Wagg grät inför Fiche och bad sin käre vän att lägga sig ut för honom. Han skrev ett poem till mrs R. C:s ära, vilket intogs i nästa nummer av "Harumscarum-Magasinet", för vilket han var huvudredaktör. Han sökte på allt sätt att ställa sig in med henne överallt, där han sammanträffade med henne, och kröp och svansade för Rawdon på klubben. Efter en tids förlopp fick han tillåtelse att åter visa sig i Gaunt House, och Becky var god mot honom, alltid road och aldrig ond.

Hans härlighets förste vesir och högst betrodde man (med ett säte i parlamentet och en plats vid middagsbordet), mr Wenham, var vida mera klok och politisk i sitt uppförande än mr Wagg. Hur mycket han än kände sig fallen för att hata alla parvenyer och uppkomlingar (mr Wenham var en trogen och orubblig anhängare av den gamla adeln och son till en liten kolhandlare i norra delen av England), visade denne markisens adjutant aldrig något slags fientlighet mot den nya favoriten, men förföljde henne med ett slags hemlig välvilja och en slug och vördnadsfull artighet, som vållade Becky större obehag än annat folks öppna fientligheter.

Hur Crawleys fick de pengar, som gingo åt till de fester, varmed de trakterade den fina världen, var ett mysterium, som gav anledning till mycket prat och skvaller och sannolikt gav en förhöjd smak åt dessa små tillställningar. Somliga personer försäkrade, att sir Fox Crawley gav sin bror ett vackert årligt underhåll; ifall så var, måste Beckys makt över baroneten verkligen ha varit utomordentligt stor och han betydligt ha förändrats med åren. Andra antydde, att Becky hade för vana att beskatta alla sin mans vänner på så sätt, att hon gick till den ena och berättade med tårar i ögonen, att en utmätning pågick i huset, eller föll på knä för en annan med förklaring, att hela familjen måste krypa i kurran eller begå självmord, såframt icke den eller den växeln bleve inlöst. Lord Southdown, sades det, hade genom dessa rörande scener blivit förmådd att betala ut många hundra pund. Unge Feltham vid dragonerna (son av firman Tiler och Feltham, hattmakare och furnissörer av munderingspersedlar), vilken Crawleys hade fört in i det fashionabla livet, nämndes även såsom ett av Beckys offer i penningväg. Vidare berättades det, att hon narrade pengar av enfaldigt folk under förevändning, att hon genom sina rekommendationer skulle skaffa dem någon förtroendepost eller anställning. Vem känner väl alla de historier, som gingo i svang om vår kära, oskyldiga lilla vän? Säkert är, att om hon hade haft alla de pengar, som hon sades ha tiggt eller lånat eller stulit, skulle hon kunnat äga ett kapital och leva hederligt i hela sitt liv, varemot — men vi få icke gå händelserna i förväg.

En obestridlig sanning är, att folk genom ekonomi och klok hushållning — genom att spara på kontanterna och knappast betala någon enda — kan, åtminstone för en tid, slå på stort med små tillgångar, och vår tro är, att Beckys mycket omtalade tillställningar (vilka till på köpet icke voro så särdeles många, trots allt vad som pratades) kostade denna dam föga mera än de vaxljus, som upplyste tak och väggar. Stillbrook och Drottningens Crawley försågo henne med vilt och frukt i överflöd. Lord Steynes källare stodo till hennes förfogande, och denne utmärkte mans famösa kockar övervakade hennes lilla kök eller skickade på mylords befallning dit de utsöktaste läckerheter från deras eget. Jag måste säga, att det är riktigt skamligt av världen att så där förtala en from och oskyldig varelse, såsom folk den tiden förtalade Becky, och jag varnar allmänheten för att tro en tiondel av de historier, som berättades om henne. Om varje person, som gör skulder och icke kan betala, skulle uteslutas ur sällskapslivet — om vi skulle kika in i vars och ens enskilda liv och beräkna deras inkomster och icke vilja kännas vid dem, ifall vi ogilla deras utgifter — tänk blott, vilken ohygglig öken och odräglig bostad skulle icke världsmarknaden då bliva! Vars och ens hand skulle höjas mot hans nästa i detta fall, och civilisationens välsignelser gå förlorade. Vi skulle ständigt gräla och förtala och undvika varandra. Våra hus skulle bliva förvandlade till dystra grottor, och vi skulle gå i trasor därför att vi icke frågade efter någon människa. Räntorna skulle falla. Inga kalas och glada fester skulle mera givas. Alla handlande skulle spela bankrutt. Vin, vaxljus, läckerheter, smink, krinoliner, diamanter, peruker, gammalt äkta porslin, dyra antikviteter, rid- och vagnshästar — kort sagt, alla livets behag och njutningar — skulle gå rakt åt fanders, om folk handlade enligt sina enfaldiga grundsatser och undveke dem, som de förtala och icke kunna med, varemot man med en liten smula barmhärtighet och inbördes överseende kan reda sig rätt bra. Vi kunna gärna tala hur illa som helst om en person och säga, att han är den störste ohängde skurk i världen — men är det väl sagt att vi vilja hänga honom för det? Nej, visst icke. Vi skaka hand med honom, då vi träffas. Om han har en god kock, förlåta vi honom och vänta att han skall göra detsamma med oss. På sådant sätt florerar handeln och civilisationen går framåt, freden bibehålles, nya dräkter behövas var vecka till nya assembléer, och sista årets fina vinskörd belönar den hederlige ägare, som odlade den ädla druvan.

På den tid varom vi skriva (ehuru den store George satt på tronen och damerna buro vida puffärmar och stora kammar, lika sköldpaddsspadar, i håret, i stället för de släta ärmar och älskliga blomsterkransar, som hu äro på modet) tror jag, att fint folks sätt i det hela taget icke var så särdeles olika det i våra dagar, och att deras nöjen och förströelser voro så tämligen lika nutidens. För oss, som stå utanför och över poliskonstaplarnas axlar stirra på de förtrollande skönheterna, då de fara till hovet eller på bal, kunna dessa måhända synas såsom varelser av överjordisk glans och i åtnjutande av utsökta fröjder, vilka vi aldrig kunna ernå. Det är för att trösta några av dessa misslynta varelser som vi berätta vår kära Rebeckas strider och vedermödor och triumfer och missräkningar, av vilka hon, såsom fallet är med alla personer av förtjänst, hade sin dryga andel.

Vid denna tid hade det trevliga nöjet att spela charader kommit till oss från Frankrike och var betydligt i svang i detta land, i det att det satte de många damer bland oss, som hade skönhet, i stånd att på ett fördelaktigt sätt visa sina behag och de färre, som hade gott huvud, att på ett fördelaktigt sätt visa sin kvickhet och klyftighet. Mylord blev uppmanad av Rebecka, som måhända trodde sig vara begåvad med ovannämnda egenskaper, att giva en fest i Gaunt House, vid vilken ett par av dessa små dramer skulle spelas — och vi bedja att få taga oss friheten att införa läsaren i denna lysande samling och göra det så mycket hellre, som det tyvärr kommer att bli en bland de allra sista av de fashionabla tillställningar, till vilka det blir vår lycka och förmån att få föra honom.

En del av det präktiga tavelgalleriet i Gaunt House var inrett till teater. Det hade varit använt på samma sätt då George III var kung, och man äger ännu kvar en tavla av markisen av Gaunt, med pudrat hår och hårpiskan omlindad med ett rött band, spelande Catos' roll i mr Addisons tragedi av samma namn. En eller ett par av de gamla antikviteterna drogos för tillfället fram ur sina skräprum, där de hade legat ostörda under en så lång tid, och fiffades upp för att begagnas vid nuvarande tillfälle.

Bedwin Sands, som då var en elegant dandy och resande i österlanden, var direktör för den teatraliska avdelningen av festen. En resande i österlanden var den tiden just icke någon vardagsmänniska, och den äventyrsälskande Bedwin, som hade givit ut sin kvartvolym och tillbragt några månader under tält i öknen, var en personlighet av icke ringa vikt. I hans utgivna bok såg man åtskilliga avbildningar av honom själv i olika österländska dräkter, och han reste omkring med en svart betjänt med ett allt annat än intagande yttre. Bedwin, hans kostymer och svarte betjänt hälsades i Gaunt House såsom särdeles värderika ackvisitioner.

Han öppnade den första charaden. En turkisk officer med en ofantlig fjäderbuske (janitscharerna antogos ännu finnas till, och fezen hade ännu icke trätt i stället för de rättrognas gamla majestätiska huvudbonad) låg på en divan och låtsade röka ur en lång turkisk pipa, i vilken emellertid, för damernas skull, endast en fint doftande "rökgubbe" tilläts att röka. Den turkiske dignitären gäspar och visar tecken till trötthet och sysslolöshet. Han klappar i händerna och nubiern Mesrour träder in, med bara armar, gyllene ben- och armringar, kroksabel och alla möjliga österländska prydnader — lång, mager och ohygglig att skåda. Han hälsar sin herre och Aga.

En ilning av bävan och förtjusning genomilar församlingen. Damerna viska med varandra. Den svarte slaven hade blivit skänkt åt Sands Bedwin av en egyptisk pascha i utbyte mot tre dussin flaskor maraschino. Han har sytt in en hel hop odalisker i säckar och kastat dem i Nilen.

— Säg åt slavhandlaren att han stiger in, säger den turkiske vällustingen med en viftning med handen. Mesrour för nu slavhandlaren inför sin herre, och med slavhandlaren följer ett beslöjat fruntimmer. Han lyfter upp slöjan. Hela församlingen brister ut i en högljudd applåd. Det är mrs Winkworth (före detta miss Absalon) med de vackra ögonen och det präktiga håret. Hon är klädd i en praktfull orientalisk dräkt. De svarta hårflätorna glänsa av otaliga juveler, och hennes klänning är översållad med guldpiastrar. Den avskyvärde mohammedanen uttrycker sin förtjusning över hennes skönhet. Hon faller på knä och ber honom låta henne få återvända till de berg, där hon blivit född och där hennes cirkassiske älskare ännu begråter sin Zuleikas frånvaro. Men inga böner kunna beveka den stenhårde Hassan. Han skrattar åt tanken på den cirkassiske brudgummen. Zuleika döljer ansiktet i händerna och sjunker ned i en ställning av den skönaste förtvivlan. Det tyckes icke finnas något hopp för henne — då Kislar Aga träder in.

Kislar Aga^[1] medför ett brev från sultanen. Hassan mottager den förfärliga firmanen och lägger den på sitt huvud. En spöklik blekhet utbreder sig över hans anletsdrag, medan en spöklik glädje lyser i negerns ansikte. Negern är åter Mesrour i en annan dräkt. — Nåd! nåd! ropar paschan, medan Kislar Aga med ett ohyggligt grin drager fram ett silkessnöre.

Förhänget skjutes för just som han skall till att använda det hemska vapnet. Hassan ropar inifrån: — De första två stavelserna! — och mrs Rawdon Crawley, som även skall spela i charaden, kommer fram och komplimenterar mrs Winkworth för den beundransvärda smaken och skönheten i hennes kostym.

Andra avdelningen av charaden börjar. Det är åter en österländsk scen. Hassan, klädd i en annan dräkt, står i en attityd bredvid Zuleika, som nu är fullkomligt försonad med honom. Kislar Aga har blivit en fredlig svart slav. Det är soluppgång i öknen, och turkarna vända sina huvuden åt öster och buga sig ned mot sanden. Som det icke finnes några dromedarer till hands, spelar musikkåren skämtsamt: "Kamelerna komma". Ett ofantligt egyptiskt huvud höjer sig på scenen. Det är ett musikaliskt huvud — och sjunger till de österländska resandes stora överraskning en komisk sång, författad av mr Wagg. De österländska resandena försvinna dansande från scenen, likt Papageno och den moriske kungen i Trollflöjten. — De två sista stavelserna! ropar huvudet.

Sista akten börjar. Denna gång ser man ett grekiskt tält. En högväxt, kraftfull man vilar där på en bädd. Över honom hänga hans hjälm och sköld. Han behöver dem icke mera. Troja har fallit, Iphigenia är offrad och Cassandra sitter i fängsligt förvar. Agamemnon (som är ingen annan än överste Crawley, vilken icke har någon aning om Trojas förstöring eller Cassandras tillfångatagande) sover i sitt rum i Argos. En lampa kastar den sovande krigarens slagskugga fladdrande på väggen — medan svärdet och skölden från Troja glittrade i dess sken. Man hör den hemska musiken i Don Juan, innan statyn träder in.

Ægisthus smyger sig in, blek och på tå. Vad är det för ett likblekt ansikte, som stirrar hemskt ut efter honom bakom den sömmade tapeten? Han höjer sin dolk för att giva den sovande dödshugget, medan denne vänder sig på sin bädd och öppnar sitt breda bröst, liksom för att mottaga hugget. Han kan emellertid icke mörda sin ädle sovande hövding. Clytemnestra smyger sig sakta in i rummet, likt en vålnad — hennes armar äro blottade och vita — det rödgula håret faller ned över hennes skuldror — hennes ansikte är dödsblekt — och hennes ögon glänsa med ett så hemskt leende, att åskådarna bäva då de se henne.

En darrning genomilar hela församlingen. Store Gud! det är mrs Rawdon Crawley! utropade någon.

Hon rycker föraktfullt dolken ur Ægisthus' hand och närmar sig sängen. Man ser vapnet glimma över hennes huvud i skenet från lampan — och så slocknar lampan, och allt blir mörkt.

Mörkret och den hemska scenen skrämde folk. Rebecka spelade sin roll så väl och med en så förfärlig sanning, att samtliga åhörarna sutto stumma, till dess lamporna i salen åter plötsligt flammade upp, då envar började att ropa bifall och klappa händerna. — Bravo! bravo! hördes gamle Steynes gälla röst över alla de övriga. Hon skulle, min själ, kunna vara i stånd att göra det! mumlade han mellan tänderna. De spelande inkallades av hela församlingen, som ropade: — Direktören! Clytemnestra! Agamemnon kunde icke visa sig i sin klassiska tunika, utan stod i bakgrunden med Ægisthus och de andra rollinnehavarna i det lilla skådespelet. Mr Bedwin Sands förde fram Zuleika och Clytemnestra. En hög person anhöll att bli presenterad för den förtjusantle Clytemnestra. — Haha! stack honom genom kroppen! Gifta om er med en annan, vasa? var den lämpliga anmärkning som fälldes av hans kungliga höghet.

— Mrs Rawdon Crawley var riktigt hjärtmördande i sin roll! sade lord Steyne. Rebecka skrattade, såg glad och skalkaktig ut och gjorde den täckaste lilla nigning man någonsin kunde se.

Tjänarna buro nu in brickor med talrika svalkande läckerheter, och de spelande försvunno för att göra sig i ordning till den nästa charadtablån.

De tre stavelserna i denna charad skulle framställas pantomimiskt, och framställningen försiggick på följande sätt:

Första stavelsen. Överste Crawley går med slokig hatt och stav och överrock samt med en lanterna, lånad från stallet, över scenen och ropar högt, som om han påmint invånarna om vad klockan var slagen. I ett fönster på nedre botten sitta två handelsresande och spela kort, över vilka de grundligt gäspa. Till dem inträder en person, som tycks vara borstaren (och som spelas av den välborne G. Ringwood, vilken roll denne unge herre spelade mästerligt), och tager av dem deras fotbeklädnader, därefter kommer huspigan (den högvälborne lord Southdown) med två ljus och en sängvärmare. Hon går upp i det övre rummet och värmer sängarna. Hon begagnar sängvärmaren som ett vapen, varmed hon avvärjer de båda herrarnas artigheter. Hon går. Herrarna taga på sig sina nattmössor och släppa ned rullgardinerna. Borstaren kommer ut och stänger luckorna till rummet på nedre botten. Därefter hör man honom regla och bomma till porten inifrån. Alla ljusen slockna. Musiken spelar: "Dormez, dormez, chers Amours." En röst bakom förhänget säger: — Den första stavelsen.

Andra stavelsen. Lamporna tända sig åter helt plötsligt. Musiken spelar den gamla arian. "Ah! quel plaisir d'être en voyage!" Det är samma scen. Mellan första och andra våningen på det framställda huset ser man en skylt, på vilken det Steyneska vapnet är målat. I rummet på nedre botten ser man en karl med en lång pappersremsa, vilken han lämnar en annan, som ser på den, skakar sin knutna näve, hotar och bedyrar att den är orimligt tilltagen. — Stalldräng, kör fram min gigg! ropar en annan ute i porten. Han klappar huspigan (den högvälborne lord Southdown) under hakan, och hon tyckes beklaga hans avresa, alldeles som Calypso gjorde med den där andra ryktbara resanden Ulysses. Borstaren (den välborne G. Ringwood) kommer in med en trälåda, innehållande silverflaskor och ropar: — Ölkrus! med en sådan humor och natursanning, att hela huset genskallar av applåder, och en bukett kastas till honom. Klatsch! klatsch! smälla piskor. Värd, huspiga och kypare rusa till porten, men just som någon distingerad gäst anländer, dragas förhängena för, och den osynlige regissören ropar: — Andra stavelsen.

— Jag skulle nästan tro att det är "hotell!" säger kapten Grigg vid gardet, och ett allmänt skratt belönar hans klyftighet. Han är icke heller just så synnerligt långt från det rätta.

Medan den tredje stavelsen förberedes, börjar musikkåren spela ett mischmasch av sjömanssånger — och någon händelse till sjöss skall till att försiggå. En klocka höres ringa just som förhänget drages undan. — Sätt av nu, gossar! ropar en röst. Folk tager farväl av varandra. Man pekar oroligt uppåt molnen, som representeras av en mörk gardin, och man nickar med huvudet med en förskräckt min. Lady Squeams (den högvälborne lord Southdown) med sin knähund, sina påsar och redikyler och sin man sätter sig ned och håller sig fast i några tåg. Det är tydligen ett skepp.

Kaptenen (överste Crawley) med trekantig hatt och en kikare kommer in, håller sin hatt kvar på huvudet och riktar sin kikare, medan skörten på hans rock flyga som för vinden. Då han släpper hatten för att begagna kikaren, flyger hatten av under väldiga applåder. Det blåser starkt. Musiken ljuder allt högre och mera gäll, matroserna gå med vacklande gång över scenen, som om skeppet vore i en starkt vaggande rörelse. Stewarten (den välborne G. Ringwood) går raglande förbi med sex bäcken i famnen. Han sätter ett av dem hastigt ned bredvid lord Squeams — lady Squeams nyper sin hund, som börjar tjuta ömkligt, sätter sin näsduk för munnen och rusar bort, liksom för att söka sin hytt. Musiken stegras till den vildaste höjd av stormig uppståndelse, och tredje stavelsen är slutad.

Det var en balett, Le Rossignol, i vilken Montessu och Noblet gjorde sig ryktbara den tiden, och vilken mr Wagg hade överflyttat till den engelska scenen i form av operett, i det han hade lämpat sina verser, vilka han hade stor talang att skriva, efter de vackra melodierna i baletten. Den var uppsatt i den gamla franska kostymen, och lille lord Southdown trädde nu fram, på ett förundransvärt sätt förklädd till en gammal gumma, som linkade omkring på scenen med en kryckkäpp.

Glada drillar hördes bakom scenen och återljödo från ett litet vackert hus av papp, betäckt med rosor och spaljéverk.

— Philomèle! Philomèle! ropar den gamla gumman, och Philomèle träder ut.

Ytterligare applåder — det är mrs Rawdon i puder och muscher, den mest förtjusande lilla markisinna man någonsin kan se.

Hon kommer in skrattande och gnolande och trippar omkring på scenen med all en teatralisk ungdoms oskuld. Hon gör en liten näpen nigning. Mamma säger: — Hur kommer det sig, kära barn, att du alltid skrattar och sjunger? och så stämmer hon upp:

Rosen på min balkong.

Min ros, som blommar nu så fager på balkongen,
var under vintern tom på blad och blott av längtan full.
Du frågar: vem har väckt den nu? Jo, fågelsången
och vårens friska vind och morgonsolens gull!

Och näktergalen, han, som drillar nu i skogen,
men var helt tyst, när snön svept jorden i sitt tvång,
du frågar varför nu han kvittrar glad och trogen:
Jo, solen, blomstrens mor, hon föder även sång.

Så fullgör en och var, med lydnad himlaboren,
sin plikt i tacksamhet, sitt värv i ljuvt behag.
Jag — mamma — kände ock hos mig en fläkt av våren,
och därför blomstrar nu och sjunger även jag.

Mellan stroferna i denna sång tycktes den godmodiga personage, som av sångerskan tilltalades som "mamma" och vars stora polisonger tittade fram under mössan, vara särdeles ivrig att få visa sin moderliga ömhet medelst flitigt omfamnande av den oskuldsfulla varelse, som spelade dotterns roll. Varje smekning mottogs med höga, bifallande skrattsalvor av den sympatetiska salongen. Efter dess slut (medan musiken spelade en symfoni, som om otaliga fåglar hade sjungit och kvittrat) hördes ett enstämmigt rop av dakapo! och applåder och buketter utan tal slösades på aftonens näktergal.^[2] Lord Steynes röst ljöd bifallande över alla de andra. Becky, näktergalen, tog upp de blommor han kastade till henne och tryckte dem till sitt hjärta med minen hos en fulländad skådespelare. Lord Steyne var utom sig av förtjusning, och hans gästers entusiasm harmonierade med hans egen.

Var var nu den sköna, svarthåriga houri, vars yttre företeelse i den första charaden hade väckt så stor förtjusning? Hon var dubbelt så vacker som Becky, men det briljanta i den senares uppträdande hade gjort, att hon helt och hållet måst träda i skuggan. Alla röster voro för mrs Crawley. Stephens, Caradori, Ronci de Begnis, folk jämförde henne med den ena eller den andra och kom överens om, sannolikt på goda skäl, att om hon hade blivit skådespelerska, skulle ingen ha överträffat henne på scenen. Hon hade uppnått sin höjdpunkt, hennes röst hördes glad och drillande över de stormande applåderna och steg lika högt och glatt som hennes segerfröjd.

Efter den teatraliska föreställningen gavs en bal, och alla trängde sig omkring Becky såsom aftonens stora attraktionspunkt. Den kungliga högheten förklarade med en ed, att hon var alldeles makalös och inlät sig i samtal med henne den ena gången efter den andra. Lilla Beckys hjärta svällde av stolthet och förtjusning över all denna ära och såg förmögenhet, rykte och en hög plats i modets värld framför sig i perspektiv. Lord Steyne var hennes slav, följde henne överallt, talade knappast med någon annan av sina gäster och visade henne den mest iögonfallande artighet och uppmärksamhet. Hon uppträdde fortfarande i sin markisinnekostym och dansade en menuett med monsieur de Truffigny, hertig de la Jabotières attaché, och hertigen själv, som kände alla det gamla hovets traditioner, förklarade att madame Crawley var värdig att ha varit en av Vestris' elever eller att ha uppträtt på hovet i Versailles. Endast en känsla av värdighet, gikten och den strängaste känsla av plikt och personlig uppoffring hindrade hans excellens från att själv dansa med henne, och han förklarade högt, att en dam, som kunde tala och dansa så som mrs Rawdon, var skapad att vara ambassadris vid vilket europeiskt hov som helst. Han kände sig tröstad först då han fick höra, att hon till börden var en halv fransyska. — Endast en landsmaninna, förklarade hans excellens, kunde ha utfört denna majestätiska dans på ett sådant sätt.

Därefter uppträdde hon i en vals med monsieur de Klingenspohr, furstens av Peterwardein kusin och attaché. Den förtjuste fursten, som hade mindre återhållsamhet än hans franska diplomatiska kollega, anhöll om att få taga sig en sväng med den förtjusande varelsen och virvade kring rummet med henne, ströende omkring sig diamanterna i hans stöveltofsar och husardolma, till dess hans höghet alldeles hade förlorat andan. Själve Papush Pascha skulle ha velat dansa med henne, om detta nöje hade varit sed i hans land. Sällskapet samlade sig omkring henne och applåderade lika vilt, som om hon varit en Noblet eller en Taglioni. Envar var förtjust, och ni kan lita på att även Becky själv var det. Hon gick förbi lady Stunnington med en föraktfull blick, hon beskyddade lady Gaunt och sin förvånade och förödmjukade svägerska och ekraserade alla sina rivaler i skönhet och behag. Vad beträffar stackars mrs Winkworth och hennes präktiga hår och stora ögon, var var väl hon nu? Hon hade alldeles försvunnit från tävlingsbanan. Hon skulle kunnat riva sitt långa hår och gråta sina stora ögon fördärvade, utan att det funnits en enda person, som givit akt på eller beklagat hennes nederlag.

Men den största triumfen av alla var ändå vid supén. Hon placerades vid det stora exklusiva bordet tillika med hans kungliga höghet och de övriga högförnäma gästerna. Hon serverades på guldtallrikar. Hon skulle, lik en annan Cleopatra, kunnat dricka smälta pärlor i sin champagne, och potentaten av Peterwardein skulle velat giva hälften av briljanterna i sin dolma för en vänlig blick ur dessa strålande ögon. Jabotière skrev hem till sin regering om henne. Damerna vid det andra bordet, som serverades endast på silver och märkte lord Steynes ständiga uppmärksamhet mot henne, bedyrade, att det var en oerhörd förbländning och en stor skymf mot damer av rang. Om sarkasmer hade kunnat döda, skulle lady Stunnington ha mördat henne på stället.

Rawdon Crawley kände sig helt nedstämd av dessa triumfer. De tycktes skilja hans hustru från honom mer än någonsin, och han tänkte med en känsla mycket lik smärta på hur ofantligt hon var honom överlägsen.

Då stunden för uppbrott var inne, följde henne en hel skara unga män ned till vagnen, efter vilken folket där utanför ropade, och ropet upprepades av fackelbärarna, som voro uppställda utanför de stora portarna till Gaunt House.

Mrs Rawdon Crawleys vagn, som kom fram till porten efter vederbörligt skrik och ropande, for rasslande över den upplysta gården och stannade vid trappan. Rawdon hjälpte sin hustru upp i vagnen, som körde bort. Mr Wenham hade föreslagit honom att promenera hem och bjöd översten förfriskningen av en cigarr.

De tände sina cigarrer vid en av de många fackelbärarnas facklor, och Rawdon vandrade framåt med sin vän Wenham. Två personer skilde sig nu från hopen och följde de båda herrarna, och då de hade gått några få tjog steg nedåt Gaunt Square, kom en av karlarna fram, rörde vid Rawdons axel och sade:

— Ursäkta, överste, jag skulle önska att ett ögonblick få tala enskilt med er.

Hans följeslagare uppgav en hög vissling, medan den andre talade, vid vilken signal en hyrvagn kom körande fram från den grupp, som var stationerad vid porten till Gaunt House — och adjutanten sprang fram och ställde sig framför överste Crawley.

Denne käcke officer insåg genast vad som hade hänt honom. Han var i exekutionsbetjänternas händer. Han ryggade tillbaka och stötte emot den person, som först hade tilltalat honom.

— Vi äro tre stycken, så att det inte är värt att söka gno undan, sade karlen bakom honom.

— Är det ni, Moss? sade översten; som tycktes känna igen den, som tilltalade honom. Hur mycket är det?

— Å, det är bara en obetydlighet, viskade mr Moss, rättsbiträde åt sheriffen i Middlesex. Det är bara hundrasextiosex pund, sex shillings och nio pence, enligt ansökan av mr Nathan.

— För Guds skull, låna mig hundra pund, Wenham, sade Rawdon, jag har sjuttio pund hemma.

— Jag har inte tio pund i hela mitt våld, sade mr Wenham. God natt, min hedersvän!

— God natt! sade Rawdon dystert. Och Wenham avlägsnade sig — och Rawdon Crawley slutade sin cigarr just som vagnen for fram under Temple Bar.

1. Överuppsyningsmannen över sultanens harem.
2. Av de båda här ovan omnämnda spelade charaderna är naturligtvis den första lätt att uttyda och torde knappast behöva sägas vara Agamemnon. Den andra är sammansatt av tre engelska ord: Night = natt, In (n) = värdshus och gale = storm, vilka tillsammans bilda ordet nightingale, näktergal.