Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 09
| ← Ett och annat om Finnarne. |
|
I Bogens Finnskog. → |
IX.
Ett besök i Sunne. Vandring i Gräsmarks socken. Inträde i Bogen.
Vandraren i öcknen kan ej känna mycket större fägnad öfver att bestiga den gröna oasen, än jag förnam, då jag, dagen efter afresan från Finnskogen, anlände till det vackra Sunne, i sjelfva hjertat af den beryktade Fryksdalen. Sunne är också i sanning en förtjusande bygd, — en vid, öppen dal, i hvars midt öfre Frykensjöarne gå fram — och mellan dessa och de omgifvande landthöjderna, än rika sädesfält, än saftiga ängsmarker, här öfvervuxna med löfskog, der beströdda med trefna landtgårdar. Och midt i denna dal, på föga afstånd från det sund, hvilket så angenämt förenar Öfre- och Mellan-Fryken, reser sig på en höjd Sunne kyrka, ett mera stort än vackert tempel. I dess närmaste onnejd, äfven vester om sundet, ligga talrika bostäder, och dessa så nära hvarandra, att det hela får något tycke af en köping eller by.
Men på sundets östra sida se vi ensam för sig en landtgård med rödmålade, anspråkslösa hus. Det är prostgården. Låtom oss gå dit. Från södra sidan af den branta kyrkbacken går en allé med åldriga, lummiga kronor framåt gården. Vi hålla oss der helst till höger på den jemna brädvandringen eller trottoiren, om ni så vill, och komma så snart till målet. Ja! Vi komma bestämdt snart dit; ty vi måste vara mycket nyfikna att se denna prostgård, Nu äro vi framme. Hvilken täck gårdsplan! Täta, mörkgröna häckar stå här höfligt på parad, medan mångskiftande blommor från sina rabatter bjuda ett mildt välkommen! Och hvad tycker du om posterna, som stå på vakt der framme vid stora farstubron — de ståtliga georginerna? — De äro ju magnifika. Men kom nu med till flygelbyggnaden längst fram till höger; der skola vi göra vårt inträde. Öppna här artigt dörren till venster i förstugan och stig in! — Vi befinna oss i en mindre kammare, hvarifrån vi se dörren öppen till ett större rum, ett veritabelt bibliothek, med bokhyllor från golf till tak, alla väggarne ikring. Vid ett stort skrifbord sitter derinne en man i grå nattrock och grånadt hår. Han lemnar genast sin plats och kommer oss lifligt till mötes. Och ehuru nyss sysselsatt med ett svårt tankearbete, har han i ett ögonblick helt och hållet försatt sig in i våra förhållanden; och allra minst låter han oss förstå, att vi kommit störande. Tvertom. Vi helsas på det förbindligaste välkomne, vi måste taga plats och vara hemmastadde. Vi befinna oss nemligen hos en af Sveriges mest bildade män — hos Anders Fryxell, häfdatecknaren.
I dennes familjkrets tillbragtes ett par veckor under en behaglig hvila; men sedan resenären långt in i Augusti månad häraf varit i åtnjutande, gick han ännu en gång att utbyta umgänget med civiliserade menniskor, mot det som halfvildarne i Finnskogen kunde bestå. Äfven Sunne pastorat har en finnbygd, nemligen i Gräsmarks socken, och ditåt styrdes alltså först kosan.
Hur skön var icke början af denna vandring! Fält och lundar i fullmogen fägring, — insjön, stilla och djup med lekande solstrålar på ytan, det glada allvarets bild, — landtgårdarne, vänligt inbjudande till gästvänskap — och slutligen, bortom all denna herrlighet, bergen, de blå, luftiga, med sina djerfva konturer hänvisande till högre regioner. ~ Skåda Jättekärnsklätten der längst i vester, huru stolt upphäfver den icke sin skarpa hjessa! Dit klättrade jag upp och såg den vida dalen med sjöar både i östan och vestan för mina fötter. Vid Fryken stod det gröna Byberget, gladt öfver sin yppiga flora, och norr om detta den af så många vettgiriga trampade Tossebergsklätten, en af Wermlands ansenligaste höjder.
Åtföljd af en i nejden hemmastadd ung man gick jag från Jättekärnsklätten vidare mot norr, i en vacker natur, och kom så in i en hög och tyst barrskog. Der öppnade sig snart ett litet fält till venster om vägen och dit gingo vi upp på den gröna, fasta vallen.
Bakom trädens yfviga grenar upptäcktes inom kort en säterbod, men denna för tillfället stängd. Några rop inåt skogen framkallade dock snart en ung jänta, lång i åminnelse och af ett ej obehagligt yttre. Denna tillfrågades om några förfriskningar på stället vore att tillgå, hvarpå en vänlig inbjudning straxt följde. Och vill ni hu veta hvad säterjäntan hade att bjuda på, så var det först och främst ett godt smörgåsbord, derefter mjölk ocb bär och slutligen det delikataste krusbärssylt. Vi läto oss också väl smaka, härtill animerade ej mindre af den vänliga värdinnan än af vår egen rätt pikanta aptit.
Från säterboden närmade vi oss åter stora landsvägen, der min följeslagare tog farväl och gick söderut, medan jag i rakt motsatt riktning fortsatte vandringen. Få minuter derefter delade sig plötsligen skogen, för att nu blott utgöra ramen till en ny landskapstafla — en riktigt täck och frisk vy. Från höjdsluttningen mot norr sågs nedom mig en öppen nejd, der en kyrka speglade sin hvita bild i en nätt insjö. Det lilla vattnet hette Udden, och kyrkan Gräsmark. Derikring lågo Uddehedens många bostäder med rätt hyggliga och småtrefliga fysionomier. Men i vester höjde sig Finnskogens bergland.
I Uddeheden kom jag in till en hvimmelkantig kyrkvärd, hvilken emedlertid beskedligt gick att visa mig kyrkans märkvärdigheter. Gräsmarks kyrka är ett af dessa gammalmodiga tempel, der man trott sig förhöja församlingens andakt genom att så åskådligt som möjligt framställa bilder ur himmel och helvete. Predikanten behöfver således här vid sina föredrag blott visa den eller den teckningen å vägg eller tak, så får den gapande allmogen klart för sig hvad som väntar den.
Altartaflan (af år 1753) har i nedre afdelningen Christus på korset, i den öfra, Frälsaren stående på jordklotet med en röd och hvit fana i handen, hufvudet omslutet af en strålgloria. Öfverst ser man en förgylld sol med ett Jehovah i hebreiska bokstäfver; å ömse sidor hvar sin mansfigur. Här ofvanom en qvinna med ringgloria, hållande ett stort kors i högra handen. Derefter vidtager takmålningen. Gud Fader synes här i blå luftig mantel, med venstra handen hållande ett klot och utsträckande den högra mot sonen, hvilken öfver ett blått draperi visar sin nakna bröstbild. Han håller i högra handen spiran, i den venstra ett gyllene kors. Ansigtsuttrycket är nästan lättsinnigt gladt. Båda dessa figurer ha tresidiga glorior och omgifvas af strålarne från en öfver altardisken anbragt sol med en dufva i midten. Den återstående delen af taket har till grund en blå himmel med lätta skyar. Der sväfva åtskilliga barn och qvinnogestalter, somliga nakna, somliga i blå, eller röda mantlar; flera i grupper förenade, andra deremot ensamma, några hållande i händerna kransar och buketter, några bärande sina blommor på hufvudet. De i grupper framställda hafva, i fyra särskilda rader, blifvit placerade på stolar och utstyrda i gula, blå och röda mantlar. Några par hålla händerna tillsammans, några vända dem liksom hotfullt knutna, mot hvarandra, likväl ständigt med den allra kärvänligaste min. All denna herrlighet delas genom regnbågen i två delar, och i midten af hvalfvet sitter der Gud Fader som domare med bok i venstra och spira i högra handen. En strålgloria omgifver hufvudet; öfra delen af kroppen är naken, den nedra gömmes i manteln, som nedfallit kring fötterna. Härifrån synas mot vester flera med basuner framsväfvande varelser. En af dessa med hjelmlik hufvudbonad påminner om Orleanska Jungfrun. I närheten häraf varsna vi åtskilliga ifrån söder mot norr framdansande grupper.
Vi befinna oss nu ända invid läktaren och äfven öfver den fortgå målningarne. Här har mästaren just öfverträffat sig sjelf. Först se vi en mängd ur skyar framtittande, vindögda, dumma och lättsinniga mans- och qvinnoansigten. Derefter komma tjocka, mörka moln. Det är helvetet, hvilket äfven, för säkerhetens skull, är behörigen försedt med galler. Genom detta synas flera osaliga på det kraftigaste anstränga sig, för att komma ut. Längre in i afgrunden ser man män draga qvinnor intill sig och i midten af taflan marteras de fördömda af flera vidunderliga gestalter, — en i bockskepnad, en med näbbformigt hufvud, hvita runda ögon, horn, drakvingar och svans. De flesta af de plågade se temligen dumma och likgiltiga ut, oaktadt både afgrundsandar och lågor omgifva dem. I ett par karl-ansigten är förtviflan dock rätt väl uttryckt.
Sjelfva läktaren, som är uppburen af sex fula pilastrar, har Jesus, Maria och lärjungarne i flera smärre taflor.
Predikstolen är sirad med till större delen förgyldt snidverk. Dess tak är med sina många ornamenter hotande tungt. En mängd englar med basuner stå der placerade och ofvanom dessa Christus, trampande på ormen. Frälsaren håller i handen en fana. Hufvudet med sin vidlyftiga strålgloria liknar en plumpt arbetad sol.
Å chorets södra sida finnes ett åldrigt altarskåp; Jungfru Maria står der med barnet; sex vingade englar deromkring. I alla hörnen sitta, i hvar sitt rum fyra (troligen) martyrbilder. Sjelfva skåpets dörr har flera besynnerliga och mycket urblekta målningar, der man bland annat har en bred madonna i blå kjol, hållande öfver knäet samma fullvuxna Christusbild, som å altarskåpet i Dalby kyrka är synlig.
Efter att i flera timmar hafva betraktat här beskrifne målningar och bilder, skiljdes jag utan synnerlig afsaknad från min kyrkvärd, hvilken till alla de förfrågningar, jag under vår sammanvaro gjort, ej mäktat bestå ett enda fullt redigt svar.
Från Gräsmarks kyrka gick färden mot nordvest genom en lätt bebyggd trakt, der jag likväl till slut var på väg att bli utan nattqvarter. Måste derföre omsider taga min tillflykt till Kymsbergs bruk, der jag blef vänligt emottagen. Kymsberg har ett skönt läge på en bergsluttning, hvilken temligen brant sänker sig mot den herrliga Kymenssjön, ett vatten, hvars namn antyder, att man der åter befinner sig i Finnarnes grannskap. Rundtom stränderna varsna vi äfven deras rökstugor — som vanligt på högsta bergspetsarne.
I tidigaste morgonstund begaf sig vandraren på besök i de trakter, hvilka norr om nyssnämnde sjö sträcka sig mot Jösse härad. Långnäs hette det första finnhemman, som der anträffades — ett ställe, beläget på en i Kymen utskjutande bergsudde. I en af härvarande bostäder samspråkades länge med en äldre qvinsperson, som var svårt lidande af någon ögonsjukdom. Hon hade för den fåfängt användt alla möjliga medel — till och med en klok gummas råd. En sådan sibylla fanns, eller hade nyss funnits, i det närbelägna Honkamak. Annika var dennas namn, och om henne hade Långnäsqvinnan åtskilligt att orda; bland annat hette det, att den kloka var ”styf att drömma”. När någon sjuk kom att rådfråga henne, mottog hon alltid af denne någon klädespersedel, den hon för natten lade under sitt hufvud. Följande morgon blef patienten underrättad om, huru hon fått ”farligheta”. Annika var också en gång i Långnäs, för den ögonsjukas räkning. Hon sof då på dennas hufvudkläde. Om morgonen sade hon sig ej ha drömt om annat än ”svarta säckar”, d. v. s. att den sjukas ögon skulle förblifva mörka. ”Gu’ vet hocken dä’ ä’ di ber te’ — om dä’ ä’ te’ Gud eller den andre”, anmärkte här den berättande. — Hon hade allt hört en och annan draga i tvifvelsmål Annikas trovärdighet — bland dessa äfven en qvinsperson från Bergslagen. Denna hade gjort ett besök i Honkamak, men kom högst missbelåten derifrån och sade sig för ingen del der vilja ligga qvar öfver natten. “Tocken käring ha’ ja’ aldrig sett;” — menade Bergslagsqvinnan — ”ho’ gissar sej allt fram i vahla.”
Utom den nyssnämnda Annika hade man från denna trakt också besökt en vidtberyktad klok gubbe ini Norrige, vise Knut i Gullbrandsdalen. ”Denne bruka’ aldrig trolla, utan nyttja’ liksom Guds ställning. Han bara strök på di sjuke å ba’ dem hoppas på Gud.” — Vise Knut var nu död.
Långnäs hette fordom "Råkärnsskogh” och lydde före 1666 under Helgeby i Sunne. Men nämnde år inköptes det för 20 R:dr Specie af sönerna till den första odlaren i denna nejd, Finnen Påvel. Handeln uppgjordes med herr Jonas Gyllenspetz, som på den tiden var egare af Helgeby, Om denne, hvilken var den förste af adliga ätten Gyllenspetz, visste man att berätta följande. Hans namn var ursprungligen endast Spets, och var han på den tiden med i ofred. Derunder hände sig, att när han en söndagsqväll stod och slipade sin värja, kom kungen till honom och sade: “I morgon blir det allvar utaf; låt se att du då brukar din värja, Spets!” — Dagen derpå slogos de; men om qvällen frågade kungen, hvar Spetsen var. Denne kom straxt fram, och då sade kungen:' ”Får jag nu se på din värja, hvad nytta du har gjort med henne!” — ”Dä ska’ han få!” svarade Spets och framräckte vapnet. Då var detta ännu fullt med blod. ”Jag ska’ förgylla spetsen åt dig, jag!” sade kungen då; och så blef den tappre kallad Gyllenspetz.
Men folket i Långnäs vände samtalet äfven till yngre minnen, och kom så in på kapitlet om sin Gottlund. Här, liksom i norra Finnskogen, hade denne under sitt besök uppträdt beväpnad med bössa och sabel samt åtföljd af tre hundar. ”Gottlund var allt en konstnär” — hette det. ”Ibland hade han vagn och åkte i; men bäst det var, gaf han sig utaf den å kutta’ opp i backarne å’ såg. När han ibland mälte sig på något ställe, satte han der ner de två hundarne; den tredje tog han alltid med sig, när han gick öfver höjderna å’ glåmma!”
Bortom Långnäs besöktes ett nytt finnhemman, Timbonäs, der man har att fröjda sig åt den skönaste utsigt. Hela Kymensjön med sina pittoreska vikar ligger här utbredd för åskådaren. Gent öfver fjärden ser han Gunnarskogsbygden, en starkt sluttande landthöjd med gröna betesmarker och lador, sätror, småskog, fallråg, och allra öfverst bostäderna på fria bergspetsar.
I Timbonäs tog jag in hos en familj, der mannen var svensk, men hustrun dotter af en zigenare och en finska. Här beställdes middag, och ehuru berättaren redan förut ett par gånger dukat upp en sådan för läsaren, kan han likväl ej afhålla sig från att äfven nu göra det. (Det kostar ju så litet.)
I utbyte mot den qvalmiga rökstugan förde man mig här upp på ett loft i ett särskildt litet ”herrberge”, och der blef en stor kista uppdukad; — ett fat mjölk, en tallrik hallon och en kaka ”halmbröd”, det sednare till ena hälften tillredt af korn, råg och hafra, till den andra af råghalm, utgjorde hela anrättningen. En mindre kista framdrogs som stol, och nu bad man mig sitta ned. Medan jag härefter lät mig väl smaka, kastades då och då en blick kring sjelfva rummet, der jag satt. På stänger i taket hängde här en mängd korgar med torkade aborrar, strumpor och andra småsaker uti; men å väggar och golf sågos väfskedar, ullsaxar, tunnor, stickkorgar, fyllda med trasor och andra lösören, bobiner ("vinner") och spinnrockar m. m. m. m. Intet af allt detta förmådde dock rubba min aptit. Luften var för öfrigt rätt sval och sund häruppe, och stora "torkflugor" surrade gladt kring den dinerades öron — en lämplig taffelmusik på detta rum.
En middag på ett af dessa fattiga ställen blir kanske ofta lika dyr, som en måltid på ett af städernas hoteller; ty der armodet genom så många trasor tittar fram, behöfvas ej få tolfskillingssedlar att hölja bristerna med. I Timbonäs tycktes verkligen stor fattigdom råda. Man nyttjade der oftast nödbröd. Som det tycktes, var lurendrejeri här ett hufvudsakligt näringsfång. Jag afgick från stället, åtföljd af en ung fältjägare, som öfver trassliga vindfällen förde mig in på en ny anlaggd väg, en väg så ny, att man här och der ännu arbetade på densamma. När denna blir fullfärdig, kan man skäligen beqvämt åka ända till Norrska gränsen.
Här uppnåddes snart en liten sjö, Lille-Tvellen, der jag vid stranden såg ett slags sämre farkoster, kallade "mönnpråmar”. Dessa voro rätt och slätt hopfogade af ett par urholkade stockar och roddes med en enda spadlik åra. Något längre bort kom Store-Tvellen — och mellan båda sjöarne svängde sig nu vägen hastigt fram öfver en bro — och derefter tätt utmed Store-Tveliens södra strand. Till venster sågs här en vacker, grön höjd, och åt höger låg den täcka sjön, krusad af en lätt vind. I sin mönnpråm gungade der en fiskargosse mellan hvita "sjörosor". För öfrigt var här alldeles folktomt och tyst på alla håll. Sådant var inträder i det beryktade Jösse härad och Bogens Finnskog.