Waverley/Kap 22
| ← 21. Höfdingens syster |
|
23. Waverley fortfar att vistas på Glennaquoich → |
TJUGUANDRA KAPITLET.
Högländsk diktkonst.
Sedan de första helsningarna egt rum, sade Fergus till sin syster: »min bästa Flora, innan jag återvänder till våra förfäders barbariska plägseder, måste jag underrätta dig, att kapten Waverley är en dyrkare af den celtiska sångmön, och detta kanske ej minst derför, att han ej förstår ett ord af hennes tungomål. Jag har sagt honom, att du är en utmärkt öfversättarinna af högländsk poesi, och att Mac-Murrough beundrar dina öfversättningar af hans sånger, af samma skäl, som kapten Waverley beundrar deras original — emedan han inte begriper dem. Vill du derför ha den godheten att på engelska uppläsa eller recitera den ofantliga rad med namn, som Mac-Murrough hopsatt på gaeliska. Jag vill våga mitt lif emot en orrfjäder, att du är försedd med en öfversättning; ty jag vet, att du får taga del i alla bardens rådslag och är bekant med hans sånger, långt innan han låter höra dem i salen.»
»Hur kan du säga så, Fergus? Du vet, huru föga dessa verser kunna intressera en engelsk främling, äfven om jag skulle kunna öfversätta dem så, som du påstår.»
»Ja, de intressera mig lika litet, sköna dam. I dag har er gemensamma komposition — ty jag påstår, att du har en del deri — kostat mig den sista silfverbägaren i hela slottet, och som jag förmodar, kommer den att kosta mig något annat, nästa gång jag håller cour plénière, i fall singmön då kommer öfver Mac-Murrough; ty du känner vårt ordspråk: när höfdingens hand upphör att gifva, stelnar bardens anda i hans mun. — Jag önskar, det vore så väl; det gifves tre ting, som äro onyttiga för en vår tids högländare: ett svärd, som han ej får draga, en bard, som besjunger bragder, hvilka han ej vågar efterlikna, och en stor getskinnspung, utan en louisd'or att stoppa uti den.»
»Nå, broder, efter du förråder mina hemligheter, kan du ej vänta, att jag skall bevara dina. — Jag försäkrar er, kapten Waverley, att Fergus är för stolt att utbyta sitt svärd emot en marskalkstaf; att han anser Mac-Murrough för en vida större skald än Homer och inte vill afstå sin getskinnspung för alla de louisd'orer, den kunde innehålla.»
»Bra taladt, Flora; slag för slag, som Conan sade till djefvulen. Tala nu ni båda om barder och poesi, om också inte om penningpungar och claymorer, medan jag går tillbaka för att visa Ivors stams senatorer de slutliga hedersbevisningarna.» Med dessa ord lemnade han rummet.
Samtalet fortsattes mellan Flora och Waverley; ty två välklädda flickor, hvilkas befattning tycktes vara midt emellan sällskapsdamer och tjenarinnor, deltogo ej deri. De voro båda rätt vackra; men deras täckhet tjenade blott som folium för deras herskarinnas skönhet och behag. Samtalet följde den vändning, som höfdingen gifvit det, och Waverley blef lika road som öfverraskad af de upplysningar, Flora gaf honom rörande den celtiska poesien.
»Uppläsandet», sade hon, »af skaldestycken, som förtälja hjeltarnes bedrifter, älskandes klagan och krigande stammars strider, utgör i högländerna det förnämsta nöjet vid brasan om vinteraftnarne. Några af dessa poem uppgifvas vara ganska gamla och skulle tvifvelsutan väcka ett stort och allmänt uppseende, om de blefve öfversatta på något af det civiliserade Europas språk. Andra äro af nyare ursprung och författade af de familjebarder, hvilka de utmärktare och mäktigare höfdingarne bibehålla såsom sina stammars skalder och häfdatecknare. Dessa sistnämnda skaldestycken äro naturligtvis af mycket olika förtjenst, och mycket af deras doft måste försvinna vid en öfversättning eller gå förloradt för dem, som ej sympatisera med skaldens känslor.»
»Och er bard, hvars utgjutelser syntes frambringa en sådan verkan på denna dagens sällskap, räknas han till bergstraktens favoritskalder?»
>Det var en kinkig fråga. Han står i högt anseende bland sina landsmän, och ni får ej begära, att jag skall förringa det.»
»Men sången tycktes lifva alla dessa krigare, miss Mac-Ivor, både unga och gamla.»
»Sången var föga annat än en förteckning på de högländska clanernas namn jemte deras utmärkande egenheter och innehöll dessutom en uppmaning till åhörarne att ihogkomma och söka likna förfädrens bragder.»
»Och har jag orätt i min gissning, huru besynnerlig den än kan tyckas, att det var någon hänsyftning på mig i de verser, som upplästes?»
»Ni har en snabb iakttagelseförmåga, kapten Waverley, som i detta fall ej bedragit er. Det gaeliska språket, som är mycket vokalrikt, är särdeles passande för improviserad poesi, och en bard underlåter sällan att öka intrycket af en öfvertänkt sång genom inflickandet af några verser, som kunna föranledas af de omständigheter, hvilka äro förknippade med uppläsningen.»
»Jag ville gifva min bästa häst för att få veta, hvad en högländsk bard kunde ha att säga om en så ovärdig sydländing som jag.»
»Det skall ej ens behöfva kosta er ett hår ur hans man. — Una, mavourneen!» — Hon sade härvid några. ord till en af de unga flickorna, som genast neg och trippade ut ur rummet. — »Jag har skickat Una för att fråga barden, hvilka uttryck han begagnade, och sedan eger ni att befalla öfver min skicklighet såsom tolk.»
Una återkom inom några minuter och upprepade några rader på gaeliska för sin matmor. Flora syntes betänka. sig ett ögonblick och vände sig derefter, lätt rodnande, till Waverley. »Det är mig omöjligt att tillfredsställa er nyfikenhet, kapten Waverley, utan att blotta min egen förmätenhet. Om ni vill låta mig några ögonblick tänka efter, skall jag försöka att inympa meningen af dessa rader på en af mig påbörjad, högst ofullkomlig öfversättning af en del utaf originalet. Tebordets pligter tyckas vara slutade, och som aftonen är vacker, skall Una visa er vägen till ett af mina favoritställen, och Cathleen och jag skola råka er der.»
Sedan Una fått föreskrifter på sitt modersmål, förde hon Waverley ur rummet på en annan väg, än han inkommit dit. På afstånd hörde han höfdingens sal ännu genljuda af säckpipornas klang och gästernas högljudda bifallsrop. Sedan de genom en bakport utkommit i fria luften, gingo de ett litet stycke uppför den smala, vilda, ödsliga dalen, i hvilken huset låg, i det de följde loppet af strömmen, som slingrade sig genom den samma. På ett ställe ungefär en fjerdedels mil bortom slottet förenade sig de båda bäckarna, som bildade den lilla strömmen. Den större af dessa flöt genom en lång, ofruktbar dal, som utan någon synbar förändring eller höjning sträckte sig så långt de berg, hvilka bildade dess gränser, tilläto ögat att skåda; men den andra, som upprann på bergen till venster om dalgången, tycktes framkomma ur en mycket smal och mörk öppning emellan två höga klippor. Dessa bäckar voro äfven olika till sin karaktär. Den större hade ett lugnt och till och med vresigt lopp, i det dess vatten vred sig i djupa hvirflar eller slumrade i mörkblå gölar, medan den mindres rörelser voro snabba och våldsamma, och skummande och larmande, lik en ur sitt fängelse undsluppen vansinnig, störtade den utför branterna.
Det var utmed loppet af sistnämnda ström, som Waverley alldeles som en forntida riddare fördes af sin tysta ledsagarinna, den vackra högländska flickan. En smal gångstig, som på flere ställen blifvit banad för Floras beqvämlighet, förde honom genom ett landskap af helt olika slag, än det han nyss lemnat. Omkring slottet var allting kalt, ofruktbart och ödsligt, men saknade vildhet i sjelfva sin ödslighet; men denna så närbelägna dal tycktes leda till sjelfva romantikens land. Klipporna antogo tusen sällsamma och vexlande former. På en punkt framstälde en väldig berghäll sin jettelika massa, liksom ville den förbjuda vandraren att framtränga vidare, och det var först, då han kom ända till dess fot, som Waverley varseblef den oförmodade och tvära vändning, hvarmed gångstigen svängde sig omkring det fruktansvärda hindret. På ett annat ställe nalkades de från båda sidor af klyftan utskjutande klipporna så nära hvarandra, att tvenne tvärsöfver lagda och med torf betäckta tallar bildade ett slags enkel brygga på åtminstone hundrafemtio fots höjd. Den hade inga ledstänger och var blott tre fot bred. Medan Waverley betraktade denna farliga öfvergång, hvilken lik ett smalt, mörkt streck korsade den lilla del af den blå himmelen, som ej bortskymdes af de från båda sidor utskjutande klipporna, var det med en känsla af fasa han varseblef Flora och hennes följeslagerska, liksom invånare från en annan verld, stående midt i luften på denna bräckliga bro. Hon stannade, då hon varseblef honom nedanför, och hviftade med näsduken åt honom med en behaglig ledighet, som kom honom att rysa. Den svindlande känsla, som hennes belägenhet förorsakade honom, satte honom ur stånd att besvara helsningen, och han hade aldrig i sitt lif känt sig mera lättad, än då den sköna uppenbarelsen gick öfver den farliga höjd, der hon med så mycken likgiltighet tycktes befinna sig, och försvann på andra sidan.
Sedan han gått framåt några alnar och ej längre såg bryggan, som han varseblifvit med så mycken förskräckelse, började gångstigen snabt höja sig från åkanten, och dalen vidgade sig på samma gång till en skogig amfiteater, kransad med björkar, unga ekar och hasselbuskar jemte en och annan enstaka idegran. Klipporna drogo sig nu tillbaka, men visade likväl sina gråa, skrofliga hjessor bland skogsdungarna. Ännu högre upp reste sig bergshöjder och spetsar, än kala, än beklädda med skog, än afrundade och purpurfärgade af ljung, och än splittrade till klintar och hällar. Stigen, som under en hundra famnar förlorat bäcken ur sigte, förde vid en tvär krökning Waverley plötsligt till ett romantiskt vattenfall, hvilket ej var så märkvärdigt för sin höjd eller sin vattenmängd, som för de sköna omgifningar, hvilka gjorde stället intagande. Efter ett brutet fall af omkring tjugu fots höjd, emottogs strömmen i en stor, naturlig bassin, fyld ända till brädden med vatten, hvilket, der bubblorna efter fallet lagt sig, var så utmärkt klart, att ögat kunde urskilja hvarje kiselsten på botten, ehuru den var af betydligt djup. Hvirflande rundtomkring denna dam, letade bäcken sig en väg öfver en sönderfallen del af kanten och bildade ett nytt fall, som tycktes störta sig i en riktig afgrund, hvarefter den nedanför slingrade sig fram mellan glatta, mörka stenblock, hvilka den i mansåldrar slipat; derpå vandrade den sorlande utför dalen och bildade samma ström, hvars lopp Edward nyss följt. Bräddarne omkring denna romantiska bassin voro af en motsvarande skönhet; men det var en skönhet af ett strängt, befallande slag, liksom färdig att öfvergå till det storartade. De gräsbevuxna stränderna voro afbrutna af stora klippblock och prydda med träd och buskar, af hvilka några blifvit planterade enligt Floras anvisning, men så varsamt, att de ökade omgifningens behag utan att förminska dess romantiska vildhet.
Här fann Waverley Flora, som lik en af dessa älskliga gestalter, som pryda Poussins landskap, betraktade vattenfallet. Två steg bakom henne stod Cathleen, hållande en liten skotsk harpa, hvars bruk Flora lärt af Rory Dall, en af de sista harpspelarne i vestra högländerna. Solen, som nu sänkte sig emot vestern, gaf en rik och omvexlande färg åt alla de föremål, som omgåfvo Waverley, och tycktes förläna en öfverjordisk glans åt Floras uttrycksfulla, mörka ögon, på samma gång den upphöjde skärheten af hennes blomstrande hy och skänkte ökad värdighet och behag åt hennes sköna gestalt. Edward tyckte sig aldrig, äfven i sina vildaste drömmar, hafva sett en varelse af en så sällsynt intagande älskvärdhet. Ställets vilda skönhet, som liksom genom ett trollslag framträdt för honom, stegrade de känslor af förtjusning och vördnad, hvarmed han nalkades henne, liksom hon varit en af Boiardos eller Ariostos sköna förtrollerskor, på hvars vink hela den omgifvande scenen tycktes hafva blifvit förvandlad till ett eden i sjelfva ödemarken.
Liksom hvarje vackert fruntimmer, var Flora medveten af sin makt och smickrad af dess verkningar, hvilka hon lätt kunde märka af den unge krigarens vördnadsfulla, men förvirrade tilltal. Men som hon egde ett utmärkt förstånd, tillskref hon det romantiska sceneriet och andra tillfälliga omständigheter en stor del i de känslor, hvaraf Waverley tydligt syntes intagen, och obekant med de svärmiska och för intryck känsliga egenheterna i hans karaktär, ansåg hon hans hyllning såsom den flyktiga gärd, hvilken äfven en mindre intagande qvinna kunnat vänta sig i en dylik belägenhet. Hon gick derför lugnt förut och visade vägen till en plats, hvilken låg på ett sådant afstånd från vattenfallet, att dettas brus snarare skulle ackompagnera än öfverrösta ljuden af hennes röst och hennes harpa, och sättande sig på ett mossbelupet klippstycke, tog hon instrumentet från Cathleen.
»Jag har besvärat er att gå till denna plats, kapten Waverley, både derför att jag trodde landskapet skulle intressera er, och emedan en högländsk sång skulle förlora ännu mer genom min ofullkomliga öfversättning, om jag skulle föredraga den utan dess egendomligt vilda omgifning. För att tala på mitt lands poetiska språk, är den celtiska sångmöns boning i töcknet på de undangömda och ensliga kullarne, och hennes stämma förnimmes i bergsströmmens brus. Den, som söker vinna henne, måste mer älska den kala klippan än den fruktbara dalen och ödemarkens enslighet mer än gästabudssalens festlighet.»
Få skulle kunnat höra denna älskvärda qvinna afgifva en sådan förklaring, med en röst, hvars harmoni ökades genom det rörande uttrycket i tonen, utan att utropa, att den sångmö, hon åkallade, aldrig kunde finna en mera passande representant än hon sjelf; men ehuru denna tanke trängde sig på Waverleys själ, egde han ej mod att yttra den. Den sällsamma känsla af romantisk förtjusning, hvarmed han lyssnade till de första tonerna, hon aflockade sitt instrument, gränsade nästan till en känsla af plåga. Han skulle ej för hela verlden velat lemna sin plats vid hennes sida, och likväl längtade han nästan efter ensamheten för att i ro kunna reda och undersöka de förvirrade känslor, som nu bestormade hans bröst.
Flora hade utbytt bardens afmätta och entoniga recitativ mot en upphöjd och ovanlig högländsk melodi, som i forna dagar varit en stridssång. Några oregelbundna ackorder inledde ett preludium af mild och egendomlig ton, som lyckligt harmonierade med det aflägsna vattenfallet och aftonvindens sakta sus i grenarne af en asp, som lutade sig öfver den plats, der den vackra harpspelerskan satt. Följande verser kunna gifva blott en svag föreställning om den känsla, hvarmed de, sålunda sjungna och ackompagnerade, åhördes af Waverley:
Dyster natt det är i dalen, dimmor tätt kring berget stå,
Men de gaelers tunga dvala är långt dystrare ändå.
Ned den sänktes öfver landet — så en främling har befalt —
Hvarje hand är nu förlamad, hvarje hjerta isadt, kallt.
Blod ej färgar klingan mera, rostig är den, o, hvad skam!
Skölden och det skarpa svärdet höljas nu af stoft och dam.
Om på berget, om i dalen ljuder någon gång ett skott,
Gäller det de snabba rådjur eller vingad orre blott.
Och om våra barder skulle qväda fädrens pris en gång,
Blygs man höra deras stämma, slag blir lön för deras sång.
Tystna derför, harpa! Tystne hvarje ton från strängens gull,
Som oss manar till att minnas flyktad tid, af ära full.
Dock, de dystra, mörka stunder, nattens stunder, redan fly,
Och kring våra berg ånyo morgonrodna'n skön ses gry.
Glendales höga spetsar täckas rundt omkring af strålars krans,
Och Glenfinnans strömmar dansa, glittrande i ljusets glans[1].
Ädle, dyre Moray, länge flyktig från ditt fosterland,
Res nu ditt standar ånyo, stänkt af morgonrodna'ns brand,
Låt det fladdra, låt det bredas ut af nordanvinden här,
Liksom solens sista stråle, då den vilda storm är när.
Söner utaf tappra hjeltar, då han nalkas, denna dag,
Säg, behöfver väl den gamle väcka er med harpans slag?
Aldrig fädrens öga skådat denna morgongrynings glöd,
Att den ej hvar höfding manat upp till seger eller död.
I, som stammen från de drottar, som på eder blicka ner,
Höfdingar utaf clan Ranald, Glengarry och Sleat, hell er!
Som tre strömmar, hvilka brusa ned ifrån ett snöfjells topp,
Störten eder så, förenta, öfver fiendernas tropp!
Äkte son utaf sir Evan, Lochiel, ryktets loford värd,
Kasta skölden öfver skuldran, feja blankt ditt goda svärd!
Vilde Keppoch, stöt i hornet, väldigt skalla må dess ljud,
Coryarrick, fjerrbeläget, höre klangen af dess bud!
Kenneths stränge son, du Kintails höfding, låt din fana få,
Lik den lätta hjort, der skådas, käckt mot vilda stormen gå![2]
Må clan Gilleans ätt, som alltid oförfärad var och fri,
Glenlivat ej glömma, aldrig glömma Harlaw och Dundee!
Gråa Fingons clan, hvars kämpar aldrig striden ryggen vändt,
Clan, som heliga martyrer till den höga himmeln sändt,
Slut dig till den tappre Rorris vidt och bredt berömda stam,
Fatten manligt åran, skjuten lång galeja kraftigt fram!
Hur skall Mac-Shimei ej glädjas, när uppå sitt gråa hår
Deras höfding mössan, prydd med ideqvistar, fästa får!
Alpine, gräsligt förorättad, mordhemsökta stam, Glencoe,
Nn med hämdens dystra härrop fienden till möte gå!
Vildsvinsdödar'n Dermids söner, träden upp som tappra män,
Callum Mores, den ädles, trohet visen nu på nytt igen!
Och Mac-Neil från öar sköna, Moy från skummig sjö, i tid
Vaknen upp till frihet, ära, vaknen upp till hämdens strid!
Här afbröts sången af en stor vindhund, som kom
springande uppför dalen och hoppade upp på Flora,
hvilken han öfverhopade med sina olägliga smekningar. Vid
en aflägsen hvissling vände han om och satte af igen med
en pils hastighet nedåt stigen. »Det var Fergus' trogne
följeslagare, kapten Waverley, och detta är hans signal.
Han älskar endast den muntra poesien och kommer just
i rättan tid för att afbryta mitt stamregister, som en af
era näsvisa engelska poeter kallar
Vår högborna tiggarflock utan skor.»
Waverley yttrade sin ledsnad öfver afbrottet.
»Ack, ni kan inte ana, hur mycket ni förlorat! Barden har, sin pligt likmätigt, egnat tre långa verser åt Vich Ian Vohr, uppräknande alla hans stora egenskaper, ej till förglömmandes att han är en uppmuntrare af harpspelaren och barden — en gifvare af frikostiga gåfvor. Dessutom skulle ni fått höra en praktisk förmaning till den ljuslockige främlingen, som bor i det land, der gräset ständigt är grönt — ryttaren på den glänsande gångaren, hvars färg är som korpens och hvars gnäggning liknar örnens skri före striden. Denne tappre ryttare besvärjes på det ömmaste att ihogkomma, att hans förfäder voro lika utmärkta genom sin konungskhet som sitt mod. — Allt detta har ni gått miste om; men efter som er nyfikenhet ej är tillfredsstäld, tror jag, att jag, i följd af det aflägsna ljudet af min brors hvissling, har tid att sjunga slutverserna, innan han kommer för att skratta åt min öfversättning.»
Vaknen upp på era kullar, vaknen på den gröna ön,
Tappre männer ifrån berget, ifrån fjärden, dalen, sjön!
Hornet skallar — men till jagten kallar icke mer dess ljud,
Hör säckpipan! men den bjuder icke mer till gästabud.
Nu de mana oss till segern eller ock till manlig död;
Berg och hed af fanor fladdra, färgade i solens glöd.
Oss de mana fatta dolken, skölden och vårt trogna svärd,
Framåt gå trots hvarje fara, som oss hotar på vår färd.
Må hvar höfdings klinga blifva stark, som Fingals klinga var,
Och uti hans ådror flamma samma eld, som hjelten bar!
Utländskt ok vi skola krossa, såsom fädren förr en gång,
Eller liksom fädren falla. Hellre dö än lida tvång!