Waverley/Kap 30
TRETTIONDE KAPITLET.
Visar att förlusten af en hästsko kan vara ett allvarsamt missöde.
Waverleys hållning och utseende, men framför allt innehållet af hans börs och den likgiltighet, hvarmed han tycktes anse det, ingaf hans följeslagare en viss vördnad och afskräckte honom från att göra något försök att inlåta sig i samtal. Hans egna betraktelser voro dessutom upptagna af åtskilliga gissningar och af vissa dermed sammanhängande egennyttiga planer. De resande färdades derför framåt under tystnad, tills denna afbröts af Waverleys ledsagare med tillkännagifvande, att hans klippare förlorat en framsko. »Ers nåd betraktar det tvifvelsutan som sin pligt att påsätta den samma?» tillade han.
Detta var hvad juristerna kalla en snärjande fråga och beräknad att utforska, huruvida Waverley var hugad att underkasta sig små prejerier. »Min skyldighet att påsätta er hästsko, skurk?» utbrast Waverley, som misstog sig på värdens mening.
»Ja visst», svarade mr Cruickshanks; »fast inte just något sådant vilkor var betingadt, så kan man väl inte begära, att jag skall ersätta de missöden, det stackars djuret kan råka ut för, medan det är i ers nåds tjenst. — Likväl, om ers nåd» —
»Jaså, ni menar, att jag skall betala hofslagaren; men hvar skola vi få tag på en sådan?»
Glad öfver att finna, att ingen invändning gjordes å hans tillfällige herres sida, försäkrade mr Cruickshanks, att Cairnvreckan, den by, dit de nu strax skulle komma, var nog lycklig att ega en utmärkt klensmed; »men som han är en professor[1], vill han ej på sabbaten slå i en söm åt någon menniska, så vida det ej är i yttersta nödfall, och då begär han alltid sex pence för hvarje sko». Den i talarens tanke vigtigaste delen af denna underrättelse gjorde ett högst obetydligt intryck på åhöraren, som endast undrade för sig sjelf, hvilken fakultet denne professor tillhörde, emedan han ej visste, att detta ord brukades för att utmärka en person, som gjorde anspråk på ovanlig helighet i lära och lefverne.
Då de inkommo i byn Cairnvreckan, varseblefvo de snart smedens hus. Som det tillika var värdshus, hade det två våningar och reste stolt sitt skifferbelagda tak öfver de omgifvande halmbetäckta kojorna. Den angränsarde smedjan antydde intet af denna sabbatslika tystnad och stillhet, som Ebenezer till följd af sin väns helighet förutspått. Tvärtom klingade hammaren, genljöd städet, stönade bälgarna, och hela Vulkans verkstad tycktes vara i full verksamhet. Ej heller var arbetet af en landtlig och fredlig natur. Smeden sjelf, hvilken, som hans skylt antydde, benämndes John Mucklewrath, var jemte två medhjelpare ifrigt sysselsatt att laga och upputsa gamla musköter, pistoler och svärd, som uti krigisk oordning lågo strödda rundtomkring hans verkstad. Det öppna skjulet, hvilket innehöll smedjan, var uppfyldt med personer, som kommo och gingo, liksom om de erforo och meddelade vigtiga nyheter, och en enda blick på byinvånarne, som brådskande gingo öfver gatan eller med upplyfta ögon och händer stodo församlade i grupper, tillkännagaf, att någon utomordentlig underrättelse upprörde den medborgerliga andan hos Cairnvreckans menighet. »Här vankas nyheter», sade värden på Ljusastaken, i det han utan krus dref sin snipiga fysionomi och sin utmagrade kamp midt in i hopen, »här vankas nyheter, och med Guds hjelp skall jag snart skaffa mig reda derpå.»
Waverley, som bättre kunde styra sin nyfikenhet, steg af sin häst och lemnade den åt en sysslolös pojke, som stod bredvid. Det härrörde kanske från hans blyghet som barn, att han kände motvilja för att vända sig till en främling, till och med för att erhålla en tillfällig upplysning, utan att först hafva betraktat hans fysionomi och hans yttre. Medan han såg sig omkring för att utvälja den person, med hvilken han helst skulle vilja tala, befriade det omgifvande sorlet honom till en del ifrån besväret att göra några förfrågningar. Namnen på Lochiel, Clanronald, Glengarry och andra utmärkta höfdingar, bland hvilka Vich Ian Vohr ofta nämndes, voro lika förtroliga i deras mun som hvardagstermer, och af den allmänt uttryckta förskräckelsen slöt han lätt, att höfdingarnes nedtågande till låglandet, i spetsen för deras väpnade stammar, antingen redan egt rum eller befarades skola inträffa i hvarje ögonblick.
Innan Waverley hann fråga om de närmare omständigheterna, knuffade en stor, groflemmad, ful, omkring fyratio års qvinna sig fram genom hopen. Det föreföll, som om kläderna blifvit kastade på henne med en hötjufva, hennes kinder glödde som skarlakan, der de ej voro nedsmorda med sot, och hon höll högt upp i luften ett två års gammalt barn, hvilket hon svängde i sina armar, i det hon, utan att bry sig om dess jemmerskrik, med full hals sjöng:
»Charlie är min älskling, min älskling, min älskling,
Charlie är min älskling,
Den unge riddersman!»
»Hör ni, hvem som kommer öfver er nu, ert usla whigpack? Hör ni, hvem som kommer för att göra slut på ert skräfvel?
Föga vet ni, hvem komma skall,
Föga vet ni, hvem komma skall,
Alla de vilda Macraws komma.»
Cairnvreckans Vulkan, som igenkände sin Venus i denna jubilerande bacchant, betraktade henne med en bister och hotande uppsyn, medan några af byns äldste skyndade att lägga sig emellan. »Tyst, grannmor; är detta en tid eller en dag att sjunga era galna slagdängor? — en tid, då vredenes vin oblandadt gjutes i förtrytelsens käril, och en dag, då landet borde afgifva vittnesbörd mot påfvedöme och biskopsdöme, mot qväkare och independenter, mot erastianism och antinomianism samt alla kyrkans öfriga villfarelser.»
»Det kommer sig alltsammans af era whig-åsigter», genmälte amazonen, »och af er presbyterianism, ni stubböriga, himlande bondlurkar! Hvad tro ni gossarne med koltarna bry sig om era synoder och era kyrkoråd, er kyrkoplikt och er skampall? Må den onde ta den sistnämnda! Mången ärligare qvinna har stått på den, än någon enda, som bröstar sig vid sidan af den förnämsta whig i landet. Jag sjelf —»
John Mucklewrath, som fruktade, att hon skulle börja ingå i personligheter, trädde här emellan med sin äktenskapliga myndighet. »Gå hem och drag för fan i våld, att jag så må säga, och sätt på gröten till i afton.»
»Och du, din gamle narr», svarade hans hulda maka, i det hennes vrede, som dittills flödat öfver hela församlingen, nu med ens våldsamt drefs i sin naturliga kanal, »du står der och hamrar på karbiner åt narrar, som aldrig komma att knäppa af dem på en högländare, i stället för att förtjena bröd åt din familj och sko hästen åt den här vackre unge herrn, som nyss kommit norr-ifrån! Jag vill gå i god för, att han är ingen af era gudsnådliga kung Georgs anhängare, utan allraminst en tapper Gordon.»
Hopens ögon riktades nu på Waverley, som begagnade tillfället att bedja smeden att så fort som möjligt sko hans följeslagares bäst, emedan han önskade skyndsamt fortsätta sin resa — ty han hade hört nog för att inse, att det vore farligt för honom att länge dröja på detta ställe. Smedens ögon hvilade på honom med en blick af missnöje och misstanke, som ej förminskades af den ifver, hvarmed hans hustru understödde Waverleys anhållan. »Hör du ej, hvad den hygglige unge herrn säger, din försupna odoga?»
»Och hvad kan ni heta, sir?» sade Mucklewrath.
»Det kan göra er det samma, min vän, blott jag betalar er för ert arbete.»
»Men det kan vara af vigt för staten, sir», svarade en gammal förpaktare, som luktade starkt af bränvin ock torfrök; »och jag fruktar, att vi måste uppehålla er resa, tills ni fått tala med lairden.»
»Ni lära säkert komma att finna det både svårt och farligt att qvarhålla mig», sade Waverley högdraget, »så framt ni ej kunna framvisa vederbörlig befallning dertill.»
En tvekan uppstod och det hviskades bland hopen: »sekreteraren Murray — lord Lewis Gordon — kanske prinsen sjelf?» Sådana voro de gissningar, som gingo ibland dem, och deras benägenhet att förhindra Waverleys afresa tillväxte synbart. Han försökte att i godo få dem att afstå från sin föresats, men hans frivilliga bundsförvandt, mrs Mucklewrath, afbröt och öfverröstade hans föreställningar, i det hon tog hans parti under häftiga skymford, hvilka skrefvos på Edwards räkning af dem, som blefvo föremål derför. »Ni vilja hindra en herre, som är prinsens vän?» Ty äfven hon hade antagit den allmänna åsigten om Waverley. »Jag trotsar er att röra honom»; härvid utbredde hon sina långa, starka fingrar, försedda med klor, som en gam skulle kunnat afundas henne. »Jag skall skrifva de tio budorden i ansigtet på den första slyngel, som vågar röra honom med ett finger.»
»Gå hem, grannmor», sade den förutnämnde förpaktaren; »det vore bättre, ni skötte om er mans barn, än döfvade oss här med ert larm.»
»Hans barn?» genmälte amazonen, i det hon med ett grin af outsägligt förakt betraktade sin man; »hans barn!
O, att du vore död, käre man,
Och låge i din graf, käre man,
Min enkefrihet jag då skänkte försann
Åt en dugtig höglandsman.»
Denna visa, som väckte ett qväfdt skratt bland den yngre delen af åhörarne, öfverväldigade helt och hållet den begabbade smedens tålamod. »Fan i mig, om jag inte ränner den här heta stången ner i halsen på henne», skrek han i ursinnigt raseri, i det han ryckte en stång från härden och säkert skulle verkstält sin hotelse, om han ej blifvit återhållen af en del bland hopen, medan de öfriga sökte bortföra den grälsjuka qvinnan ur hans åsyn.
Waverley tänkte på att förfoga sig undan i förvirringen; men hans häst var ingenstädes synlig.
Slutligen varseblef han på något afstånd sin trogne följeslagare Ebenezer, hvilken, så snart han märkt den vändning, sakerna höllo på att taga, hade fört båda hästarne ur trängseln. Sittande på den ena, medan han höll den andra vid tygeln, besvarade han Waverleys högljudda och upprepade rop efter sin häst, med: »nej, nej! om ni inte är någon vän af kyrka och kung och qvarhålles som en sådan person, så måste ni inför de ärliga männen i landet stå till rätta för kontraktsbrott; och jag behåller hästen och kappsäcken för skada och omkostnader, emedan min häst och jag förlora morgondagens dagsverke, utom denna dagens aftonsångspredikan».
Skuffad och trängd på alla sidor af pöbeln, förlorade Edward slutligen tålamodet; hvarje ögonblick väntande att blifva utsatt för handgripligt våld, beslöt han att försöka skrämma dem och framtog en fickpistol, hvarmed han å ena sidan hotade att skjuta hvar och en, som vågade hindra honom, och å den andra lät förstå, att Ebenezer skulle undergå en dylik dom, om han med hästarne rörde sig ur fläcken. Den vise Partridge säger, att en man med en pistol är jemngod med hundra obeväpnade, emedan, ehuru han blott kan skjuta en af hopen, ingen kan veta, om ej han sjelf torde blifva denne olycklige. Cairnvreckans församlade menighet skulle derför säkert lemnat rum, ej heller skulle Ebenezer, hvars naturliga blekhet fått en innu starkare likfärg, vågat annat än hörsamma en sålunda understödd befallning, om ej byns Vulkan, som var angelägen om att låta det raseri, som hans maka uppväckt, utbryta på något värdigare föremål och ej var missnöjd att finna ett sådant i Waverley, så häftigt rusat med den eldröda jernstången emot honom, att Edward till sjelfförsvar måste aflossa sin pistol. Den olycklige föll, och medan Edward, betagen af en naturlig fasa öfver tilldragelsen, hvarken hade sinnesnärvaro nog att draga sitt svärd eller sin återstående pistol, kastade pöbelhopen sig öfver honom och höll på att gå våldsamt till väga mot honom, då ankomsten af en vördnadsvärd prestman, församlingens pastor, hejdade deras raseri.
Denne värdige man — som ej var någon Goukthrapple eller Rentowel — bibehöll sitt anseende hos menigheten, ehuru han predikade kristendomens sedelära lika väl som dess abstrakta trossatser, och var högaktad af de högre stånden, fastän han ej smickrade deras spekulativa villfarelser genom att förvandla evangelii predikstol till en skola för hednisk moral. Kanske är det till följd af denna blandning af tro och praxis i hans lära, som jag aldrig varit i stånd att upptäcka, om han tillhörde det strängare eller hofsammare partiet inom kyrkan, oaktadt hans minne bildat ett slags epok i Cairnvreckans häfder, så att församlingsboarna för att beteckna, hvad som inträffade för sextio år sedan, ännu säga, att det hände i den goda pastor Mortons tid.
Mr Morton hade blifvit uppskrämd af pistolskottet och det tillväxande larmet omkring smedjan. Sedan han tillsagt de kringstående att qvarhålla Waverley, men att afhålla sig från hvarje våldsamhet emot honom, vändes hans första uppmärksamhet på Mucklewrath, öfver hvars kropp hans hustru i ett plötsligt uppkommet anfall af ånger tjöt, grät och slet sitt svarta okammade hår; hon var i ett tillstånd, som nästan gränsade till vansinne. Då man upplyfte smeden, var den första upptäckten, att han var lefvande, och den andra, att han säkert komme att lefva lika länge, som om han aldrig i sitt lif hört knallen af en pistol. Han hade likväl kommit undan med knapp nöd; ty kulan hade snuddat förbi hans hufvud och döfvat honom ett ögonblick eller två, hvilken dvala ytterligare förlängts af skrämseln och sinnesrörelsen. Han uppreste sig nu för att fordra hämd på Waverley och öfvertalades med svårighet att ingå på Mortons förslag, att den resande skulle föras inför lairden, som var fredsdomare, och öfverlemnas till hans förfogande. De öfriga närvarande samtyckte enhälligt till den föreslagna åtgärden, och till och med mrs Mucklewrath, som börjat hemta sig från sina hysteriska anfall, sade i en jemrande ton, att hon ej hade någonting emot hvad pastorn föreslog; han var för god för sin syssla, och hon hoppades att en vacker dag få se honom med en prydlig biskopskåpa på ryggen, hvilket var en mycket anständigare anblick än deras prestkappor, det kunde hon då säga för visst.
- ↑ Bekännare.