Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 01
|
Kapitel 2 → |
FÖRSTA KAPITLET.
Salongen på Hollywell var ett trefligt rum alla årstider — trefligt om sommaren, då den solvarma, doftmättade luften från trädgården fritt inströmmade genom fönster och dörrar, men knappast mindre trefligt nu i november, då man fick nöja sig med bladväxternas grönska, drifhusblommornas doft och det röda skenet från brasan i spisen.
I rummet befunno sig för ögonblicket blott två personer. Vid det stora bordet midt på golfvet satt en ung flicka med sin akvarellmålning, och på soffan nära eldstaden låg hennes något äldre bror, omgifven af böcker och tidskrifter och med ett par kryckor bredvid sig.
Båda sågo upp med ett leende till hälsning, då en lång och ståtlig ung man inträdde genom dörren.
»Välkommen, Philip!»
»Tack, Laura. Hur står det till, Charles? Glad att se dig nere igen. Du är alltså bättre?»
»Inte anmärkningsvärdt», ljöd svaret i trött ton.
»Du har kommit till fots?» sade Laura.
»Ja. Hvar är farbror? Jag var inne på posten och fick med mig ett bref till honom, som tycks vara från Redclyffe, sir Guy Morvilles egendom, ni vet.»
»Den gamle sir Guy! Hvad kan han vilja pappa?»
»Vet du inte», sade Philip, »att farbror är utsedd till förmyndare åt gossen, gamle sir Guys sonson?»
»Jaså? Nej, det har jag inte hört.»
»Jo», fortfor Philip, »när sir Guy så ifrigt bad min far åtaga sig förmynderskapet, sade han tvärt nej, såvida han icke skulle få dela ansvaret med farbror. Och när nu min far är död, är farbror ensam om det, då sir Guy dör. Jag undrar just, om inte något har händt vid Redclyffe; detta är bestämdt inte sir Guys stil.»
»Du får väl styra din nyfikenhet», sade Charles, ifall du icke vill göra dig besvär med att gå ut och leta reda på pappa; han är ute på ägorna och fyller med stort nit inspektorens plats.»
»Du må tro, Philip», sade Laura, »att du gjort mera godt än du vet af genom att öfvertyga pappa om Jenkins’ oärlighet. Frånsedt det goda i att icke längre bli bestulen, har han ett oändligt nöje af att själf se till arbetet.»
Philip smålog och kom närmare bordet, där hon satt.
»Känner du igen det här stället?» sade hon och såg upp på honom.
»Stylehurst — ja verkligen! Hvar har du fått skissen från?»
»Ur mammas album; din syster lär ha ritat den.»
»Det blir ganska likt, men kyrktornet har du gjort alltför smalt, och det där trädet — kan du inte ändra det? Det är en ask.»
»Är det? Jag har tagit det för en alm.»
»Och bestämdt borde träden i förgrunden vara grönare, så att de framträdde mera. Det där är så likt toppen af South Moor, om den bara såge litet mer aflägsen ut.»
Hon började genast med ändringarna, medan Philip stod och såg på med en skugga af vemod öfver sina drag.
Plötsligt hördes en röst utanför dörren:
»Laura! Är du där? Öppna, så skall du få se på något.»
Philip öppnade, och in kom en hög kamelia; den bärandes leende ansikte och glänsande ljusa lockar tittade fram bakom de mörkgröna bladen.
»Tack. Å, var det du, Philip? Nej, du får inte ta den; jag vill själf visa Charlie min blomma.»
»Du gör ett fasligt väsen af den där enda blomman», sade Charles.
»Se bara, så mycket knoppar!» Hon satte krukan bredvid hans soffa. »Och se riktigt på blomman — så regelbunden och så rent hvit! Jag är inte litet stolt öfver den, ty det är den allra första, och vi få ingen mer på ett par veckor; den skall också till trädgårdsutställningen. Trädgårdsmästaren ville knappt låta mig bära den hit in, fast jag själf har skött den hela tiden.»
»Se så, Amy», sade Philip, då alla beundrat blomman, »nu måste du låta mig lyfta upp den åt dig; den är alldeles för tung för dig!»
»Akta dig bara», ropade hon — men det var för sent; den enda hvita blomman stötte mot kanten af Charles’ lilla bord och knäcktes tvärt af.
»Å Amy, så ledsamt! Förlåt mig! Hur gick det egentligen till?»
»Det gör ingenting», sade hon; »den håller sig länge i vatten.»
En sådan otur — och den skulle ju till trädgårdsutställningen!»
»Du får göra dina ursäkter för Sam», sade Amy; »han kommer att ta det hårdare än jag. Min stackars blomma hade nog fått frysa på utställningen och aldrig blifvit sig lik mera.»
Hennes ton var glädtig; men Charles, som såg hennes ansikte i spegeln, förrådde henne med orden: »’I smyg hon torkar tåren …’»
»När man har ett skötebarn …» genmälde hon skrattande, och innan något mer hann sägas, inträdde en medelålders herre, liten och magerlagd, med friskt, väderbitet, godlynt ansikte, grå polisonger, lifliga ögon och brådskande, obeslutsamma rörelser. Han hälsade med mycken hjärtlighet på Philip, som gaf honom brefvet.
»Aha! Nå, nu få vi se. Inte är det sir Guys egen stil. Hvad kan nu stå på? Å! Död så hastigt!
»Död — hvem? Inte sir Guy Morville?»
»Jo, af slag — stackars gamle man.»
Han gick till dörren, öppnade den och ropade uppåt trappan:
»Mamma, mamma! Vill du titta hit ett litet tag!»
Kallelsen hörsammades af en högväxt, vacker fru, och bakom henne kom smygande med rädda steg, som om hon icke vetat hur långt hon tordes gå, en elfva års flicka, hvilkens lilla uppnästa ansikte var prägladt af liflig nyfikenhet. Hon sprang bort till Amabel, hvilken, fast hon skakade på hufvudet och hotade med fingret, dock smålog och tog den lillas hand, medan hon lyssnade till faderns ord.
»Hör på, mamma? En sådan sorglig händelse! Sir Guy Morville har helt plötsligt aflidit.»
»Å! Ja, stackars gamle man, jag tror inte, att någon kunde ha ångrat sig djupare och lidit bittrare än han. Hvem är det som skrifver?»
»Det är hans sonson, stackars gosse. Jag kan knappast läsa brefvet.» Och i det han höll det en half aln ifrån sig, så att alla kunde se de få oregelbundna raderna, skrifna med kraftig handstil men tydligen i stor brådska och sinnesrörelse, läste han högt följande:
- »Gode Herr Edmonstone!
Min käre farfar dog vid sextiden i morse. Han fick ett slaganfall i går och talade sedan aldrig mera, fastän han en kortare stund tycktes känna igen mig. Vi hoppas, att han icke hade svåra plågor. Vår förvaltare, Markham, ordnar med allt. Vi ha tänkt oss, att begrafningen skulle bli om tisdag, och jag hoppas Ni har tillfälle att komma hit till dess. Om jag visste min släkting Philip Morvilles adress, skulle jag skrifva till honom, men nu får jag bedja Er tala om detta för honom. Förlåt, att jag skrifver så oläsligt, men jag vet knappast hvad jag skrifver.
Högaktningsfullt
Guy Morville.»
»Stackars gosse sade Philip. »Han skrifver ju mycket snällt.»
»Så synd om honom att vara alldeles ensam där borta!» sade fru Edmonstone.
»Ja, det är för sorgligt», sade hennes man. »Jag måste resa dit genast. Eller hvad tycker du, Philip?»
»Det tycker jag visst. Kanske bör jag följa med. Det skulle vara i sin ordning, och jag vill inte gärna brista i aktning mot den stackars gamle mannen.»
»Mycket rätt, mycket rätt», sade herr Edmonstone. »Det är alldeles som det skall vara. Mot oss har han ju alltid varit mycket förekommande, och du är ju närmaste arftagaren efter den här gossen.»
Lilla Charlotte hoppade till och såg med stora ögon på Amabel. Philip svarade:
»Det är ju ingenting att tänka på; men efter han och jag nu äro de enda kvarlefvande af de två grenarna af Morvilleska släkten, skall det inte bli mitt fel, om inte osämjan dör ut.»
»Och jordas i glömska, så blir det ännu högtidligare», insköt Charles, hvaråt Amabel kom i så hjärtligt skratt, att hon måste gömma ansiktet mot sin lilla systers axel. Charlotte skrattade också — oklokt nog, ty det ådrog henne uppmärksamhet. Hennes far smålog och sade halft förebrående: »Jaså, du är här, lilla nyfiken-i-en-strut?» Och vid moderns fråga: »Charlotte, hvad har du här att göra?» smög hon sig tillbaka till sina läxor med ytterst snopen uppsyn, utan att ens ha den tillfredsställelsen att höra moderns medlidsamma: »Stackars liten!»
»Hur gammal kan han vara?» frågade herr Edmonstone, återgående till det förra samtalsämnet.
»Som Laura — sjutton och ett halft år», sade hans fru. »Kommer du inte ihåg, att min bror talade om hvilket duktigt barn hon var i jämförelse den lille arfvingen till Redcelyffe?»
»Nu har han vuxit upp till en frisk och hurtig pojke», sade Philip.
»Vi få väl lof att ta honom hit», sade herr Edmonstone. »Eller hvad säger du, Philip?»
»Jo visst; det vore nog det allra bästa för honom. Hans farfars död kom i läglig tid, hvad honom beträffar; den stackars gamle mannen hade en sådan fasa för att Guy skulle göra något snedsprång, att han höll honom strängare, än som gärna kunde vara nyttigt för hans lifliga lynne.»
»Ja, jag vet det nog», instämde herr Edmonstone.
»Och att skicka honom direkt till universitetet och dess frestelser efter den ensamhet och den stränga disciplin, han varit van vid, skulle kanske vara ett vågadt experiment.»
»Tala inte om det», sade herr Edmonstone och slog ifrån sig med händerna. »Vi få ställa så godt vi kunna för honom, för jag skall ha honom om hand, tills han blir tjugufem år. Farfadern ville inte, att han skulle få tillträda egendomen förr. Om vi kunna hålla honom ifrån att skena öfver skaklarna, så är allt godt och väl; hvarom icke, så kan ingen hjälpa det.»
»Pappa har ansvaret ensam», sade Charles.
»Ja, tyvärr. Om din far bara hade lefvat, Philip, så skulle jag varit kvitt allt bekymmer. Det är inte så litet, minsann», fortfor han med mera viktig än bekymrad min; »den där stora Redclyffska egendomen är inte så alldeles lättskött, för att nu inte tala om pojken själf. Om allt skall läggas på mig, så är det inte mitt fel. Nu får jag lof att gå och ordna med folket, om jag skall resa dit bort i morgon. Vill du följa med, Philip?»
»Tack, men jag måste snart gå», svarade Philip. Det blir nödvändigt att begära permission. Men jag skulle först vilja veta, hur dags vi skola resa.»
Sedan man öfverenskommit härom, skyndade herr Edmonstone bort, och Charles började språka.
»Hur är det, spökar det inte vid Redclyffe?»
»Det sägs så», svarade kusinen. »Där fanns ett rum öfver portgången, som kallades Svarte Hugos rum, men jag vet icke, om det hette så efter Hugo de Morville, som dödade Thomas à Becket, eller efter den förste baroneten, som också hette Hugo och lefde på Vilhelms af Oranien tid, då tvisten med vår gren af släkten först uppkom. Hur hängde det egentligen ihop med den saken, vet faster det?»
»Det rörde någon egendom», sade fru Edmonstone, »men jag har aldrig hört något närmare om det. Morvillarne ha emellertid alltid haft ett uppbrusande, ja, våldsamt lynne, och den osämja, som uppstått mellan sir Hugo och hans bror, hölls vid lif släktled efter släktled på det mest oförsvarliga sätt. Jag kan ännu minnas, att när jag var barn, skrämde de mig med Redclyfferna som andra barn med busen.»
»Icke alldeles utan anledning, efter hvad jag kan tycka», sade Philip. »Den här gamle mannen, som nyss har dött, hade ett underligt lefnadslopp. Man får ännu höra talas om hans dueller och galna upptåg.»
Stackars karl, jag tror, att han inte hade ryggat tillbaka för något», sade fru Edmonstone.
»Hur hängde det egentligen ihop med den där förskräckliga historien med sonen?» sade Philip. »Slog han ihjäl honom?»
»Å nej, men det var illa nog ändå.»
»Hur så?» frågade Laura.
»Det fanns bara ett barn, och modern dog tidigt. Gossen blef mycket illa uppfostrad och var lika häftig och uppbrusande som sir Guy själf, fast på samma gång ädelsinnad och varmhjärtad. Han var icke mer än nitton år, då han rymde med en sexton års flicka, syster till en violinkonstnär, som då för tiden var på modet. Fadern tog det mycket illa, och många häftiga ord föllo på båda sidor. Slutligen lät dock den unge mannen förmå sig att söka försoning. Han förde sin hustru till Moorworth, närmaste staden, och red själf fram till Redclyffe för att tala med sin far. Olyckligtvis hade sir Guy just middag för sina jaktkamrater och hade druckit en hel del. Han icke blott nekade att taga emot sin son utan måtte ha begagnat ganska häftiga och grofva uttryck om hans förbindelse med ’birfilaren’. Sonen står i förstugan och hör alltsammans, kastar sig på sin häst och rider i rasande fart därifrån i mörka kvällen. Hans hufvud slog mot en trädgren, och han dog på fläcken.»
»Den arma hustrun?» sade Amabel rysande.
»Hon dog dagen därpå, när den här gossen kom till.»
»Förfärligt!» sade Philip. »Intet under, att det åstadkom en förvandling hos sir Guy.»
»Jag har hört sägas, att det föll en hemsk tystnad öfver bordssällskapet, redan innan de hade hört hvad som inträffat — innan öfverste Harewood, som blifvit utkallad af tjänarne, kunde besluta sig för att hämta fadern dit ut. Från den stunden var också sir Guy en annan människa.»
»Och det var då, som han lät tillkalla min far», sade Philip. »Hur kom han att tänka på det?»
»Du känner ju till öfverste Harewoods villa i grannskapet af Stylehurst? För många år sedan, då kapplöpningarna vid S:t Mildreds voro så på modet, hyrde sir Guy, öfverste Harewood och några andra herrar af samma skrot och korn den där villan, där de hvarje år tillbragte en tid för att se till, hur deras kapplöpningshästar tränades. Deras tjänare hade hvarjehanda fuffens för sig och väckte så mycken förargelse i trakten, att min bror såsom församlingspräst kände sig tvungen att göra föreställningar. Sir Guy blef först mycket förtörnad men var till slut fogligare än någon af de andra. Jag misstänker, att min käre brors rättframma, redbara väsen slog an på honom, och min bror å sin sida blef intresserad af sin släkting; det såg ut, som om det fanns mycken naturlig ädelhet hos honom. Jag såg honom bara en enda gång, och jag har aldrig träffat någon, som i så hög grad gjort intryck af en fulländad gentleman. När den stackars sonen var omkring fjorton år, vistades han i grannskapet af Stylehurst med sin informator och var då ofta hos oss; och efter det beklagliga giftermålet träffade min bror honom i London, fick höra, hur det tillgått och försökte åstadkomma en försoning.»
»Aha», sade Philip, »kommo de inte till Stylehurst? Jag har ett dunkelt minne af en herre, som var mycket lång, och ett fruntimmer, som sjöng.»
»Ja, din far bjöd dem till sig för att göra den unga fruns bekantskap och skref om henne till sir Guy, att hon var en liten barnslig, foglig varelse, af hvilken man kunde göra hvad som helst; han framställde också, hur olämpligt det var att lämna de unga åt uteslutande sådant sällskap som hennes bror, hvilken helt och hållet underhöll dem. Brefvet blef aldrig besvaradt, men omkring fjorton dagar efter den förskräckliga olyckshändelsen skref öfverste Harewood till min bror och bad honom komma till Redclyffe; sir Guy hade visat sig så angelägen om att få träffa just honom. Han for naturligtvis genast, och han sade sedan till mig, att han aldrig under hela sin erfarenhet såsom präst sett någon så djupt förkrossad människa.»
»Jag fann rätt många bref från sir Guy bland min fars papper», sade Philip, »och det han tillskref mig efter min fars död var rent af gripande. Dessa Redclyffar ha verkligen stor karaktärsstyrka.»
»Och var det då han bestämde, att morbror skulle ärfva egendomen?» sade Charles.
»Ja», sade fru Edmonstone. »Min bror tyckte inte om det, men sir Guy hade ingen ro, förrän det var lagligen så ordnadt. Det var fåfängt att påminna honom om barnbarnet, ty han ville icke tro, att det skulle bli vid lif; och sant var också, att gossens lif hängde på en tråd. Jag minns, att min bror berättade, att han reste till Moorworth för att se på den lille, som icke kunde föras hem, och hoppades få något glädjande att berätta farfadern; men barnet var så svagt och klent, att han icke vågade uppmuntra den gamle herrn att fästa sina förhoppningar vid det. Först då gossen blef ett par år gammal, vågade sir Guy tro, att han skulle få behålla honom.»
»Sir Guy var en mycket imponerande personlighet», sade Philip. »Jag glömmer inte lätt mitt besök vid Redclyffe för fyra år sedan. Det var som ett herresäte i en gammal berättelse: en ståtlig gammal byggnad af röd, vittrande sandsten, en hvälfd portgång, öfvervuxen af murgröna, en stor, ekande borggård, dit inte en solstråle inträngde, en väldig förstuga och svartpanelade rum, där man aldrig kunde få riktigt ljust, hur många lampor som än tändes. Det var ett riktigt spökslott.»
»Och den stackars gossen, som går där ensam!» sade fru Edmonstone. »Jag är bra glad, att ni hämta hit honom.»
»Berätta oss något om honom», bad Laura.
»Han var inte alls i stil med det andra», sade Philip. »Hos sir Guy fanns det ett djupt och stilla vemod, hvilket i förening med hans fina gammaldags artighet gaf en intrycket af en riddare i sin borg eller en eremit i sin cell; men midt i stillheten kommer Guy insättande som ett yrväder, hoppande, skuttande, hojtande, sjungande och hvisslande. Det där eviga hvisslandet retade mig alltid.»
»Hur tog sir Guy det där?»
»Det var eget att se, hur Guy kunde prata med honom, redogöra för allt hvad han haft för sig, skratta, gnugga händerna, fara omkring i sin liflighet — allt utan mer gensvar, än om han talat till en bildstod.»
»Menar du, att sir Guy inte tyckte om det?»
»Det gjorde han nog på sitt sätt. Då och då gaf han Guy ett ögonkast eller en liten nick med hufvudet, som visade att han hörde på; men det var en så obetydlig uppmuntran, att mindre lifliga lifsandar än Guys skulle ha blifvit dämpade.»
»Tyckte du på det hela om gossen?» sade Laura. »Jag hoppas väl, att han inte har det där fasliga Redclyffska lynnet? Å, tror du? Det var bra ledsamt.»
»Det är en hurtig pojke», sade Philip, »men jag tyckte inte, att sir Guy behandlade honom rätt. Stackars gamle man, han gick helt och hållet upp i sonsonen, och hans enda tanke var att hålla honom borta från allt ondt. Han ville aldrig låta honom vara med andra gossar och höll honom så bunden af föreskrifter och så strängt öfvervakad, att jag inte begriper, hur någon pojke kunde stå ut med det.»
»Och ändå säger du ju, att han sprang till sin farfar med allting», sade Amy.
»Ja», sade hennes mor, »jag tänkte just säga, att så länge det fortfor, kunde det inte vara farligt.»
»Som jag nyss sade», återtog Philip, »är han mycket uppriktig och hade anlag att bli en ädel karaktär; men en riktig Morville är han. Jag kommer ihåg något, som kan visa er både hans bättre och sämre sidor. Ni vet, att Redclyffe har en naturskön belägenhet på en klippig strand, som stupar brant ned i hafvet. Halfvägs uppför en af de mest otillgängliga klipporna hade ett par falkar byggt sitt bo, så att man där uppifrån kunde se de gamla fåglarna flyga ut och in. Hvad gör herr Guy om inte klättrar nedför ättestupan för att nå boet. Hur han kom undan med lifvet var mer än någon kunde förstå; hans farfar förmådde inte ens se dit ned sedan; men klättrade gjorde han och kom tillbaka med två falkungar instuckna under sin väl tillknäppta jacka.»
»Det var mig en huggare till pojke!» utropade Charles belåten.
»Med lif och själ ägnade han sig åt att dressera sina fåglar. Han vände upp och ned på biblioteket efter böcker om falkenerarkonst och sysselsatte sig hvarje ledig stund med dem. Slutligen kom en af tjänarne att lämna en dörr ostängd, och fåglarna sluppo ut. Jag skall aldrig glömma Guys vrede; jag öfverdrifver inte, då jag säger, att han var komplett utom sig af raseri.»
»Stackars pojke!» sade fru Edmonstone.
»Rätt åt den lymmeln till tjänare», brummade Charles.
»Ingenting hade den minsta inverkan på honom, förrän hans farfar kom in; men vid åsynen af honom blef Guy genast kufvad, slog ned ögonen, gick fram till den gamle och sade: ’Förlåt mig’. Sir Guy svarade: ’Stackars min gosse!’ och så talades det inte mera om saken. Jag såg inte till Guy på hela dagen sedan, och äfven dagen därpå var han mycket tyst och stillsam. Men det märkvärdigaste är ännu kvar. Ett par dagar efteråt voro vi ute i skogen, och Guy gick och hvisslade. Då få vi med ens höra ett flaxande och prasslande, och se, där kommo de båda falkungarna flygande, så godt de kunde med sina klippta vingar, mycket nöjda med att bli infångade. De kråmade sig så stolt, då han smekte dem, och sågo på honom riktigt med tillgifvenhet, med sina gula ögon.»
»Det var ett bra slut på historien», sade Amabel.
»Den är inte slut än», sade Philip. »Jag blef förvånad öfver att Guy tog det så lugnt i stället för att bli utom sig af förtjusning, såsom han brukade. Han bar dem hem; men det första jag hörde andra dagen var, att han skänkt dem till en af arrendatorerna att för hålla sparfvarna ur trädgården.»
»Gjorde han det af sig själf?» frågade Laura.
»Det var just det jag så gärna hade velat veta, men så fort man rörde vid ämnet, blef han så mörk, att jag tyckte det var bäst att tiga. Nu är jag tvungen att gå. Adjö, Amy; måtte din kamelia få en ny blomma, tills jag kommer igen; jag undgår nu åtminstone trädgårdsutställningen.»
»Adjö», sade Charles. »Stick familjetvisten i fickan, tills du kan stoppa ner den i gamle sir Guys graf, ifall du inte vill utkämpa den med unge sir Guy, hvilket vore det mest spännande och intressanta.»
Philip var redan borta, innan han slutat. Fru Edmonstone såg ledsen ut, och Laura sade: »Charlie, att du skall låta din lust att skämta springa bort med dig så där!»
»Jag önskar jag hade något annat, som sprunge bort med mig», sade Charles.
»Ja», sade hans mor i sorgsen ton. »Ditt glada lynne är en välsignelse, men hvarför skall du missbruka det? Om du fått det för att uppehålla ditt mod under plågor och ensamhet, hvarför använda det att reta andra?»
Charles såg mer otålig än förlägen ut, och det var egentligen Amy, som tycktes taga förebråelsen åt sig.
»Nu måste jag gå och se till min stackars lilla fånge», sade fru Edmonstone.
»Ja», sade Laura, då modern gått, »det var heller inte rätt af dig, Amy, att uppmuntra Charlotte att stanna; du vet ju, hur ofta hon råkar illa ut för sin nyfikenhet.»
»Jag tyckte det var synd om henne», sade Amy nedslagen.
»Ja, det är som Philip säger: du behöfver ben och senor i karaktären, om du skall kunna bli …»
»Se så», afbröt Charles, »jag vill inte höra Philips anmärkningar på min Amy. Hon är bra som hon är. Det finns nog med kantigheter i världen ändå.»
Han tog hennes runda barnhand och bredde ut den på sin egen lika hvita men mycket magrare, nöp henne i de små rosenröda fingertopparna och smekte henne på broderligt maner.
»Ja, ni båda skämma grundligt bort hvarandra», sade Laura småleende och gick ut.
»Än Philip och Laura då?» sade Charles.
»De förbättra väl hvarandra, kan jag tro», sade Amy helt oskyldigt.
Charles skrattade hjärtligt.
»Om jag vore så förståndig som Laura!» suckade Amy.
»En sådan dum önskan! Tag den genast tillbaka, hör du!» befallde Charles och nöp ännu hårdare i de mjuka fingrarna. »Hur skulle det gå med mig utan min lilla slarfva? Om alla vägde mina kvickheter med guldvikt, innan de skrattade åt dem, skulle jag snart slippa bannor för mitt glada lynne, som de kalla det.»
»Jag är ju så litet yngre än Laura», sade Amy, ännu sorgset, fastän hon smålog.
»Dumt prat», sade Charles. »Du är klok nog för dina år. Laura är i stället för klok, så att jag lefver i ständig fruktan för att naturen skall ta ut sin rätt och hon skall begå några oerhörda dårskaper.»
»Laura begå dårskaper!» sade Amy nästan harmset. »Hur kan du säga så?»
»Hvad som skulle roa mig», fortfor Charles, »vore att se henne öfver öronen kär i pappas nye myndling, så att Philip blefve riktigt svartsjuk.»
»Men Charlie då!»
»Är det inte alltid så, att den sköna fröken blir kär i sin fars myndling?»
»Ja, men då skall hon bo i ett gammalt slott med en urgammal far och en elak gammal tant.»
»Du får förstås vara tanten.» Och då Laura i detsamma kom tillbaka, tillkännagaf han, att de just kommit öfverens om, att en hjälte alltid förälskade sig i sin förmyndares sköna dotter.
Ifall förmyndaren har någon skön dotter», sade Laura, som var besluten att icke taga det åt sig.
»Har man hört ett så fräckt fiskande efter en komplimang?» sade Charles. Men Amy tyckte icke om, att han retades med systern, och kände dessutom på sig, att hon förspillt mycken tid, hvarför hon gick bort till pianot och satte sig att spela öfver. Laura återtog sin målning. Charles gäspade ett par gånger och tog liknöjdt upp en tidning, medan hans fina, i förtid tärda och bleknade ansikte förlorade sitt glada uttryck och antog en trött och misslynt min.
Charles var vid denna tid nitton år och hade i hela tio år lidit af höftsjuka; oaktadt den mest omsorgsfulla skötsel hade han ofta svåra plågor och var ofärdig i ena benet, hvarjämte hans allmänna hälsotillstånd lidit så mycket, att man alltid var orolig för honom. Hans mor ägnade sig helt och hållet åt honom, och hela huset för resten lydde hans minsta nyck.
Systrarna hade haft guvernant ända tills helt nyligen, då Laura börjat deltaga i sällskapslifvet; nu skulle de fortsätta sina studier på egen hand, medan fru Edmonstone själf undervisade lilla Charlotte.