Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
ELFTE KAPITLET.
Philip var nere vid järnvägsstationen, då Laura och hennes far afreste till Irland, och som herr Edmonstone hade ett ärende i staden, fingo kusinerna en stund gå ensamma fram och tillbaka på perrongen. Men båda voro nedslagna och hade ingen rätt glädje af tillfället att vara tillsammans.
Philip kunde icke låta bli att framkasta några bittra ord om sin fattigdom och att han sålt bort sig för Margarets skull. Det kändes för honom, som om han nu skulle ha kunnat nå allt hvad hans hjärta åtrådde, om han blott icke varit så fattig.
»Och jag som har tyckt, att din fattigdom var något stort och ädelt», sade Laura blygt.
»Tro heller icke, att jag skulle ha önskat, att min far varit mera för att samla denna världens goda. Det förstår du ju?»
»Ja visst.»
»Och nu är det blott, när jag tänker på dig, som det grämer mig.»
Herr Edmonstone var vid afskedet mycket hjärtlig mot Philip och tillropade honom genom kupéfönstret, att de väntade honom på besök, så fort de komme tillbaka.
Philip kände sig ännu bittrare till sinnes vid denna öfverflödande vänlighet, och med tungt hjärta vände han om inåt staden.
Här mötte han öfverstinnan Deane, hvilken ville rådgöra med honom om det lämpliga i att inbjuda hans unge släkting, sir Guy Morville, till en liten middag veckan därpå.
»Det är en så ovanligt hygglig och fin yngling, och vi tyckte särskildt att det skulle passa nu, därför att han gjorde sig så mycket besvär att be om ursäkt för sitt uteblifvande från balen.»
»Han kommer säkert med nöje.»
»Det är en ung man, som visst kommer att göra sitt stånd heder. Han blir visst mycket rik eller hur?»
»Jo, det är en ganska stor förmögenhet.»
»Det var roligt att höra; säkert blir han en gång en mycket framstående man.»
Dessa ord kommo Philip att reflektera öfver skillnaden mellan sin egen ställning i lifvet och Guys. Allt låg redan för Guys fötter, ung och opröfvad som han var, medan Philip med sin stadgade karaktär och sina själsgåfvor var dömd till obemärkthet och medan Lauras ungdom kanske skulle förflyta under hopplös väntan, allt af brist på hvad någon kallat den gyllene nyckel, som öppnar alla världens lås.
Han påminde sig sin syster Margarets drömmar om hvad han skulle uträtta som herre till Redelyffe. Om Guy hade dött i sin späda barndom, då hans lif hängde på en tråd — — —
Med ens kom Philip ihåg sig. Detta gick icke an. Han fäste med beslutsamhet sina tankar på ett annat ämne.
Guy var icke synnerligen tacksam för öfverstinnans inbjudning. Han förstod, att han måste tacka och ta emot, efter han varit så oartig förra gången, men han knotade så pass mycket, att fru Edmonstone måste skratta ut honom och kalla honom enstöring.
Hemma var också bra trefligt. Hvar och en gjorde sitt bästa för att de andra icke skulle sakna dem som rest; Guy ägnade sig mer än någonsin åt Charles och hade aldrig förr visat sig så mångsidigt underhållande.
Om förmiddagarna läste man, om eftermiddagarna promenerades det, och Charles drogs i sin rullstol till ställen, som han visst icke trott sig skola få se mera i lifvet. På kvällarna musicerades det och lästes lättare saker, i synnerhet poesi, emedan fru Edmonstone ansåg det nyttigt för Guy med hans lifliga fantasi att höra Charles' uddhvassa kritik öfver hans favoritskalder. Herr Edmonstone hade gifvit Guy i uppdrag att »sköta rapphönsen», medan han var borta, ty jakttiden började just nu; och skötte dem gjorde han, så att han vanligen före frukosten med Hej i sällskap genomströfvade hela det lilla jaktområdet. Det var förstås ingenting emot Redclyffe, där han knappt kunde hinna gränsen af sin egen mark på en dag, och det påstods också, att någon hört Guy med tanken därpå utropa: Mina stackars rapphöns där hemma, som ingen nu bryr sig om!»
Han var alls icke belåten, då grannarne bjödo honom till sig, i den tro att han måste ha mycket tråkigt med bara fruntimren och Charles. Vanligen brummade han först och slutade med att ha mycket roligt.
En kväll kom han hem i så liflig sinnesstämning, att han måste tala om sina nyheter genast. Ingen fanns i salongen; han sprang uppför trappan, öppnade dörren till Charles rum och ropade: »Det blir konsert i Broadstone!» Först nu märkte han, att Charles sof, och drog sig tillbaka så tyst som möjligt samt behöll sin förtjusning för sig själf till morgonen därpå, då det befanns, att Charles verkligen hört tillkännagifvandet men inväft det i sina drömmar.
Guy var nu fullständigt upptagen af konserten. Hans enda sorg var, att den skulle bli på kvällen, så att Charles inte kunde komma med, och han förundrade sig högeligen öfver att Philip icke tänkte hedra den med sin närvaro, förebärande, att Guy var tillräcklig eskort åt fru Edmonstone och hennes döttrar.
Philip var verkligen en smula trött på allt tal om konserten och beslöt att på själfva den betydelsefulla dagen vandra bort till en aflägsen kyrkoruin, där han skulle slippa ifrån det myckna pratet.
Just som han begaf sig på väg, hälsades han högljudt af herr Gordon.
»Hallå, Morville, hur står det till? Ni har stora festligheter i kväll, efter hvad jag hör.»
Knappast hade han gjort sig fri från honom, förrän han på nytt blef tilltalad, denna gång i hastig och förlägen ton:
»Jag ber om ursäkt, men släktskapens band — —»
Han rätade på sig, som om han varit på parad, gjorde helt om och svarade med ett eftertryckligt: »Hvad befalls?» då han fick se en mager äldre man med utländskt utseende, pråligt och smaklöst klädd, hvilken bugande och i andlös ton frågade:
»Har jag inte den äran att tala med sir Guy Morville?»
»Med kapten Morville, förlåt.»
»Jag ber tusen gånger — — det var alltså ett misstag.»
Han drog sig tillbaka, och Philip fortsatte efter ett ögonblicks tyst undran sin promenad.
Familjen på Hollywell intågade i Broadstone i en helt annan sinnesstämning, och de njöto i fullt mått af konserten, hvar och en för sig och alla i gemen. Midt under ett nummer, medan Amy var fördjupad i texten till en italiensk sång, vidrörde Guy hennes arm och pekade på en rad på programmet: »Solo på violin — — herr S. B. Dixon.»
Hon såg upp på honom med frågande min, men det var omöjligt att nu säga något; hon såg blott, hur färgen steg på hans kind, då violinisten framträdde, och hur han knappast vågade se upp under hela det numret.
Icke heller sade han något sedan, förrän de väl sutto i vagnen, då han öfverraskade fru Edmonstone med att utropa:
»Det är min morbror — det är omöjligt annat! Jag rider in till Broadstone det första jag gör i morgon bittida och tar reda på honom.»
»Din morbror» sade fru Edmonstone. »Det föll mig aldrig in»
»S. B. Dixon», sade Guy. »Jag vet, att han hette Sebastian. Det kan inte vara någon annan. Han reste till Amerika, som ni kanske vet. Så eget! Det måtte väl inte kunna vara möjligt, att han reser i morgon, innan jag hinner in.»
»Det kan jag aldrig tro. Musici äro alltid sena af sig.»
»Jag skulle vilja rida in före frukosten. Kanske vore det bäst att tala vid herr Redford; han har nog reda på de vid konserten medverkande; eller kanske det blir bäst att gå till boklådan. Så glad jag är! Det är just det jag alltid har önskat.»
Fru Edmonstone kunde icke säga detsamma, ehuru hon uppskattade Guys släktkärlek. Hon önskade i stället, att denne morbror icke hade uppträdt i närheten, i synnerhet icke nu, då Guys förmyndare var borta. Så undrade hon, om hon borde varna Guy; men hon vågade icke göra det heller. Karlen kunde ju ha blifvit bättre med åren, och han var ändå Guys närmaste släkting. Alltså ansåg hon sig icke ha rätt att hindra honom att rida in till Broadstone andra dagen; icke heller dämpade hon hans förtjusning genom att tala om försiktighet.
Då han i Broadstone på hotellgården steg af sin häst, kom en liten pojke och gaf honom en breflapp, af hvilken han blef så upptagen, att han först efter tredje tilltalet märkte Philips närvaro.
Nu hoppade han till och ropade därpå, i det han gaf brefvet åt Philip:
»Se bara! Det är verkligen han.»
»Hvem?»
»Min morbror. Min stackars mors egen bror.»
»Sebastian Bach Dixon», läste Philip. »Aha, då var det han, som i går tog mig för dig!»
»Jag såg honom på konserten och gissade strax, att det icke kunde vara någon annan än han. Jag red in för att ta rätt på honom, och så får jag veta, att han väntar på mig just här. Var det inte tur?»
»Tur!» utropade Philip i helt annan ton.
»Hvad jag har längtat efter detta — efter att få träffa någon, som kunde berätta mig om min mor — min stackars kära mor, så ung och så olycklig! Och hennes egen bror!»
»Vänta, Guy», sade Philip allvarsamt. »Tänk dig först för. Jag råder dig att inte ha något att göra med denna människa, åtminstone inte direkt. Låt mig tala vid honom och höra efter hvad han vill dig.»
»Han vill råka mig», svarade Guy ifrigt. »Du är ju inte hans systerson.»
»Nej, Gud ske lof», tänkte Philip. Högt sade han: »Tror du att släktskapen är enda orsaken, hvarför han söker upp dig?»
»Det vet jag inte, och inte bryr jag mig om det heller», utropade Guy häftigt. »Jag vill inte höra någon misstro mot min egen mors bror.»
»Det är mer än misstro. Hör mig bara med lugn, ty jag vill ditt bästa. Jag vet, att denne mans inflytande var ödesdigert för din far; jag vet, att han gjorde allt hvad han kunde för att vidga afståndet mellan honom och din farfar.»
»Det var för aderton år sedan», sade Guy och började gå därifrån, under det han hårdt bet sig i läppen.
»Du vill inte höra på. Kom ihåg, att hans yrke och den krets han lefver i göra honom olämplig att umgås med dig. Å, hör mig med tålamod! Du kan inte rå för släktskapen, och jag säger heller inte, att du inte bör hjälpa honom. Han får inte beklaga sig öfver att du inte bryr dig om honom, men var på din vakt! Han kommer att göra dig allvarsam skada eller att bli dig en börda för lifvet.»
»Hittills har jag hört på, men nu får det vara nog», sade Guy utan att längre kunna återhålla sin ifver. »Han är min morbror, så mycket är visst; det andra bryr jag mig inte om. Yrke — den krets han lefver i — prat! Hvad har det med saken att göra? Jag låter inte vända mig emot honom.»
Han gick bort med stora steg men återkom nästan genast, gick fatt Philip och sade:
»Tack för dina råd. Jag ber dig förlåta min häftighet. Du menar nog väl — men jag måste träffa min morbror.»
Han var borta utan att vänta på svar.
Inom kort var han i bodkammaren bakom den lilla bokhandeln, tryckte sin morbrors hand och utropade:
»Hvad detta var roligt! Jag hoppades just, att det var ni.»
»Det är ädelt och vackert! Jag hade kunnat veta, att min systers och min käre väns son inte kunde vara annorlunda!» svarade herr Dixon med en liflighet, som tog sig något teatralisk ut, men med tårar af verklig rörelse i sina ögon.
»Jag kände igen namnet på programmet till konserten i går», sade Guy. »Om jag icke hade varit ensam om att eskortera våra damer, skulle jag genast ha försökt få tala vid er.»
»Ack, jag tänkte mig den möjligheten, att du icke skulle kunna följa ditt hjärtas maning; men det var särdeles gynnsamt för oss, att din förmyndare icke var hemma.»
Guy kom ihåg Philips varning, och en tanke flög igenom hans hjärna, att hans förmyndare möjligen icke kunde vara af samma åsikt som han, men han kände sig trygg i medvetandet om att han talat vid fru Edmonstone.
»Hur fick ni veta, att jag var här?» frågade han.
»Det fick jag höra på ett för mig synnerligen glädjande sätt. Direktör Redford, som icke kände till släktskapen mellan oss — därom kommer jag aldrig att tala med främmande —, sade samtalsvis, att den vackraste tenor han hört hos en amatör tillhörde en hans elev, sir Guy Morville. Du kan föreställa dig mina känslor, då jag fick veta, att du var mig så nära och att du fått din kära moders talang i arf.»
Samtalet blef långvarigt, ty det var mycket att språka om. Dixon hade uppehållit en brefväxling med Markham, förvaltaren vid Redclyffe, med långa mellanrum och hade af honom hört, att systerns barn blifvit vid lif och behandlades väl af sin farfar; då sir Guy dött, hade han på sin fråga fått veta, att den unge mannen fått sitt hemvist hos sin förmyndare, hvilkens namn och bostad Markham dock icke ansett lämpligt att yppa. Morbrodern hade blifvit mycket glad öfver det han hört af musikdirektören, och han berättade, hur han af namnet Morville blifvit missledd, så att han tilltalat kaptenen, hvilken till det yttre hade starkt tycke af Guys far, lång, rak och ståtlig som han var. Han förstod, att kaptenen måtte vara son till prosten, och som han väl mindes, hur mycket man vid Stylehurst försökt motverka hans eget inflytande, blef han mycket förlägen; sedan hade han gått försiktigare till väga för att åvägabringa ett sammanträffande med systersonen.
Det var af verklig släktkärlek han nu sökt upp Guy, fast han varit mycket tveksam om hur han skulle komma att mottagas af denne, och nu var han så mycket mer angenämt öfverraskad af hans varma och otvungna hjärtlighet.
Morbrodern och systersonen voro emellertid icke skapade för att förstå hvarandra. Sebastian Dixon var tämligen obildad, och när han i unga år genom sin talang fått en framskjuten ställning inom musikvärlden, hade han fört ett lättsinnigt och slösande lefnadssätt. Ehuru han varit en dålig rådgifvare, hade han varit Guys far uppriktigt tillgifven, och den hemliga förlofningen och giftermålet med hans egen vackra syster hade varit hans lifs roman, för hvilkens förverkligande han arbetat utan tanke på egen fördel. Hans natur var stolt och lidelsefull, han hade harmats fullt ut lika mycket öfver sir Guys ovilja mot hans syster som denne öfver sonens giftermål, och han hade förledt sin svåger att handla på ett sätt, som omintetgjorde allt hopp om förlikning och tvang prosten Morville att draga sig ifrån de unga. Det hade varit en hederssak för Dixon att underhålla systern och svågern, så att de skulle kunna trotsa den gamle baroneten. Men unge Morvilles nedärfda stolthet kunde icke förlika sig med detta, i synnerhet icke med att hans barn, arfvingen till Redclyffe, skulle födas, medan föräldrarne lefde i beroende af en främmande, en musiker — — Denna känsla i förening med hemlängtan och en hemlig dragning till fadern blef hans trots öfvermäktig; han fattade sitt beslut, bröt med Dixon och reste med sin hustru i den förtviflade afsikt att tvinga fadern att mottaga henne.
Sebastian hade ännu icke öfvervunnit sin harm öfver detta steg, då han fick höra de olyckliga följderna. Allt sedan dess hade lyckan vikit ifrån honom; han hade gift sig och därigenom kommit i svårigheter, och fast han hade ett förmånligt engagement, var den tiden förbi, då han var på modet; hans triumfer och inkomster voro icke längre desamma. Han hade en lång historia om missräkningar och afundsjuka att berätta för Guy, hvilken å sin sida, hur besluten han än var att tycka om sin morbror och rädd att förefalla för fin för sin egen släkt, icke kunde känna sig så väl till mods, som han hoppats och trott.
Musiken var emellertid en beröringspunkt, och med hjälp dels af denna, dels af sin egen lifliga inbillning, lyckades Guy vara mycket belåten. Han stannade hos morbrodern, så länge tiden tillät, och lofvade tillbringa en dag i hans sällskap i London, då han i oktober skulle passera staden på väg till Oxford.
Dagen därpå, då Philip visste, att Guy hade lektion för Lascelles, begaf han sig till Hollywell till fots, gick raka vägen upp till fasterns arbetsrum, bad henne skicka Charlotte ner i salongen för att spela öfver och tog själf plats midt emot henne samt började så här:
»Hvad ämnar faster företaga med anledning af detta olycksaliga sammanträffande?»
»Menar du mellan Guy och hans morbror? Han blef så glad, stackars gosse. Jag tyckte om att se, att det icke fanns ett spår till falsk blygsel hos honom.»
»Litet verklig blygsel skulle knappt kunna kallas malplacerad, när det gäller en sådan anhörig.»
»Det är ju inte hans fel, och jag hoppas det inte kan skada honom», sade fru Edmonstone.
»Det kommer det med all säkerhet att göra», sade Philip, »om vi inte ta oss till vara; ja, det är i alla fall ovisst nog med en så egensinnig människa. Jag kunde lika gärna ha försökt att hejda en cyklon.»
»Nej, nej, Philip; han är för uppriktig för att vara egensinnig.»
»Jag kan inte dela fasters åsikt, när jag ser honom störta sig in i bekantskapen i trots af de varningar han måste ha fått här — för att inte tala om mina.»
»Nu måste jag ta honom i försvar, fast du kommer att anse mig mycket oförståndig; jag tyckte mig inte kunna lägga något hinder i vägen för att han uppsökte en så nära anhörig.»
Philip ansåg verkligen detta för så oförståndigt, att han icke kunde göra annat än svara i allvarsam ton:
»Vi få hoppas, att det inte medför svårare följder.»
»Hvad?» utropade hon förskräckt. »Har du hört något ondt om honom?»
»Faster minns ju, att denne Dixon hade det allra olyckligaste inflytande på Guys far.»
»Ja visst, men han kunde ha lärt mycket af det som hände. Är det intet annat du har hört?» sade fru Edmonstone, som allt mera greps af oro, att hon skulle ha handlat orätt under sin mans frånvaro.
»Jag har frågat mig för angående honom hos gamle Redford, och jag måste tro, att han skulle vara mycket olämplig såsom umgänge för Guy; ja, man såg för resten genast på honom, att han var en gammal roué.»
»Du har alltså sett honom?»
»Ja. Han gjorde mig den äran att ta mig för sir Guy men försvann naturligtvis i full förfäran, då han märkte, hvem han råkat på. Jag har sällan sett en otrefligare individ.»
»Men hvad sade herr Redford? Visste han om släktskapen?»
»Nej, lyckligtvis inte. Så pass takt har karlen haft, att han inte skrutit med den. Ja, Redford kände inte mycket till honom personligen; han sade, att Dixon på sin tid hade satts mycket högt, hade stor talang och ett vackert utförande; men smaken har förändrats, eller kanske han har förlorat sig, så att han numera icke är bland de främsta i sitt fack, fastän han ännu har rätt mycket anseende. Detta hvad musiken beträffar. Hvad karaktären angår, är han en af de människor, som kallas ovän med ingen utom med sig själfva — precis det slags bekantskap Guy hittills lyckligen saknat för att komma in i alla möjliga galenskaper.»
»Jag tror», sade fru Edmonstone, som gärna ville intala sig själf tröst, »att så rädd för små felsteg, som Guy är, kommer han svårligen att låta förleda sig till större dårskaper. Medan han pålägger sig själf straff för ett förhastadt ord, är det inte sannolikt, att han faller för större frestelser.»
»Icke för närvarande.»
»Tycks denne Dixon vara i penningförlägenhet? Guy hörde ingenting sådant, hvilket förefaller mig som ett godt tecken.»
»Det tror jag inte han är. Han borde inte vara det, ty han har fast lön, utom hvad han förtjänar på att medverka på konserter efter Londonsäsongen. Förslösandet af penningar på en fattig och oordentlig släkting är icke alls det värsta jag befarar.»
»Om jag bara visste hvad jag skulle göra! Det är bra illa, att min man just nu skall vara borta.»
»Mycket illa.»
Fru Edmonstone var helt uppskrämd af känslan af ansvar och mycket ifrig att få något stöd att hålla sig till.
»Hvad tycker du jag bör göra?» frågade hon i betryckt ton.
»Tala allvarsamt med Guy. Faster måste han höra på; han kan inte bli häftig mot dig, som han blir mot mig. Visa honom, hvilka olyckliga följder en sådan bekantskap måste medföra. Om Dixon vore i nöd, skulle jag inte säga ett ord, ty det vore Guys plikt att hjälpa honom; men som det nu är, kan umgänget endast bli till skada för Guy och visa honom vägen till det onda. Försök framför allt att få honom att afstå från att besöka Dixon i London. Det skulle vara säkraste vägen till olyckan. En ung man i Guys ålder i sällskap med en halfförfallen musiker vid teatern! Något värre kan jag inte tänka mig.»
»Ja, ja, jag skall tala vid honom», sade fru Edmonstone i stor hjärtångest.
Hon lofvade visserligen men fann det icke så lätt att hålla sitt löfte; dels var hon rädd att göra Guy ledsen, dels var hon osäker, om icke ett i hans tycke obefogadt klander mot Dixon skulle vara säkraste sättet att hindra Guy att begagna sitt eget sunda förstånd för att bedöma morbrodern. Alltså dröjde hon, i den förhoppning att herr Edmonstone skulle återkomma hem, innan Guy for till Oxford, eller att han skulle i bref säga sin mening.
Fru Edmonstone borde ha känt sin man bättre än att vänta, att han skulle fatta något beslut, när han hvarken haft Philip eller henne bredvid sig. Samma post hade tillfört honom ett bref från Guy, som omtalade sammanträffandet med morbrodern och öppet omnämnde, att de hoppades få råkas i London; ett från Philip, hvilken uppmanade honom såsom förmyndare att förbjuda umgänget, och slutligen ett från fru Edmonstone. Förbryllad af allt detta, läste han upp brefven för sin syster, som blef lika yr i hufvudet som han och endast lyckades göra honom ännu mer förvirrad; hvarpå han skref till Philip, sägande, att han var mycket ledsen öfver att den där människan hade dykt upp igen; men man finge väl ta sig till vara. Till Guy skref han, att Guys morbror — ledsamt nog — förr i världen varit en riktig slarfver, så att Guy finge lof att akta sig, annars kunde det bli faderns historia om igen; och till fru Edmonstone skref han, att det var bra underligt, att allting genast skulle gå på tok, om han reste bort.
Han tyckte själf, att han gjort storverk med dessa bref; men hans fru fann sig icke synnerligt hjälpt med dem.
Sedan hon tänkt sig väl före, började hon slutligen att tala med Guy; men tillfället var icke lyckligt valdt — Philip, som förtviflat om hennes mellankomst, hade tagit sig för att göra föreställningar och hade retat Guy så, att han nästan förlorat herraväldet öfver sig själf.
Fru Edmonstone framställde i de mildaste ordalag hon kunde välja, att detta umgänge icke kunde medföra mycket godt för honom men däremot ganska mycket obehag; att morbrodern icke led nöd och alltså icke behöfde hjälp och att Guy genom att vara tillsammans med honom i London ganska sannolikt komme att indragas i bekantskaper, som kunde bli honom till skada — kort sagdt, att det vore klokast att afstå från besöket i London.
»Det där är Philips råd», sade Guy.
»Ja, det är det, men — —»
Guy såg otålig ut, och hon afbröt sig.
»Förlåt mig», sade han, »om jag gör hvad jag själf tycker är rätt. Om min förmyndare förbjöde mig, förmodar jag, att jag måste foga mig; men Philip har jag ingen skyldighet att lyda.»
Fru Edmonstone måste, efter något fruktlöst ordande om saken, medgifva, att hon delvis sympatiserade med Guys deltagande för sin morbror och kanske icke skulle ha sagt något, om icke Philip rådt henne till det. Och Guy sade — saktmodigt nog —, att han icke trodde det var egenvilja, att han tyckte sig böra göra hvad han kunde för en så nära anhörig. Han reste också till London; Philip tyckte, att han var förskräckligt envis och fastern förskräckligt svag, och herr Edmonstone sade, då han kom hem, att nu kunde det ju inte hjälpas, så det var väl inte värdt att bråka mera om den saken.