Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 26
| ← Kapitel 25 |
|
Kapitel 27 → |
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Vid frukostbordet rådde en stämning af stilla lycka. Till och med Charlottes ysterhet dämpades af de andras tystnad, och herr Edmonstones upprymda tilltal, som i tur och ordning besvarades i samma ton af litet hvar, kunde icke väcka någon allmän munterhet. Guy sprang oupphörligen ifrån för att passa upp på Charlie, hvarför samtalet afbröts, så fort det kom i gång, och det enda man fick reda på var orsaken till deras försenade ankomst dagen förut. Herr Edmonstone hade tagit för gifvet, att Guy skulle göra som Philip och säga ifrån, när tiden var inne, medan Guy, som höll på att förgås af otålighet, varit så rädd att visa det, att han låtit rätta ögonblicket gå förbi och sedan fått uppbära hela skulden.
»Hvad du måtte haft god lust att spela 'Kopparslagaren'», sade Charlotte.
»Jag kom på mig själf två gånger med att sitta och trumma den på bordet», svarade Guy.
Fru Edmonstone tänkte för sig själf, att han nästan kunde täfla med Amy i fråga om snällhet; skillnaden var, att hennes lynne af naturen var mildt och lugnt, medans hans var häftigt men så kufvadt, att resultatet var detsamma.
Då frukosten var slut och alla reste sig, tog Guy ett par steg emot Amy, på hvilken han hittills knappast hade sett, och sade mycket sakta på sitt rättframma sätt: »Kan jag få tala litet med dig?»
Amys kinder glödde, då hon kom honom till mötes, och hennes mor sade något om salongen, dit hon halft omedvetet styrde sina steg. Hon försökte icke dölja sin förlägenhet genom något oroligt fingrande på blommorna eller sina egna ringar; hon stod alldeles stilla med knäppta händer och sänkt hufvud, beredd att lyssna till hvad han hade att säga henne.
Han sade att börja med ingenting utan gick nervöst fram och åter. Slutligen kom han fram till henne och började tala lågt och hastigt.
»Amabel, jag vill, att du skall besinna dig — du bör verkligen tänka efter, om detta inte skulle vara till din olycka.»
De blå ögonen sågo upp på honom med en på en gång tillitsfull och undrande blick. Han fortfor:
»Hittills har jag endast gjort dig sorg. Ju mera jag tänker på det, desto mer förefaller det mig onaturligt och orätt, att den, som är så skapad för lycka och lugn och oskyldig munterhet som du, skulle förena ditt öde med mig och det mörker, som råder kring mig. Du är inte bunden än, Amy! Tänk väl på saken än en gång. Skulden blir min — allt klander måste falla på mig. Tänk väl på saken, innan du riskerar din lycka.»
»Hvad det beträffar», sade Amy med sakta röst och såg så innerligt trohjärtadt på honom, »så kan jag inte låta bli att bry mig om hvad som händer dig, och jag vill bra mycket hellre göra det med än utan dig.» Här slog hon ned ögonen igen.
»Min Amy — min egen—min Verena!»
Han tog hennes ena hand och höll den i sina, medan de sutto bredvid hvarandra på soffan.
»Jag tyckte, att jag kände på mig att så var, till och med när det var som värst, och ändå kan jag knappast tro det nu.»
»Guy», sade Amy och såg på honom med den milda fasthet, som framträdt hos henne på sista tiden, »du får inte ta mig för mer än jag är värd, och jag vill tala uppriktigt med dig. Sist sade jag ingenting, ty allt var då så nytt och underbart härligt, och jag var så förvirrad, så jag hann inte tänka. Men det har gått lång tid sedan dess, och den här vintern har varit mycket allvarsam, så jag har tänkt mycket. Jag vet — och det vet du också —, att jag alltid har varit 'lilla dumma Amy'; du och Charlie ha lärt mig allt hvad jag kan och vet, och jag tror aldrig, att jag kan bli en sådan där klok och kraftfull kvinna, som alla se upp till.»
»Gud bevare mig!» inföll Guy, kanske med tanke på sina minnen från S:t Mildreds.
»Men», fortfor Amy, »jag tror, att jag riktigt vill vara snäll och göra rätt, och jag vet att du har hjälpt mig till att vilja det ännu mycket mera, och jag har hållit på att försöka öfva mig i att uthärda och tåla; därför så» — det kom fram under både leenden och tårar — »om du kan hålla af en sådan liten enfaldig varelse, kan ingen hjälpa det, och vi skola försöka reda oss så godt vi kunna. Säg bara ingenting om att jag skulle vara lyckligare utan dig; för en sak är jag då alldeles säker på, Guy, att jag hellre uthärdar hvad som helst med dig, än jag vet, att du bär det ensam. Jag är blott rädd för att vara dum och svag och göra det svårare för dig.»
»Svårare!» upprepade Guy. »Men hur du än talar, min Amy, kan och får jag inte tänka på dig såsom min egendom, förrän du har hört alltsammans. Du bör veta, hurudan jag är, innan du anförtror dig åt mig. Amy, min första tanke gentemot Philip var ingenting mindre än mordisk.»
Hon såg upp och förstod, att han menade fullaste allvar.
»Den första, men inte den andra», hviskade hon.
»Jo, både den andra och den tredje. Det var ett ögonblick, då jag skulle ha velat ge min själ för att få hämnas.»
»Bara ett enda ögonblick!»
»Ett enda ögonblick, tack vare Gud, och sedan har det inte varit riktigt så illa; jag hoppas, att jag inte har lidit alldeles fruktlöst, men om den där stöten kunde slå omkull min vanliga själfbehärskning, skulle något dylikt ju kunna hända om igen, fast jag ber till Gud, att så icke måtte ske.»
»Jag tror, att du vann seger öfver dig själf då och att du kommer att göra det nästa gång också», sade Amy.
»Men tänk, om jag någonsin skulle vara så vansinnig och bli ond på dig?»
Amy kunde icke låta bli att skratta.
»Då skulle jag naturligtvis ha förtjänat det; men jag tänker, att det värsta blefve att trösta dig sedan.»
Hon fortfor efter en lång tystnad, hvarunder Guys rörelse var för stor att låta honom komma till tals:
»Mamma har sagt — och jag tror detsamma —, att det är mycket tryggare för dig med din häftighet, därför att du alltid strider och arbetar emot den och ser till Gud efter hjälp, än det skulle vara, om du vore mer lugn af naturen men inte hade så fullt allvar med att göra det rättaste.»
»Ja, om jag inte trodde mig ha allvar med det, skulle jag aldrig våga att tala ett ord vid dig.»
»Vi skola hjälpa hvarandra», sade Amy. »Du har alltid varit en hjälp för mig, långt innan vi visste af att vi höllo af hvarandra.»
»Och om du visste, Amy, hvad tanken på dig hjälpte mig i vintras, till och med då jag trodde, att jag för alltid hade förlorat dig.»
Deras samspråk slutade först då fru Edmonstone vid ett-tiden, efter att i arbetsrummet ha förklarat, att tre timmar fick vara nog för en gång, kom in i salongen och bad Guy hjälpa till att bära Charles nedför trappan.
Han gick, och Amy smög sig intill sin mor med smeksam ömhet.
»Det är så godt och bra», hviskade hon; därpå började hon ordna kuddarna på broderns soffa, då hon hörde, hur han närmade sig. Han var så mager och tunn, att en af tjänarne och Guy med lätthet buro honom ned.
Då han väl låg på sin soffa, utlät han sig på följande sätt:
»Det var skada, att det aldrig blef af för mig i vintras att utföra min storartade plan. Jag hade tänkt, att om min sjukdom tagit en aldrig så litet lifsfarlig vändning, skulle jag ha besvurit min far att skicka bud på Guy, på ett rörande sätt bönfallit, att förlikning skulle ingås, och dragit mitt sista andedrag, i det jag så här förenat edra händer. Ridån faller.»
Han låtsade lägga deras händer i hvarandra och slöt sina ögon med ett behag, som kom Charlotte att jubla; till och med Amy måste skratta, då hon rodnande gick ut ur rummet.
»Det måtte ha varit ganska allvarsamt ändå med dig, Charlie», sade Guy; »du är lätt som en fjäder.»
»Det var högst förskräckligt», sade Charles och skakade med låtsad högtidlighet på hufvudet.
»Hvad Philip skall ha varit ledsen!»
»Philip?» sade Charlotte.
»Var det inte hans fel? Jag tyckte herr Edmonstone sade, att han hade låtit dig falla utför trappan.»
»Den snälla pappa!» utropade Charles skrattande. »Allt ondt, som händer under detta året, kommer visst att tillskrifvas Philip.»
»Men hur var det då?»
Charles berättade sammanhanget på sitt vis, slutande med, att det kunde sägas vara Philips fel »moraliskt men inte fysiskt».
»Jaså», sade hans mor, »du tror ändå själf, att sjukdomen föranleddes af den där olyckshändelsen.»
»Jag inbillar mig, att det onda fanns förut men att skakningen kanske gjorde, att det bröt ut. Där har ni min åsikt om saken.»
»Jag har inte förr vetat, hvad du har tänkt», sade fru Edmonstone.
»Å, när jag hade en så stor gås oplockad med Philip för Guys räkning, så hade jag ingen lust att plocka en sparf med honom för min egen», sade Charles. »Jaså, är det redan serveradt och ni gå er väg allesammans? Nu för tiden råkar jag aldrig någon; jag skulle vilja höra om skeppsbrottet, fast jag nog förstår, att det var den där Ben, hvad han nu hette, som var hjälten, och inte alls sir Guy Morville.»
Efter andra frukosten ville Laura gå till Easthill, och den öfriga ungdomen kom öfverens om att följa med.
»Det blir roligt att få gå i kyrkan i dag», sade Amy halfhögt. Endast Guy hörde henne och svarade med en blick, som sade, att han förstod och kände som hon.
»En sak till, sade Amy och rodnade djupt; »har du något emot, att jag talar om det för Mary? Jag bar mig så underligt åt i går kväll, och hon var så snäll, så jag tycker nästan jag bör göra det.»
Mary hade sett nog kvällen förut för att känna sig mycket nyfiken, men hon hade knappast väntat att få veta något redan i dag. Som hon höll på att sätta på sig hatten för att gå i kyrkan, såg hon emellertid genom fönstret de fyra, som kommo på Hollywellvägen. Guy och Amy gingo icke arm i arm, men då de trädde in genom kyrkporten, räckte Guy, osedd af de andra, ut handen mot Amy och tryckte hennes hårdt. Amy förstod, att han tyckte, att detta var deras trolofning.
Då de skulle gå hem, bad Amy Mary att följa dem ett litet stycke. Hon tog henne under armen och gick före de andra; när de kommit utom synhåll, sade hon: »Mary!» och afbröt sig tvärt.
»Amy, jag gissar något», sade Mary.
»Tala inte om det för någon annan än pastorn», sade Amy.
»Då har jag gissat rätt. Min kära lilla Amy, så glad jag är! Det var alltså därför du i går kom flygande ut ur rummet och såg så strålande ut.»
»Hvad du var snäll, som inte frågade!»
Hon såg så lycklig och glad ut, att det förvånade Mary, när hon hörde henne tala om att vinterns erfarenhet lärt henne att »bättre bära pröfningar» Det var icke den reflexion Mary väntat sig af en ung fästmö — men så hade hon icke närmare känt så många.
Den tid som kom var lugn och lycklig, utan ett moln och utan bekymmer för framtiden. Guy var densamme, som han alltid varit, eller snarare, han var mer för dem alla än någonsin. Mot Amy visade han en vördnadsfull hängifvenhet, som skulle ha kommit en att tro, att han först nu höll på att söka förvärfva hennes ynnest. Det var, som om han knappast hade vågat riktigt tro på att hon var hans. Hon å sin sida såg upp till honom med allt djupare högaktning. Hon var bättre i stånd att uppfatta honom, då hon själf var mindre barn; hon betraktade honom nu icke såsom en oförklarlig gåta. Han hade också vunnit såsom karaktär; hans lättrörlighet och öfverdrifna känslighet hade utjämnats och lämnat rum för ett lugn, som visst icke var detsamma som likgiltighet. Ensam med Amy var han vanligen mycket allvarsam, ofta tyst och tankfull, och till och med bland de andra var han mindre munter och språksam än förr, fast alltid glad och med en hjärtevarm ömhet mot alla, som om han känt sig riktigt höra till familjen.
De kände på samma sätt för honom — alla utom Laura. Hon kunde icke själf förstå, hvarför hon kände sig så olycklig; den ende, som kunnat deltaga med henne, var långt borta, och här gick nu den allmänna meningen stick i stäf mot hans åsikter. Guy, såväl som de andra, såg hennes nedslagenhet och trodde, att den kom af tanken på att förlora systern; han var desto vänligare mot henne, så att hon måste känna sig förskräckligt falsk, som gick och hyste misstro till honom.
Hon tog sin tillflykt till den förhoppningen, att Philip, till hvilken både Guy och herr Edmonstone skrifvit, skulle säga sig vara nöjd med förklaringen — och då inbillade hon sig, att hon skulle kunna bli glad igen som förr.