Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 25
| ← Kapitel 24 |
|
Kapitel 26 → |
TJUGUFEMTE KAPITLET.
»Nu gäller det», tänkte Guy, i det han afskedade droskkusken och sedan gick uppför trappan till hotellet. »Måtte jag få kraft att stå emot!»
Dörren slogs upp; han såg framför sig herr Edmonstone, Markham och ännu en person till — var det inte Sebastian Dixon? Alla ilade emot honom, då han kom in, och herr Edmonstone ropade, i det han grep båda hans händer och tryckte dem:
»Här är han själf. Guy, min käre, duktige pojke, du är ju den mest ädelsinnade människa i världen, och du har blifvit afskyvärdt behandlad. Jag önskar jag hellre hade låtit hugga af mig båda händerna, än jag hade låtit öfvertala mig att skrifva det där brefvet; men nu är allt på rätt spår. Glöm och förlåt, Guy! Nu följer du med mig hem, och vi skrifva i denna dag efter Deloraine.»
Guy var nästan yr i hufvudet af öfverraskning. Han höll fast den ena af herr Edmonstones händer och tryckte den hårdt; den andra handen förde han öfver ögonen, som om han drömt.
»Allt på rätt spår?» upprepade han.
Just det!» sade herr Edmonstone. »Jag vet, hvart pengarna tagit vägen, och jag högaktar dig för det; och där står den, som har berättat mig alltihop. Sa jag inte från början, att det var ett uselt förtal! Alltihop kom fram genom den lilla flickan.»
Guy kastade en häpen blick på sin morbror, hvilken endast väntade på att få förklara saken.
»Aldrig förrän i dag har jag haft den minsta aning om att jag varit orsak till att du råkat ut för orättvisa misstankar. Hur kunde du låta mig förbli i okunnighet därom?»
»Du har alltså berättat — — —»
»Om växeln», inföll herr Edmonstone, »och om allt det andra, samt hur du ställt för den lilla flickan. Hur kunde du komma ut med detta med ditt knappa årsunderhåll? Och junker Philip med sitt tal om att du aldrig hade några pengar! Det var minsann inte underligt.»
»Om jag hade vetat, att du själf hade det knappt», sade Dixon, »så skulle jag aldrig ha satt i fråga — — —»
»Låt mig förstå det rätt», sade Guy och stödde sig mot en stolsrygg. »Säg, Markham, är det verkligen sant? Är allt klart bevisadt? Har herr Edmonstone skäl att vara nöjd?»
»Ja, sir Guy», svarade Markham tydligt och bestämdt. »Herr Dixon har redogjort för användningen af den där växeln på fem hundra kronor, så den saken är alldeles klar.»
Guy drog ett djupt andedrag, och hans fingrar släppte det krampaktiga taget.
»Jag kan inte nog tacka dig!» sade han till morbrodern; därpå vände han sig till herr Edmonstone: »Hur mår Charles?»
»Bättre, mycket bättre. Du får väl se själf i morgon, eller hur, Guy?»
»Men jag kan inte förklara, hur det var med de — aderton tusen — —»
»Det bry vi oss inte om; dem har du i alla fall inte fått, så du har inte kunnat slarfva bort dem. Den saken hör inte hit.»
»Och ni förlåter mig för hvad jag sade om er?» »Det har intet att betyda! Om du aldrig har sagt något värre, än att Philip är en beställsam snobb, så har du inte mycket att ångra, och jag för min del var tio gånger om en gammal narr, som lät honom köra mig till att skrifva det där brefvet.»
»Nej, nej, ni handlade ju alldeles riktigt efter er tro, och omständigheterna voro emot mig. Är det verkligen klart nu? Stå vi på samma fot som förut?»
»Det göra vi, du — det göra vi i allt; bara att vi nu bättre veta ditt värde, Guy. Gif mig din hand än en gång. Nu är det slut på alla missförstånd och all förtret, och nu skola vi få trefligt där hemma igen som förr.»
Handtryckningen var lång och kraftig. Guy höll ett par ögonblick handen för ögonen och sade sedan:
»Det är för mycket — jag fattar det inte. Men hur visste du, att den här saken behöfde förklaras?» fortfor han, vänd till morbrodern.
»Jag fick höra det af herr Markham, och du måste göra mig den rättvisan att tro, att jag blef på det högsta förfärad och ledsen öfver att få veta, att du i ditt ädelmod — —»
»Saken hänger ihop så här», sade Markham. »Ni gaf mig ett uppdrag till fröken Wellwood i S:t Mildreds. Den äldre systern var inte inne, och medan jag väntade på henne för att erlägga betalningen, kom jag i samspråk med den yngre, fröken Jane. Hon berättade för mig, att flickan, herr Dixons dotter, jämt och samt talade om hur snäll ni varit, i synnerhet en morgon i S:t Mildreds, då ni hade hjälpt hennes far ur någon svårighet. Jag kom att tänka på, att detta kunde kasta nytt ljus öfver saken, hvarför jag i dag sökte upp herr Dixon med det resultat ni själf har hört.»
»Om jag kunde bjuda till att tacka er allesammans!» sade Guy.
»För mig är det tack nog att se er vara som förr igen», sade Markham. »Tänkte ni kanske, att jag skulle sitta lugn och lämna er i den klämma ni satt er i genom ert slarf med att icke skrifva upp era utgifter?»
»Och morbror!» sade Guy och såg på denne, som om det varit honom en särskild glädje att få stå i förbindelse till honom. »Du kan aldrig ana, hur mycket jag har att tacka dig för.»
»Jag förtjänar inga tacksägelser alls», sade Sebastian, »ty var det icke jag, som var orsak till att misstanken kunde drabba dig? Det är alldeles nog för en usling som jag att en enda gång kunna godtgöra något ondt, som jag förorsakat. Å, om jag blott kunde föra din far tillbaka igen till hvad han var, när jag först såg honom, just sådan som du nu är!
Han höll på att hängifva sig åt ett af de halft teatraliska, halft uppriktigt menade utbrott af själfförebråelser, för hvilka Guy fasade, och det var väl, att herr Edmonstone på sitt fryntliga sätt föll in:
»Se så, det som en gång skett kan nu inte vidare hjälpas, och jag har oändligt med göromål här, så vi få inte hålla tal längre. Vill ni inte stanna kvar, herr Dixon. Sitt ned och läs tidningen, medan vi underteckna de här papperen. Ni får lof att äta middag med oss och dricka er systersons skål, fast det icke är den rätta dagen.»
Guy blef mycket glad åt att herr Edmonstone verkligen tänkte på att bjuda Dixon, liksom också Markhams grannlagenhet mot morbrodern gladt och rört honom. Dixon, som lärt sig betrakta föräldrar och förmyndare såsom fiender och tyranner, stammade och såg på en gång förtjust och förlägen ut; men det kom slutligen fram, att han icke kunde stanna, ty han hade repetition till en konsert. Han inbjöd dem allesammans till denna och skildrade den i så glödande färger, att Guy kunde haft lust att gå dit; men de båda andra herrarne skyndade sig att säga, att de hade alldeles för mycket att göra. Och nästa minut sade Guy till sig själf, att herr Edmonstones gladlynta ansikte och muntra röst var bättre än någon musik utom på Hollywell.
Han gick utför trappan med sin morbror, hvilken hela vägen svärmade om sin musik, glad att finna ett öra, som uppfattade hvad han menade, och var alldeles för upptagen för att ens höra på Guys upprepade tacksägelser; hans sista ord gällde »en storartad bariton».
Guy gick långsamt tillbaka upp igen, i det han försökte samla sina tankar; men när han kom tillbaka till att Amy verkligen åter var hans, var det, som om det gått rundt för honom af hänryckning, och han slog hastigt upp dörren för att åtminstone förvissa sig om herr Edmonstones närvaro.
Denne skakade än en gång hjärtligt hans hand.
»Så, här ha vi dig nu igen! Jag var rädd, att han skulle ta dig med på sin konsert, när allt kom omkring. Jag tror du skulle ha lust, hvasa? Skall du kanske stanna i London för den sakens skull — låt höra?»
Det var välgörande att höra herr Edmonstones hjärtliga skratt, då han klappade sin myndling på axeln; och dennes rodnad och leende, då han skakade på hufvudet till svar, samt förmyndarens betydelsefulla blinkning läto äfven Markham förstå, hvad det var frågan om.
Nå ja», sade herr Edmonstone, »karlen är mer gentleman än jag trodde. Han är nog inte så dålig i grund och botten, det tror jag. Han blef allt riktigt förfärad, när han upptäckte, hur han hade ställt till för dig.»
»Han är mycket ädelsinnad», sade Guy. »Å, det finnes många stora sidor hos honom.»
»Stora sidor?» sade Markham. »Jag vet just inte det. Han har förfallit mycket sedan den tiden jag såg honom senast, men det var ju väl, att han själf insåg, att det inte gick an att fördärfva allting för er.»
»Hans varma hjärta är hans bästa sida», sade Guy, »om man en gång kommer åt det. Men — jag förstår ändå inte det här. Hvad var det ni fick höra af lilla Marianne? Eller var det af fröken Wellwood?»
»Först var det fröken Jane», sade Markham. »Jag satt där en stund och språkade med henne; hon sade då, att ni hade visat den familjen så mycken godhet, att flickan var er så tacksam och alltid talade om en morgon, då ni kom med er hund och hjälpte hennes mamma. Pappa hade varit ute hela natten, och mamma grät, hade flickan berättat, och sade, att han skulle i fängelse; men så hade ni då hjälpt dem.»
»Det var nog så», bekräftade Guy.
»Jag kom nu ihåg, hvad ni berättade mig om de där pengarna och gissade, att detta kunde vara nyckeln till hemligheten. Alltså bad jag att få tala vid fickan, och hon fördes in — en riktig liten afbild af; er mor och en liten kvick tös, som visste hvad hon sade men just inte hade mycket förstånd om faderns elände. Hon berättade mig det där om hur fadern kom hem tidigt på morgonen och hur hennes mor var alldeles utom sig och sade, att de voro förlorade, tills ni kom och började tala med modern samt gaf henne något. Jag frågade, om det var pengar, men hon sade, att det var ett papper. Jag visade henne en växel, och hon sade, att ett sådant papper var det. Nu hade jag henne att berätta, hvar jag skulle kunna få reda på hennes far, som jag ju kände förr i världen och någon gång måst skrifva till. Jag spårade upp honom — en snygg figur var han, minsann, men sanningen fick jag slutligen ur honom, och när han fick höra, att ni för hans skull hade råkat illa ut, började han gå på som en teaterhjälte och bedyrade, att han skulle gå och berätta hela historien för er förmyndare. Jag satte honom i en droska, så att han inte skulle bli ångerköpt, och han hade just kommit till slutet på historien, då ni kom in.»
»Hur skall jag kunna tacka er nog, Markham!»
»Ja, jag har nu hållit på att dra er släkt ur klämman i fyrtio år eller så», sade Markham, »det är allt hvad jag duger till; och hade det aldrig varit värre än denna gången, så hade det varit godt för oss allihop. Men tiden lider, och vi ha fullt upp att göra.»
De grepo sig alltså genast an med räkenskaperna. Det var en hel del, som skulle genomgås och bestämmas, och fast Guy enligt farfaderns testamente ännu icke hade något att säga, tillfrågades han nu om allt. Guy tyckte det var rätt bra att, då han icke kunde få vara i fred med sin lycka, ha denna lugnande sysselsättning. Där satt han och diskuterade helt nyktert frågor angående arrenden och reparationer och tillät sig endast då och då liksom en liten titt på den skatt af glädje, som väntade honom, när han skulle få tid med den. Det blef nu bättre ordnadt beträffande Coombe Prior; penningar anslogos till den blifvande vice pastorns lön, och Guy fick hopp om att den förste skulle bli hans vän Wellwood.
Det blef inte tid att skrifva till Hollywell, eller rättare, herr Edmonstone glömde af det, tills det blef för sent, och sedan tröstade han sig med att säga, att det gjorde detsamma, om de blefve öfverraskade; af glädje dog man ju inte.
Hans familj hyste icke alls samma mening som han, att det gjorde detsamma, när följande morgon icke medförde något bref med posten. Fru Edmonstone och Charles hade haft stora förhoppningar, och Amy visste icke, hur mycket hon verkligen hade hoppats, förrän hon hörde orden: »Intet bref».
Till råga på olyckan hade, genom ett af dessa infall af herr Edmonstone, hvilka brukade komma i kollision med hans hustrus anordningar, främmande blifvit bjudna just till denna onsdags middag; och det var ingen, som gladde sig åt detta, helst då fyratåget icke medförde herr Edmonstone, hvilken alltså icke kunde väntas förr än klockan sju, då alla gäster vore anlända.
Laura hjälpte Amy att klä sig, satte blommorna till rätta i hennes hår, kysste henne och sade, att det var en svår dag; Amy suckade med trött min, tackade henne och gick ned vid hennes arm, i det hon hviskade: »Om jag kunde låta bli att vara så dum och hoppas litet, litet grand!»
Laura tyckte saken vara så hopplös, att hon var ledsen öfver att Amy icke kunde slå den ur hågen, och hon svarade ingenting. Amy satte sig vid fotänden af den soffa, dit Charles numera bars hvarje dag, och tog sitt arbete utan att våga se på honom. En vagn — — färgen kom och gick på hennes kinder, men det var bara några af de främmande; en till — det var Brownlows. Amy höll på att säga något åt fröken Brownlow, då hon hörde nya hälsningar; hon såg upp, grep tag i armstödet på soffan och såg dit än en gång. Hennes far höll på att utgjuta sig i ursäkter och välkomsthälsningar, och hennes mor räckte just handen åt Guy.
Var det en dröm? Hon slöt ögonen och såg så dit igen. Nu var han helt nära henne; han höll ett ögonblick hennes hand i sin, och hans röst hördes fråga Charlie, hur han mådde. Så kom hennes far, kysste henne som vanligt först men släppte henne sedan icke utan såg på henne ett ögonblick och kysste henne sedan om igen på båda kinderna, som om han icke hade kunnat låta bli, samt sade med en ton, som betydde mycket, mycket mer än orden: »Hur är det med dig, min lilla Amy?»
Hela rummet gick rundt för henne; det fanns ingen annan råd än att springa därifrån, och det gjorde hon, men i tamburen hörde hon från förstugan ropet: »Sir Guys kappsäck skall bäras upp på hans rum», och hon kunde icke springa ut midt ibland tjänstefolket. I samma ögonblick fick hon emellertid se Mary Ross och hennes far; hon flög fram till dem, sade något otydligt om att hjälpa Mary och förde henne upp på sitt eget rum.
»Kära Amy, du ser alldeles vild ut. Hvad är det med dig?»
»Pappa är hemkommen, och — —». Resten hördes icke, och Amy blef så röd som den kamelia hon hade i håret.
»Och?» sade Mary. »Kanske hemligheten är uppdagad?»
»Å, det vet jag inte; de ha alldeles nyss kommit, och jag blef så häpen, så jag sprang min väg — jag visste inte, hvad jag skulle ta mig till.»
»De ha kommit?» tänkte Mary. »Jaså, lilla Amy, då förstår jag alltihop.»
Hon tog af sig ytterkläderna och ordnade sin toalett med ovanlig långsamhet, medan Amy fladdrade omkring, som om hon icke hade vetat, hvad hon tog sig till. Spänstiga, snabba steg hördes i trappan och förstugan, och Mary, som icke kunde se sin lilla väninnas ansikte, såg hennes hals bli alldeles röd; strax efteråt stack Amy sin arm i hennes med en vänlig tryckning, och de gingo båda ned.
Fru Edmonstone var glad att se, att Amabel såg något så när naturlig ut. Hon brann naturligtvis själf af ifver att få höra allting, men hon var så trygg för att hufvudsaken var som den skulle vara, att hennes närmaste omsorg gällde att låta allt gå så lugnt och stilla som möjligt, medan de främmande voro kvar.
Amy gick, efter att ha passerat förbi Charles och erhållit en tryckning af hans alltid deltagande hand, till en plats bakom Mary, medan Laura konverserade med alla och försökte visa, att åtminstone en person i familjen ägde någon själfbehärskning. Guy kom in på nytt, men efter en enda blick för att se, om Amy var närvarande, såg han åt annat håll och gick och satte sig bredvid Charlies soffa, alldeles som han brukat förr; och Charles låg och tittade på honom, så att han alldeles glömde, hvad det var han nyss hade hållit på att säga till fru Brownlow, och påstod, att han just hade kommit från London i dag, tankspridd, som om han varit en af de älskande.
Så kom herr Edmonstone, och middagen serverades. Då fru Edmonstone ordnade sina gäster, funderade hon på, hvar hon lämpligast skulle placera den nyankomne.
»Om du hade kommit för ett par timmar sedan», sade hon för sig själf, »så skulle jag ha låtit dig vara som hemma. Men nu måste du vara en hedrad gäst och föra in mig. Det är bäst så för Amy.»
Guy fick alltså sin plats mellan värdinnan och fru Gresham, med hvilken senare han då och då gjorde ett försök att konversera, när han kom ihåg sig. Fru Edmonstone lät honom vara i fred. Amy satt så, att hon icke såg honom — lyckligtvis, tyckte hon själf — och hade till granne pastor Ross, hvilken liksom dottern anade så pass mycket, att han icke besvärade henne med att något samtal.
Charles och Charlotte fördjupade sig där inne i salongen i alla slags förtjusande gissningar, tills damerna kommo in, och då berättade Charles så mycket han vågade för Mary Ross — mycket mer än hon fått veta af Laura, hvilken på väg ut från matsalen hade sagt till henne: »Fråga inte mig, för jag vet ingenting.»
Amy blef tvungen att konversera med fru Gresham angående böcker och bladväxter, och det gick nu rätt bra; hon kände sig trygg i medvetandet om att han var glad igen och att hon nog i sinom tid skulle få veta mera. Hon kunde till och med vara lugn, då herrarne kommo in; Guy språkade först med pastorn om Coombe Prior och gick därpå bort till Charles, men sedan såg hon icke mer, ty Laura och hon måste spela à quatre mains. Det gick väl för sig, men sedan bad någon, att de skulle sjunga. Laura ville gärna skona henne, men det lyckades inte; och medan Laura bläddrade i häftena och föreslog än den ena, än den andra sången, där Amys stämma var minst pröfvande, kom en annan hand och vände bladet, som om den varit hemmastadd där, och slog upp en säng, hvilken de ofta sjungit tillsammans och där Amy kunde deltaga så pass mycket hon hade lust till eller också låta bli. Det var, som om det hade varit helt naturligt för honom att hjälpa och skydda Amy.
Ändtligen reste de främmande. Amy sade god natt åt alla, höll det tända ljuset framför sig, då hon räckte Guy handen, och försvann före alla andra. De öfriga stodo kvar under förlägen tystnad; Laura tände ljusen, herr Edmonstone gnuggade händerna, Charlotte frågade efter Hej, som ännu var kvar i Oxford, och Charles fattade tag i soffkarmen för att resa på sig.
»Får jag hjälpa dig?» sade Guy.
»Tack skall du ha, men jag är inte i ordning än; jag är en riktig stock nu och bäres som en sådan, så det tjänar ingenting till att vänta på mig. Mamma skall få rå om dig först, och jag skall inte en gång ställa min dörr på glänt.»
»Ja, ja, ja, gå och språka med mamma; hon är den bästa, näst Amy själf, som har rymt — inte sant, Guy?» sade herr Edmonstone.
Guy och fru Edmonstone hade hittills icke trott sig om att tala med hvarandra, men nu sågo de på hvarann och smålogo; så sade de god natt till de öfriga och gingo upp i andra våningen. Nu hördes ett trestämmigt: »Nå, pappa?»
»Allt är i sin ordning», sade herr Edmonstone. »Det var osanning alltihop. Han är den ädlaste och bästa människa i världen, såsom jag hela tiden visste, och jag var en gammal narr, som hörde på det där dumma förtalet om honom.»
»Hurra!» ropade Charles och trummade med fingrarna på ryggstödet till soffan. »Låt oss höra, hur sanningen kom fram och hur det förhöll sig.»
»Det var den där Dixon. Där har han hållit på och hjälpt den där karlen i oändlighet, betalt för flickan i skolan och betalt hans spelskulder med den där växeln.»
»Å, å!» ropade Charles.
»Jaha, så var det. Flickan berättade det för Markham, och Markham tog fadern med sig till mig för att tala om det själf. Jag blir rasande, när jag tänker på hvilka vidunderliga historier Philip har fått mig att tro.»
»Visste jag inte det!» ropade Charles. »Jag var säker på att han bara hade gjort något så mycket bättre och vackrare, än annat folk brukar, att ingen kunde tro det. Hurra, hurra! Jo, jo, Charlotte, nu kunde herr Haltebolink ha lust att dansa med!» Ty Charlotte hvirflade i sin förtjusning rundtomkring hans soffa.
»Jag var också säker på honom», sade herr Edmonstone. »Jag visste, att han inte var den, som skulle råka på villospår. Det var bara Philip, som envisades att öfvertala mig, att svart var hvitt.»
»Jag har aldrig trott ett enda ord af alltsammans», sade Charles, »desto mindre, sedan jag sett, hur intagen af partiskhet Philip var.»
»De frånvarande ha alltid orätt», inföll Laura; men rädd att säga för mycket tillade hon: »Kom, Charlotte — det är sent!»
»Och jag blir den första att berätta det för Amy!» ropade Charlotte. »God natt, pappa — god natt, Charlie!
Hon rusade uppför trappan, rädd att bli förekommen af någon annan. Laura dröjde efter och lade undan några böcker, medan hon försökte undertrycka den dofva smärtan i sitt inre. Hur skulle hon kunna tro på Guy? Faderns omdöme var enligt hennes åsikt värdelöst, och Philip hade förutspått, att Amy nog i alla fall skulle bli ett offer. Att se deras lycka kom också hennes hjärta att svida vid tanken på hur aflägsen hennes egen var.
Slutligen gick hon upp, hämtade Charlotte inne hos Amy, såg att denna bäst behöfde vara i fred och sade henne ett mycket ömt god natt.
Fru Edmonstone fick under tiden höra Guys egen redogörelse för hela saken.
Det gjorde intryck på henne, att han nu visserligen på det allvarsammaste klandrade sig själf för sitt vredesutbrott men att han dock talade om sina fel på ett mycket mera sansadt sätt än förr, då han alltid tyckts ta skadan igen genom att fara ut mot sig själf i stället för mot motparten.
Det syntes, att han genomgått mycket, men det framgick också af hvad han sade, att lidandet icke varit förgäfves.
Då han gått in i sitt rum, tittade fru Edmonstone in till sin lilla Amy. Ljuset var släckt, och Amy låg i sin säng i fulla glansen af månstrålarna, hvilka strömmade in genom hennes fönster. Hon for upp, när dörren öppnades.
»Å mamma, så snällt af dig att komma hit!»
»Jag kan bara stanna ett ögonblick, barnet mitt; pappa kommer nu; men jag måste ändå säga dig, att jag har språkat med Guy och är så glad däråt. Pappa är också så fullkomligt nöjd. Han lär ha uppfört sig på det allra vackraste sätt. Nu hoppas jag, kära barn, att du försöker sofva i natt, annars orkar du inte tala vid honom i morgon.»
Amy slog armen om moderns hals. »Då är han glad igen», hviskade hon. »Det blir roligt att få höra alltihop.»
»Han får själf berätta dig det i morgon. Sof nu som ett snällt barn.»