Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 24
| ← Kapitel 23 |
|
Kapitel 25 → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Det fanns fera än Guy och de unga Edmonstonarne, som hade en ledsam höst; också pastor Ross hade sina pröfningar, om än icke alldeles af samma slag. Han saknade sin dotter mycket; hela hans hus kom i olag; flickorna i skolan voro stygga, och hvarken han, fröknarna Edmonstone eller lärarinnan kunde få reda på de verkligen skyldiga; deras undersökningar medförde ingenting annat än en förvirrad massa af ömsesidiga anklagelser, på hvilka ingen kunde bli klok. Kokerskan hade aldrig något att koka soppa på åt de fattiga; pastorn kunde aldrig hitta de böcker han behöfde för egen eller andras del, och hans skjortor saknade alltid knappar.
Mary måste under tiden stanna och sköta en hel familj, som fått mässlingen, därpå hälsa en ny brorson välkommen till världen och slutligen styra med hans dop, men till jul hade hon lofvat att komma hem, och det löftet höll hon.
Pastorn hade den tillfredsställelsen att få hämta henne vid stationen dagen före julafton och sedan på kvällen se henne sitta på andra sidan bordet, som hon brukade, sysselsatt med att sy i de felande knapparna. Hon var förtjust öfver att höra, att han skrifvit färdiga alla sina julpredikningar, så att han hade tid att språka med henne hela kvällen. Att skrifva bref var icke hans starka sida, så det var mycket att berätta och fråga om.
»Jag har så sällan fått bref från Hollywell också» sade hon. »Det beror väl på Charles' sjukdom, kan jag tro. Tycker du, att han verkligen är bättre nu?»
»Ja, mycket bättre. Jag glömde tala om, att de vilja ha dig med på sin julbjudning i morgon afton.»
»Å, är han så bra, att de icke uppskjuta den? Då kanske han är uppe ur sängen?»
»Nej, han ligger fullständigt orörlig och är mycket afmagrad. Jag tror aldrig, att jag har sett honom så plågad som denna gången, men å andra sidan har jag aldrig heller sett honom vara så tålig eller ta så mycken hänsyn till omgifningen. Detta förvånade mig desto mera, som han att börja med tycktes återfalla i alla de ovanor, han förut hade lagt bort; han var så kinkig: och retlig, att hans stackars mor såg alldeles utsliten ut; men det måtte ha varit, innan sjukdomen riktigt bröt ut, och sedan han blef liggande, blef det helt annorlunda.»
»Har pappa varit hos honom?»
»Ja, han bad om det, hvilket han aldrig förr har gjort, och nu läser Amabel i bibeln för honom hvar dag. Säkert är, att det är mycket mer med de där unga Edmonstonarne, än vi förr vågade hoppas.»
»Och berätta mig nu om sir Guy. Hvarför kommer han inte hem, såsom vanligt?»
»Det vet jag inte rätt. Herr Edmonstone är mycket ond öfver något, som han lär ha sagt om sin förmyndare, och misstänker honom för att ha slarfvat i S:t Mildreds; men jag är inte alls säker på att inte alltsammans är inbillning af herr Edmonstone.»
»Hvar är han?»
»På Redclyffe. Jag har fått ett bref från honom, som jag tänker besvara i kväll. Jag tänker berätta om det för Edmonstones, för jag kan aldrig tro, att han, ifall han gjort sig skyldig till något ondt, skulle sysselsätta sig med sådana planer.»
Därmed gaf han Mary brefvet.
»Nej, för all del!» utropade Mary, i det hon läste. »Han kan bestämdt inte ha varit med om något ondt. Hvad jag beundrar och sätter värde på honom! Så ledsamt, att det här missförståndet har uppstått! Jag tyckte förra sommaren, att de voro så lyckliga allesammans.»
»Antingen detta eller Charles' sjukdom har kastat en skugga öfver hela familjen. Båda flickorna äro mycket allvarsammare.»
»Amy också?» sade Mary hastigt.
»Jag tycker det. Åtminstone tyckte jag inte, att hon ljusnade upp så mycket, som jag hade tänkt mig, när brodern blef bättre. Hon ser ut, som om hon hade suttit för träget i sjukrummet, och ändå är hon mycket ute och promenerar.»
»Stackars liten Amy!» sade Mary och frågade icke mera men beslöt att själf göra sina iakttagelser.
Hon träffade icke någon af Edmonstones förrän andra kvällen, ty vädret var slaskigt; det kom blott en liten biljett med löfte om att vagnen skulle få hämta henne och hennes far på eftermiddagen.
Hela familjen utom Charles var församlad i salongen, då Mary anlände, men hon hade ögon endast för Amy. Denna var klädd i hvitt med gröna blad i håret; hon såg icke ledsen ut men var magrare och blekare än på sommaren, och hennes tal och skratt saknade den gamla barnsliga hjärtligheten. Mary kom ihåg, hurudan hon varit vid skogspromenaderna i somras, och kände sig öfvertygad om att något mera än Charles' sjukdom tryckte på henne — och dock hade hon icke alls samma jäktade uttryck som Laura.
Det blef icke mycken tid för Mary att språka med Amy, ty det var en hel mängd främmande, mest unga fickor och barn, och Amy hade fullt upp att göra med att roa dem. Hon såg trött ut, och det var tydligt, att hon ansträngde sig till det yttersta.
Mary sade slutligen vänligt åt henne, att hon icke såg kry ut.
»Det är bara att jag är så dum», sade Amy med ett vemodigt leende. »Ingenting blir roligt utan Charlie.»
»Det har varit en ledsam höst», började Mary, men hon blef helt förlägen, ty Amy blef blossande röd öfver ansikte och hals; dock hämtade hon sig snart och svarade efter någon tvekan:
»Å, Charlie är mycket bättre nu, och det är så roligt. Jag är också så glad öfver att ha dig hemma igen, Mary.»
»Vi skola söka rätt på något efter musik», ropades det från andra ändan af rummet. »Hvem skall spela?»
»Liten Amy», sade herr Edmonstone. »Hvar är hon? Hon gör det allra bäst. Amy, kom och spela för dem!»
Amy reste sig för att gå till pianot, men hennes kinder blossade på nytt, och det föll Mary in, att hennes rykte som »speleman» grundade sig på det lyckade sätt, hvarpå hon och sir Guy föregående jul hade ledt leken. Hennes mor kom henne i detsamma till mötes och hviskade:
» Vill du inte helst slippa, barnet mitt?»
»Å, det går nog.»
Jag tänkte skicka dig dit upp till Charlie; han har legat ensam så länge nu.»
»Å tack, kära, snälla mamma!» kom det fram med en. suck af lättnad.
»Här ha vi Charlotte, som brinner af lust att få bli 'speleman'», sade fru Edmonstone. »Vill ni låta henne försöka, kanske, för jag tror, att Charlie saknar sin lilla sköterska.»
Amy gick obemärkt sin väg och kom upp i Charles' rum med hjärtat fullt af tacksamhet för den moderliga omtanke, som alltid, såvidt som möjligt var, sökte skona henne.
Charles hade somnat; Amy tog tyst en schal öfver axlarna och satte sig att hvila i det halfskumma rummet. Tystnaden omkring henne var en lisa efter allt sorlet där nere, pratet och skrattet och kvickheterna, som föreföllo henne så dumma och tråkiga. Det fanns bara två människor, som kunde göra en bjudning rolig, och det var därför det var så annorlunda i fjol. Nu undrade Amy, om hon var den enda, som kände sig så ledsen och trött; men det var blott för ett ögonblick — sedan mumlade hon halfhögt för sig själf:
»Jag skulle ju inte tänka på honom utom i mina böner, och så gör jag det ändå. Och det på själfva julafton till! Jag får inte sitta och klaga öfver mitt krossade rör — julen är här, och änglasången stiger öfver oss alla: Ära vare Gud i höjden, frid på jorden och människorna en god vilja! Så han sjöng det där i fjol sent på kvällen, då de främmande hade rest och vi just skulle säga god natt. Men nu är jag ju där igen! Jag måste ta mig något för.»
Hon tog upp en bok med psalmer och sånger och började lära sig utantill en bit, som hon nästan kunde förut; men lampskenet var dunkelt, och hon måtte ha blifvit sömnig, ty hon började drömma om Sintram och slottet på Mondenfelsen, hvilket hon i tankarna alltid förbundit med Redclyffe på dess höga klippbränt och med den hvälfda, ekande portgången, där hon tyckte sig höra Guys röst ljuda:
»Den ensam bor
men på Gud tror
och i hans ord har ro,
hans stig bär ljus
till Faderns hus,
där skall han evigt bo.»
»Amy», sade Charles, som vaknade i detsamma, sitter du där? Behöfs du inte där nere?»
»Mamma var så snäll och skickade mig upp hit.»
»Det var bra, att du kom, för jag har något att berätta för dig. Pastor Ross har varit här uppe och hälsat på mig, som du vet, och han hade haft bref från Guy.»
Amys hjärta klappade hårdt, medan hon med blicken sänkt mot golfvet lyssnade till Charles' redo görelse för Guys bref om Coombe Prior.
»Pastorn var mycket nöjd med det, vet du, Amy, sade han till slut. »Jag önskar, att du hade hört den ton af öfvertygelse, hvarmed han sade: 'Han kommer bestämdt att kämpa sig igenom'!»
Amy svarade endast med att luta sig ned och kyssa sin bror på pannan.
Veckan efteråt kom bref till Charles från Guy själf.
»Amy, här är något för dig att läsa», sade Charles och höll upp brefvet emot henne, då hon kom in i rummet.
Hon kände genast igen stilen.
»Vänta litet, snälla Charlie», bad hon och sprang ut igen. Hon uppsökte sin mor, hvilken hon lyckligtvis fann ensam, och sade med bortvändt ansikte: Mamma, säg, tycker du, att jag skall låta Charles visa mig brefvet från Guy?»
Fru Edmonstone tog hennes hand och drog henne till sig, så att hon kunde se ansiktet under de skymmande lockarna. Handen darrade, och hela ansiktet glödde af ifver.
»Ja, käraste barn!» sade hon, ty det var henne omöjligt att svara annorlunda. När dottern sedan skyndat bort, undrade hon först, om hon varit oförståndig och handlat orätt mot sin älskade lilla Amy; men så sade hon återigen till sig själf, att detta missförstånd måste och skulle bli förklaradt en gång.
Det stod icke ett ord om Amy i brefvet, men antingen detta eller något annat, hvad det nu var, gjorde henne gladare till mods än hon på länge varit. Det såg ut, som om nyåret med sina längre dagar haft med sig ny tröst och trefnad, då Charles, hvilken alltsedan oktober månad hade legat till sängs, ändtligen kunde lyftas till schäslongen och på den skjutas ut i arbetsrummet, visserligen utan att kunna röra sig men mycket belåten med ombytet — att få komma ut i världen, som han kallade det.
Detta var allt hvad som hände vid det fredliga, Hollywell, medan man vid Redclyffe ännu var upp i tagen af skeppsbrottet, hvilket tycktes ha inträffat enkom för att bringa omväxling i denna ensliga och dystra vintertid.
Pastorns hade blifvit mera än någonsin villrådiga, hur de skulle uppfatta den unge godsägaren. Pastorn själf tyckte, att ingen, som icke haft rent samvete, kunde ha mött faran så som sir Guy hade gjort; och dock voro de ännu tvehågsna, när de sågo den skugga, som så tydligt hvilade öfver honom, och det vemod, som var så oförenligt med hans ålder och skaplynne.
Fru Ashford kom emellertid på en ny idé. Ett par dagar efter olycksnatten skulle hela besättningen utom kajutpojken afresa till närmaste hamnstad, och kvällen före affärden voro de inbjudna att äta kväll i sällskap med sina räddare från fiskarbyn i den stora matsalen för tjänarne uppe på herrgården. Edvard och Robert voro mycket beskäftiga med att pryda det stora nakna rummet med järnek och annat grönt, och pastorn med fru och lilla Grace skulle titta in en stund, sedan de druckit kaffe i biblioteket.
Guy ordnade där för sitt främmande genom att rafsa ihop alla böckerna från soffan och stapla upp dem på en längre bort stående stol, sätta en grön järnekskvist på spishyllan, lägga fram en gammal bok med taflor åt Grace och tända på en väldig brasa, hvarpå han såg sig om i rummet och tyckte, att där var obeskrifligt trefligt. Men fru Ashfords första intryck, då han med glädjestrålande ansikte förde in sina gäster, var ända, att det alltid blef bra ödsligt i ett hus, då där icke fanns några fruntimmer.
Måltiden var mycket festlig. Arnaud var värd och lade för med en artighet, som stod i lustig motsats till sjöfolkets enkla och rättframma maner. Då sir Guy kom in med fru Ashford, föreslog gamle James Robinson genast hans skål med uttalande af den förhoppningen, att han snart måtte komma och slå sig ner ibland dem på allvar, hvarvid Jonas Ledbury tillfogade den önskan, att »lady Morville» också snart skulle komma dit. Vid dessa ord kom det ett smärtsamt uttryck i Guys drag; hans läppar pressades hårdt ihop, han vände sig bort och tog några steg fram och tillbaka, innan han kunde behärska sitt ansiktsuttryck. Alla voro så upptagna af att hurra, att ingen mer än fru Ashford lade märke till hans förändrade väsen, och fast hans färg var starkare och rösten skälfde, då han, återkommen till sin plats, tackade för skålen, såg pastorn däri ingenting annat än den naturliga rörelsen öfver folkets tillgifvenhet.
Fru Ashford förstod honom bättre, och när hon och hennes man senare talade om saken, blefvo de båda öfvertygade om att orsaken till hans vemod måste vara något olyckligt tycke, hvilket han ansåg sig böra öfvervinna; och sedan de fått detta klart för sig, fäste de sig mycket vid honom och föresatte sig att göra Redcclyffe så trefligt som möjligt under hans därvaro.
Kaptenen afreste med sitt folk; gossen var bättre, och hans värdfolk, Charity och Jem Ledbury, önskade blott att de kunnat få behålla honom för alltid; oron i sinnena började redan lägga sig vid Redclyffe, då Markham en dag med obeskrifligt viktig och nöjd min kom för att visa grefskapets tidning med en fullständig skildring af den unge baronetens behjärtade uppförande. Ett par dagar efteråt fick Guy vid hemkomsten från en ridt till Coombe Prior lord Thorndales visitkort, och Arnaud berättade, att lorden särskildt frågat, hur länge sir Guy stannade i trakten, hvarjämte han varit ute på klippbranten och låtit visa sig vraket.
Markham fäste stor vikt äfven vid detta besök och började vidlyftigt orda om lordens inflytande och om huru Moorworth eller till och med grefskapet borde representeras i parlamentet. Så fort Guy uppfattade hvad han menade, utbrast han: »Å, allt det där måtte väl inte komma öfver mig redan! Innan jag kan sköta Todd och Coombe Prior, duger jag bestämdt inte att sköta land och rike.»
Några dagar senare fann han på bordet ett bref, hvars yttre han studerade liksom för att leka med sin egen nyfikenhet. Poststämpeln var Easthill, och det hade ett visst tycke af Hollywell, men stilen var ingendera af herrarnes, och slängen på y'et var heller inte lik fru Edmonstones. Det var till och med så likt Amabels egen stil, att han kände en sprittning därvid. Slutligen öppnade han det och fann inuti en stil, som han icke kunde misstaga sig på, nämligen Charles', men mycket mer ojämn och behäftad med plumpar än vanligt:
»Käre G.!
Jag borde inte göra det här, men jag vill; jag har tyranniserat Charlotte och sålunda fått materialierna. Skrif och tala utförligt om för mig om ditt 'behjärtade uppförande'. Jag såg det först i A:s ansikte. Det har verkat ofantligt godt för dig hos pappa. Skrifver mer, så fort jag orkar. Nu går det inte. C. M. E.»
Charles kunde väl säga, att han först hade sett det i systerns ansikte. Hon hade kommit upp med tidningen och höll på att leta efter något, som han ville höra läsas, då ordet »Redclyffe-bukten» föll henne i ögonen, och så kom allt det andra i ett enda hänfördt ögonkast. Han såg hennes höjda färg, det strålande leendet och tåren, som hängde i ögonfransarna.
»Amy, hvad är det du läser?»
Hon pekade på notisen, räckte honom tidningen och brast i tårar af triumferande glädje. Icke en droppe fälldes därför, att hon själf var skild från hjälten vid skeppsbrottet; det var tårar af renaste tacksamhet och osjälfvisk fröjd.
Charles läste skildringen högt, och hon hörde tyst på; därpå genomgick hon den ännu en gång tillsammans med honom och förrådde därvid, hur grundligt hon hade reda på Redclyffe-buktens geografi. Därpå kom Charlotte in, och så fort hon uppfattat hvad det var de höllo på med, kom hon i full hänryckning, tog tidningen och rusade in i sin fars rum, där han satt vid sina bref, för att i triumferande ton läsa upp alltsammans.
Herr Edmonstone blef alldeles förtjust. Han var just den sortens människa, som mer låter inverka på sig af en sådan bragd än af ett troget framhärdande i god gärning, och hans hjärta veknade genast. Hans harm öfver de förhastade orden hade länge hållit på att lägga sig och bortsopades nu alldeles af hans beundran.
»Den raske pojken! Den duktige pojken!» sade han. »Det är den hurtigaste gosse jag någonsin har sett, och det såg jag på honom från början. Jag önskar af allt hjärta, att den här oklarheten inte funnes. Det finns bestämdt inte ett ord, som är sant i hela historien, men han vill ju inte säga något för att göra saken klar, annars skulle vi ha honom här i morgon dag.»
Detta var första gången herr Edmonstone verkligen uttryckt någon önskan att återkalla Guy, och det var på detta Charles syftade i sitt bref.
Tyranniet öfver Charlotte utöfvades, medan de andra sutto vid middagsbordet och dessa båda voro ensamma. De talade om strandningen väl för tionde gången, och Charles blef så ifrig, att han bedyrade, att han genast måste skrifva till Guy, befallde henne att ge honom skriftygen och hotade, då hon tvekade, att resa sig upp och räcka sig efter dem, hvilket hade Varit ändå mycket skadligare. Hon ville skrifva efter hans diktamen, men han ville icke gå in på det, i den tro att deras mor inte skulle anse det passande, hvarpå han började med mycken energi men snart fann, att så van han än var att skrifva i liggande ställning, gick det nu mindre bra än eljest. Han hördes mumla så här, medan han skref:
»Hvilken penna du har gifvit mig, Charlotte! Se så, en plump! Doppa åt mig, är du snäll, och tag upp plumpen, innan den blir ännu mer lik en spindel!»
»Vill du inte börja om?»
»Nej, det här har redan kostat för mycket besvär. Jag har ingen styrsel i fingrarna alls. Nu bär det af i andra hörnet på papperet. Så där ja — C. M. E. Här är det — vill du ta och lägga in det? Om han. kan läsa det, så är det tur. Så mina armar värka!»
Jag hoppas, att det inte har gjort dig skada, Charlie, men jag är säker på att han kommer att bli mycket glad åt det. Å, det var mycket bra, att du sade det där om Amy!»
»Hvem bad dig läsa det, slarfva?»
»Jag rådde inte för det — du har skrifvit så stora bokstäfver.»
»Jag borde väl rätteligen inte ha sagt det där», sade Charles, »och du behöfver inte tala om det för henne; men det var omöjligt att låta bli.»
»Kommer du ihåg, Charlie», sade Charlotte; i det hon med mycken belåtenhet präntade utanskriften, »hur vi sutto här den kvällen han först kom och hur du inbillade mig det där om den dödliga osämjan?»
»Jag inbillade dig visst ingenting», sade Charles, »men ovänskapen är bara på ena sidan.»
»Tänk, så tråkigt vi ha haft i vinter utan Guy», suckade Charlotte; »om pappa inte förlåter honom efter det här, så vet jag ingen råd.»
»Jag önskar det visst af hela mitt hjärta», sade Charles, »men logiskt taget, ifall du begriper det, står saken ungefär som förut. Inför rätta skulle det inte precis anses som ett friande vittnesmål.»
»Du måtte väl inte tro på de där fasliga historierna?»
»Jag tror att Guy har spelat just lika mycket som jag själf, men jag skulle vilja se honom frikänd på bevis, som inte ens Philip kunde klandra. Om jag vore som en annan människa, skulle jag snart skaffa bevisen. Om du kunde låna mig ett ben på ett par dagar, Charlotte.»
»Ja, om jag det kunde!»
»En sak skall ske», fortfor Charles; »pappa måste själf sammanträffa med Guy, när han fyller tjuguett år. Nu, när don Philip är ur vägen, tror jag mig om att kunna åstadkomma det.»
»Om han finge komma hit!»
»Det går nog inte för sig, det har mamma rätt i, förrän vi få någon förklaring på saken; men om jag vore som vanligt, skulle jag följa med pappa till London för att träffa honom. Jag undrar, om det skulle kunna vara möjligt. Den tjuguåttonde mars — det är två och en half månad dit. Om jag bara till dess kan få ta till mina kära kryckor, så reder jag mig. Vi skola föra hem Amys riddare med flygande fanor och klingande spel.»
»Å, hvad det skulle vara roligt!»
»Om jag bara visste, hur pass mycket förstånd den där gubben Markham har, så skulle jag ge honom en vink att resa till S:t Mildreds och snoka reda på saken. Eller skall jag få doktorn att ordinera för mig att fara dit för att byta om luft?»
Så planerade Charles. Guy å sin sida sysselsatte sig såsom vanligt vid Redclyffe, tog vård om den lille pojken med den brutna armen, gjorde återvisit hos lord Thorndale utan att finna honom hemma, såg till afslutandet af reparationerna å skolbyggnaden och skolans öppnande och blef alltmer hemmastadd i prästgården.
Han sade, att han inte skulle komma hem till påsk, ty han skulle då vara midt i sin värsta examensläsning, och som hans födelsedag i år inföll i påskveckan, kunde det icke bli fråga om några festligheter; dessutom skulle han ju icke tillträda egendomen — förrän vid tjugufem år, hvarför det nu icke skulle bli någon förändring för de underlydande. För egen del var han glad åt att det icke kunde bli tal om något firande; hans födelsedag hade haft så många sorgliga minnen för hans farfar, att den aldrig varit någon glad dag.
Markham fattade detta och deltog med honom men sade, att de fingo fira hans bröllopsdag så mycket festligare. Guy kunde ingenting svara, men den gamle förvaltaren såg ett smärtsamt uttryck i hans ansikte.
»Sir Guy», sade han, »är det detta, som är felet med er? Var inte ond på att gubben frågar; jag hoppas af allt hjärta, att ni inte har råkat illa ut på något sätt.»
»Tack, Markham», sade Guy med ansträngning, jag kan inte säga något annat, än att jag inte har något att skämmas för.»
Härmed måste den gamle vännen låta sig nöja, och kort därefter reste Guy till Oxford igen.
Så kom mars månad. Charles låg icke längre så absolut orörlig som förut och kunde nu skrifva bref själf, men han kunde ännu icke begagna kryckorna, och därmed smälte alla hans stora planer bort, utom den att förmå herr Edmonstone att resa till London för att där sammanträffa med Guy och Markham och genomgå de formaliteter, som nödvändiggjordes af Guys inträdande i laglig myndighetsålder. Han hoppades mycket af Guys personliga inflytande och sade till sin far: »Pappa vet, att ingen har råkat honom än utom Philip, och han kanske kan förtro dig saker, som inte kunde sägas åt honom.»
Detta var ett argument, som herr Edmonstone tyckte om.
»Ja visst, jag är ju äldre och har mera erfarenhet, och så är den stackars Guy mycket fäst vid oss, inte sant, Charlie?»
Charles skref alltså till Guy och bad honom möta sin förmyndare och Markham i London tisdagen efter påsk. »Om du vill klarera upp den där sagan om vadhållningen», skref han, »så kan allt ännu bli bra.»
Guy suckade, då han lade brefvet ifrån sig.
»Allt förgäfves, du snälla Charles!» sade han för sig själf. »Lika förgäfves som mina bemödanden att hindra min arme morbror att sjunka allt djupare. Men är det rättvist», fortfor han med häftighet, »att uppoffra andras lycka för att dölja ett enda steg utför i en människas lif, som inte vill låta rädda sig? Dock» — han tryckte hårdt ihop läpparna — »är detta den undergifvenhet jag har kämpat för att vinna? Att strax i början taga ett steg, som jag själf inte kan anse för fullkomligt rätt, vore just sättet att draga lidande och sorg öfver Amy, och då vore det först riktigt mitt fel.»
Guy slog beslutsamt dessa tankar ifrån sig för att sätta sig ned och skrifva till Markham, hvilken han bad på vägen till London stanna öfver i S:t Mildreds och utbetala kvartalets inackordering för lilla Marianne till fröken Elisabet Wellwood. Därpå fördjupade han sig på nytt i sitt arbete, och sin myndighetsdag firade han endast med trägen flit och vemodiga tankar.