Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 38

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.

Philips och Lauras bröllop kunde icke äga rum genast. Ingen sade det, men alla kände, att det icke gick an att tala om det, förrän Amabels första sorgeår var ute. Philip stannade emellertid tills vidare kvar vid Hollywell, där han hämtade krafter för hvar dag och vann mera på en vecka än på sex i S:t Mildreds. Han återfick minne och tankekraft såväl som kroppskrafter, kunde obehindradt resonera om affärer och kände sig särskildt mycket stärkt och tröstad af några långa samtal med pastor Ross.

[ 485 ]Dock kunde han ännu icke förlika sig med tanken på att fara till Redclyffe. Allt arbete, som rörde egendomen, gick trögt och med motvilja, och han såg ledsen ut, så fort det händelsevis blef tal om att han skulle resa dit. Fru Edmonstone började till slut undra, om han ämnade vara kvar vid Hollywell öfver sommaren, och Amabel var litet rädd, att det skulle bli så, att han försummade Redclyffe. Men så kom ett bref från lord Thorndale med underrättelse, att lordens bror, som var ledamot af parlamentet för Moorworth, länge hade ämnat draga sig tillbaka och på sista tiden endast väntat på att Philip Morville skulle tillträda Redclyffe. Moorworth behärskades fullständigt af Thorndalarne och Morvillarne, och lord Thorndale skref för att bedja Philip genast komma och verka för saken samt därvid taga in vid Thorndale i stället för i sitt tomma hus vid Redclyffe.

Att komma in i parlamentet hade varit en af Philips ungdomsdrömmar, men just därför tvekade han, i den föreställningen att det, som så mycket annat, skulle i stället för en eftertrådd lycka bli till ett straff. Han kunde icke annat än känna, att då denna olycksaliga börda af rikedom fallit honom till, var det hans plikt att göra den så fruktbärande som möjligt för andra människor och icke försjunka i lättja och vällefnad utan stå med i striden, där det behöfdes att slå ett slag för det goda och sanna. Men han var ännu rädd för sin gamla lust att utmärka sig. Han tyckte icke om att tänka sig ett lif i London för Laura, och han fruktade, att det skulle medföra alltför mycken oro för henne, så vacklande som hans hälsa hade blifvit; ty blefve han en gång parlamentsledamot, så var han besluten att göra nytta såsom sådan.

[ 486 ]Slutligen framlade han frågan för Laura att afgöra, och hon, som afskydde London, var orolig för hans hälsa men äfven önskade att se honom på sin rätta plats och ogärna ville hålla en sådan stridsman tillbaka från ledet, visste icke alls, hur hon skulle kunna svara så, att hon tillfredsställde honom. Hon gick till Amabel och Charles för att få råd, och båda förklarade, att ingenting tycktes vara honom så motbjudande som att bosätta sig vid Redclyffe samt att det var mycket bättre för honom att få något annat att tänka på; och häri instämde doktor Mayerne, hvilken togs med i rådplägningen.

Philip for alltså till Thorndale och blef i sinom tid lyckligen vald till ledamot af underhuset för köpingen Moorworth. Markham skickade sin brorson för att å hans vägnar tala vid den nye husbonden om godsets angelägenheter; han förmådde själf inte göra det, och då det var någon sannolikhet att han skulle komma till Redclyffe, gick gubben omkring under ständiga anfall af brummande och dåligt lynne. Underrättelsen att kapten Morville var förlofvad med den andra fröken Edmonstone gjorde honom blott ändå mer ursinnig, ty han ansåg det som en grof förolämpning mot lady Morville, att något sådant kunde tänkas på i samma hus som det, där hon befann sig. Hon var för närvarande det föremål, på hvilket all hans trogna tillgifvenhet för släkten koncentrerat sig, och han ville icke tro, att hon icke var lika ledsen öfver att barnet var en ficka, som han själf var. Han ville icke säga ett ondt ord om sin nye husbonde, men hans grimaser och brummanden voro nog att komma pastor Ashford att frukta, att den nye husbonden skulle få det rätt besvärligt med honom.

[ 487 ]Ashfords själfva tyckte nog, att herr Morville, som Philip numera kallades — ty sirtiteln utdog med gamle sir Hugos manliga afkomlingar, och han hade tagit afsked från regementet —, behöfde vara på alla sätt utomordentlig för att alls kunna ersätta sir Guy; men som de från början hyst en hög tanke om honom, voro de ledsna att se, att hela Redclyffe var intaget af fördom mot honom. De, liksom alla andra, väntade med oro på hans första besök, och ändtligen kom han då. James Thorndale, som följt honom hem från Korfu, körde för honom också denna gång till Redclyffe och gick själf till prästgården, medan Philip uppsökte Markham. Philip ville icke alls gå upp till herrgården utan talade med Markham nere hos honom och gick sedan till fiskarbyn samt satt slutligen omkring tio minuter i Ashfords förmak.

Resultatet af detta besök var, att gamle James Robinson förklarade, att den nye husbonden sörjde sir Guy lika mycket som någon annan; han hade blifvit så blek, som om han hållit på att svimma, när han hade nämnt namnet och framfört hälsningen till Ben. Stackars Ben, sade gubben, han grät ackurat som ett barn, och ingen under var det, när han hörde, hur sir Guy kunde tänka på honom i en sådan stund och så långt borta; och nu trodde fadern då med säkerhet, att Ben aldrig mer kunde komma på dåliga vägar, när han hade det där att tänka på.

Markham var en tid bortåt mycket onådig mot Robinsönerna för detta och hördes till och med mumla något om att somt folk tillbådo den uppgående solen — ett afguderi, för hvilket man icke kunde anklaga honom själf, ty det var på det allra tväraste sätt han medgaf, att herr Morvilles enda önskan tycktes [ 488 ]vara att fortfara med allt, som sir Guy hade påbörjat. Fru Ashford å sin sida blef mycket rörd af hvad James Thorndale berättade om Morvilles sorg öfver sir Guys död, hans svåra sjukdom, hans nedslagenhet och hans motvilja mot att besöka sin egendom.

Kort efteråt var Philip i London, där han, så mycket man kunde se så strax i början, hade all utsikt att så utmärka sig, som någonsin Margaret eller Laura kunde ha drömt om. Laura fruktade blott, att han öfveransträngde sig, i all synnerhet som han nu första tiden icke hade så mycket kontanta medel att röra sig med utan hyrde en ganska enkel bostad, icke höll någon ridhäst och icke deltog i societetslifvet; men hon blef mycket lugnad, då han kom till Hollywell: på ett par dagars besök vid pingsttiden. Han hade visserligen hvarken fått hull eller färg igen, men han föreföll alldeles frisk, var vid bättre mod och lifligt intresserad af politiken.

Det skulle ha varit godt och väl allting denna sommar, om inte Amabel, såsom Philip redan första dagen märkte, hade sett mindre kry ut än vid lilla Marys dop. Hon hade strax efteråt ansträngt både kropp och själ för mycket och hade alltsedan varit icke precis sjuk men trött och betryckt — mer nedslagen än någonsin förut, ur stånd att se på blommor eller höra musik och synbart lidande af återkomsten af den årstid, då hon haft sin stora lycka — af det varma solskenet, de ljusa kvällarna och näktergalarnas sånger. Hon blef trött af minsta ansträngning, och det var, som om hon icke hade kunnat intressera sig för något annat än sitt barn och en ung änka nere i byn, som låg för döden i lungsot; och fast hon var villig att göra allt hvad man bad henne om, skedde det på ett matt och vemodigt sätt, som om [ 489 ]hon icke hade någon glädje annat än af att sitta ensam hos sitt barn.

Hon hade i synnerhet svårt för att sällskapa med främmande och undvek dem helst samt blef alltid illa till mods, då fadern kom hem med någon oväntad middagsgäst och misstyckte, att hon icke kom ned i salongen efter måltiden. Om hon någon gång gjorde det för hans skull, blef hon alltid sedan sämre, så att hennes mor en annan gång höll henne kvar där uppe och försökte förtiga faderns missnöje för henne.

Stora middagar besvärade henne icke, ty inte ens hennes far kunde begära, att hon skulle deltaga i sådana.

Han gaf en bjudning af det slaget under Philips besök för nöjet att få visa grannarne den nye parlamentsledamoten för Moorworth. Efter middagen bad Charlotte Mary Ross att gå upp till Amy en stund. Då Mary icke fann henne i arbetsrummet, knackade hon på dörren till hennes gamla flickrum.

»Stig in!» sade den milda, låga rösten.

I fönstret aftecknade sig Amys lilla hufvud i sin änkemössa mot den djupblå kvällshimmeln under de långa skotten af klängrosen; där satt hon i skymningsdagern med barnet sofvande i sin vagga bredvid.

»Tack för att du kom», sade hon. »Jag tänkte, att du inte skulle ha något emot att titta till mig och lillan. Jag har skickat Anne ut för att ta sig en promenad.»

»Hvad hon är rar!» sade Mary och lutade sig ned öfver barnet. »Hon får riktiga rosor på kinderna, när hon sofver, och så fort hon växer sen!»

»Stackars liten!» suckade Amy.

»Är du trött, Amy?» sade Mary och slog sig ned samt tog upp den lilla sockan, som Amy hållit på att sticka.

[ 490 ]»N—nej, tack skall du ha», sade Amy med en ny suck.

»Men jag är ändå rädd för det. Du har visst varit hos Alice Lamsden igen.»

»Det tröttar mig inte. Jag tror nästan, att sanningen är», — uttrycket i hennes röst föreföll ännu mera sorgset, därför att hon för barnets skull talade så sakta —, »att jag inte egentligen är så trött på hvad jag har att göra, hvilket är litet nog, som på att tänka mig det långa, långa lif, som ligger framför mig.»

Mary kände sig djupt rörd, men hon svarade endast med en blick på barnet.

»Ja, stackars liten älskling», sade Amabel, »jag vet, att jag har en dubbel plikt mot henne, men det gör mig så ondt om henne, när jag tänker på att hon måste växa upp utan att känna honom.»

»Hon har i alla fall dig», sade Mary nästan ofrivilligt, ty hon tyckte, att Amabel var öfverlägsen alla andra utom just sin man.

Det är möjligt, att Amy inte hörde; hon gick fram till vaggan och sade:

»Om han bara hade sett henne en enda gång, om hon hade fått en enda kyss, en enda smekning, som jag längre fram kunde få tala om för henne, så skulle det inte vara, som om hon varit så alldeles faderlös. Nej, lilla barn, jag får vänta, så att du kan få höra litet om honom, för ingen annan kan berätta dig om honom så bra som jag, fast inte heller jag kan säga dig allt.»

Hon kom tillbaka till sin plats.

»Nej, Mary», fortfor hon, »jag tror verkligen inte, att jag önskar mig i Alice Lamsdens ställe. Men jag hade visst aldrig, förrän jag blef frisk igen, haft [ 491 ]klart för mig, hur säkert jag räknat på att få dö vid barnets födelse. Det var ju så sannolikt, och jag måste ordna allt för den händelsen. Och så inbillade jag mig, att jag denna våren skulle få gå till honom, såsom han i fjol kom tillbaka till mig efter den långa svåra vintern.»

»Men så kom ju hon som en tröst.»

»Ja, det gjorde hon, min lilla skatt; jag var så glad åt henne, det kändes nästan, som om jag hade haft litet af honom igen, och det gör det ju på sätt och vis ännu. Men ack, jag är lilla dumma Amy ännu, och jag längtar ibland så förskräckligt efter att höra hans steg i trappan eller se hans ögon eller känna hans handtryckning. Det värsta af allt är att vakna ibland, när jag har drömt, att jag har hört hans röst. Då finns det ingen annan tröst än att ta vårt barn och krama det riktigt.»

»Käraste Amy! Men du får inte förebrå dig, att du känner så. Det vore kanske orätt att hängifva sig åt den känslan, men bara du bekämpar den, kan jag inte tro annat, än att den i sig själf är naturlig.»

»Ja», sade Amabel eftersinnande. »Jag har nog den rätta glädjen inom mig ändå, och sitter jag för mig själf med lillan, tycker jag, att jag har honom ännu på det bästa sättet; det är bara, när jag saknar det yttre och inte har tillfälle att tänka mig in i det inre, som det blir så dystert och sorgligt. Jag önskar, att jag inte vore så tråkig för de andra, bara», slutade Amy mycket hvardagligt.

»Kära barn!» sade Mary skrattande.

»Det är så tråkigt att alltid vara klen, så att mamma skall gå och vara orolig, när det egentligen inte alls är något fel med mig. Och jag vet, att jag öfvar ett tryck på dem alla där nere — pappa och Char[ 492 ]lotte och allihop — de äro så innerligt snälla och grannlaga, men» — hon gjorde ett litet uppehåll — »det är inte alls snällt af mig, men när jag ser alla de där vänliga ögonen, som alltid ge akt på mig och ville se mig glad, blir det litet tryckande, i synnerhet då jag inte alls kan vara glad; försöker jag, så går det så illa, att jag bara blir värre efteråt, och då blir mamma ändå ledsnare.»

»Det blir bättre, när den här årstiden får gå öfver», sade Mary.

»Det kan ju hända. Det var alltid, som om han hört till sommaren och kom med den. Ja, pröfningarna komma väl alltid på ett annat sätt, än man hade trott; jag brukade tänka, att jag skulle kunna bära olyckan med honom, men jag tänkte inte på, att det skulle kunna bli utan honom. Å, lillan, lillan!»

»Jag borde inte ha kommit och stört henne.»

»Å, det gör ingenting. Hon somnar aldrig riktigt lugnt, förrän vi ha stängt om oss för natten. Kära lilla hon, blir det inte väl, förrän vi ta upp henne? Kom då, så få vi visa gudmor, hvilka långa svarta ögonhår hon börjar få.»

Och Mary gick sin väg med den öfvertygelsen, att dessa ögonhår, för mörka att vara vackra på ett så spädt barn, tröstade Amabel mer än allt hvad hon kunde säga.

Aftonen led, och slutligen kom Laura upp till sin syster. Hon såg orolig och jäktad ut, alldeles som hon brukat den tiden, då hon gick och bar på sin hemlighet. Amabel frågade, om det hade varit en tråkig middag.

»Ja — å nej — som vanligt», sade Laura.

»Du är i alla fall trött», sade Amabel. »Du red visst för långt med Philip. Jag såg, att ni kommo sent hem.»

[ 493 ]»Tack, men jag är inte det minsta trött.»

»Då är väl Philip dålig», sade Amabel. »Jag hoppas han inte har fått igen sin svåra hufvudvärk.»

»Nej», sade Laura, men i missbelåten ton.

»Inte? Kära Laura, det är bestämdt något ändå, som är på tok.»

Det behöfdes icke mycket mer af hennes intagande, smeksamma vänlighet för att förmå Laura att tala om att Philip hade sagt åt henne, att hon, Laura, afgudade honom. Han hade sagt det mycket mildt och vänligt, men han hade i alla fall sagt, att hon afgudade honom på ett sätt, som hvarken var nyttigt för henne själf eller honom, och han hade därpå öfvergått till att ge sig själf skulden därför, och just det kunde hon inte alls stå ut med att höra. Det hade legat och grott hos henne hela tiden sedan, att han klandrat henne för att hon höll för mycket af honom, och det kändes så svårt. Hon kunde ju alls inte hålla mindre af honom, och hur skulle hon bära sig åt för att vara honom till nöjes? Hon ville mycket hellre, att han klandrade henne än sig själf.

»Jag tror jag förstår, hvad han menar», sade Amabel tankfullt. »Han har fattat misstro till sig själf, och därför är han också rädd för att bli beundrad.»

Men Amy, hur skall jag kunna hjälpa det?» sade Laura med tårar i ögonen. »Det är omöjligt annat än att han skall stå öfver allt annat för mig.»

»Inte öfver allt annat, Laura», afbröt Amy hastigt. »Hur skulle det då gå, om du finge det såsom — såsom jag? Vänd dig inte ifrån mig, käraste Laura; jag tror aldrig, att jag hade kunnat uthärda, om inte min älskade Guy alltid från första början hade hållit så fast för oss båda, att vi måste trygga oss till något mer än hvarandra.»

[ 494 ]»Naturligtvis menade jag öfver allt annat jordiskt», sade Laura, men hon talade icke riktigt af hjärtat; hon visste, att det skulle så vara, och därför trodde hon också, att hon menade det.

»Och då», fortfor Amy, »om det där andra går före, borde det ge dig något högre rättesnöre än hans önskningar, och då skulle du bli honom ett stöd och en hjälp. Jag tror jag förstår, hur han menar.»

»Amy, låt mig göra dig en fråga», sade Laura halft förläget, halft ifrigt. »Du kunde väl aldrig tycka, att Guy hade fel?»

Amy rodnade.

»Jo, Laura», sade hon med fast ton. »Om jag inte hade tyckt det, så hade jag heller inte kunnat förstå, hvarför han ångrade sig. Och vet du, käraste, du får inte bli ledsen, men det vore mycket bättre både för dig och Philip, om du insåge sanningen.»

»Jag trodde, att du hade förlåtit honom», mumlade Laura.

»Å Laura, men tyder inte det där ordet "förlåta" på en skuld? Jag skulle inte ha kunnat ge Philip någon tröst där borta, om jag inte trott, att han behöfde tröst för något. Det kan inte vara roligt för honom att se, att du anser hans ånger fåfäng.»

»Den är vacker och ädel.»

»Men om den inte vore verklig, så vore den bortkastad. Och kära Laura, låt mig säga det bara denna enda gången. Om du bara ville förstå, att du lät honom förleda dig till det som var orätt, och om du vore uppriktigt ledsen öfver det, så att mamma också finge veta det, så tror jag, att det skulle bli en mycket lyckligare början på ert äktenskap.»

»Jag skulle aldrig ha kunnat säga något, om jag inte råkat förråda mig så där», sade Laura. »Du vet [ 495 ]ju, Amy, att det ingen förlofning var. Vi skrefvo aldrig till hvarandra, och vi hade bara ett enda möte eller rättare togo en promenad tillsammans; han kunde ju inte alls begära pappas samtycke, när han inte kunde gifta sig. Det skulle bara ha blifvit ledsamheter, om han talat ut, och hvad skulle han för resten ha sagt, annat än att vi alltid hade hållit af hvarandra af hela vårt hjärta, hvilket alla människor visste förut?»

»Ja, Laura, men ändå var det detta, som grämde honom, när han trodde sig ligga för döden.»

»Därför att det var det enda han kunde tänka på, som liknade ett fel», sade Laura, som af denna skugga af ett klander blef retad att ännu häftigare taga honom i försvar, »och därför att han har ett så ömtåligt samvete, en så ädel uppfattning — —.»

Hennes häftiga ton väckte den lilla, så att det måste bli slut på samtalet för den gången; men fast hennes kärlek alltjämt var lika afgudisk, gaf den henne inte full trygghet eller lycka. Hvad Philip angår, så kände han stundom, om han än icke ens för sig själf ville erkänna det, att hur innerligt han än älskade Laura, var hon dock blott såsom hans andra jag — det vill säga en återspegling af hans gamla jag, icke en hjälp att utveckla en ny människa.