Byggningabalken
← Jorda Balk |
|
Handels Balk → |
Bygninga Balk.
I. Cap.
Huru tomt til by skal läggas, och ägor skiftas.
WIlja bönder bygga by af nyo; tå skal
så stor tomt ther til läggas, som ske
kan och nödig pröfwas, at hwar gård,
för eldswåda skul, kan ifrån annan
bygd warda. Tomt skal delas til hwarje gård i byn,
efter öre och örtug, pund och tunne ränta, eller
hemmantal, alt som hwarje landsorts gamle sed är at
mäta och räkna, eller framdeles stadgas kan. Then
skal ock läggs i rätta solskifte, som är öster och
wäster, norr och söder, och om hwarje tomt särskilte
råmärken sättas. Gata lägges af oskifto mellan
hwarje tomt i by, efter thy, som lägenhet thertil är.
Farwäg, til och ifrån, hafwe så then by, som för
mindre ligger, som then för mera ligger.
2. §. Hwar gård bör sin rätta och jämngoda lott i tomt hafwa. Är berg eller bäck i tomt, som skiftas skal, och kan berget brytas, eller brännas, och bäcken fyllas, eller the öfwerbyggas och nyttjas; gälle tå för halft emot annan jord i tomt, och niute then, som sådant mehn i tomt får, twå alnar af berg eller bäck för en. Kan intetthera nyttigt giöras; ware thet alt utom mätning, och låte byamän i Häradsrättens dombok intekna, huru them emellan skift är.
3. §. Nu hafwer hwarthera sin tomt i by fått,
tå deles til hwar och en thes lott i åker och äng, och
alla tilägor, så af thet bättre, som thet sämre; och
ware tomt grunden til all delning och skifte i by,
therefter alla andra ägor delas skola. Hwarthera
skal få sitt skifte, then ene efter then andra, som
hans tomt ligger til i solskifte och wäderstrek, och
råde han, eller the, som största del i by äga, i
huru många skiften åker och äng läggas må; doch
at hwar niuter jämngodt emot annan.
4. §. Ingen hafwe wåld then by rifwa, som
i rätta solskifte lagd är, utan alle jordägare therom
åsämjas. Klagar någor, ehwad han hafwer mer,
eller mindre i by, at han fått mindre eller sämre
lott, än han hafwa bör; söke laga syn ther å, och
jämnke Domaren them emellan.
II. Cap.
Huru å tomt skal byggas.
TOmt skal byggas til mangård och ladugård. I
mangården skola wara stufwa med förstufwu
och kamar, så ock gästestufwa, ther gården så stor
är, kellare, wisthus och sädesbod, redskapshus,
och hemligit hus, port och lider. Tarfwar bonde
flera hus; bygge sig til lägenhet thet bästa han gitter.
Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och
ther skola wara stall, fähus, fårhus, och swinhus, med
nödiga foderrum, så ock loga och lador, efter som
gården är stor til. Badstufwa eller mältehus skal
ock byggas, så ock rija, ther skog är, och the afsides
sättas. Ej må någor närmare til grannans tomt
bygga, än at han til stöde eller stolparum en och en
half aln å sin tomt lemnar.
2. §. Bygger någor annan til mehn; rifwe
thet up, tå han warder therom tilsagd. Giör han
thet ej; böte tre daler, och gälde skadan åter, tå
theröfwer klagas å Tinge.
3. §. Nu hafwer bonde bygdt hus, efter thy, som
sagdt är; tå äger han them wid macht hålla. Brister något i häfd eller bygnad, bättre och böte, som
i 27 Cap. skils.
4. §. Rifwes eller brinner en gård i by, ther
bönder hwarannan för när bygdt hafwa; tå skola
byamän för then gård utse annan tomt, jämngod
och lika stor af oskifto, om lägenhet ther til är,
och ligge then förra til byamark igen.
5. §. Nu wil någor flytta och bygga å bys
oskifto mark, eller swinawall, och lägga sin tomt i
stället ut igen; stånde thet til byamäns samtycke.
Wägra the honom thet; begiäre han tå skifte å
Tinget, och bygge sedan å sin lott; och lyde åker,
äng, och andra ägor i byn til then nya tomt, såsom
the förr til then gamla legat hafwa.
III. Cap.
Om ödesby.
ÄR by öde, ther flere hemman äro, och wil en sitt
uptaga, och the andre wilja ej bygga eller täppa
med honom; nämne tå Häradshöfding några af
nämnden, som tit fara, och lägga honom til så mycket af ägorna, som emot thes hemman swarar, och
bäst hägnas och häfdas kan.
2. §. Nu hafwer han sin del upbrukadt och
afrögdt i åker och äng, och wilja the andre sedan
nyttja hwar sin ägodel; bruke tå up och rödje, som
han giordt. Och när the alle upbrukadt och bättradt
sina delar som han; niute tå genom skifte hwar sin
lott i åker, äng och alla ägor, som förr är sagdt.
Tager någor annorledes del i by; böte, som i 10.
Cap. urskils.
IV. Cap.
Huru wägar och diken i by läggas skola, och hwad tilökning then niuta skal, som sin åker therwid får.
FArwäg til och ifrån by, så ock til åker och äng,
Kyrkio och qwarn, bör läggas af oskifto, sex
alnar bred, och thes utan twå alnar å hwarthera
sidan til dike, om så tarfwas. Almän landswäg
skal wara tijo alnar bred emellan diken; ther
landswäg redan tolf alnar bred är, warde then så wid
macht hållen.
2. §. Aflops dike bör läggas af oskift mark, twå och en half, eller twå alnar bredt, en aln diupt, och en aln på botn, alt som nödigt är, och lägenhet thertil finnes. Och then sin åker therwid får, niute en aln til ren, utom byamål. Samma lag ware, ther wäg eller gärdesgård åkren möter. Går wäg eller dike wid ängewall; ther gifwes ingen tilökning. Tarfwar dike läggas emellan grannars åkrar; tå gånge halft dike å hwrtheras åker. Wid ändan för åker, dike hwar af sitt.
V. Cap.
Om laga wärn, täppning och hägnad.
LEd och grind, ther byawäg fram går, skola af
alla grannar byggas och uppehållas. Led til
egen åker eller äng må hwar för sig bygga och wårda.
2. §. Grannar, som ligga i byalag med
hwar andra, böra stänga och hägna om the ägor,
som the tilsammans hafwa, hwar efter sin ägodel.
Wil enthera i by stänga något särskilt in, af sin lott,
och thet utan annars mehn ske kan, hålle then
hägnad allena. Möter by annan by i åker och äng,
och wil then ene sitt ifrån annars skilja; kan thet ske utan hans förfång; tå gifwes honom witsord, som
stänga wil, och gärde then by mer, som för mera
ligger, och then mindre, som för mindre ligger.
Möter skog, beteshage, eller utmark, åker eller äng;
hålle then gården allena, som åker eller äng äger.
3. §. Gärdesgård bör stängas tät och fast,
twå alnar hög, och twå alnar emellan hwart par
stör; och hålle byamän hand theröfwer, at hwar
så stänger, som nu sagdt är. Ther gård af sten, eller
annat, efter ortens lägenhet, giöres, bör ock then
wara så fast, at then ej lätteliga rifwas eller falla
kan, och så hög och tät, at boskap och swin måge
hållas ute.
4. §. När mark bar är, och kiäle ur jord; tå
bör om sädesåker täppt wara, och hwar hafwa sin
gård gild, när tiden inne är at så, ehwad thet är
höst eller wår. Försummar någor thet; böte twå
öre för hwart par stör. Sker skade therigenom;
gälde ock then åter. Ligger led eller grind neder;
böte en daler. Äng bör första dag i Maji månad
stängd wara. Ligger gård eller grind sedan neder
för äng; böte hälften mindre. Stänger eller bättrar
han ej, tå han af thes grannnar therom tilsagd
warder; böte dubbelt. Nödgas byamän stänga för
then, som brister; niute therföre wedergällning til
fullo.
5. §. Äng och åker böra i hägn stå, til thes hwarthera bärgad är. Ej måge the förr til boskaps bet upgifwas, wid bot som i 9. Cap. sägs.
6. §. Hafwer någor hö eller säd ute, sedan
hans grannar sitt infördt hafwa; tå äga the säga
honom til, at han ock förer sitt in. Gitter han wisa
hinder och trång; tå måge the fä sitt ej insläppa,
utan biuden sig til, at hielpa honom, för skiälig lön,
bärga och införa, eller hö i stack, och säd i dös sätta,
och ther om stänga. Wil han thet icke, eller fins ej
nöd och trångmål; hafwe sielf then skada, som han
å sitt hö eller säd får af annars boskap, sedan honom
så tilsagdt är. Säga the ej til, och skada af fä theras
sker; fylle then up, och böte, som i 9. Cap. stadgas.
7. §. Står annars mans åker oskuren i
wägen för then, som sin säd införa wil; säge tå honom
til at undanskära. Sker thet ej; tå må han, som
införa wil, then andras säd undanskära, ther
skadan minst är, i band binda, och ax undanhemta,
och sedan saklöst ther framåka. Är ock äng oslagen,
tå skal i sådant fall både slås och undanräfsas. Far
någor annorledes öfwer åker eller ängsteg; böte en
daler för hwar teg, och skadan åter.
8. §. Then, som af ondsko och öfwerdåd, hugger sönder, rifwer neder, eller förderfwar grind
eller gärdesgård; gälde skadan, och böte tijo daler.
Bryter eller rifwer han annorledes; böte tre daler.
Kastar man stång ned af annars gärdesgård; böte
för hwar stång en marck. Hugger man stör af, så
at gård theraf mehn får; böte för hwart par en
daler, och skadan åter. Stiäl någor bort gärdesgård;
gånge therom, som i Missgiernings Balken stadgas.
Ware ock alt i tweböte, then tid om åker och äng
täppt wara bör.
VI. Cap.
Huru åker och äng skola häfdas och ökas, gärdesgårdar stängas, och diken gräfwas.
BOnde bör sin åker wäl häfda och giöda, ängar
rödja och wårda. Ware ock skyldig, ther så
lägenhet är, och skog eller betsmark ej skadas, at
efter handen uptaga och rödia til åker eller äng så
mycket, som wäl häfdas och brukas kan, eller böte,
som i 27 Cap. sägs.
2. §. Alle i by skola hålla aflops och
floddiken efter theras ägor. Nytt dike skal then, som tarfwar, för sin åker åhrliga gräfwa minst fyratijo
famnar, eller uprensa åttatijo famnar gammalt dike;
aflops dike så diupt och bredt, som förr sagdt är, och
skårdiken sex qwarter breda ofwan, try qwarter på
botn, och en aln diupa. Gräfwe ock utlop genom
ren ned til dike, för hwarje skiliofohr i åker, ther så
behöfwes. Giör han thet ej; böte, som i 27 Cap.
urskils.
3. §. Nu ligga grannars åkrar wid
hwarandra; hafwe tå halft dike hwarthera. Möta bys
diken annars bys diken, gräfwe hwar up för sig genom
sina ägor, eller böte twå daler, och fylle skadan.
Lägger man dike genom sitt gärde eller äng, och
möter annars bys äng, hiordawall, eller annan
byamark; ther må then by ej hindra watnets aflop.
Kan thet ej föras af utan dike, och åsämjer them ej,
hwilken dika skal; lägge Domaren them emellan,
som nyttigt och nödigt pröfwas.
4. §. Hwarje åhr skal ock, ther så tarfwas,
femtijo famnar ny gärdesgård uprättas, och the
gamle alle wid macht hållas, så gilde som i 5. Cap.
stadgadt är.
VII. Cap.
Huru humblegård skal läggas och uppehållas.
ALle hemman böra humblegård hafwa, och lägge
bonde goda rötter til fyratijo stänger hwart åhr, til
thes the blifwa tuhundrade wid helt hemman. Sker
thet ej; böte för hwart åhr en daler, och lägge äntå
som sagdt är, utan thet pröfwas, at humblegård
ther ej läggas, eller uppehållas kan.
2. §. Länsman käre å höste Ting til then,
som humblegård således ej lagdt hafwer, och uttage
böterna innan Thome dag. Försummar thet
Länsman; gifwe sielf the böter ut.
3. §. Finner bonde för sig humblegård til
tuhundrade stänger; hålle then wid macht, och öke,
ther han gitter. Låter han humblegården förfalla,
böte en daler för hwarje fyratijo stänger. Lägger
han then aldeles öde; böte tijo daler, och rätte
humblegård up igen.
VIII. Cap.
Om åwärkan i åker och äng.
SKär eller slår någor in på sin grannas åker eller
ängsteg; gälde åter säd mot säd, och hö mot
hö; böte ock för åwärkan å hwarje teg en daler.
2. §. Sår någor å annars åkerskifte; tage
han grödan, som skiftet äger. Bärgar han som sådde;
böte en daler, och gifwe ut thet han infördt hafwer.
3. §. Intager någor sin grannas ägodel och
skifte; böte tre daler, och bryte sielf up. Bryter
han ej up, tå han therom warnad blifwer; ligge
thet i tweböte. Intager han annars del med sielfwa
råmärket; böte sex daler, och bryte sammaledes
sielf up, eller böte dubbelt. Hafwer han råmärket
wridit, ändradt, borttagit, eller hölgdt; plichte
som sagdt är i Jorda Balkens 13. Cap.
4. §. Kastar någor i annars åker, landhafra,
snarbindel, skerffrö, eller annat hwad thet helst är,
at ogräs theraf wäxa må; ware ärelös, rätte up
allan skada, och böte femtijo daler för hwar åker,
som han så förderfwa welat: orkar han ej skadan
fylla, tiene then af med arbete.
5. §. Landbo må ej låta annan nyttja och bruka något af gårdens ägor, wid bot tijo daler, utan jordägaren gifwer ther lof til.
IX. Cap.
Huru skada skal gäldas, som fä giör i annars ägor, så ock huru fä intagas må.
FInner någor annars mans fä i sin åker, äng,
haga eller ö; tå må han thet intaga. Wet han
hwilken thet fä äger; låte honom ther om strax
tilsäga, och kalle twå eller flera goda män af sina
grannar, at syna och mäta skadan, och löse then, som
fä äger, thet ther efter ut. Nöjes man ej åt thet
wärde, som å skadan satt är; kalle tå twänne
Nämndemän, som then mäta, och döme sedan Rätten
wid Tinget therom, ther the ej åsämjas. Wet ej
then, som fä intog, hwilken thet äger; lyse thet
strax up för sina grannar, och låte skadan syna, som
sagdt är. Weta ej grannar ägaren; lyse tå up för
soknemännen å nästa Kyrkiodag. Giör han thet ej;
böte en daler för hwart dygn, han thet fä innehåller.
Wårde ock then fä, som intagit hafwer, til thes så lyst och tilsagdt är; sedan hafwe han wåld thet nyttia
och bruka, men ej illa medfara.
2. §. Nu kommer then fä äger, och biuder
rätt för skadan, efter thy, som mätismän säga: wil
then som intog, thet ej utgifwa; sätte tå med
witnen så många penningar, som skadan är mäten til,
eller full pant eller borgen ther före, hos någon af
hans grannar, Nämndeman eller fierdingsman,
och kräfwe fä sitt ut med samma witnen. Nekas thet
honom äntå; lite Kronones Fogda eller Länsman
til, och böte han, som qwarhåller, en daler för
hwart dygn, och skadan åter. Twistas om thet fä
lagliga intagit är, och gitter ej then, som inwräkt,
med witnen, andra skiäl, eller sielf sins ed wisa, at
han thet fä ther funnit och intagit, som sagdt är;
böte sammaledes, och gälde skadan åter.
3. §. Nu finnes, at thet fä gått in genom
annars ogilda gärdesgård, eller grind; gifwe han
fä löst, som intog, och then gärdesgård eller grind
uppehålla borde, gälde skadan genast, och böte, som
i 5. Cap. sagdt är.
4. §. Hwar som hemliga borttager sitt fä,
som af annan är intagit, hwad fä thet helst är, böte
tre daler: Giör han thet med wåld eller rån; plichte
som skils i Missgiernings Balken.
5. §. Bryter någor gärdesgård eller led neder, och sker skada ther igenom af fä; böte som i 5. Cap. sagdt är, och gälde skadan åter. Far någor genom led eller grind, och then icke stänger efter sig; böte en daler, äntå at ingen skada sker.
6. §. Hwilken som med wilja släpper sin
boskap i annars obärgada åker, eller oslagna äng;
böte för häst och gammalt nöt, eller swin tre marck,
för ungnöt, get eller får tolf öre, för kid, kalf eller
lam fyra öre, och skadan åter. Tiudrar man ther
häst eller annat fä; ware lag samma. Är gröden
afbärgad, eller sker thetta i beteshaga; ware bot
hälften mindre. Låter någor drifwa och walla sitt
fä å annars enskilta skog eller mark; böte fierde
parten. Drifwer wallhion in fä; böte efter thy, som
här sagdt är.
7. §. Släpper någor i byalag sitt fä, ett
eller flera, i gärde, äng, hagar eller öar, förr än
rätter tid är, och grannar ther om ense äro; böte
fierdung emot thet, som i 6. §. sagdt är, och hafwe
grannar macht, at drifwa thet ut.
8. §. Hwar som äger okynnes eller otamt fä,
thet gild gärdesgård bryter, eller flöger öfwer, och
skada giör i åker eller äng; gälde skadan åter.
Wiste han, at thet fä sådan owana hade, eller warder han therom tilsagd, och thet äntå ej wårdar, eller
fängsel ther å lägger; böte en daler: sker thet
annangång, eller flera; böte dubbelt, och hwarjegång
skadan åter.
X. Cap.
Huru bys oskifte ägor i skog och mark måge nyttjas eller intagas; så ock om åwärkan å oskift, eller annars mans skog och mark.
I Oskift skog och mark måge alle jordägare i by
taga torf, näfwer, wed, timmer, gärdsel,
löf och annat, som til hus och gård tarfwas, men
ej föra thet af bole, eller åt annan sälja eller uplåta.
Hwar som här emot giör; böte för timmer eller
sågestock sexton öre, för hwart lass af thet andra sexton
öre, och för mans bördo fyra öre; betale ock
thesutan til the andra jordägare så mycket, som på theras
del af wärdet löper. Äger man jord i twänne byar;
nyttje ej then ena byns oskifta skog eller mark til
annan by, wid samma bot. Säljer någor af bys
oskifta ägor och mark, sedan skifte lagliga begiärt är;
böte, som sägs i 5. §.
2. §. Torf må ej skäras å oskift mark, som til äng tienar, wid bot, som i 1. §. sagdt är. Ej må ock trä fällas, eller topphuggas til löf och näfwer, utan flås och qwistas.
3. §. Masteträ må ingen hugga på
Kronoägor, utan Konungens Befalningshafwandes lof.
Giör thet någor; betale thes wärde, och böte femtijo
daler. Finnes masteträ på skattejord; thet må ej
huggas eller säljas, förr än thet Kronan hembudit
är, wid samma bot.
4. §. Wil jordägare i by intaga något thet
oskift är; säge tå alla byamän til. Wilja the ej stänga
och häfda med honom; söke tå Rätten om laga skifte,
och niute hwar sin del i alt, som skiftas kan. Hwar
som annorlunda intager och nyttjar; hafwe
förwärkadt sitt arbete och thet åhrets gröda til the andra
jordägare, och böte fem daler för thet han så intagit
och häfdadt hafwer. Samma lag ware, ther skog
och mark ligger odeld flera byar emellan.
5. §. Tager någor torf, näfwer, löf, bast,
eller hugger wed, gärdsel, stör, timmer, eller hwad
thet helst är, å then bys ägor, ther i han sielf ingen
del hafwer, eller å annars afdelta och enskilta skog
i then by han del äger, betale wärdet för thet han
tagit, och böte dubbelt emot thet som i 1. §. sagdt är. Hafwe ock Domaren macht, ther sådan åwärkan
oftare sker, utom thessa böter, wite förelägga. Giör
någor sådan åwärkan i Konungens parkar och
diurgårdar; böte för hwart masteträ hundrade daler,
för annat stort trä tijo daler, och betale thesutan
wärdet; och ware bot för thet andra, som här
ofwan nämndt är, fyradubbel, Konungens ensak.
6. §. Kärer någor til annan för intagor,
eller annan åwärkan, ock then, som käres til, säger
at the ägor komma honom til; pröfwe Rätten först
om käranden then skog och mark tå brukadt och
innehaft, och ther sådant liusliga finnes, lägge han, som
åwärkan giorde, thet ut, som han ingärdadt, och
återställe hwad han tagit hafwer, böte ock som förr
sagdt är. Finnes thet ej; tå skal thet, som twistas
om, i qwarstad sättas, och wid wite förbiudas.
Sedan skilje Domaren them emellan om äganderätten.
Tappar han saken, som åwärkan giorde; böte för
wåld, eller åwärkan, alt som målet är til.
7. §. Landbo, eller then annars jord brukar,
hafwe ej wåld at sälja timmer, wed, gärdsel eller
annat sådant af gårdens ägor, utan han hafwer ther
jordägarens lof til. Giör han thet, eller tillåter
han annan thet giöra; böten både, som i 5. §. sagdt är.
8. §. Skattebonde må nyttja sin enskilta skog til hustarf och salu; doch thet så sparsamt, at skogen
ej utödes, och hemmanet förderfwas. Ware ock
skyldig, at först taga windfälle, torra trän, qwistar och
stubbar til wedbrand, innan friske trän ther til
fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka; böte
tijo daler. Then räntan af hemmanet äger, hafwe
ther inseende å.
9. §. I the skogar, som til bergsbruk höra,
må ingen til kohlning eller andra ämnen, fälla något
trä, som til storbygnad wid bergwärken nyttigt är,
wid femtijo dalers bot för hwart trä.
10. §. Ej må ock inwånare i städerna, utan
lof och minne, hugga på andras skogar, som ligga
ther omkring inom en och en half mihl, wid tijo
dalers bot för hwart lass, och wärdet åter.
XI. Cap.
Om muhlbete, hiordawård, och wallgång.
I Stängd mark och hiordawall måge alle, som
ther i del hafwa, til muhlbete nyttja, och låta
ther fä sitt hwart om annat gå. Men ej må någor drifwa eller walla sitt fä å annars enskilta skog eller
mark, wid bot, som i 9. Cap. och 7. §. sägs.
2. §. Hafwa the, som bo samman i en by
eller flera, förent sig om boskapens wård och
hiordahåll, och försummar någor thet at uppehålla; gälde
then skada, som fä af hans wållande eller
försummelse giör, eller får. Til wallgång skola qwinfolk
brukas, ther thet ske kan, och ej gossar, wid tijo
dalers bot.
3. §. Tappar wallhion bort fä, eller giör
willdjur skada, ther wallhionet pröfwas thet hindra
kunnat; umgälle thet med sin lön, eller arbete.
4. §. Tå kiäle ur jorden är, skola swin
ringade wara, at the ej måge rota up gräsmarken, och
ware Brofogde skyldig, at hafwa noga acht ther å.
Tage ock up, eller märke alla the swin, som han
oringada finner, och löse ägaren them igen af
honom, med twå marck för hwarthera. Will ej
ägaren them lösa; stemme Brofogde honom för Rätta,
och betale tå ägaren til Brofogden dubbelt för hwart
swin. Försummar Brofogde thetta; böte en daler,
och tage then, som wil och gitter, the oringada
swinen, helst han, som them å sina ägor finner, och
skada lider, och niute samma rätt, som Brofogde.
XII. Cap.
Huru swin måge i ållonskog släppas.
ÄGa flere ållonskog samman; tå skola the i rättan
tid sig förena, huru många swin ther kunna
födas, och släppe sedan hwar in efter thy, som han
del i skog äger. Släpper någor flera in; hafwen the
andre wåld at taga them up, och han böte en marck
för hwart swin, och skadan åter. Äger han ej sielf
så många swin, som han på sin del föda kan;
stånde honom fritt andras swin för lego intaga. Giör
han thet ej; tå måge the andre hans del saklöst
nyttja.
2. §. Hwar som tager annars swin för lego,
skaffe them åter, eller gälde thet the wärde woro,
tå the togos emot. Gitter han wisa, at the af sot
dödt, eller förkommit af annor händelse, och finnes
han ej hafwa warit ther wållande til; ware saklös.
Samma lag ware, ther boskap för lego til bete eller
foder tages.
3. §. Löpa swin ur en skog i annan, som ej
ligga samman; säge tå skogsägaren första och andra
gången honom til, som swinen äger, at taga them bort, och hålla them ther ifrån. Finnas the ther sedan;
tå må skogsägaren them uptaga, och låte goda män
pröfwa, hwad för them betalas skal, ther them
begge ej therom åsämjer.
4. §. Släpper någor med wilja swin å
annars ållonskog, som inhägnad är; hafwe them til
skogsägaren förwärkadt. Komma swin, eller
annat fä, som ållon äter, annorledes ther in; gånge
ther om som i 9. Cap. urskildt är. Warda swin
dräpne, eller slagne; tå bötes, och gäldes the åter,
som om annat fä i 22 Cap. stadgas.
XIII. Cap.
Huru bötas skal, när bärande trä olofliga hugges, och huru andre igen planteras skola.
INgen hafwe macht å Kronones ägor och
almänningar, eller å skattejord, at hugga och fälla
bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel, eller
å hwarjehanda annat sätt them förderfwa. Hwar
som thet giör; böte för ek och bok nijo daler, och
för apel och oxel tre daler, alt til treskiftes, och gälde träs wärde til Konungen. Sker thet å frälsejord,
eller å skattefrälse; niute Frälseman samma rätt,
som Konungen. Hugger eller skadar Frälseman
bärande trä i oskifta bya ägor, eller å almänning; ware
lag samma, och trä ware förfallit til Kronan, eller
Frälseman, ther någor i samma by med honom del
äger, hwarthera efter lott sin.
2. §. Nu sker thet i Konungens park, eller
diurgård; ligge thet i tweböte, Konungens ensak.
3. §. Hugger någor neder, eller förderfwar
med wilia annars trä, som man til prydnad wid
hus, wägar eller annorstädes hafwer planteradt;
plichte som i Missgiernings Balken sägs.
4. §. Finnes å almänning, eller å skatte
eller Kronojord, gammal och förtorkad ek eller bok,
eller stå the åker eller äng til mehn och skada; söke
then, som thet trä fälla wil, eller skada theraf lider,
Konungens Befalningshafwandes lof, och låte han,
genom jägeri betienta och twänne af Nämnden, thet
trä syna, och förordne sedan hwad skiäligt och
nyttigt pröfwas: Doch må ej något sådant trä fällas,
förr än thet med Kronones hammar utmärkt är.
Witna synemän här om annorlunda än sant är; böte
hwarthera tijo daler. Apel och oxel må i thy fall
saklöst fällas.
5. §. Alle the ther bärande trän å skatte eller Kronojord hugga, skola plantera för hwart trä tu af samma slag, men fyra, ther hygget å Konungens park skedt: wårde ock them sedan, til thes the undan boskaps bet wuxne äro, eller böte för hwart trä, som ej planteras och wårdas, fierdung af bot för olofligit hygge. Fäller, eller tager man up lönn, lind, alm, ask, eller annat sådant trä, som större nytto med sig hafwer, än andre ofruchtbare trän: plantere andra i stället, och wårde som sagdt är. Giör han thet ej; böte en daler för hwart trä.
6. §. När trä fälles, antingen til timmer,
wed, gärdsel, eller hwad thet helst är; skola topp
och qwistar borttagas, at muhlbetet ther af ej
skadas må, wid sex marckers bot, och skola, wid lika
bot, torre trän, windfällen, ris och stubbar, efter
handen utrödjas.
XIV. Cap.
Om swedjande.
I Åkergärde, äng och beteshaga, må hwar och
en fälla och swedja små oduglig skog; doch at
bärande trä, masteträ, skieps eller timmer wärke ej
thermed skadas, eller thet missbruk sker, at skog och mark til äng och åker gärdet stänges, och skogen,
under sken af rödning, bortswedjes. Bryter någor
här emot; böte för bärande trä, masteträ och
timmerstock, som i 10 och 13. Cap. sagdt är.
2. §. Utom hägnad må ingen swedja, ther
han åker och äng ej rödia wil, och lägenhet ej thertil
finnes inom wärn och hägnad, eller thet för
muhlbetet nödigt är. Wil någor å skatte eller Kronojord
för then orsak swedja; gifwe thet Häradshöfdingen
tilkänna, och förordne han twänne af Nämnden,
som med någon jägeri eller Kronobetient then
lägenhet skåda; sedan the hörde äro, pröfwe Tings
Rätten, om thet tilstädjas kan, eller ej; låte ock
Konungens Befalningshafwande thet weta, som ther
til lof gifwer, om han thet nyttigt finner. Swedjar
någor utan lof, eller mera, än han hafwer lof til;
plichte tijo daler, och miste arbetet sitt och grödan.
Är han åbo och sielf ej jordägare; rätte ock up allan
skada. I oskift skog må ingen, wid samma bot,
swedja, utan alle jordägare therom ense äro, och lof
thertil gifwes, som här stadgadt är. Lägge ock ut
til muhlbete, thet han thertil swedjadt, sedan han
thet try åhr nyttiadt, eller böte, som i 10. Cap.
sagdt är.
3. §. Ej måge synemän annan mark til
swedjeland utsyna, wid tijo dalers bot, eller Rätten bewilja, än nu sagdt är. Ej måge the ock för
arfwode sitt eller lofsedel betalning taga; hwar som
thet giör, miste ett åhrs lön.
4. §. Å frälsejord må ägaren sielf swedja,
eller thet annan tillåta, å sin enskilta skog, inom,
eller utom hägnad. Swedjer landbo å frälsejord,
utan ägarens lof och minne; böte som i 2. §. sagdt är.
5. § Ther bruk och bergwärk nu äro, eller
uprättade warda, må ingen swedja inom then ort
Konungen biuder, ej eller å almänning, wid
hundrade dalers bot. Sker thet å Konungens enskilta
parkar; ligge i tweböte, Konungens ensak, och
skadan åter.
XV. Cap.
Om skogseld.
WIl man swedjeland bränna; afrödje tå skogen
näst omkring, gräfwe up jorden, och hafwe
watn ther hos och annan redskap, som tienar at
släcka elden med. Tilsäge ock nästa grannar at wara
wid handen, och komma til hielp, ther så
omtränger. Hwar som förr, än han thet alt giordt
hafwer, eller tå starckt wäder, stor torka och hete är, tänder eld å swedjeland, eller går therifrån, innan
elden aldeles utsläckt är; böte tijo daler, ändoch
ingen skada sker. Sker skada; gälde af gods sitt,
och böte hundrade daler.
2. §. Nu hafwer han tagit thet i acht, som
här sagdt är, och händer sig, at elden äntå widare
går, eller hafwer elden sig så fördölgdt, at then ej
kunnat märkas, och giör sedan skada; tilsäge tå,
wid tijo dalers bot, flera grannar, och låte klämta
wid nästa Kyrkio, at ther med folk til hielp kalla.
Brinner tå byaskog, böte fem daler wådabot för
hwarthera, ägarens ensak, och ther til för hwar ek
och bok sexton öre; plantere ock sådana trän i stället,
som förr är sagdt. För by och Kyrkio bötes, som i
24. Cap. urskils.
3. §. Tänder någor up eld på marken,
af annan orsak eller tilfälle, eller giör thet
wägfarande man, och släcker ej sedan wäl ut; böte tiugu
daler. Tänder man up, tå starckt wäder är, eller
långsam torka, eller ther skog och annat kan itändas,
och släcker ej elden; ligge i tweböte, äntå at ingen
skada sker. Kommer ther skada af, gälde åter, och
böte hundrade daler, och then som jorden äger, eller
åkärer, niute målsäganderätt, och hafwe wåld taga
okändt och löst folk i förwar, som i 5. §. skils.
Kommer eld ut af tienstefolk, eller wallhion; böte, och gälde skadan, som sagdt är. Orka the thet ej;
arbete för skadan, och plichte med kroppen för böterna.
Är skadan så stor, at then ej kan genom arbete
fyllas; plichte med kroppen både för böter och skada.
4. §. Tå skogseld upkommer; skola grannar
och soknemän skynda sig tit at släcka, eller böte twå
daler. Tager fahran til; kungiöre thet nästa
Kronobetienta, och låte strax budkafla gå byar emellan.
Hwar som then nedlägger; böte tijo daler. Af
hwart matlag skal en man komma til elden, så ock
hwar ryttare, soldat och båtsman, med yxa, eller
bila, spada och watukäril. Blifwer någor aldeles
borto, utan laga förfall; böte fem daler.
Kommer någor för sent, eller träder ifrån sitt arbete och
ställe, förr än hemlof gifwes; böte tre daler. Nu
är elden så dämpad, at ej alle ther nödige äro;
förordne tå Kronobetiente wissa män, som hålla ther
wacht, hwar efter annan, til thes ingen fahra är.
5. §. Förr än manskapet skiljes åt, skal noga
efterfrågas, helst af Kronobetienterna, huru elden
är kommen lös. Finnes wägfarande wara ther til
wållande, eller lösker dräng, eller then ej kännes
god at gälda skadan, och får han ej borgen för sig;
tå skal han i förwar tagas, och Härads Rätten strax
theröfwer ransaka och döma. Är thet bofast man;
warde stemd til nästa Ting
6. §. Komma ej Härads och Bergsfogdar, Jägmästare, och Landtjägare til skogs eld, när the then warse blifwa, eller bud ther om få, och giöra the icke embete sitt; böte tretijo daler hwarthera, men Länsman och ringare betiente tijo daler.
XVI. Cap.
Huru almänningar nyttjas måge.
LAnds almänning måge the nyttja, som inom
Länet bygga och bo, och Härads eller
sokne almänning the, som i Häradet eller soknen äro.
Ther måge the, som ej hafwa sådant på egna ägor,
niuta muhlbete, timmer, wed, gärdsel, löf,
näfwer, torf, bast och annat, som ther finnes, til egen
nödtorft, men ej något theraf til annan uplåta eller
sälja. Wil man ther hugga timmer, wed, gärdsel
och stör; gifwe thet först wid Tinget tilkänna, och
pröfwe Rätten huru mycket han tarfwar, sedan söke
han lof ther til af Konungens Befalningshafwande,
som i 14. Cap. sagdt är. Nyttjar någor almänning
annorledes; böte som i 10. Cap. 1. §. stadgadt är.
2. §. Äger man gård i annat Län, Härad
eller sokn; före ej något ifrån almänning til then gård, som ther utom ligger, eller böte för åwärkan,
som sagdt är.
3. §. Warder någor del af almänning i frid
lyst, at skogen tilwäxa må, eller för annan orsak;
böte then, som ther hugger, för åwärkan, och
betale ther til witet, som förelagdt är, och skadan åter.
4. §. Ej må någor tillåtas at giöra intagor
å almänning. Tager någor ther af in; rifwe thet
genast up, och böte, som i 10. Cap. och 4. §. sagdt är.
XVII. Cap.
Huru bys fiskewatn nyttjas må.
OSkift fiskewatn måge the, som äga del theri,
bruka med not och nät, hwar til nödtorft sin.
Wil någor fiskewärk bygga; giöre thet efter sin
ägolott i by, alt efter som lägenhet ther til är. Wil en
skifta, och annar ej; hafwe then witsord, som skifta
wil, ther Domaren pröfwar, at thet utan andras
förfång ske kan.
2. §. Wil någor bygga fiskewärk i forssar,
strömar eller sund, som ej kunna delas; biude tå
grannar at bygga med sig. Wilja the ej, och pröfwar
Rätten thet ske kunna, utan theras skada; förelägge tå honom, på hwad sätt, wilkor och tid, han thet
wärk bygga och nyttja må.
3. §. Lägger man miärda eller nät i annars
fiskewatn, eller far med liuster, eller annat fisketyg;
böte tre daler. Sker thet i fiskelek; böte dubbelt,
hafwe ock förwärkadt hwad han fångadt. Drager
man not i annars fiskewatn; böte fem daler. Sker thet
i fiskelek; böte tijo daler: Och må then, som
fiskewatn äger, taga af honom båt, not och nät, eller
annat, til widermäle och pant, och behålla thet
ospildt, til thes han rätt för sig biuder.
4. §. Ingen bygge så fiskewärk, at han ther
med stänger Kongsådra, eller farled, och annars
fiskewärk ofwan eller nedan onyttiga giör. Sker
thet; tage up, och böte tijo daler, fylle ock up allan
skada.
XVIII. Cap.
Om Konungens enskilta och fridkallada, så ock andra almänna fiskerier.
I Konungens enskilta fisken i saltsiön, stora
elfwar, åar, strömar och insiöar, må ingen fiska,
utan Konungens Befalningshafwandes lof och minne. Hwar som här emot bryter; böte femtijo
daler Konungens ensak, och hafwe förwärkadt thet
han ther fångadt.
2. §. Wid Konungens almänna fiskelägen
och grund i skiären måge the, som inom Häradet
eller soknen bygga och bo, i rättan tid fiske bruka,
och bodar upsätta mot wiss afgäld, alt efter thy, som
lof thertil gifwes. Fiskar ther någor utan lof; miste
fiskeredskapen, och böte, för hwar gång, tre daler.
3. §. Finnes å almänning fiskewatn; ägen
tå alle, som i almänning rättighet hafwa, wåld
thet at nyttia. Går almänning til siös; ther måge
the, som bo siön närmast, ej stänga them ifrån fisket,
som fiermare äro.
4. §. Wil någor, som utom Häradet eller
soknen bor, bruka thessa fisken; söke Konungens
Befalningshafwande. Kan thet ske utan theras förfång
och mehn, som i Häradet, eller i soknen bo; gifwe
han lof thertil. Fiskar någor utan lof; böte fem
daler, och miste fiskeredskap sin, så ock then fisk han ther
fångadt.
XIX. Cap.
Om afgärda bys rätt.
BOlby är gammal by, och afgärda by then, som
å bolbys mark bygd är, och hafwer sina ägor,
inom hank och stör, af bolbyn.
2. §. Afgärda by niuter med bolby, til sin
nödtorft, å thes utmark, timmer, gärdsel och
wedbrand, näfwerflät, torfskyrd, sand och lertägt,
muhlbete och hiordawall för sina kreatur, så många,
som wid thes loga och lada födas, så ock
kiärreslåttar, som ej instängde äro, så länge bolby ej sielf wil
eller kan them häfda. Han äger ock fiske och
notwarp wid then strand, som ligger i hans rätta
intagor och hägnader; doch må bolby ej hindras, at
fiska ther utanföre i siön. Ej må afgärda by af thessa
rättigheter något til annan uplåta, eller af bolbys
skog och marck mer intaga, än thet han inom gård
och wård, eller wissa råmärken, af ålder haft; ej
eller af bolbys skog och mark, eller egna hägnader
afsalu giöra. Sker annorledes; böte för åwärkan,
som i 10. Cap. sagdt är.
3. §. Wil bolby intaga något af sin skog och mark; tå skal then ej afgärda by stänga från utmark,
muhlbete, och watngång, wid bot, som i 25. Cap.
9. §. sägs; och giöre ej större intagor, än at
afgärda by hafwer sin nödtorft, som förr är sagdt.
4. §. Nu wilja byamän i odalby skog och
utmark skifta; tå niute afgärda by, efter sitt öre eller hemmantal, hälften mindre, än bolby, och äge
sedan bolbys rätt ther å: men ej må afgärda by sådant
skifte söka.
XX. Cap.
Om qwarnar.
LÖper ström eller bäck genom bys ägor, och kan
ther qwarn, eller annat watnwärk byggas;
niute byamän lott theri, hwar efter thy, som han
del i by äger. Går ström eller bäck emellan twänne
byar, och äga the begge del i qwarnställe; niute
hälften hwar. Wil en bygga, och annar ej; gånge
ther med, som om fiskewärk sagdt är.
2. §. Ej må någor så bygga, at annar
ofwan eller nedan ther af mehn hafwer. Giör thet
någor; böte tijo daler, och rifwe up thet så bygdt är. Samma lag ware, om Kongsådra, eller
farled stänges.
3. §. Ther Kongsådra af ålder warit
hafwer, skal tridiung af watnet öppen lemnas, och
ther segelled är, tolf alnar; til båtaled åtta alnar,
alt i diupesta watnet, och hålle Konungens
Befalningshafwande hand ther öfwer, at then ej
igenstänges. Bergwärk, så ock skattlagde qwarnar, och
fiskewärk, niute then rätt och frihet, som them
förund är.
4. §. Hwar som ny watn eller wäderqwarn
bygga wil, kungiöre thet å Tinget, och
Häradzhöfding skåde med Nämnden then lägenhet, höre ock
grannar ther omkring, och them, som gamla
qwarnar ther närmast hafwa, och pröfwe ther efter, om
ny qwarn utan theras, eller andras skada, ther
byggas må; gifwe thet ock sedan Konungens
Befalningshafwande tilkänna, som äger at ther om
förordna. Om sågeqwarnar ware lag samma.
5. §. Tager någor mäld in af annan på
oskattlagd qwarn; böte första gången tre daler, andra
gången och sedan hwar gång sex daler, och hafwe
förwärkadt qwarntullen.
6. §. Nu äro qwarnar lagliga bygde ofwan och nedan i ström; hålle then öfre ej watn ifrån then
nedra, och then nedre stäme ej på then öfra, utan
drage sielf up stigbord sitt, eller böte första gången
tre daler, och sedan hwar gång sex daler; gälde ock
skadan. Första dag i Maji månad skal damlucka
öppnas, ther watn kan åker eller äng skada. Giör man
thet ej; böte som sagdt är. Ther sågeqwarn är,
wårde ägaren, at spån ej fyller ström, eller flyter
på åker eller äng. Hwar som här emot bryter; böte
tijo daler, och skadan åter.
7. §. Ingen gräfwe nya skyrdar och renlar
ur siöar, åar eller bäckar, eller drage til sig på
annat sätt watnet och fisket, ur thes förra diup och läge,
annan til skada och mehn. Sker thet; böte tijo
daler, och fylle skadan; lägge ock alt åter, som thet
förr warit.
XXI. Cap.
Om Bi.
FLyga bi bort i annars skog, och följer ägaren
them til stock och hol, märker samma trä, och
gifwer thet byamän tilkänna; hafwe ingen wåld
honom them förtaga. Hafwer biswerm satt sig i bärande och fridlyst trä; tå skal then stockas, och ej trä
huggas, eller spillas, wid bot, som i 13. Cap. är
sagdt. Är then i annat trä; hugge neder, och tage
bi sin saklöst.
2. §. Hittar man bi å egen bolstad, eller then
han äger lott i; ware hans, som hitte. Är thet
landbo; niute han tridiung, och jordägaren twå lotter.
Hittar man them inom annars hägnad; niute ingen
lott theraf: hittar man them utom hägnad, i annars
skog och mark; äge tridiung, och jordägaren twå
lotter. Säga twänne sig samma bi hittat; niute
han thenna hittelön, som först lyste. Om then, som
å annars ägor hittar, och ej lyser, utan borttager,
och om then, som med mat och bete til sig lockar
annars mans bi, urskils i Missgiernings Balken.
XXII. Cap.
Om then, som sårar eller dödar annars fä eller hund, och om någor kiöper eller säljer siukt fä; så ock om fä eller hund skadar annars fä.
SLår man annars fä wärre, än man wille, tå
man thet ur sina ägor och hägnader drifwer eller intager, och dör thet theraf; gifwe honom
iämngodt igen, eller thes fulla wärde. Dör thet
ej, utan warder sargadt; tage thet hem til sig och
läke. Warder thet lahmt och lytt; behålle thet sielf,
och gifwe ägaren olytt igen, eller thes wärde.
2. §. Sargar man med wilja annars fä
annan tid, eller tå man thet intaga wil; läke thet såra,
och böte fierdung af thes wärde. Är thet häst, oxe
eller ko; sätte ock genast så godt fä i stället til hans
bruk och nytto. Blifwer thet fä friskt, som förr; tage
hwar sitt åter. Dör thet, eller warder lahmt eller
lytt; gälde åter jämngodt, och böte, som sagdt är.
3. §. Dräper man med wåda annars fä,
som ätas kan; betale wärdet, och behålle thet fä
sielf. För annat fä, som ei matnytt är, gälde
fierdung af thy thet wärdt är.
4. §. Tager någor lön före, at läka eller
åderlåta fä, och får thet död eller skada genom hans
wållande; gälde fä åter, och behålle thet. Gitter
han fulltyga, at han ej warit ther til wållande;
ware saklös.
5. §. Äger någer fä, som smittosam siuko
hafwer; hålle thet särskilt, at annars fä theraf ej
smittas må. Giör han thet ej; böte tre daler, och skadan åter. Ur by, ther boskaps sot är, må ingen
sälja eller kiöpa fä. Sker thet; gälde skadan som
theraf händer, och böte hwarthera tijo daler, eller
wärje sig med laga skiäl eller ed, at han ej wiste
ther sot wara: dräpe ock then fä, som kiöpt, och
hem til sig fördt, tå grannar ther om påminna;
eller böte dubbelt, och hafwen the macht thet fä
döda. Oxe, häst, hund, eller hwad fä thet helst
är, som af farsot dör, eller måste dräpas, som sagdt
är, skal genast med hud och allo gräfwas twå
alnar diupt ned i jord, afsides ifrån by, wägar och
siöar, och ware legohion skyldigt thet at giöra;
grannar hielpe ock thertil, om så tarfwas. Drager sig
legohion undan; miste halft åhrs lön. Dör fä af
annan siuko, eller eljest dödas; tå må hud afdragas,
och giöre thet legohion wid bot, som sagdt är. Hwar
som förwiter någon sådant, eller at han fä hulpit,
åderlåtit, botadt, eller snöpt; böte tiugu daler, eller
plichte med kroppen.
6. §. Dräper man annars hund med wilja;
böte tre daler. Är thet wallhund, jagthund, eller
bunden gårdshund; böte dubbelt, och wärdet åter.
Okynnes hund, som biter folk eller fä, bör ej lös
wara.
7. §. Dräper fä annars fä, som ej ätas kan;
betale ägaren hälften af thes wärde, som dräpit blef. Kan thet ätas; gälde fierdung, och thet döda
tage han, som thet förr ägde. Nu warder fä
sargadt af fä; betale halfwa läkeslön och halfwa
skadan. Är fä want at skada giöra, och wet thet
ägaren, eller är han ther om warnad; gälde dubbelt
mer än sagdt är. Samma lag ware om hund, som
fä biter, eller sargar. Giör hund skada tridie gången;
betale thes ägare som sagdt är, och döde hunden.
8. §. Hund, eller annat diur, som wildt
warder, skal ägaren strax instänga, eller döda, tå
han thet weta får. Giör han thet ej; böte tijo
daler. Sker skada; gälde ock then åter. Hissar man
hund å annars fä, ock får thet skada; gälde fullt
åter, och böte fierdung af thes wärde. Får hunden
skada, ware thet ogildt. Hafwer man wilda diur,
biörn, warg, lokatt, räf, eller annat odiur, och ej
hächtar eller stänger them så inne, at the annars fä
ej kunna skada; böte tijo daler, och skadan åter.
Sker thet annan gång; böte dubbelt, och fylle
skadan. Sargar eller dräper okynnes fä, hund eller
annat odiur, någon menniskia; therom skils i
Missgiernings Balken.
XXIII. Cap.
Huru skadediur måge fällas, så ock skall och wargagårdar hållas böra.
BJörn, warg, lo, räf, jerf, mård, utter, biur,
sjähl, och andra skadediur, så ock örn, hök,
uf, glada, och flera rof foglar, må hwar man
saklöst skiuta eller fånga, och them behålla.
2. §. Warganät skal hwart helt hemman
hålla, fyra famnar långt, och fem alnar högt, och
the mindre så mycket, som theremot swarar: thet
skal färdigt wara, tå skallbud kommer, och så starckt,
at thet ej brister, tå en man klifwer ther å up.
Skallbud skola ock alle lyda, som kreatur hafwa: ingen
ware ther fri före, utan Prest å prestegård, ther å
han sielf bor, så ock klockare å klockare bol, och
inhyses qwinna.
3. §. Nu warder thet til Häradsskall bodadt,
tå bör en man ifrån hwart matlag, och af sätesgårds
torpare hwar annar komma, med bössa, jagtspiut,
eller yxa, så tidigt, som han kallad warder; men tå
skall sker inom soknen, får ingen sig therifrån undandraga, som något boskaps kreatur hafwer.
Hwilken sig ej i tid infinner, eller kommer utan dugligit
nät och jagttyg, eller blifwer ej stående ther han
ställes, och giör hwad honom befalt blifwer, eller wiser
sig otidig, eller giör oliud, eller går ifrån skallet förr
än manskapet är upropadt, och lof gifwes; böte en
daler. Blifwer han aldeles ute; böte twå daler,
och annan gång dubbelt; utan Domaren pröfwar,
at han laga förfall haft. Förtiger then, som skallet
förestår, någon, som borto warit, eller sig förbrutit,
som sagdt är, eller gifwer han, eller annar, någon
lof, at blifwa förfallelös ifrån skallet; böte twå
daler.
4. §. I hwarje sokn, ther thet tarfwas, och
ske kan, skola alle, som ther bo och jord äga, hwar
efter ägodel sin, bygga en wargagård eller
wargagrop, och then skal fierdung af soknen uppehålla hwar
sitt åhr. Torpare hielpe bolby theras at bygga och
uppehålla. Är ther ödesjod; tå hålle then
wargagård uppe, som ängen slår, ifrån then dag han then
slagit, och åhret om: Eljest bygge hela soknen för
ödesjorden. Kommer ej then, som kallad warder
til thenna bygnad; böte sex marck, och bygge ej thes
mindre. Förfaller wargagård; böte then fierdung
tijo daler, som uppehålla borde, och rätte then
åter up.
5. §. Försummar någor sin wacht och arbete sitt wid wargagrop, tå han warder tilsagd, at hålla ther bete; böte för hwar dag en daler. Och then thet upsatta bete dräper, eller rifwer neder, böte tre daler. Förderfwar någor wargagrop; böte tijo daler, och rätte alt up igen.
6. §. Jägeri betiente och almogen skola, å
then tid skadediuren yngla, winlägga sig, at
ungarna fånga och utöda; och niute then, som
utom skall, fångar eller fäller skadediur, af
Häradssakören, eller af Stadens medel, ther thet sker å
Stadens mark, fyra daler för hwar stor biörn, för
biörnunge en daler, för warg twå daler, för
wargunge en daler, för räf sexton öre, och för räfunge
åtta öre.
XXIV. Cap.
Om wådeld i by.
ALle eldstäder och skorstenar böra så wara stäldte
och förwarade, at eldskada förekommas må.
Warder eld lös i by, then landbo brukar, och sker
thet af försummelse, eller wangiömo hans, som är
at han sielf förut märkt fahran, eller är therom
warnad, och then ej förekommit; bär sielf ut, eller tilstädjer annan at hafwa och bära lius utan lychto, och
eld i uthus, eller ther man hafwer lin, hampa, hö,
spån, eller annat slikt, ther i eld snart taga kan;
sätter lius wid wägg; giör eld i ugn eller spisel, och
then ej wårdar; hafwer lius wid säng, och somnar
ther ifrån; röker tobak i lada, foderhus, eller
annorstädes, ther eld lätteliga kan tändas; eller
skiuter owarsamt åt hus eller tak; eller warder eld lös
af annor sådan försummelse, ther man kunde och borde
bättre wachta för skada: brinner tå hus och gård
up; bygge åter jämngodan, och niute ej brandstod
eller eftergift å afradet. Äger bonde hus och jord
sielf; hafwe han ock sjelf skadan. Brinna tillika up
andras hus och gårdar, eller andre bygnader; gälde
af sin egendom så långt then räcker, och böte twå daler
för hwart hus, jordägarens ensak; orkar han ej
skadan och böter gälda, tiene thet af med arbete, eller
plichte med kroppen, hwiketthera han helst wil,
som skadan lidit. Brinner folk inne; böte full mans
bot för hwarthera. Brinner Kyrkia up; böte
hundrade daler til Kyrkio bygnad. Är han mindre
wållande; gälde fierdung af thy, som sagdt är. Then
owarsamt med eld omgår, å sätt som nu är sagdt,
böte fem daler, äntå at ingen skada sker.
2. §. Timar skada af rätt wåda, som man
ej kan förese eller wachta, förr än skada händer; ware saklös. Wet man ej huru eld är kommen lös;
wite tå med sielfsins wådaed, at thet ej af hans
wangiömo eller wållande skedt är. Brister han åt
eden; böte, som i 1. §. sagdt är.
3. §. Hafwer legohion, emot husbondans
warning och wilja, burit eld i uthus, och andra
rum, eller annorledes owarsamt thermed omgått,
som förr är sagdt; ware tå husbonde saklös, och
legohion gälde then skadan theraf timar, eller plichte
med kroppen. Kommer eld lös af gäst eller
wägfarande, och brinner up gästgifwarens, eller annars
mans hus; ware lag samma.
4. §. När skada af wåda skedt, eller genom
thens wållande, som skadan ej gälda kan; tå bör
Häradet brandstod gifwa för hus, som the woro,
när the afbrändes, och för bonde nödige äro, så ock
för säd, foder, och boskap, som til gårdens bruk
tarfwas, och han mist hafwer: men för andra lösören,
och husgeråd, gifwes ej brandstod, ej eller för
badstufwu och kölna.
5. §. Af alla hemman i häradet skal brandstod
gifwas efter hemmantalet. Frälsemans sätes och
ladugård, så ock prestegård, måge ej brandstod niuta,
ther the ej then gifwa: ej mätes hus therå högre,
än å bondehemman.
6. §. I hwarje landsort skal å Tinget, i Konungens Befalnings hafwandes närwaro, Häradsboerne emellan förening uprättad wara, huru mycket för hwart och ett nytt hus, å helt hemman eller mindre, i brandstod gifwas skal; och när eldskada sedan timar, söke then, som lidit, Häradshöfdingen, och han nämne synemän, som skadan skåda. The skola noga undersöka, hurudane the hus, som brunnit, tå woro, nye eller gamle: och Härads Rätten pröfwe thet sedan, och döme, huru stor brandstoden af hwarje hemman, efter föreningen och husens beskaffenhet, wara skal. Hwad Rätten dömdt, wise then, som skadan händt, hos Konungens Befalningshafwande up, och förordne han, at then brandstod utan drögsmål upbäras må.
7. §. Ej må någor gå omkring och brandstod
tigga. Hwar som bref thertil gifwer; böte sex
daler.
XXV. Cap.
Om wägar och broar, huru the giöras, och byggas skola.
LAndswäg skal läggas i Länet ther then tarfwas; och låte Konungens Befalningshafwande wid Tinget
ransaka, hwar then jämnast och genast giöras kan.
Warde ock the ägor thertil tagne, som möta och
föreligga, utan at någor thet wägra må; och niute
by, som mister i åker eller äng, ther före sin fyllnad
af Kronan.
2. §. Landswäg skal wara tijo alnar bred,
som förr är sagdt: Wäg til Ting, Kyrkio, och qwarn,
så ock annar farwäg sex alnar; bro öfwer ström eller
bäck efter thy, som wägens bredd är.
3. §. Wid hwarje hel mihl å landswäg rätte
Häradet up stolpar, eller stora stenar, och mindre
wid hwarje half och fierdedels mihl, ther å
mihletalet utmärkt är.
4. §. Ther wäg löper til stad, sokn, bruk,
siöhamn, eller annan kunbar ort, skola märken
sättas, the ther wisa til hwad ort then wäg ligger.
5. §. Rifwer någor neder, eller slår sönder,
thessa mihlstenar och märken; plichte, som i
Missgiernings Balken urskils.
6. §. Wägar skola fyllas, och högas up med
sand och grus, och åhrliga bättras, så at watn
therå ej stadnar. Å båda sidor skola diken giöras,
ther thet ske kan, så ock aflop ther utur, hwar så
nödigt är.
7. §. Almän winterwäg öfwer siöar och mossar, skal hwar by för sina ägor utstaka, ther isen starckast är, och minsta fahra: Ther store siöar äro, giöre thet soknarne, som ther omkring ligga; ändre ock wäg så ofta thet tarfwas, och märke the ställen ut, ther store wakar och wråkar äro, och lede wäg ther förbi, eller bygge bro öfwer, wid tre dalers bot. Häradsfogde hafwe ther inseende å, at sådant i rättan tid sker. Wäcker någor notewak wid winterwäg; märke sielf then ut. Hwar som hugger up winterwäg öfwer siö, eller förderfwar bro; plichte som i Missgiernings Balken stadgas, och sware til skadan.
8. §. Alle, som å landet hemman äga eller
bruka, skola wägar rödja, och broar bygga; och
ware ej eller Konungens gårdar och ladugårdar
therföre frie. Hwar skal sitt skifte få, efter then del
han i by äger, och som thet för allom lägligast faller;
och ligge ther Konungens Befalningshafwandes
wård å, at then ene ej mera betungas, än then
andre. Städerne rödie och hålle wäg och broar, så
långt stadens ägor räcka.
9. §. Hwar som lägger farwäg af förra
stället, utan Tings Rättens lof och minne; böte tre
daler. Lägger man landswäg af thes förra stad; böte dubbelt, och lägge wägen åter, som then förr
legat hafwer. Giör någor sig farwäg eller
gångstig öfwer annars åker eller äng; böte twå daler,
och skadan åter.
10. §. Finnes brist å bro; böte then
uppehålla borde, en marck för första stock, och för
andra och tridie, och bättre strax. Ligga flere stockar
nedre, eller bro all; böte tre daler. Är thet å
almän landswäg; böte dubbelt. Blifwer han warnad,
och bättrar ej; ware twegildt emot thet, som nu är
sagdt.
11. §. Hwar som ogild wäg hafwer, och til
wägrödning och brobygnad kallad warder, men
kommer ej å sattan dag; böte tre daler, och hafwe
Häradsfogde, eller then Kronobetient, som när är,
wåld at låta hans wägstycke bättra för lego; och
taga then ut af honom, som treskas. Samma macht
äge ock Borgmästare och Råd, ther stadens wäg ej
bättras. Kommer ej then i rättan tid, som wäg
eller bro syna skal; plichte dubbelt.
12. §. Til landswäg må sand och ris tagas,
ther thet närmast finnes, och af almänning wärke
som tarfwas och utmärkt warder.
13. §. Nu är bro ogild, och sker ther skada
af; fylle tå then, som bron skulle wårda, all skada och hinder. Får ther någor menniskia skada; gälde
läkare lön, och half sårabot. Liuter någor död
theraf; böte som i Missgiernings Balken sägs. Får fä
skada eller död; gånge therom, som i 22. Cap. i
thenna Balk stadgadt är. Kommer skada ther af,
at winterwäg eller notewak ej utmärkt är; ware i
thessa fall lag samma.
14. §. Brinner bro up, eller går bort med
flod; tå skola the, som then bygga böra, färjo eller
flota hålla, til thes bro gild warder. Bygges ej bro
up innan dag förelagdan; tå böte then, som treskas,
tijo daler. Ther färja eller flota eljest är, böte then,
som hålla bör, tijo daler för hwar weko, han then
nederlägger. Sker ther igenom skada; gälde ock
then åter.
15. §. Hwar som finner ogildan wäg eller
bro; käre ther å, och niute målsäganderätt, helst
then, som skada liutit hafwer. Giör thet ej annar;
ware tå Länsman kärande, eller Brofogde, och äge
målsäganderätten. Länsman och nämndemän,
eller näste grannar skola strax syn hålla, och ther om
å nästa Ting witna.
XXVI. Cap.
Huru almänne hus skola byggas.
ALle, som i soknen bo, skola Kyrkio bygga och
uppehålla, och hwad ther til hörer: såsom
klockostapel, kyrkiomur, soknestufwu, och
fattigstufwu. Bygningswärke, körsslor, och annar kostnad,
utgiöres härtil efter hemmantalet, och dagswärken
efter matlagen. Innan något i thy mål företages,
skola soknemännen kallas tilhopa, at therom
samrådas, och sig förena.
2. §. Prestegård skola ock alle bygga efter
gårdatalet, men sätes och ladugårdar, så ock
afhyste rå och rörs hemman waren ther frie före. I
prestegård skal wara stufwa med twå kamrar, kök,
brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och
loft, wisthus, lada med tu golf och loga, fähus och
stall, alle til then storlek, som särskilt ther om
stadgadt är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemän
med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga
antwarda, och ware han sedan skyldig, at hålla them
wid macht med egen kostnad. När the af ålder och
bruk, och ej af Prestens wanrycht förfalla; tå skola
soknemän them bygga och bättra på theras kostnad, och må wärke å prestebolets ägor tagas, om ther
tilräckelig skog är. Tarfwar prestegård, efter thes
ägor och lägenheter, flera hus, bygge och
uppehålle Prest them sielf, eller gälde thet, som brister.
Flyttes han ifrån thet gäll, och finnes han wid
husesyn hafwa bygdt mer, än han i åhrlig bygnad
bordt, niute therföre betalning af then, som
efterkommer; doch må hus, som i 27. Cap. 3. §. står för
try åhrs bygnad, räknas å prestebol för fem åhrs
bygnad, och the mindre ther efter. Bygger Prest flera hus,
än prestegård tarfwar, til sin beqwämlighet, och wil
ej then, som sedan i hans ställe kommer, them
behålla efter laga mätning; tå må han, som bygdt
hafwer, them bortföra. Är timmer ther til tagit af
prestegårds skog, betale thet efter thy, som synemän thet
pröfwa, och komme the penningar soknemännen til
godo, wid theras bygning å prestegård.
3. §. I staden byggen och förbättren the hus
och gård för Prest, som ther hus eller grund äga,
eller ther borgerlig näring idka, och ej särskilt
therföre befriade äro. Sedan the hus lagliga bygde
äro; wårde them Prest, at the ej förderfwas, och
af wårdslöshet förfalla.
4. §. Tingsbygning skal hwart Härad bygga,
efter gårdatalet, å wanlig tingstad, eller ther Konungens Befalningshafwande pröfwar thet för
almogen lägligast, sedan Rätten theröfwer hörd är.
Ther skal wara en stufwa så stor, som tarfwas, och
twå kamrar; och ware Häradet skyldigt then
bygning uppehålla. Wid hwart tingställe skal ock ett
fängelse wara, ther missgierningsmän måge i förwar
hållas. För thenna bygnad ware ingen fri, utan
sätes och ladugårdar, afhyste rå och rörs hemman,
så ock preste och klockare bol.
5. §. Ther tijondebod nödig är; bygge then
alle the i soknen, eller staden, som Kronotijonde
utgiöra.
6. §. Warda Härads eller soknemän bodade
til thenna almänna bygnad, och blifwer någor
borto; böte för drängedagswärke en daler, och för
ökedagswärke dubbelt. Kommer bygnad genom
någors tresko at stadna; böte tre daler, och fylle
äntå dagswärket. Thesse böter skola til samma
bygnad gå.
XXVII. Cap.
Huru husesyn skal hållas.
HWart tridie åhr, eller oftare ther så tarfwas,
skal KronoFogde eller Länsman, med twänne af Nämnden, å tid, som i 14. Cap. 2. §. Jorda
Balken sagdt är, skåda, huru bonde, å Kronojord, bygdt
och häfdadt hafwer, och å skattejord, när wanhäfd
och missbygnad ther å märkes: och tilsäge tå bonde
at bygga och bättra thet, som felar. Märkes ther
stor wanhäfd wara; syne the tå hus til syllar,
wäggar, tak, golf, skorstenar, eldstäder och ugnar,
fenster, lås, spiell och dörar, så ock åker, äng,
diken, gärdesgårdar och skog; och tekne noga up,
hwad hus han bygdt hafwer, så ock all then brist,
som wid gården finnes, och sätte i penningar ut,
hwad thet kostar at bättra eller bygga, som han för
sin tid försummadt.
2. §. Then husesyn skal sedan å Tinget wisas,
och af Rätten pröfwas. Kan thet, som twistigt är,
ther ej slitas, eller begiärer någor ny syn; tå skal
Häradshöfding med half Nämnd syn hålla, och strax
wid synen döma. Finnes skada å hus, som färdigt
war, tå bonde trädde ther til; böte för röto å stock
twå öre, för annan och tridie fyra öre; för flera, och
för röto å kroppås och syll, som ej bättras kan, böte
sex marck, och för ogildt och förfallit hus, twå daler.
Är röste bart å hus, böte sex öre. Går watn
genom tak, wägg, eller golf, eller är röta å röste,
böte tre marck. För dör, som oduglig är, en marck,
och för skorsten twå daler.
3. §. För try åhrs bygnad räknas å hel gård thesse hus: stufwa tolf eller fiorton alnar lång, och tijo alnar bred, inom knutar, med spisel och ugn, spiell i skorstenen, godt tak, fenster, lås, och alt inanrede, som wäggfast är: twänne bodar af samma storlek tilhopa, eller en hälften mindre med loft, alle med inanrede: Loga med tu golf, tolf eller fiorton alnar långt hwarthera: Fähus sexton alnar långt med fullt inanrede: så ock stall, eller andre hus så store, eller mindre med flera knutar bygde. Andre gilde hus af fyra knutar, i mangård eller ladugård, räknas för ett åhrs bygnad. Å mindre hemman må smärre hus wara efter nödtorften, och gälle the för lika åhrs bygnad, som sagdt är. Ware ock åbo skyldig, at täcka tiugu alnar nytt tak hwarje åhr, ther så behöfwes, och hålla the hus, som bygde äro, wid macht. Ingen ware plichtig at bygga mera, än gården tarfwar, efter landets bruk och lägenhet.
4. §. Är åker ej uptagen af nyo, ther
lägenhet ther til finnes, eller hafwer bonde lagdt i linda
thet, som brukas kan, eller är äng skoglupen, eller
af swin upgräfwen; böte åtta öre för hwart
spanland. Är dike eller gärdesgård ogild; böte för
hwarje tre famnar ett öre.
5. §. Hwad som brister i bygnad och häfd, skal bonde, utom böterna, bättra innan han af bole far; eller gälda efter thy, som synemän, eller Rätten, thet mätit hafwa. Begiärer han dag thertil; sätte pant eller borgen therföre.
6. §. Nu är skog öfwer nödtorften och
olagliga brukad och utödd, eller har bonde fäldt
bärande trä, masteträ, och skiepswärke; gälde skadan
åter, och böte, som i 10 och 13. Cap. stadgadt är.
7. §. När hemman upsagdt är, skal husesyn
hållas förr än bonde afflytter, och lemnas honom,
som tilträder, en afskrift theraf, til bewis, huru
han thet hemman emottager.
8. §. Frälseman må med sin frälsebonde
husesyn hålla, genom twänne owälduga män af
Nämnden, så ofta han thet nödigt finner, och
bristen utmäta. Menar landbo at honom therwid
förnär skedt; stånde honom fritt, at thet wid Härads
Rätten återwinna.
9. §. Nu nöjes man ej åt Härads Rättens
slut i thessa mål. Är thet Kronogård, ther å syn
hållen är; söke tå, inom en månads tid,
Konungens Befalningshafwande, och äge han wåld then
syn pröfwa och rätta. Är thet frälse eller skatte; fullfölje hos Domaren sin klagan, som i Rättegångs
Balken om laga wad sägs.
10. §. Tå bonde från hemman flytta skal,
må han ej af bole föra näfwer, gärdsel, torf, wed,
timmer, eller hwad thet helst är, som han af
gårdens ägor tagit, ej eller giödsel. Giör han thet;
böte som i 10. Cap. sägs, och före thet åter. Ej eller
må han förr fardag fä eller foder af bole föra, wid
tijo dalers bot. Hafwer han, tå fardag inne är,
foder öfwer, och wil thet sälja; biude thet
jordägaren, eller honom, som efterkommer. Ware ock
bonde skyldig, at qwar wid gården lemna the lås,
som wid dör eller wägg fäste äro, så ock spiell,
fenster, långbord och säte, wäggfasta bänkar och sängar,
och annat fast innenrede, som til bod, kölna, lada,
stall och fähus hörer. Förer han något ther af bort;
böte för hwarthera twå marck, och skaffe thet åter.
XXVIII. Cap.
Om gästgifware.
WId almänna lands och siö wägar skola
nödige skiuts och gästgifware gårdar wara, ej
längre från hwar annan, än högst twå mihl.
Konungens Befalningshafwande äger å Härads Ting them lägga och inrätta i hwarje Härad, helst å
Kronones jord. Finnes ej Kronohemman så när;
hafwe tå Frälseman, eller skattebonde, them å sin jord,
eller skifte med Konungen, och tage wederlag. I
hwarje kiöpstad böra ock wara gästgifware och
formän, så månge, som ther behöfwas.
2. §. Häradet bygge å gästgifware gård på
Kronojord nödiga hus för wägfarande, gästestufwu
med sina kamrar, stall och wagnslider med alt
innanrede; och hålle gästgifware them sedan wid macht;
eller böte, som om almänna hus i 26. Cap. sagdt är.
The hus, som gästgifware til egen nödtorft brukar,
bygge han, och wårde sielf. Wil någor å
Kronojord på egen kostnad hus bygga, at ther gästgifweri
få uppehålla, ware tå häradet för bygnaden fritt. Å
frälse och skattegrund bygge jordägaren, ther han
wil gästgifweriet nyttia. Wil han thet ej, och
kräfwer ortens belägenhet, at gästgifweri ther
nödwändigt läggas måste, och åtnöjes han ej, at af Kronan
wederlag taga; tå bygge Häradet, som sagdt är.
3. §. Gästgifware skal för skiälig betalning
åt wägfarande hus låna och stallrum. Wårde ock
alt thet, som gästen i hans giömo antwardar, eller
gälde strax åter hwad af hans husfolk, eller af hans
egit wållande förkommer, eller förderfwas. Komma flere gäster, än gästgifwarens hus tilräcka; tå
lägge han them til nästa grannar, så många til
hwarthera, som han pröfwar ther rum få, och bärgning
för theras penningar. Wägrar någor at taga them
til sig; böte, som sägs om gästgifware i 7. §.
4. §. Gästgifware må sälja win och öl kanne
och stopetals, och matwahror, som han gitter och
förmår hålla. Bor han å landet; hafwe wåld, at
thet, som ther finnes, til sin nödtorft upkiöpa, och i
sitt hus utspisa. Husmans kost och dricka, säng,
lius, wed och hästefoder skal han altid för
wägfarande i förråd hafwa. Konungens
Befalningshafwande bör stadga, för hwad pris hwart och ett säljas
skal; ware ock skyldig, at hafwa ther noga inseende
å, at thet ej högre stegras. Hästar, sadlar,
wagnar, kärror, slädar och båtar, hålle gästgifware så
många, som honom ålagdt är. Giör han thet ej, eller
är ej alt så godt och färdigt, som thet wara bör;
böte som i 7. §. skils.
5. §. Nu tafwas flere hästar, än
gästgifware sielf äger hafwa och hålla; tå skola näste grannar
honom til hielp komma. Är ther större farwäg, än
at skiutsen så kan uppehållas; lägge Härads Rätten
thertil hållskiuts, efter som thet nödigt och skiäligt
pröfwes, och af Konungens Befalningshafwande gilladt warder. I Staden, ther ombyte är, skola
borgare skiutsen uppehålla.
6. §. Ej må gästgifware åtaga sig at hålla
skiutsen för någon annan, eller fria någon ther ifrån,
som under skiutsen hörer. Giör han thet; böte tijo
daler. Låter gästgifware någon annan skiutsa, än
then som bör och gitter, och gifwer then sielf ej lof
ther til; böte fem daler. Leger någor ut sina hästar
och tyg längre, än til nästa omskifte i staden, eller
å landet; ware bot samma.
7. §. Wid hwarje gästgifwaregård skal en
tafla sättas ut, som wiser mihletalet til nästa
ombyte, och huru mycket i båta och hästalego betalas bör.
Hwilken gästgifware, eller forman ej hafwer sin
tafla ute, eller tager mer för häst eller annat, än
stadgadt är; böte tijo daler, annan gång dubbelt, och
gifwe åter thet han theröfwer tagit. Samma bot
ware, ther han ej hafwer goda båtar, hästar och
tyg, eller mat, dricka och foder, säng och lius.
Försummar bonde eller borgare skiutsen; böte sex marck.
Warder wägfarande man hindrad och uppehållen,
genom gästgifwarens och formans wållande; tå
bötes en daler för hwar tima.
8. §. Ej må någor, gästgifwaren til mehn,
å almänna wägar hästar utlega, eller herbärge, mat eller dricka, för wägfarande fahlt hålla. Hwar
som thet giör; böte fem daler.
9. §. Tager gäst med wåld af gästgifware
mat och dricka, eller annat hwad thet är; böte
twegilda wålds böter, och skadan åter. Hafwer
gästgifwaren utan skiäl sådant wägradt; pröfwe thet
Domaren, som förr är sagdt. Reser gäst bort, och
betalar ej, eller brukar gästgifwarens eller formans
tyg eller hästar längre, än til nästa omskifte; böte
tiugu daler.
10. §. Giör gäst wåld, med sår, blånad,
eller blodwite, å gästgifwaren, eller hans hion; hafwe
brutit edsöre; och ware ogildt alt thet han i samma
gierning får. Slår wåldgäst them annorledes, eller
kallar them oqwädins ord; ligge thet alt i tweböte.
Samma lag ware ther gästgifware, eller hans hion,
sådan gierning giöra å gäst, eller hans hion.
11. §. Hwar som af sielfswåld skiutshäst
eller tyg illa medfar, eller något annat förderfwar;
gälde åter efter thy, som thet mätit warder. Giör
han skada af upsåt; böte ther til tijo daler. Går wagn
eller tyg sönder, och är wägfarande, eller hans hion,
ej thertil wållande, ware saklös.
12. §. Gästgifware sware sielf för then orätt, som han, eller hans hion giör then wägfarande, och
för bedrägeri eller stöld böte dubbelt.
13. §. Ej må man större tyngd lägga å kärra, eller släda, med en häst, än ett skieppund, och efter twå dubbelt. Ej skola ock flere, än en man, rida å en häst. Twå måge åka å släda, eller kärra, med en häst, och tre i wagn med twå hästar, och före hwar ej mera med sig, än en wåtsäck, eller liten kista.
14. §. Hwar som genom falskt pass, eller
annat swek, tager fri skiuts eller förtäring af
gästgifwaren eller almogen; böte hundrade daler, och för
swek sitt särskilt, som thet är til. Han må ock
genast gripas och i hächte sättas, ther han intet
hafwer at widerwåga, eller borgen för sig ej ställa
kan. Sedan döme Rätten theröfwer wid nästa Ting.
15. §. Wid hwarje Ting skal Rätten noga
fråga ther efter, huru gästgifware fullgiör thet
honom bör. Warder öfwer honom klagadt; kalle tå
Rätten honom strax in, eller ther thet ej ske kan, til
nästa Ting, och umgälle han hwad lag förmår.
Rättar han sig icke äntå; kungiöre Rätten
Konungens Befalningshafwande therom, och förordne
han om gästgifweriet, som thes embete fordrar.
XXIX. Cap.
Om husbygnad i städerna.
HUru hus i staden byggas och uppehållas skola,
så ock hwad eljest til stadens nytto och
prydnad i acht tagas bör, therom är särskilt stadgadt.
Konungens Befalningshafwande med
Borgmästare och Råd äga ther å wård hafwa.